Gästblogg: Tre saker att tänka på när du gör journalistik för barn

Med stor stolthet kan vi nu presentera vår andra gästbloggare, Mattias Barsk, prisbelönt producent för några av svt:s viktigaste barnsatsningar. Precis som Lina Lindahl skriver han om ett område där min och Elias’ kunskap är något begränsad (typ obefintlig). Känner du att du har journalisttips som skulle kunna tillföra kunskap i en gästblogg? Tveka inte att höra av dig!

Jag har under de senaste åren varit producent för SVT:s större journalistiska satsningar för barn; REA och senast Hjärnkontoret (#Barnkanalen). Den gångna säsongen fick vi med Hjärnkontoret bland annat utmärkelsen Årets Folkbildare 2011 av föreningen Vetenskap och Folkbildning. Kanske ligger förklaringen till det fina priset i att vi så medvetet arbetat med vad vi berättar och hur.

Därför tänkte jag försöka mig på att sätta upp tre bra grunder för ett bra journalistiskt jobb, när man vill nå barn.

En sak bara, innan ni läser. När jag skriver språk och tilltal så är det inte bara ord och ljud. Det är också kameravinklar, perspektiv, berättande bilder (med nya kameror är det t.ex. möjligt att åka med och in i maskiner på ett helt annat sätt än förut.) Det gäller att ge de unga tittarna en upplevelse som de inte glömmer. De här tittarna är kräsna och otrogna, de tappar intresset om du inte håller det uppe. Jag skriver tittarna, fast det kan lika gärna vara läsarna.

1. Ögonhöjd.
Det gäller såväl kameravinklar som musikläggning och talat språk. Hitta uttrycken som fungerar för målgruppen och stryk fack-uttryck som vi journalister ofta drabbas av och i stressen sveper med i storyn. Ofta går det att säga med betydligt enklare språk, fast det kostar ett extra ord kanske men det är det värt. Jobba också med betoningen om du läser in en speakertext, vad är naturligt att betona här? Inte alla ord väl?

2. Intressant.
”Mindreåriga kan köpa cigaretter”.
Är det en bra nyhet? För en vuxen publik är det något att nästan reagera på. Nästan. Men min erfarenhet säger att det svårt för barn att förstå vad som är så upprörande med det. Det är möjligen en positiv nyhet för de lite äldre barnen.

Försök i stället att hitta nyheter som berör dem i deras vardag. Helst inte alls om detta ämne men om vi ändå ska försöka: Kan det vara diskriminerande att en del får köpa cigaretter men inte andra? Kan man diskutera hur gamla som får köpa och inte?

Och med två egna barn kan jag lägga till att jag självklart ändå tycker att det är upprörande att minderåriga får köpa cigg, men det är nog inget jag skulle toppa en nyhetssändning för barn med.

3. Flytta på dig.
Framhäv inte dina egna kunskaper i berättandet. Föreställ dig barnens frågor – ofta mycket öppnare än vi tror – och ställ dem i stället. Stå inte i vägen för historien, låt barnen se så mycket av vad som faktiskt har hänt som det bara är möjligt, låt dem själva fascineras och säg inte att saker är ”coola” eller ”häftiga”. Det vill de själva säga, om de tycker det.

Barnen älskar journalistik, de vill veta sanningen. Alla borde ägna sig åt det!

Mattias Barsk

Skriva på ett moln

För den som vill spara sina egna anteckningar, texter och dokument på nätet finns numera en smärre uppsjö av tjänster.

Vi talar om allt från enkla anteckningsverktyg som till exempel Simplenote, som håller texter synkade mellan webb och mobil, till mer kraftfulla verktyg som konkurrerar med ”riktiga” kontorsprogram typ Word och Excel.

Exempel från manus i Google Docs
Precis som Evernote kan Google Docs användas för manus.

Google Docs är en gigant i sammanhanget, som numera också erbjuder möjligheten att ladda upp dokument i originalformat. För dig som sparar på myndighetsrapporter och beslut i pdf-format kan detta vara modellen för att komma åt dem både från jobbet och hemifrån, från datorn, mobilen och surfplattan.

Vi har tidigare beskrivit hur Google Docs kan användas för att gräva tillsammans med publiken, och man kan förstås även använda samarbetsfunktionerna i mindre sammanhang – till exempel dela ett manus under utveckling mellan två reportrar och en arbetsledare.

Docs ingår numera i Google Drive, som är Googles nätverkshårddisk. Google vill konkurrera med t ex populära Dropbox, som hittills haft fördelen att man inte bara haft dokumenten i ”molnet” utan också i den egna datorn. Men hos Google Drive kan man nu ladda hem ett litet program som skapar en ”hemma-hårddisk” även för detta material – ”Download Google Drive” heter länken i vänsterspalten.

Bland Googles Docs’ konkurrenter i kategorin ”kontorsprogram på nätet” har har Zoho länge beskrivits som den främsta, men numera erbjuder även Microsoft molnredigering.

Dropbox kom från andra hållet: dess huvudfunktion har aldrig varit att ersätta programvara (t ex Word), utan att erbjuda en mapp på datorn som alltid synkats mot ”molnet” och mot motsvarande mappar på andra datorer. I den grenen har Dropbox utmanats av Sugarsync som å ena sidan erbjuder större flexibilitet (man kan välja fritt vilka mappar man vill synka, t ex mellan mobil och dator) men som å andra sidan erbjuder större flexibilitet (det blir krångligare).

En annan konkurrent heter Box. Box och Dropbox konkurrerar bland annat genom att erbjuda större mängder gratisutrymme i samarbete med olika tillverkare av mobiler och surfplattor, så det kan vara mödan värt att se vad som ingår vid ett sånt inköp – eller om man kanske redan har en stor gratisdisk på nätet utan att veta om det.

Bland mobilapparna hittar man förstås varianter för de flesta tjänsterna, inklusive en dedikerad Google Drive-app, och här finns också t ex mobila kontorssviten Quickoffice (hm…numera uppköpt av Google) som kan synkas mot flera olika tjänster, däribland både Docs, Dropbox och Sugarsync.

Exempel Workflowy
Workflowy är en lista som kan göras hur liten eller stor som helst – och i hur många led som helst.

En helt egen ingång har Workflowy som kan beskrivas som en lista för allt du vill använda den till. Lite svårt att förklara men man kan skapa ett (såvitt jag förstår) oändligt antal listor i listan med ett oändligt antal punkter i en oändlig hierarki, och dessutom #tagga nyckelord för snabb korslänkning mellan inläggen.

Alla dessa verktyg har en gratis basversion, men man kan välja att betala för mer utrymme eller funktionalitet.

Så länge man inte använder dem för sina mest känsliga uppgifter (tänk på källskyddet!) och så länge man har en genomtänkt backuprutin (i de flesta tjänsterna kan man enkelt exportera sina dokument) så kan molntjänster vara ett utmärkt sätt att underlätta arbetet för en stressad reporter som kastas mellan datorer och mobiler, företagets och privata.

Möjliga användningsområden:

  • En systematisk hantering av dina jobbidéer. Ersätt de där listorna du alltid skriver på konferenser och seminarier, med en som alltid ligger överst på ditt nätkonto. Använd den för att fylla på eller radera, ändra och prioritera.
  • Research kring din pågående granskning/satsning. Samla anteckningarna från telefonsamtalen med länkarna och urklippen från nätdokumenten, antingen i ett dokument per projekt eller i flera dokument som samlas i mappar. (Men du undviker förstås sånt som kan avslöja dina hemliga källor. Om de måste nämnas kan du använda koder.)
  • Samla andras hela dokument i din framåtriktade research kring ditt favoritämne. Forskningsrapporter, myndighetsbeslut, protokoll… Worddokument, pdf:er och andra dokumenttyper sväljs enkelt av flera av tjänsterna.
  • Manus. Som faktiskt kan påbörjas mycket tidigare än två timmar före deadline. Helst i en löpande process parallellt med researchen (men jag vet av egen erfarenhet att det är lättare sagt än gjort).

Till sist: det finns inget som utesluter att man kombinerar de olika tjänsterna, tvärtom går det enkelt att länka mellan dem och dra nytta av fördelarna hos var och en. Själv har jag i olika perioder använt nästan alla i diverse kombinationer.

Du kanske ska lägga upp kompletta dokument hos Dropbox och listor och anteckningar hos Workflowy? Eller kombinera med ”allätaren” Evernote, som ju även den innehåller en anteckningsfunktion. (Elias har beskrivit hur man kan använda Evernote för att spara träd vid manusläsning, och jag har skrivit om just Evernotes allätar-funktion.)

Har du tips på andra tjänster som hjälper dig komma åt dina texter och dokument var du än befinner dig? Eller tycker du att hela idén verkar värdelös? Lägg ut texten i kommentarsfältet nedan!

Uppdaterat 120813: På Twitter tipsar oss @jensfinnas om en ”grym lista med webbverktyg för nördiga journalister på @journalismnews”. Och vi kan bara hålla med, tack Jens för tipset!

Sagt & gjort

För den som till äventyrs är intresserad av våra tidigare avtryck på webben så har jag vid några tidigare tillfällen publicerat mig kring en del av de ämnen vi avhandlar här – närmare bestämt krocken mellan det gamla och det nya, mötet mellan tradmedia och den sociala webben.

2008 hade jag äran att få gästblogga hos Same same but different, bloggen som kanske mest av alla utforskat gränslandet mellan den gamla journalistiken och den nya webben.

2009 fick jag ett stipendium från Publicistklubben, som möjliggjorde en resa till Storbritannien och studier av hur ett antal redaktioner förhöll sig till de nya sociala medierna. Min reseberättelse publicerades 2010 på PK:s hemsida.

Under 2010 bloggade jag sedan själv en hel del om gränslandet mellan gammalt och nytt. Jag gjorde det på svt-bloggen Valda delar som en del i mitt uppdrag som sociala medier-redaktör för svt:s valwebb.

svt-blogg för valwebben 2010
Bloggen Valda delar

Våren 2011 hölls Föreningen Grävande Journalisters stora Grävseminarium i Växjö, och jag fick tillfälle att hålla ett eget seminarium med flera av det då gångna årets ”trad-vs-webb”-diskussionsämnen i fokus: Wikileaks och redaktionerna, kommunchefen och tidningen i Katrineholm (”KK-gate”) samt Flashback och Guldspaden.

Jag sitter i styrelsen för Grävande Journalister, och det kändes kul och viktigt att få ta upp debatten om Flashbacks grävare och vårt eget pris (Guldspaden) på detta de undersökande reportrarnas eget högtidstillfälle.

Jag blev också riktigt överraskad vid åtminstone ett tillfälle, nämligen när en stor del av publiken räckte upp handen och svarade ja på frågan om en diskussionstråd på Flashback i deras ögon skulle kunna vinna en spade.

(Nå, mindre än ett år senare vann ju en annan Flashback-tråd Sveriges Radios nyinstiftade Medieormen. Så det kanske inte var så överraskande trots allt.)

Gästblogg: Bästa tipsen för att bli programledare

I dag har vi äran att presentera vår första gästbloggare. Det är Lina Lindahl, reporter och programledare på svt:s Smålandsnytt och Rapport, och själv aktiv bloggare som tvjournalisten, en blogg vi tidigare tipsat om. Hon ger oss tips i ett ämne där vår egen koll är mycket begränsad, för att inte säga obefintlig. Vi tackar för tipsen och för dem med glädje vidare!
gästbloggare
Lina Lindahl, programledare på svt – och gästbloggare hos oss.

Ibland får jag frågor från läsare som handlar om just mitt programlederi. Hur blir man programledare och vad gör egentligen programledaren när denne inte läser nyheter?

Innan jag skriver vidare vill jag slå hål på en myt. Vi programledare läser inte ”bara” upp nyheterna, vi omarbetar dem.

Jag läser upp nyheter och för att kunna göra det finns ett grundläggande krav. Nämligen en journalistbakgrund.

Nu har vi en bra början. Du är eller håller på att bli journalist och du vill bli programledare.

Mitt tips är att börja på en regional redaktion. (svt har 18 regionala redaktioner utspridda över landet).

Starta som reporter. Det är grundläggande att kunna lägga upp inslag och reportage, veta vilka frågor som är relevanta och hitta rätt ”vinkel”. Genom att jobba som reporter så får man också en förståelse för dem som jobbar ”ute på fältet”.

Jag vet ingen nyhetsprogramledare som aldrig jobbat som reporter.

Öva ”stå uppor” dvs när du pratar in i kameran. Detta kan göras både live och inspelat. Istället för en speak, den information man hör reportern berätta, kan man göra en stå uppa och berätta istället. Detta är mycket bra träning eftersom man får kameravana.

Spegel, spegel på väggen där. Detta är en bra kompis för nybörjare. Hur ser du egentligen ut när du läser?

Berättar du nyheten eller läser du nyheten?

Får du kontakt med tittaren?

Har du några konstiga tix?

Ett bra tips är att ha en förebild. Förslagsvis en programledare som du tycker tilltalar dig. Apa efter men bli inte en copy cat. Tittarna vill se dig. Låt sen spegeln berätta för dig om du är på rätt spår.

Hitta en kritiker. Jag föreslår att det INTE är någon som jobbar i branschen. Kanske har du en kompis eller respektive som vågar vara ärlig, oftast är det utomstående som kommer med de bästa tipsen.

När du sen sitter i programledarstolen är det dags att börja jobba. Under dagen levererar reportrar inslag och texter och det är texterna till inslagen, påorna, som du ska läsa upp i sändning. Dessa måste man oftast arbeta om. Byt ut formuleringar och gör texten till din.

Tittaren måste förstå vad du läser. Ett tips är att tänka: hur skulle jag berätta detta för ett barn (jag överdriver lite).

Nu när texten är din är det dags för sändning.

Lycka till!

Gärna en fråga – men först ett varför

Varje redaktion med självaktning har i dag en Facebooksida och ett Twitterkonto.

Väldigt ofta används dessa för att efterlysa reaktioner.

”Vad tycker du?” avslutar en stor mängd journalistiska statusuppdateringar på Facebook. ”Vad ska vi fråga NN?” kan vara en typisk fråga på Twitter.

Detta är utmärkta exempel på en öppnare journalistik i de sociala mediernas tidevarv.

Men det är bara halva läxan.

Återstår att besvara frågan: vad gör vi med det vi får in? Hur använder vi läsarnas frågor för att bygga intervjun med kommunalrådet? Hur utnyttjas kraften i Facebook-reaktionerna i morgondagens uppföljande reportage?

Mer än en gång blir svaret tyvärr ”inte alls”. Intervjun läggs upp som vanligt i dialog mellan ett par-tre personer runt desken, uppföljningen spånas fram på morgonmötet mellan de vanliga hjärnorna. Den uppkastade frågan blev ett löfte om ett gehör. Det genomtänkta svaret föll i glömska i samma ögonblick det lämnades.

På så sätt byggs inga relationer. Och i det läget kanske man bör fundera på varför man ställer frågan till att börja med.

(Och ja – vi vill ha dina synpunkter och tankar kring detta ämne! Fyll på i kommentarsfältet – vi läser och tvekar inte att komplettera eller korrigera inför andras klokskap.)

Tagga och pinga

Jag gissar att åsikterna går isär, men i mina ögon är de flesta journalister alldeles för försiktiga när de försöker nå ut på till exempel Twitter.

Det taggas och pingas alldeles för lite.

Nej, hashtaggarna är inget mystiskt kodspråk. De är sökord som blir till länkar och därmed skapar helt nya kontaktytor – intressestyrt i stället för styrt av vilka man råkat trycka ”Follow” på.

De som följer vissa taggar (eller för den delen sökord utan fyrkanter) gör detta för att de vill ha koll på sitt ämne. Vi gör dem helt enkelt en otjänst genom att inte använda taggen. Och vad värre är – vi gör oss själva och vår angelägna nyhet en otjänst.

Pingen då. Att nämna en speciell person (eller ett officiellt konto typ @svtnyheter) för att påkalla dennes uppmärksamhet. Det är inte heller något fult eller skamfyllt. Det är både begripligt, ofta påkallat och ibland rentav nödvändigt.

Jag har själv aldrig blivit upprörd över att någon pingat mig. Nej, allt jag får tips om gör jag inte nyheter av. Men jag gläds åt att folk ägnar tid åt att uppmärksamma mig på vad som i deras ögon är väsentligheter.

Och jag utgår helt fräckt från att andra resonerar ungefär likadant.

Hur tänker du om # och @? Låt höra i kommentarsfältet.

5 tips för att nå längre på Twitter

Så får du genomslag på Twitter
Så får du genomslag på Twitter

Du vill använda Twitter för att nå ut med dina nyheter. Du har skaffat ett konto, du följer 98 personer men har bara fått 34 följare. De flesta av dessa är kollegor och kompisar. Du håller i princip med om det jag skrev i mitt förra inlägg men du känner dig lite vilse i både metodiken och vokabulären.

Det här är till dig. Fem tips på hur du gör för att nå utanför din egna följarskara:

1. Tagga!
Det betyder att du använder #hashtags, alltså ord med fyrkanter framför (inget mellanslag). Dessa ord blir med automatik till länkar, så alla intresserade av ämnet kan klicka och hitta andra tweets i samma ämne.

Genom att tagga rätt kan du nå direkt till den intresserade publiken, oavsett om de följer dig eller inte. Exempelvis används #svpol om svensk politik, #svkrim om kriminalfrågor och #svmed om medicinfrågor. Enstaka stories kan få egna hashtags t ex #bärplockare eller #fas3. Man kan också försöka uppfinna egna hashtags men det är svårt, tipset är att alltid försöka hitta en redan existerande att haka på.

(Hur vet man då vilken som är ”rätt” tag? Genom att göra en sökning på Twitter kan du enkelt lokalisera tweets som handlar om ditt ämne; då ser du snabbt vilken/vilka taggar som brukar användas.)

2. Pinga!
Det betyder att man skriver ordet ”Ping” följt av ett mention, alltså att du skriver en twitteranvändares namn t ex ”Ping @mickep2”. Används med fördel för att tipsa andra redaktioner och reportrar.

”Ping @mickep2” betyder att jag får upp ditt tweet i mitt mention-flöde, och ”pingen” är en signal om att detta är något jag bör uppmärksamma.

Skillnaden jämfört med att skriva mitt namn i början? Dels att det inte är ett direkt tilltal från dig till mig, utan snarare en knack på axeln för att visa något intressant. Dels att ett ping som inleds med @mickep2 bara kommer att dyka upp i flödet hos de som följer oss båda, medan ping-tweetet kommer att synas hos alla som följer dig – plus förstås följare av eventuella hashtags du använder.

(Vilka ska man då pinga? Mitt tips är att tänka utåt: om du jobbar på en lokalredaktion så fundera på vilken riksredaktion som kan vara intresserad av din story, om du jobbar som allmänreporter så fundera på om det finns någon specialtidskrift som kan tycka att din grej är en grej värd att skriva om. Om du gjort en rak nyhet kanske du ska tipsa en debattredaktion, om du publicerat ett debattinlägg kanske du vill uppmärksamma nyhetsredaktionen?)

3. Ställ frågor!
I ett mer direkt tilltal kan man rikta sig till politiker, intresseorganisationer eller andra aktörer och fråga om deras reaktion på ens nyhet.

Visst – det innebär att en del av nyhetsjakten blir ”öppen” och helt tillgänglig för konkurrenterna, men min erfarenhet är att det också ökar intresset för storyn. En del politiker är mer lättnådda på Twitter än man kan ana. Visar sig intresset vara stort – eller ämnet komplicerat – kan man ju alltid ringa upp för en ”vanlig” kommentar.

Om ansvariga makthavare gång på gång undviker att svara på dina tweets kanske det också säger något om deras inställning – till ämnet eller till Twitter.

(Vilka ska du ställa frågor till? Om det är en egen nyhet har du själv säkert koll på de viktigaste politikerna, organisationerna osv, men även här kan det löna sig att göra en Twitter-sökning för att se vilka som brukar skriva om ämnet.)

4. Berätta om jobbet både före och efter!
Många journalister och redaktioner är duktiga på att (ibland med automatik) skicka ut tweets om sina färdiga artiklar/inslag. Min erfarenhet är att man oftast vinner ännu mer på att berätta om jobbet man håller på med under tiden man gör det, och även efteråt – genom att berätta vilka reaktioner det väckte och hur man funderar på uppföljningar.

På så sätt kan man få ovärderlig hjälp (och tillrättavisningar) av den sociala webben redan före den ”riktiga” publiceringen, och man kan få intressanta reaktioner och tips lång tid efter publiceringen.

(Vad ska man då berätta? Det varierar förstås beroende på storyns karaktär; jag skulle inte rekommendera öppet twittrande om en infekterad vårdnadstvist. Men om du t ex gett dig på att granska det lokala bostadsbolaget skulle jag säga att ett aktivt twittrande långt före publicering kan ge guld till din research.)

5. Retweeta!
Uppträd mot andra som du vill att de ska uppträda mot dig. Finns det en bra story? Tipsa om den. Oavsett om den är publicerad ”inom huset” eller hos nån annan redaktion.

Generositet föder generositet på detta område, och genom att hjälpa kollegorna – kanske till och med värsta konkurrenten – när de gjort något bra, ökar chansen rejält att få hjälp tillbaks när det är det är din tur.

Att gräva med publiken

Vi har sett många exempel de gångna åren på spännande gräv och granskningar där journalister tagit hjälp av tittarna/lyssnarna/läsarna. När vi på svt gjorde Fas 3-granskningen i fjol fick vi in enorma mängder tips, både via det webbformulär vi skapade och via mer traditionella kanaler som mejl, telefon och (faktiskt) vanliga brev. Inputen blev ovärderlig för den sedermera prisbelönta granskningen.

I dag startar Sydsvenskan en granskning där de bjuder in läsarna att dela med sig av sina erfarenheter av det kommunala fastighetsbolaget i Lund. När man klickar på länken kommer man till ett Google Docs-formulär, enkelt för tipsaren att fylla i och enkelt för redaktionen att hantera (resultatet kommer automatiskt in i ett kalkylark och kan därifrån både läsas i klartext och analyseras på korsen och tvärsen).

Det här råkar vara exakt samma teknik som vi testade när vi gjorde vår stora guldgranskning i våras. Jag var intresserad av att hitta en modell för publikmedverkan som inte skulle kräva lika stora resurser som Fas 3-crowdsourcingen, men som samtidigt var något mer än bara den vanliga ”Tipsa oss!”-brevlådan (som oftast bara består av en länk som skapar ett mejl).

svt:s databasredaktör, den briljanta pionjären Helena Bengtsson kom med idén att vi skulle testa Google Docs formulärverktyg. Och det gjorde vi, och resultatet blev över förväntan: inom några dygn hade vi fått hundratals berättelser om folks erfarenheter från olika guldhandlare, på eller utanför nätet.

Jo, vi förstod att det fanns hög risk för felaktigheter: att konkurrenter skulle skriva ned varandra eller skriva upp sig själva. Därför valde vi att inte göra någon kvantitativ jämförelse av typen ”flest klagomål fick bolaget XX”. Men kartläggningen gav oss en hel rad andra spännande resultat på både mikro- och makronivå: vi hittade både enskilda case och återkommande brister i bolagens hantering.

(Granskningen blev så sent som i veckan uppmärksammad i Sveriges Radios P4 Extra, som intervjuade en av alla de konsumenter som hörsammat vår efterlysning.)

Att sätta upp ett formulär av den typ som finns i Google Docs går snabbt och enkelt i dag. Det finns inga argument för en redaktion att av tekniska skäl avstå från denna typ av kartläggning.

Möjligen kan man tycka att det blir jobbigt att få in många tips – men det tycker jag inte riktigt man kan klaga på om man vill kalla sig själv grävare eller nyhetsjägare.

Allätarna

Evernote är inte bara en app utan finns också till skrivbordet
Evernote är inte bara en app utan finns också till skrivbordet

Det finns appar som gör anspråk på att kunna fånga in ”allt”. De vill fixa researchen, ordna ditt liv samt skapa världsfred för evinnerliga tider (nästan).

Den mest kända är Evernote, men den utmanas av till exempel Springpad och Ubernote. De har alla stor potential men karakteriseras också av att de inte blir mer än vad man gör dem till. Det gäller att inse när de kan vara till nytta – och då också använda dem! Evernote kan äta webblänkar, artiklar, anteckningar, foton, filer av allehanda slag.

Det mesta kan sparas både vid en dator och på mobil eller surfplatta. Om man arbetar med ett längre projekt där man vet med sig att man då och då kommer att behöva snabbt spara information, kan en arbetsbok här vara den perfekta hjälpredan.

Med hjälp av taggar kan ämnena hållas åtskilda och lätt hittas vid behov.

Ska man då satsa på Evernote eller testa någon av utmanarna? Tja, pröva själv eller kolla in några av de många jämförande genomgångar som gjorts, till exempel mellan Evernote och Springpad: Computerworld, Schultzer’s Blog, Get Comparisons, 40teck.

Springnote började såvitt jag förstår i en annan ände än Evernote – som ett verktyg för att spara recept och shoppingtips på nätet – och har på senare tid fått kritik för att det satsat alltför hårt på sociala beståndsdelar, att bli ”ännu ett Facebook”. Samtidigt är gränssnittet snyggt och enkelt, något som kan vara nog så viktigt när man ska komma igång.

Och för den som väljer Evernote: tio tips om hur man kan använda Evernote som journalist!

(Elias post om hur man kan använda Evernote för att spara träd har du säkert redan läst.)

Uppdaterat 120815: En av mina favoritsajter Lifehacker tipsar om att man kan låta Evernote ersätta anteckningsblocket på mötet eller konferensen, i alla fall om man ska skriva av vad som ändå skrivs på whiteboarden. I stället tar man ett foto och skickar till sitt Evernotekonto, där det i bästa fall till och med kan bli sökbart (om texten på tavlan är tillräckligt läslig). Jag har själv använt metoden några gånger, och kan bekräfta att det är ett smidigt sätt att behålla noteringar (som man sen alltid har tillgång till), har dock inte provat sökfunktionen på våra whiteboardmästerverk.

Uppdaterat 120904: Här skriver Anders Thoresson jätteintressant om hur han samlar alla sina idéer i ett enda dokument – som förmodligen blir gigantiskt med tiden men som han går igenom med jämna mellanrum. Han använder en kombination av Dropbox och Iphone/Ipad-exklusiva appen Drafts, men idén plockade han från en som använde Google Docs så det verkar tillämpligt även för Android-användare.

Bloggande publicister i princip och praktik

Vi ställde en fråga på Twitter om bloggande journalister och fick genast några goda påminnelser om hur självklar bloggen i dag är som uttrycksmedel för många kollegor runt om på redaktionerna.

Ett exempel är förstås svt-kollegan Lina Lindahl som skriver om vardagen som reporter och nyhetspresentatör på Smålandsnytt och Rapport. Ett annat tv4-medarbetaren Lisah Silfwer som tidigt profilerade sig som alert aktör i gränslandet mellan det gamla och nya.

Många chefredaktörer använder i dag bloggen som ett regelbundet arbetsverktyg, alltsom oftast för att dryfta publicistiska spörsmål. Expressens Thomas Mattsson och Svenska Dagbladets Martin Jönsson tillhör veteranerna i sammanhanget, nästan alltid läsvärda.

På temat journalistikforskning hittar vi bland annat Ulrika Hedmans Eftertänkt.

Sedan finns ju nu också mängder av spännande exempel på hur bloggen använts som direkt journalistiskt verktyg, ofta kopplad till särskilda satsningar/granskningar. Som exempel nämner jag förstås gärna Fas 3-bloggen hos svt.

Nyhetslabbet var en experimentverkstad på svt som numera är avslutad, men svt Pejl lever vidare och kommer nog att höra talas om sig mer inom en inte avlägsen framtid.

Det finns alltså rätt gott om bloggar som handlar om journalistik, mer eller mindre utifrån. Och så ett antal är journalistik i sig själva.

Mer ont är det om de praktiskt inriktade, hands-on-bloggarna. Förutom de vi tog upp i vårt tidigare inlägg får vi tips om Beta75 som ger tekniska tips och Mediamänniskan som hållit igång i över ett år med nyttiga tips som en av flera beståndsdelar. Sveriges Radios Medieormen kan vara en god källa till inspiration kring journalistik och sociala medier. Sveriges Radios utvecklingsredaktör för sociala medier Yasmine El Rafie bloggar förresten också som sig själv, ofta om journalistik.

Samtidigt får jag erkänna att jag ofta söker mig utanför de rena ”journalistbloggarna” när jag letar inspiration till mina egna verktygslådor. IT-journalisten Tommy K Johansson skriver till exempel intressant, initierat och engagerat om olika tekniska redskap – on eller offline, för journalister och för andra.

Vilka läsvärda journalistbloggar har vi missat? Fyll på i kommentarsfältet!

Uppdaterat 120807: Yasmine El Rafie tipsar om frilasbolaget Doris blogg, ”en bra och länge rullande journalistblogg”. Tack för det!

Uppdaterat 120809: Marcus Melinder är nyhetschef på Tidningen Ångermanland och skriver vänligt om oss i detta inlägg. Och då kan vi naturligtvis inte undlåta att tipsa om hans blogg så där i största allmänhet också. En journalistblogg om någon.

Uppdaterat 121002: Journalisten Peter Lenken har startat en blogg om skrivande, företrädesvis journalistiskt, vilket vi förstås inte kan låta bli att gilla. Alldeles oavsett det faktum att han tipsar om oss 🙂