Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case

image

Case. Det är förmodligen ett av de ord som den genomsnittliga journaliststudenten får lära sig allra tidigast på utbildningen.

Case betyder på journalistspråk ”berörd människa”, åtminstone på de flesta nyhets- och samhällsredaktioner.

Logiken bakom är enkel, begriplig och sympatisk: publiken vill kunna identifiera sig med en konkret person i texten, engagemanget ökar jämfört med ett inslag som bara innehåller abstrakta fakta.

Även om behovet av case ibland kan uppfattas som både överdrivet och fånigt (det förekommer att redaktioner släpper angelägna stories bara för att man inte lyckas hitta ”en drabbad” som ställer upp exakt på beskrivningen och dessutom kan tänka sig att prata öppet om sina problem) så får man nog leva med att det på många redaktioner kommer att fortsätta vara en standardbegäran från arbetsledare som inte orkar tänka ut mer fantasifulla och nyskapande sätt att skapa engagemang hos publiken.

Att hitta case är inget enkelt hantverk. Om detta vittnar det faktum att journalister som har möjlighet att välja ofta låter någon annan göra jobbet. Det är inte ovanligt att uppdraget ”hitta caset” regelmässigt hamnar hos senaste vikarien eller praktikanten.

Vi har tidigare tipsat om hur man gör för att hitta case när ämnet är givet (och för den som vill fördjupa sig finns det flera poster som tar upp casejakten) men i dag ska det handla om något mer omvälvande: metoden som gör att du och din redaktion för all framtid slipper jaga case till era stories!

Metoden är mycket enkel. Den går ut på att man tar sina tipsare på allvar. Och att man gör en liten nedprioritering av den del av arbetet som går ut på att beskriva myndigheters och organisationers bild av verkligheten.

Behovet av casejakt uppstår nämligen i huvudsak kring stories som planterats uppifrån. En ny rapport från Försäkringskassan eller en ny undersökning från ett försäkringsbolag. Ett utspel från en toppolitiker eller ett pressmeddelande från en intresseorganisation.

Det är i dessa lägen vi behöver hitta ”en berörd”, helt enkelt eftersom vi inte har någon.

I vissa fall är de aktuella aktörerna duktiga på att hjälpa oss. Politikern presenterar sitt utspel i en miljö som passar budskapet: det är förskolor som den här som ska få mer personal, eller småföretag som dessa som ska få lägre skatt.

Men när myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen inte har någon bilaga med adress till berörd drabbad – då börjar redaktionens casejakt. Med efterlysningar på mejl och i sociala medier, med researchsamtal till patientföreningar och arbetsgivarorganisationer…en hel del kraft läggs ned på att hitta den ”berörda” som ska kunna illustrera budskapet från myndigheten eller organisationen.

Det paradoxala är att samma redaktion kan sitta med kontaktuppgifter till en riktigt stor grupp berörda människor som gärna berättar sin historia – fast som inte alls blir aktuella för något reportage denna dag. Helt enkelt eftersom deras historia handlar om något annat än det som myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen handlar om.

En tipsare som blivit sextrakasserad av en arbetsgivare råkade ringa den dag rikspolischefens utspel handlade om lägenhetsinbrott. Den inbrottsdrabbade som fått problem med försäkringsbolaget gjorde misstaget att höra av sig veckan då fackförbunden rasade mot bidragsjobben. Och den utnyttjade bidragsjobbaren mejlade olyckligt nog sin berättelse när redaktionen var upptagen med att jaga case till jämställdhetsministerns utspel om sexuella trakasserier på jobbet.

För den redaktion som har oändliga resurser och gärna vill lägga mer tid än nödvändigt på sina stories kan detta förstås vara en framgångsrik metodik.

För många andra redaktioner uppstår ett problem. När människors egna erfarenheter bara får fylla funktionen av att bekräfta och illustrera olika maktaktörers utsagor, då är det svårt att hitta exakt rätt person till exakt rätt utspel. (Förutsatt att inte makthavaren hjälpt till att hitta den där förskolan eller småföretagaren.)

Mitt tips är alltså att försöka vända på perspektivet. Ta tipsen på allvar och utgå från de historier ni faktiskt får in till redaktionen från människor som är ”berörda” av verklighetens vindlingar. Då kommer caset att finnas där från den första sekunden – helt enkelt eftersom det är själva utgångspunkten för storyn.

En möjlig invändning – åtminstone på en större redaktion – skulle kunna vara att man riskerar förlora allmängiltigheten, att urvalet av stories måste göras från ett makroperspektiv för att man ska vara säker på att uppnå relevans.

Om man säger så blandar man tyvärr ihop relevans med resursstarka maktaktörers möjlighet att skapa uppmärksamhet kring sina favoritfrågor. Det är fullt möjligt att LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen just denna vecka råkar vilja uppmärksamma just de frågor som objektivt har högst relevans för flest antal personer i ert bevakningsområde – men det är också fullt möjligt att de väljer att uppmärksamma frågor som gynnar LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen.

Huruvida en fråga är relevant eller inte kan aldrig avgöras av avsändaren, utan måste vara en bedömning av den journalist eller redaktion som har att förhålla sig till materialet.

Min personliga erfarenhet är att frågor som så småningom blir stora i samhällsdebatten (och renderar rapporter från myndigheter och organisationer) ofta går att snappa upp betydligt tidigare genom att man faktiskt lyssnar på tipsarna som hör av sig med sina alldeles egna erfarenheter.

En annan erfarenhet är att en metodisk research ofta leder fram till den typ av makronivå som man söker när man letar uppifrån: när du begär ut siffrorna från myndigheten förstår du att ditt case inte är ensamt, när du hör av dig till intresseorganisationen förstår du att de just börjat bli uppmärksammade på frågan du ställer…

Det finns alltså goda möjligheter att upptäcka fler nya saker tidigare genom att vända på arbetsordningen och ta tipsarna på allvar. Med ditt eget case kan du följa utvecklingen när en fråga tar sig upp på dagordningen – och lämna till kollegorna att jaga stressade efter ”någon berörd” när den aktuella organisationen ett halvår senare släpper sin rapport i ämnet. Du blir helt enkelt bättre på att ligga först i nyhetsflödet (vilket veterligt ingen redaktion ogillar).

Att det är både roligare och intressantare att jobba med konkreta historier om konkreta människor, i stället för att behöva utgå från myndighetsrapporter, gör inte saken sämre.

(Tipstack till Daniel Olsson som pratade inspirerande – och lite ilsket – om dessa frågor på grävseminariet i Göteborg.)