Lokal journalistik gör mig ofta väldigt glad. Så gott som dagligen dyker det upp grymma granskningar, rika reportage och personliga porträtt i mina sociala flöden.
Samtidigt kan jag också ibland bli väldigt ledsen över lokal journalistik. Tidningen man hittar på pizzerian i det lilla samhället där man stannar på väg genom landet, lokalradiosändningen man råkar få in på bilstereon, sajten man surfar vidare på efter att ha läst den där godbiten som dök upp på Facebook…
Det som gör mig ledsen är tidningarna, sändningarna och sajterna som bara består av enkla bollar.
Ni vet nog vilken typ av stories jag menar. De kan kallas raka puckar eller snabba knäck också, och dess viktigaste kännetecken är de inte innehåller ett enda element som publiken inte kan få någon annanstans.
Ett annat kännetecken är att de ofta kommer från en arbetsledare som introducerar dem med orden ”Jag vet att du håller på med nåt annat men…”
De kan ibland till och med beskrivas som dagens räddning eftersom vi annars skulle fått tomma sidor/sändningsuppehåll/svartruta…
Men på grund av det första kännetecknet så är de tyvärr inte alls någon räddning. Tvärtom.
Tre klassiska exempel:
De tar över värdshuset. Intressant förstås att få veta vilka de nya ägarna är. Men också en nyhet som värdshusets nya ägare själva sprider så mycket de kan – på Facebooksidan, via skyltar och annonser.
Ny satsning ska minska våldet. Ett lovvärt projekt där pengar satsas på ett angeläget syfte. Men man kan läsa om det både på kommunens hemsida och i idrottsföreningens veckobrev.
Han vann talangtävlingen. En mycket trevlig nyhet för den musikintresserade delen av publiken. Men den sprids förstås också av vinnaren själv på Instagram – och av företaget som arrangerade tävlingen, komplett med en videoupptagning av hela tävlingen på Youtube.
Detta är alla stories som självklart har ett nyhetsvärde för en lokal publik, och som kan berättas på ett bra sätt i alla möjliga format. Men det är tyvärr också nyheter som i sig faktiskt inte motiverar journalistikens existens. Och för varje gång de görs ut som ”snabba knäck” kommer de obönhörligen att bli allt mindre nödvändiga för publiken – som enkelt nås av både basfakta och mer fördjupad information via andra kanaler.
Varje gång en redaktion väljer att avbryta arbetet med kollen av det där spännande men lite krångliga tipset, eller idén om den egna undersökningen, eller tanken på den unika reportageserien, till förmån för en av de där ”enkla bollarna”, så knaprar man också bort en bit av sin egen relevans.
Det händer tveklöst också i riksmedia, det är jag den förste att medge. Men det blir tyvärr sällan så sorgligt tydligt som i den där tidningen på pizzerian som bara består av nya ägare, projektmiljoner och tävlingsvinnare. Inte någon enda story som – och nu är jag hård – inte hade kunnat skrivas av de inblandade personerna själva.
Jag vet att många där ute nu spontant ropar i kör om usla resurser och slimmade scheman. Och jag vet att de har rätt i att detta ger dåliga förutsättningar för ett bra arbete.
Men jag vet också att man även på slimmade redaktioner gör ett val, och framför allt gör ledningen det, av vilken verksamhet man vill lägga sina små resurser på.
Och då är de ”enkla bollarna” en farlig frestelse. En tidning fylld av nya ägare – och inte ett ord om varför de förra gick i konkurs och hur Arbetsförmedlingen kunde plöja ned så mycket bidrag i verksamheten och hur de kunde få behålla det där utskänkningstillståndet trots alla incidenter på lördagskvällarna, och… – den tidningen dubblerar information som redan finns tillgänglig, men missar att manifestera sin egen nödvändighet.
Visst, den andra sortens stories tar tid. Oavsett om vi pratar granskningar, egna nyheter eller engagerande personporträtt. Man kommer att behöva kraftsamla för att få fram dem. Kanske låta en reporter springa på samtliga ”enkla bollar” under några dagar, och dra lite överdrivet mycket på några halvtaskiga bilder på mittuppslaget, för att en annan reporter ska få tid att ta fram den unika storyn som ingen annan berättar.
Men den storyn kommer den tredje dagen att ge redaktionen ett existensberättigande och en relevans i det lokala samhället som man aldrig kan nå hur många nya ägare man än presenterar.
När jag blir ledsen över tidningen på pizzerian tänker jag att detta kanske är kraftsamlingen. Jag råkar se den tidning där man tillfälligt drar ned på ambitionerna för att i morgon eller övermorgon slå världen med häpnad.
De stories som med jämna mellanrum dyker upp i flödet visar ju att det finns ett gäng redaktioner som faktiskt klarar av tricket att trots slimmade förutsättningar göra grym egen journalistik som berättar saker man inte får veta på annat håll.
En erfarenhet är också att dessa redaktioner får fler egna, unika ”raka puckar” att göra ut de dagar man inte har något stort avslöjande att publicera. De egna storiesarna ger alltid en bonus i form av givna fortsättningar och möjliga uppföljningar – och inte sällan ett gäng potentiella nyheter i tipskorgen, från folk som uppfattar reportern och redaktionen som allvarligt menande i sitt uppdrag.
Tänk på det nästa gång du får höra att storyn om värdshusets nya ägare blir morgondagens räddning. Den räddar oss kanske i morgon – men vad gör vi i övermorgon?
3. Du klickar på den gröna länken med företagets namn. Och nu kan vi se att Pysslingen Förskolor och Skolor AB i sin tur har ytterligare en ägare, ett moderbolag. Nämligen P-PY 2009 AB.
4. Vi vill nu ta reda på vad Pysslingen Förskolor och Skolor AB är för företag, samt vad deras moderbolag P-PY 2009 AB är för något. Finns det någon som i sin tur äger moderbolaget? Vi vill helt enkelt se koncernstrukturen. Vilket lämpligt nog går att göra genom att klicka på ”Koncernstruktur” i vänsterspalten.
5. Vi får nu upp hela företagets koncernstruktur och kan se att högst upp i trädet finner vi Marvin Holding LTD, samt en brittisk flagga. Flaggan anger förstås vilket land företaget har sitt säte i. Tyvärr kan man här inte klicka på Marvin Holding LTD, men en enkel googling ger oss att detta är ett fond registrerad på skatteparadiset Guernsey, som hör till Storbritannien och i sin tur ägs av Wallenbergkontrollerade riskkapitalbolaget EQT.
6. Det som är mest intressant för oss är dock det vi i det här fallet finner på plats tre i trädet. Ett av företagen i koncernen heter Academedia AB. Norrskenets skola i Boden är alltså inte något litet föräldrakooperativ – utan är en av de drygt 200 grund- och gymnasieskolor som ingår i Sveriges överlägset största privata skolkoncern, Academedia. Den forna koncernen Pysslingen köptes upp av Academedia 2011. Kanske har Pysslingen i sin tur köpt upp Norrskenets förskola innan dess.