Tio myter om journalistik, del 2

I dag fortsätter vi vår genomgång av myter som sprids och upprätthålls om yrket. (Del 1 hittas här.) Håll tillgodo, alla tittare, lyssnare och läsare som brukar ha åsikter om det vi gör!

Myt nummer 6: Alla journalister går igång på ett hett tips.

Sanningen: Alla vill inte ha din kanonbra superangelägna story.

Nyanseringen: …men en bra journalist hjälper dig vidare.

Jag har varit med om det många gånger. Tipset som kommer vid helt fel tillfälle. Storyn som man inser är jättebra och dunderviktig om den stämmer – men som kräver lite mer tid än jag har just nu, för att jag själv ska kunna ta mig an den.

Det finns också andra varianter. Stories som råkar hamna hos reportrar som faktiskt inte är särskilt intresserade av ämnesområdet – eller blivit avskräckta vid tidigare försök. Stories som hamnar hos en vikarie som själv är entusiastisk men inte har redaktionens förtroende att kolla vidare. Stories som hamnar hos en reporter med stor erfarenhet men också stor trötthet.

I vissa fall måste du tugga i dig den jobbiga sanningen: din story är inte en story som någon kommer att ta sig an. Men i många andra fall handlar det faktiskt om att du råkat möta fel mottagare, eller rätt mottagare vid fel tillfälle. Storyn är en story och kommer så småningom att komma till sin rätt när den väl hamnat i rätt händer. Detta nej är bara ett steg på vägen mot målet.

Det minsta du kan begära av den reporter som svarar ”Tack men nej tack”, är att vederbörande faktiskt hjälper dig vidare. ”Okej, men vilka tror du kan vara intresserade?”

Väldigt få reportrar försöker undvika en sån följdfråga.

Vi är kanske ointresserade – men vi är inte onda.

Myt nummer 7: Journalister vill förstöra det positiva.

Sanningen: Många journalister vill gärna uppmärksamma missförhållanden.

Nyanseringen: …men för den som drabbas kan det förstås kännas förödande.

Det tillhör de vanligaste anklagelserna efter en granskning: ”Ni vill bara förstöra”.

Sanningen är att väldigt få journalister ser det som sin huvuduppgift att lyfta fram det positiva. I de samhällen där journalister har eller haft detta som sin huvuduppgift har trovärdigheten för journalistiken också varit låg (tänk Sovjet).

Samtidigt finns det stora skillnader mellan olika redaktioner. Visst är det svårt att hitta glada nyheter i radions grävande magasin Kaliber, eller i tv4:s granskningsprogram Kalla fakta. Men den som räknar artiklar i en genomsnittlig lokaltidning kommer inte att hitta någon total dominans av negativa nyheter och hårda granskningar – utan även glädjebesked om en ny stororder till ortens lokala företag, välvilliga beskrivningar av ett kommunalt projekt som ska förbättra situationen för ungdom på glid, samt snällt formulerade besök på badstranden eller julmarknaden.

Och visst händer det ibland att en enstaka reporter – och kanske rentav en redaktion – får en särskilt svår relation till en makthavare som gjort sig oanträffbar och/eller klagat hos redaktionsledningen eller tidningsbolagsstyrelsen lite för många gånger för att det ska kännas professionellt. Men för det allra mesta ligger reporterns och redaktionens drivkraft i själva storyn och inget annat. Viljan att utreda frågetecken och ställa ansvariga till svars för blottlagda missförhållanden.

På flera redaktioner finns dessutom en rejäl dos misstänksamhet inför sånt som kan betecknas som kampanjjournalistik, dvs den sorts journalistik som i sina sämsta stunder påstås driva ett ärende in i kaklet oavsett fakta i målet. (Många granskare å andra sidan, påpekar gärna att rädslan för ”kampanj” i sina sämsta stunder går så långt att man avstår från att vända på den sista stenen för att i stället ge plats för nästa egenvalda utspel från den granskade makthavaren.)

Det finns få publicister som öppet argumenterar emot att journalistikens viktigaste uppgift är att granska makten. Och en hel del försöker till och med ta det på allvar. Men engagemanget handlar om att uppmärksamma missförhållanden, inte om att ”skada” en organisation eller makthavare.

Fakta gnistrar. Och ibland gör det ont när gnistrorna kommer i knät. Men det betyder inte att reportern vill göra ont.

Myt nummer 8: Ni kan alltid gräva fram nåt!

Sanningen: Nej, det kan vi inte alltid.

Nyanseringen: …men om vi får hjälp så lyckas vi ibland riktigt bra.

Det finns en kategori tipsare som håller tyst om vad de vet.

Antingen är de rädda för att berätta allt – eller så har de helt enkelt inga djupare kunskaper.

Det brukar leda till tipssamtal som avslutas med repliker av typen: ”Det är precis det som du ska gräva fram!!”

Alltsom oftast har den föregåtts av en mycket oprecis beskrivning av en antydd korruption.

”Något är lurt”, är egentligen det enda tipsaren vill säga.

Sedan utgår man från att reportern kommer att göra resten.

Den tråkiga sanningen är att ingen journalist kan gräva fram skandaler utan att veta vad man letar efter. Åtminstone på ett ungefär. Åtminstone kring vad.

Självklart kan man säga att ”Ni journalister borde granska musikbranschen hårdare”. Det blir en kritisk synpunkt som redaktionen kan ta till sig eller förkasta. Men det kommer i sig inte att leda någon reporter närmare skandalerna.

Även det mer preciserade tipset ”Ni borde kolla mer på producenterna bakom sommarfestivalen” riskerar att falla riktigt platt, åtminstone så länge det inte hamnar hos en redaktion med oceaner av tid men noll idéer.

Ja visst, journalister har kunskaper och verktyg som den vanlige medborgaren saknar (ibland riktigt konkret, som snabb tillgång till databaser och egna källor). Men det betyder inte att en journalist kan ”börja gräva” var som helst om vad som helst – i alla fall inte om vederbörande jobbar på en redaktion där man kräver resultat och publiceringar med jämna mellanrum, vilket de flesta gör.

Hjälp din journalist med att berätta allt du vet. Eller tror dig veta. Eller hört. Tala klarspråk! Du kommer inte att bli uthängd, källskyddet gäller fortfarande. Men ditt tips blir – till skillnad från formuleringen ”Det borde du gräva fram!” – ett steg på vägen mot ett verkligt avslöjande. I stället för ett steg bort från ett jobbigt telefonsamtal.

Myt nummer 9: Man vågar inte berätta nånting för dig!

Sanningen: Det vågar du visst.

Nyanseringen: …men risken finns att jag frågar hur man får reda på mer om saken.

Att få en journalist till bordsgranne på middagen kan skapa de mest skilda reaktioner. Från en engagerad nyfikenhet (”Hur är de där programledarna då??”) till en nervös slutenhet.

Många blir helt enkelt nervösa för att berätta saker om sig själva och sitt eget jobb eller fritidssysslor, eftersom de utgår från att reportern omedelbart börjar anteckna och dessutom hänger ut bordsgrannen på måndagens löpsedel.

Det gör vi inte.

De flesta journalister är socialt funktionella figurer. Själv anstränger jag mig när jag ser nervositeten komma inför ett spännande men kanske känsligt ämne, för att förklara hur jag ser på situationen: självklart kan jag bli intresserad av vad jag får höra, men jag springer inte iväg med citat och namnpublicering från mina middagar till redaktionen.

I den mån bordsgrannen berättar något så spännande att jag på riktigt blir intresserad, kommer jag för det första att fråga hur jag får reda på mer från andra håll om ämnet, och för det andra naturligtvis skydda min ursprungskälla lika starkt som om hen berättat i något annat sammanhang.

Allt annat vore förstås absurt.

(Undantaget är enkelt: när bordsgrannen har en sådan position att själva uttalandet kan vara en nyhet. Chefen för ortens stora företag som avslöjar att fabriken ska läggas ned. Toppolitikern som medger att hen aldrig trott på partiets politik. Tyvärr är det emellertid min erfarenhet att dessa sanningar sällan eller aldrig yppas av makthavare som blir bordsgrannar med journalister. Men det kanske är en personfråga.)

(Och visst händer det, och då kan det vara lika problematiskt att hålla tyst som att publicera; fråga de mediechefer som var med när dåvarande statsminister Göran Persson tyckte att den då nystartade EU-valrörelsen var som ”att kyssa sin syster” – men som inte tyckte det var något att rapportera.)

Myt nummer 10: Journalister har ingen etik.

Sanningen: De flesta journalister har etiska ideal minst lika starka som inom andra yrkesgrupper.

Nyanseringen: …men de kan se väldigt olika ut på olika redaktioner.

För många år sedan arrangerade Publicistklubben i Stockholm en debatt om självmordsrapportering. På kort tid hade kvällstidningarna skrivit om flera kändisar som tagit livet av sig – och nu skulle Aftonbladets och Expressens chefredaktörer hudflängas för sitt tilltag (branschens etiska regler uppmanar till rejäl försiktighet med publicitet i just detta ämne).

Jag blev överraskad av den skärpa med vilken chefredaktörerna bemötte kritiken. Deras resonemang bakom publiceringarna visade sig vara betydligt mer genomtänkta än en stor del av angreppen från publik och övriga debattdeltagare. Ett tydligt exempel på att kvällstidningarna – som ofta drabbas av generella anklagelser om etiska luckor – sannolikt driver diskussionen mest av alla.

”Ni saknar etik” är en anklagelse som i de allra flesta fall saknar grund. ”Ert etiska ställningstagande är ett annat än mitt eget,” vore en mer korrekt anklagelse från random kvällstidningsätare.

Ställningstagandena kan också skilja sig stort, också inom ett och samma medieföretag.

Härom veckan namngav ett P1-program en person i klammeri med rättvisan, som Ekot valt att inte namnge. Fallet gav blixtbelysning åt att den journalistiska etiken alltid ska hanteras i ett sammanhang; i detta fall skilda uppdrag och förutsättningar för ett reportagemagasin och en snabb nyhetsrapportering.

På svt kan det skilja mellan regionala nyheter och riksnyheterna – eftersom dessa har olika ansvariga utgivare.

Och då ska vi inte tala om skillnaderna mellan olika bolag. Mellan skvallerpressen och morgontidningarna, mellan morgontidningarna och kvällstidningarna, mellan kvällisarna och branschpressen…

En namngivning här blir anonym där. En publicering av privata bilder är okej på den ena webbplatsen men helt otänkbar på den andra. Ribban för publicering av detaljer i kriminalfall skiljer dramatiskt mellan olika (krim)redaktioner. Någon kan bestämma sig för att publicera förfärliga bilder från en krigszon och ha de finaste motiv för detta (”Visa krigets sanna ansikte”) medan den andra redaktionen som avstår kan ha precis lika fina (”Inte chocka publiken med spektakulära bilder”).

Etiken kring just namn- och bildpubliceringar tillhör faktiskt yrkets mest frekventa diskussionsämnen. De är så viktiga att de alltsom oftast blir en utgivarfråga – att alltså beslutet hamnar hos ansvarig utgivare.

(Och organisationen diskuterar sedan vidare. Mer än en gång har jag hört hur kollegor på andra redaktioner avrättat eller – mer sällan – hyllat sin chef för vederbörandes beslut i denna sortens ärenden.)

På samma sätt diskuteras etiken i yrkesmetoderna – och varje arbetsplats skaffar sig sin egen praxis, öppet eller ”i väggarna”. På vissa redaktioner är det otänkbart att publicera inspelningar från dold kamera eller telefonsamtal som spelats in i lönndom, på andra är det acceptabelt så länge det missförhållande som ska avslöjas anses tillräckligt tungt.

Men det beror inte på att den senare redaktionen saknar etik. Tvärtom kan den ha en långt mer utvecklad etisk policy än den förstnämnda – just för att kunna försvara sina metoder och publiceringar.

Några av de största etiska skillnaderna finns mellan de journalistiska genrerna. Inom åsiktsjournalistiken finns till exempel inget krav på bemötande i anslutning till publicering (och inte ens ett absolut krav på att publicera ett bemötande som inkommer i efterhand) medan den grävande reportern alltid måste söka efter bemötandet före publicering (åtminstone på de redaktioner jag kommit i kontakt med).

Inom kategorin nyhets- och samhällsreportrar är enigheten större, men man kan fortfarande snabbt lokalisera skärningspunkterna: sätt fler än en journalist i ett rum och ta upp diskussionen om de tre-fyra senaste kontroversiella publiceringarna så kommer diskussionen att ta fart!

Och någonting i detta är förstås väldigt fint. Vissa av oss kommer helt enkelt alltid att ha rätt och vissa andra fel – och de får fortsätta ha det eftersom vi som har rätt är så vidsynta 🙂

Eller allvarligare talat: vi saknar inte etik, även om vi inte har din etik. Men fortsätt gärna diskutera den med oss – för den utvecklas över tid och kan vara en annan i morgon än den var i går.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *