Gör färre stories – få fler stories!

Strömbäckspodden.

Förra veckan hade jag nöjet att föreläsa för ett gäng nyfikna journalistelever vid Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå. Efteråt intervjuades jag av läraren och journalistik-nestorn Bertholof Brännström (han har varit chefredaktör för tidningen Journalisten, PK-kretsordförande, nyhetschef på Västerbottens-Kuriren, är sammankallande för guldspadejuryn…) i Strömbäckspodden.

Det är nyttigt för alla journalister att då och då bli intervjuade. Man tvingas tänka igenom vad man gjort och vad man gör.

Jag fick en fråga om vad jag höll på med just nu, och tänkte först att Det kan jag ju inte svara på… men insåg snabbt att Det kan jag ju visst… eftersom svaret inte var okänt.

Jag höll ju på med en av den handfull stories jag ägnat detta år åt. Och det kunde man ju berätta, eftersom de redan var kända. Enkelt uttryckt kan man säga att jag ägnat 2016 åt ett väldigt begränsat antal ämnen: #doldreklam i sociala medier, Arbetsförmedlingens kostsamma IT-satsningar, Stockholmslandstingets hjälpmedelsupphandling (#strumpgate), hälsokostbutiker som bryter mot lagen samt systemet med inhyrd personal i vården (#hyrnotan).

Dessa historier har några saker gemensamt. I samtliga fall har jag haft förmånen att jobba ihop med extremt kompetenta kollegor (som Sanna Drysén som initierade #hyrnotan, och Åsa Avdic som föreslog att vi skulle granska hälsokostbranschen), och i de flesta fallen har historierna dessutom baserats på tips, utan vilka det icke blivit några nyheter (nej, det går inte att ”gräva sig fram” till alla missförhållanden som finns – journalister behöver hjälp!).

En tredje faktor är att det är historier som gett många nyheter. En story – flera stories, liksom.

Egna granskningar har helt enkelt en osviklig tendens att ge flera nyheter.

Dels leder en stunds koncentrerat grävande nästan alltid till att man får loss mer än en story värd att berätta. Bara det är en bonus som reportrar och arbetsledare ibland förbiser när de gör upp själva kalkylen för vad som är värt att satsa på.

Dessutom ger själva publiceringen i sin tur nästan alltid fler uppföljningar och tips om nya nyheter.

Om din chef ifrågasätter varför du ska ägna tid åt att kolla ett tips bör du använda detta som motargumentet: ett eget avslöjande ger så gott som alltid en ström av fortsättningstrådar och -tips, som alltsom oftast dessutom kräver betydligt mindre tidsinsats att kontrollera eftersom du redan gjort en stor del av grundarbetet.

Och det är där många redaktioner (och visst, reportrar) missar målet. De tror att det är mer komplicerat att granska ett ämne på djupet, och enklare att hoppa från A till B till C; kasta anteckningarna i slutet av dagen och börja med ett blankt papper dagen därpå.

Inget kunde vara mer felaktigt. Den jobbigaste journalistiken är den som måste börja från noll. Den enklaste är den som kan bygga på de kunskaper vi redan skaffat oss.

Jag kan inte påstå att jag alltid levt efter den kunskapen. Men det slog mig där i poddradiostudion utanför Umeå.

Med färre stories kan du helt enkelt hitta många fler stories.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *