Så får du tips om rapporterna som inte blir pressmeddelanden

Allt intressant hamnar inte i pressmeddelanden (bilden från Försäkringskassans sajt).
Allt intressant hamnar inte i pressmeddelanden (bilden från Försäkringskassans sajt).

– Jag har besökt en by där det varit massor av strul när Telia klippte kabeln.

Min kollega Marit Israelsson på Västerbottensnytt – som jag tidigare samarbetat med i granskningen av jobbcoachföretag – hade ett mycket intressant material, och ville gärna samarbeta om ämnet – problemen när Telia ersatte traditionell fast telefoni i byar i glesbygden med nya lösningar via mobilnätet.

Jag såg framför mig ett möjligt samarbete kring ett intressant ämne, men samtidigt fanns det inte någon självklar riksvinkel. Varför var detta ett problem utanför den aktuella byn?

Två timmar senare dök svaret upp i min mailbox.

En utvärdering av teknikskiftet beställd av Post- och telestyrelsen. En utvärdering som visade att mer än hälften av de som förlorat sitt fasta abonnemang fått problem med de nya lösningarna.

Det blev en rad inslag och artiklar, i både Västerbottensnytt, Rapport, Aktuellt och på svt-webben.

Allt som ett resultat av att jag flera år tidigare skrivit in en webbadress i ett sökfält.

För att ta det från grunden så har det förstås aldrig varit enklare än nu att hålla koll på sån information som myndigheter och andra samhällsaktörer vill få ut. Den sajt finns knappt där man inte kan prenumerera på pressmeddelanden och andra ”nyheter”, antingen via mejl eller RSS. Genom dessa kan man enkelt få ett flöde av uppdateringar – visserligen samma som alla andra får, och bara det aktören själv vill sprida, men ändå.

Samtidigt finns förstås en enorm mängd allmänna handlingar som aldrig når offentlighetens ljus eftersom de stannar inom myndighetens väggar. Som goda granskare kan vi begära ut dem med hänvisning till offentlighetsprincipen. Den vägen kan vi genomföra granskningar och hitta nyheter med fakta och formuleringar som i vissa fall avviker från den officiella bilden.

Men det finns också en tredje typ av dokument, på en slags mellannivå där myndigheten inte vill eller kan publicera som ett pressmeddelande, men inte heller vill eller kan hemlighålla det. Det kan handla om utvärderingar, rapporter, remissvar eller andra skrivelser. Ibland totalt ointressanta, ibland ganska intressanta för den specialintresserade – och ibland med riktigt stor nyhetspotential.

Det är dokumenten som publiceras på sidor som ”Övrigt”, ”Rapporter” eller ”Remisser”. Om vi pratar webbstruktur så ligger de oftast under ”Om oss” parallellt med ”Pressmeddelanden” eller ”Nyheter” på myndighetens eller organisationens sajt.

Men ofta – utan prenumerationsmöjlighet.

I de fall där du kan prenumerera så är det enkelt. Då startar du prenumerationen och får sedan dokumenten (eller länkar) i mejlen eller RSS-läsaren (gamla favoriten Google Reader finns ju inte längre, men konkurrenter som Reedly, Pulse eller Taptu har tagit över stafettpinnen).

Om inte sidan själv erbjuder en möjlighet till prenumeration så finns det två sätt du själv kan starta en sådan.

Antingen kan du gå till en tjänst som omvandlar sidor till RSS-flöden, till exempel Page 2 RSS som vi skrivit om tidigare.

Eller, om du blir avskräckt av tanken på RSS, så kan du faktiskt se till så du blir uppmärksammad via mejl, med hjälp av Googles verktyg för framtidsfiske, Google Alerts.

Tricket är enkelt: lägg in webbadressen som en Alert-sökning. Alltså bara adressen, inga sökord, ingenting mer.

Systemet är inte bombsäkert eftersom allt beror på när Google indexerar sajten nästa gång. Men om det handlar om ett ämne du bevakar över längre tid, och där ditt primära intresse är att hålla koll på om det dyker upp något intressant – inte att du måste vara först med en specifik rapport vid ett speciellt tillfälle – så fungerar det utmärkt.

Då kan det till exempel slumpa sig så att den ilskna byn med ny telefoni hittar sin självklara riks-komplettering i en rapport från Post- och telestyrelsen.

Nyheterna som inte tar semester

image

Det slumpade sig så att jag samma kväll fick ett meddelande från en kollega som efter dagens researchinsats var jublande nöjd, och ett annat från en som var ilsket frustrerad.

Den glada kollegan var glad åt att ha hittat flera nyheter i en rapport som en statlig myndighet lagt ut på nätet, den missnöjda missnöjd med att inte ha hittat någon person som hade koll på det ämne som redaktionen hoppats göra nyhet om.

Utan att ha kännedom om detaljerna vågar jag påstå att de två utropen visade på fördelen med en viss typ av nyhetsjakt, och nackdelen med en annan. Och hur skillnaden blir extra tydlig på sommaren.

Det är inte första gången en misslyckad strävan efter att hitta ”nån som vet” (och är beredd att låta sig intervjuas) sänkt en reportageidé – men inte heller första gången som nyheter i offentliga dokument (som kanske redan är publicerade men som inte alla upptäckt) blivit veckans räddning för nyhetsjägaren.

Enkelt uttryckt: skriftliga källor respektive muntliga. Fördelen med att leta nyheter i dokument jämfört med i säj.

Eller lite mer omständligt: fördelen med att behöva hitta intressanta och spännande saker som finns i texter som du kan läsa, framför att behöva hitta människor som kan tänka sig att säga de intressanta och spännande sakerna framför din mikrofon.

Jag menar inte att det inte behövs röster i ditt reportage. Jag menar inte heller att man kan klara sin nyhetsjakt utan att ha kontakt med människor.

Men det finns ingen naturlag som säger att rösten i ditt radioinslag måste vara en representant för den institution som står bakom det dokument där du hämtat din information; rösterna kan förstås lika gärna tillhöra en annan kunnig person som sätter in nyheten i ett sammanhang, en politiskt ansvarig aktör som får svara på varför frågan inte prioriterats högre under den gångna mandatperioden – eller varför inte några av de personer som nyheten faktiskt handlar om. (Är det inte det vi brukar säga på konferenserna att vi vill ha mer av? Och hävda att det sällan finns plats för?…)

Självklart kan det krävas mänsklig kontakt också för att få fram de intressanta dokument i vilka vi sedan hittar vår nyhet. Alla har inte den flax som kollegan som upptäckte nya grejer i en rapport som redan låg ute på myndighetens sajt (men som ingen annan uppmärksammat).

Men även här har dokumentjägaren en fördel: vår rätt att få del av allmänna handlingar är i praktiken betydligt lättare att hävda än rätten att få fram någon som kan redogöra för uppgifter från allmänna handlingar i en intervju. På en myndighetsavdelning kan alla tre personer i tjänst en sommarmånad hävda att de är alldeles för okunniga för att ställa sig framför en kamera och besvara dina frågor – men myndigheten kan aldrig hävda att det är omöjligt att plocka fram den skrivelse som den lediga, kunniga kollegan författade innan hen gick på semester. Om du kräver det senare har du all rätt på din sida, om du begär det förstnämnda finns det en risk att du framstår som oseriös (om du alltför starkt insisterar på att någon ska kommentera ett ämne som ligger utanför vederbörandes kunskapsområde).

(Ja, jag vet att potentiella intervjupersoner ofta intar en nyckelhålsmodellerad inställning till sitt eget kunskapsområde just när de ska hitta argument emot att medverka i intervjuer, i synnerhet i radio eller tv. Men det förekommer också – tro det eller ej – att reportrar vill att de ska svara på frågor om saker de faktiskt inte har en aning om, just som ett resultat av en alltför långt gången strävan efter säj – ”Nån som säger nåt!!” – framför fakta.)

Genom en alltför rigid strävan efter att någon måste framföra nyheten muntligt framför din mikrofon (”Vi måste ha nån som säger det!”), riskerar du helt enkelt att missa en lång rad nyheter dessa svårjobbade semestermånader. Din kollega som i stället letar nyhetsstoffet bland utredningarna, avvikelserapporterna och revisionsberättelserna (eller för den delen: i tipsmejlen, på webbforumen och i kommentarstrådarna) och sedan anpassar intervjuerna efter vad som finns att tillgå, kommer helt enkelt att kunna välja bland fler och bättre stories.

Medan kollegan kanske släpper ett säj för att kunna välja en riktigt bra nyhet, så riskerar du att göra motsatsen.

Före nätet fanns det möjligen skäl att låta nyhetsjakten vara en jakt på talking heads. Då var det ofta svårt och krångligt för en nyhetsreporter att hitta skriftliga källor, att begära ut dokumenten eller läsa originalrapporten. Då var de muntliga källorna en genväg till fakta.

I dag är förhållandet i stort sett det omvända. Det är texterna som leder oss snabbast till nyheterna, till bakgrundsfakta – och för den delen också till rätt expert. De skriftliga källorna blir en genväg till de muntliga.

Jag har tidigare skrivit om hur vi generellt gör oss alltför beroende av telefonsamtalen när vi letar information (en post som också fick ett svar av Björn Häger) och tipsat om hur du kan genomföra egna granskningar på sommaren just med hjälp av olika dokument.

Dokumenten tar inte semester. Därför får den reporter som vet hur man letar fakta i dokument ett naturligt – och mycket långt – försprång framför kollegan som är beroende av att hitta den som vet och kan tänka sig att svara på frågor i en mikrofon.

I juli riskerar den sistnämnde reportern att bli väldigt frustrerad, medan den förstnämnda fortfarande kan bli väldigt glad.

 

Sist på Twitter? Läs då först det här!

Att många journalister har Twitterkonton visas om inte annat av de många listor som finns över journalister med Twitterkonton.
Att många journalister har Twitterkonton visas om inte annat av de många listor som finns över journalister med Twitterkonton.

Härom dagen hörde jag ett påstående som återkommit många gånger de senaste åren: att ”alla journalister finns på Twitter”.

Jag tror att det är både rätt och fel.

Rätt i den bemärkelsen att det i dag förmodligen är en ganska liten del av Sveriges journalister som inte skaffat sig ett Twitterkonto. Fel i den bemärkelsen att det nog fortfarande är ganska många journalister som inte är aktiva på Twitter.

Jag märker det nästan dagligen när jag jobbar, och med ojämna mellanrum också när jag föreläser för kollegor från andra redaktioner. Många händer går numera i luften när jag frågar vilka som har konton på Twitter, men mer än hälften försvinner ner igen när jag frågar hur många som twittrat den senaste veckan.

Visst – de sociala medierna i allmänhet och Twitter i synnerhet har tagit steget från att vara det där nya som de tre mest intresserade nördarna kan få hålla på med till att vara det där givna som de tre mest hårdnackade motståndarna kan få låta bli.

Men det betyder inte att sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet blivit ett vardagsverktyg i varje hörn av redaktionen.

Enkelt uttryckt tror jag det är ett fullständigt självklart verktyg bland åsiktsjournalister och politiska reportrar (framför allt i huvudstaden), vanligt men mindre vanligt bland andra specialreportrar (ekonomi, sport, kultur etc) och fortfarande inte alls något givet vardagsverktyg bland stora grupper av allmänreportrar (framför allt utanför huvudstaden).

Jag vet inte vad jag ska ha det till! är fortfarande en återkommande – och i många fall helt relevant – invändning. Man hör den kanske inte på morgonmötet eller redaktionskonferensen, men mellan skål och vägg när man frågar varför personen inte skrivit något på ett halvår. Visst finns kontot där, men det är inget man loggar in på dagligdags, det är inte en flik som får ligga uppe i webbläsaren på rutin, inte en app i mobilen som självklart stäms av så snart tillfälle ges.

För den reporter som inte primärt ser ”diskussionen” som ett egenvärde – eller en arbetsuppgift – kan helt enkelt yrkesanvändandet av sociala medier i allmänhet och Twitter i synnerhet fortfarande framstå som något mycket främmande för den egna yrkesvardagen.

Jag tror dock att främlingskapet går att överbrygga, om man bara tar det på allvar.

Och inser att där finns både en pyskologisk nivå och en praktisk.

Om vi börjar med den psykologiska, så finns det nog egentligen två grupper av journalister som kan ha problem med hur de ska använda sociala medier i jobbet. Dels de äldre reportrar som har journalistiken i ryggmärgen men känner osäkerhet inför de sociala medierna. Dels de yngre förmågor som fått sociala medier med modersmjölken men känner osäkerhet inför journalistiken.

Felet de gör är detsamma. Man skiljer det ena från det andra. Journalistiken är en arbetsdag med telefonsamtal, anteckningsblock och jobbdatorer, sociala medier en fritidssyssla i mobilen eller surfplattan. Eller möjligen på en smygflik på jobbdatorn – som trycks bort när chefen närmar sig.

Att chefen i detta läge kräver att reportrarna börjar använda sociala medier i jobbet (vilket nog sker på en och annan redaktion) blir i värsta fall en piska utan morot för den där motsträviga icke-användaren. Den leder fram till ett registrerat konto men inte till att kontot används i jobbet.

Moroten måste vara utdelningen, de goda exemplen på att aktivitet i sociala medier betalar sig i en eller annan form – tips på bra uppföljningar på den egna nyheten, helt nya nyheter, reaktioner från folk man inte visste läst ens artiklar, genomslag för fortsättningen…allt det där alla journalister egentligen gillar att se – men som känns lite skrämmande när arenan är ny.

(Extra viktigt är det att exemplen ligger nära den egna verkligheten. Visst kan det vara lockande att visa hur många världsledare som numera ”finns på Twitter” – men om jag är kommunreporter på lokaltidningen vill jag nog hellre se om verktyget kan hjälpa mig spräcka nästa nyhet om budgetförhandlingarna i KS.)

Vägen till den psykologiska förändringen kan också underlättas rejält av en praktisk förändring. Det enskilt viktigaste tipset jag brukar ge till den försiktiga nybörjaren på Twitter – och som t ex kom högt i den här gamla bloggposten – är att lämna twitter.com.

Dvs sluta hoppas att Twitters sajt ska ge dig ett spännande flöde. Där dyker (om du inte klickar dig vidare) tweets upp från konton du råkat följa, varken mer eller mindre. Visst, ibland är det världsnyheter eller spännande länkar – men väldigt ofta får du grejer du inte alls nödvändigtvis är särskilt intresserad av. Mycket som ligger långt från det jobb du håller på med, många diskussioner som redan satt igång, kommentarer till länkar utan förklaringar…

Twitters sajt och app är på det sättet ganska trubbiga verktyg. Mitt kungstips handlar därför om att skaffa ett verktyg som hittar tweets efter andra premisser. Med exempelvis HootsuiteTweetdeck eller Plume får du kolumner där du kan lägga in sökord, enskilda konton eller listor över konton. Och det är kolumner som ligger kvar där så fort du tittar in!

Du kan med andra ord ha permanent koll på varje gång någon på Twitter (oberoende av om du följer vederbörande eller inte!) nämner ordet ”grisbönder” eller hashtagen #skola. Du kan välja att ha specialkoll på varje tweet från kontona @carlbildt och @cbildt, eller sätta upp en egen lista över länets viktigaste opinionsbildare, och låta tweetsen från dessa hamna i en särskild kolumn!

Om du lägger en halvtimme på att installera ett sånt verktyg (på svt har vi starka begränsningar kring vilka program vi själva får installera, men Tweetdeck kan köras som en app inuti webbläsaren Chrome – som vi får använda!), och sedan fylla ett gäng kolumner med såna smarta sökningar, naturligtvis baserade på de ämnen och personer som intresserar dig mest som reporter (och kanske också något därutöver), så kan jag nästan lova att din Twitter-motivation kommer att skjuta i höjden.

I alla fall kommer du genom en praktisk förändring att ha kommit några steg närmare den psykologiska förändringen.

(Och vill du sedan läsa vidare om Twitter så har vi tidigare bl a skrivit om hur man kommer igång, hur man når längre och hur man hittar listor!)

Så undviker du att bli helt umbärlig på sommarviket

Någonstans i fjärran - en anställning.
Någonstans i fjärran – en anställning.

I år har nog fler än nånsin funderat över framtidens arbetsmarknad för journalister. De dystra beskeden från tidningsföretagen har duggat tätt, och allt fler tvingas inse att det kommer att finnas allt färre stolar runt redaktionsborden när stormen lagt sig.

För en färsk sommarvikarie kan frågeställningarna tyckas både brännande nära och avlägsna på samma gång. Få vågar hoppas på en tills vidare-anställning i närtid, samtidigt som nog de flesta drömmer om att åtminstone få stanna kvar i höst. Praktik och vikariat är som vanligt de vanligaste vägarna till fortsatt jobb – åtminstone för den som lyckas klamra sig kvar på redaktionen. (Åtminstone på den redaktion där det finns några jobb att klamra sig fast vid.)

I dagens medielandskap finns det tusen olika variabler som avgör vilken sommarvikarie som anses tillräckligt oumbärlig för att behållas. På en redaktion kan det handla om att vederbörande lärt sig de tekniska systemen, och därmed enkelt kan plockas in på pass som kräver ett stort mått av eget knapptryckande. På en annan redaktion kanske personen har en specialkompetens som man länge saknat. På en tredje finns det kanske inte så många fler som konkurrerar om jobbet, och det är omständligt att annonsera… Allt annat lika skulle jag emellertid påstå att det finns en faktor som om inte gör dig oumbärlig – så åtminstone radikalt minskar risken att du ska uppfattas som totalt umbärlig och utbytbar.

Det handlar om pingpong. Eller rättare sagt: att undvika pingpong.

Så här: Varje story tillkommer i ett samspel mellan journalisten och dess omgivning. Naturligtvis intervjupersoner och andra källor som utgör basen i materialet. Men minst lika viktigt: omgivningen på redaktionen. Redigerare, fotografer, reporterkollegor och arbetsledare.

Dessa arbetsledare. Ditt jobb kommer alltid att utvecklas i en slags ständig dialog med dina chefer – må de kallas redaktör, producent eller nattchef. Ett kort dagsjobb hanteras på min egen arbetsplats enkelt med dagens publiceringsredaktör vid ett par tre avstämningspunkter under dagen (morgon: ”Kan du kolla det?” lunch: ”Håller det?” eftermiddag: ”Hur lång blir du?”), en längre research kan coachas med längre mellanrum men kräver samtidigt längre tid och detaljnivå vid varje enskilt tillfälle.

Åtminstone funkar det så idealt. När det går som det ska. Då är reportern så självständig att hen har ett eget svar på ”om det håller”, vederbörande har hajat storyn och famnat ämnet. Du kan det nu efter några timmar rentav lite bättre än redaktören som du fick utlägget från. Gott så.

Men det finns också ett annat läge. Läget där reportern återvänder till redaktören inte tre gånger under dagen, utan trettio. Läget där reporterns enda besked är ett referat av det senaste telefonsamtalet.

– Han säger att det här är helt normalt.
– Men vad säger han om att det ändå är fyra som hoppat av nu?
– Det frågade jag inte.
– Okej, gå och gör det då.

När sedan ett tillräckligt antal telefonsamtal refererats, med ett tillräckligt antal frågor vidarebefordrade från arbetsledaren, och/eller det börjar bli ont om tid till deadline och/eller eka otäckt tomt i körschemat för kvällens sändning – då börjar det bli dags att sätta ned foten.

Redaktören frågar:

– Kan det bli nåt av det här då?
– Jag vet inte…
– Men har vi en påa?
-Jaa… Näe… Kanske.
– Okej, då gör vi så här, jag har skrivit ett förslag här, och så börjar du med kritiken…

Arbetsledaren tar kommandot och sätter ihop inslaget åt den osäkre vikarien som pingpongat sig igenom dagen och innan dagen är slut kommer att ha pingpongat sig fram till ett tv-inslag som inte kommer att ta vederbörande ett steg närmare ett jobb på den där redaktionen.

För hela jobbet gjordes ju av redaktören. Arbetsledaren som fick plocka fram sina gamla reportergener för att få ihop det åt reportern, som i detta fall mest blev en mellanhand mellan intervjupersoner och frågor (formulerade av chefen) och vidare mellan timelinen i redigeringsbåset och dramaturgin (formulerad av chefen).

”Man fick hålla handen ända in i redigeringen” hörde jag en gång en arbetsledare säga om en av sommarens vikarier vid ett sånt möte som vikarien nog inte trodde fanns – där cheferna avgjorde vilka som skulle få bli kvar på höstens långvik.

Det låter förstås fruktansvärt grymt. Och det är grymt. Men jag tror i slutänden att det är bättre att förstå hur de här processerna ser ut – än att vaggas in i en missuppfattning om att pingpongandet skulle vara normalt.

I våra råd till praktikanter skriver jag om djävulens silkesvantar – den sorts kollektiva hänsyn som gör att en praktikant kan ägna dagar, veckor och månader åt att inte komma framåt i sin story, utan att någon påpekar det. Man bäddar in praktikanten i bomull och låter vederbörande sitta i ett hörn och ”kolla på nånting” eftersom redaktionen inte förmår coacha fram resultat – och praktikanten själv inte fattar vad som händer.

Den praktikanten blir lurad, och/eller lurar sig själv, på samma sätt som den sommarvikarie som tror att det är en bra sak att chefen bestämmer varje steg av den journalistiska processen. Nej, du förväntas inte göra en story helt själv från ax till limpa från första dagen på vikariatet. Men när vi nått halvtid förväntas du agera självständigt nog att ringa inte bara de samtal din arbetsledare kan komma på, och tänka inte bara de tankar du fått dig beskrivna av en chef.

Visst kommer du ibland att trampa fel, och visst gör det mer ont när man trampar fel på eget bevåg än när man trampar där någon annan pekar. Men i slutänden kommer du att ha större nytta av att ta dina egna steg, famna ditt ämne och äga din story – än av att bli handhållen hela vägen in i redigeringen.

Handen som håller dig där kan mycket väl vara samma som två veckor senare sätter stopp för ditt höstvik.

(Om du missat våra tidigare regler för sommarvikarier så hittar du dem här. Tips om nyheter du hittar om sommaren hittar du här, en massa nyhetskällor du kanske inte tänkt på har vi samlat här och möjliga sommargranskningar här. Tipsen om du har problem med att vässa din story finns här och om du har problem med att hitta folk kan detta möjligen hjälpa.)