Gästblogg: Fem tips – så fixar du intervjun

Värmlandsnytts reporter Bengt Hedin (som nyligen fick pris tillsammans med kollegan Inger Karlsson för en av sina många granskningar) har gjort flera intervjuer som blivit virala och fått konsekvenser för de intervjuade politikerna. Ett exempel är intervjun med Madicken Pettersson Fridén från Svenskarnas parti om vad man vill uträtta i den värmländska kommunpolitiken. I december uppmärksammades han av Nyheter24 och vi bad honom berätta om sina bästa intervjutips.

image

Under åren som journalist har jag gjort enormt många dåliga intervjuer. Ibland så dåliga att jag blir generad när jag i efterhand lyssnar på dem.

Men jag har också gjort ett antal ganska bra intervjuer. Om jag utgår ifrån de som blivit bra hittar jag några metoder som jag tar med mig.

1. Var väl förberedd och koncentrerad. Intervjun är ditt kraftfullaste verktyg. Fundera inte bara på frågorna utan också på vad intervjupersonen kan komma att svara på dina frågor.

Ibland kan jag se det som ett parti schack. Om du kan förutse intervjupersonens nästa drag är du med i matchen.

Det finns ingenting som säger att du behöver redovisa i förväg för intervjupersonen allt du vet. Det gäller speciellt för ansvarsintervjuer med makthavare. Ett skriftligt dokument, en kommunal handling eller något liknande som du tagit ut och lägger fram för intervjupersonen under intervjun kan vara effektfullt.

2. Lyssna och formulera följdfrågor. Be intervjupersonen att bli konkret. ”Hur menar du?” ”Vad betyder det i klartext?” ”Vad tycker du om det?”

I en intervju beskrev SD:s ledande politiker i Filipstad hur hans parti, till skillnad från andra partier, ville bevara den svenska kulturen. Det blev en given följdfråga:

”Vad tänker du på då?”

Efter en stunds tysnad svarar han: ”fornminnen” och efter ytterligare en stunds tystnad ”… och till exempel julafton och midsommarfton”.

”Vilket hot ser du mot de högtiderna från de andra partierna?”

”Nej det är väl inget större hot….men…”

Han har nu lämnat politiken.

3. Ha några få tydliga grundfrågor som du håller fast vid ända tills du får svar. Men använd en vänlig ton även om intervjupersonen inte svarar på dina frågor. Ställ istället om frågorna och låt intervjupersonen prata till punkt.

I Karlstad räknar Sverigedemokraterna med att dubbla antalet röster och kanske få en vågmästarroll i kommunfullmäktige.

Av det skälet intervjuade vi partiets förstanamn. Det var två frågor som jag hade med mig:

”Vilket block tänker ni stödja och söka samarbete med om ni får en vågmästarroll?”

”Vilken politik vill du och ditt parti driva om ni får ett riktigt inflytande i kommunpolitiken?”

Det har beskrivits som en skandalintervju eftersom hon inte kunde svara på någon av frågorna. Det var självklart att publicera den eftersom kommunpolitik också handlar om förtroende.

Intervjun fungerade tack vare att jag hade en ton i frågorna som var lågmäld utan minsta antydan till aggressivitet.

Hon lämnar nu alla sina politiska uppdrag.

4. Ställ öppna frågor. Det är grundprincipen. Men jag har en känsla av att makthavare ibland utnyttjar journalistens öppna frågor för att svara på något helt annat än frågan.

Då, i vissa fall, kan en ja- eller nejfråga vara helt avgörande för ett bra resultat.

Jag har till exempel ställt samma fråga till tre olika kommunalråd, inför kommunala folkomröstningar, om skolnedläggningar:

”Tänker du/ni rätta er efter resultatet i folkomröstningen”.

Om intervjupersonen fortfarande inte väljer att svara på frågan blir det väldigt tydligt.

På samma sätt kan man ställa avgörande ja- och nejfrågor om allt möjligt om man misslyckas med de öppna frågorna, som man förstås alltid börjar med:

”Om du nu tycker så, tänker du rösta mot ditt parti i riksdagen?”, ”Vad betyder det, tänker ni skjuta till extra pengar till verksamheten eller inte?”, ”Efter det här misstaget, tänker du avgå eller ej?”

5. Hjälp intervjupersonen lite på traven att formulera svaret. Om du är väl förberedd vet du i stort vad han/hon tycker. Ställ dig själv frågan: Hur formulerar jag frågan för att intervjupersonen ska ge mig det kraftfulla svar jag vill ha.

Nyligen rapporterade jag om en politisk konflikt i en liten västvärmländsk kommun. En person som hade förtroendeuppdrag för Socialdemokraterna, deklarerade att han tänkte ställa upp för det lokala lilla missnöjespartiet i kommunalvalet, men ändå stå kvar som medlem i sitt gamla parti som han stödde ideologiskt.

Partidistriktets ordförande intervjuades. Hade jag frågat: ”Är du kritisk till honom och det han gör” hade jag förmodligen fått nöja mig med svaret: ”Ja, jag tycker inte allls om hur han agerat” eller någonting liknande.

Istället ställde jag frågan:

”Det finns dom i ditt parti som tycker att han borde uteslutas. Hur rimligt tycker du det är att en medlem i Socialdemokraterna ställer upp i valet för ett annat parti?”

Svaret blev:

”Det är helt orimligt. Man kan inte representera två partier samtidigt. Frågan om uteslutning kommer säkert upp”.

Men här finns en etisk dimension. Du får förstås inte bidra till att förvanska vad en person står för eller säger.

 

Bengt Hedin

Det viktigaste du kan lära dig av Fredrik Laurin

image
Visst kan man känna sig lite övervakad ibland.

Vad lär man sig av folk man möter?

Härom dagen gladdes jag åt nyheten att supergrävaren Fredrik Laurin blir ny grävchef på Ekot. Jag gladdes och svor – eftersom hans jobbyte blir en stor förlust för den granskande journalistiken på svt.

För sådär sju år sedan fick jag det hedrande uppdraget att jobba nära Fredrik och hans kollegor Sven Bergman och Joachim Dyfvermark i Trojkan, i kölvattnet av deras stora och sedermera flerfaldigt prisbelönta granskning av försäljningen av JAS Gripen. Dels gjorde jag en stor del av nyhetsuppföljningarna i Rapport, dels fick jag möjlighet att göra ett kortare eget UG-reportage om en tidigare okänd försäljningsagent.

Fredrik, Sven och Jocke var naturligtvis alla tre oerhört kunniga både om ämnet och den journalistiska metodiken. Men Fredrik utmärkte sig genom ett närmast unikt engagemang inför storyn. Man förstod snart att han är den sorts reporter som alltid vill ta den ett steg till, vända på ännu en sten – och självklart göra en stor nyhet av den häpnadsväckande upptäckten av vad som döljer sig därunder.

Nyhetsvärdering och granskningsengagemang är aldrig någon objektiv vetenskap. Reportrar, redaktörer, producenter och alla andra inblandade yrkesgrupper närmar sig alltid en story med en viss grad av förutfattade meningar i bagaget. Man kan tycka att det handlar om ett trist ämne eftersom man sett trista stories i ämnet tidigare, eller sakna förtroende för medarbetaren som ska göra ut den eftersom man inte tycker vederbörande gjort några storverk tidigare i historien. Man kan tycka att vi redan gjort för mycket om ämnet eller för lite (”Det här känns som konkurrentens story”), ha hört att någon annan gjort något liknande någon gång eller känna rädsla över att ämnet är helt nytt (”Känns apart”). Man kan ha dåligt självförtroende inför sin egen förmåga att identifiera en klockren nyhet – eller vara så övertygad om den egna förmågan att man misstror sina kollegors.

Vi har tidigare gjort listan över 30 sätt att sänka en story. Ju mer man jobbar med egen journalistik, desto mer riskerar man att utsättas för den sortens sänkningsförsök – av konkurrenter, kollegor eller sitt eget överjag. Den som påstår sig avslöja allvarliga missförhållanden inom samhällets mest upplyfta sektorer utsätter sig naturligtvis mer än andra för misstroendets torpeder.

Fredrik Laurin bemöter detta på ett mycket enkelt sätt: med ett engagemang som helt enkelt blåser omkull motståndet. Visst – de seriösa ifrågasättandena och kritiska frågorna bemöter han sakligt och korrekt, men det trötta neggandet trotsar han med en eld som kan väcka döda.

Det handlar konkret om att uppamma energin för ännu en uppföljning – eller för att ligga på om att få den där intervjun som makthavaren först nekar till med hänvisning till tidsbrist. Eller om att vara generös också mot konkurrerande redaktioner som gärna följer upp ens story – som kan få bakgrundsinformation och tips om egna vinklar.

Det är en sorts engagemang som inte handlar om den egna personen eller redaktionen (Fredrik Laurin blir vad jag förstår mest glad om någon annan hittar en ny nyhet om Gripenaffärerna eller Brommaavvisningarna eller Teliaövervakningen) utan om en brinnande tilltro till storyn.

2010 medverkade han i en debatt på Grävseminariet i Stockholm om svårigheterna för granskande journalistik att få genomslag i nyhetsprogrammen, där han argumenterade för mer av samarbete och öppna dörrar kring de stora granskningsprojekten. I många avseenden har både svt, Sveriges Radio och andra medieföretag gått åt det hållet sedan dess.

Storyn är det viktiga. Det är faktiskt fortfarande ett förhållningssätt som inte är helt vanligt inom journalistiken. Och det är det viktigaste man kan lära sig av Fredrik Laurin.

Om han nu vrider Sveriges Radio (där han kommer att jobba inte bara med Ekot utan också det granskande programmet Kaliber och det nätverk som finns av granskande reportrar ute på P4-redaktionerna) ytterligare två grader närmare sin egen engagemangsnivå inför storyn – så har vi andra all anledning att se upp inför resultatet.

Eller för att vara mer exakt: se upp som konkurrenter – men se fram emot resultatet som radiolyssnare!

PS: Sen kan man förstås läsa hans Journalisttips också. Två gånger har han gästbloggat här, den senaste om att höja säkerheten i mobilen och den första om att följa kollegan via sms.

Därför är Filip & Fredrik bättre intervjuare än 99 % av oss andra

image

Våga fråga.

I grunden är det det som intervjuande handlar om.

Att våga ställa frågor till folk vi inte alls känner – om saker vi knappt skulle fråga våra vänner.

”Hur kom det sig att allt havererade?”, ”Vad tänkte du när du förstod hur illa det var?” och ”Vilket är ditt eget ansvar?” är knappast frågor vi ställer till arbetskamraterna över lunchen. När vi samtalar med våra vänner uttrycker vi oss av olika skäl mindre rakt och hårt.

Den hyllade intervjuteknikutbildaren Anna Ivemark lär ut att det finns en grundläggande kunskap som många missat om intervjuandets konst och hantverk.

Att intervjuteknik handlar om gränser. Intervjupersonernas – och ens egna.

Inte minst ens egna. Anna Ivemark hävdar med emfas att man själv som intervjuare drar gränsen betydligt tidigare än intervjupersonen. Att man själv avstår från nästa steg på den obekväma vägen åtminstone två meter innan intervjupersonen hade krävt ett stopp.

Det handlar förstås om konfronterande ansvarsintervjuer, men minst lika ofta om andra sorters intervjuer. Den resonerande expertintervjun där olika argument ska testas, den personliga porträttintervjun där vi ska förstå mer om en namnkunnig huvudperson – eller rentav den känsliga intervjun med det utsatta offret för en tragisk händelse.

Vi vet att vi borde påpeka när den arrogante makthavaren ger ett blaha-message track-svar för femte gången. Men vi tycker det känns jobbigt och går vidare. Vi vet att experten egentligen borde utmanas på riktigt med det där argumentet som kritikerna anför gång på gång på nätet. Men vi vågar inte ta det hela vägen. Vi vet att porträttpersonen har ett ämnesområde som hen helst vill undvika. Så vi undviker det. Och vi vet att det var riktigt jobbigt för offret att uppleva det där händelseförloppet som förändrade livet. Så därför avstår vi från att fråga vidare om det.

En person som ställt upp på en intervju är beredd på frågor. Många frågor och rentav obekväma, jobbiga eller pinsamma frågor. Om man går för långt som intervjuare så kommer intervjupersonen att sätta stopp. Men Anna Ivemarks poäng är alltså att vi som intervjuare stannar långt tidigare, vilket gör att vi inte får svar som är så intressanta som de hade kunnat vara om vi gått vidare.

Ibland dyker det upp ganska extrema exempel på att hon har rätt.

När Filip Hammar och Fredrik Wikingsson i senaste avsnittet av nu pågående programserien La Bamba under en vinprovningsresa i USA möter ett ungt par från Texas som de av någon anledning tror har ett fantastiskt sexliv – så frågar de dem om detta.

(Se från 36.00 här.)

I vinbaren diskuterar de med varandra på svenska:

– Visst har de en ”knull-aura”?

– De knullar jättemycket.

– Vi måste nästan fråga dem.

Klipp till att frågan ställs till paret, på engelska av Filip Hammar:

– Fredrik sa att er aura tyder på att ni har ett bra sexliv.

Fredrik fyller på:

– Ni verkar väldigt sexuella av er.

– Det stämmer, svarar paret.

– Ja, det stämmer nog.

Varpå följdfrågan blir:

– Ni knullar skiten ur varandra i kväll.

Och svaret:

– Förmodligen.

Och där är gränsen nådd, att döma av Fredrik Wikingssons nästa replik:

– Nu rodnar till och med jag.

Gränsen nådd eller för länge sedan passerad, beroende på hur man ser på saken. Hela sekvensen är förstås jobbig – men troligen mycket mer för intervjuarna än för de intervjuade. De ser mest ut att vara fascinerade av det sexfixerade programledarparet från Sverige.

(Notera för övrigt hur Filip Hammar använder sin kompis för att distansera sig från frågeställningen; ”Fredrik sa att…” En slags motsvarighet till den klassiska ”Det finns de som påstår att…”-formuleringen i mer konventionella intervjuer.)

Man kan tycka vad man vill om sexfrågan. Min poäng är att väldigt få andra intervjuare skulle ha vågat ställa den över huvud taget – även om de velat. Även om de varit övertygade om att det var en jätteviktig, superintressant fråga. Även om det varit en jätteviktig, superintressant fråga.

En rad av Sveriges främsta, tuffaste och modigaste intervjuare hade inte vågat. Eller åtminstone – om de haft en producent skrikande i örat – tvekat och tassat. Jag är helt säker på att jag själv hade fegat rejält. Det hade varit för jobbigt att gå rakt på. För obekvämt.

Jag är också ganska säker på att varken Filip Hammar eller Fredrik Wikingsson hade vågat. Om de varit ensamma.

Men det är inte en intervjuare som trampar rakt över skamgränsen in i det mest förbjudna. Det är två intervjuare som driver varandra mot gränsen, och tillsammans trycker intervjun framåt – fram till, och möjligen över, gränsen.

Som intervjuare pushar de varandra. På gott och ont – de gränser som passeras kan lika gärna vara den goda smakens som den goda tonens. Nyfikenheten leder oss inte alltid i den riktning som vi efteråt är mest stolta över.

Men säga vad man vill – intervjuerna kommer längre på det valda spåret. Även den sista frågan ställs.

Mönstret upprepas gång på gång i Filip och Fredriks vid det här laget oräkneliga möten med kända och okända människor framför tv-kameror på olika håll i Sverige och världen. Deras gränslöshet i frågeställandet leder ofta till att skämskudden åker fram – men lika ofta till att de får spännande svar som inte kommit annars. I detta avseende är de lysande intervjuare, som alla vi andra kan lära oss något av. Inte för att ställa plumpa sexfrågor i tid och otid – men för att förstå att det går att fråga om betydligt mer än vi tror.

Paret från Texas kunde uppenbarligen tänka sig att svara på frågor om sitt sexliv. Och visst, resultatet blev inget omvälvande avslöjande, inget historiskt intervjuögonblick. Men det var ännu ett ögonblick där intervjuarens noja visade sig överdriven.

Och det var ett ögonblick som alla vi andra kan återvända till när vi funderar över hur långt vi kan gå. Man kan ställa sexfrågor till vinprovnings-par. Man kan upprepa frågan till makthavaren. Man kan ifrågasätta experten. Man kan ta med porträttpersonen till det mörkaste livsavsnittet. Och man kan ofta gå längre än man tror också med den som varit med om något hemskt.

Filip och Fredrik har varandra. De flesta av oss har inte lyxen att jobba i par med en kollega som pushar oss att ställa den där omöjliga frågan.

Vi måste helt enkelt pusha oss själva.

Våga fråga.

Låna, upprepa, planka!!!

Guldgräv.
Guldgräv.

I dagarna publicerar tidningen Faktum en granskning av en av Sveriges största guldsajter, utförd av välmeriterade grävaren Josephine Freje.

Josephine har använt delvis samma metoder som jag själv för några år sedan, när jag tillsammans med researchern Kenneth Ulander granskade guldhandeln åt svt. Också i vår granskning försvann guld, och vi kunde visa att en påstått oberoende prisjämförelsetjänst i själva verket drevs av en av de största aktörerna på marknaden.

(Dock lyckades vi inte ro i land det mest anmärkningsvärda avslöjandet som Josephine nu gör: att tekniken med cookies i datorer används för att visa olika priser för olika kunder.)

När vår egen guldgranskning var avslutad råkade jag av en slump hitta ett avsnitt av ett danskt konsument-tv-program – Danmarks motsvarighet till Plus – som också granskat guldbranschen. Det visade sig att de inte bara använt samma metod att skicka in egna guldsmycken för att testa sajterna – utan dessutom precis som vi upptäckt och beskrivit hur en av de stora aktörerna visade upp nöjda kunder som inte fanns i verkligheten.

Blev då vår guldgranskning sämre av att våra danska kollegor gjort en snarlik? Självklart inte! Trampar Josephine vatten när hon går i våra guld-fotspår nu? Nej, nej, nej…

Att låta sig inspireras av, låna och rentav planka ämnen, verktyg och upplägg kan vara något av det mest kreativa man kan ägna sig åt som journalist. På allvar. Jag brukar tipsa grävintresserade kollegor att plöja ett gäng arbetsbeskrivningar från granskningar anmälda till guldspaden, för att hitta idéer till nästa granskning.

Det handlar ju inte om att planka storyn rakt av. Det handlar om att använda en väl fungerande metod på ett nytt ämne – eller tvärtom testa en innovativ metod på ett gammalt känt ämne. Eller göra om en granskning i en annan del av landet, eller i ett annat land. Eller fylla igen luckorna som fanns kvar efter förra gången.

Jag tror inte jag är ensam om att ha noterat likheterna mellan Robert Aschbergs Trolljägarna och Expressens avpixlande av Avpixlat – och Uppdrag gransknings uppsökande av Män som näthatar kvinnor. Och om reportrarna bakom låtit sig inspireras av varandra så är det sannerligen inte första gången det händer.

En av mina egna första granskningar handlade om ett hemlighetsfullt ordenssällskap i Sundsvallstrakten. Den då mycket respekterade samhällsreportern Göran Skytte hade några år tidigare granskat frimurarordern för Aftonbladets räkning. Han hade bland annat lyckats avslöja hela den hemliga medlemslistan för detta mytomspunna sällskap.

Hade Skytte haft en hemlig läcka? Nej, han hade bara funderat innovativt. Frimurarna var så stora att deras medlemsmatrikel sannolikt måste tryckas på tryckeri. Och svenska tryckerier måste skicka pliktexemplar av allt de gör, till bland annat Kungliga biblioteket i Stockholm. Skytte gick dit och hittade medlemsmatrikeln.

Och svar ja – även den orden jag själv föresatte mig att granska visade sig ha en matrikel på KB!

Full pott för plagiatjournalistiken! (Mindre kul för den lokala S-topp som inte uppskattade telefonsamtalet från en sannolikt ganska påfrestande journaliststudent, om mystiska ritualer i hemliga ordenssällskap.)

Vi har tidigare framhållit återanvändningen som en av de bästa metoderna för den som vill utveckla sina idéer och stories. Det gäller i granskningar men också i annat – egentligen kan låneregeln tillämpas på varenda liten beståndsdel i det hantverk vi kallar journalistik.

Vi kan låna det där kollsamtalet som kollegorna på systertidningen i grannlänet ringde, och kolla om den där dramatiska ökningen också finns hos oss. Vi kan återanvända den smarta bildlösningen vi såg i tidningsartikeln från Rosenbad, för att väcka liv i tv-inslaget från den torftiga presskonferensen hos länsstyrelsen. Vi kan pånyttföda den smarta dramaturgimodellen vi såg på bio, för att göra det omöjligt för publiken att släppa vår superintressanta story om kommunens vägnät. Eller upprepa den goda frågan som sätter fingret på dilemmat som makthavaren helst inte vill behöva förhålla sig till.

Ett exempel på det senare fick vi nyligen när min tidigare säljgransknings-kollega Sanna Drysén på Sveriges Radio berättade om bostadsköerna som är långa på många håll i landet.

Vid intervjun med bostadsminister Stefan Attefall använde hon en av våra gamla favoritfrågor: den från Lars Orup 1966 till dåvarande statsministern Tage Erlander om vilket råd Erlander skulle ge ett ungt par som behövde lägenhet. I den nya versionen:

Vad har du för råd till någon som vill hitta en långsiktig boendelösning och som inte har möjlighet att köpa en bostad?

Frågan visade sig inte ha förlorat sin laddning trots att det gått nästan ett halvt århundrade sedan den första versionen. Bostadsminister Attefall tvingades konstatera att den som söker en långsiktig lösning på sitt boende i dag – kommer att få leta efter en kortsiktig.

Den journalist som söker efter en bra fråga till en minister behöver däremot inte nöja sig med en dålig. Ibland kan det smartaste vara att helt enkelt återanvända en bra.