Så gör du dig intervjuoberoende

En mycket duktig kollega svor över intervjupersonen. ”Helt omöjlig” löd omdömet. Jag kände igen situationen direkt. En tjänsteman på en myndighet som blivit nervös inför mikrofon och citat. Allt hade låst sig och nu var nog båda parter lika missnöjda.

Intervjun är vårt viktigaste arbetsredskap och en hård linje säger förstås att det inte finns några dåliga intervjupersoner, bara dåliga intervjuare. Men en mer rimlig beskrivning är att även de bästa går på pumpen ibland. Det låser sig i relationen trots att båda parter gör sitt bästa. Intervjupersonen har legat sömnlös på natten och övat in färdiga formuleringar som sedan tappas bort mitt inne i svaret.

Och så avslutas vartannat svar med ”…eller…får jag ta om det där?”

Bara jobbigt. Jag har varit med om det själv alldeles för många gånger.

Dock har jag också varit med om det lite för många gånger – och hört andra vara med om det lite för många gånger – för att stanna där.

Jag tycker nämligen att vi alldeles för ofta låter den misslyckade intervjun styra hur vi ser på storyn. Trots att det strängt taget i 99 fall av 100 är två helt väsensskilda frågor.

Visst. Det går åt skogen med intervjuerna ibland. Men det behöver inte betyda att det går åt skogen med reportaget. Med storyn.

Därför här – tio tips när intervjun havererar:

1) Backa! Fundera igenom varför den intervjuade blir nervös. I nio fall av tio handlar det om hur du ställer frågorna. Intervjupersonen har sagt ja till att prata om A men du frågar om B. Ställ då frågor om A och berätta B själv i speaker eller brödtext. Försök inte få ut ett värderande svar från en intervjuperson som tydligt markerat att hen aldrig kommer att leverera det. Fundera i stället ut frågan som ger det bästa tänkbara beskrivande svaret – eller frågekedjan som visar hur ovanlig situationen är, eller vilka förklaringarna kan vara.

Ring sedan nån annan för att få en åsikt.

2) Hitta andra röster! Okej att intervjupersonen är den enda experten på området, och reportaget blir en notis om du bara tar med de korta sekunder som funkar. Men är vederbörande verkligen den enda person som kan svara på frågor om ämnet?

I nio fall av tio är svaret nej. Det finns experter med andra perspektiv, det finns opinionsbildare med åsikter och makthavare med möjlighet att förändra. Det finns rentav möjligheten att ämnet berör folk på stan i den utsträckningen att några rentav skulle kunna tänka sig att prata om det spontant.

(Om du inte tror att ämnet berör någon mer än experten kan du börja fundera på allmänintresset i ditt reportage.)

Tänk på att den som inte har kunskap om exakt det du ska berätta kan ha annan kunskap, erfarenhet eller förståelse för att åtminstone reagera på det nya som kommer ur din kortfattade första expert.

3) Behövs personen över huvud taget? Fundera på om hur ni skulle gjort om vederbörande varit helt oanträffbar, eller bara kommunicerade via sms.

Skulle ni ha ställt jobbet? I så fall kanske åter allmänintresset bör ifrågasättas (gör ni en story för att den är viktig och intressant eller för att en viss person råkar vara anträffbar framför en mikrofon?).

Visst finns det jobb man måste ställa om man inte får en viss intervju. ”NN talar ut” hör dit. ”Vi porträtterar NN” absolut. ”Kontroversiellt utspel från NN” hamnar i gränslandet (men går ofta att lösa genom att man fokuserar på reaktionerna).

I de allra flesta fallen skulle vi ha löst det på annat sätt.

En spännande utslag i ett myndighetsbeslut? Vi får väl citera och jaga kunniga personer som kan hjälpa oss tolka.

Ett kontroversiellt uttalande i sociala medier? Tja, vi har ju skärmdumpen och bekräftelse från medarbetare att kontot inte är kapat.

En nyhet hos konkurrenten, där huvudkällan valt att stänga av telefonen? Nå, vi biter i det äpple som många finner surt och citerar konkurrenten och jagar bekräftelser, kommentarer och fortsättningar på annat håll.

Visst kan vi berätta historier även utan att huvudpersonen medverkar i intervju. Det gäller i enkla nyheter, i tunga granskningar och i inkännande dokumentärer.

Ett extremt tydligt exempel kan vara dokumentärfilmaren Tom Alandhs hyllade porträtt av personligheter som gått ur tiden – eller av kungen, som vägrade träffa honom.

Ett mer jordnära vardagscase kan vara utredningen som dömer ut kommunens verksamhet, men där utredaren inte vågar säga flaska i en intervju. Då kan det ofta vara nog så effektivt att i stället citera utredningens formuleringar.

Vill man ha variation i rösterna kan man alltid låta en kollega vara spökröst.

(Och oavsett detta så begår du förstås inte dödssynden att inte läsa rapporten. Bästa sättet att missa skarpa formuleringar är ju att bara utgå från vad rapportförfattaren vill – och vågar – säga i intervju.)

4) Skilj tydligare på bakgrundssamtalet och den öppna intervjun. Många personer är rädda för journalister alldeles i onödan. De utgår från att vi med de sämsta tänkbara avsikter spelar in varje samtal med dem i smyg även när vi säger att vi inte kommer att citera dem.

Varifrån villfarelsen kommer är tyvärr inte svårt att förstå. Jag har hört flera PR-konsulter som på allvar hävdar att man aldrig kan lita på journalister, allra minst när vi säger att det är ett bakgrundssamtal.

Detta är helt enkelt inte sant. För den absoluta huvuddelen av svenska journalister betyder formuleringar av typen ”bakgrundssamtal” just att man inte avser att citera personen direkt. Man rentav förbinder sig att inte göra det: man markerar att intervjupersonen i den följande delen av samtalet kan utnyttja sin meddelarfrihet och (när detta är tillämpligt) sitt meddelarskydd.

Detta har folk dålig koll på. Och därför kan det vara bra att vara övertydlig.

Jag vill veta vad som hänt men detta är inte en intervju där jag kommer att citera dig med namn kan vara en formulering som öppnar för ett mer avspänt samtal med den nervösa intervjupersonen. Ett samtal där du faktiskt kan få svar på alla dina frågor, får en guide till det svårgenomträngliga myndighetsdokumentet och hjälp att ta ställning till hur allvarligt man egentligen ser på det aktuella fallet.

(Generellt är det svårt att förvänta sig svar på värderande frågor i öppna intervjuer med aktörer som inte är tyckare. Undantaget polis, åklagare och kontrollmyndigheter, som regelmässigt måste svara ”Ja” på frågan ”Är det allvarligt?”.)

Med ett bra bakgrundssamtal i ryggen kommer du både att komma längre i den svåra öppna intervjun, och kunna berätta mer även om sånt du inte fått på band.

5) Prata med chefen. Eller pressavdelningen. Visst. Det är i många fall helt fel strategi, framför allt om myndigheten, organisationen eller företaget självt är föremål för din granskning. Men om det är myndigheten som granskat, och den granskande tjänstemannen som har svårt att hitta orden i intervjun – eller är väldigt tveksam till att över huvud taget ställa upp – då kan pressekreteraren eller avdelningschefen faktiskt bli dina bästa vänner (under denna avgränsade process).

De håller ju med dig om att detta är ett mycket viktigt ämne. Och att myndigheten gjort en viktig granskning. Och att det är viktigt att man berättar om den. Och att den som är bäst lämpad att berätta är den som kan mest om granskningen.

I bästa fall pratar de med rapportförfattaren och får den att känna sig trygg i rollen och situationen – och dessutom känna rätt sorts press från chefen. (”Vi vill att du medverkar och berättar öppet om vår insats.”)

I värsta fall slutar den interna förhandlingen med att chefen eller pressisen själv tar intervjun. Det är sämre utifrån att de inte kan ämnet lika bra. Men om de läser på (vilket du kan kräva att de gör) så kan det faktiskt ändå vara en enklare lösning än en hyperventilerande rapportförfattare. Som du ändå inte hade fått att ställa upp.

6) Ställ bättre frågor! Det kan förstås tyckas självklart men det finns en speciell aspekt av frågeskärpningen som du måste tänka igenom i detta läge: bidrar dina ordval till att underlätta eller försvåra kommunikationen?

Ponera att du ska intervjua en myndighetsperson som gjort en översyn men du envisas med att använda ordet granskning i dina frågor. Det leder i bästa fall bara till att ni bokstavligt talat pratar olika språk i frågor och svar. I sämsta fall kommer det att låsa sig helt. Intervjupersonen vet ju att en granskning är något helt annat; det är den fördjupade översynen som utförs av granskningsenheten på våning 5. De skulle bli tokiga om din intervjuperson förhävde sig. Åtminstone är detta intervjupersonens just nu största skräck – som du måste känna in och förhålla dig till.

Väldigt få reportrar använder politikerlingo när vi talar med eleverna på den nedläggningshotade skolan. Där förstår vi värdet av att ändra vokabulären efter situation och person.

Samma insikt bör följa med in på kontoret när vi träffar tjänstemannen som gjort den intressanta gransk…översynen.

(Visst kan det finnas skäl att sen byta ut specialbegrepp när storyn ska berättas för publiken, men det är ett annat ställningstagande. Ett försök att byta ut begreppen under sittande intervju kommer ofelbart att skapa avstånd och nervositet av ett slag som inte gynnar någon.)

7) Instruera inte! Det är oerhört lätt att man försöker lugna intervjupersonen genom att börja föra ett metasamtal utanför intervjun, om intervjun. I bästa fall håller man det till att ”Du behöver inte vara nervös, självklart kan vi ta om om det blir fel” men i sämsta fall övergår det till rena instruktioner.

– Det blir jättebra om du säger det där du sa om kontrollerna och kostnaderna, men tar det kortare och lite snärtigare!

En sådan uppmaning är en väg in i mörkret.

Inte bara för att den spär på alla de rädslor och föreställningar som redan fyller motpartens skalle, om journalistikens förenklade och fördummande karaktär.

Utan framför allt för att den i nio fall av tio gör intervjupersonen ännu mer nervös än vad vederbörande var innan. Utöver alla de formuleringar hen försökt lära sig utantill för att uppfylla sina egna (och organisationens, och chefens) förväntningar – så ska nu därtill dina önskemål hanteras.

Dessutom spräcker ni bubblan, intervjububblan där styltiga inövade svar i bästa fall kan ersättas av naturligt formulerade meningar – om det bara kan få gå lite tid, om bara pliktsvaren kan få komma ut, och om bara bubblan kan få finnas där.

Den ska få sväva runt er utan att du sticker hål på den genom att börja recensera era insatser. Vilket är vad du gör när du säger ”Kan du säga det där lite enklare och kortare?”. (Fundera själv på hur du skulle reagera om intervjupersonen plötsligt avbröt dig: ”Den där frågan, kan du formulera om den lite rakare och med lite mer stringens?”.)

8) Låt personen läsa högt. Det kan tyckas som en fullständigt vanvettig kapitulation inför fusklappseländet, men ibland kan det vara lika bra att acceptera högläsningen som ett sätt att komma vidare när man kört fast. Om personen ändå sitter och sneglar hela tiden, eller om du märker att hjärnan går på högvarv inte för att besvara dina frågor utan för att komma ihåg alla siffrorna – då kan det vara lika gott att tillåta lite läsning för att få saken ur världen. När orden från lappen väl kommit ut i rätt följd så kommer en stor del av intervjuångesten att ha följt med. Då kan du pröva att ställa några riktiga frågor.

Förhoppningsvis kan du rentav få några riktiga svar.

9) Ta en promenad. Den koncentrerade intervjusituationen där ni sitter mitt emot varandra har stora fördelar, men också en rejält förhöjd risk för nervositet just i och med den extrema koncentrationen. Anteckningsblocket, mikrofonen och kameralinsen skrämmer förstås olika mycket, men bara det faktum att ni satt er ned ”för att göra intervjun” kommer att höja intervjupersonens puls.

Funkar det inte så byt ut situationen. Gå ut och gå en sväng, låt intervjupersonen visa dig runt på kontoret – eller utföra någon egen syssla medan du står intill och bara petar in en fråga då och då.

Första frågan är förstås ”Kan du berätta lite vad du gör?” Andra ”Hur gör du då då?”

Men redan vid tredje frågan kan du flika in något om det intervjun verkligen skulle handla om. ”…och hur tror du er verksamhet här kommer att påverkas då?”

Personen kommer att vara betydligt mer avslappnad än när ni satt ned ”för att göra intervjun”. Om inte annat så kräver arbetsuppgiften (eller promenaden, eller det där andra ni kommer på) en viss koncentration, vilket gör att hjärnan inte har plats för lika mycket nervositet.

10) Spela in allt. Detta är ett grepp som kan vara kontroversiellt men inte behöver vara det. I alla fall inte om det sker någorlunda öppet.

Jag hörde en gång en föreläsning med hyllade radioreportern Randi Mossige Norheim, där det framgick att hon aldrig skiljer på inspelning och ”det andra”. Inspelningen är igång redan när hon ringer på dörren och pågår tills hon gått därifrån. Förmodligen är det en viktig delförklaring till hur hon lyckas med sina mycket speciella reportagebyggen.

För en tv-fotograf med stor kamera är det svårt att jobba diskret, och om man filmar från höften kan det uppfattas som suspekt. En kompromiss för tv-teamet kan vara att relativt snabbt deklarera att ”Vi börjar filma lite” även om man först efter en stund avser att sätta sig ned och ”göra intervjun”.

Har vi missat några tips? Fyll på i kommentarerna!

(Och har du missat vår intervjuskola? Den hittar du här!)

Gästblogg: Avtal, arbetsdomstolar och anonyma källor – så granskar du arbetsmarknaden

Johan Sjöholm

Dagens gästbloggare heter Johan Sjöholm. Sedan 2008 är han redaktör för den i våras guldspade-nominerade tidningen Byggnadsarbetaren. I sin vardag arbetsleder och coachar han fem erfarna arbetsmarknadsjournalister. Här ger han dig en introduktion till hur du kommer igång att gräva på arbetsmarknaden där du bor.

En sak är lika bra att konstatera:

Om du jobbar på ett allmänmedia, säg en lokaltidning, och går in till chefen och yttrar något i stil med: Jag vill profilera mig mot arbetsmarknadsjournalistik.  Då kommer hen förmodligen inte att göra vågen.

Du får förmodligen också höra att ”ekonomireporter-Bosse sköter ju det där”. Men du vet att ekonomireporter-Bosse egentligen helst vill jobba på Dagens Industri eller SvD Näringsliv i Stockholm. Han har sålunda inte skrivit en artikel om vanliga anställda i det lokala näringslivet på 12 år.

Men du kan få läsarnas kärlek.

Så småningom.

För det är trots allt så, att cirka 93 procent av den arbetsföra befolkningen i vårt land var dag går till ett jobb. Och där händer en hel del mysko prylar som borde rapporteras mycket mer om. Och de sju procent som inte har nåt jobb att gå till, för dem är det här landet definitivt ingen tebjudning. Och dessa ingår också i din bevakning, i allra högsta grad (fast killen som vanligtvis kör den här bloggen, kan just det där mycket bättre än jag, så vi lämnar arbetslösheten därhän idag).

Läsarna vill läsa om sin vardag, och den utspelas till stor del på arbetsplatser.

Och har du läsarna på din sida, då har du kanske så småningom även cheferna. (Ekonomireporter-Bosse kommer däremot inte att gilla dig, och kanske heller inte annonschefen alla gånger. Men man kan inte vara kompis med alla.)

Så hur kommer du då igång?

Här en liten introduktions- och instpirationskurs.

1. Improvisera mera

Ska man granska arbetslivet, och särskilt då det privata arbetslivet, då är inte offentlighetsprincipen lika central som den ofta är i annan journalistik. Det finns naturligtvis gott om källor i det offentliga som rör arbetsplatser, och många människor är offentliganställda. Men ska du in och boxas i den privata sektorn kan du inte förlita dig på den. Förbered dig redan nu på att improvisera fram källor längs med vägen. Framför allt är muntliga källor oerhört viktiga.

På Byggnadsarbetaren har vi gjort det mesta från att gå runt på härbärgen och bjuda östeuropeiska byggjobbare på cigaretter, till att scanna dejtingsajter för att få tag på rätt människor. Skriv ner dina metoder längs vägen, så att du kan använda de mest lyckade till fler jobb.

2. Anonyma källor

Arbetsmarknadsjournalistik som vill göra skillnad och beröra innebär ofta mängder av anonyma intervjuer med människor, som slits mellan en moralisk plikt att berätta och en avgrundsdjup skräck över att bli av med sina jobb.

Fundera också på var din gräns som reporter går etiskt här. På Byggnadsarbetaren har vi ibland publicerat stora gräv, som bygger nästan uteslutande på anonyma källor. Det är inget vi tycker är idealiskt. Men arbetslivet är i grunden en slags diktatur inom demokratin. LAS i all ära, men människor är rädda om sina jobb.

3. Vilka offentliga källor finns, trots allt?

Det finns så klart en mängd myndigheter som berör privat arbetsmarknad. Det blir lite tjatigt att lista alla. Men här är två exempel på hur ett gräv kan starta på Byggnadsarbetaren, med stöd av offentliga uppgifter.

Arbetsdomstolen meddelar en dom på sin sajt. Ibland finns hela domen, ibland bara ärendenummer och parter. Men det som alltid finns är vilken ort (hej lokalreporter) domen gäller. Tränger du djupare in i domen, och i den skriftväxling som föregår förhandlingarna, kan du råka på fantastiska berättelser, som går att ha som startskott för större granskningar. Det kan gälla olovliga avsked eller att folk som blir blåsta på löner av oseriösa, lokala arbetsgivare. Name and shame när det gäller sådana lurifaxar. (Potentiell konfliktyta med annonschefen här.)

Du läser en notis om en arbetsolycka, skriven av den som hade poliskollen kvällen före. Du river ur den och sparar. En ”olycka” kan nämligen lika gärna vara ett brott när det gäller arbetsmiljö. Efter ett par månader plockar du fram din notis och börjar ringa runt. Till polisen, som kanske lagt ner FU kring det inträffade. Till Arbetsmiljöverket där någon bra källa, som fått förtroende för dig, ger dig namnet på den som skadades. Efter det kan det ibland vara ”Sesam öppna dig”. Olyckan har skadat personen för livet. Företaget har ljugit för Arbetsmiljöverket i sin obligatoriska rapport (som är offentlig) kring olyckan. Polisen har struntat i olyckan. Arbetsmiljöverket har inte utrett. Personen förlorar tusentals kronor i månaden av att inte kunna jobba och snart är hen utförsäkrad hos F-kassan. Och när du publicerar denna skandal bestämmer sig polisen för att återuppta utredningen. Grattis. Tårta av nyhetschefen (om det är en bra chef).

4. Urval av övriga källor att ha koll på

* Fackklubbar och fackliga förtroendemän (det heter så även om de ofta är kvinnor) på ortens stora företag. Förvånansvärt ofta är de väldigt lojala med företaget, men kan också sitta på material kring hur många stackare som tvingats gå på meningslösa omställningskurser vid nedskärningar. Ibland är de själva också mobbade av företagsledningen och det kan vara fantastiska dramer att dra fram i ljuset.

* SCB. Har statistik som rör allt möjligt på arbetsmarknaden. Löneutveckling, arbetslöshetsstatistik, sysselsättningsgrad. AKU, arbetskraftsundersökningarna, som ges ut av SCB är ett centralt begrepp för arbetsmarknadsjournalister. Där får du en massa grundläggande statistik kring arbetsmarknaden.

*Arbetsförmedlingen. Arbetslöshetsstatistik och en hel del annat matnyttigt.

* Bra kontakt på lokala Skatteverket. I företag som ägnar sig åt skattebrott far ofta de anställda illa.

* Tingsrätten. Handhar konkurser. Hur upplevs konkurserna av de anställda?

5. Till sist: Ett kollektivavtal är inte ett partiprogram

Det här är ett tänkesätt du bör få in både i din skalle och i chefernas skalle. Kollektivavtalen, inte lagen, reglerar det mesta av arbetsmarknaden. Avtalet har skrivits på av både arbetsgivare och fack. Om ena parten har funnits bryta mot detta, är ett fel begånget.

Då kan det finnas anledning till granskning. Det många glömmer är att även facket regelbundet stäms för avtalsbrott, som prövas i Arbetsdomstolen. Ofta lämnas också den enskilde medlemmen i sticket av facket av olika anledningar. Detta kan bli intressanta artiklar.

 

Johan Sjöholm

Grattis äppelfans – nu kan ni också byta bord!

Vi har tidigare skrivit om värdet av att byta ut sitt tangentbord på mobilen, exempelvis mot utmärkta Swiftkey som kombinerar en god förmåga att förutsäga nästa ord med en häftig ”svep”-funktion med vilken man kan skriva ord eller hela meningar utan att behöva lyfta fingret från skärmen.

(Om man vill kan man ”lära” appen sitt ordförråd genom att ge den tillgång till mejl, sms eller uppdateringar i sociala medier, och ordlistorna kan sedan synkroniseras mellan olika enheter.)

Dock har vi varit sorgligt medvetna om att dessa tips inte riktat sig till alla våra läsare – eftersom de förutsatt en mobil med operativsystemet Android.

Därför känns det så mycket roligare att nu ta del av de glada nyheterna från iOS-världen: att de äppelsmyckade enheternas operativsystem från och med den nya, åttonde upplagan möjliggör utbyte av inbyggt tangentbord.

Jo, det har gått att byta tidigare också, men bara inom vissa enskilda appar. Men nu kan själva systemtangentbordet bytas ut, mot till exempel just Swiftkey.

Men det finns också flera andra intressanta alternativ, kolla in den här sammanställningen hos Cnet!

Nu berättar vi om nyheterna som inte håller – och tack för det!

När ryktet börjar gå på Facebook om en vit skåpbil med tjuvar tar tidningen NSD sitt publicistiska ansvar: kollar sanningshalten och berättar för sina läsare vad man kommer fram till.

Och när en sorglig historia om en hemlös före detta fastighetskung får snabb social spridning följer svt:s Mittnytt upp med ett reportage med fler perspektiv, och tydliga ifrågasättanden av huvudpersonens historia.

Det fanns en tid när journalister aldrig berättade om osanningar och nyheter som inte höll. När ett rykte på stan, på skolan eller (så småningom) på nätet passerade obemärkt för tidningsläsare och radiolyssnare. Det var inte så att ryktet inte nådde redaktionen, eller inte blev kollat (om det var någorlunda anmärkningsvärt) men om resultatet blev negativt (i bemärkelsen att ryktet visade sig felaktigt) så publicerades i allmänhet inte ett ord i ämnet.

Jag vet, för jag har varit med om det.

Argument om att det kunde vara bra att berätta sanningen om ett rykte som uppenbarligen nått rejäl spridning, möttes med motargument att så länge vi inte själva publicerat någon felaktighet, så finns det heller inget att korrigera! Man kunde också hävda att en artikel riskerar bara att ge luft under vingarna åt ryktet – även om artikeln alltså skulle handla om att uppgifterna var felaktiga.

Samma princip tillämpades alltsom oftast också när konkurrenten haft ett häftigt spräck som visade sig vara en anka. Man ska inte bedriva polemik om nyheter, löd resonemanget – med en ibland outtalad, ibland explicit avrundning om att tänk om dom börjar granska oss tillbaka?!

Nu för tiden känns det där som en väldigt avlägsen hållning. Metros lysande Viralgranskaren har som grundidé att kontrollera märkliga historier som sprids i sociala medier – och lyfta fram osanningar lika mycket som bekräftelser (ja, mer!).

Ett av vår tids mest uppmärksammade reportage var Uppdrag gransknings svidande uppgörelse med ryktesspridningen kring våldtäktsfallet i Bjästa där en initial research om ett möjligt justitiemord (pojken oskyldigt dömd?) visade att sanningen var en helt annan (flickan dömd, inte minst i sociala medier) och där just detta inte blev ett argument för att lägga storyn, utan blev storyn. (Om du inte läst reportern Nicke Nordmarks gästblogg om dramaturgi hittar du den förresten här.)

P1-programmet Medierna har sedan flera år tagit som en av sina huvuduppgifter att kontrollera sanningen bakom uppseendeväckande historier där nyhetsredaktioner och specialmedier trampat fel. Ingen av de stora riksredaktionerna kan längre känna sig lugn efter klavertramp och slarvfel på det sätt man faktiskt kunde på 1900-talet. (Programmet har bland annat tagit upp fastighetskungen i Sundsvall.)

Men storyn bakom storyn återfinns alltså inte bara i mediegranskande specialprogram.

Vad gör journalisten när envar kan sprida en berättelse och nå tusentals andra på bara några sekunder? var en fråga som jag och många andra ställde oss när vi började ana utmaningen från de sociala medierna.

I dag vet vi att ett av de mest sympatiska svaren lyder: Vi kollar storyn och berättar vad vi kommer fram till!

Och det kan man förstås skratta åt att det tagit några år att komma fram till. Men framför allt kan man glädjas åt att vi nu har hittat dit.

På samma sätt som de sociala medierna i sina bästa stunder kan vara ett rasande korrektiv av en lomhörd tradjournalistik, och lyfta frågor som redaktionerna själva inte förmått fatta på egen hand (hej FRA), så kan den moderna journalistiken bli den lugna tillrättavisaren när rykten, halvsanningar och lögner formar folks världsbild i ogenomtänkta strömmar av delningar, retweets och gillanden.

Naturligtvis hänger utvecklingen ihop med det nya mediekunskapet och konkurrensen om verklighetsbeskrivningen. En Facebookstatus kan i dag nå större spridning än en tidningsartikel inom loppet av några timmar, och ingen redaktion kan längre låtsas att man lever i en helt annan verklighet än konkurrenten; man måste förhålla sig till varandras stories – åtminstone när även dessa når stor spridning via de sociala medierna. Det slappa förhållningssättet blir en enkel rewrite, det hedervärda innebär att man själv kollar storyn och försöker gå vidare på den om den håller.

Och om den inte håller – berättar om det!

Den vita skåpbilen och den hemlöse fastighetskungen är bara två av flera spännande exempel som visar att det inte handlar om någon tillfällig trend hos huvudstadsmedierna, utan en grundläggande öppning mot en (för många) helt ny genre: den öppna granskningen av andras nyheter, avslöjandet av osanna rykten och historier med hål. Framförda i sociala medier och/eller tradmedia.

(En speciell variant är ju när tradreportern tar upp ifrågasättandet på Facebook eller i annat socialt medium, och detta upptäcks av representanter för den första redaktionen. Då uppstår diskussioner som ibland kan bli rätt hetsiga, men nästan alltid är intressanta, i ett slags halvoffentligt mellanrum, om nyheters innehåll och värde.)

Det är en öppning som säkert på sitt sätt kan komma att innebära nya magplask (och rätt många turer att hålla ordning på när granskare ska granskas av granskare som sen…hej Koppargården och Carema och islamismen i Rinkeby!), men som i huvudsak ger oss en mer spännande och mångfacetterad journalistik – som får en viktig, nygammal roll av tradmodern factchecking i ett förändrat medielandskap.

The Guinness is good

– Vi får ministern!!

Jag minns inte alls vad storyn handlade om, eller varför det var så angeläget att få just ministern framför kameran, eller ens vilken minister det var. Men jag minns känslan av att springa över redaktionsgolvet med budskapet till desken. Och jag minns att det var sent på eftermiddan och därmed ont om tid, men att jag samtidigt var säker på att vi skulle fixa det.

Om man sysslar med egen journalistik så tillhör den där euforiska Yes!-känslan yrkets höjdpunkter. Det kan handla om en tjänsteman som gör ett ordval som man hoppats på i en intervju, en kartläggning som visar på större siffror än man vågat drömma om eller ett dokument som innehåller skarpare formuleringar än man kunnat ana. Ögonblicket då man inser att storyn lyfter.

Vissa sådana ögonblick är större än andra. När Guardians Ewen MacAskill inser att den unge man han mött i Hongkong verkligen är den han är och jobbat där han påstått sig jobba – då inträffar nog ett av samtidens största sådana ögonblick.

Den unge mannens namn är Edward Snowden.

Det inträffade bara i fjol men ögonblicket är redan journalisthistoria. MacAskill skickar ett i förväg uppgjort meddelande till hemmaredaktionen. Ett meddelande som tycks banalt för en eventuell avlyssnare – men som säger allt till mottagaren.

The Guinness is good.

Historien har redan skildrats i flera olika sammanhang på flera olika sätt. Säkert dröjer det inte länge innan vi får se den i en Hollywoodversion.

Men till dess – och i tre veckor till – finns den utmärkta dokumentärserien Amerikas fördolda stater tillgänglig på SVT Play. Den berättar förstås om mycket mer än bara just detta möte och detta ögonblick – framför allt om innehållet i Snowdens avslöjanden – men för varje journalist utgör Guinness-sekvensen en given höjdpunkt, redan i det första avsnittet.

Det skulle inte förvåna mig om Guinness-formuleringen redan fått, eller kommer att få, ett eget liv. Om journalistlärare och mediehistoriker tio år från nu håller föreläsningar där studenter frågar ”Varför kallar man en bra story för en Guinness?”

– Ja du, det där hänger ihop med Edward Snowdens avslöjanden för mer än tio år sen…

Däremot lär begreppet vara stendött som kod för de stora avslöjandena. Guinness torde redan vara inprogrammerat i varje statlig avlyssningsapparat världen över.

Så snabbar du upp din mobil – två enkla tips

En långsam telefon gör ont.
En långsam telefon gör ont.

För många journalister har de smarta telefonerna på bara några år intagit den självklara förstaplatsen bland arbetsverktygen. Inte så konstigt förstås med tanke på att en handhållen enhet numera kan fylla samtliga behov som du för bara några år sedan behövde både dator och telefon till. (Sett vår gamla lista över tio appar som underlättar ditt liv?)

Huruvida man som reporter eller redaktion väljer det ena eller andra (eller tredje eller fjärde) operativsystemet avgörs väl av smak, pris och säkerhetsöverväganden. Det finns redaktioner där man medvetet valt att behålla mindre moderna lurar därför att funktionen för inspelning av samtal fungerar bra – och man vågar inte riskera ett byte.

Av de två stora systemen brukar iOS uppfattas som enklare men mer begränsat (till exempel har man inte kunnat byta ut tangentbordet) medan Andriod ansetts friare men bökigare.

Flera tillverkare av Android-telefoner har försökt underlätta för användarna (påstår man) genom att lägga in massor av egna appar och tjänster, men dessa bloatware-program fyller sällan någon positiv funktion i telefonen. I bästa fall tar de bara plats, i sämsta fall segar de ner luren rejält.

Och ofta går dessa förinstallerade appar inte att ta bort med mindre än att man rootar telefonen, och eftersom rootande är en åtgärd som inte känns självklar för vardagsanvändare (den nyfikne rekommenderas ett besök på det svenska androidforumet Swedroid) så är det glädjande att man numera åtminstone kan stänga av de flesta av tilläggsapparna.

Dvs de tar fortfarande upp utrymme, men de kan inte längre ligga och jobba mot telefonens arbetsminne, koppla upp sig mot nätet osv.

Enklast görs avstängningen genom att man går in i Inställningar/Systeminställningar under Appar/Program, och trycker fram informationen om den aktuella appen. Där finns antingen knappen ”Avinstallera” (om appen kan tas bort ”på riktigt”) eller ”Avaktivera”, eller möjligen ”Avinstallera uppdateringar”. Det sista kan man vara tvungen att göra först för att man ska få tillgång till ”Avaktivera”-alternativet.

”Avaktivera” kan du enkelt uttryckt göra om din Android-telefon är någorlunda ny. Om alternativet saknas kan det bero på att din telefon har en alltför gammal version av Android.

Eftersom onödiga extraprogram tycks vara särskilt populära hos några av branschens jättar (hej Samsung) är sannolikheten stor att du på detta sätt kan göra din telefon åtminstone lite snabbare.

Du får helt enkelt testa dig fram och se vad det ger! Börja med de appar som du hittar under ”Aktiva”/”Körs” i inställningar. (Men om det är en ”process” som ligger där så räcker det inte med att du stoppar den, du måste fortfarande leta upp appen under ”Alla”.)

Ett annat tips om luren segar, är att ta hem ett program som rensar bland onödiga filer. Clean Master påstår sig vara den mest nedladdade i kategorin och har fått goda omdömen både från användare och i tester. Jag blev själv överraskad av hur mycket junk files den hittar på mina telefoner.

Vid en första sökning efter junk files håller den sig borta från dina personliga filer (foton, dokument osv) men det finns möjlighet att låta den rensa även där om du vill (och om du förstår vad du gör).

Har du fler tips på hur du enkelt ger din mobil ett nytt liv – eller åtminstone en del av sin forna snabbhet? Fyll på i kommentarerna!