Testa den tuffaste formuleringen där det är jobbigast – så slipper du få det ännu jobbigare efteråt

image

”Det där är överdrivet.” ”Så menade jag inte.” ”Ni har dragit det för långt.”

Räck upp handen den som inte hört såna invändningar från personer ni gjort reportage om.

(Nej, ingen hand i luften.)

Ibland är såna invändningar ingenting annat än trams. En kritiserad part som inte gillar att du vinklat din story på det allvarliga missförhållandet – i stället för på den ”helhetsbild” där de ansvariga menar att det finns plusposter som uppväger det negativa.

(Det är en variant på fortkörarens ”Jag kör för långsamt ibland också” och kan hanteras av journalisten med samma intresse som trafikpolisen noterar hastighetsresonemanget.)

Däremot finns det ibland fall där efterhandsklagomålet gör ont på riktigt. Där en expert menar sig ha blivit missförstådd och du inser att du nog faktiskt missförstått. Eller en kritiker anser sig övertolkad och du fattar att du nog faktiskt övertolkade kritiken. Eller för den delen en ansvarig part som medgett vissa sakförhållanden – men med fog inte accepterar den slutsats du dragit vid publiceringen.

Det tråkiga är att det där är en väldigt jobbig situation. Den goda nyheten är att den går att förebygga.

Lösningen är enkel men kräver att man tänker tidigt: du tar helt enkelt med de tyngsta formuleringarna redan i intervjun, och testar dem på intervjupersonen.

Om du uppfattar experten som att hen i själva verket menar att de ansvariga offrar människors hälsa – säg det! Om myndighetspersonen medger 5 och 5 och du tänker att det borde bli 10 – testa tanken!

Det värsta som kan hända är att du får veta att du missförstått, att experten inte tycker man kan uttrycka sig så hårt eller att de 5 och 5 är olika sorter och därmed inte kan låta sig räknas ihop.

Det är ändå otroligt mycket bättre än att få reda på missförståndet eller övertolkningen efter publicering.

I de flesta fall kan du också resonera er fram till en formulering som intervjupersonen kan ställa sig bakom – inte riktigt lika skarp som din första men ändå tillräckligt skarp för att tydliggöra problematiken.

Bäst är förstås som alltid att försöka få intervjupersonen att själv hitta fram till de tydligaste formuleringarna, med hjälp av en klokt sammansatt kedja av öppna frågor.

Självklart finns det lägen där du och den intervjuade inte kommer att vara överens om ordvalen. Ingen hög chef har till exempel någonsin fått sparken om man frågar chefens chefer. Däremot beskrivs det så av journalister när så är fallet och alla är nöjda med det.

Men vid de tillfällen där du vet att din nyhet kommer att vara beroende av kärnan i den intervju du just nu genomför: se till att lägga upp den kärnan på bordet under själva intervjun.

Låt rubrikens och ingressens skarpaste formuleringar prövas redan där – så slipper du den prövningen när de står i en artikel med din byline under.