Du har visst källor

Jag har träffat många nybakade journalister – och en hel del med flera år i yrket – som förklarat varför de inte ägnar sig åt egen nyhetsjakt eller granskning.

Svaren är alltid ungefär desamma. En favorit är ”Jag har inga källor!”

Reportern har nämligen inte bott på orten tillräckligt länge, eller bevakat sitt specialområde tillräckligt länge, eller tvingas hoppa så mycket mellan bevakningsområdena…

Inga källor.

En gång drömde jag att en ung praktikant använde detta argument i en diskussion med en av mina mest erfarna kollegor på Rapport.

Kollegan spände blicken i praktikanten och väste:

– Du har visst källor! Du har bara inte ringt dem än!!

Detta i min dröm alltså. Men det är väldigt sant.

Källor kommer inte till en genom någon slags naturlag efter ett visst antal år i yrket, på platsen eller med ämnet.

Källor får man genom att kontakta dem.

Via telefon, öga mot öga – eller för den delen genom mejl eller sociala medier.

Några av mina absolut bästa källor har gett mig nyheter vid det allra första samtalet. Personer som sitter på stor kunskap, som bara väntat på att någon skulle vara tillräckligt intresserad för att be dem att berätta. Öppet eller anonymt.

På motsvarande sätt har jag haft många kontakter som aldrig gett någonting särskilt trots åratal av regelbundna samtal.

Min erfarenhet är att reporterns attityd ofta har större betydelse än tidsaxlarna. En reporter som ber att få veta mer, vad som egentligen hände, och som enkelt och trovärdigt kan förklara källskydd och andra viktiga faktorer – den reportern får veta saker.

En bra grundregel är att fråga. Man kan inte utgå från att folk spontant börjar släppa hemligheter till en journalist. Några är kanske så motiverade att de gör det på eget initiativ, men de flesta människor gör det inte om de inte uttryckligen får frågan.

Tror du mig inte? Testa att avsluta dina fem kommande telefonsamtal med formuleringen ”Jag är verkligen intresserad av vad som har hänt här. Skulle du kunna berätta det för mig om jag lovar att jag inte kommer att citera dig med namn?”

Det kan visa sig att personen du redan ringt blir din nästa bästa källa.

(Dålig koll på vilka personer som har kunskaper om ditt ämne? Sätt upp en sökning som meddelar dig varje gång ämnet berörs på nätet. Eller efterlys folk via sociala medier – men gör det genomtänkt. Dålig koll på källskyddet? Några kloka tips hittar du här.)

Så fixar du morgondagens nyheter i dag

När man utformar in sin Alert får man direkt exempel på hur träffarna kan komma att se ut.

En journalist ska alltid vara först med att komma för sent, har någon sagt.

När vi bevakar ett särskilt ämne eller en person – för en granskning eller i nyhetsjakt – vill vi ju alltid veta när något nytt inträffat kring det ämnet eller den personen.

Och vi vill veta det direkt när det händer.

Alla journalister gör dagligen sökningar bland de sajter som i dag ligger ute på nätet. Men färre vet att vi redan i dag kan söka bland de sidor som läggs ut i morgon eller nästa år.

Jag brukar kalla det att fiska i framtiden. Vi sätter ned några metspön i marken och kan sedan ägna oss åt annat. När vi får napp ringer den lilla bjällran vi satt fast på spöet.

Låter det galet?

Den reporter som vill fiska i framtiden, alltså lägga ut krokar som framöver fångar upp intressanta nyheter inom det egna specialområdet, kan gå flera olika vägar. En av de enklaste är tveklöst Google Alerts.

Skriv in dina sökord, gör några val kring avgränsningar och uppdateringar, välj om du vill ha dessa som ett RSS-flöde eller som e-post, tryck på Spara…klart! I stället för att du själv ska behöva scanna webben med mer eller mindre jämna mellanrum, så görs jobbet med automatik.

Som med alla andra sökningar gäller att det fungerar bäst ju mer exakt exakt och unikt sökbegreppet är. ”Backa Elias Bondpä” kommer alltid att vara ett bättre sökbegrepp än ”Mikael Pettersson”. Men ett allmänt begrepp kan också kompletteras med ett eller flera andra för att öka träffsäkerheten. ”Mikael Pettersson” reporter svt t ex.

Man kan också lägga in flera sökord/begrepp i samma Alert, åtskilda av OR: Journalist OR reporter.

Väljer man att få sina alerts som e-post kan man välja hur ofta man vill ha dem. Min rekommendation är att du låter din relation till ämnet avgöra intensiteten. Om du nyhetsbevakar ett händelseförlopp eller letar reaktioner på ditt eget avslöjande vill du gissningsvis ha uppdateringarna genast, men om du håller på med en långsiktig kartläggning eller en mer allmän efterbearbetning av en satsning kanske det räcker med ett mejl om dagen.

Jag rekommenderar också att du kontinuerligt omprövar sådana alerts som ger väldigt många träffar. Du vill inte spamma dig själv med information du inte har nytta av; bygg i stället på sökningen så den blir mer exakt – med färre men bättre uppdateringar som följd.

Google Alerts är inte perfekt. Tjänsten söker bara på det öppna internet (inte bakom lösenord eller andra spärrar) och fångar inte upp diskussionerna på t ex Twitter (då skulle man få väldigt många Alerts varje gång ens ämne blev föremål för en Twitterstorm). Dessutom får du ju träffarna när Google hittar orden – och inte nödvändigtvis när sidan läggs ut (Google indexerar olika sajter olika ofta).

Men som bas i en ämnesbevakning fungerar det mycket bra, jag har ofta överraskats av hur många olika sorters sidor den hittar (nyhetsartiklar, små bloggar, myndighetsbeslut, pdf-filer…) och mer än en gång har en Google Alert gett mig nyheter rakt in i mejlboxen eller RSS-flödet.

Tycker du förresten att det där med RSS verkar spännande men lite läskigt? Kolla in Elias’ instruktionsvideo.

Vill du veta hur du sedan lättast sparar de intressanta texter som dyker upp i ditt flöde? Kolla mina tips på textsparare här och allätare här.

Så förstår du alla språk – alltid

I dag är väldigt mycket journalistik gränslös. Det lokala företaget som får kinesiska ägare, lurade bärplockare från Bulgarien, svenska medborgare som dras in i kriget mot terrorismen…historierna stannar inte vid gränsen, och vårt behov av att hitta information utanför Sveriges gränser växer ständigt.

De stora redaktionerna kan skicka egna korrespondenter och köpa in fixare och översättare som lotsar och hjälper på plats. Men många reportrar och redaktioner är hänvisade till telefonen och nätet, och vad som där kan finnas.

Samtidigt gör alerta onlinemedier, sociala medier och nätforum att det i dag är enklare än någonsin att hitta både artiklar och personer i många av världens länder.

Den stora alltid återstående barriären är språket.

Hur läsa en initierad artikel vars ord man inte förstår? Hur kontakta en person via Facebook om man inte har någon gemensam vokabulär?

En del kollegor brukar skratta när man nämner Google Translate. De har hört talas om att det finns nån översättningstjänst på nätet – kanske hette den då Babelfish – men det var länge sen och de förstod en sak: den fungerade inte. Översättningarna blir extremt yxiga, i praktiken oanvändbara.

Mitt tips är att titta en gång till. Google Translate är betydligt mindre yxigt i dag än för bara några år sedan. Visst, texterna duger inte att publicera rakt av (och det kanske vi ska vara glada för, ur arbetsmarknadsperspektiv) men för att begripa en story eller eller göra sig förstådd i en konversation funkar de ofta utmärkt.

Och framför allt: Google Translate – och andra översättningstjänster – kan i dag användas på många olika sätt, i många olika sammanhang.

Webbtjänsten Google Translate kan till exempel enkelt användas för att både översätta enstaka meningar man knattrar (eller klistrar) in, eller för att översätta dokument eller hela sajter – se här Guardian på svenska.

Till webbläsaren finns dessutom ett tillägg som ger oss en knapp som översätter sajten direkt.

(Med hjälp av ett annat tillägg kan man förresten även få ordförkaringar av enskilda ord – på engelska.)

Google Translate finns dessutom som app till mobiltelefonen – en app som i dag kan läsa upp översättningarna på många språk, och som numera också kan översätta text från bilder.

Själv hade jag enkel nytta av översättnings-appen i mobilen vid mitt möte med just bulgariska bärplockare utanför ambassaden på Karlavägen tidigare i sommar, i ett stressat nyhetsläge utan förberedelser eller tolkkontakter.

Genom att översätta sajter kan journalister i Sverige enkelt skaffa sig en bild av innehåll och trovärdighet hos utländska webbplatser som dyker upp i nyhetsflödet eller grävresearchen. Man kan vid behov skumma flersidiga protokoll från utländska parlamentsförhör i jakt på de där kritiska meningarna man sedan tar med sig till proffsöversättarna. Eller så vill man bara kolla en notis och slippa vara hänvisad till nyhetsbyråernas rewrites på rewrites.

Attiraljen fixar voxpopen

Detta är lite tv-nördigt men ändå…

Har du svårt att få till voxpopen, enkäterna på stan? Blir folk stela och tråkiga så fort inspelningen är igång? Skrämda av kamera eller mikrofon?

Mitt grundtips är: ta med något som distraherar dem! Som fångar deras intresse. En attiralj att öppna samtalet med.

Tidningen med artikeln om det politiska bråket. Listan från er egna undersökning. En utskriven bild av politikern du porträtterar… Det mesta duger. Personen glömmer för ett ögonblick inspelningen; den egna nyfikenheten tar överhanden.

Och frågan ”Vet du vad det här är?” är en betydligt mer effektiv start än alla tänkbara ”Vad tycker du om…?”

”Vad tycker du om det?” kan ju alltid komma senare, när ni är överens om vad det handlar om.

Låt intervjupersonen sätta tonen

När jag gjorde min praktik på den stora kvällstidningen råkade jag en gång göra ett kändis-enkät-samtal som blev extremt misslyckat. Mitt lättsamma tonfall möttes med tystnad och oförståelse av intervjupersonen – en känd skådespelare.

Först senare förstod jag att detta var dagen då hans stora förebild och mentor gått bort – helt fel dag för enkätfrågor i lättsamt tonfall.

– Låt alltid intervjupersonen sätta tonen för intervjun, sa den erfarne reportern mitt emot när jag förklarat vad som hänt.

Så rätt han hade.

Med några lätt räknade undantag (makthavaren som försöker skämta bort kritiska frågor) är det en alldeles lysande grundregel.

Vilka är dina bästa regler för en intervju? Berätta i kommentarsfältet.

Spartips för stressade journalister

Det verkar finnas en naturlag som alltid placerar de häftigaste upptäckterna vid den sämsta tänkbara tidpunkten.

Jag brukar i alla fall alltid hitta de mest spännande artiklarna på nätet just som jag måste stänga ned datorn för att åka ut på inspelning, eller just som redaktören kommer springande med en akut koll i ett helt annat ämne.

Vad göra?

Intressanta texter man hittar på nätet kan sparas på många olika sätt.

Man kan skriva ut dem, man kan copy/pasta dem till Worddokument, man kan försöka spara länkar eller lägga upp ett system för bokmärken…

Två av de smartaste verktygen heter Pocket (tidigare Read it Later) respektive Instapaper.

Båda gör ungefär samma sak: sparar inte bara länken utan även själva texten, därtill i ett läsvänligt format, och därtill lokalt (om du vill) på datorn och/eller mobilen/plattan.

Sparandet kan också det göras både på datorn och i mobilen. En fördel jämfört med till exempel Evernote är att hela texten sparas ned när man använder dela-funktionen i Android. (Hos Evernote sparas då bara en länk.)

Precis som i Evernote kan man använda taggar för att sortera sitt material, t ex efter ämnen eller personer man är intresserad av.

Generellt är Pocket och Instapaper enklare än Evernote och andra ”allätare” som vi tidigare skrivit om, i bemärkelsen mindre komplexa. Här handlar det om att spara texter man hittar på nätet, punkt. Men för det syftet funkar de väldigt bra.

Använder du dessa – eller andra – verktyg? Meddela oss i kommentarsfältet.

 

Våra ord

Då har vi snart hållit på i två veckor då, och med en takt av minst en post om dagen (Dagens post!) har det ju blivit en del ord.

Så här ser vårt ordmoln ut:

Wordle: Journalisttips

(Skapat i Wordle.)

Tio kortkommandon som gör livet enklare

Jo jag vet.

Man vet att det finns kortkommandon. Och man har någon gång sett en lång lista och kanske till och med tänkt att ”det där borde jag lära mig”.

Men det blir inte av.

Därför här: mina tio favoriter. Tio kortkommandon för Windows och webbläsare som garanterat underlättar journalistens (och alla andras) tillvaro vid datorn:

  1. Ctrl + F: (alltså knappen ”Ctrl” och bokstavsknappen ”F”): betyder ”Find” och ger dig en sökruta. Med detta kommando kan du snabbt hitta det du letar även i romanlånga blogginlägg eller 500-sidiga statliga utredningar. Motsvarigheten på Mac är kringla + F.
  2. Ctrl + T: öppnar en ny flik i webbläsaren.
  3. Ctrl + Tab: hoppar framåt (åt höger) bland flikarna. (Håll in Shift – ”storbokstavpilen” – så hoppar den bakåt i stället.)
  4. Ctrl + W: ”dödar” fliken du just nu befinner dig på.
  5. Ctrl + Shift + T: öppnar den flik du just ”dödade”.
  6. Ctrl + L: placerar markören i adressfältet, där du kan skriva in nästa webbadress eller (beroende på webbläsare) göra en sökning.
  7. Alt + Tab: hoppar mellan dina öppna program och skrivbordet.
  8. Ctrl + C (eller X): kopierar (eller klipper ut) markerad text.
  9. Ctrl + V: klistrar in urklippt/kopierad text.
  10. Mellanslagstangenten: funkar för att hoppa nedåt en sida i taget i webbläsaren. (Håll in Shift så hoppar den i stället uppåt.)

Webbläsar-kommandona funkar garanterat i Chrome, men flera av dem funkar också i andra läsare.

Vännerna som jobbar i äppellandet kan vi tipsa om Macworlds lista över tio bra kortkommandon i Safari, respektive Apples egen lista över kortkommandon i Mac OS X.

Har du egna favoriter? Fyll på i kommentarerna. (Och ni som sen sitter och väntar på vad det ska komma för kommentarer – ni vet förstås att ni trycker Ctrl + R för att uppdatera sidan!)

Läxor om rykten och sociala medier

I kväll bidrog jag till att sprida ett felaktigt rykte på Twitter. Ett konto jag uppfattade som Sky News officiella spred en fejkad nyhet om att Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher skulle vara död. Och jag spred vidare, och tipsade dessutom kollegorna på @svtnyheter:

Galet genant förstås, och farligt nära tjänstefel eftersom jag tillhör de få twittrande journalister i Sverige som har min arbetsgivares uttryckliga uppdrag att agera i sociala medier – och därmed inte har den gängse ”Mina tweets är inte min arbetsgivares”-disclaimern på min profilsida.

Extra genant eftersom jag det senaste dygnet spridit denna utmärkta text från Nick Näslund alias Mediamänniskan, där han som det första tipset under den första tipskategorin skriver ”Publicera inte om det råder osäkerhet”.

Ännu mer genant eftersom jag under dagen också tipsat @svtnyheter om Apples påhittade specialskruv vilket resulterade i en mycket intressant artikel om ryktesspridning på nätet.

Och vad ännu värre är: jag brukar själv föreläsa om dessa frågor, och brukar lista tre regler för hur man kontrollerar konton:

1) Fråga den föregivna kontoinnehavaren (ring kommunalrådet).

2) Kolla vem som länkar till kontot (kolla kommunalrådets officiella sida och se om det länkar till Twitterkontot).

3) Vid osäkerhet: dubbelkolla (ring kommunalrådet om det på Twitter plötsligt vill störta staten).

I kväll kan man väl säga att jag bröt mot typ alla tre. Och jag önskar jag kunde säga att det var ett medvetet experiment, som den smarta bluffspridningen av Apples ”skruv”.

Men det var det inte. Det var ett misstag, som jag i efterhand möjligen kan koppla till följande logiska felslut:

När man som jag använder Tweetdeck dyker det första avsändarkontots logga upp i ”flödet”, oavsett om det är ett original-tweet eller ett retweet.

I detta fall glömde min hjärna detta faktum. Och tänkte i stället (väldigt snabbt): ”Det där kontot måste jag ha kollat eftersom jag följer det…” (Precis som är fallet med många redaktionskonton jag följer.)

Och det var ju dumt.

Jag ber härmed retweetarna om ursäkt.

Jag borde naturligtvis ha kollat kontot (verkar numera raderat) – och Sky News webbsida, som visade sig inte säga ett ord om saken.

Kritiken slår mot mig och andra som tryckte på RT. Däremot skulle jag inte säga att kritiken självklart slår mot Twitter som kommunikationskanal. Twitter-communityn var väldigt snabb att reagera: inom några minuter fick jag ifrågasättanden:

Precis som i fallet med ryktena kring den ”svenske” självmordsbombaren tidigare i sommar, var ”Twitter” lika snabbt att sprida dementin som att sprida den felaktiga uppgiften. Så den som ”följde flödet” kunde snabbt korrigera felaktigheter. Och den som följde mig kunde se de felaktiga tweetsen följas av en lång rad dementier.

Problemet är att spridningen fortsätter långt bortom ”min” kontroll. Bland folk som inte följer mig utan följer någon som råkat RT:a mig. En process där konton som mina blir avgörande spridningspunkter, på grund av kombinationen många följare + hög trovärdighet. Ett förtroendeproblem som formulerades så här av @deeped Niclas Strandh:

Och sen hade jag tänkt avsluta detta inlägg med något uppmuntrande om att ”tradmedia” ändå klarat kvällens test (dvs vi kanske twittrade men vi publicerade inte på nyhetssidorna). När @ulfbjereld förstör glädjen:

Ulf Bjereld om Skövde Nyheter Thatcher
Ulf Bjereld om Skövde Nyheter Thatcher

Som dessutom visar sig stämma:

Skövde Nyheter
Skövde Nyheter om Margaret Thatcher

Verkar som vi är många som ska lära läxor i kväll.

Uppdaterat 120815 (em): Jag kom på att det faktiskt finns en konkret sak man kan göra för att åtminstone undvika just mitt misstag, och det är att på ett tydligt sätt försöka skilja ut de Twitterkonton man själv verifierat från alla de man ”bara” följer. Detta kan göras enkelt genom att de placeras i en separat Twitterlista (tips och instruktioner finns t ex här), och om man sedan använder till exempel Tweetdeck kan denna lista få en egen kolumn. Det är ingen bombsäker metod (konton kan kapas och betrodda konton kan – som vi sett – sprida felaktigheter) men det skulle i vart fall ha förhindrat mitt eget misstag i går kväll. En klen tröst kan tyckas, men bloggen heter ju Journalisttips så detta får väl ses som ett sådant – till mig själv och andra.

Något mycket, mycket, mycket viktigt

Webben erbjuder oanade möjligheter till research, kontakter och offentlighet.

Till baksidorna hör risken för dataintrång och en mindre önskad form av offentlighet.

Som journalister är vi skyldiga att värna källskyddet, i ord och i handling, i princip och i praktik. Gör vi det inte kan vi straffas enligt lag, och det med rätta; den som hör av sig till en journalist och vill vara anonym ska kunna lita på att journalisten hanterar uppgifterna på ett sådant sätt att detta inte äventyras.

Det kanske inte behövs för just dig, men vi skriver det i alla fall: lagring på nätet lämpar sig inte för källskyddade uppgifter. Kommunikation på nätet kan ibland vara nödvändig, men i så fall rekommenderas genomtänkta arbetsmetoder.

Här en utmärkt artikel i ämnet, av vår kollega Susan Ritzén.

Här bästa tipsen från svt:s Uppdrag granskning.

Hur tänker du kring det digitala källskyddet? Goda principer, hemska exempel? Ge oss dina tankar i kommentarsfältet.

Uppdaterat 120923: Under slagordet Kryptera mera! skriver två säkerhetsexperter på Sveriges Radios Medieormen om journalister och digital säkerhet. Frilansjournalisten Tomas Carlsson uppmanar i ett blogginlägg till en mycket enkel linje som han menar passar de flesta journalister: håll allt källskyddat material analogt.