Talkshow-värdens konversationsknep som gör dig till en bättre intervjuare

En talkshow-värd måste vara väldigt bra på att prata med folk. Alla sorters folk, även sådana man inte alls sympatiserar med.

Den amerikanska talkshow-värden Celeste Headlee har använt sina erfarenheter som journalist till att sätta upp tio enkla regler för den som vill bli bättre på att konversera med sina medmänniskor.

Som journalist kan man utan problem plocka tillbaks erfarenheterna till sina professionella samtal – de flesta förbättrar både det informella bakgrundssamtalet och den stringenta utfrågningen.

Min personliga favorit är den om paying attention. Alla journalister, kanske framför allt inom etermedier, får lära sig att man ska nicka intensivt för att markera att man uppfattar intervjupersonens svar.

Inte bara blir nickandet ibland komiskt för tittaren när kameran råkar fånga det i ett alltför brett utsnitt – det kanske inte ens är nödvändigt.

För som Headlee påpekar: om du verkligen är uppmärksam på vad den andra personen säger, så behöver du nog inte anstränga dig för att visa att du är uppmärksam.

De tio reglerna presenteras av Celeste Headlee själv i en lysande TED-föreläsning här. Och här skriver Lifehacker om föreläsningen.

Fina tips från Gräv

Brittiske nätresearchfantomen Paul Myers gjorde succé.
Brittiske nätresearchfantomen Paul Myers gjorde succé.

I helgen var det alltså Grävseminarium i Göteborg, om någon missat det.

Rader av spännande föreläsningar och diskussioner, överraskande fredagsevenemang med Lars Vilks och mindre överraskande guldspadevinnare (alla mycket välförtjänta) på lördagen skulle man kanske kunna sammanfatta det.

Jag brukar framhålla Gräv (och dess internationella syskonseminarier) som den bästa vidareutbildning en journalist kan skaffa sig – åtminstone om journalisten har ambitioner att berätta något annat än omformulerade pressmeddelanden och återutsända makthavaruttalanden.

För den som besökt många seminarier genom åren blir det förstås en hel del upprepningar. Men också – nya tips och kunskaper av olika slag.

Som Edward Snowdens tips på krypterade samtals- och meddelandeappen Signal (som vi tipsat om tidigare, och som nu genast laddades ned av ett stort antal närvarande journalister).

Och några till:

  • Hänvisa till miljöhänsyn när du vill ha ut handlingar elektroniskt! Från Kristoffer Örstadius, DN:s hyllade datajournalist, som aldrig använder högstämda principargument om yttrandefrihet och journalisträttigheter men däremot ett enkelt ”För miljöns skull önskar jag att ni skickar handlingarna på mejl” i slutet av varje begäran om offentliga handlingar. Och menar att det är framgångsrikt.
  • Man kan klistra in IP-nummer i Wikipedia och söka fram vilka ändringar som gjorts från just detta nummer. Eller tvärtom: kolla hur långt man kan spåra det IP-nummer som gjort en viss ändring (tips på tjänst för spårning: ripe.net). Också detta tips kom från Kristoffer Örstadius, som använde det i stor skala (och med hjälp av ett egetgjort script förstås) för att visa hur svenska myndigheter redigerat bilderna av sig själva, men som också kan tillämpas på enskilda nummer.
  • Begär ut arkivförteckningen för det kommunala ärende du fattar intresse för. Det motsvarar domstolarnas dagboksblad och funkar som ett slags minidiarium med matnyttig information om vilka händelser och handlingar som funnits i ärendet. Från GT:s vardagsgrävmästare Daniel Olsson.

 

Stryk sista meningen!

image

Denna vecka, när den gigantiska Panamaläckan skakar om regeringar och banker över hela världen, känns det inte svårt att argumentera för granskande journalistik.

Och till helgen är det Grävseminarium i Göteborg, där hundratals granskande journalister bland annat kommer att få höra lysande nätgurun Paul Myers i levande livet och spionmisstänkte visselblåsaren Edward Snowden via länk.

Samtidigt utmanas den ambitiösa undersökande journalistiken från flera håll – från ny lagstiftning som minskar möjligheterna att konkret granska makt och förvaltning, och från krympande resurser och slimmade redaktionsmiljöer.

De flesta mediechefer ställer sig bakom det granskande uppdraget i princip, men många hittar i praktiken rader av skäl mot att just den egna redaktionen ska utöva den, i alla fall just den här veckan (eller månaden, eller…). Andra trendigare journalistiska format kräver resurser och granskningen blir på många redaktioner en fråga om enskilda reportrars och arbetsledares ork, motivation och metodik.

Metodiken kan vara en lysande hjälp på vägen när man har svårt att hitta orken och motivationen. Nätet i allmänhet och sociala medier och databaser i synnerhet har på många sätt gjort den kvalificerade granskningen enklare och förutsättningarna jämlikare än för bara 10-15 år sedan. (Hej ungdomar, har ni sett en telefonkatalog nån gång?!…)

På samma gång som den undersökande journalistiken ur vissa aspekter kan beskrivas som resurskrävande (om man räknar korkat kortsiktigt och aktivt utesluter flera faktorer från kalkylen) så är det ju också den gren som tydligast ger journalistiken ett existensberättigande också i det snart-inte-längre-så-nya medielandskap som präglas av sociala flöden, åsiktscirkus och rewriterace.

När vi granskar berättar vi historierna som någon inte vill att vi berättar. Nyheten som företaget aldrig skriver ett pressmeddelande om, misslyckandet som myndigheten inte tar upp i återrapporteringen och konflikten som den stora intresseorganisationen försöker tysta ned.

Kort sagt: de historier som medborgarna inte får från någon annan.

När journaliststudenter och grävskeptiska kollegor frågar vad gräv, granskning eller undersökande journalistik egentligen är, och inte tycker sig kunna se skillnaden mot annan journalistik, så brukar jag föreslå att de plockar bort den sista meningen i ingressen eller påan.

Många nyheter klarar inte det. För det är den sista meningen som markerar avsändaren. ”Det framgår i en ny rapport från Försäkringskassan” eller ”Det visar en sammanställning från polisen”.

Om du stryker den sista meningen måste du själv stå för påståendet. Du och din redaktion kommer inte att kunna komma undan med att Det var nån annan som sa det.

Den känslan är hisnande, och inte så lite läskig. Man riskerar alltid att hamna fel och då blir det jobbigt.

Granskande journalistik kan alltid göras mer eller mindre bra, med mer eller mindre stabila säkringar och mer eller mindre vass metodik.

Det är därför vi samlas i Göteborg till helgen. För att lära av varandra och vässa verktygen som hjälper oss i vardagen.

Själv ska jag prata om hur man kommer igång med sin granskning. Men framför allt ska jag lyssna och försöka lära mig mer.

Hoppas vi ses!