Så skriver du snabbare

Vi tycker om att få kommentarer. Särskilt mycket tycker vi om att få kommentarer med intressanta frågor, till exempel från journaliststudenter.

Vi har fått flera sådana under vår bloggtid, de senaste som en direkt respons på vår post om hur vi skulle komma att lägga om publiceringstakten.

En kom från signaturen Julia: Om ni inte redan gett dem – leverera gärna era bästa tips för hur en reporter lär sig skriva snabbt!

Det där är en fråga som har ett antal olika svar. Själv skriver jag mycket snabbt på datorns tangentbord, eftersom jag i tioårsåldern gick en maskinskrivningskurs (lillgammalt är bara förnamnet, jag vet).

Då skrev man på skrivmaskiner (hej ungdomar, tänk en riktigt tung laptop med inbyggd skrivare som bara kan skriva ut text i ett och samma typsnitt – men å andra sidan gör det i realtid!) men fingersättningen var densamma som på dagens datortangentbord.

På nätet finns i dag flera verktyg för den som vill testa eller träna upp sin tangentförmåga. Bloggen Scary Mary listar några av dem, Toppen.nu några andra. (Inläggen är inte färska men de flesta länkarna verkar funka.)

Första tipset blir med andra ord: lär dig rätt fingersättning!

Jag skriver allra snabbast på tangentbord, men har de senaste åren börjat jobba mer och mer i mobilen och på surfplatta, och har därför lagt en hel del tid på att försöka hitta den perfekta skriv-appen.

Generellt har jag funnit att tangentbord av ”svep”-karaktär (alltså att man drar med fingret mellan bokstäverna) ger mig de högsta hastigheterna. En möjlig utmanare hette SwiftKey, där man visserligen tryckte bokstav för bokstav men som hade en smått fantastisk förutsägelse-funktion som föreslog inte bara avslutningen på det ord man just höll på att skriva – utan även nästa, och nästa…

Jag tog upp några av alternativen i den här posten i höstas. För en tid sedan kom SwiftKey så med en ny version som kombinerar detta med en egen ”svep”-variant, vilket jag skrev om här. Det är rätt häftigt – man kan t o m svepa över mellanslaget och skriva fullständiga meningar utan att behöva lyfta fingret.

”Svep-skrivandet” har förstås en liten inlärningskurva men den är just liten och kortare än vad man kanske kan tro. Mitt tips är att testa någon av dessa lösningar om du vill få upp farten på ditt mobilskrivande.

Andra tipset således: hitta – och lär dig – ett bra mobiltangentbord!

Och till sist – på papper, för hand? Jo, man kan skriva så också, och det kan förstås vara det bästa alternativet ibland. Eller åtminstone det enklaste – om telefonen ringer när datorn är avstängd och telefonen i väskan men anteckningsblocket och pennan ligger framme.

Jag försökte någon gång i tonåren lära mig en skrivstil som skulle minimera behovet av att lyfta pennan mer än mellan orden. Det gick väl så där, snyggt blev det aldrig och läsbart…knappt.

Det stora problemet med analoga anteckningar är väl egentligen att de förr eller senare måste digitaliseras, i alla fall om man ska använda dem i någon typ av research, manus eller liknande. Bättre då att köra digitalt från början, om möjligheten finns.

Vilken metod man än använder bör man också fundera på vilka ord man väljer att anteckna. De flesta bär med sig ett system för stödordsskrivande från studietiden, som inte alltid är rationellt i en journalistisk arbetssituation.

Exempelvis har reportern ibland behov av exakta citat (den skrivande reportern vill få dem rätt i texten, etermediareportern vill kunna be personen utveckla resonemanget i den inspelade intervjun) medan andra delar av materialet (t ex sånt man vet finns dokumenterat i text) kan hastas förbi med mycket sporadiska stödord (eller hänvisning till dokumentet).

Exakta sifferuppgifter kan antecknas men man bör aldrig förlita sig på det nedskrivna. Be personen mejla dokumentet siffran kommer från – eller hänvisa dig rätt på webbsidan – så du kan dubbelkolla innan du gör rubrik på en miljon som du råkade uppfatta som en miljard.

Tredje tipset alltså: tänk på vad du måste anteckna – och inte!

Och allra sist: vi skojar ibland om copy/paste-journalistik, men ibland är den helt rekommendabel. Till exempel när citat eller siffror ska lyftas från skriftliga dokument till researchdokument, och därifrån vidare till skarpa artiklar och inslag. Risken att du skriver fel när du skriver av är betydligt större än om du använder den klassiska kombon Ctrl + C / Ctrl + V.

Dessutom går det fortare 🙂

I dag fortsätter scrapingskolan

Nu är nästa del av Scrapingskolan färdig – varsågoda: 

I första delen använde vi funktionen ImportHTML() i kalkylarksdelen av Google Drive för att plocka hem färdiga tabeller och listor från webbplatser.

I den här delen förbereder vi nästa steg som är att samla in data som visserligen är strukturerad, men inte som en tabell eller lista i html, utan på något annat sätt. För att kunna göra det behöver vi veta hur man navigerar i xml-baserade dokument – och plockar hem data ur dem med hjälp av funktionen ImportXML().

En perfekt fredagssysselsättning! Ha så kul! Fortsättning följer…

Gräv 13 – bästa journalistutbildningen

Många träffades och trivdes på Gräv 12 i Malmö - ses vi på Gräv 13 i Göteborg?
Många träffades och trivdes på Gräv 12 i Malmö – ses vi på Gräv 13 i Göteborg?

Jag har en kollega som brukar säga att Gräv varit hennes universitet.

Visst, hon har också gått en journalistutbildning en gång i tiden, men det som fått henne att lyfta sig i håret gång på gång (jo, hon har flera guldspadar i hyllan) är kunskapen och inspirationen från Grävande journalisters årliga grävseminarier, som i år hålls i Göteborg 8-9 mars under namnet Gräv 13.

Hon är långt ifrån ensam. På varje Gräv hör man vittnesmål om hur Gräv gett idéer och inspiration. Hur förra årets vinnare sådde ett frö till en idé – som gav ett jobb som nu ger en ny guldspade, till en annan reporter på en annan redaktion.

De mest slående vittnesmålen är förstås de där. De nominerade som berättar hur idén föddes för ganska exakt ett år sen, efter den och den föreläsningen.

Men även på golvet i pauserna, bland de hundratals seminariedeltagare som inte klarade juryns nålsöga denna gång, eller inte ens anmält något eget bidrag utan bara kommer för att lära, kan man få höra rader av vittnesmål om hur förra årets seminarium – eller den just avslutade programpunkten på årets – väckt en grävlust eller metodidé eller samarbetsprojekt som aldrig kommit till utan Gräv.

Grävseminariet är helt enkelt den bästa tänkbara investeringen för varje redaktion som vill utveckla sin egen journalistik. Två fullspäckade dygn av kunskap och inspiration. Extremt billigt dessutom om man ser till tid och nivå på föreläsarna.

Mest utbyte får ofta den minst upphöjda. Lokalreportern på den snåla tidningen, frilansen som bor hos en kompis för att ha råd, journaliststudenterna från utbildningen med den engagerade läraren… Men också de mest etablerade grävarna brukar hitta något, hyllade Trojkan brukar t ex använda Gräv och dess systerseminarier på andra håll i världen till att knyta internationella kontakter inför kommande projekt.

Ja, detta är en ganska skamlös hyllning. Och ja, jag är partisk. Jag sitter sedan flera år i styrelsen för Grävande journalister, och var vicegeneral för Stockholmsseminariet 2010. I år ska jag prata i Göteborg om hur man hittar grävidéer på nätet.

Men min partiskhet börjar i andra änden. Jag hamnade i styrelsen för att jag besökt många seminarier. Jag blev vicegeneral för att jag ville göra det årets så bra som möjligt. Jag blev engagerad i Gräv eftersom jag älskar Gräv. Och jag vet att de flesta andra av föreningens förtroendevalda agerar på precis samma grund.

Kom och träffa oss i Göteborg i mars!

PS: Har du aldrig besökt ett grävseminarium? Kolla in lite smakprover från tidigare seminarier på Bambuser.

Häng med då jag lär mig scraping

Jag är sjukt nyfiken på datajournalistik.

Nu har jag ingen erfarenhet, men jag är hyfsat bra på datorer och håller på att försöka lära mig programmera ordentligt. Genom åren har jag återkommit till det vid flera tillfällen, men nu börjar det faktiskt lossna allt mer.

Det känns som om de här två intresserna för journalistik och programmering skulle kunna mötas ganska bra i datajournalistiken.

För att motivera mig själv att ta mig igenom e-boken Scraping for journalists tänkte jag nu göra det inför öppen ridå. Och samtidigt dela med mig av det jag lär mig här på bloggen.

Så – ni som vill lära er något nytt och spännande: Häng med! Och ni som redan kan: Hjälp mig! Rätta mig! Förklara bättre! Bidra med egna praktiska övningsexempel!

Till att börja med är målet att publicera en instruktionsvideo i veckan – en per kapitel i boken. Den första finns längst upp i det här inlägget. Håll tummarna för att vi tar oss igenom hela boken. För visst verkar det spännande?

Tio skäl att aldrig gräva

Årets grävseminarium närmar sig med stormsteg, och med det risken att reportrar inspireras till ambitiösa granskningsprojekt och allvarstyngda avslöjanden. Eller bara ringer ett samtal till som kanske spräcker dagens utlägg och blottlägger en helt annan, mycket mer komplicerad verklighet.

Journalisttips finns till för alla. Även för redaktionsledningen som vill undertrycka utredningsnerven innan den slagit rot. Och för reportern som vill vaccinera sig mot faktakollbacillen.

Därför här: tio skäl att säga nej till gräv.

1) All journalistik är granskande. Egentligen. Minsta polisnotis innehåller ju ett grävande element. I själva verket flera: hitta telefonen, hitta numret, ställa frågan (Har det vart nåt?), invänta svaret (), formulera påfrågan (Inte?), bedöma svaret (Nä helt lugnt)…

2) Sånt där är pretentiöst. Den goda journalistiken sätter sig inte på några höga hästar och påstår sig ha upptäckt någon sanning. Vi accepterar existensen av många olika sanningar, och tar som vår uppgift att förmedla dessa. Och vad säger att en reporter som kontrollerar faktauppgifter skulle ha mer rätt än en som inte gör det? Den sistnämnda reportern kan dessutom enkelt kompensera sin brist på egen faktakontroll genom att konsekvent hänvisa till andras påståenden. Det kan aldrig en granskande reporter göra!

3) Gräv tar mycket tid och ger lite utdelning. Jämför till exempel med en rewrite-reporter som kan producera rader av stories under en arbetsdag. Dessutom redan nyhetsvärderade! När vi nu ska börja ta betalt av publiken kommer den att kräva många texter om historier de känner igen. Rewrite är det nya gräv.

4) Vi mäktar inte med det. Ibland får man helt enkelt leva som på stenåldern – ur hand i mun. Vi klarar inte att låta en reporter vara avsatt till en granskning under en hel dag. I synnerhet inte eftersom det kan vara nån som vabbar. Och halva styrkan ska gå på den obligatoriska kursen om nya datasystemet. Och själv ska jag på chefskurs. Organisationen är så slimmad i dag att vi inte kan avvara någon.

5) Numera görs granskningarna av publiken. I de sociala medierna. Välkommen till internetåldern, det är dags att ta steget ut på nätet! Och bort från diarierna!

6) Det blir så lätt fel. I synnerhet om det har med siffror att göra. Låt andra räkna i stället. Var det fruar med på konferensresan eller inte? Fyra eller fem siffror på krognotan? Om det är nåt anmärkningsvärt kommer nog kommunens egna revisorer att fiska upp det. De kan dessutom räkna.

7) Vi ska inte bedriva kampanjer. Om vi skulle påstå att någon låtit sig mutas hamnar det farligt nära en kampanj för att den personen skulle ställas till svars. Eller om vi kan visa att någon är oskyldigt dömd, så hamnar vi lätt på fel sida om gränsen där det kan tolkas som en åsikt att personen borde släppas fri.

8) Kritisk granskning behöver ju inte vara just granskning sådär bokstavligt. Det behöver inte vara att ta reda på någonting. Det kan vara en blick också. Eller ett tonfall. ”Men har ni verkligen gjort rätt?” drar ner byxorna på vilken politiker som helst. Ofta minst lika effektivt som om man undersöker vad personen faktiskt gjort.

9) Grävande känns inte så framåtsyftande. Ofta handlar det ju om saker som redan hänt. Publiken vill mycket hellre veta vad som ska hända härnäst, alltså vad våra makthavare vill snarare än vad de gjort. Och kom inte och säg att det skulle vara enklare att berätta om framtiden än om gårdagen!

10) Vi sysslar nu först och sist med nyheter, inte utredningsarbete eller kommunal revision. Hade tanken varit att vi skulle söka nyheter i undangömda avvikelserapporter så kanske de skulle givits en lite mer lättläst form, tror du inte det? Och kanske inte gömts undan heller, om man tänker lite logiskt??

Har vi missat något anti-gräv-argument? Fyll på i kommentarsfältet!

Journalisttips 2.0

När vi startade Journalisttips hade vi inte bestämt oss för någon särskild publiceringstakt.

Redan efter några dagar stod det dock klart att den skulle bli hög. En ny post om dagen fick vi ur oss, och det blev snabbt vår norm.

Ett tag ångrade jag att vi inte döpt bloggen till Dagens post, vilket hade kunnat ses som en hyllning till det journalistiska fotarbetet ute på landets lokalredaktioner. Grundnivån för nyhetsjakten, basutnyttjandet av offentlighetsprincipen: reportern som går upp till kommunkontoret och ber att få titta på dagens post.

Nå. Nu är jag rätt glad åt att det inte blev den titeln på bloggen. Och vi visste ju egentligen redan från början att en-om-dagen inte kunde vara en regel för all framtid.

Vi har också märkt att publiceringstakten bitvis inverkat menligt på kvaliteten. I stället för en grundlig genomgång har det blivit en snabb reflektion, i stället för våra egna tankar en länk till någon annans. Och inget fel i snabba tankar och enkla länkar, men när de tillkommer som en lösning på en självpåtagen tidsbegränsning bör man fundera en gång till.

Vi bestämde oss för att göra det efter ett halvår. Köra sex månader med nya poster varje dag, sedan fundera och be om input.

Det har vi nu gjort och det har vi nu fått. I kommentarsfält, på Twitter, Facebook och mellan fyra ögon.

Och nästan alla synpunkter har sagt samma sak: dra ned på takten! Man hinner inte läsa!

Och när de samstämmiga synpunkterna utifrån överensstämmer så totalt med våra egna funderingar, då är valet inte särskilt svårt. Vi drar ned på takten. Och satsar på färre men också mer genomarbetade inlägg. Åtminstone i genomsnitt 🙂

Nej, vi kommer inte att bli en blogg där det går månader eller veckor mellan inläggen, men det kommer från och med nu inte att komma en ny text varje dag. Den som vill vara säker på att inget missa får ordna prenumeration via mejl eller RSS, alternativt följa oss på Twitter eller Facebook om man inte redan gör det.

Vad tycker ni vi ska koncentrera våra krafter till? Vilken typ av inlägg vill ni se mer av? Ämnen fördjupade? Fortsätt höra av er med önskemål, så lovar vi att ge lite mer guldkant åt lite färre inlägg framöver.

”I couldn’t possibly comment.”

”You may very well think that. I couldn’t possibly comment.”

Citatet kommer från huvudpersonen i House of Cards, en hyllad brittisk miniserie som nu moderniserats och amerikaniserats av Kevin Spacey, David Fincher m fl för Netflix.

(Serien går alltså inte i en traditionell tv-kanal först för att sedan nå streamingtjänsterna flera år senare, utan här är det premiär hos nätjätten, och den som vill kan se flera avsnitt på rad redan från premiären. Ett för många kanske drastiskt uttryck för förändringarna inom tv-världen.)

Huvudpersonen är en trotjänare i det regerande partiet, som förbigås av en tillträdande regeringschef och reagerar på detta genom att…

Ja, detta är inte en blogg som ägnar sig åt spoilers. Däremot åt rekommendationer. Och denna berättelse kan rekommenderas.

Jag har sett hela den brittiska serien, både när den gick i svt på 90-talet och härom året då den repriserades av någon av de mindre reklamkanalerna.

Av den amerikanska nyinspelningen har jag hittills bara sett första delen och det har rests frågetecken kring om Spacey och kompani ska lyckas fylla kostymen de tagit på sig – och om berättelsen klarar transformationen från det brittiska politiska systemet till det amerikanska.

Den som inte vill chansa bör kanske överväga en dvd-beställning av originalet innan man kastar dig över Netflix-eposet.

Men varför tar vi nu över huvud taget upp detta på en journalistblogg?

Därför att en icke oansenlig del av detta politiska drama handlar om journalistik. Om maktspel och källor och konsekvenser.

Och mer precist: om fördelar och nackdelar med att skaffa sig en lysande läcka som man sätter sig i beroendeförhållande till – ett ständigt aktuellt ämne inte minst i dagar av nya journalistroller och debatter om nära politikerumgänge.

House of Cards fyller sin plats på vilken journalistikutbildning som helst. Eller redaktionskonferens. (Okej, en lång konferens.)

Dessutom är det en spännande, rolig och fascinerande saga. Definitivt i den brittiska och förhoppningsvis också i den amerikanska versionen.

Och citatet då, dagens rubrik?

Det är formuleringen som huvudpersonen använder för att bekräfta uppgifter.

”You may very well think that. I couldn’t possibly comment.”

Tro det eller inte – i serien känns det fullständigt logiskt.

Uppdaterat 140407: Nu finns det brittiska originalet också på Netflix. Så nu är alla ursäkter borta.

Skapa dina egna floskler

Ibland stöter man på de där intervjupersonerna som kan prata hur länge som helst utan att egentligen säga någonting. Ofta säger de ingenting på ett slagkraftigt sätt, i saftiga munsbitar på 15-20 sekunder som passar bra att klippa ut som en synkbit i ett inslag.

Aptitligt i redigeringen – men lömskt, förstås.

Plugga på här för att genomskåda mumbo-jumbot i ekonomijobben
Plugga på här för att genomskåda mumbo-jumbot i ekonomijobben

För att lära sig genomskåda corporate bullshit – eller åtminstone för att få sig ett gott skratt – rekommenderar jag Avigsidans Floskelgenerator. Man kan ändra de tre delarna av floskeln individuellt, för att kunna skapa en enorm mängd företagsfloskler. Det går också att ändra alla slumpmässigt, översätta mellan svenska och engelska – och framförallt göra en snabb Powerpoint av sitt mästerverk.

Vi har en stabil grundplattform för flexibla lösningar och prioriterar engagemang och kompetens för att optimera resursanvändningen och effektiviteten.

Visst är det vackert? Det kan väl vara något att ha med sig nästa gång man gör en delårsrapport?