Så blir du en mindre usel fotograf

Det finns flera TV-journalister som gått från det rena reporterskapet till att också lära sig plåta – och som har gjort det jättebra. Men många av oss videojournalister plåtar inte regelbundet, så vi får aldrig in någon riktig rutin. Och resultatet blir ofta därefter.

Mycket av kunskapen har man lyckats få in i huvudet. Men bristen på kontinuitet gör att den aldrig riktigt kommer ut i fingrarna. Vi glömmer saker som vi egentligen vet att är självklarheter. Vi tar skärpa som kameran ändrar eftersom den står på auto. Vi glömmer att loda om stativet då vi flyttat kameran. Vi flyttar oss till ett annat ljus och glömmer att vita om.

Och vi tyckte ju att det såg så skarpt ut på displayen…

I går blev vi skickade på kurs. Det var en bra genomgång med erfarne fotografen Mats Lundblad på Malmö-TV – och vi fick många aha-upplevelser. Som jag uppfattade det hade han de här vettiga käpphästarna:

Använd aldrig auto. Autofunktionen missuppfattar ofta läget och ställer in kameran fel. Ofta gör den att man överexponerar en smula. Man kan möjligen använda autobländaren som en utgångspunkt för sina egna inställningar. Den hamnar ju ändå hyfsat rätt, och sedan kan man utgå från det värdet, ställa om till manuell igen, och se till att det blir helt rätt. Autofokus kan man också använda temporärt. Zooma in, ta skärpan med hjälp av ”Push Auto”-knappen, och zooma ut igen.

Och då man ställer in bländaren: Använd dig av zebra-funktionen. Vår lärare Mats brukade nöja sig med en zebra, och ha den inställd på 95 procent. Eftersom displayen ser olika ut i olika ljus, och dessutom kan har en ljusstyrka som kan ställas om, så vet man aldrig riktigt vad man får genom att titta i den. Med zebran får man verkligen veta, rent tekniskt, hur nära man är att överexponera. Så man vet var gränsen går.

Oroa dig inte så mycket för skärpan. Vi fick lära oss att ovana fotografer ofta ställer in skärpan i tid och otid. Budskapet var att det förstås är viktigt på tajta bilder, men att det ofta görs i onödan då vi jobbar med vidare bilder. Eftersom det står i displayen hur långt bort skärpan ligger, så kan vi lite grovt använda oss av det värdet i stället för att zooma in på ett löv 5 meter bort, ställa in skärpan exakt på det, och sedan zooma ut hela vägen igen. Ställ på 5 meter. På ett ungefär. Det blir skarpt.

Oerfarna fotografer håller också på och vitar om hela tiden. I stället för att vita om så fort det blir någon liten skiftning i ljuset, så bör vi bestämma oss för vad som är huvudljus och kalibrera efter det. Då får vi också en kontinuitet i bilderna. Det är klart vi ska vita om ifall vi växlar från inomhus- till utomhusmiljö. Men om vi rör oss lite grand i ett rum är skillnaderna i färgtemperatur dels motiverade, dels så små att de knappt märks.

Våga röja loss. Det känns tryggt med stativ. Och vi måste ta fasta skott som vi kan klippa till, åtminstone är det bra att ha dem för att sejfa. Och vi ska ta fasta snyggt ljussatta synkar som säkert går att använda. Men vi ska också våga frigöra oss från stativet. Vi ska mygga upp folk, hänga på och skapa scener som kan bli en egen berättelse i våra inslag. Så att bilderna, inte bara speakern, berättar historien.

Det finns bara två olika sorters synkbilder. Det är lite grovt, men det gäller ju att renodla. Ofta tar vi synkbilder som är jättefula. De är varken bu eller bä. Men Mats menade att vi har två val. Antingen är vi i en riktigt läcker miljö som säger mycket om historien och som verkligen tillför något till berättelsen. Då myggar vi upp synkpersonen och tar en riktigt vid bild där vi ser mycket av miljön och där det finns gott om plats för den som intervjuas att gestikulera och ta plats. Eller så har landstingets informatör tryckt in oss i ett förfärligt konferensrum. Då ser vi till att få ett så kort skärpedjup som möjligt så att vi slipper se eländet i bakgrunden. Då lyfts intervjupersonen fram och blir det viktiga. Ta fram dem så mycket som möjligt från bakgrunden, men ha tillräckligt med utrymme att backa med kameran så att det finns zoomutrymme att skapa kort skärpedjup med.

Det är värt att släpa på en lampa. Även om vi är videojournalister så jobbar vi på min redaktion oftast i team. Då är det inte så mycket extra jobb att få med den där lampan. Och den gör mycket med synkbilden. Vi kan sätta ljuset från rätt håll i stället för att smälla på lampan som sitter på kameran rakt framifrån. Blir vi inkastade i det där konferensrummet utan fönster med utomhusljus och bara lampor uppifrån, så får vi annars intervjupersoner med becksvarta ögonhålor. Vårt jobb är inte att skönmåla verkligheten – men knappast heller att göra människor fulare än vad de är.

I dag åkte jag och en annan videojournalist ut tillsammans. Fulla av inspiration tog vi med oss en lampa för att kunna ljussätta polisen vi skulle träffa riktigt snyggt.

Men batteriet och sladden till lampan vet fortfarande ingen av oss vart de tog vägen.

1 reaktion till “Så blir du en mindre usel fotograf”

  1. Min erfarenhet av dom små kamerorna (de utan ”riktig” glugg) är att det lätt blir fel med skärpan när man zoomar in, ställer skärpa och sen zoomar ut!
    Det finns nämligen ingen möjlighet att ställa in backfocus (dvs samma skärpeavstånd oavsett zoom-läge). På ”riktiga” gluggar kan detta justeras in – och då är inzoomningsskärpeinställning (puh) pålitlig…
    Jag brukar använda momentan autoskärpa (push-auto tror jag det står på Panasonics kameror) med bra resultat – och då i det zoomläge jag verkligen ska ta bilden… Man bör dock ta reda på var i bilden kameran mäter skärpan (oftast mitt i)… Så:
    1. Vitballa
    2. Välj utsnitt
    3. Exponera
    4. Centrera+Pushauto
    5. Rör för fan inte zoomjäveln
    6. Panna och tilta tillbaka kameran till önskat utsnitt
    7. Igen – rör för fan inte zoomjäveln
    8. Rec

    Detta är iallafall min rekommendation – har hört många gånger att ”Men – jag zoomade ju in och tog skärpan ju!”… Don´t do it! Inte med lillkameran iallafall…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *