Uppdelningens konst

image
Ett lysande exempel.

Dagens Nyheter gör det just nu. Med Kristoffer Örstadius’ häpnadsväckande avslöjanden om lätthackade IT-system.

De delar upp.

De packar inte ihop fem olika stories till en enda, de överlastar inte en dags publicering med så många nyheter att några garanterat dränks av de andra.

Att kunna och våga dela upp ett större material över flera dagar är en av de viktigaste hörnstenarna för varje redaktion som vill bedriva egen journalistik på ett någorlunda ekonomiskt sätt.

Vi ska nämligen inte slösa. Om vi under lång tid satsat kvalificerad research, foto, grafik och andra redaktionella resurser på ett ämne som visat sig innehålla mer än en kraftfull story, så är det inget annat än slöseri att packa ihop allt i en enda text, ett enda nyhetsinslag i broadcast – eller en enda dags publicering.

Om vi trodde tillräckligt på ämnet för att lägga ned de stora resurserna i insamlingsfasen (och våra bärande teser inte fallit) är det förstås bara logiskt att publiceringen också får ett stort utrymme.

För ovanlighets skull samverkar detta krassa ekonomiska argument dessutom med ett antal journalistiska.

– En uppdelning ger större möjligheter till formmässig variation. Varje story i storyn får en chans att komma till sin rätt utifrån sina egna förutsättningar. Den ena dagens konsumentnyhet kan kompletteras med en ”Visste du…?”-voxpop och chatt med reportern framåt eftermiddan, medan den andra dagens mer systemkritiska nyhet kan följas av reaktioner från politiker och myndigheter.

– En längre publicering ger publiken tid att höra av sig – och redaktionen tid att följa upp reaktionerna. Vid en större publicering får man ofta reaktioner som i sig är tips om nya stories. Dessa kan kollas och inlemmas i en huvudstory på ett naturligt sätt om publiceringen sker under en längre tid – och behöver inte slå sig in som ”uppföljare” i efterhand.

– För den som sitter på bevisning i ett granskande projekt där förtroendefrågor kan bli centrala, finns möjlighet att hushålla med sin bevisning. Man publicerar helt enkelt utan att avslöja allt man har direkt från början – och ger därmed de ansvariga chansen att komma med utsagor som kan överbevisas vid nästa dags publicering. Dementierna och (över)bevisningen blir en bärande del av storyn som ger den en svårslagbar dynamik.

Det tydligaste fallet är förstås Expressens publicering av den så kallade järnrörsskandalen, men en mildare version kan vara att vänta med att offentliggöra den skriftliga rapporten som visar att kommunen själv känt till bristerna länge – till efter att de ansvariga intygat att uppgifterna kommit som en total överraskning i förrgår.

Metoden att behålla avgörande ess i rockärmen är inte oproblematisk och förutsätter att både bevisningen och dementin är så tydliga att alla kan se glappet – samt att missförhållandet är så anmärkningsvärt och förtroendefrågan så central att tilltaget inte kan avvisas som ett publicistiskt fulspel.

– Chansen till äkta genomslag ökar. Visst kan man få TT eller konkurrentens webb att skriva några rader även om man packar ihop allt på en dag. Men för det första kommer de bara att sålla fram en av alla era nyheter (ofta den enklaste; den med en siffra) medan ni vid en uppdelning får en ny chans varje dag med den dagens spräck. För det andra blir det ett genomslag som kan liknas vid ett tomtebloss: det sprakar fint men slocknar snabbt. Den större brasa av fortsättningar, reaktioner och avtryck i samhällsdebatten som redaktionen förstås helst vill se, förutsätter nästan alltid en publicering över flera dagar.

En sådan blir också – i synnerhet om redaktionen vågar fortsätta placera nyheterna högt på löp och i sändningar – en signal till konkurrentmedier, makthavare och andra aktörer att vi tror på vår egen story och finner våra upptäckter angelägna.

(Nog har vi alla suttit på ett morgonmöte där frågan om konkurrentens stora satsning tagits upp inte bara på grund av innehållet utan också – och denna dag kanske främst – för att ”de har ju hållit på i flera dagar nu”. Efter den tredje dagen ökar sannolikheten rejält att man sätter någon på att ”kolla om vi inte kan komma in i storyn på nåt sätt” eftersom ”det verkar ju konstigt att vi inte alls är med”.)

Efter alla dessa goda argument kan man fråga sig varför någon redaktion någonsin agerar på något annat sätt.

Mitt enkla svar är att den redaktion som väljer att packa in allt i en enda publicering ofta gör det med den bästa av avsikter: man vill inte tråka ut publiken.

Den ansvarige arbetsledaren har sett rubriken i listorna i flera veckors tid, och hört snacket på rader av möten. Inte sällan har en chef missförstått en annan på ett sätt som gjort att storyn blivit lätt förvrängd i de redaktionella processerna. När den verkliga storyn visar sig vara lite annorlunda – det var inte hundra fall utan bara 73 – uppstår en känsla av besvikelse. (Allt detta är en variant av ”viskleken” som riskerar uppstå så fort mer än en arbetsledare är inblandad i ett projekt.)

Agerandet bygger på ett tankefel. Läsarna, tittarna och lyssnarna har nämligen inte suttit med på våra möten och läst våra listor. De har aldrig trott att det skulle handla om hundra fall. De blir överraskade av att det är 73. De är inte trötta på ämnet. Tvärtom – för dem är det nyheter vi berättar.

De kommer att bli häpna både den första dagen och den andra. De tycker rentav – tro det eller ej – att det är bra när en redaktion vill, kan och orkar hålla i ett ämne över tid. Deras engagemang minskar inte efter tredje dagens publicering.

Tvärtom brukar det vara då de riktigt intressanta mejlen och samtalen börjar komma.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.