Skapa din egen tidning! (Eller: det enkla sättet att samla nyheterna du vill ha koll på)

 

Ett av de enklaste sätten att hålla koll på vad som skrivs om de ämnen som intresserar en är tjänsten Google Alerts, som vi rekommenderat tidigare och fortfarande gärna lyfter fram.

Den kan enklast beskrivas som en framtidssökning; i stället för att fråga Google ”Vad har skrivits om detta fram till nu?” ber man Google att ”Meddela mig nästa gång någon skriver om detta!”

Man kan välja om man vill låta sina Alerts komma till mejlen eller som ett RSS-flöde. Och om man bara har tre-fyra sökningar i Google Alerts är det fullt hanterbart att låta dem komma till mejlen. Samma sak om man har flera men väldigt unika sökningar – exempelvis ovanliga namn eller begrepp.

Men om vi har många Alerts som ger träff relativt ofta, då kan det lätt bli störande fullt där i mejlboxen. Risken är att den plingar till så ofta att man slutar kolla, och då förlorar ju Alertsen lite av sin funktion.

En vårstädning bland onödiga Alerts kan i detta läge vara den bästa vägen framåt, men innan du gör storslakt bland dina mödosamt skapade Alerts bör du också överväga ett tredje alternativ: att låta dem samlas i en webbtidning som blir din alldeles egen.

Appen Flipboard klarar nämligen just det – att samla dina Alerts och förvandla dem till rubriker i en digital ”tidning” som du rentav kan ”bläddra” i.

Appen samlar gärna nyheter på egen hand åt dig också, från diverse engelskspråkiga källor inom de intresseområden du själv anger, men viktigast i detta sammanhang är alltså att den kan samla dina Alerts.

Så här gör du:

Gå in på sidan för dina Alerts och välj att redigera någon av dem (klicka på den lilla pennan) som du vill skicka till Flipboard.

I redigeringsläget kan du välja att få Alerten som mejl eller som RSS. Svälj nu din rädsla inför förkortningen och välj RSS.

Tryck sedan på länken som tar dig till den RSS-feed som skapats av Google (en liten RSS-symbol som inte finns på de Alerts du tar emot som mejl) och kopiera adressen till den webbsida du kommer till.

Öppna sedan Flipboard och tryck på sök (förstoringsglaset).

Nu klistrar du in den där RSS-adressen du just kopierade, som en sökning. Välj underrubriken ”Social” när resultaten kommer (det brukar inte finnas några resultat under övriga underrubriker). Om Flipboard inte genast hittar din Alert så försök igen. Andra gången brukar den dyka upp där.

Nu klickar du din Alert och sedan på ”Follow” vilket – logiskt – betyder att du vill prenumerera på Alerten till din Flipboard.

Backa nu tillbaka till Flipboards startsida. Plötsligt har din Flipboard fått en ruta med din Alert. Det kan se lite olika ut i olika versioner av Flipboard-appen – eventuellt måste du klicka på en symbol med fyra fyrkanter för att komma till dina Alerts. Men rutan finns där i alla fall, och så fort där finns något nytt innehåll så kommer rutan att innehålla den nya rubriken.

Du har nu befriat din mejlbox från din Alert – men utan att behöva släppa ämnet.

Kom bara ihåg att titta in på din Flipboard med jämna mellanrum. Du vill ju inte att det går alltför lång tid mellan att Google uppmärksammar dig på en ny träff – och att du upptäcker det.

Tio svar du inte ska köpa

Ansvarsintervjun tillhör den grävande journalistens kärnverksamheter. Numera är makthavare på alla nivåer ofta medietränade, vilket inte alltid betyder att man följer den enkla regeln ”Svara rakt och sanningsenligt”.

Därför följer här en grundläggande genomgång av tio svar som den granskande reportern inte ska acceptera – och några tips om möjliga strategier för att komma vidare:

1) ”Det tror jag inte.”

Sägs av: Presspersonen som skickas fram i stället för makthavaren, och som försöker komma undan frågan utan att bekräfta eller dementera, genom att berätta om sin personliga tro.

Möjlig strategi: Först försöka få svar på om detta är en bekräftelse eller en dementi: ”Menar du att ditt svar är att det inte hänt?” Om detta inte lyckas – ifrågasätt varför presspersonen inte tagit reda på fakta: ”Har du inte frågat?” Och kräv sedan ett ställningstagande: ”Är det alltså oacceptabelt om det hänt?”

2) ”Då får man titta på det i så fall. ”

Sägs av: En makthavare som tidigare förnekat något men blivit överbevisad och inte vill prata om att verkligheten var en helt annan än hen just påstod.

Möjlig strategi: Red ut om personen påstår att hen inte alls känt till saken: ”Var detta alltså en överraskning för dig?” Flytta sedan tillbaks frågan genom en liten omväg: ”Vad är det ni ska titta på? Ni vill få bekräftat att det stämmer? Och hur förhåller det sig i så fall till det du just sa? Och hur kommer det sig att du sa något helt annat?”

3) ”Vi jobbar hela tiden med förbättringar.”

Sägs av: Makthavare som inte riktigt vill kännas vid några specifika åtgärder till följd av ditt avslöjande.

Möjlig strategi: Försök få makthavaren att sätta ned foten. Och gör det tydligt om det inte sker: ”Exakt vad har ni gjort för att förhindra detta? Har ni gjort något konkret för att förhindra just detta?”

4) ”Nu har vi startat en utredning och då måste den få ha sin gång.”

Sägs av: Makthavare som inte vill uttala sig om det aktuella ämnet.

Möjlig strategi: Läs direktiven till utredningen och precisera din fråga till en intressant aspekt som inte nämns där. Ifrågasätt på vilket sätt makthavaren är bunden till tystnad: ”Har du fått yppandeförbud av utredaren?”

5) ”Många har ansvar för det här.”

Sägs av: Makthavare som vill bagatellisera sitt eget ansvar för ett missförhållande.

Möjlig strategi: Fråga vidare: ”Skyller du på underlydande? Vad gjorde du själv fel?” Och om det inte funkar, lyft frågan:”Hur tror du att möjligheten att lära för framtiden påverkas av att ansvariga för ett sånt här missförhållande inte vill precisera sitt eget ansvar?”.

6) ”Det där är ju inget konstigt.”

Sägs av: Makthavare som vill normalisera sitt eget agerande i ett läge när det inte går att dölja vad som hänt.

Möjlig strategi: Låt personen löpa linan ut: ”Så detta är ett helt normalt förfarande inom er organisation? Och fullt accepterat också hos styrelsen?”

7) ”Vi har inte fått några klagomål.”

Sägs av: Makthavare för verksamhet som det finns ett missnöje med, men vars interna klagomålsstatistik inte är offentlig.

Möjlig strategi: Ta tillbaka frågan till den det berör: ”På vilket sätt hjälper det 88-åriga Aina att ni inte tagit emot många klagomål?”

8) ”Nu är allt förändrat.”

Sägs av: Makthavare som ställs till svars för missförhållanden som ägt rum i dåtid.

Möjlig strategi: Kräv en precisering: ”Sedan när menar du att det är åtgärdat? När beslutade ni om ändringen? Vad exakt ändrar ni? Är förändringen genomförd eller på gång?” Och backa sedan tillbaka till missförhållandet: ”Varför gjorde ni så där till att börja med?”

9) ”Det finns inga beslut.”

Sägs av: Makthavare som inte vill att frågan ska upp till debatt före beslutet, och irriteras över att förslaget läckt ut.

Möjlig strategi: ”Vad säger du till den som gärna vill ha svar innan detta är beslutat?”

10) ”Jag kan inte kommentera enskilda ärenden.”

Sägs av: Makthavare som förstår att det enskilda fallet är upprörande.

Möjlig strategi: Framhåll att du har en fullmakt (vilket du förstås har) och sätt ord på att det därmed är makthavarens val att inte kommentera. Flytta dina frågor till ett mer generellt plan – om makthavaren inte vill svara på varför man betett sig som man gjort mot NN, ställ frågan om varför man beter sig så över huvud taget.

 

Mikael Grill Pettersson och Marja Grill

Texten finns också publicerad i senaste – utmärkta – numret av tidskriften Scoop.

Gästblogg: Så läser (och förstår) du en dom på två minuter

Dagens gästblogg berör ett viktigt ämne, och är skriven av kriminaljournalistiknestorn Peter Jonriksson, tidigare reporter på Sundsvalls Tidning och numera journalistlärare på Mittuniversitetet.

Peter Jonriksson.

Om du tillhör de allt färre riktiga kriminalreportrarna i landet kan du sluta läsa nu. Om du däremot sitter mitt i mångsysslarspjället på en webredaktion eller ska sända live om 30 sekunder kan detta vara något för dig. En metod för att blixtsnabbt läsa in en brottmålsdom, och dessutom kunna förstå och rapportera det som verkligen är nytt och viktigt.

Det vanligaste misstaget oerfarna reportrar gör är att de läser en dom i kronologisk ordning. Från början till slut.

Gör inte så.

Det näst vanligaste är att de sedan också skriver artikeln i samma kronologiska ordning som domen.

Gör inte så heller.

Först måste vi vara på det klara med var i rättsprocessen vi befinner oss. När en dom avkunnas i ett uppmärksammat mål har din redaktion sannolikt rapporterat om själva händelsen, följt av gripande och häktning. Sedan skrev ni om motiv, bevisning och andra detaljer när åtal väcktes. Kanske var det också någon som hade tid att höra brottsoffer och gärningsman berätta själva under rättegången. Allt det här behöver du alltså inte upprepa annat än som kortfattad bakgrund.

I stället bör du fokusera på det som faktiskt är nyheter nu. Och det viktigaste är faktiskt inte hur många års fängelse det blev, utan hur tingsrätten resonerade sig fram till det.

Tricket är att snabbt ta in olika fasta delar av domen i en effektiv sekvens. Börja med:

DOMSLUTET
Det hittar du på domens första sida. Vem som döms, för vilka brott och vilken påföljden blir. Notera detta och gå snabbt vidare till:

GÄRNINGSBESKRIVNINGEN
Det är denna som hela rättegången handlade om. Åklagaren har påstått att en eller flera personer gjort en viss sak på ett visst sätt, och att detta är straffbart enligt en viss paragraf i brottsbalken. Du hittar gärningsbeskrivningen i stämningsansökan som ofta finns bifogad i slutet av domen. Den lämnade åklagaren in till tingsrätten när åtalet väcktes, och den innehåller också en summering av den bevisning som åklagaren åberopade under rättegången. Här kan du notera viktiga detaljer, men det viktigaste är att du måste ha koll på gärningsbeskrivningen för att kunna förstå:

DOMSKÄLEN
Denna rubrik brukar återfinnas i domens senare fjärdedel. Här redovisar tingsrätten sin bedömning av skuldfrågan. Det vill säga vilken kvalitet bevisningen har, vilka slutsatser man kan dra av den, vittnens trovärdighet och om händelsen verkligen utgör det brott åklagaren påstår. Här kommer ofta också resonemang kring den misstänktes motiv och en diskussion om hållbarheten i hens version av alltihop. Och det är här det nya börjar. Det vi inte visste, och det som ofta är den bästa och viktigaste delen av storyn. Men du går ändå vidare till:

PÅFÖLJD
Det heter inte straff i Sverige, och detta av en god anledning. Rättsapparaten är inte ett institut för att hämnas eller bestraffa. Den är riggad för att så kallat vanligt folk ska avhålla sig från att begå brott, och för att de som trots allt begår brott inte ska göra så igen. Man pratar om den allmänpreventiva delen och den individualpreventiva delen.

Den förstnämnda är anledningen till att det i lagen är angivet en viss påföljd för varje brott. Vi vet till exempel alla att man kan hamna i finkan om man snor en bil, även om det faktiskt är ganska ovanligt i verkligheten. Och det beror på att rätten ska ta hänsyn till den andra delen. Den delen som handlar om den misstänktes personliga förhållanden, och vilka omständigheter som gjort henom till en biltjuv, våldtäktsman eller knarklangare. Här får exempelvis socialtjänsten, frivården eller psykiatrin yttra sig. Och om en person begått brottet på grund av missbruk, social utsatthet eller några andra av de där vanliga skälen till att allt går snett, så ska rätten enligt lag söka alternativa påföljder till fängelse – om brottet inte är alltför grovt. När det gäller allvarligt psykiskt sjuka personer så är det till och med förbjudet att sätta dem i fängelse. De ska i stället vårdas av rättspsykiatrin ända tills en läkare, en åklagare och förvaltningsrätten är överens om att de inte längre är farliga för andra.

Det pratas ofta om straffvärde i samband med domar. Det är lite förvirrande, eftersom det inte alls stämmer överens med straffskalan i lagtexten. Grov misshandel, till exempel, ska enligt Brottsbalken ge mellan 1 och 6 års fängelse. I verkligheten är den genomsnittliga påföljden för detta brott 17 månader bakom galler, enligt BRÅ. Orsaken är att straffvärdet för en viss gärning bestäms av praxis – det vill säga vad Högsta domstolen eller hovrätterna tidigare kommit fram till i liknande fall. Därför är det också lögnaktigt att i en artikel påstå att någon ”riskerar fängelse i upp till sex år”, bara för att det står så i brottsbalken. Du avslöjar dig som okunnig om du skriver så.

Rätten utgår alltså från straffvärdet i praxis, och kollar sedan på de förmildrande och försvårande omständigheterna kring själva gärningen i Brottsbalkens 29 kapitel.

Till sist då en titt på den skyldiges personliga omständigheter. Finns det en påföljd som kan förhindra att den här personen återfaller i brott? Kan den ersätta fängelse, eller är straffvärdet för högt?

När du har allt det här klart för dig kommer du snabbt att kunna summera även påföljdsdelen på ett sätt som ger läsaren förståelse, och inte lämnar hen med en känsla av att vi i Sverige ”är alltför släpphänta med buset”. Du kommer inte heller att beskriva hovrättens mildrande dom som vore det en förlust för hemmalaget i fotboll. Du fattar att det som hänt är att högre instans har rättat till en felbedömning i en lägre. Precis som det är tänkt att fungera.

Och har du varit noga med att redovisa den misstänktes inställning till anklagelserna redan från början, innebär det heller ingen prestigeförlust för dig att hen senare frikänns. Det är också då du tackar dig själv för att du inte demoniserat eller givit den åtalade nedlåtande epitet.

Att läsa det här tog betydligt längre än tre minuter, men jag tror det kan vara värt det. I stället för det lama ”Man döms till två år” eller ”Bankrånare går fri” kan du skriva betydligt klickvänligare och informativa grejer som ”Åklagarslarv friade rånåtalad” eller ”Tingsrätten: det var kokain, inte tvättmedel”.

Och det tar bara några minuter.

 

Peter Jonriksson

Gästblogg: Så hittar du bidragsjobben

Dagens gästbloggare är Marcus Derland, prisbelönt reporter på Dagens Arbete som i många år granskat arbetsmarknaden. Han berättar om ett sätt att komma runt den sekretess kring bidragsjobb som i många fall kan uppfattas som hopplös.

Varje år får svenska företag ungefär 21 miljarder skattekronor i bidrag för att ta emot arbetslösa. De olika arbetsgivarstöden beslutas och betalas ut av Arbetsförmedlingen. Vilka företag som får bidragen eller hur mycket pengar varje enskilt företag får är hemligt. Men det finns en väg att komma runt myndighetens sekretess.

21 miljarder kronor är nästan lika mycket pengar som polisen kostar staten varje år.

I de 21 miljarderna som Arbetsförmedlingen, AF, betalar ut ingår arbetsgivarstöd som lönebidrag, nystartsjobb osv. Företagen som tar emot arbetslösa med stöd kan få en stor del av lönekostnaden betald av staten.
I mitt värv som journalist på tidskriften Dagens Arbete så bevakar jag svensk arbetsmarknad. Åtskilliga gånger om året får jag tips om arbetsgivare som får bidrag från AF och som enligt uppgifterna missköter sig.

Det kan vara allt ifrån att de struntat att betala in pensioner eller försäkringar för sina stödanställda, trots att bidraget från AF ska täcka dessa kostnader. Pengarna har i stället hamnat i arbetsgivarens ficka. Andra fall kan handla om brister i arbetsmiljön – personer kan tvingas jobba vid farliga maskiner eller annat. Och vem minns inte alla skandaler med Fas 3 där långtidsarbetslösa beskrev sin tillvaro som meningslösa vuxendagis.

Första gången jag skulle granska bolag, som jag visste hade olika bidragsanställda, vände jag mig till AF för att begära ut hur många personer det handlade om och hur mycket pengar som betalats ut.
Jag blev förvånad när jag möttes av beskedet att sekretess gällde. Den paragraf myndigheten hänvisade till handlade om att sekretess gäller för ”enskilds affärs- eller driftsförhållande.”

Någon gång genom åren har jag och kollegor på Dagens Arbete överklagat dessa sekretessbeslut utan att nå framgång.

I höstas började jag fundera på om inte andra journalister stött på samma sak när AF ska granskas. Därför beslöt jag mig för att begära ut en lista på hur ofta myndigheten hänvisat till denna paragraf; 28 kap. 12 § OSL.

Det dröjde men så damp ett mejl ner i min inbox. Mellan åren 2010 – 2016 så hade myndigheten nekat så är ofta:

2010: 5
2011: 4
2012: 1
2013: 24
2014: 40
2015: 29
2016: 29
Totalt: 132

Min första reaktion var att 132 var få fall. Sedan läste jag vidare i mejlet. Listan var osäker. Bara ärenden som utmynnat i ett skriftligt beslut diariefördes de första åren. Och den kvalificerade handläggaren som svarade erkände att det därutöver fanns brister i diarieföringen i den här typen av ärenden.

Därmed vågar jag slå fast att siffran 132 är lågt räknat.

Men oavsett siffran så hjälpte det mig inte ett skvatt i den granskning jag höll på med. Jag skulle skriva en story om en företagare som jag misstänkte enbart tog in arbetskraft via bidrag från AF. Jag ville veta exakt hur mycket pengar han fick. I min research som gjordes innan det planerade oannonserade besöket (oannonserade besök är förövrigt en av de effektivaste journalistiska arbetsmetoderna) tog jag fram bolagets årsredovisningar. Minns att jag jobbade på distans från hemmet den dagen. Ett sjukt barn låg i soffan och såg till att Netflixabonnemanget utnyttjades maximalt. Scrollade igenom en årsredovisning och hajade till.

Den här företagaren hade angett exakt hur mycket han fått i anställningsstöd från AF. Det stod där svart på vitt.

Jag insåg att jag hittat en väg runt myndighetens sekretess. Mellan åren 2010 – 2015 hade företagaren fått 16,5 miljoner kronor från AF, 61 procent av bolagets totala personalkostnader.

I fortsättningen kommer jag att först granska årsredovisningarna innan jag väljer att stånga mig blodig mot myndighetens sekretessparagrafer.

Men för att hämta hem en riktig story är det journalistiska fotarbetet minst lika viktigt, som det oannonserade besöket.

 

Marcus Derland

 

Ett annorlunda Gräv

Terrordådet i Stockholm kom förstås att prägla årets Grävseminarium i Uppsala, där över 500 journalister samlats för kunskapspåfyllning, inspiration och diskussion.

Arrangörerna valde att fullfölja seminariet trots att mångas uppmärksamhet av naturliga skäl hamnade någon helt annanstans än på seminarierna. En rad deltagare försvann för arbete på fredagseftermiddagen, men många av dem var tillbaka på lördagen.

Den kanadensiske journalisten Julian Sher föreläste om intervjuteknik på fredagen när de första rapporterna kom i våra mobiler, åkte till Stockholm för att rapportera för sin hemmaredaktion om terrordådet, men kom sedan tillbaka för att hålla en föreläsning om storytelling på lördagen.

Det blev några kloka förändringar i programmet. Bland annat ställdes fredagskvällens evenemang Late Night Show in, och på en nyinsatt programpunkt diskuterades den granskande journalistikens roll i akuta nyhetslägen.

En hel del av de bästa tipsen ligger redan ute på nätet. Vi har tidigare tipsat om nätresearchgurun Paul Myers fantastiska sida Research Clinic.

Julian Shers utmärkta intervjutips hittar man här.

Här har seminariet lagt in fyra tips om hur man gör en bra radiodokumentär från Susanne Reber.

Några seminarier spelades in av Kunskapskanalen och kommer så småningom att kunna kollas i efterhand.

Tidningen Journalisten har en läsvärd rapportering från Gräv 17. Läs reportaget om grävarna på Norra Halland som trots sina milt uttryckt begränsande resurser (en upplaga strax över 10.000) lyckades ta hem en guldspade för sin granskning av missförhållanden på ett familjehem.

”Dessa två reportrar utgör så gott som halva redaktionen” säger en imponerad Bertholof Brännström, ordförande för guldspadejuryn, i en kommentar.

Hela den prisade granskningen kan läsas här.

Nästa år arrangeras Gräv i Helsingborg, under ledning av Emma Johansson som leder HD Sydsvenskans grävnav.

Uppdatering 170417: Upptäcker att Sveriges radios utmärkta projekt Medieormen ägnat ett helt poddavsnitt åt Gräv 17, liksom en alldeles förträfflig rad bloggposter, där man bland annat kan ta del av det viktigaste från My Vingrens inblick i darknet och Marja Grills föreläsning om vardagsgräv

Så söker och surfar du snabbare

Vi har tidigare givit en rad tips på snabbkommandon för webbläsaren. Men det var länge sedan nu, de handlade i huvudsak om en webbläsarvariant (Chrome i Windows) och det var ett begränsat antal tips.

Som en komplettering rekommenderas den här sammanställningen från Makeusof, som listar inte mindre än 32 smarta snabbkommandon som gör både surfandet och sökandet snabbare.

Fördelarna jämfört med vår gamla post är att listan inkluderar Mac- och Linux-varianter i beskrivningarna, och att det alltså handlar om hela 32 kommandon.

En nackdel är att den med internetmått mätt redan hunnit bli gammal: den som använder en uppdaterad version av Chrome kan inte längre använda Backspace-knappen för att backa i historiken. Dock har Google hörsammat klagomålen på att funktionen plockats bort, och gjort den tillgänglig igen genom ett tillägg.

Ses vi i Uppsala?

Festen i all ära, men det är i kaffepauserna som det verkligen bränner till.

Den 7-8 april är det dags för årets Grävseminarium i Uppsala.

Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.

Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.

Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.

Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.

Hela programmet hittar du här.

Fyra frågor – ett svar (eller: Så försökte Tomas Tobé skaffa kontroll)

Kontrollbehov?

Ibland är vi människor förutsägbara.

Som journalister vaknar vi till liv när politiker gör fel. Och för politiker tycks det finnas en ryggmärgsreflex att plocka fram Message track-strategin så fort problem ska hanteras.

Ett typexempel är förstås Marja Grills klassiska intervju med dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) om hur han och Carl Bildt, enligt läckta Wikileaks-dokument, uttryckt sig vid en resa till Irak.

Den intervjutekniskt intresserade fick härom dagen ett nytt exempel när SVT:s Malin Ottander intervjuade Tomas Tobé (M) om dennes hantering av SJ-poängen.

Tobé lyckas fyra gånger på rad svara att han borde haft bättre kontroll. Inte alltid dock som svar på frågan.

Men vad var det som gick genom huvudet när du köpte vinet och jordnötterna och returresorna?

– Ja jag borde haft bättre kontroll på att det här är poäng som framför allt har tjänats in via tjänsteresande.

Hade du koll på hur det här poängsystemet fungerar?

– Ja det är ju uppenbart att jag borde haft bättre kontroll på detta, men jag har gjort fel och jag vill absolut göra rätt för mig.

Men visste du hur det fungerade? För om du vetat hur det fungerade så måste du ha förstått redan då att det var fel?

– Ja jag borde haft bättre kontroll på detta. Jag vet ju också att jag har ett sånt här SJ-konto och att man tjänar in poäng på det och merparten kommer ju via tjänsteresande.

Jag tänker att det var ändå sju returresor. Hur kunde det bli så många utan att du stannade upp och tänkte ”Jamen det här kanske inte var så bra?”

– Ja det här handlar ju om att jag borde haft bättre kontroll på hur man använder poäng, och inte sett till så att det här användes på det sätt som det har gjorts, och jag tänker nu rätta till det.

Det verkar som Tomas Tobé åtminstone bestämt sig för att ha god kontroll på sina svar.

 

Lär av de nominerade – Guldspaden Special

Nu limmar vi ihop det!

I dag offentliggjordes vilka granskningar som nominerats till årets guldspadar, som delas ut på Grävseminariet i Uppsala i april.

Flera av de nominerade har genom åren gästbloggat här på Journalisttips, och här kommer därför en speciallista över poster som garanterat skärper din gräv- och granskningskompetens:

Dubbelt nominerade Emelie Rosén bloggade i fjol om hur man granskar högskolan. Hennes granskning Studienotan är en av de två som hon nu är guldspadenominerad för (den andra är granskningen av SD-tjänstemannen Putilov).

Sofia Nordén, som nominerats för en granskning hos SVT Väst av Svenneberget, bloggade 2013 om vikten av att låta ansvarsintervjun ta plats.

I klassen nytänkare tillhör Leo Wallentin det stora gäng som nominerats för satsningen Utanförskapet inifrån i Expressen. Hos oss har han skrivit flera gånger, bland annat om hur man hittar personerna bakom sajter på webben och hur man fiskar information i metadata.

Emma Johansson på HD/Sydsvenskan är arbetsledare och kan därmed inte nomineras, men har varit inblandad i tidningens gräv om Bidragsbolaget Eltechno, som nominerats i klassen stor tidning. Hon skrev 2015 en mycket matnyttig gästpost om hur man följer pengarna i offentliga verksamheter.

Till detta kan läggas Fouad Youcefi som visserligen inte är nominerad i år (men har varit det förut) och general för Grävseminariet. I fjol skrev han en mycket uppskattad post om hur man begär ut e-post.

(…en bloggpost som för övrigt var mycket behjälplig i den nominerade lokal-tv-granskning jag själv varit inblandad i, av den så kallade strumpskandalen i Stockholm.)

Så ökar du chansen att hitta en nyhet – med hjälp av citatet från succéfilmen

En bra grundregel.

Det finns en nyckelreplik i fina journalistfilmen Spotlight, där den nya chefen ger redaktionen en elektrisk stöt genom att initiera en första genomgång av handlingarna kring misstänka sexövergrepp från katolska präster.

”Vi måste åtminstone gå igenom dokumenten” säger han i svensk översättning.

Det är en grundregel som kan tillämpas på mer än tunga gräv om sexuella övergrepp från präster.

Vår journalistbloggkollega Nick Näslund har skrivit en utmärkt post om konkreta metoder för idéarbete. Läs den!

Jag kan skriva under på allt som står där, från den inledande betoningen av värdet av ett aktivt idéarbete, till det avslutande rådet att inte ge upp bara för att konkurrenten råkade snuva en på en bra story (i stället ska man göra en ny koll i ämnet några veckor senare).

Dock skulle jag vilja göra en komplettering, som hänger ihop med Spotlight-chefens viktiga råd och som kan tillämpas på samtliga tre konkreta exempel som Nick tar upp på möjliga nyhetskollar inom vårdområdet:

  • Hur ser det ut med personalen på akuten?
  • Hur ser det ut med vårdhygienen på vårdcentralen? 
  • Hur många ambulanser kan åka på larm samtidigt? 

Nick Näslund beskriver helt korrekt hur reportern kan kolla dessa frågeställningar genom att ringa personalchefen på landstinget och fråga om sommarens utmaningar, ringa ”någon som kan hygienfrågor” och höra om eventuella särskilda satsningar inom området, samt ringa ambulansvårdens chef med en undran om eventuella förändringar.

Min Spotlight-komplettering är att det här också handlar om tre tydliga punkter där det mycket sannolikt finns dokument. Allmänna, offentliga handlingar.

Muntliga källor har ju sina svagheter. Dels generellt – att man kan minnas saker fel eller blanda ihop saker i ett stressat samtal med en reporter – och dels specifikt i detta fall – att man råkar vara chef för den verksamhet där reportern undrar om det finns problem.

Det finns en inte oväsentlig risk att chefen du ringer upp inte berättar om – eller åtminstone inte berättar om den fulla vidden av – de problem du ställer frågor om. Även om de skulle finnas och vara stora. (Eller just därför.)

Alltså kan det vara en god idé att också ha med en andra reflex vid nyhetskollarna: Vad finns det för dokument?

Ibland vet du det själv, ibland kan du enkelt ta reda på det genom en googling eller ett andra telefonsamtal – och om tiden är knapp kan du ju också fråga den intervjuade chefen; även om hen kanske försöker bagatellisera problemens storlek i samtalet så krävs det en högre grad av fräckhet för att förneka existensen av allmänna handlingar.

I dessa fall skulle det kunna handla om ett antal olika möjliga dokument.

  • Personalbemanningen på akuten har rimligen utretts inför sommaren, alternativt skrevs det en rapport efter förra sommarens kaos. Och säkerligen har man skickat ut ett mejl till personalen med en beskrivning av läget inför semesterbegäran – som på de flesta arbetsplatser måste göras långt före sommaren.
  • Vårdhygienen kontrolleras rimligen regelmässigt. Om inte kan det finnas anledning att begära ut landstingets rutiner för hur personalen ska agera vid upptäckt av smuts eller regelbrott, samt vilka krav man ställer på städbolaget. Hur ofta måste en sjukhustoalett städas ett vanligt dygn? (Här kan man spåna jämförelser med exempelvis den lokala hamburgerrestaurangens eller bensinmackens toastädrutiner.)
  • Ambulanskapaciteten framgår rimligen av någon typ av beslut, där man bejakat eller avvisat ett förslag om ytterligare förstärkning eller neddragning. Fördelen med ett sådant beslut är att det också pekar ut ett ansvar: var det politiker, eller kanske en hög tjänsteman, som bestämde att vi bara skulle ha en ambulans i området detta året? Det kan mycket väl visa sig att beslutet fattades av just den chef som du har i luren – men som när du ställer den muntliga frågan gärna uttrycker sig oprecist och bagatelliserande (Man tyckte väl inte att det fanns så stora behov…).

Sedan är dokument förstås inte heller allt. När det gäller sjukhushygienen har det gjorts ett antal förtjänstfulla konkreta tester genom året – att journalister helt enkelt besökt sjukhus, i samråd med patienter, och dokumenterat damm på dörrkarmar och smutsfläckar i toastolarna.

Det är en metod som blir ett slags granskning och som kan kräva mer resurser än det normala nyhetsjobbets, men som ändå bör övervägas om ämnet känns angeläget.

Nick Näslunds bloggpost beskriver en första koll, och det råder ingen tvekan om att det snabba telefonsamtalet är nyhetsjournalistens första reflexmetod för att kolla en story. Men för den som vill maximera chansen att hitta en story också där den svarande chefen inte känner ett spontant intresse av att hjälpa till, kan det vara bra att också lägga till frågan från Spotlight bland reflexerna.