Orden som gör att din sökning träffar rätt

image

Vi tipsar gärna om fördelarna med att använda en twitterklient med flera kolumner, så man kan ha flera sökningar igång samtidigt, på hashtagar, sökord eller formuleringar. Bland de kolumnbaserade verktygen finns Tweetdeck (till dator/webbläsare), Hootsuite (till webbläsare/mobil) och Plume (mobil).

Hur bygger man då upp den perfekta sökningen? En grundregel är att leta efter ord som man föreställer sig att den som twittrar om ämnet själv skulle använda (exempelvis är det inte givet att en Rapport-tittare har koll på den officiella hashtagen #svtrapport, och den som vill maxa chansen att fånga upp ett tweet gör klokt i att söka på ”#svtrapport OR rapport” och samtidigt använda avgränsningen lang:sv om man inte vill ha tweets på alla möjliga språk (”#svtrapport OR rapport lang:sv” bör med andra ord funka fint).

I den mycket vanliga situationen då journalisten använder Twitter för att försöka hitta folk som befinner sig i närheten av en nyhetshändelse, eller har varit med om särskilda upplevelser, kan man på motsvarande sätt försöka kombinera ämnesord och språkavgränsning för att få en så bra träff som möjligt. Tänk på att det inte är givet att den som befinner sig i närheten av en stor händelse känner till den rätta hashtagen (den kanske inte ens hunnit etableras) och därför kan hittas enklare genom att man t ex söker på ortsnamnet utan #.

I takt med att allt fler nyhetsmedier och andra samhällsinstitutioner börjat använda Twitter ökar emellertid svårigheterna med denna typ av sökningar: när det kommer rader av nyhetstweets och uppdateringar från intresseorganisationer och myndigheter blir det extremt svårt att hitta de personliga posterna om ”Paris” eller ”Nepal”.

Men nu har Daniel Victor på sajten Medial.com publicerat ett tips som nog måste anses vara något av det absolut smartaste man sett när det gäller journalistiska Twittersökningar av just detta slag. I alla fall slog det mig av stolen när jag läste det.

Tipset är så enkelt och genialt att de flesta av oss kommer att tänka ”Varför tänkte jag inte på det?” men detta brukar å andra sidan karakterisera just de enkla och geniala idéerna.

Det lyder: lägg in me i sökningen!

Ordet me alltså.

Genom att använda me, och den näraliggande ”kusinen” my, så fångar du nämligen upp en väldigt speciell typ av tweet – som delar en personlig erfarenhet.

På svenska blir motsvarigheten jag, mig och min/mina. Den som vill öka träffchanserna ytterligare kan fylla på med t ex vi , vår/våra osv.

Victor visar övertygande hur han på kort tid hittade en rad källor till en kollega som höll på med en story om ortodoxa judar som vägrade sitta intill kvinnor på flygplan, och hur me/my varit avgörande för träffsäkerheten i sökningarna.

Jag gör några testsökningar och kan bara konstatera att det stämmer: med ett jag eller mig hittar man tweets där folk berättar om sina personliga erfarenheter, med ett min/a eller vår/a hittar man dem som berättar om vänner, bekanta och släktingar som på något sätt påverkas av en händelse. (Och lang:sv gör den ibland alltså helt nödvändiga avgränsningen till svenska språket.)

Ett tips att sätta upp med stora bokstäver intill datorn där vi kastar oss ut för att hitta ”svenskar på plats”, eller skapar en ny Tweetdeck-kolumn för att hitta case till vår story om allvarliga problem inom ett viktigt ämne.

Victor avslutar med några andra favoriter, som även de förtjänar att inspireras av, bland annat on/på (My sister is on that train) och works there/jobbar där (omg my friend works there).

(Tipstack till Leo Wallentin.)

Gästblogg: Så följer du pengarna och hittar informationen – grävarens guide till ekonomisystemet

Dagens gästbloggare är Emma Johansson, redaktör för HD Sydsvenskans grävnav, en institution inom den granskande journalistiken med flera guldspadar på kontot. Emma berättar om ett av de matigaste, men inte överutnyttjade, objekt som en granskande journalist kan ta sig an – ekonomisystemet! 

Emma Johansson

Följ pengarna!

Det är ett bra granskningstips. Låter spännande också.

Mitt tips: Bli vän med ekonomisystemet!

Det låter kanske inte lika spännande. Men det är definitivt en vänskap värd att odla.

Det mesta som händer lämnar några slags ekonomiska spår. Och ju mer du vet om hur systemet funkar, desto större chans att du hittar de uppgifter du behöver. Ett ekonomisystem i en offentlig verksamhet, till exempel en kommun eller ett kommunalt bolag, är en för bra källa för att lämna orörd. Där hittar du alla ekonomiska transaktioner, som bokförs löpande.

Dessutom är det en väldigt detaljerad och sökvänlig källa. En registrerad faktura visar inte bara vilken typ av kostnad det är (t ex konsultkostnad) utan även vilken förvaltning som ”äger” kostnaden, vem som attesterat fakturan och om den tillhör ett särskilt projekt (t ex arenabygget). Bland annat.

Det ger dig många möjligheter att hitta fakturan/kostnaden/intäkten, oavsett om du bara vet vem som attesterat fakturan eller vilken avdelning den tillhör.

Eller om du kan gissa.

Att direkt vända sig till ekonomikontoret är ofta snabbare än andra sätt. Och varför försöka hitta en upptagen tjänsteman – eller flera – som ska ge dig en siffra eller uppgift du inte har kontrollerat, när du kan vända dig till en bra förstahandskälla direkt?

Det är inte alltid man är ute efter själva summorna. Ibland är det viktigaste vem som har gjort inbetalningen eller fått betalt. På fakturorna hittar du namn och annan intressant information.

Ett litet exempel: När vi gjorde vår stora granskning av torghandeln i Helsingborg behövde vi i ett skede veta vilka personer som haft torgplatser för några år sedan. Men de gamla torgavtalen var utgallrade. Lösningen blev då att leta reda på fakturorna för torgavgiften (som sparas i tio år) och se vem de var ställda till.

Och när du på chans begär ut transaktionerna på kontot ”tillfälligt inhyrd personal” inom vård- och omsorgsförvaltningen och ser att kostnaderna rakat i höjden så är den bästa historien inte den om ett budgetunderskott. Bakom siffrorna gömmer sig alltid en mänsklig vinkel.

Ett bra dokument i det här sammanhanget är transaktionslistan. När jag begär ut kostnader för något, till exempel konsulter på stadsbyggnadsförvaltningen eller kostnader och intäkter för torghandeln, begär jag alltid att först få en lista över alla transaktioner av det här slaget under en viss tid. Då får jag tillräckligt mycket detaljerad information – enskilda belopp, leverantörsnamn, exakt hur varje transaktion har bokförts – samtidigt som jag får helhetsbilden inklusive totalsumman. Att direkt begära ut 500 fakturor riskerar att leda till att du sitter där med 480 fakturor du aldrig orkade titta på.

När vi för något år sedan granskade kalkylerna för ett jättestort bostadsprojekt vid havet i Helsingborg var vi intresserade av vad saneringen av den gamla industrimarken kunde kosta. Vi visste att en del av marken sanerats för flera år sedan och var såklart intresserade av vad det hade kostat då.  Men det mindes ingen på kommunen – förutom ekonomisystemet. Det visade sig att saneringen av just den tomten hade haft en egen projektkod, och en transaktionslista gav snabbt svaret att saneringen blivit långt dyrare än kommunen trodde från början.

Visst kan kostnader gömmas undan, eller bokföras fel. Men för den klurige finns oftast ett sätt. Finns det misstänkt lite kostnader som bokförts på representationskontot?  Tänk då från andra hållet. Vart går man om man vill representera i kommunen? Kolla sedan på fakturorna från de restaurangerna. Då ser du kanske att de bokförts på kontot för inköp av mat i skolan…

Så, för dig som vill lära dig mer om ett otroligt användbart verktyg:

  • Googla och lär dig lite grundläggande bokföring om du inte redan kan.
  • Begär ut myndighetens/förvaltningens kodplan. Det är en förteckning över alla de koddelar som används i bokföringen, alltså inte bara en förteckning över konton. Jag brukar tänka på det som en karta.
  • Tips: om den du frågar inte vet vad du menar med kodplan så säg att du vill ha en förteckning över alla koddelar som ingår i deras kodsträng.
  • Titta speciellt på koddelen projekt, som ofta kan vara intressant. Ett avgränsat projekt, t ex ett stort bygge, får ofta en egen projektkod, för att man ska kunna hålla ihop alla kostnader av olika slag som är förknippade med just det projektet (och stämma av mot budget). Såna projekt kan vara bra att hålla ögonen på, inte sällan drar de iväg.
  • Boka in ett möte med valfri ekonom på den kommun/myndighet du bevakar. Helst inte chefen, utan någon som använder systemet varje dag.
  • Be att få komma och få en lektion i hur de bokför sina kostnader och intäkter. Var lite påläst, men fråga om allt. Ställ frågor som ”hur skulle jag göra om jag skulle vilja veta xx”. Jag har pratat med många hjälpsamma ekonomer i olika kommuner.
  • Be att få tillgång till en dator där du genom ett gästinlogg själv kan slå i systemet.

Nästa gång du gör en granskning eller bara vill vända på en sten till, glöm då inte din vän ekonomisystemet.

Fastnar du? Mejla mig så ska jag försöka hjälpa till.

Emma Johansson
Emma.johansson@hd.se
Redaktör HD Sydsvenskans grävnav

 

Skicka iväg en bisatsbegäran i dag – få en egen nyhet i morgon

image
Expressen hakade på.

När jag och Carolina Jemsby i höstas granskade Sidachefen Charlotte Petri Gornitzkas dubbla ersättningar, stötte jag på en formulering i ett Sida-dokument som väckte min nyfikenhet.

Den handlade om att myndighetens egna korruptionsutredare arbetat sig igenom ett stort antal misstänkta korruptionsärenden, och att deras granskningsrapporter skulle offentliggöras på Sidas sajt openaid.se.

Jag sökte på sajten men kunde inte hitta rapporterna, men tänkte att de rimligen måste vara offentliga om man nu avsåg att själva lägga ut dem.

Så jag skickade en begäran till Sidas pressavdelning, i ett av många mejl där huvuddelen av frågorna förstås handlade om generaldirektörens förehavanden.

Den var ett slags bisatsbegäran som inte heller ledde till någon story när jag fick svar med alla rapporterna (vilket gick snabbt och smärtfritt). Jag var så upptagen med annat att jag inte hann mer än skumma innehållet, och när jag inte hittade några chockerande sensationer la jag dem åt sidan tills vidare. Visst skulle en noggrannare genomläsning och sammanställning (sammanräkning av siffror, sållning av exempel) säkert kunna förvandla dem till en görbar story men just då hade jag helt enkelt varken tid eller behov.

Behov fanns däremot på annat håll. svt-nyheternas duktiga praktikant Malin Andersson hade fått i uppgift att göra en story till julsäcken – det lilla lager av förproducerade nyheter som redaktionen skapar inför storhelgernas förmodade nyhetstorka. (Och som vi skrivit mer om hur man fyller här.)

Via kollegor och arbetsledare hamnade Sidarapporterna hos Malin som gjorde sammanställningen och storyn – så bra att Expressen valde att följa upp med intervju med biståndsministern.

Jag såg det först härom dagen, och gladdes åt att det ändå blev en nyhet som till och med fångades upp av andra. Upptäckten råkade dessutom sammanfalla med att jag hörde en kollega försöka peppa en annan redaktion att göra just den där sortens bisatsbegäran: skicka iväg en fråga om de där rapporterna som du hört talas om och vet kan innehålla något – eller bara vara intressanta att sammanställa – även om det inte alls är ert huvudfokus för stunden. Ett slags Vad har man att förlora?-begäran, där man vet att det som minimum nog kan bli någonting av det man får ut, men med mer oklart maximiutfall.

Det finns ett stort antal såna dokument: har myndigheten ingen speciell korruptionsgrupp så har den en internrevision, finns där inte en brevlåda för visselblåsare så finns där en personalansvarsnämnd. Vi har tidigare listat en rad sådana handlingar, och det finns fler för den som orkar tänka efter eller slå en signal till myndigheten i fråga.

Nej, de kommer inte att erbjuda garanterade spräck som får världen att skaka. Men en sammanställning är lätt gjord och ger som minimum med väldigt stor sannolikhet åtminstone en egen nyhet med både siffra och exempel (i Sidafallet kom rubriken att handla om hur stora belopp som krävts tillbaka det senaste året).

Sedan är det bara att erkänna att man har nytta av (och bör ha i åtanke) att det handlar om myndighetens egna granskningar. De har naturligtvis ett intresse av att framställa sig som handlingskraftiga mot bland annat just korruption och snedsteg hos medarbetarna.

Men med detta i åtanke kan jag inte annat än rekommendera bisatsbegäran som metod – med ett oftast matigt utfall på en relativt liten arbetsinsats.

Gästblogg: Lägg ut – livesändning för nybörjare!

Dagens gästbloggare är Marko Säävälä som jobbar på nyhetsbyrån TT som (håll i er!) webbtvredaktör, reporter, fotograf, videoredigerare och videoreporter. Som många andra redaktioner jobbar TT allt mer med rörlig bild, och inte sällan i livesändningar, och Markos post handlar om just detta.

image
Marko Säävälä. Foto: Anders Wiklund/TT

Att sända live kan få den mest ärrade reportern att darra på rösten. Men med några få enkla handfasta tips kan livesändningen och din ståuppa bli mindre svettig. Live är inte så farligt. Det känns oftast värre än det faktiskt ser ut – en bra tankeboost att ha med sig.
Se livebevakningen i stället som en utmaning, en pulshöjare och njut av kicken den ger.

Här är några enkla grundläggande tips som vi på TT Nyhetsbyrån lär ut:

Förbered och läs på. Ju mer påläst och insatt du är i ämnet desto säkrare kommer du att känna dig och det kommer att synas i rutan.

Skriv ner ett manus, stolpar i ett block eller i paddan/mobilen. Har du ont om tid memorera i huvudet. Ha ytterligare händelsefakta nära dig. Kan handla om att följa en onlinerapportering på paddan, kolla Twitterflödet eller be en pålitlig kollega messa dig fortlöpande senaste nytt.

Titta in i kameran. Flacka inte med blicken. Titta inte på kameramannen mer än i ögonvrån ifall han tecknar något halsbrytande.

Var INTE rädd för kameran. Prata som om det vore till en kompis/mamma. Språket ska vara enkelt, förståeligt, tydligt och görs i micken.

Undvik, tycker jag då,  ”jag står här vid/med minister”. Bättre att gå pang på intervjupersonen i stället för att tala om att han står vid din sida.

Undvik också, tycker jag, ställa frågor till dig själv: ”varför står vi då här? Jo, det ska jag berätta”.

Etablera sändningen.  Presentera vad ser vi, vad vi kommer att få se och den förväntade eller redan kända nyheten. Delge gärna tider (när ska en eventuell presskonferens starta) och eventuella förseningar.

Upprepa. Är det en längre sändning måste nyheten upprepas.

Niklas Svensson på Expressen: ”Viktigaste tipset: Upprepa det du vet, gång på gång. Tittarna kommer och går”.  ”Gör en snabb grundresearch som du kan fylla ut med… Men oron för att ’låta tjatig’ är oftast överdriven”.

Positiva med ”tjatet” är att du får några sekunder till att ”fylla ut” sändningen med. Tips är att före sändning fundera ut variationer på upprepningen.

Boka upp intervjupersoner. Se till att hen finns där. Dubbelkolla med alla berörda. Pinsamt om intervjupersonen inte dyker upp.

Att ha med djur och barn. Kan vara ditt bästa men också värsta grepp. Otaliga är de bloopers som florerar på nätet med djur och direktsändande reportrar. Men är du ute efter ett klickmonster kan du alltid gambla med djur eller barn.

Tips vid kortslutning. Det händer även den bästa. Andas. Börja om. Annars är ett knep vid blackouter att faktiskt tala om vädret. Speciellt om du står utomhus. Särskilt om det också är i högsta grad relevant. För visst tillför det något som nödlösning: ”kungaparet har i alla fall tur med vädret. Just nu är det 25 grader varmt, solen skiner och ska så vara i dagarna två”.

Andra tips: Se dig omkring. Kanske detaljer i lokalen väcker idéer? Tala om hur många journalister som är på plats och vad de gör just nu. Gör en återkoppling till vad som tidigare sagts eller skrivits om nyheten.

Eller tänk om i nya vinklar. Mikael Grill Pettersson på SVT tipsar: ”Ibland kan det vara intressantare att tala om något annat än det självklara. Vid en terrorattack fokuserar man t ex gärna på terroristerna – som man samtidigt vet allra minst om. När Ekot sände direkt efter attacken mot Lars Vilks lät man mycket handla om honom i stället; ett ämne där det finns både kunskap och intressanta intervjupersoner – bland annat Janne Josefsson som följt honom nära under en period. Radions sändning blev mycket fyllig bland annat av just det skälet.”

Jobba med dina tics: Alla har vi dem. Se dig i spegeln eller titta på dina sändningar efteråt. Du kommer säkerligen upptäcka saker som att du kliar dig väldigt ofta på örat, rör vid din haka eller jämt ser gravallvarlig och moloken ut som Fredrik Reinfeldt.

Tänk på vad du säger. Då menar jag särskilt strax före sändning då man ibland kan ligga ute några sekunder innan man får ett klartecken hemifrån. Dessutom kan flera andra medier ligga ute live intill dig medan du väntar eller avslutat din sändning. Dina avslappnade eller skämtsamma kommentarer kan snappas upp och slå tillbaka på din yrkesroll.

Öva. Du kan testa privat. Göra egna livesändningar via Bambuser, Meerkat och Periscope. Bara du inte direktsänder nyheter som konkurrerar med din arbetsplats.

Lägg ut!

Marko Säävälä

Kom igång med granskningen

image
Många träffades och trivdes.

Den 20-21 mars samlades en stor skara journalister med intresse för granskande journalistik i Jönköping för att bevista årets grävseminarium.

Den här gången lyste (såvitt jag kunde uppfatta) stormarna och skandalerna med sin frånvaro, men två dagar av stormande inspiration och tipsflöden blev det i alla fall.

Själv föreläste jag under rubriken ”Så kommer du igång med din grävidé” om just detta: hur man får spaden i jorden när man kanske aldrig gjort det förr.

En av mina utgångspunkter är att det ofta lönar sig stort att försöka begripa det unika med granskande journalistik innan man sätter igång. Dels för att man inte ska bli besviken på slutresultatet (det känns jobbigt att behöva döpa om hela satsningen till ”skildring” eller ”kartläggning” strax före publicering bara för att någon skoningslös sanningssägare påpekar att det inte når verkshöjd för att kallas granskning) och dels för att det i sig startar en tankekedja kring både metod och form som du kommer att ha stor nytta av under alla återstående steg av projektet.

Den som vill börja med granskning bör helt enkelt ägna lite tid åt att förstå skillnaden mellan granskande journalistik och det man gör till vardags (alltsom oftast vanlig nyhetsjournalistik).

Det som konstituerar granskning är till exempel inte att man nödvändigtvis får fram ”de största nyheterna”. (Även om målsättningen förstås är att man genom arbetet ska få fram viktiga och angelägna nyheter med stor sprängkraft.) Man kan inte heller säga att det bara handlar om att göra ”den vanliga journalistiken fast lite bättre”, eller att det är en fråga om att ”lägga lite mer kraft”. En reportageserie, ett ”tema”, blir inte heller en granskning bara för att avsnitten är många och långa (eller för att man jobbat länge med dem).

En gransknings avgörande element är en egen undersökning där reportern och redaktionen står för sanningshalten. Vill man ha en enkel grundregel kan man säga att granskningen saknar den i nyhetsjournalistiken så vanligt förekommande Det visar en undersökning som gjorts av…-formuleringen; här är det vi själva som tagit reda på det nya.

Granskningen handlar också, alltsom oftast, om att ställa orden mot verkligheten. En ingress eller påa till ett granskande reportage kan ofta öppnas med orden ”Trots att…” eller ”Samtidigt som…”

Slutligen tittar granskaren, som vi tidigare skrivit, nästan alltid bakåt. Makthavares löften och gissningar om framtiden kan vara intressanta att sammanställa, men en sådan sammanställning kan inte rimligen kallas granskning. Det är helt enkelt väldigt svårt – för att inte säga omöjligt – att granska saker som ännu inte ägt rum.

Med dessa enkla tumregler kan man börja fundera på vad man ska göra. (Eller möjligen fundera på om det man gör är granskning eller något annat.)

För den som vill fördjupa sig ytterligare i den granskande journalistikens särskildheter rekommenderas Fredrik Quistberghts gästblogg med översatta skillnader enligt SBI.