Därför är nya ägare en usel räddning för journalistiken

image

Lokal journalistik gör mig ofta väldigt glad. Så gott som dagligen dyker det upp grymma granskningar, rika reportage och personliga porträtt i mina sociala flöden.

Samtidigt kan jag också ibland bli väldigt ledsen över lokal journalistik. Tidningen man hittar på pizzerian i det lilla samhället där man stannar på väg genom landet, lokalradiosändningen man råkar få in på bilstereon, sajten man surfar vidare på efter att ha läst den där godbiten som dök upp på Facebook…

Det som gör mig ledsen är tidningarna, sändningarna och sajterna som bara består av enkla bollar.

Ni vet nog vilken typ av stories jag menar. De kan kallas raka puckar eller snabba knäck också, och dess viktigaste kännetecken är de inte innehåller ett enda element som publiken inte kan få någon annanstans.

Ett annat kännetecken är att de ofta kommer från en arbetsledare som introducerar dem med orden ”Jag vet att du håller på med nåt annat men…”

De kan ibland till och med beskrivas som dagens räddning eftersom vi annars skulle fått tomma sidor/sändningsuppehåll/svartruta…

Men på grund av det första kännetecknet så är de tyvärr inte alls någon räddning. Tvärtom.

Tre klassiska exempel:

De tar över värdshuset. Intressant förstås att få veta vilka de nya ägarna är. Men också en nyhet som värdshusets nya ägare själva sprider så mycket de kan – på Facebooksidan, via skyltar och annonser.

Ny satsning ska minska våldet. Ett lovvärt projekt där pengar satsas på ett angeläget syfte. Men man kan läsa om det både på kommunens hemsida och i idrottsföreningens veckobrev.

Han vann talangtävlingen. En mycket trevlig nyhet för den musikintresserade delen av publiken. Men den sprids förstås också av vinnaren själv på Instagram – och av företaget som arrangerade tävlingen, komplett med en videoupptagning av hela tävlingen på Youtube.

Detta är alla stories som självklart har ett nyhetsvärde för en lokal publik, och som kan berättas på ett bra sätt i alla möjliga format. Men det är tyvärr också nyheter som i sig faktiskt inte motiverar journalistikens existens. Och för varje gång de görs ut som ”snabba knäck” kommer de obönhörligen att bli allt mindre nödvändiga för publiken – som enkelt nås av både basfakta och mer fördjupad information via andra kanaler.

Varje gång en redaktion väljer att avbryta arbetet med kollen av det där spännande men lite krångliga tipset, eller idén om den egna undersökningen, eller tanken på den unika reportageserien, till förmån för en av de där ”enkla bollarna”, så knaprar man också bort en bit av sin egen relevans.

Det händer tveklöst också i riksmedia, det är jag den förste att medge. Men det blir tyvärr sällan så sorgligt tydligt som i den där tidningen på pizzerian som bara består av nya ägare, projektmiljoner och tävlingsvinnare. Inte någon enda story som – och nu är jag hård – inte hade kunnat skrivas av de inblandade personerna själva.

Jag vet att många där ute nu spontant ropar i kör om usla resurser och slimmade scheman. Och jag vet att de har rätt i att detta ger dåliga förutsättningar för ett bra arbete.

Men jag vet också att man även på slimmade redaktioner gör ett val, och framför allt gör ledningen det, av vilken verksamhet man vill lägga sina små resurser på.

Och då är de ”enkla bollarna” en farlig frestelse. En tidning fylld av nya ägare – och inte ett ord om varför de förra gick i konkurs och hur Arbetsförmedlingen kunde plöja ned så mycket bidrag i verksamheten och hur de kunde få behålla det där utskänkningstillståndet trots alla incidenter på lördagskvällarna, och… – den tidningen dubblerar information som redan finns tillgänglig, men missar att manifestera sin egen nödvändighet.

Visst, den andra sortens stories tar tid. Oavsett om vi pratar granskningar, egna nyheter eller engagerande personporträtt. Man kommer att behöva kraftsamla för att få fram dem. Kanske låta en reporter springa på samtliga ”enkla bollar” under några dagar, och dra lite överdrivet mycket på några halvtaskiga bilder på mittuppslaget, för att en annan reporter ska få tid att ta fram den unika storyn som ingen annan berättar.

Men den storyn kommer den tredje dagen att ge redaktionen ett existensberättigande och en relevans i det lokala samhället som man aldrig kan nå hur många nya ägare man än presenterar.

När jag blir ledsen över tidningen på pizzerian tänker jag att detta kanske är kraftsamlingen. Jag råkar se den tidning där man tillfälligt drar ned på ambitionerna för att i morgon eller övermorgon slå världen med häpnad.

De stories som med jämna mellanrum dyker upp i flödet visar ju att det finns ett gäng redaktioner som faktiskt klarar av tricket att trots slimmade förutsättningar göra grym egen journalistik som berättar saker man inte får veta på annat håll.

En erfarenhet är också att dessa redaktioner får fler egna, unika ”raka puckar” att göra ut de dagar man inte har något stort avslöjande att publicera. De egna storiesarna ger alltid en bonus i form av givna fortsättningar och möjliga uppföljningar – och inte sällan ett gäng potentiella nyheter i tipskorgen, från folk som uppfattar reportern och redaktionen som allvarligt menande i sitt uppdrag.

Tänk på det nästa gång du får höra att storyn om värdshusets nya ägare blir morgondagens räddning. Den räddar oss kanske i morgon – men vad gör vi i övermorgon?

Gästblogg: Så kollar du skolan, del 2

I dagens post fortsätter Michell Grönlund dela med sig av sina tips om hur man granskar skolvärlden.

Michell Grönlund
Michell Grönlund

I del 1 gick vi igenom hur man med hjälp av sajten allabolag.se enkelt kan kolla vem som äger en viss skola. I några fall, främst när det gäller väldigt små skolor, räcker det dock inte att skriva skolans namn i sökfältet. Då kan det vara bra att känna till att det finns ytterligare ett sätt att ta reda på vem som äger skolan och vilken koncern den eventuellt ingår i – och massor av andra saker som du kan behöva veta om en enskild skola. Skolverket har nämligen ett komplett register över alla skolor i hela Sverige, som i det närmaste är ett måste för alla som ska granska något som har med skolan att göra. Men nästan ingen använder det. För nästan ingen vet om att det finns.

Skolenhetsregistret
Då är det bra att känna till att Skolverket sedan årsskiftet 2014 tillhandahåller ett så kallat skolenhetsregister, som finns elektroniskt på nätet: http://www.skolverket.se/skolformer/skoladresser

michell1

Trots Skolverkets rubrik innehåller registret inte enbart adresser till alla skolor i hela Sverige, utan även exempelvis uppgifter om vilket företag som är skolans huvudman, alltså ägare. Dock har Skolverket ingen koll på koncernerna, utan listar bara det företag som står registrerat som ägare till exempelvis Norrskenets Friskola i Boden. Att Pysslingen Skolor och Förskolor AB ingår i Academediakoncernen framgår alltså inte av skolverkets register, det är därför man behöver en inloggning på allabolag.se. Genom att klicka på dokumentet Skolenhetsregistret laddar du ner hela registret som en excelfil. Det kan också vara bra att känna till att registret uppdateras av Skolverket varje månad (!) samt att verket med ”skolenhet” menar den del av en skola som en rektor ansvarar för. En skola som exempelvis har två rektorer kan således ha två eller flera skolenheter. Detta är inte jättevanligt, men det förekommer exempelvis på skolor där det finns både låg-, mellan och högstadium. Från och med juni 2015 finns dock möjligheten för alla huvudmän att själva logga in och rapportera vilka skolenheter som i själva verket tillhör samma skola. Dessa uppgifter lämnas dock till SCB.

Såhär ser registret ut:michell2Hela registret sträcker sig upp till kolumn AD, vilket alltså är hela alfabetet runt och lite till. För uppgift om namnet på företaget, föreningen eller stiftelsen som äger friskolan går man till kolumn AB. Om skolan ägs av en kommun står där istället namnet på kommunen.

I de andra kolumnerna hittar man bland annat info om skolans unika skolenhetskod (kolumn G), telefonnummer till skolan (kolumn O) och namnet på skolans rektor (kolumn AC). Kolumnerna R-AA anger vilka årskurser skolan har med Ja (J) och Nej (N).

Längst ner i Excel-filen kan man bläddra mellan flikarna och även hitta alla särskolor, sameskolor och specialskolor. Under 2015 har registret dessutom utökats med komvux, särvux, kommunal vuxenutbildning samt sfi. Registret är på så vis mycket användbart även för den som inte har stora gräv på gång utan endast vill få en översyn över vilka aktörer som verkar på samma ort som en själv.

michell3

En annan nyhet är att det numera även finns register över svenska skolor i utlandet samt över svenska skolföreningar i respektive länder.

http://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/svenska-utlandsskolor/svenska-utlandsskolor-1.9739

http://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/kompletterande-svensk-undervisning/adresser-skolforeningar/adresser-skolforeningar-1.10592

Gissningsvis kommer de tillgängliga uppgifterna om de olika skolorna fortsätta att utökas efter hand. Att ta för vana att regelbundet gå in och botanisera i den gigantiska mängd information som finns i skolverkets numera lättillgängliga skolregister är alltså en utmärkt idé för alla som vill ha koll på vad som händer i Skolsverige.

Michell Grönlund

Gästblogg: Så kollar du skolan, del 1


Dagens gästbloggare är Michell Grönlund, researcher som bland annat granskat skolvärlden åt Utbildningsradion. Hon kommer i två poster att berätta hur man granskar de lokala skolföretagen – som inte alltid är så lokala.

Michell Grönlund
Michell Grönlund

De senaste decennierna har det svenska skolsystemet förändrats i grunden. En av de största förändringarna har varit framväxten av fristående skolor, eller så kallade friskolor. Dessa skolor har inte kommunen eller landstinget som huvudman, utan ägs av privata huvudmän. Dessa privata kan vara exempelvis stiftelser, aktiebolag eller ekonomiska föreningar. De kan vara vinstdrivande (som aktiebolagen) eller drivna ideellt (som de flesta ekonomiska föreningar) eller drivna av religiösa samfund (som många stiftelse-skolor). I takt med att allt fler aktörer konkurrerar om eleverna har det skapats en ”skolmarknad” där vissa företag äger väldigt många skolor och därmed utgör hela koncerner. En del koncerner inkluderar tiotals eller till och med hundratals skolor runt om i Sverige. Allteftersom marknaden hårdnat har en del av dessa koncerner dessutom börjat köpa upp varandra. Så det är inte längre helt enkelt att veta vem som äger en viss skola. Ett exempel:

Du jobbar som journalist på en landsortstidning och i ditt bevakningsområde finns bara en fristående skola, resten ägs av kommunen. Friskolan heter Norrskenets Friskola i Boden. Det låter litet och lokalt, kanske som något sorts föräldrakooperativ eller liknande, men du vill ändå kolla upp vem som faktiskt driver skolan.

Gör såhär:
1. Många har hört talas om och någon gång använt tjänsten allabolag.se, men få känner till hur användbar den sidan faktiskt är. Börja med att gå in där och registrera dig själv eller företaget du jobbar på. Att registrera sig är gratis, men den som exempelvis vill köpa en årsredovisning via sajten får betala. Allabolag.se kommer därför göra en kreditupplysning på dig eller företaget. Den enkla sökning vi nu ska göra kostar dock inget, men kräver att man har ett användarkonto för att kunna få full översikt i resultatet.2016-01-12 00.17.23

2. Du skriver in skolans namn i sökfältet på allabolag.se. Du får då träff på ett företag som heter Pysslingen Förskolor och Skolor AB.

2016-01-12 00.18.093. Du klickar på den gröna länken med företagets namn. Och nu kan vi se att Pysslingen Förskolor och Skolor AB i sin tur har ytterligare en ägare, ett moderbolag. Nämligen P-PY 2009 AB.

2016-01-12 00.18.474. Vi vill nu ta reda på vad Pysslingen Förskolor och Skolor AB är för företag, samt vad deras moderbolag P-PY 2009 AB är för något. Finns det någon som i sin tur äger moderbolaget? Vi vill helt enkelt se koncernstrukturen. Vilket lämpligt nog går att göra genom att klicka på ”Koncernstruktur” i vänsterspalten.

2016-01-12 00.19.125. Vi får nu upp hela företagets koncernstruktur och kan se att högst upp i trädet finner vi Marvin Holding LTD, samt en brittisk flagga. Flaggan anger förstås vilket land företaget har sitt säte i. Tyvärr kan man här inte klicka på Marvin Holding LTD, men en enkel googling ger oss att detta är ett fond registrerad på skatteparadiset Guernsey, som hör till Storbritannien och i sin tur ägs av Wallenbergkontrollerade riskkapitalbolaget EQT.

2016-01-12 00.19.386. Det som är mest intressant för oss är dock det vi i det här fallet finner på plats tre i trädet. Ett av företagen i koncernen heter Academedia AB. Norrskenets skola i Boden är alltså inte något litet föräldrakooperativ – utan är en av de drygt 200 grund- och gymnasieskolor som ingår i Sveriges överlägset största privata skolkoncern, Academedia. Den forna koncernen Pysslingen köptes upp av Academedia 2011. Kanske har Pysslingen i sin tur köpt upp Norrskenets förskola innan dess.

Michell Grönlund

Ännu fler handlingar som ger utdelning

Konkursförvaltare skriver klartext för det mesta.
Konkursförvaltare skriver kanske inte vardagsspråk, men ändå klartext om sina upptäckter.

Vi öppnar 2016 med att återknyta till två poster från 2015, om handlingar man kanske inte alltid tänker på att begära ut. Vi har tidigare listat nummer 1-5 och 6-10, och nu är vi således framme på numren 11-15:

11) Utredningen.
Det offentliga Sverige är fullt av utredningar, från den överväldigande omfattande och heltäckande SOU:n till den kommunala nämndens snabbutredning om simhallens framtid.

Arbetsinsatsen och tidsåtgången skiftar (precis som inom de journalistiska projekten) men både stora och små utredningar kan vara guldgruvor för journalister som vill förstå mer om och/eller hitta nyheter inom ett angeläget ämne.

Den välgjorda utredningen har dessutom en exceptionellt lång livslängd, från nyhetsvärdet när den är färsk (eller kanske redan innan? Att berätta vad en utredning kommer fram till innan den presenteras tillhör de klassiska journalistiska genrerna på flera stora riksredaktioner) till backspegeln långt senare. Flera år efteråt kan en bra utredning användas både som bakgrund och faktaunderlag, och utredaren kan vara en betydelsefull intervjuperson som tycker till om att utredningens genomtänkta förslag fortfarande inte genomförts.

Alla SOU:er – statens offentliga utredningar – hittar man här.

12) Utbetalningarna.
Som HD-grävchefen Emma Johansson utförligt beskrivit här på bloggen kan offentliga ekonomisystem vara en guldgruva för den nyfikne journalisten.

I sin enklaste form kan det handla om att ta fram hur mycket pengar som betalats ut till privata bolag och andra aktörer inom områden där myndigheter upphandlar varor och tjänster.

Öppenheten kring utbetalningarna har jag själv haft nytta av vid granskningar av både jobbcoacher och asylboenden, och bara fantasin sätter egentligen gränser för vad som kan kartläggas på detta sätt – så länge man håller sig inom offentlig upphandling.

Välj ut ett intressant område där kommunen eller myndigheten köper in tjänster eller varor, och begär att få del av samtliga utbetalningar som gjorts inom detta område. Du bör kunna få en Excelfil fördelad på leverantörer och månader inom den tidsram du angett i din begäran.

Ett tips är att försöka etablera direktkontakt med ekonomiavdelmingens tjänstemän i stället för att gå genom pressavdelningen – vars sammanställningar alltid utgör en möjlig felkälla.

13) Uppföljningen.
Alla projekt där offentliga medel satsas bör följas upp av den ansvariga aktören. Om en myndighet finansierat någon annans projekt bör myndigheten också göra en uppföljning, eller begära in en från aktören i fråga. Dessa uppföljningar fångas inte alltid upp av journalister (inte ens i de fall där vi i projektstarten skrivit utförliga ”ska”-artiklar på temat ”Projektet XX ska se till att YY händer med ZZ”), och man kan absolut inte vara säker på att myndigheten som slösade bort pengarna på meningslösheter kommer att lägga ut något pressmeddelande.

Däremot kan vi ju alltid fråga efter uppföljningen.

(Och om det inte finns någon uppföljning så kan vi ju alltid göra en story om att den inte gjorts – win/win i nyhetshänseende.)

14) Prognosen.
Detta är ju uppföljningens antites och på många sätt en vansklig genre, helt enkelt eftersom prognoser är just prognoser och sällan blir särskilt träffsäkra. Dessutom utgör de ofta en del av den alltid pågående striden om resurserna (vilken myndighet/nämnd/enhet anser inte att man behöver mer resurser på grund av en ständigt ökande arbetsbelastning?).

Med detta i bakhuvudet kan de ändå ha ett nyhetsvärde. Och i efterhand kan de ju också utgöra ett utmärkt stoff för granskning; hur rätt hamnade egentligen myndigheten som år efter år slog larm om fler ärenden och större kostnader?

Prognoser kan också vara en viktig del i en särskild typ av granskning: när ansvariga hävdar att de ”aldrig kunnat ana” att något skulle gå som det gick, då letar den grävande journalisten fram de prognoser som faktiskt låg för handen – och jämför med påståendena om att man ”aldrig kunde ana”. Denna typ av relativt lättgjorda men sällan praktiserade dubbelkoll kan handla om allt från förskoleplatser till flyktingkriser.

15) Förvaltarberättelsen.
När ett företag går i konkurs utses en konkursförvaltare som så småningom skriver en rapport över konkursen. Hen ska då ha gjort en utredning om vad som egentligen hände i företaget, framför allt mot slutet, och om det finns anledning att anta att det begåtts brott. Även om berättelsen inte landar i en så dramatisk slutsats kan den vara högst nyhetsmässig i andra delar, i synnerhet om redaktionen tidigare haft anledning att uppmärksamma bolaget eller personerna bakom det.

Förvaltarberättelsen (som man enkelt får på mejl från konkursförvaltaren) kan också vara givande långt efter konkursen, om man försöker kartlägga en bolagshärva eller en person med ett stort antal bolagsengagemang bakom sig. Förvaltaren har ingen lojalitet mot det konkursade bolagets ägare och ledning, och kan därför skriva ut tveksamheter kring t ex misstänkta transaktioner eller målvakter (personer som placeras in i styrelsen inför en konkurs för att de egentliga företrädarna ska slippa ansvar) i klartext i förvaltarberättelsen.

Bonustips: Spåna!
Det går naturligtvis inte att upprätta en fullständig förteckning över vilka typer av handlingar som kan tänkas ge nyheter åt en journalist. Utöver de 15 vi beskrivit i dessa poster skulle jag kunna nämna ett helt gäng till som jag hittat spännande uppgifter i – alla med sina egna möjligheter och problem: riskanalyser, minnesanteckningar, promemorior, äskanden… Jag är också helt säker på att två journalister som sätter sig och spånar kommer att komma på ytterligare 15 typer före lunch.

Det avslutande tipset blir därför just detta: spåna! Fundera över vilken typ av dokument som kan tänkas finnas i ett ärende, vilka handlingar som kan ha upprättats runt det ämne ni bevakar, skrivelser inom storyn… Ta hjälp utifrån också: fråga ut tjänstemän och politiker, kolla med källor och case! Tveka inte heller att – om det är praktiskt möjligt – besöka myndigheten eller förvaltningen och be att få titta på akten. (Ja, den fysiska akten med papper i en låda!)

Hör sedan gärna av er och berätta vilka handlingar som ger så mycket guld att de är värda en ny bloggpost.