Gästbloggare: 6 steg till bättre flyt i speakertexterna

Nu kan det avslöjas – det går att formulera speakertexter och påannonser i annat än skriftspråk. Det är en omställning, men vågar man prova så öppnar sig en helt ny värld av språkliga möjligheter. Och på köpet så ökar chansen att folk bättre begriper det man vill förmedla med sin eterjournalistik.

Etermediejournalisten Erik Nyberg ger sina bästa tips på hur du får till dina speakertexter
Etermediejournalisten Erik Nyberg ger sina bästa tips på hur du får till dina speakertexter

Som ung och ambitiös gör man som de äldre gör för att leva upp till normen. Så gjorde jag, så gjorde du och det är väl inget konstigt med det. Inte minst i tider när det mer än någonsin gäller att anpassa sig till omgivningarna för att någon gång kanske ha turen att få ett fast jobb. Därför är vi också på väg att få ännu en generation av etermediejournalister som formulerar speakertexter och påannonser som ”mister TT”, Kaj Karlholm, gjorde det på 1900-talet.

Han var lysande, i sin tid. Det var Sixten Jernberg på sina träskidor också.
Medan Charlotte Kalla glider fram på högteknologiska superskidor i kompositmaterial så hasar det nedskrivna och upplästa etermediespråket fortfarande fram med innantill-läst kanslisvenska, föråldrade ord, bisatser och felaktiga betoningar. Missförstå mig inte, jag älskar gamla ord och att formulera knastertorra texter till trilskande myndigheter, men när tjugonåntingen i speakertexten talar om ”härförleden” eller ”understundom” – gärna i en skön bisats – så borde det sticka ut på ett vis som skulle göra ett ”hen” i DN grönt av avund.

Men så är det inte. Vanans makt är stor. Det är ingen som reagerar nämnvärt när lysande journalister innantill-läser som ett förundersökningsprotokoll eller en pilsnerfilm i sitt producerade inslag – för att i nästa ögonblick när – hen – sitter utan manus i en morgonsoffa eller gör en ståuppa live, tala ledigt, flytande och tidsenligt.

Ställ dig frågan – vad lyssnar du helst till? Någon som talar till dig på ett sätt du förstår med ord som känns bekanta eller någon som sitter mitt emot dig och läser innantill på kanslisvenska, gärna i bisatser? Min övertygelse är att en konfucianistisk hållning, även till detta, lönar sig i längden (Tack igen, Wikipedia – den här gången för kunskapen om att det var Konfucius som låg bakom den här:http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_gyllene_regeln).

Jag tror att nyckeln till det ”personliga tilltal” som många, många mediechefer suktar efter hos sina medarbetare i etern ligger just i att tala på ett sätt som känns trovärdigt, och trovärdighet betyder inte nödvändigtvis att man behöver läsa upp skriven kanslisvenska.
Och det är inte så svårt. Man behöver egentligen inte ens ”släppa manus”, det handlar mer om hur man skriver det. Och det gäller framförallt att våga släppa de svenska skrivregler som präglat oss hårt genom skol- och yrkesliv – och genom att börja äga sitt ämne och därmed sin talade text bli säkrare, mer lättbegriplig och – om man så vill – få ett ”personligare tilltal”, utan att behöva tumma på det korrekta i innehållet.

Gör så här:

  1. Tag några av dina gamla manus till påor, telegram eller speakertexter och läs dem först högt för dig själv. Troligen är de perfekt formulerade och utformade – för skriven text. Fundera på den märkliga stämning som sannolikt skulle uppstå om du läste upp texten i samtal med en kompis.
  2. Fundera sedan på hur du skulle formulera det du vill ha berättat med dina texter i just ett samtal med en annan person. Släpp texten, fundera istället på innebörden i det du vill berätta om. Berätta sedan om denna innebörd – antingen för en verklig kompis eller en vänlig Mållgan-typ. Oroa dig inte för att berättelsen blir för lång i det här läget. Tänk i stället på hur du låter, att talet och berättelsen flyter.
  3. När du tycker att du fått till en bra, flytande berättelse – skriv ned den på ett ungefär som den låter, inklusive alla små bindeord, betoningar och pauser som du oftast inte skriver ned. Använd tankstreck där du pauserar – inte punkter. Du sätter ytterst sällan punkt när du talar till vardags – istället flyter meningarna in i varandra och lämnas ibland till och med oavslutade – men sammanhanget kommer oftast fram ändå. När du läser din nedskrivna berättelse – och har vågat lämna skriftspråket i dåtiden – kommer du att märka att din berättelse skiljer sig betydligt från ditt ursprungliga manus. Den skulle aldrig någonsin skulle passa sig för en skriftlig publicering på exempelvis nyhetswebben. Den skulle sannolikt också vara rentvättad från ord du aldrig skulle använda i en normal vardagskonversation – och betoningarna skulle vara perfekta, eftersom dina ögon – ens omedvetet – inte förberett sig för nästa mening på papperet och därmed lämnat dig okoncentrerad. Du har kunnat sätta allt fokus på din berättelse och eftersom du under din levnad – troligen – talat längre tid än vad du kunnat skriva så ordnar talet av ren vana petitesser som betoningar om hjärnan fokuserar på innehållet. Seger (för talspråket, och begripligheten)!
  4. Jämför ditt originalmanus med din berättade, nedskrivna text. Fundera på skillnaderna och hur texterna skiljer sig innehållsmässigt. Har du fått fram det innehåll (”content” på nymediesvenska) du ville ha berättat lika bra i båda texterna så – vill jag mena – vinner allra oftast den berättade historien på begriplighets- och tilltalspoäng. Om du misslyckats så försök igen, det är svårt att bryta sig ur gamla mönster och vanor.
  5. Nu kan du börja korta i din berättelse. Din berättade text kommer nämligen att vara längre på papperet, eftersom talat språk till sin natur tar större plats med sina inandningar och bindeord och sin dramaturgi. Detta är bra på alla vis, utom i ett späckat körschema där redaktören vill ha in allt och lite till. Men – nu när du äger din historia, det vill säga vet exakt vad det är du vill berätta utan att nödvändigtvis ha det nedskrivet på papper, så kommer du också att märka att det går betydligt enklare att korta i en berättad text – och att få den att flyta bättre utan att mottagaren upplever att du ”läser för snabbt”. Du gör det här hela tiden, varje dag, omedvetet när tiden inte finns för att dra igenom ett ärende in i minsta detalj för dina kollegor, kompisar eller familjemedlemmar. Eftersom det inte finns några skrivregler att förhålla sig till och tänka på så rejsar du hejvilt mellan orden och meningarna – och oftast fattar mottagaren rätt bra vad du menar. Men börja att korta i långa, skrivna resonemang inklusive bisatser så ska du märka att den som lyssnar antingen somnar, går därifrån eller blir förbannad över att det faktum du säger är både svårbegripligt och omständligt.
  6. Läs nu upp dina två texter efter varandra, din gamla skriftspråksspeaker först och din nya, berättade talspråksspeaker sen. Först för dig själv och sen för en kompis (skippa Mållgan här). Jag vågar lova att du och din polare kommer att tycka att det kommer att kännas helt naturligt, rätt och korrekt när du läser din gamla text, medan den nyare varianten känns… som att läsa ut ordet ”hen” i en DN-artikel. Kantigt, konstigt – men när man känt efter ett tag… ändå rätt befriande och användbart på något vis. Och när du implementerat den här övningens andemening och lärdomar om och om och om igen i fler och fler av dina speakertexter och/eller påor så kommer du, troligen, att hyllas av din chef som ”verkligen gillar hur du jobbar med tilltalet”. Men bättre opp, publiken kommer att gilla att du ”pratar så man förstår”, vilket borde vara målet för alla som har det här jobbet.

Du kommer troligen också att efter ett tag kunna släppa manus, om inte helt så i alla fall i stor utsträckning. Det är förstås alltid viktigt att fakta blir korrekt, i komplexa frågor och skeenden så är det oundvikligt att behöva skriva ner saker – men att våga lita på sig själv – både att man vet vad man pratar om utan att behöva ha det på papper och att man är en talande berättare, inte en talande uppläsare – det är otroligt viktiga faktorer i jobbet med att bli mer begriplig och tillänglig för sin publik.

En annan bra övning är att göra massor av – vad man i tv-världen kallar, och som jag varit inne på tidigare – stå-uppor. Där gäller det att berätta om en händelse eller ett skeende rakt in i kameran, utan att i onödan titta ner i sina papper. Somliga utbildare på det här området tycker att man ska stirra rakt in i kameran till varje pris, hela tiden, eftersom man annars bryter ”kontakten” med tittaren. Personligen tycker jag att en sådan rigid hållning riskerar ge samma effekt som att i ett samtal läsa innantill för sin kompis – konstig stämning alltså. Hur många stirrar sin kompis rakt in i ögonen hela tiden under ett samtal? Men metoden är bra på många sätt eftersom den tvingar en att verkligen äga sin text och sitt ämne – inte minst eftersom man inte har ett manus att hålla i handen.
Hoppas att detta kan vara till någon hjälp och nytta i jakten på den perfekta påan, eller speakertexten.

Alla gör naturligtvis som man vill – men gör man som jag vill så blir det bättre.

/Erik Nyberg (@ErikJNyberg), anställd på SR och SVT sedan 1997

Goda exempel:

  • P3 Nyheter
  • Radiosporten
  • Linda Nilarve, SVT
  • de flesta utlandskorrar i både radio och TV
  • Radiosporten
  • … och inte minst: Ulla Öhman, SR Västernorrland

Så hittar du nyheter – 10+1 metoder som fungerar

För några år sedan kunde man säga att varje redaktion med självaktning letade egna nyheter för att profilera sig.

I dag kan man nog säga att varje redaktion med avlönade journalister letar egna nyheter för att överleva.

Man har inte råd att betala folk för att producera material som inte är unikt – i synnerhet inte som originalmaterialet bara befinner sig ett klick bort för publiken.

Huruvida egen journalistik kommer att rädda redaktionerna återstår att se, men så länge de finns kvar föreligger fler skäl än någonsin för den enskilde reportern att skaffa sig goda verktyg i den egna nyhetsjakten.

Dessutom, påpekade en klok praktikant för mig, finns det ett extra stort sug efter nyhetsverktyg bland just praktikanter – eftersom de sällan får några självklara utlägg i början, och därmed paradoxalt nog är mer utlämnade till egen nyhetsjakt än erfarna reportrar.

Därför här: tio metoder att hitta nyheter. Metoder som funkat för mig i tjugo år – och som säkert också funkar för dig under överskådlig tid framåt:

1. Se dig omkring!
Den hyllade grävchefen Hans Peterson Hammer på svt:s Västnytt brukar citera ett stycke från Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär där en ung reporter blir uppläxad av en äldre redaktör för att han saknar ”tidningsmannens blick”. Han har missat både ett hål i gatan och en stängd fabrik trots att han passerat dem varje dag på väg till jobbet, och trots att båda förstås bär på nyheter.

Det ligger mycket i det där. Jag har ett antal gånger förbannat mig själv när jag missat saker som borde väckt min professionella nyfikenhet.

Det kan handla om så konkreta saker som ett hål i gatan, men också om digitala fenomen: en bloggpost som plötsligt sprids som en löpeld – eller ett Youtubeklipp som dyker upp gång på gång i Facebookflödet.

När det gäller webbfenomen kan man nog gissa att en yngre praktikant genom sina nätvanor upptäcker dem före redaktionens seniorer, och tipset till praktikanten blir förstås att dra nytta av detta digitala försprång. Om det är en redaktion med dålig koll, skakigt själförtroende och stor nervositet inför ”allt det där nya som vi borde ha börjat jobba med för länge sen men inte riktigt kommit igång med”, så kommer nyhetströskeln dessutom att vara härligt låg.

2. Fråga!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: främsta skälet till att vissa journalister inte får några nyheter är att de inte frågar efter dem. Det gäller på Twitter och det gäller offline.

Orden ”Vad har ni på gång annars då?” ska komma som en ryggmärgsreflex efter varje avslutad intervju. Men det räcker inte, du ska förstås fråga många fler än dem du redan råkat intervjua!

En kollega som tog en halv arbetsdag till att besöka länsstyrelsens olika kontrollavdelningar fick med sig inte mindre än tre olika nyheter hem, som alla kunde toppa olika svt-sändningar under de följande veckorna.

Flera av mina bästa tips har jag fått från folk jag lämnat mitt visitkort till – och ibland kan det ha gått flera år innan jag hört av dem. Man kanske inte ringer förrän det verkligen bränner till: när den höga politikern misstänks för korruption och försöker tysta ner det, då ringer den annars helt lojale kommuntjänstemannen upp den där reportern man fick kortet av för länge sen… (Jo, det har hänt.)

Visitkort är en självklarhet. Om du som praktikant eller vikarie inte får redaktionen att beställa dem åt dig ska du tillverka egna, det är lätt gjort via nätet eller med egen skrivare.

3. Hitta nästa steg!
Väldigt många stories följer ett bestämt mönster, där det är fullt möjligt att på förhand räkna ut vilket nästa steg blir. En alert reporter identifierar detta, och ser till att detta steg blir en egen nyhet.

Man kan se nyhetens väg som en klocka. Vid midnatt uppenbaras ett missförhållande, som kan vara allt från en trasig väg till en internationell mutskandal.

Vid klockan två kommer någon att ha reagerat på missförhållandet och krävt en utredning. Vid fyra är utredningen igång.

Klockan sex presenterar utredningen sitt förslag och redan till sju har det hunnit komma reaktioner på densamma.

Till klockan nio kommer de ansvariga att ha lagt fram ett åtgärdspaketet som ett resultat av utredningen och vid tio kommer reaktionerna på detta paket.

Och när klockan åter slår tolv är förändringarna genomförda och visar sig i sin tur få nya konsekvenser som startar ett nytt varv på klockan.

Många många nyhetshistorier följer denna utstakade väg. Ibland är det väldigt tydligt som i fråga om rättsfall eller statliga utredningar, ibland sker framåtrörelsen långsammare, krokigare och mindre förutsägbart. En del frågor tar som vi vet inte fart förrän de uppmärksammas av journalister, andra kan hinna gå flera steg och vi upptäcker inte hoppet förrän efteråt.

Principen för en nyhetsjägare är förstås att identifiera skarvarna och hela tiden hitta nästa steg. Har någon politiker misskött sig? Kolla med åklagaren om det kan tänkas vara olagligt! Har åklagaren beslutat om en förundersökning? Kolla med politikerms partikamrater om förtroendet kvarstår! Har politiken avgått? Försök ta reda på vilka som är kandidater att efterträda…

Och det behöver absolut inte handla om brott eller skandaler. Är det högt söktryck på ortens högskola? Då kan man sannolikt anta att det kommer att råda brist på studentbostäder – eller i alla fall att studentkåren kommer att vilja varna för detta! Och efter en sådan varning kan man räkna med politiska reaktioner, kanske till och med politiska beslut. Och när byggandet kommer igång uppstår frågan om var de nya studentbostäderna ska byggas. Ofta uppstår protester, och då är klockan inne på ett nytt varv…

Enkelt uttryckt är nästa steg alltid svaret på den fråga du i morgon kommer att vara irriterad över att konkurrenten ställde. Försök att själv komma på den frågan i dag i stället och du har tagit ett stort steg som nyhetsjägare.

4. Håll koll på på gång!
Det ligger alltid mängder av nyheter i stöpsleven, ofta har de till och med spikade datum.

För en praktikant kan upptäckten av redaktionens dagbok vara ett omskakande ögonblick. Nyheterna kommer alltså inte samma dag utan redaktionen känner till dem långt i förväg??!!

Detta gäller bara vissa sorters nyheter. Sommartal, kulturfestivaler, planerade presskonferenser, utredningar… Mindre förutsägbara är de spontana utspelen, andras nyheter, brott och olyckor…

Nyhetsjägarens viktiga insikt är att andra aktörer också har dagböcker (eller kalendarier, vilket väl egentligen är ett mer korrekt begrepp). Och att redaktionen garanterat inte har koll på alla som kan tänkas vara av intresse.

Ring tre myndigheter, tre forskningsinstitutioner och tre intresseorganisationer och ställ frågan vad de har på gång för de närmaste veckorna. Jag kan lova att du får en handfull bra nyhetsuppslag. Minst en grej kommer att vara alldeles på gång att presenteras. Och då har du nu ett guldläge som reporter: du har redan visat att du är intresserad av ämnet, och bör kunna börja förhandla dig till en förhandspublicering. Samtidigt som du är tillräckligt tidigt ute för att hinna sätta dig in i ämnet och ställa relevanta frågor kring materialet.

5. Kolla vad folk är arga på!
Sverige har många myndigheter dit folk hör av sig med sina klagomål. Jag brukar kalla dem förkortningsmyndigheter: JO, DO, KO osv.

Om du är ämnesreporter är ditt myndighetsval ofta självklart. Om du är lokalreporter är det också självklart men från ett annat håll: du vill få veta om det finns folk som klagar från ditt område!

När jag började som journalist hade jag en faxmall till ”förkortningsmyndigheterna”. Den såg ut ungefär så här:

Till diariet

Hej, jag önskar ta del av eventuella anmälningar som inkommit till er myndighet under den senaste tvåmånadersperioden och som innehåller något av följande ord: Örebro, Karlskoga, Hallsberg…

Orterna kunde bytas ut beroende på vilken redaktion jag jobbade på, men innebörden var densamma: skicka mig de aktuella ärenden som berör dessa ställen!

I dag skickas såna önskemål lämpligast per mejl (man kan skicka till myndighetens allmänna ”info”-adress och skriva ”Till registrator/diarium” i ämnesraden) och hos en del föredömliga myndigheter kan man rentav göra egna sökningar – till exempel hos Konsumentverket och Skolverket. (Bonustips: läs sökhjälpen om sån finns. Eller testa att göra sökningen Örebro respektive %Örebro% hos Skolverket.)

Det är förstås extra viktigt att icke avgjorda ärenden nyhetsvärderas – och i många fall också trovärdighetsbedöms. Men ibland får man bingo: jag minns att jag som ung reporter på Jönköpings-Posten fick en anmälan från en kvinna som hävdade att hon fått sluta ett jobb för att hon blivit gravid. Det var en intressant historia i sig, som hade kunnat sluta som såna historier ofta slutar – med ord mot ord – om det inte varit för att den här kvinnan också hade en telefoninspelning med arbetsgivaren som bekräftade hennes påstående. Nyheten fick genomslag långt utanför JP; fortfarande flera år senare hörde jag inspelningen användas av rikskollegor i granskande tv-reportage.

6. Ta reda på hur det blev!
Journalister gillar ska-nyheter. Historier om att någon påstår att något ska ske (pensionärer ska få lägre skatt, ett nytt projekt ska hjälpa ungdom på glid, industrin ska få hjälp av en ny myndighet…) är ofta snabba och enkla stories – som dessutom inte kräver någon faktakontroll eftersom det påstådda ännu inte ägt rum.

Jag har personligen stor sympati för de reportrar som då och då föresätter sig att göra blev-journalistik. Hur blev det egentligen? Fick pensionärerna mer pengar i plånboken? Hur många färre ungdomar hamnade i trubbel efter det nya projektet? Hur mycket hjälp har industrin egentligen fått av den nya myndigheten?

Ofta kräver det inte ens någon tung granskning av reportern. Utvärderingsrapporten ligger där på kommunkontoret. Men man har av någon anledning valt att inte hålla någon presskonferens om den.

Storiesarna att kolla upp hittar du t ex i ert eget arkiv. Genom att välja de ska-historier som finns där får du också ett gratis reliefmaterial i form av fjolårets citat, ljud och bilder!

(Bonustips: en av de vanligaste utvärderingsresultaten är att man ”inte kan säga” om en viss satsning gett ett visst resultat, eftersom det ”är så komplext”. Därför ska du göra till en vana att alltid fråga så här när du besöker ska-presskonferenserna: På vilket sätt kommer man att konkret se skillnaden när det här projektet är över? Vilken parameter kommer att vara annorlunda? Hur snabbt kommer den att ha förändrats? Sedan sparar du originalintervjun!)

7. Hitta siffran!
I Sverige finns många siffror och mycket statistik. En stor del av dem omfattas av offentlighetsprincipen utan att för den delen någonsin presenteras på någon presskonferens.

Om du har ett angeläget ämne som du gärna gör reportage om, men som behöver understöd för att slå sig in på ettan eller löpet – börja leta en siffra!

Det här är förstås en klassiker men mitt intryck är att många journalister ändå är rätt begränsade på detta område. Man kanske frågar den intervjuade experten om det finns någon statistik på området, eller så gör man en pliktskyldig sökning på SCB:s hemsida.

Det räcker förstås inte! Siffror kan se mycket olika ut, och på samma sätt som du har en hel arsenal av metoder för att hitta personer måste du ha åtminstone en solfjäder av frågor för att söka siffror:

Hur utvecklas ditt fenomen? Om du skildrar en kritiserad bransch kanske Konsumentverket kan ställa samman antalet anmälningar de fem senaste åren.

Hur ser skillnaderna ut? Finns det stora regionala skillnader i hur vanligt detta är? Det enskilda landstinget kanske inte gärna jämför sig med andra, men relevanta jämförelsetal kan finnas hos t ex Socialstyrelsen.

Jämförelsetal? Ska myndigheten skära ned personal samtidigt som man satsat stora pengar på firmafest för skattepengar? En drastisk jämförelse med ”helt andra” siffror kan förstärka din nyhet rejält. När vi gjorde en uppföljande granskning av Fas 3 i våras, visade det sig att arbetsmarknadsåtgärden i dag sysselsätter fler personer än antalet anställda i våra största privata företag. Det var en jämförelse som fick rejält genomslag och skapade starka reaktioner. Vi har förstås aldrig påstått att Fas 3 är ett företag – men jämförelsen gav en för många hisnande insikt om storleken hos den kritiserade arbetsmarknadsåtgärden.

Absoluta tal? Ibland behövs det faktiskt inte några referenser för att en siffra ska bli en nyhet. Det kan handla om en siffra som helt enkelt aldrig tidigare varit känd, exempelvis Så många skolor är i fara när kommunens budgetförslag börjar läcka ut.

Kom också ihåg att det alltid finns minst ett ställe till att leta efter siffror hos. Du har frågat lokalt – kanske statistiken finns på riksnivå? Du har fått svar hos den nationella myndigheten – finns det EU-siffror? OECD? FN? Även internationella myndigheter och organisationer är kontaktbara och har pressavdelningar som kan hjälpa till. (Och deras svårgreppbara webbsajter går att översätta!)

Om det visar sig totalt omöjligt att hitta siffror i ämnet bör du fundera på om inte detta är en del av storyn. Är det verkligen så att ingen har koll på utvecklingen inom detta viktiga ämne? Att våra makthavare bara tycker en massa saker utan att egentligen ha något underlag?

8. Ta reda på varför det står still!
Det har gått ett år sedan utredningen låg färdig, och du blir alltmer frustrerad över att du inte kan hitta någon nyhet i utvecklingen sedan dess. Förslagen var ju skarpa och tydliga och välkomnades av alla parter!

Då är det dags att som reporter vända på frågan: varför står det still? Var hackar det i maskineriet?

Trots att det gått ett år sedan… är en ganska bra öppning, och kan du dessutom berätta om fördröjningens förklaring så har du definitivt en story.

För snart tio år sedan gjorde jag ett reportage om att SJ:s utlovade restidsgaranti var kraftigt försenad. Konsumentverket var kritiskt och vi hade fått en intervju med ansvarig SJ-chef. Förklaringen till förseningen visade sig vara – ett borttappat papper. SJ-chefens flackande blick när han skulle förklara detta är fortfarande det folk minns från det inslaget.

9. Ta reda på forskningsläget!
Forskningsrapporter inom ditt ämnesområde kan å ena sidan vara ”på gång”, och går i så fall in under punkt 4 ovan. Men de kan också vara publicerade men inte särskilt uppmärksammade – något som faktiskt gäller merparten av alla forskningsrapporter som skrivs!

Om du som reporter hör av dig till en forskare två månader efter att denne avslutat sitt arbete, så kommer du att uppleva en alldeles särskild form av tacksamhet. Äntligen någon som intresserar sig för mitt ämne… Och själv kommer du att vara tacksam över ett forskningsresultat som kan ge nyhetskrydda åt din angelägna story.

(Några bra sökverktyg för forskning är Google Scholar, Uppsatser.se samt frågelådan Expertsvar hos Forskning.se.)

10. Sortera om mejlboxen!
Ja det är på allvar. Om du sorterar om din mejlbox (tillfälligt) så inte de senaste mejlen kommer överst, så är chansen stor att du hittar nyheter. Vänd på ordningen så de äldsta kommer överst – eller kör på bokstavsordning i stället!

Om du letar runt lite nu kommer du att hitta påminnelser om stories du kollade för ett halvår, ett år eller två år sen. Och där du fick svaret att Jag är inte riktigt färdig med rapporten än, återkom om ett halvår!

I den perfekta av världar har detta antecknats av dig i redaktionens dagbok, men ofta har man i sin stress och besvikelse glömt att göra den där noteringen. Man var helt fokuserad på dagsjobbet och den research och de intervjuer man till slut ändå fick loss. Dåets besvikelse motsvaras av nuets glädje: det nu som är mejlets om ett halvår

11. Gör om andras nyheter! (Lite fusk men ändå.)
Jo, jag vet. Denna bloggpost ska handla om de egna nyheterna. Men om du tillåter dig att säga ”nyheter nya för min publik” så har du också en annan källa, som kan vara nog så givande i ett tufft läge: andra medier!

Och nu menar jag inte DN-toppen som redaktionen förtvivlat försöker hitta ett Hur här?-perspektiv på. Nu menar jag artikeln i dataspelstidningen som berättar om spelutvecklaren som kommer från er kommun. Eller fackförbundstidningen som hänger ut en arbetsgivare från ert område som en av landets sämsta när det gäller arbetsmiljö.

Eller omvänt, om du sitter på fackförbundtidningen vill du veta vad lokaltidningarna skriver om er bransch. Skriver du om dataspel vill du hitta historier med beröring på ert område utanför den branschpress som alla andra redan sekundbevakar.

(Ett lätt sätt att skaffa sig koll så där på kors eller tvärs – riks/lokalt, nisch/allmänt osv – är ju att sätta upp några smarta sökningar i Google Alerts. På Twitter använder man förslagsvis Tweetdeck eller något annat verktyg som tillåter permanenta sökningar.)

Jag föreslår att du jagar nyheter ämnesbaserat. Försök inte hitta nyheter överallt om alla tänkbara ämnen samtidigt, utan nischa dig mot ett någorlunda avgränsningsbart ämnesområde, även om du jobbar som allmänreporter. Det kan vara en kommun eller en bransch, en kulturyttring eller en modestil. Låt det avgöras av vilken redaktion du sitter på, och vad du själv är intresserad av!

Om du testar mer än en av de ovanstående metoderna i dag kan jag lova att du hittar en nyhet. Innan du springer till desken måste du emellertid ställa en kontrollfråga: hur vet jag att min nyhet verkligen är ny?

Tre enkla svar lyder: kolla arkivet (då ser du om den egna redaktionen tagit upp den), sök på nätet och i externa mediearkiv (då ser du om någon annan tagit upp den), och fråga en handledare, kollega eller arbetsledare. I den ordningen.

Kom till sist ihåg att nyhetsvärdering alltid är relativt. Den dag då flygplan flyger in i skyskrapor hjälper det inte om du hittat världens korruptionsskandal hos den stora myndigheten, medan det enklaste åsikts-utspel kan bli en självklar och hyllad topp den där sega sommardagen då det offentliga Sverige tagit semester. Dessutom skiljer sig ofta värderingen mellan olika arbetsledare, beroende på läggning, intresse och humör. Detta är omständigheter man får acceptera – och i bästa fall utnyttja; mer än en sommarvikarie har gjort succé genom att ösa på med egna nyheter under de ”torra” månaderna.

Till ämnet nyhetsjakt lär vi återkomma, här hittar du våra andra poster i ämnet!

Organisera data från webben

På webben vimlar det av data som det kanske skulle gå att göra journalistik av om man bara kunde få lite ordning på den. Vissa myndigheter presenterar datan i ett format, andra i ett annat. Ibland står saker prydligt i tabeller – andra gånger är den betydligt svårare att få något grepp om.

Det är sådant här datajournalister ägnar sig åt. De samlar in stora datamängder, och försöker sedan presentera det snyggt så att det blir begripligt och lätt att ta del av. De gör säkert en massa andra bra saker också. Magi för oss oinvigda.

Men att testa lite är ju inte förbjudet för en lekman. I dagens instruktionsvideo ger jag mig på att försöka få in allsvenskans tabell från Text-TV in i ett kalkylblad. Det är en liten datamängd, vilket ger överblick. Det är oklart vad man ska göra med den – men då skymmer ju inte det sikten för det vi ska lära oss, nämligen det tekniska. Sedan får idéerna växa fram på redaktionerna. Eller i kommentarerna här nedanför.

Så kommer du igång med Twitter

Ibland är journalister inte så bra på research.

Jag har många gånger fått frågan ”Men hur börjar man?” när jag pratat om Twitter och dess möjligheter.

Personen som frågar menar oftast det allra första skedet: hur man skapar ett konto, hittar några att följa, förstår förkortningar som RT och symboler som # och @ osv.

Ibland har jag funderat på att använda ett lite elakt men klassiskt engelskspråkigt uttryck som handlar om att det väl egentligen inte är svårare än att rikta sin fråga till en sökmotor.

För det är ju så enkelt. Den som googlar på orden ”kom i gång med Twitter” får när detta skrivs närmare två miljoner träffar. Bara en bråkdel går till riktigt goda guider men redan en bråkdel av två miljoner är faktiskt väldigt många sidor.

En riktigt bra guide till Twitter och andra sociala medier hittar vi hos stiftelsen IIS, som har hand om den svenska internet-infrastrukturen (.se-domänen mm). Guiden är skriven av Anders Thoresson, journalist med teknikinriktning som bloggar både åt DN och privat (samt finns på Twitter förstås, som @thoresson). Hans guide handlar mycket om RSS men bitarna om Twitter är mycket läsvärda, bland annat om att man måste inse att man inte ska läsa allt. (Tro mig, jag känner mer än en journalist som haft ambitionen att ”läsa ikapp” sitt Twitterflöde.)

IT-journalisten Tommy K Johansson har också skrivit flera gånger om att komma igång med Twitter. Här är hans – vad jag vet – mest grundläggande komma-igång-guide. (Han har bland annat en – något daterad – lista över 30 svenskar att följa på Twitter, som täcker in en hel del av den beryktade ”Twittereliten”.)

Detta blev med andra ord ingen genomgång av hur man kommer igång med Twitter. Utan ett tips om att informationen redan finns där ute, på det fantastiska världsomspännande datornätet internet.

Vill man ha mer specifik kunskap om journalistisk nytta av Twitter, kan man till exempel läsa mitt inlägg om hur man hittar nyheter på Twitter, eller hur man når längre med sina egna nyheter.

Har du bra tips om bra Twitterskolor på nätet? Tveka inte att skriva av dig i kommentarsfälten!

Fortsätt läsa i mobilen utan krångel

Klicka på Chrome to Phones ikon - och strax får du besked om att länken är skickad till telefonen.
Klicka på Chrome to Phones ikon – och strax får du besked om att länken är skickad till telefonen.

Du sitter vid datorn och läser en lång intressant text men måste ge dig iväg. Måste du nu komma ihåg vad du googlade på för att kunna fortsätta i mobilen på bussen? Eller minnas en lång, krånglig webbadress?

Nej. Lösningen jag använder är superenkel och består i vanlig ordning av ett Chrometillägg: Chrome to Phone. Du installerar tillägget i din webbläsare och appen (sök i din appbutik!) i din telefon och ser till att de pratar med varandra (läs en längre instruktion hos Make Use Of, om du behöver).

När du sedan upptäckt den där texten på Journalisttips.se du inte har tid att läsa just nu – men som skulle vara sådan perfekt lektyr på vägen till jobbet, så klickar du bara på den där ikonen du fått i ditt verktygsfält då du installerat.

På mobilen (eller surfplattan – eller båda!) dyker det strax upp en liten notifikation – och det är bara att fortsätta nöjesläsningen (researchen, menar jag) vid ett annat tillfälle.

Vill du hellre dela dina bokmärken mellan alla dina webbläsare så gör du som jag beskrev i ett annat inlägg.

Twitter till RSS?

 

                     

En kompis frågade hur man gör för att få alla tweets som innehåller ett speciellt ord till sitt RSS-flöde.

Och det visade sig att mitt gamla spontana svar inte längre håller. Jag har alltid sagt ”Gör en sökning på Twitter Search (Twitters särskilda söksida) och tryck på RSS-knappen”. Men nu finns där inte längre någon RSS-knapp.

Nu får man i stället kopiera en speciell sökningsadress, lägga till sitt sökord, och klistra in adressen manuellt i Prenumerera-fältet i RSS-läsaren (t ex Google Reader).

den här sidan listas adresserna för olika typer av Twittersökningar; hashtags, användarnamn osv.

För rena sökord (begrepp som inte är hashtags eller användare) gäller t ex adressen http://search.twitter.com/search.rss?q=Your+Keywords – och detta är alltså inte en adress som du nu ska klicka på, utan du ska copy/pasta den till din RSS-läsare men byta ut ”Your+Keywords” mot ditt/dina sökord.

(Tja, om du inte är grymt intresserad av varje gång begreppet ”Your+Keywords” dyker upp på Twitter.)

Detta tips är särskilt användbart för den som använder RSS men själv inte vill vara aktiv på Twitter. Om du själv twittrar är det funkar det bättre att använda något av ”kolumnverktygen” som jag berättar om här. Man kan också tänka sig RSS som ett slags ”säkerhetskopiering” av sökningar man annars riskerar att missa om ämnet diskuteras intensivt.

Har du missat Elias’ pedagogiska instruktionsvideo för hur du kommer igång med RSS? Kolla här!

Hur du använder Google Alerts för att få sökordsträffar från andra ställen än Twitter till ditt RSS-flöde (eller till din mejl) visar jag här.

(Och du vet förstås att du kan prenumerera på oss via RSS? Nämligen här.) (Eller via mejl.)

De har filmat världens grej och tänker mejla

Dra bara filen från Utforskaren eller Skrivbordet - och sluta upp med att mejla
Dra bara filen från Utforskaren eller Skrivbordet – och sluta upp med att mejla

Det händer hela tiden att någon ska få ett gigantiskt videomaterial levererat till sig och varken reportern eller källan har några rutiner för hur det ska gå till. Källan är ingen känd frilansfotograf med kunskaper om hur det brukar gå till. Reportern skulle helst ha en Halda och kör pekfingervals på tangentbordet men vet att det på något sätt går att bifoga filer till e-posten.

Och timmarna går och den enorma filen kommer ju aldrig fram eftersom det finns begränsningar på hur stora filer man kan överföra. Och ftp-servern vet reportern inte lösenordet till och det spelar ingen roll för hen har aldrig hört talas om en ftp-server i hela sitt liv och källan skulle inte kunna lära sig en ftp-klient för allt i världen.

Det finns några saker att tänka på då den här situationen dyker upp:

  • Mejla inte stora filer
  • Fråga någon som kan rutinerna och be dem prata med varandra
  • Eller testa någon av alla fantastiska webbtjänster för att föra över stora filer

Det är skitlätt. (Och om du ändå inte fattar: Följ hellre andra än första punkten, så ställer du till med mindre problem.)

Det finns många olika alternativ, båda svenska och engelska. Hittills har jag kört Filedropper. Jag snubblade över den någon gång, den gjorde det jag ville och man behöver inte registrera sig någonstans om man inte vill. Pappa förstod den. Allt var frid och fröjd.

Men så häromdagen snubblade jag över Jumpshare (okej, jag läste om den hos How-To Geek). Dess fördel är – förutom att den också är mycket enkel att använda – att mottagaren inte ens behöver något speciellt program för att ta del av filen. Skickar man en film så har den en filmvisare för det formatet på sidan. Skickar man ett ordbehandlingsdokument, så har den en dokumentvisare på sidan som klarar det formatet. Sannolikheten är åtminstone ganska stor, eftersom den säger sig klara 150 olika format. Längst upp i artikeln visas hur man drar filen direkt till sidan, som då ersätts av den nedan.

Filen hamnar prydligt till vänster och länken finns till höger redo att delas.
Filen hamnar prydligt till vänster och länken finns till höger redo att delas.

Om man laddar upp en gigantisk fil ser man också en mätare här som visar hur mycket av filen som laddats upp. Om mottagaren fått länken innan överföringen är klar, ser hen samma mätare och kan därmed själv avgöra när det går att använda filen. Klickar hen sedan på den visas den i en visare för den filtypen.

I högerhörnet i filvisarfönstret finns funktioner för att ladda ner eller dela filen
I högerhörnet i filvisarfönstret finns funktioner för att ladda ner eller dela filen

Då jag skickade en videofil fick jag till exempel upp en videospelare med funktion för fullskärm. Så redan här kan man avgöra om frilansbilderna på dödsbranden var något att ha, och om det bara var skräp behöver man inte ens ladda ner dem till sin egen dator. Vill man ladda ner använder man knappen till vänster här ovan. Brevet är för att mejla länken, kedjan för att kopiera den – och nålen för att dela via Facebook, Twitter eller Google+.

Enkelt och praktiskt – men är det liksom försvarshemligheter du ska få levererade till dig ska ni kanske stämma träff i skogen utan mobiler och utbyta usb-minnen med varandra i stället. 🙂

6 metoder att hitta nyheter på Twitter

Med Tweetdeck kan man hålla koll på väsentligheter.
Med Tweetdeck kan man hålla koll på väsentligheter.

Du har ett eget Twitterkonto och kanske har också redaktionen ett.

Ni vet att Twitter är en flervägskommunikation, att det både handlar om att ge och att ta. Ni har lärt er och kommit igång med det egna twittrandet och har förstått hur ni kan använda Twitter för att få spridning på era egna stories.

Gott så. Men det var ju något mer. Twitter var ju inte bara en ny publiceringskanal. Det handlade ju om input också. Twitter kan ju faktiskt vara en helt lysande inputkälla. Men det kan vara klokt att försöka komma lite längre än bara flödet av folk man råkat trycka ”follow” på.

Därför här – sex tips på hur du hittar nyheter på Twitter:

1. Håll koll på dina ämnen. Om du ska bevaka konsumentfrågor är sannolikheten hög att intressanta tweets innehåller ordet konsument, eller rentav hashtagen #konsument. Samma om du ska bevaka orten Örebro (#örebro) eller en person som heter Reinfeldt. Alltså ska du söka efter dessa begrepp.

Letandet bör ligga permanent, så du inte behöver gå in och göra sökningen på nytt varje minut, timme eller dag. Enklaste metoden för detta är att använda ett verktyg där du kan jobba med Twitter i flera olika kolumner, till exempel Tweetdeck, Hootsuite eller Seesmic. Skaffa ett konto hos någon av dessa (gratis)tjänster och du har goda möjligheter att hålla koll på flödena kring dina favoritämnen. Du kan göra permanenta sökningar på både hashtags, ord och begrepp (”fas 3” med citattecken runt) samt köra flera sökningar i samma (”fas 3” OR #fas3).

Bonustips: om du använder ett sökord som ger träffar på många olika språk (exempelvis ”rapport”) men du bara vill ha de som skrivs på svenska, kan du avgränsa sökningen till tweets på svenska med kommandot lang:sv (rapport lang:sv). Det filtrerar inte allt men en hel del.

2. Sök användare. Genom att hitta twittrare som skriver och/eller agerar inom ditt bevakningsområde ökar chansen radikalt att du hittar intressanta tweets. Användare hittar du genom att antingen söka på de namn du redan känner till inom ditt specialområde (kommunpolitiker, myndigheter, profilerade debattörer…) eller genom att notera vilka användare som återkommer vid ovanstående ämnessökningar.

Intressanta användare kan du sedan samla i listor. Du går in på användarens profilsida (t ex twitter.com/mickep2) och trycker på lilla ”profilknappen” till höger om ”Följer” (förutsatt att du följer personen). Där väljer du sedan ”Lägg till eller ta bort från listor”, och kan efter eget huvud placera in användaren i din/a privata eller offentliga listor (”Örebro”, ”konsumentfolk”, ”Fas 3-debattörer” etc).

Listor kan också vara ett sätt att minska risken att bli lurad av fejk-konton.

Du kan också prenumerera på listor som andra redan skapat. Till exempel kanske någon redan skapat en lista över twittrare i ditt bevakningsområde (Örebro med omnejd).

Listor hittas enklast från profilsidor. Kolla vilka listor en användare är medlem av, och/eller prenumererar på; du hittar dem via ”Listor” i vänsterspalten på profilsidan. Klicka sedan själv på ”Prenumerera” på de listor du vill följa. Klart! Nu följer du alla användare i den aktuella listan.

Enskilda användare eller listor kan sedan få egna kolumner i Tweetdeck eller något av de andra verktygen som nämndes ovan. På så sätt har du koll på allt dina viktigaste personer skriver, oavsett hur långt ditt ”allmänna” flöde hinner rulla under dagen.

3. Använd din presentation. Gör tydligt på din profilsida att du är intresserad av tips om nyheter inom ditt ämnesområde. Erbjud gärna alternativa kontaktvägar för den som inte vill twittra till dig: epost, telefonnummer, kanske rentav en ”vanlig” postadress.

Din profilsida kommer att kollas åtminstone en gång av många av de användare som blir nyfikna på dig på Twitter, så presentationsraderna är viktiga.

4. Twittra ut ditt intresse. Skicka med jämna mellanrum ut tweets där du gör tydligt att du vill ha nyheter. Det kan vara när du har ett alldeles särskilt behov (”Söker någon som…”) eller när hjärnan och tipslistan är blank mitt i sommartorkan (”Vad ska jag göra i dag?”)

Det vanligaste skälet till att vissa journalister inte får några tips är för att de aldrig ber om att få dem. Att upplysa dina följare om att du vill ha input är till fördel för båda parter. Mängder av personer sitter med uppgifter som de funderar på att tipsa en journalist om. Genom att meddela ditt intresse ökar du chansen att du blir den som de faktiskt väljer att höra av sig till.

5. Återkoppla! När folk hört av sig med tips eller annan input förtjänar de att få veta vad som hände. Blir det nånting? Har du skickat det vidare till desken eller kommer du att göra något själv? Sparar du det eller var det omöjligt att göra ut just i dag?

Själv får jag i snitt minst ett par-tre tips om dagen (via Twitter och andra kanaler). Bara en bråkdel resulterar förstås i tv-inslag, men genom att behandla alla tipsare med respekt ökar jag chansen att de ändå väljer att återkomma till mig även nästa gång – då nyheten kan vara större.

6. Prata om allt. När du blir aktiv på Twitter kommer folk att höra av sig om många olika saker. Ibland kommer de till exempel att ha åsikter om din journalistik. Backa inte undan inför detta. Ta diskussionen! Om personen har fel – argumentera emot. Har personen rätt – fundera på om ni inte borde ändra den där formuleringen i rubriken…

Det finns många skäl för journalister att bejaka denna typ av dialog. Men här räcker det med följande: den journalist som bemöter mig med respekt när jag ifrågasätter en rubrikformulering, har också ett stort plus i kanten när jag funderar på vem jag ska skicka de hemliga dokumenten till, eller tipsa om korruptionen i kommunförvaltningen.

Dagens åsiktstwittrare kan helt enkelt vara morgondagens nyhetstipsare.

Hur använder du Twitter för att få input? Fyll på i kommentarsfältet!

Uppdaterat 140430: Den gamla illustrationen hade försvunnit eftersom den var kopplad till en gammal länk. Så jag la in en ny bild som visar mer konkret hur en Tweetdeck-kolumn kan se ut.

Digitalisera den sista typen av onödiga lappar

Här kommer ett tips om ett litet, litet Chrometillägg som gör att man slipper en sådan där liten irritation i vardagen.

Med hjälp av Keyboard Sync kan du enkelt kopiera texter i Urklipp mellan olika datorer
Med hjälp av Keyboard Sync kan du enkelt kopiera texter i Urklipp mellan olika datorer

Det handlar om de där gångerna då man sitter inloggad på en dator och där har något som är svårt att minnas som man behöver mata in på en annan dator som står en bit bort. Eller alldeles intill.

Det handlar om de där gångerna då det känns som en lite för stor apparat att mejla sig själv (ditt jobbmejlprogram kanske tar en evighet på sig att starta?) och du glömde pennan vid det där andra skrivbordet.

Stavade Carlsson med k eller c i den där e-postadressen? Var det ”R-” eller ”S-” i början på det där inslagsnamnet? Var det kort- eller långversionen?

Gör så här: Installera Chrometillägget Clipboard Sync. Markera namnet på den där talespersonen för den där gruppen i det där landet i de där newsbilderna som du klippte inslag av. Tryck Ctrl + C. Och klicka på Clipboard Sync-ikonen. Då du återvänder till den andra datorn (där du förstås också har Chrome igång!) så har du en liten ruta där (se högst upp i inlägget) du kan klicka för att få urklippet överfört till Urklipp på den datorn – varifrån du kan klistra in det varhelst du önskar.

Det enda som krävs är att din installation av Chrome som är inställd på synkronisering. Om du dessutom har den inställd på att synkronisera även tilläggen så behöver du ju bara installera Clipboard Sync på ett enda ställe.

Du hittar det i Chrome Web Store och kan läsa om tillägget även hos Lifehacker.

Och du – nog är du väl så pass säkerhetsmedveten att du aldrig i livet skulle använda dig av det här för lösenord? (Så var det sagt… :-))

Gästblogg: Fem granskningar du kan starta i dag

Dagens gästpost kommer från Marja Grill. Hon är prisbelönt reporter på svt som höll mycket uppskattade föreläsningar om vardagsgräv på Grävseminariet 2012.

Jag föreläser en del om så kallade vardagsgräv. Det är ju lite av arbetsgivarens våta dröm, tänk att få grävpriser och vara en granskande redaktion utan extra resurser, eller bråkiga heltidsgrävare.

Och det är klart att det tar tid att gräva, och att det inte går att göra utan resurser.
Men för oss som inte arbetar på Uppdrag Granskning och har de resurserna så finns det faktiskt smalare gräv, som man ändå kan ta djupt nog att bli spännande.

Eller så gör du det på stulna halvtimmar, när du väntar på samtal, kafferaster. Det är ju din idé, ingen annan kommer ändå att springa iväg med den, så låt det ta den tid det tar.
En hel del handlar det om att använda dina egna kunskaper, granska områden du själv redan kan. Eller välj ett ämne, och gå sedan på samtliga presskonferenser eller dagsjobb om ditt område och du kommer snart att vara expert, och behöver inte flera veckor för att läsa in dig i ämnet.

När du sedan vet vad du vill titta närmare på, så kan du här få en personlig metod-lista som jag har gjort, helt inspirerad av andras lyckade gräv. För att stjäla metoder, det är inte förbjudet! Och kom ihåg, om du har begränsat med tid: gräv smalt men djupt – avgränsa ditt gräv innan, så att det inte svämmar över alla bräddar.

1. Gör en enkät!
En klassiker, ett bra sätt att få en helhetsbild, kartläggning och en egen nyhet. Tänk på urvalet, du behöver en grupp som är stor nog att dra slutsatser ifrån men liten nog att klara av att driva in en hög svarsfrekvens ifrån. Inte för breda frågor, gärna några ja/nej- svar så att du kan kvantifiera, och tänk på vad du vill få ut av svaret när du formulerar frågorna.

Skicka ett testutskick till en begränsad grupp innan du skickar till alla så att du märker om det är något som är oklart. När du frågar efter siffror, tänk på att du kan få felaktiga svar, folk kan slarva när de svarar så dubbelkolla alltid om det låter ovanligt högt eller lågt.

Bestäm dig också tidigt för ditt syfte med enkäten: vill du ha siffror (antalet djurförbud i länet, kräver hög svarsfrekvens för att dra slutsatser) eller uppfattningar (kommunalrådens bedömning av ekonomiska läget, kräver hög svarsfrekvens för makro-slutsatser men kan användas för att hitta enskilda röster om det visar sig svårt att ro iland många svar) eller letar du exempel (alla fall där länsstyrelsen kritiserat kommunernas hantering av familjehem, önskvärt med många svar men kan ge spännande historier redan från första svaret)?

2. Utforska skeenden!
Hur gick det egentligen till när det där kommunalrådet blev av med jobbet? Om folk är väldigt hemliga med saker medan de händer, så betyder inte det att det är lika hemligt året efter, när de kanske sitter på nya jobb.

Omringa en händelse genom att intervjua alla inblandade, eller alla som var i rummet när det viktiga beslutet fattades. Det kan ge liv och blod till en granskning där du så klart också har begärt ut alla dokument och siffror du kan hitta kring händelsen.

3. Hitta felrapporterna!
Nästan alla stora arbetsgivare och myndigheter har någonstans dit felen rapporteras. Vem skriver till vem när något går fel? Vart rapporterar man ifall en anställd tar mutor eller sextrakasserar kollegor?

Man kan få tag på väldigt intressanta enskilda fall och mönster genom att ta del av avvikelsrapporter och anmälningar till personalansvarsnämnder. Om det saknas system för felrapportering kan detta vara en nyhet – myndigheten saknar koll på de egna misstagen!

4. Testa förklaringen!
Ibland tycker jag att vi köper myndigheters och politikers förklaringar lite för okritiskt. Eller så ställer vi en fake-tuff fråga till dem, av typen ”Men, är det verkligen så här?”

Vad förväntar vi oss? Att kommunalrådet ska bryta ihop och erkänna att nej, det är inte så, han har egentligen inte gjort någonting alls för att tex. förbättra könsbalansen i bolagsstyrelserna. Då kan vi istället fråga oss själva: ”Vem vet hur det är?”

Och gå till dem, gå till de kvinnliga kommunpolitikerna och fråga om de har fått frågan om att sitta i bolagsstyrelserna t ex. Och gör det organiserat. Ring alla. Så att du kan ställa en mycket bättre fråga till kommunalrådet: ”Men, varför säger du att ni har frågat alla kvinnor om de vill sitta i de kommunala bolagsstyrelserna när ingen av kvinnorna i kommunfullmäktige säger sig ha fått frågan?”

5. Wallraffa som konsument!
Klassiska wallraff tar tid och pengar och energi. All heder åt dem som orkar. Men om du vill göra något enklare, men också mycket viktigt, så kan du alltid ta till en roll du kan. Den som konsument. Gå till de olika företagen som gör bilprovningarna och testa om de bedömer din bil likadant? Plantera ett fel och se om reparationsfirmorna hittar det eller hittar på. Gå till olika optiker och se om de rekommenderar glasögon i onödan?

Det blir extra roligt med riktigt bra tillsvarsintervjuer efteråt.

Men vad jag tycker att man ska tänka på då, det kan bli en annan bloggpost.

Marja Grill