Dölj vad du vet (för att förstå vad du inte får veta)


Ibland berättar jag inte allt jag vet.

Jag har i själva verket fått en god bild av vad som hänt, belagd av trovärdiga vittnesmål och/eller dokument, men jag ställer ändå några frågor som om jag inget visste.

Det blir ofta väldigt tyst i andra änden. Pressekreteraren, informatören eller PR-människan har svårt att veta vad man ska göra, svårt att avgöra om hen ska utgå från att jag verkligen inget vet – eller om jag vet och just gillrat en fälla.

Det är ett intressant test, som kan vara en drastisk ögonöppnare för den oerfarna journalist som tror att pressekreterare, informatörer och PR-folk har samma intresse som vi av att berätta obekväma sanningar om tidigare okända missförhållanden hos deras uppdragsgivare.

Väldigt ofta visar det sig nämligen att de inte gör det. Inte frivilligt. Inte förrän vi börjar fråga mer precist. Och de förstår att vi vet. (Och ibland inte ens då.)

Det vill säga de ljuger inte – i alla fall inte om de är någorlunda professionella – men de ger dig inte heller spontant de besvärande fakta som försätter deras uppdragsgivare i en dålig dager.

Det är helt enkelt inte deras jobb.

Peter Wolodarski skriver i dag om offentlighetsprincipens stora betydelse för DN:s stora avslöjanden.

Vi är många journalister som nickar igenkännande, som dagligen har stor nytta av rätten att ta del av allmänna handlingar. Utan kombinationen av visselblåsare/läckor/tipsare och offentlighetsprincipen hade en stor del av de senaste årens avslöjanden i stort och smått, lokalt och på riksnivå, helt enkelt inte blivit av.

Ja, inte bara de senaste årens. Många, många års avslöjanden.

Pressekreterare, informatörer och PR-folk är förstås inte onda eller dumma människor. De allra flesta är mycket trevliga personer (ofta betydligt trevligare än en genomsnittlig journalist) som gör sitt jobb på ett utmärkt sätt utifrån sina utgångspunkter.

Vi måste bara komma ihåg att den utgångspunkten aldrig är att på eget initiativ upplysa journalisterna – eller för den delen allmänheten – om de hittills okända missförhållandena hos den egna uppdragsgivaren.

Tänk på det nästa gång du låter dig charmas av den klassiska Jag har ju också varit journalist!-formuleringen.

Och om du fortfarande tvivlar på hur rollfördelningen ser ut i praktiken – testa att ställa frågorna som om du inget visste!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *