Så bestämmer du din metod (Håltimmesgräv del 3/5)

Det tredje steget i håltimmesgrävet (efter val av idé och formulering av hypotes) handlar om vilken metod du ska använda för din undersökning.

Grävande journalistik är ju undersökande journalistik. Reportern går in i en roll som skiljer sig från den refererande reporterns, i det att man inte primärt letar efter personer som påstår saker om verkligheten, utan försöker ta reda på hur verkligheten faktiskt ser ut.

Enklast uttryckt ligger skillnaden i att den grävande reportern strävar efter att stryka sista meningen i den refererande reporterns ingress – ”Det framgår av en rapport från XX-organisationen”. Den grävande reportern har själv tagit reda på något nytt och intressant om verkligheten.

För att undersöka verkligheten krävs dock att man har en metod (eller flera!) för att göra sin undersökning. Det finns ett stort antal möjliga metoder för en journalistisk undersökning, och de kan anpassas och kombineras i det oändliga. Det viktiga för den journalist som vill ro iland ett håltimmesgräv är att metoden är inriktad på att pröva hypotesen. Varken mer eller mindre.

Detta är enkelt – så enkelt att folk ibland skrattar hånfullt när man pratar om det – men samtidigt svårt – så svårt att folk slutar skratta när de inser vad det betyder. Hypotesen och metoden ska vara varandras spegelbilder; som de två sidorna i en balansräkning, eller för den delen som två vågskålar som ska balansera lika.

Metoden ska pröva de påståenden som finns i hypotesen. Hypotesen ska påstå de saker som undersöks i metoden.

Det finns här en enorm frestelse att lägga på mer i den ena eller andra vågskålen – låta hypotesen påstå något som man inte bestämt metod för, eller låta metoden sväva iväg med prövning av långt fler frågeställningar än vad som ryms i hypotesen.

Sånt är inte nödvändigtvis en katastrof. Det kan korrigeras, genom att den ena sidan ökas eller minskas. Men du får inte blunda för obalansen! Om du skapar en undersökningsmetod som ger svar på en rad frågor som inte ingår i din hypotes så eldar du för kråkorna. Om du tvärtom fyller hypotesen med påståenden som inte kommer att kunna prövas av din metod så får du stora problem inför publiceringen – när en chef vid line-by-line-genomgången frågar ”Vad har du för stöd för det?”

Om hypotesen innehåller ett påstående om att X ökar, så måste metoden innehålla ett sätt att ta reda på om X ökar. Om hypotesen innehåller ett påstående om att ökningen beror på korrupta tjänstemän, så måste metoden innehålla ett sätt att undersöka denna korruption.

Men ge inte upp om du inser att allt inte är möjligt att undersöka. Du kan fortfarande förändra både hypotesen och metoden. Om du nu inser att du har en alltför vidlyftig hypotes – jamen ändra på den då! Stryk formuleringen om de korrupta tjänstemännen! Det viktiga är att hypotes och metod väger lika, och att varje påstående motsvaras av en undersökning.

Genom att punkt för punkt koppla hypotesen till metod, så har du snart en lista över de undersökningsinsatser som krävs för att ditt håltimmesgräv ska komma framåt.

När du känner att din metod återspeglar din hypotes, då är det dags att gå vidare till nästa steg: undersökningen.

1 reaktion till “Så bestämmer du din metod (Håltimmesgräv del 3/5)”

  1. Som jurist i 30 år och efter mindre lyckade journaliststudier för något år sedan, så håller jag med skribenten Grill. Journalistik blivit mer av s k klick-journalistik. Och så väljs det som ger mest läsare för stunden. – Och så är den nyheten över.
    Vad ville man gräva upp i Kevin-fallet? Fruktansvärt dåliga förhör. De pojkar, som nu är vuxna män, har blivit offentliga igen. Varför då? De kanske är (enligt GW) oskyldiga. Jag vet inte. Rapporteringen har mest handlat om att förhören varit under all kritik. Men GW tror en 14-åring kan ha varit den skyldige.
    Vad vet jag? Jag kommer troligen aldrig få veta vem det var som dödade brodern i Kalamark och nästan slog ihjäl den andra brodern. Jag kommer troligen aldrig få veta vem som dödade Kevin.
    Men det sålde lösnummer och blev ett scoop, en kort tid, något många pratade om. Och många hade uppfattningar om rättsprocesser och skuld och oskuld hit och dit. Många som inte kanske inte så ofta bryr sig om samhällsfrågor blev engagerade. Rättshaveri! En rättsstat som inte fungerar. Dömer oskyldiga.
    Nåväl, ingen vet vad som egentligen hänt. En del kanske anser att poliser och åklagare varit odugliga. Det farliga är när allmänheten via media tror sig veta bäst om vad som hänt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *