Så hittar du (och talar med) experten

Det tillhör yrkets tidigaste insikter. Man skulle kanske kunna säga livets tidigaste.

Man är inte expert på allt. Det finns väldigt många människor som kan väldigt mycket mer än en själv om det mesta.

Visst försöker vi lära oss. I skolan, på universitetet, på kvällskursen eller på nätet. Men i de flesta fall tvingas vi medge att vi inte hamnar allra högst upp på kunskapsstegen.

Åtminstone inte inom alla ämnen.

Som journalist får man vara glad om man lyckas nå en högre kunskapsgrad inom en handfull ämnesområden under en yrkeskarriär. Grävande journalister och rena specialreportrar når ibland nivån där man faktiskt kan lika mycket som områdets experter. Där man blir en av områdets experter.

De flesta av oss får leva med en klassisk formulering: vi kan lite om mycket. Vi har hygglig koll på många olika ämnen, men djup expertkunskap om få eller inga.

Det är därför vi behöver experter. Det är därför vi vill komma i kontakt med kunskapen. Experterna blir vår genväg till den mest kvalificerade ämneskunskapen inom ett visst sakområde.

Ofta en trevlig genväg. Forskare och utredare är för det mesta vänliga och intresserade av att dela med sig av sin kunskap. De flesta blir rentav lite smickrade när en journalist ringer upp och vill veta vad de har att berätta.

Det finns några enkla sätt för att ta reda på vilka som kan tänkas vara experter inom ett visst område (och på köpet få veta vad de kommit fram till):

Google Scholar är Googles sökmotor för forskning. Den länkar till vetenskapliga texter från hela världen, däribland en hel del från Sverige. Om själva rapporten eller avhandlingen inte finns tillgänglig i fulltext brukar där ändå finnas en sammanfattning och (viktigast just nu) namnet på skribenten.

Uppsatser.se är en svensk sajt som samlar examensuppsatser, dvs enklare akademiska texter vilka naturligtvis bör tas med en betydligt större nypa salt än till exempel en avhandling. Men icke desto mindre kan du här få tips om kunniga personer som även efter uppsatsen fortsatt intressera sig för ämnet och kan tänka sig ha viktiga bidrag till din research. (Och om inte annat kan uppsatsens referenser vara en liten guldgruva för fortsatt letande efter tyngre texter.)

Forskning.se är en sida som drivs av ett gäng forskningsmyndigheter och -stiftelser, och som syftar till att presentera forskning i populär form. En sökning där gör ofta att du hittar rättare än vid en allmän googling på samma begrepp.

Under sajten finns också den smått fantastiska tjänsten Expertsvar, där man som journalist når informationsansvariga på samtliga svenska universitet och högskolor med mejlens hastighet; en tidigt ställd fråga där kan spara oceaner av tid för ditt researchprojekt.

Sedan är det bara att erkänna att man ibland hittar allra mest rätt bara genom att göra en smart googling. Till exempel genom att kombinera sitt eget ämnesord med begrepp som ”forskare” eller ”professor”. En sådan sökning i de mediearkiv man har tillgång till kan också snabbt visa vilka som uttryckt sig medialt i tidigare sammanhang. (Var dock vaksam på att den mest publicerade experten inte nödvändigtvis alltid är den kunnigaste. Även forskarsamhället innefattar medborgare som springer så fort de ser en journalist – och hinner ikapp.)

Glöm inte heller att det kan finnas fantastiska experter utan formell forskartitel. Många myndigheter och organisationer har egna analys- och utredningsavdelningar där det kan sitta människor med enorm sakkunskap. De bör naturligtvis bedömas kritiskt utfrån sitt partsintresse men kan givet detta lämna värdefulla bidrag till din research. Plockar du med dem i ett inslag eller en artikel är det förstås viktigt att du är tydlig mot publiken med varifrån de kommer.

När vi väl fått tag på experten gäller det att kombinera några ibland konfliktande intressen:

  • Å ena sidan vill vi veta vad forskaren vet.
  • Å andra sidan har vi ofta en egen tes, och vi tenderar att lyssna mer uppmärksamt till sånt som bekräftar tesen än till sånt som motsäger den.
  • Å tredje sidan är forskare ibland lite dåliga på att uttrycka sig i rubriker, varför vi har en tendens att lägga ord i munnen på dem.
  • …som de å fjärde sidan gärna förnekar, och som i sämsta fall leder till en märklig pingpongmatch där reportern mer testar formuleringar på forskaren än lyssnar till forskarens formuleringar om verkligheten.

Mina enklaste råd är dessa:

1) Är du helt novis inom ett ämne, acceptera detta. Helst ska du ha läst på åtminstone lite grann (även en tjock avhandling har en sammanfattning) och om det inte funnits tid till detta ska du vara öppen med din okunskap.

2) Samtidigt bör du i detta läge vara noggrann med att inte ta en experts ord för givna. Vetenskapsjournalisten Therese Bergstedt skrev i en klok gästpost om vikten av att efterhöra en second opinion när man rapporterar om vetenskapliga resultat.

3) Är du lite kunnigare inom ämnesområdet gäller lite andra regler:

Du kanske känner till forskarens viktigaste budskap sedan tidigare, och är även bekant med invändningarna som kommit från andra håll. Du har själv efter åratals bevakning eller en längre granskning börjat få en förståelse för systemfelen inom det ämnesområde forskaren undersökt.

Du närmar dig enkelt uttryckt (om än från en ödmjuk lekmannaposition) en egen expertkunskap.

I detta läge har jag tidigare uppfattat att journalister använder två alternativa strategier. Den ena är att fylla sina frågor med stora mängder bakgrundsfakta för att markera sin egen kunskapsnivå inför intervjupersonen. (Detta är av någon anledning vanligt inom kulturjournalistiken.) Den andra strategin är att göra precis tvärtom: spela novis och ”våga ställa de riktigt dumma frågorna” trots att man egentligen vet bättre.

När jag läste den fantastiska granskningshandboken Story Based Inquiry fick jag tips om en tredje strategi, som jag sedan dess försökt praktisera med mycket gott resultat: du kan inleda samtalet öppet och med enkla frågor, men när experten väl börjat berätta kan du gradvis fylla på dina frågeställningar med mer och mer egen kunskap. Mot slutet till och med testa de hypoteser du själv kommit fram till om vad som är grundproblemet inom ämnesområdet (om du nu jobbar med en problemorienterad journalistik).

På detta sätt blir samtalet i bästa fall ett växande tankeutbyte, där huvudpersonen (experten) får en växande respekt för din ambitionsnivå, och samtidigt ett incitament att möta dina frågor på en annan nivå än den mest grundläggande. Samtidigt som du undviker det läge som kan uppstå om du inleder intervjun med en minutlång avhandling om intervjupersonens arbete: att intervjun bara blir en bollning mellan dina teser och expertens bekräftelser eller dementier.

Naturligtvis är alla personer olika, alla situationer och alla intervjuer. Ett bakgrundssamtal skiljer sig från en formell, inspelad intervju osv. Men min erfarenhet är ändå att alla experter uppskattar när diskussionen med journalisten kan växlas upp till en lite högre nivå.

Då kommer du att kunna räkna med uppriktiga reaktioner på dina egna tankar och analyser – inklusive ett tydligt ”Stopp och belägg!” om dina slutsatser skulle vara på väg alldeles bortitok.

Vi behöver experter för att förstå. Och rätt ofta också för att förstå vad vi inte förstått.

Foliehattarna har rätt

– Det där borde du gräva i!

Det tar inte lång tid i ett journalistliv innan man får höra det.

Uppmaningen kommer ofta i slutet av ett samtal där en engagerad tipsare försökt förmedla något viktigt men inte riktigt upplever den förväntade responsen från journalisten i andra änden.

Båda parter agerar korrekt utifrån sina förutsättningar. Tipsaren har sett ett mönster eller en koppling som känns så uppenbar och överväldigande att man måste lyfta luren och upplysa den tredje statsmakten om sakernas förhållande. Reportern har en intensiv arbetsdag, dagishämtning och fackmöte som stressar samvetet, men vill ändå ge tipsaren några minuter att komma till saken.

Tyvärr finns ingen omedelbar korrelation mellan intensiteten i ”Ni borde gräva!”-uppmaningen och kvaliteten på tipset. Den värdefullaste tipsaren kan också vara den ödmjukaste, medan den som formulerar sig i rubriker redan innan du fått en syl i vädret kan vara den mest verklighetsfrånvända foliehatten.

Samtal som inleds med ”Vill du ha ett scoop som kommer att fälla regeringen?” brukar sällan avslutas med att reportern delar bedömningen.

Däremot har foliehattarna och de andra helt rätt i den där uppmaningen.

Självklart borde vi gräva mer i det där!

Vi kommer kanske inte att vara överens med tipsaren om vilket håll vi ska gräva åt, men att det finns en rad ämnen som journalister borde gräva i känns svårt att förneka.

Alla rättsskandaler vi om tio år kommer att fråga oss hur vi kunde missa, allt slöseri med offentliga medel som kunde pågå år efter år, felaktigheter begångna av privata företag och organisationer, storskalig övervakning av oskyldiga medborgare, missade larm om stora och små katastrofer…

Självklart kan ingen begära av sig själv att man ska ta sig an allt som borde grävas fram inom alla samhällssektorer samtidigt. För detta sätter dygnets timmar stopp. Liksom för många av oss familjeliv, lunchraster, pubkvällar och schemalagda ledigheter.

Allt det andra behövs förstås för att man ska orka ta sig an de stora projekten. Liksom många ambitiösa granskare mår bra av att då och då variera sig med ett lite enklare, mindre krävande journalistiskt projekt.

Den reporter som inte någon gång kan släppa tanken på nästa stora granskning borde söka vård.

Men den som aldrig känner ett sting av dåligt samvete för de granskningar man inte mäktar med, borde lyssna på några kloka ord nästa gång de dyker upp i telefonen.

Du borde faktiskt gräva i det där!

Lär av Arga doktorn!

Har du sett Arga doktorn? Serien där svt granskar vården genom att låta den engagerade läkaren Björn Bragée hjälpa patienter som hamnat snett.

I deras sista avsnitt (tyvärr bara tillgängligt en månad framåt så skynda att kolla) dyker det faktiskt upp ett litet journalisttips.

Alla journalister har varit med om situationen när en intervjuperson inte vill prata om det enskilda fallet. Det kan vara makthavaren som anser sig förhindrad av sekretess eller beslutsordning, inspektören som oroas för att vederbörande själv kan komma att få ärendet på sitt bord för utredning, eller experten som tycker att det finns mycket att säga på en allmän nivå – men inte gärna kastar sig in i debatten om ett enskilt ärende.

Föreningen grävande journalister visade för några år sedan att ministrar är sällsynt motsträviga till att möta enskilda personer i studiodebatter. Min egen erfarenhet säger att ministrars pressekreterare gärna hänvisar till risken att anklagas för ministerstyre om de uttalar sig om en myndighets hantering av ett ärende – åtminstone så länge de inte själva vill uttala sig om ärendet.

Skälen kan vara mer eller mindre goda, och som reporter kan du agera mer eller mindre skickligt inför situationen.

Jag brukar betona betydelsen av att alltid begära en fullmakt för den enskilde som vill att vi berättar om ett upprörande fall. Utan fullmakt har faktiskt myndighetsföreträdare ofta goda skäl att både avböja intervju och neka utlämnande av allmänna handlingar. Tänk på att fullmakter som rör barn kräver underskrift av båda vårdnadshavarna (om det finns två).

Tänk också på att pressavdelningen ibland kan arbeta i ditt intresse: till skillnad från den ansvarige tjänstemannen förstår de hur illa det ser ut när man vägrar kommentera. De kanske försöker övertyga den ansvarige att ställa upp – eller åtminstone erbjuder dig en alternativ intervjuperson (oftast en högre chef eller presstalespersonen själv). Var dock tydlig med vilka frågor du förväntar dig att kunna ta upp i intervjun – om inte annat så för att undvika den för båda parter genanta situationen att framskickad intervjuperson helt enkelt inte har koll på ämnet.

(Vi talar nu om ansvarsintervjuer. Ingen av dessa strategier är i mina ögon applicerbar på exempelvis en ovillig expert. Experter är ofta tveksamma till att uttala sig eftersom de inte vill basera sin uppfattning på en förenklad mediebild – och således kan det vara en vinnande strategi att erbjuda experten en möjlighet att själv sätta sig in i ärendet genom att ta del av alla relevanta handlingar, ett erbjudande som kan väcka både nyfikenhet och engagemang.)

Ibland måste man acceptera premissen ”inte prata om det enskilda fallet” och då kan man ha lite olika strategier.

En kan vara att försöka ringa in den allmänna, hypotetiska diskussionen så hårt att man i praktiken talar om det enskilda fallet (”Men om vi då föreställer oss ett läge där alla de här skälen föreligger – vad kan det då finnas för anledning att säga nej?”).

Strategin (som delvis förekommer i Arga doktorn-avsnittet) är intelligent men riskfylld. Intervjupersonen förbinder sig inte till någonting genom sina svar (det kan ju alltid finnas ytterligare omständigheter som skiljer ditt hypotetiska exempel från det verkliga) och i värsta fall landar intervjun i ett större frågetecken än den hade i början (Men om det inte ska kunna hända…?), ett du inte kommer att kunna få svar på just eftersom du accepterat att ni inte pratar om det enskilda fallet.

Viktigt är också att vara helt öppen mot publiken med villkoren för intervjun, att det faktiskt är generella frågor även när det låter som att ni diskuterar det enskilda fallet.

Två fräcka lösningar kan vara att låta huvudpersonen själv ringa upp den ansvarige i er närvaro (och med inspelning) för att göra ansvarsintervjun om sitt eget ärende – eller att helt enkelt kuppa in frågorna i den intervju som skulle vara allmän.

Den sista strategin ger nog inga svar men däremot en rätt ilsken intervjuperson, som med rätta kan hävda att ni brutit er överenskommelse. Den bör således – om någonsin – bara användas när detta argument slås ut av ett större och odiskutabelt behov av att ha fått ställa frågorna i en intervju.

(Skilj på förklaringen till agerandet och intervjun. Den förstnämnda både kan och ska vi försöka hitta – och redovisa för publiken – oberoende av intervjuviljan hos den ansvarige. Intervjun syftar till att ställa frågorna som följer av förklaringen – och ge makthavaren en chans att svara med sina egna ord.)

Men Arga doktorn då. Förutom att både testa hypotetisk inringning och pressekreterarhjälp gör de faktiskt i slutet av programmet något jag aldrig sett förut, och som föranleder denna bloggpost.

(Har du inte sett programmet så kolla det nu innan du läser vidare. SPOILER ALERT med andra ord.)

När doktorn i slutet får möta en ansvarig politiker i det landsting som vägrar att remittera patienten till en klinik i ett annat landsting – dit patienten vill komma eftersom han saknar förtroende för sitt eget efter flera missgrepp – så sker intervjun på just villkoret ”inte prata om det enskilda fallet”.

Björn Bragée respekterar detta. I slutet av intervjun påpekar han att han respekterar detta.

Men han påpekar också att det för honom handlar om ett enskilt ärende. En enskild människa. Och han ber att få lämna över en mapp med patientens historia.

Den tar politiken emot. Och strax efter intervjun kommer ett besked på sms, att landstinget efter år av motstånd accepterar en remiss till den andra kliniken.

Det är inte bara fantastisk tv. Det är inte bara en gripande historia och en viktig granskning.

Det är också ett briljant sätt att lösa knuten om det enskilda fallet. Som i detta fall dessutom löste knuten om vården i det enskilda fallet.

Och visst – metoden är nog inte helt tillämplig i varje enkelt nyhetsinslag vi gör. Och den är en sistahandslösning för man får ju fortfarande strängt taget inga svar från den ansvarige. Men i denna typ av journalistik, där man tillåter sig en högre grad av engagemang och lösningsorientering, skulle det förvåna mig om vi inte får se fler mappar överlämnade under de kommande åren.

Och syftet behöver ju faktiskt inte heller vara som i Arga doktorn, att åstadkomma en förändring. Det kan lika gärna handla om att försäkra sig om att den högst ansvarige faktiskt förstår det enskilda fallet.

Även om man inte vill prata om det inför en kamera.

Tipsaren har alltid rätt. Tipsaren har alltid fel.

Visst är det en sanning som vi alla känner till om vi bara tänker efter.

Tipsaren har alltid rätt. Och tipsaren har alltid fel.

Jag har uppskattningsvis tagit emot några tusen tips i mina dagar. Aldrig har jag stött på ett som varit helt igenom korrekt ned till sista stavelsen. Å andra sidan skulle jag inte heller våga påstå att något varit hundra procent fel. Där finns alltsom oftast bitar av sanning, också hos rättshaverister och foliehattar.

Okej, det finns tips som är stolliga. Eller som i vart fall kräver en orimlig arbetsbörda att undersöka. Dem rekommenderar jag inte att man går vidare med.

Men de allra flesta tipsen rör sig i ett betydligt mer svårnavigerat landskap runt möjligt, märkligt och osannolikt.

Och huruvida tipset är en story eller inte kan sällan avgöras genom någon slags helhetsbedömning. En sådan riskerar att bli för snäll om du förförs av de bitar som råkar vara korrekta, eller för hård när du upptäcker felaktigheterna. Och framför allt riskerar du att helt missa kärnan.

Mitt tips är att försöka vaska fram den kärna i tipset som om den är korrekt, utgör en story. Och utan vilken det inte är det.

Tipset kan ju nämligen vara fullt av spännande detaljer om hur personalärendet hanterats – men om det inte handlar om kommunalrådets son är det bara ett personalärende bland andra. Och visst kan det vara lite pikant att tjänstemännen gick på ett möte hos företaget – men om företaget inte bjöd på champagne så minskar korruptionsmisstanken radikalt. Och visst kan det vara kittlande att myndigheten gjort ett register över medborgare – men om de inte har den etniska bakgrund som tipset gör gällande blir det svårt att hävda ett case.

När har vi ett case? När finns det en story? Svaret ser naturligtvis olika ut på olika redaktioner, men de flesta journalister brukar ändå kunna skilja den uppenbara rubriken (intressen, påannonsen…) från den omöjliga.

Det är den där uppenbara formuleringen du ska leta efter i det stora krångliga tipset. (Den är tyvärr inte alltid uppenbar förrän du hittat den.) Faktorn som gör storyn – och utan vilken det egentligen inte finns någon story.

När du väl identifierat den faktorn ska du börja söka efter bekräftelse (!). Något som i sin enklaste form består av att den kritiserade motparten medger sakförhållandet.

Facket och arbetsgivaren kan vara totalt oense om orsakerna till att det blivit kaos i rutinerna – men ingen förnekar att det blivit kaos. Regeringen och oppositionen kan ge helt olika bilder av hur man ska värdera den nya siffran i budgeten – men båda parter erkänner att siffran är högre än fjolårets. Myndigheten intygar att man nu avsatt stora resurser till att komma till rätta med bristerna i det hårt kritiserade kösystemet – men kan inte ljuga om vilka problem man haft fram till nu.

Om den ansvariga parten blånekar till det som skulle vara storyns kärna står du inför en utmaning: att antingen acceptera att du inte kommer längre (och eventuellt missar en skandal) eller fundera över andra möjliga vägar att ta reda på sanningshalten. Ibland leder ju summan av stödbevisning i och med din fortsatta granskning (intern dokumentation, fler trovärdiga vittnesmål, en utredning från en extern part…) till att vi publicerar anklagelser även mot ett nekande. Ibland kommer du ingen vart.

Min poäng här är att vi i många fall kan komma betydligt längre bara genom att identifiera storyns kärna. Att kolla ett tips behöver inte (i alla fall inte i det första skedet) handla om att försöka kolla femton olika påståenden. Det räcker med det påstående utan vilket det inte är någon story.

Om det påståendet stämmer spelar det mindre roll att tipsaren fått tre andra uppgifter om bakfoten – och vice versa.

I en granskning jag gjorde för länge sen stod min utredning still i flera veckor därför att tipsaren fått en lokal om bakfoten. Visst hade det hänt det som hänt och visst var det en uppseendeväckande nyhet – som efter publicering fick allvarliga konsekvenser för inblandade – men det hade inte hänt i det rum tipsaren trodde.

Tipsaren har alltid rätt och tipsaren har alltid fel. Uppgiften för den noggranna och effektiva reportern är att hitta den verkliga storyn också om den omges av brus – och släppa icke-storyn också när den lyfts upp av femton fina fakta i detaljerna.

Partiska tips: Bästa helgläsningen!

Läs gärna god journalistik i helgen. Läs gärna Nobelpristagare. Läs vad du vill – eller inte alls.

Men om du är det minsta intresserad av journalistikens framtid så finns det just nu två högaktuella texter som borde ligga först på din läslista.

Den första – och senaste – är skriven av Föreningen grävande journalisters ordförande Terje Carlsson, och handlar (bland annat) om vad tidningsägarna borde göra som vunnit storslam mot Skatteverket i ett momsmål.

Jag är part i målet (sitter i styrelsen för FGJ och har ett sedan länge känt intresse för granskande journalistik) men struntar högaktningsfullt i detta och brassar på ändå: texten är ett lysande brandtal för granskande journalistik – och för att redaktionerna måste satsa på kompetensutveckling i dessa tider av snabbhet och kristecken:

”Grävande journalistik är tidskrävande och många redaktioner har fallit för frestelsen att enbart fokusera på dagsproduktionen. Man jagar uppdateringar istället för egna exklusiva nyheter. Fler borde istället arbeta långsiktigt genom att stärka kompetensen hos sina medarbetare. Chefernas ovilja att inse värdet hos de egna anställda verkar vara utbredd. När hörde du en chefredaktör eller kanalchef skryta inför sina kollegor om att hen satsar mest i landet på vidareutbildning?”

Även inför den andra artikeln är jag förstås partisk. Den har några veckor på nacken men står sig väl. Precis som den fördjupande granskningen står sig mot de snabba uppdateringarnas hybris. Det är svt:s programdirektör Robert Olsson som skriver i Svenska Dagbladet om svt som samhällets kitt, och om risken med en ensidig fokusering på den ständigt uppdaterade processjournalistiken.

”Men för stark tonvikt på sådan journalistik är otillräckligt ur ett mediepolitiskt perspektiv. Vi kan inte välja bort den sammanhangsskapande och granskande journalistiken, och sociala medier ersätter inte public service demokratiska roll. Vår bas måste vara den redaktörsstyrda journalistiken. Vi måste göra två saker samtidigt.”

En formulering som naturligtvis träffar rätt i hjärtat på mig själv – som ena veckan föreläser om granskande journalistik och nästa om sociala medier. Och därtill försöker praktisera båda på samma gång.

Så – med en hastigt formulerad rekommendation (nästintill flödesartad) om dessa kloka texter om värdet av granskning och fördjupning, önskar jag härmed trevlig helg!

Sjätte delen i Scrapingskolan

Ett nytt avsnitt av Scrapingskolan är äntligen klart! Och det var verkligen på tiden!

I samband med en kurs på Fojo försvann prestationsångesten för att få ur mig ett nytt avsnitt. I stället byttes den ut mot inspiration – som är en mycket bättre drivkraft.

Det är så roligt att träffa människor som tittat in här och inse att människor faktiskt läser och har glädje av bloggen. Att föreläsaren avslöjade att han ägnat sin föräldraledighet åt att titta igenom Scrapingskolan var helt avgörande för att den här delen kommer just nu.

Här går vi igenom hur man använder Google Refine för att samla ihop information som finns på ett antal webbsidor vars adresser är konstruerade utifrån en speciell mall – till exempel genom en id-kod som finns listad på annan plats.

I bokens exempel handlar det om skolor vars id-nummer finns i Excel-fil på nätet. Den del i webbadressen som unikt identifierar varje skolsida är uppbyggd med hjälp av det speciella id-numret.

Kolla igenom i lugn och ro – och njut av det längsta avsnittet av Scrapingskolan så här långt! (Det är därför det är uppdelat i två delar.)

Särskilt du, Daniel Olsson – tack för inspirationen! Och kursansvarige, Per Nygren! Och alla klasskamrater!

Utnyttja tipsaren!

Många gånger slås jag av hur snabbt vi avslutar samtalet med tipsaren.

Personen som ringer redaktionen för att berätta om ett missförhållande på jobbet, i affären eller i utbildningsnämnden.

Vi lyssnar. Vi antecknar. Vi ställer frågor för att förstå vad som hänt. Vi tar kontaktuppgifter och kommer överens om när vi lämpligast kan höras utan att behöva riskera vederbörandes källskydd (samtal till jobbet är förstås big no no om tipset handlar om arbetsplatsen).

Om tipset verkar intressant tar vi det sedan kanske till chefen för en diskussion. Är det något att gå på? Och hur ska vi i så fall hantera det? Hur ska vi ta reda på om det stämmer? Och hur ska vi sedan berätta historien?

Min erfarenhet är att man vinner mycket på att ställa några extra frågor till tipsaren redan vid det första samtalet. Svaren på dessa kan ge en eventuell koll (eller granskning) en rasande skjuts i rätt riktning redan från start – men också skoningslöst avslöja det tips som nog egentligen inte är möjligt att belägga, eller i vart fall ge dig en bild av hur högt berg du måste bestiga för att försöka. En uppgift som din chef kommer att uppskatta stort om du har med dig till mötet.

Jag tror helt enkelt att tipsaren ofta känner till (eller kan ta reda på) betydligt mer än vad vederbörande förstår. Och att det inte alltid är den kunskap som tipsaren spontant vill berätta om, som du har störst nytta av i din fortsatta hantering av tipset.

Här ett gäng frågor som enligt min erfarenhet kan ge enormt stöd om de ställs redan vid det första samtalet:

– Vilka andra personer kan jag tala med om detta? Kontaktuppgifter?

Du nämner sedan förstås inte varifrån du fått kontaktuppgifterna om inte källan vill det. Ni kan tillsammans resonera om hur du ska vinna den nya, potentiella källans förtroende.

– Vilka dokument kan du ta fram? Beslut? Interna informationsmeddelanden? Protokoll? Minnesanteckningar? Mejl?

Tänk på att elektronisk dokumenthantering lämnar spår efter sig. Hellre än att skriva ut det känsliga dokumentet kanske källan ska fotografera det på skärmen med sin privata mobil.

– Vilka uppgifter och dokument bör jag begära ut?

Så specifikt som möjligt. Idealet är en diarieförd handling med en rubrik som inte går att missförstå. Offentlighetsprincipen gäller förstås bara i offentlig förvaltning, men tänk på att ett privat företag eller en organisation också kan ha blivit föremål för handläggning hos  t ex en myndighet eller en kommun – exempelvis som ett kontrollärende – och att därmed uppgifter kan finnas tillgängliga via offentliga dokument.

– Vilka svar kommer vi att få från de ansvariga om vi konfronterar dem?

De kommer ju att komma förr eller senare, lika bra att ta ställning till dem nu. Och försvar och förklaringar finns nästan alltid, din uppgift är att bedöma dem i relation till de övriga uppgifterna. Acceptera inte om tipsaren hävdar att ”Nä vi har inte fått nån förklaring!” eller ”De har ju inga argument alls!”

– Om vi till slut skulle bestämma oss för att göra denna story, hur ställer du dig till att framträda själv?

Ställ frågan rakt och tidigt. Historier som helt bygger på tipsarens eget vittnesmål blir omöjliga att hantera om vederbörande inte på något sätt kan tänka sig att medverka, och då riskerar en fortsatt kontakt att bara bli ett slöseri med tid för er båda.

Om personen gärna går ut med namn och bild är situationen enklare – även om du förstås fortfarande måste söka information från så många andra källor som möjligt, och inte minst avkräva källan stödbevisning enligt ovan.

De flesta svar hamnar mitt emellan; källan är öppen för att medverka ”på något sätt”, kanske inte med namn och bild men… I vissa lägen kan det bästa vara att be personen återkomma när vederbörande bestämt sig.

Vilket är ditt bästa tips för kontakten med tipsaren? Fyll på i kommentarerna!

Visionen och revisionen: därför tittar granskaren aldrig framåt

revision, inom redovisning den granskning i efterhand av ett företags eller annan organisations redovisning och förvaltning som görs i syfte att ge upplysning om redovisningens tillförlitlighet och om ledningens sätt att förvalta organisationen.

vision (lat. vi’sio ‘syn’, ‘uppenbarelse’, av vi’deo ‘se’), inom religionsvetenskapen en spontant uppträdande eller i extasen framkallad synupplevelse av en verklighet som av visionären tolkas i religiösa termer.

(ne.se)

– Vi borde gå igenom vad politikerna vill!

– Ja, eller vad de gjort.

I den korta dialogen över kaffebordet blottlades en av journalistikens viktigaste gränslinjer. Den mellan den nyhetsjournalistiken och den granskande journalistiken.

Gränslinjen går helt enkelt alltid – just nu.

Granskaren tittar bakåt, nyhetsreportern framåt. För den sistnämnde finns massor av nyheter i framtiden. För granskaren är där tomt.

Känn på rubrikerna: ”Så vill valvinnaren skapa nya jobb”. ”Brottsofferjour kan läggas ned”. ”Nytt projekt ska lyfta förorten”.

Det kan vara jättebra nyheter. Helt hedervärda stories. Stories som handlar om saker som kan hända i framtiden. Inget fel på dem. Men man ska inte blanda ihop dem med granskande journalistik.

Granskaren använder i stället backspegeln. ”Så gick det med valvinnarens jobblöfte”. ”Politikerna svek brottsofferjouren”. ”Förortsprojektet blev ett fiasko”.

Granskning ägnas definitionsmässigt åt det som varit. Granskning är till sin natur bakåtblickande.

Detta beror inte på någon nostalgisk nerv, utan på praktiska begränsningar. Framtiden låter sig svårligen undersökas – åtminstone på samma nivå som gårdagen.

Att kartlägga politikers visioner inför ett val kan vara ett utmärkt och hedervärt journalistiskt projekt. Men visionerna låter sig inte så lätt kontrolleras mot verkligheten. Det är svårt att göra revision på en vision. Det går inte riktigt förrän efter att den blivit verklighet. Eller skulle ha blivit det.

Granskande journalistik handlar i grunden om att ställa orden mot verkligheten. En förutsättning är att det finns en verklighet att ställa orden emot. Ord mot ord kan vara intressant journalistik, men är sällan granskning. (Möjligen om den ena partens ord har tyngd av sanning: vetenskaplig auktoritet, stöd från andra källor osv.)

Mitt tips inför det kommande årets politikbevakning blir därför: gärna vision, men också en rejäl revision!

Kolla inte bara vad de lovar i valet. Kolla vad de lovade i förra valet! Och ställ det mot hur det blev! Kasta dig in i statistiken, granskningsrapporterna och årsredovisningarna. Och låt de gamla visionerna vara din ledstjärna! Se dig som en politikens frivillige revisor – den som kollar om det blev som de sa. Och upplyser väljarna om resultatet.

Och även kartläggningen av årets visioner kan faktiskt ibland göras granskande – till exempel genom att du undersöker vilka faktaantaganden som finns inbyggda i visionen. (”Hallå, er jobbsatsning förutsätter att pengar plockas från fyra andra vällovliga verksamheter, och det utan att det finns någon forskning som stödjer påståendet att detta leder till fler jobb!”)

Vill du ha inspiration så kolla några av de utmärkta factchecking-satsningar som gjordes av svenska medier runt förra valet (t ex Sveriges Radios sanningsmätare, som senare fick ett slags uppföljare i sanningsgranskande programmet Detektor).

När du sedan slitit ut dig av att gå igenom sanningen om sysselsättningen, vårdplatserna och företagsklimatet i länet de gångna fyra åren, och initierat konfronterat ansvariga politiker med resultatet – då kan du belöna dig själv med något enklare.

Då ringer du tillbaks till politikern och frågar ”Vad tänker ni göra efter valet då?”