Kategori: Casejakten

Utnyttja tipsaren!

Många gånger slås jag av hur snabbt vi avslutar samtalet med tipsaren.

Personen som ringer redaktionen för att berätta om ett missförhållande på jobbet, i affären eller i utbildningsnämnden.

Vi lyssnar. Vi antecknar. Vi ställer frågor för att förstå vad som hänt. Vi tar kontaktuppgifter och kommer överens om när vi lämpligast kan höras utan att behöva riskera vederbörandes källskydd (samtal till jobbet är förstås big no no om tipset handlar om arbetsplatsen).

Om tipset verkar intressant tar vi det sedan kanske till chefen för en diskussion. Är det något att gå på? Och hur ska vi i så fall hantera det? Hur ska vi ta reda på om det stämmer? Och hur ska vi sedan berätta historien?

Min erfarenhet är att man vinner mycket på att ställa några extra frågor till tipsaren redan vid det första samtalet. Svaren på dessa kan ge en eventuell koll (eller granskning) en rasande skjuts i rätt riktning redan från start – men också skoningslöst avslöja det tips som nog egentligen inte är möjligt att belägga, eller i vart fall ge dig en bild av hur högt berg du måste bestiga för att försöka. En uppgift som din chef kommer att uppskatta stort om du har med dig till mötet.

Jag tror helt enkelt att tipsaren ofta känner till (eller kan ta reda på) betydligt mer än vad vederbörande förstår. Och att det inte alltid är den kunskap som tipsaren spontant vill berätta om, som du har störst nytta av i din fortsatta hantering av tipset.

Här ett gäng frågor som enligt min erfarenhet kan ge enormt stöd om de ställs redan vid det första samtalet:

– Vilka andra personer kan jag tala med om detta? Kontaktuppgifter?

Du nämner sedan förstås inte varifrån du fått kontaktuppgifterna om inte källan vill det. Ni kan tillsammans resonera om hur du ska vinna den nya, potentiella källans förtroende.

– Vilka dokument kan du ta fram? Beslut? Interna informationsmeddelanden? Protokoll? Minnesanteckningar? Mejl?

Tänk på att elektronisk dokumenthantering lämnar spår efter sig. Hellre än att skriva ut det känsliga dokumentet kanske källan ska fotografera det på skärmen med sin privata mobil.

– Vilka uppgifter och dokument bör jag begära ut?

Så specifikt som möjligt. Idealet är en diarieförd handling med en rubrik som inte går att missförstå. Offentlighetsprincipen gäller förstås bara i offentlig förvaltning, men tänk på att ett privat företag eller en organisation också kan ha blivit föremål för handläggning hos  t ex en myndighet eller en kommun – exempelvis som ett kontrollärende – och att därmed uppgifter kan finnas tillgängliga via offentliga dokument.

– Vilka svar kommer vi att få från de ansvariga om vi konfronterar dem?

De kommer ju att komma förr eller senare, lika bra att ta ställning till dem nu. Och försvar och förklaringar finns nästan alltid, din uppgift är att bedöma dem i relation till de övriga uppgifterna. Acceptera inte om tipsaren hävdar att ”Nä vi har inte fått nån förklaring!” eller ”De har ju inga argument alls!”

– Om vi till slut skulle bestämma oss för att göra denna story, hur ställer du dig till att framträda själv?

Ställ frågan rakt och tidigt. Historier som helt bygger på tipsarens eget vittnesmål blir omöjliga att hantera om vederbörande inte på något sätt kan tänka sig att medverka, och då riskerar en fortsatt kontakt att bara bli ett slöseri med tid för er båda.

Om personen gärna går ut med namn och bild är situationen enklare – även om du förstås fortfarande måste söka information från så många andra källor som möjligt, och inte minst avkräva källan stödbevisning enligt ovan.

De flesta svar hamnar mitt emellan; källan är öppen för att medverka ”på något sätt”, kanske inte med namn och bild men… I vissa lägen kan det bästa vara att be personen återkomma när vederbörande bestämt sig.

Vilket är ditt bästa tips för kontakten med tipsaren? Fyll på i kommentarerna!

Tio granskningar du grejar i sommar

Sommaren är ju en svår årstid för journalisten. I alla fall för den journalist som sitter och väntar på nyheter. Ofta händer ingenting, eller åtminstone mycket lite som man med någon slags heder i kroppen kan kalla nyheter. (Snarare än heta nyheter är de kalla. Då ska man inte kalla dem heta. De ska heta kalla.) (Förlåt…)

En vanlig utväg är att ta icke-nyheter och upphöja dem till riktiga nyheter. Ett slags låtsas-nyheter där en ekologisk marknad plötsligt ges tyngd som en naturkatastrof och en lokal talangjakt motiverar uppslag i nivå med besök av en internationell stjärnartist.

En roligare utväg är att själv hitta nyheterna, genom egen jakt och granskning.

För en vecka sedan gav vi sex tips för nyhetsjakt om sommaren. Posten spreds snabbt och hamnade enligt uppgift på flera redaktionsväggar. Styrkta av detta går vi nu vidare med ett gäng ännu mer konkreta tips på hur du hittar egna stories i sommartid.

Detta är kartläggningar, genomgångar och granskningar som går att göra oavsett semestertider – och som bär goda chanser att resultera i allt från en tung toppartikel till en veckolång reportageserie.

1) Kolla kontrollmyndigheten!
Sverige har många kontrollmyndigheter, vars beslut kan vara en guldgruva för den granskande reportern oavsett om de slår hårt eller inte alls mot sina kontrollobjekt.

Jag minns själv hur överraskad jag blev när jag för många år sedan upptäckte Veterinära ansvarsnämnden via en oansenlig länk på Jordbruksverkets hemsida. Jag förstod att de prickade och tog legitimationen från veterinärer som misskött sig, och bestämde mig för att göra storyn om alla veterinärer som blivit av med legitimationen under de gångna åren. Jag hann nästan bli lite besviken när jag fick det tjocka kuvertet med beslut och konstaterade att ingen blivit fråntagen legitimationen trots rader av felaktigheter i yrkesutövningen. Tills jag insåg att det förstås var själva storyn…

(En vecka senare hade vi gjort en klassisk trestegsraket med början i ömmande case, upptrappning med fördjupad granskning, arga reaktioner och tillsvarsintervju – och avslutning med ministerlöfte om förändring.)

Man behöver inte heller inskränka sig till nationella enskilda myndigheter typ Skolinspektionen eller Veterinära ansvarsnämnden. Länsstyrelserna kontrollerar en stor del av kommunarnas verksamhet, kommuner ska hålla koll på företag etc.

2) Samla exemplen!
Folk fortsätter fara illa under sommaren. Missförhållanden tar inte semester.

Enstaka historier där den drabbade inte själv kontaktat en redaktion blir sällan mer än en notis i tidningen eller ett telegram i tv. En felbehandling har lett till en anmälan. Ett bolag har fått smäll på fingrarna av Allmänna reklamationsnämnden, en skola uppläxning från Skolinspektionen.

Någonstans efter det tredje exemplet inom samma genre vaknar den granskande reportern. Bakom telegram och notiser finns ju dokument och människor som är möjliga att kontakta. Bakom upprepade problem anas ett mönster.

Om de offentliga handlingarna är avidentiferade kan du använda våra metoder för att hitta case som kan tänka sig berätta. Den direkt drabbade personen kanske inte själv tagit upp sin situation, men en vän eller anhörig kan ha vädrat ilskan i en bloggpost eller Facebookgrupp.

Min erfarenhet är också att många personer gärna berättar om sin situation även om de inte gått ut på eget initiativ – och att enda skälet till att de hittills inte gjort det helt enkelt är att de inte fått frågan!

Som reporter ställer du den frågan. Den enskilda berättelsen ger liv och känslor åt misstänkta systemfel och strukturella missförhållanden, som uppenbarat sig när du samlat ihop ärendena du började ana när du läste det tredje nyhetstelegrammet.

(Och svar nej, allt behöver inte vara blodigt allvar. En sommardag för några år sedan toppades Rapports huvudsändning av ett långt reportage om hur Svenska kyrkan runtom i landet börjat söka nya inkomstkällor i takt med att medlemsintäkterna sinade. Det var allt från dagis till sågverk – exempel som reportern snappat upp från olika inslag i svt:s regionala nyheter under de gångna veckorna, men där den samlade bilden visade något mer och större än de enskilda fallen.)

 

3) Skicka ut frågan!
Med en enkel kommunenkät får du en bas av kunskap som kan ge en hel serie artiklar eller inslag under sommaren. Hur skiljer sig de lokala ordningsreglerna för vindrickande i parkerna? Har kommunen en jämställdhetsplan med lönekartläggning? Vad har högsta tjänstemännen för förmåner? Vad fick förvaltningarnas senaste personalfester kosta?…

Det finns många frågor där svaren kan skapa intresse och reaktioner även under de varma sommarmånaderna (eller just då!). Och där kommunen kan och ska leverera svar även om ordinarie ansvariga är på semester.

(Tänk dock på mejlenkätens grundregel: testa frågorna på tre innan du skickar till 30! Annars är risken stor att du får svar fulla med motfrågor och svar som inte kan jämföras.)

(Mer om mejlenkäter har skrivits här.)

4) Hitta handlingarna!
Vilken story man än väljer, så kan man vara säker på att det finns pusselbitar som saknas. Perspektiv som aldrig kommit fram, fakta som förblivit fördolda.

Chansen är stor att dessa nya beståndsdelar står att finna någonstans där redaktionen faktiskt inte tittat – nämligen i dokumenten.

Jag ser ofta exempel på att reportrar gör sig alldeles för beroende av muntliga källor. I synnerhet vi som jobbar med etermedier; tillgången till ”nån att synka” kan i värsta fall avgöra storyns öde, samtidigt som ingen ens tänkt tanken att ta reda på vad som faktiskt finns dokumenterat och tillgängligt i skrift. (Jag har också flera gånger konstaterat att dokumentet kan vara en utmärkt nyckel till att få intervjupersonen att berätta mera – oavsett om det handlar om en motvillig makthavare, villig vevare eller extremnervös expert så blir intervjun bättre när de vet att du vet vad de redan skrivit i ämnet.)

Testa själv! Om det finns få handlingar – se till att begära ut alla. Om det finns väldigt många – begär ut listan och gör ett urval från vad som verkar mest spännande.

Och missa inte mejlen! Det är långtifrån givet att tjänstemän och politiker valt att diarieföra allt som har med ärendet att göra. Därför begär du att få ta del av de centrala spelarnas in- och utboxar, för att sedan fortsätta med en begäran om de mejl vars rubriker verkar intressanta. Fler än en gång har mejlkonversationer lämnat viktiga bidrag till journalistiska historieskrivningar i stort eller smått; från tunga kartläggningar av ”spelet bakom kulisserna” (Eskilstuna-Kurirens Mathias Ståhle vann en guldspade för den här granskningen av Vänsterpartiet 2008) till färgstarka detaljer och pikanta formuleringar.

5) Ta hem avvikelserapporterna!
Det har skrivts förr men det förtjänar upprepning: när någonting går fel kommer någon att tvingas skriva en rapport som måste skickas någonstans. De rapporterna kan vara en guldgruva för den granskande reportern!

Om du intervjuar kommunens restauranginspektör kommer du att få allmäna svar om hygienen på krogarna. När du begär ut rapporterna får du detaljerna om det ruttna köttet i det skitiga köket.

Samma sak gäller brister i förskolan, i äldreomsorgen eller kriminalvården. Gör en fem minuters hjärnstorm på redaktionen och ni kommer att komma på ämnet där varken ni eller konkurrenten varit förr – eller ämnet ni trodde var genomtröskat men där avvikelserapporterna ligger oupptäckta.

(Mitt eget tydligaste exempel: rapporterna om rymningar från svenska fängelser som visade på systematiska brister som Kriminalvården själv missat – en tvådagarsgranskning som finns förevigad av svt:s Öppet arkiv: del 1 och del 2.)

6) Testa ett påstående!
Fick kommunalrådet kritik för sitt utspel i juni? Nu har ni tid att reda ut vad som är sant i ämnet. Vad påstod landstingsrådet i våras om sjukhusbemanningen? Räkna på om det var rätt.

Makthavarens minne är ofta kort och selektivt. En journalistik som bara fokuserar på vad makthavaren vill göra från och med nu missar en viktig del av uppdraget – att granska utsagorna om hur verkligheten faktiskt ser ur.

Känns det svårt att välja makthavare och påstående? Använd tipset från vår förra post: kolla vem som är i tjänst! Vederbörande måste naturligtvis få möjlighet att försvara sig när ni hittar skillnaderna mellan deras påståenden och verkligheten, och jobbet blir förstås mer spännande om personen kan intervjuas på plats och inte bara på telefon från något semesterparadis.

7) Gör egen statistik!
Ja, journalister är ofta livrädda för siffror. På ett sätt är rädslan befogad eftersom det ofta blir fel när journalister befattar sig med siffror och statistik.

Men det borde inte hindra oss från att göra bra saker. I dag erbjuder nätet lysande resurser för den intresserade, från SCB:s databaser – över allt från inkomster och arbetslöshet till vilka namn som är de populäraste för nyfödda i olika delar av Sverige – till Google Trends – som jag själv upptäckte så sent som härom veckan (tack vare en lysande föreläsning av Andreas Ekström i Almedalen) där man kan följa och jämföra intresset för olika sökbegrepp på Google.

Ja, all statistik bör tolkas med försiktighet och noggrannhet. Ta hjälp av experter – ett samtal till SCB eller BRÅ är inte bara en säkerhetsåtgärd för att undvika missförstånd, utan kan också bidra till förståelse och exakthet i formuleringarna kring vad man faktiskt upptäckt. (”Fler anmälningar” behöver inte betyda ”Fler brott” – eller ens ”Fler anmäler” – men kan förstås ändå vara en nyhet.) (Och nej, antalet googlingar i Trends säger inte mer än att många googlat på ett visst begrepp vid en viss tidpunkt. )

Kom ihåg möjligheten att begära ut opublicerade siffror! Bara för att det inte skrivits något pressmeddelande om den lokala utvecklingen av försörjningsstödet eller användningen av ROT- och RUT-avdrag i länet så betyder det inte att uppgifterna inte finns.

Nu är dessutom den tid på året då många samhällsaktörer själva börjar sammanställa halvårssiffror över sin verksamhet. Jobbet kanske redan är gjort – och bara väntar på sin reporter!

8) Följ upp det som inte hände!
De flesta redaktioner brukar försöka få till någon typ av ”Vad hände sen?”-journalistik på sommaren. Man kollar vilka som var de stora nyheterna för ett, tre eller tio år sedan, och återvänder sedan till ämnet och någon eller några av huvudpersonerna.

Det är en utmärkt metod för att hitta stories i sommarvärmen (och blev ett bra tips i en av kommentarerna till vår förra post!) men riskerar ibland att landa i lite väl enkla ”Nu är det bättre”-vinklar.

Det sker inte nödvändigtvis för att vi faktiskt kan slå fast att det blivit bättre utan för att vi i ett ögonblick av slapphet ställer frågan till personer som har ett intresse av att ge en positiv bild. (”Hej kritiserade verksamheten, har ni fortfarande kris?”)

Fundera i stället över hur ni på riktigt kan mäta utvecklingen. Går det att avläsa något ur antalet anmälningar eller klagomål, eller finns det kanske en kontrollmyndighet som gjort inspektioner under tiden som gått, eller…?

Viktigast här: kolla vad som inte hänt sedan den stora uppmärksamheten. Låt inte nuet styra frågan om vad som borde gjorts (”Jo, vi var kritiserade, men vi har ju vidtagit massor av åtgärder!!”), utan gå tillbaks till vad som faktiskt sades då: vilka var löftena och utredningsförslagen som alla då såg som nödvändiga? (”Menar du att vi skulle ha skjutit till pengar också??!!?”)

Det är lite win-win för reportern här. Antingen visar det sig att utvecklingen faktiskt brutits, vilket förstås är en nyhet, eller så avstannade allt när strålkastarna vändes bort. Det viktiga är att du så långt som möjligt försöker skaffa dig en egen bild av utvecklingen – och inte bara blir mikrofonhållare åt ansvariga som aldrig kommer att säga annat än att allt blivit bättre. (Och som strängt taget aldrig erkände att det var kris för ett år sen heller.)

Naturligtvis åker vi och träffar människor också, helst alla tänkbara parter, men vi gör det mot en fond av fakta, inte med en föreställning om att tre svar på ”Bättre?”-frågor ger oss hela sanningen om vad som hänt sen sist.

9) Kolla årsredovisningen!
Det företag ni kollade i våras hade då fortfarande inte lämnat in årsredovisningen för föregående verksamhetsår. Ni tänkte då att ni skulle kolla senare.

Nu är senare.

Tänk på att det inte bara är intressant med det halvskumma bolaget som sålde skräp till pensionärer. Lika intressant är dataspelsföretaget som spådde sig självt en lysande framtid när det drog igång för två år sedan – eller för den delen kommunens helägda bolag där en stor del av verksamheten placerats. Eller de lokala friskolornas bolag, eller…

Förutom bolagets ekonomiska utveckling kan en årsredovisning innehålla flera andra typer av spännande information: allt från ersättningar till styrelse och vd och könsfördelningen bland personalen till signaler om framtida utveckling av verksamheten. (Lär dig genomskåda kodorden bara: om det ser ljust ut är det oftast ledningens förtjänst – finns det mörka moln på himlen är det marknadens fel.)

10) Spara reklamen!
De kommersiella budskapen tar inte semester – och det bör inte den granskande konsumentjournalistiken göra heller!

På 90-talet gjorde jag flera lokala granskningar som helt byggde på att jag själv sparade reklam – och jämförde påstådda ”Tidigare pris”-uppgifter med hur de tidigare priserna faktiskt varit, eller i efterhand granskade påståenden av typen ”Priserna gäller bara i dag” som syftade till att stressa fram inköp helt i onödan.

I dag bör uppmaningen också tolkas digitalt. Alla annonsörer satsar på webben – och tillfälliga webb-erbjudanden kan vara lika omöjliga att hitta i efterhand som ett kastat reklamblad på 90-talet.

Lär dig dumpa skärmar (om du inte kan det så läs våra tips) – och pröva alla påståenden om specialerbjudanden, tillfälliga superpriser och fantastiska chanser.

Och försök upprätthålla tanken att allt faktiskt kan prövas. En sommar för flera år sedan blev jag inblandad i en granskning där ett företag listade namngivna vinnare i sina webbannonser. Vi hade fått tips om att uppgifterna var fejkade och funderade länge på hur vi skulle kunna kolla det. Till slut hittade vi ett ovanligt namn bland vinnarna. Tre dagar senare hade vi lyckats kontakta samtliga innehavare av detta namn, och frågat om de vunnit något hos företaget i fråga. Det hade ingen, och kontrollen blev en effektiv punktering av bolagets utfästelser.

Glöm inte att sedan försöka konfrontera de ansvariga. Inte bara för att de förstås ska få svara med sina bästa argument, utan också för att ansvarsintervjuer om reklampåståenden ibland kan få ett direkt underhållningsvärde.

(Och läs Anders Nymans gästblogg om konsumetnyheter och -granskningar!)

Vilka är dina bästa sommarjobb? Dela med dig i kommentarerna!

Sex heta tips: så fixar du egna nyheter i sommarvärmen

Efter Almedalen går en stor del av det offentliga Sverige ner på sparlåga. Sannolikheten ökar plötsligt dramatiskt att den ansvarige politiken är på semester, kunnigaste tjänstemannen inte nås förrän om en månad och pressekreteraren på det stora företaget ursäktar sin okunskap med att vederbörande är vikariens vikarie.

Ett till synes hopplöst läge för kvalificerad nyhetsjakt, men inte alls ett ohanterligt läge.

Det går utmärkt att bedriva egen journalistik inom viktiga ämnesområden också under årets varmaste veckor. Det handlar bara om att tänka efter lite extra innan man börjar.

Därför här – våra bästa tips för nyhetsjakt i sommartid:

1) Välj ämnen som inte tar semester! Om du funderat på en kartläggning av tillgänglighet för funktionshindrade, en genomgång av läget för de lokala friskolorna samt en granskning av matsnusket på restaurangerna så skulle jag rekommendera dig att spara skolorna. För även om du (med hjälp av våra övriga tips) lyckas hitta rader av anmärkningsvärda uppgifter med både nyhetsvärde och allmänintresse, så kommer du att få problem med både intervjuer, miljöer och bilder. Skolorna är stängda, lärarna har semester och eleverna sommarlov.

Visst, får du ett tips om att den mest ansedde rektorn förskingrat pengar så bör det kollas direkt oavsett årstid, men om du väljer mer ämnesmässigt så kan skolorna utan problem vänta till hösten.

2) Välj fenomen med många påverkade! (Vilket inte behöver betyda ”sommarfylleriet”.) (Även om detta kan vara ett exempel.)

Du vill kunna hitta folk som berörs av din nyhet, och sannolikheten att du hittar en sådan är större ju större gruppen är.

Detta betyder förstås inte att du ska välja bort angelägna nyheter som gäller små grupper till förmån för meningslösheter som berör flera. Men om du vill ge dig på ett ämne med väldigt få direkt berörda bör du satsa extra mycket krut på att tidigt försäkra dig om att du har ett möjligt case som håller och ställer upp. (Eller att du har en arbetsledare som håller med dig om att ämnet är så angeläget att storyn klarar sig även utan case.)

3) Bygg från caset! Vilket kan vara ett sätt att vända på frågeställningarna 1 och 2: i stället för att leta människor utifrån ett ämne så väljer du story utifrån de personer du redan har tillgång till.

Varje redaktion har en outnyttjad guldgruva i form av alla de personer som själva hört av sig med sina berättelser. Min erfarenhet är att vi generellt är rätt dåliga på att använda den guldgruvan, något som under sommaren inte längre kan försvaras med det klassiska argumentet att det finns ett sådant flöde av utifrån-nyheter (pressmeddelanden, händelsenyheter och andra redaktioners nyheter) att vi aldrig behöver göra någon djupdykning i mejlkorgen. Den tid på året då det är extra svårt att hitta personer till våra stories kanske det kan vara läge att bygga en story utifrån en person i stället.

Så in i mejlboxen och leta! I din egen och/eller redaktionens. Det tar inte lång tid innan du hittar en potentiell guldklimp, och om tipset bara är någorlunda färskt och berättelsen någorlunda solid kan du ha skakat liv i sommarens stora scoop.

4) Be om berättelser! I de sällsynta fall där redaktionsmejlen inte är full av guldklimpar så kan det vara läge för påfyllning.

Jag har sagt det förr och säger det igen: den viktigaste förklaringen till att en redaktion (eller reporter) inte får några tips brukar vara att man inte bett om dem.

Är ni riktigt ambitiösa drar ni igång en crowdsourcing kring ett aktuellt ämne, annars kommer redan en enkel efterlysning att göra underverk. Min erfarenhet är att man ska vara tydlig med sitt tema och med sin reporteridentitet: ”Reporter Anna vill ha tips om maten” lockar mer än ”Tipsa tidningen om nyheter”.

5) Sök fakta och funktioner, inte personer! Ett kommunalråd kan ta semester och en förvaltningschef vara frånvarande. Men siffrorna över investeringarna och rapporterna från inspektionerna måste vara tillgängliga året om. Så fråga inte bara efter den som kan ett ämne – fråga efter dokumenten och uppgifterna som ger dig bästa kollen!

På motsvarande sätt kan man tänka kring intervjuer. Om ni tagit upp frågor kring ett angeläget ämne så måste det förstås finnas personer på plats som kan hantera även dessa under sommaren. Behövs kunskap om detaljer kan närvarande tjänstemän alltid sätta sig in i dessa – hur skulle de annars göra om t ex en kontrollmyndighet hörde av sig? (Nej, jag rekommenderar inte att du explicit ska hota med JO under de första två–tre samtalen. Men hinner det bli fyra och fem så kanske frågan ska väckas med redaktionschefen.)

Handlar er granskning om en specifik makthavare blir det dock svårt (”Kommunalrådets resor”). Då kan det vara idé att faktiskt anpassa utgörningen efter vederbörandes semester. På regeringen.se kan man t ex se vilka veckor olika ministrar är i tjänst under sommarveckorna.

6) Alla har inte ledigt! När man spånar sommarjobb är det lätt att man fastnar i ämnen som berör sol och hav. Glasstester och badtemperaturer blir självklara delar av sändningar och sajter. Men faktum är att en stor del av samhället faktiskt pågår precis som vanligt under sommarmånaderna – och är minst lika tillgängliga för rapportering och angelägna för granskning som någonsin annars.

Sommarvärmen må vara skön för strandbesökarna – men blir ett elände på arbetsplatsen där chefen struntat i att fixa ventilationen. Glassen må smaka utmärkt – men restaurangen närmar sig likväl konkurs vilket visar sig om man bemödar sig om att granska årsredovisningen. Ett besök på äldreboendet kan ge ett svar på vem som fick rätt om sommarbemanningens konsekvenser detta år…

Vilka sommartips har vi missat? Fyll på i kommentarerna!

Gästblogg: Dejtingsajter och Facebookgrupper – så hittar du källor på avstånd

Dagens gästbloggare är Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr från tidningen Byggnadsarbetaren, som grävt om en svensk byggjättes förehavanden i andra länder. De delar med sig av sina erfarenheter av hur man hittar källor i andra länder – online och offline.

På tidningen Byggnadsarbetaren bestämde vi oss för att granska byggföretaget Skanskas utlandsverksamhet. Vi hade några huvudspår klara men började med att bland annat prata med fackliga organisationer och skanna av lokala nyhetsmedier (Google Translate är din vän!) i länder där Skanska är verksamma.

Vi valde sedan att fokusera på en svartlistningsskandal i England och på att arbetare i Peru hade stämt företaget efter att de utsatts för en kidnappning då de arbetade för Skanska. Nu var det knepiga att, från Sverige, hitta fram till relevanta källor i respektive land.

I Peru var arbetarnas advokat en nyckelfigur. Via peruansk webb-tv visste vi hans för- och efternamn samt hur han såg ut men där tog det stopp. Det finns hundratals, kanske tusentals personer med samma namn i Peru. Varken Facebook eller Paginas Amarillas (Gula Sidorna) kunde hitta fram till rätt person. På Google gav en sökning på namnet drygt 2 000 träffar. Förfinade man sökningen genom att lägga till ”AND Lima” i söksträngen krympte resultatet till knappt 300 träffar. Vi gick igenom allihop. Precis när vi höll på att ge upp träffade vi rätt. På en peruansk dejtingsajt hittade vi en bild på den person som vi sett prata i tv. Där stod också hela hans namnföljd (i Sydamerika är det vanligt att man har två efternamn, ett från pappan och ett från mamman). Nu kunde vi hitta honom både på Facebook och i telefonkatalogen.

I England hittade vi fram till berörda personer genom att kontakta en man som lett organiseringen av de svartlistade arbetarna. Vi ringde runt, fick nya nummer och hittade efter hand fram till rätt personer. Men under researcharbetet visade sig också Facebook bortom det egna flödet ovärderligt. Vi hittade en öppen grupp där arbetare som drabbats av svartlistning flitigt diskuterade och ständigt lade upp länkar till brittisk medierapportering, myndigheter och så vidare. Gruppen blev ett nav i researchen. Med hjälp av länkarna där kunde vi enkelt få en bild av historiken och hitta fram till olika förstahandskällor (advokater, myndigheter, rapporter och så vidare). Under hela arbetet med granskningen fungerade gruppen som en nyhetstjänst som hjälpte till att hålla oss uppdaterade. (Vi skrev inte alls själva där, utan agerade fluga på väggen.) Vi hade förstås kunnat göra jobbet utan Facebook, men det hade varit omständligare. Och antagligen hade vi missat vissa guldkorn, så som den enda radiointervjun med frun och medarbetaren till den nu avlidne man som administrerade svartlistningsregistret.

Här kan du läsa reportagen.

Fem tips för att hitta källor på långt avstånd:

1. Välj medier på originalspråk I fallet med de kidnappade Skanska-arbetarna i Peru fanns det två sorters artiklar i svensk press. Först skrev alla tidningar en kortis om att kidnappningen skett och en vecka senare en lika kort nyhet om att gisslan hade släppts. Men en enkel sökning på spanska på nätet gav dussintals artiklar från Peru som fördjupade och följde upp händelserna.

2. Dammsug Internet Människor lämnar ofta betydligt större digitala avtryck än de är medvetna om. Personer kan finnas listade på forum, i gamla rapporter och på andra sociala mötesplatser, som dejtingsajter. Leta efter grupper, inte bara individer, på Facebook om du söker information eller case till något som berör många.

3. Låt det ta tid Det tar längre tid att hitta fram till rätt person när man ska orientera sig i en miljö, eller ett land, som man inte brukar rapportera från. När man väl hittat fram tar det också tid att skapa ett förtroende då man kommer från ett okänt håll för den intervjuade.

4. Chansa lite Till slut är det dags att åka även om jobbet känns läbbigt oplanerat. Vi hittade flera av våra bästa källor på plats, personer som vi inte visste fanns eller inte visste om vi skulle få tag på. Om du ändå reser iväg utomlands; stanna en extra dag så du hinner fånga upp de fynden.

5. Och ett mer generellt tips: Följ upp! Vi har på nyhetsplats under de senaste åren skrivit kort om både att Skanska varit inblandade i svartlistning och att Skanskaanställda arbetare i Peru kidnappats. Men det var, som så ofta, i uppföljningarna de verkliga historierna fanns. Samma sak gäller för intervjupersoner. En person som var engagerad i en fråga för ett par år sedan kan vara en ännu bättre källa i dag.

 

Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr

Lästips: Tidskriften Scoop intervjuar Jenny Berggren om granskningen här.

Julknäckens hemlighet

God fortsättning! Foto: Cecilia Beckmann
God fortsättning! Foto: Cecilia Beckmann

Hej du vikarie som har dina första inhopp dessa dagar!

Om du inte har något annat att glädjas åt kan jag meddela att du ända sedan starten i somras utgör vår allra viktigaste målgrupp. Tillsammans med ”erfarna kollegan som gärna fortsätter lära och delar med sig av sin egen kunskap” är det dig vi alltsom oftast har på näthinnan när vi författar våra små epos.

Om du inte blir glad åt detta faktum kan du i alla fall glädjas åt att din arbetsdag så här långt uppenbarligen är så lugn att du har tid att läsa världens nördigaste reporterblogg!

Eller…du gläds inte åt det? Du vill hellre ut och göra jobb?

Det ante mig. Du är verkligen vår målgrupp!

Och om jag då ska fortsätta glädjebudskapen så kan jag meddela att du nog kommer att få göra det. Åka ut och göra jobb. Om inte nu så efter lunch. Om inte i dag så i morgon.

Däremot kan det kräva en liten insats från dig själv. Därav titeln på dagens post.

Grovt räknat kan alla julknäck (som i detta fall är journalistsvenska för artikel/inslag, du nyfikne utifrånläsare) delas in i en av fyra kategorier:

1) Riktiga nyheter. Dessa är antingen utrikesnyheter eller väldigt ovanliga. När de inträffar råder det liksom ingen tvekan, ofta är det en nyhet av mycket allvarlig karaktär. Tsunamin är förstås det tydligaste exemplet men för några jular sen jobbade jag när rapporterna började komma om en skjutning i ett köpcentrum i Helsingfors, Finland. Då blev redaktionen helskärpt; tröskeln för att man en storhelg ska koncentrera en stor del av de små resurserna till en enda story är hög, men när det händer, då märks det.

Nyhetsarbetet blir i detta läge mycket likt ett vanligt nyhetsarbete, med den för dig viktiga skillnaden att du som oprövad vikarie kommer att få göra något/några av dagens viktigaste jobb, och att det (krasst) kan vara svårare att få tag på folk att intervjua, åtminstone framför kamera.

2) Väder/brotts/trafik-nyheten. Storyn som – beroende på hur siffrorna ser ut, och var i helgen vi befinner oss – handlar om vilken vit jul vi kan vänta oss utomhus, vilken vit jul alkoholistbarn inte kan förvänta sig inomhus, vad kombinationen av dessa första faktorer kan ställa till med längs bilvägarna, samt hur stora problem som oavsett detta kan väntas längs järn- och luftvägarna.

Mot slutet av helgen är det dags för facitjobben: det blev en svart trafikhelg, en lugn nyårsnatt etc. Om det blivit stora förseningar i järnvägstrafiken till följd av att Sverige överraskats av snö, brukar det alltid överraska helgredaktionerna så mycket att vi gör nyhet på det.

3) Rundisen. Det lite lättsammare inslaget i en sändning. Den lite roligare artikeln i tidningen eller på webben. Skrivs vanligtvis i singular, och de flesta redaktioner vill helst hålla den i singular också under helgerna. Färre lyckas.

4) Låtsasnyheten. Placerar sig någonstans mellan 1 och 3. Eller svävande vid sidan av båda. Vanligtvis något en arbetsledare läst på webben eller i telegramflödet och ”tycker verkar lite spännande”. Vanligtvis något ingen arbetsledare i världen skulle funnit spännande under normala omständigheter. Men nu är det helg. Och arbetsledaren kanske inte brukar få vara arbetsledare i vanliga fall och vill gärna vara en kreativ coach som inte bara låter reportrarna sitta av arbetspassen. Dessutom visade sig ju de förproducerade jobben i julsäcken vara rätt tråkiga. (Utom förstås de som gjorts efter våra sista minuten-tips härom dagen!)

Och mellan punkterna 3 och 4 öppnar sig nu förstås en möjlighet även för dig. Om arbetsledaren inte är kreativ kan du vara det. Leta grejer. Stort eller smått. Gärna mitt emellan: tillräckligt lättviktigt för att kunna göras ut utan alltför stora åthävor, tillräckligt tungt för att inte räknas in i rundiskvoten på domens dag (första morgonmötet efter helgerna, då redaktionschefen och de ordinarie arbetsledarna är tillbaka och recenserar vad som gjorts i deras frånvaro).

Den stora granskningen av kommunalrådets odemokratiska maktutövning passar alltså mindre bra att lansera nu. Hellre en lokal uppföljning på en brittisk undersökning om värdet av choklad, eller en uppsamling av konstiga lagar som träder i kraft vid årsskiftet, eller en debatt i sociala medier om sociala mediers roll under helgerna…

”Nyheter som kan skildras genom spontana intervjuer med folk på stan” är grundregeln.

Och jo, du kan göra skillnad även i kategori 1 och 2. Hitta experten som kan det tunga ämnet bättre än någon annan – eller göra intervjuer med strandsatta SJ-resenärer i fem olika städer, via Skype eller sms (beroende på redaktionens tekniska nivå). Det förstnämnda höjer din researcher-status, den andra din 2.0-image. (Åtminstone en av dessa höjningar ökar sen i sin tur din chans att få förlängning.)

Och när vi ändå pratar om din framtid… Har du läst ända hit? Då har du verkligen ägnat alltför mycket tid åt nöjessurfning denna viktiga arbetsdag!

Dags att gå ut och jobba, på stan eller på nätet.

Ett väl utgjort julknäck ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Må vara kategori 1, 2, 3 eller 4.

Glöm inte det!

Sju tips om crowdsourcing

Vid ett Skype-samtal med journalister på Fojo-kurs fick jag frågan vad jag hade för tips till de redaktioner som vill testa crowdsourcing – att gräva tillsammans med publiken.

Jag har varit med om några försök i denna genre: en granskning av Fas 3 i fjol och en av guldhandlare i våras – samt just nu en av mer eller mindre aggressiva försäljare.

Av dessa var guldgranskningen den minsta; nästan improviserad och utförd med Google Forms (vilket jag skrivit om här). Fas 3 var störst i och med att den var ett flera månader långt samarbete mellan Uppdrag granskning och svt:s nyhetsredaktioner (Aktuellt och Rapport + regionala nyheterna) medan jag förstås hoppas att säljgranskningen (ett samarbete mellan svt:s konsumentgrupp, researchgrupp och Pejlredaktionen) ska bli allra bäst 🙂

Dessa tre satsningar har gett mig ett gäng erfarenheter, och frågorna från Fojo-deltagarna fick mig att mejsla fram några av de viktigaste – mina tips till den redaktion som inte gjort det men skulle vilja testa:

1) Välj rätt ämne! Om man inte vill köra helt öppet, och låta publikens tips bli en omröstning om själva ämnesvalet, så är det nog klokt att fundera igenom vilka ämnen som kan tänkas kombinera angelägenhet, potentiellt publikengagemang och outputmöjligheter.

En grundregel är att avstå från de allra känsligaste ämnena. Korruption är ett lysande ämnesval för granskande journalistik, men kanske inte för crowdsourcing. I alla fall inte för ett första försök. Det riskerar att bli ganska fattiga texter under resans gång även om man får hundra tips om namngivna företagare som mutat namngivna tjänstemän – åtminstone fram till det ögonblick då ni skriver nyhetsartikeln om att ett av tipsen stämde.

För den som vill göra ett första försök gäller samma grundregel som för den reporter som vill testa att göra en första egen granskning: hellre mini/maxi än antingen/eller. ”Läget i skolan” slår ut ”kriminella kommunalrådet”. (Men ”Läget på skoltoaletterna!” är mer spännande än ”skolan”!)

2) Använd tradmedia för marknadsföring! De flesta redaktioner har fortfarande både större publik och större publikengagemang i sina traditionella kanaler än på webben. Detta ska ni utnyttja när ”crowden” ska marknadsföras. Vill ni få era läsare att berätta om förskolornas kvalitet på webben? Lägg in en uppmaning i tidningen! Vill ni få lyssnarna att hjälpa er med kartläggningen av eftersatta lekplatser? Be dem om det i nyheterna och/eller eftermiddagsprogrammet i radion!

3) Erbjud alternativa vägar! Det är webbformulären som öppnar dörren till crowdsourcingen: ett enkelt redskap för både avsändare och mottagare. Den förstnämnda får ett enkelt ”fylleri”, den sistnämnda en snygg kalkylfil och/eller databas. Men – den del av publiken som inte kan eller vill utnyttja webben måste också erbjudas en kontaktmöjlighet. Vi vill ju ha tipsen också från de medborgare som saknar internet – och berättelsen från tipsaren som inte tycker att formuläret fångar in hela historien. Därför: lägg till telefonnummer och snailmail-adress.

Får ni så många telefonsamtal att det upptar hela arbetsdagen? (Tro mig, jag har hamnat just där de gångna dagarna.) Fundera på att sätta upp särskilda telefontider. Eller installera en telefonsvarare.

4) Tänk igenom frågorna! Detta är extremt viktigt. Tänk bakifrån: när vi ska skriva artikel om detta – vad kommer att vara en nyhet? Om få eller många varit med om…vad då? Tycker…hur då? Om vi skulle göra en karta, hur skulle den se ut? En topplista? Citat från berättelser?

Kanske viktigast: om man vill kunna dela in materialet på korsen och tvärsen (och det vill man!) så måste man veta vad som är korsen och vad som är tvärsen – och ha frågat publiken om detta. På svt vill vi t ex gärna kunna dela ut de bästa tipsen till våra regionala redaktioner, och Pejl-redaktionen brukar därför alltid ha med en punkt där tipsaren själv får placera sig geografiskt i landet.

5) Förbered bemanningen! När jag gjorde guldgranskningen i våras var jag ensam ansvarig på redaktionen när tipsen och berättelserna började strömma in på kvällen efter de första tv-reportagen. Jag stod i ett redigeringsbås och skulle skriva tre webbtexter och klippa ett morgoninslag. Det var inget idealiskt läge för att börja gå igenom en crowd. ”Just det, nu måste jag gå igenom 30-40-50 berättelser också…”

Det blev en lång kväll.

6) Leta stories som ger case! Detta gäller åtminstone om du vill dela med dig av crowden – exempelvis om du jobbar på svt eller något annat medieföretag med många lokala eller regionala redaktioner som du vill samarbeta med. Min erfarenhet är att case slår allt. Berättelser som håller som enskilda stories. Slår statistik och siffror. Slår allt abstrakt.

7) Tänk igenom formen för återbetalningen! Hur ska ni bjuda tillbaks till publiken? Det självklara svaret är reportage, men det behöver absolut inte vara det enda svaret. Behöver inte ens vara det huvudsakliga svaret. En karta kan vara en lika enkel som briljant lösning – se Svenskans räntekarta eller för den delen Norrans över dåliga vägar. Staplar modell omröstning? Tabeller? Länkar? Fundera tre varv extra. Nyhetsartiklarna ger sig själva ändå.

Vilka är dina bästa tips för en lyckad crowdsourcing? Dela med dig i kommentarerna!

Lär av Flashback!

Flashback är en av Sveriges mest kontroversiella platser. En sajt och ett diskussionsforum som tar upp många ämnen som är tabu på andra håll: narkotika, pornografi, politisk extremism… Allt diskuterades lika engagerat som hemelektronik, blomodling och jobbskatteavdrag. Ledstjärnan är en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt – och en plattform för alla som vill utnyttja den. Diskussionens vågor går höga och de enda begränsningarna ligger egentligen i ett antal förhållningsregler; bland annat är det förbjudet att avslöja identiteten på en annan forumdeltagare mot dennes vilja.

Journalister har alltid haft ett kluvet förhållande till Flashback. Å ena sidan gör vi med jämna mellanrum stories om sajtens förskräckliga avarter (”näthatet”, ”undervegetationen” etc), å andra sidan har det hänt mer än en gång att reportrar använt uppgifter från Flashback som uppslag för reportage.

Detta ska emellertid inte handla om ifall Flashback är bra eller dåligt ur någon slags moralisk aspekt (eller som ventil för åsikter som inte hörs på andra ställen), utan om metod.

Journalister borde lära av Flashback. Eller för att vara mer exakt: många journalister borde ta lärdom av Flashbackgrävarnas rutiner när det gäller snabb och effektiv research, i synnerhet webbresearch. När det gäller att kvickt anamma nya tjänster och rutinmässigt utnyttja de gamla, så slår många Flashbacktrådar den genomsnittliga nyhetsredaktionen med hästlängder.

Väl kända är diskussionstrådarna där fejkade naturfotografier avslöjades och där det så kallade Bjästafallet reds ut. Den sistnämnda tråden nominerades till Guldspade av journalisterna Yasmine El Rafie och Carl Fridh Kleberg, den första vann Sveriges Radios pris Medieormen första gången det delades ut.

Men varje vecka lyckas Flashbackgrävarna lista ut vilka personer som döljer sig bakom kvällstidningarnas anonymiserade nyhetsartiklar och pixlade fotografier. Inom loppet av några timmar (ibland snabbare) avslöjar de kändisen som misstänks för misshandel, eller journalisten som åkt fast i en skattevärva. Sedan kommer de ofta vidare i researchen, genom en kombination av egna och öppna källor – företrädesvis på nätet.

Nej, grävarnas avsikter är sällan ädla publicistiska, och deras åsikter kan ofta diskuteras (vilket görs). Men sett ur ett rent metodperspektiv kan många Flashbacktrådar vara en pedagogisk guldgruva.

Några exempel:

  • Kvällstidningen har publicerat en suddig bild av en husentré, tillsammans med knapphändiga uppgifter om den misstänkte sångaren. Flashbackgrävarna spånar fram en handfull sångarkandidater och tar snabbt fram deras folkbokföringsadresser hos Ratsit, för att sedan jämföra adresserna i Google Maps Street View med den suddiga entrén hos kvällstidningen.
  • Med sajter som Ratsit eller Birthday.se kan man lätt hitta folks ålder, och på så sätt komma vidare från knapphändiga formuleringar typ ”i 40-årsåldern”.
  • När en skådespelare uppges ha samarbetat många gånger med regissören X, eller tvärtom, används databaser som IMDB för att snabbt utröna vem som jobbat med vem. Antalet kandidater kan snabbt minskas till en handfull eller mindre.
  • Flashbackgrävarna tar regelmässigt hem domar från domstolarna och information från Polisens händelserapportering. (Och publicerar förstås bådadera i den aktuella tråden.) I domarna finns både information om det aktuella fallet samt ledtrådar till eventuella tidigare domar, fler inblandade personer osv.
  • Ofta hittar man fördjupande information med vad som förefaller vara intelligent googling: att en viss adress inhyser ett kommunalt stödboende bekräftas genom att man lokaliserar kommunens egen informationsblad om boendet. Gamla och nya annonser för bostads-/lokaluthyrning/-försäljning kan innehålla viktig information om insidan av en fastighet.
  • Facebook skannas förstås regelmässigt, och oftare än man tror hittar Flashbackgrävarna helt öppna profiler, med bilder och personlig information om t ex brottslingar och brottsoffer. Även personers vän-listor kan naturligtvis vara till nytta när man vill kartlägga någons kontaktnät.

Detta är bara några exempel på hur de aktiva undergroundgrävarna lyckas komma längre på kortare tid än många redaktioner. De kommer ikapp den anonymiserade artikeln, och de kommer ofta också förbi och vidare i sin gränslösa informationsjakt.

(Nej, jag argumenterar naturligtvis inte för att redaktioner ska anamma Flashbacks publiceringspolicy.)

En viktig faktor är också att Flashback-arbetet blixtsnabbt kan fördelas på flera olika personer. Ju hetare ämne, desto fler potentiella medgrävare. Trots att användarna inte känner till varandras identiteter skapas snabbt ett intuitivt samarbete. Även på denna punkt har många redaktioner en del att lära; hur ofta sitter vi inte och gör vår research helt individuellt, i stället för att alla som kan kastar sig över dagens stora story och hjälps åt att på minimal tid få fram maximal information?!

Hur står sig dina rutiner mot Flashbackgrävarnas? Berätta i kommentarsfältet!

Gästblogg: Så hittar du konsumentnyheter

Dagens gästbloggare är Anders Nyman, en av Sveriges mest erfarna konsumentjournalister. Under åtta år har han – först på sajten Cint och sedan med egna Knyt – dagligen letat och lagt upp länkar till nyheter med konsumentanknytning. Det har blivit en del egna artiklar och granskningar också. Här delar han med mig sina råd om på hur man snabbt tar hand om tipset om den lurade konsumenten:

”En kvinna i Ronneby blev nyligen uppringd av en annan kvinna. Samtalet hördes dåligt, men plötsligt tackade kvinnan som ringt upp för kvinnans medverkan och några dagar senare fick hon ett paket med bantningsplåster och en faktura på 49 kronor med posten. Eftersom hon inte beställt något polisanmälde hon företaget, rapporterar BLT i papperstidningen.”

Även om företagsnamnet inte nämns i notisen ovan stod det säkert i polisanmälan. Ta namnet – Healthzone i det här fallet – och gå till: Konsumentverkets diarum – en guldgruva.

Konsumenter som råkar ut för att företag inte följer lagar och regler inom konsumentområdet kan anmäla det till Konsumentverket. Det är naturligtvis bara en minoritet som gör det, men ett oseriöst företag kan ändå snabbt få hundratals anmälningar. Från 1 januari 2011 ligger Konsumentverkets diarium ute på webben.
Här kan man söka på företagsnamn och se ärendemening och tid för anmälningarna. Man får också se diarienumret. Skicka det i ett mejl till konsumentverket@konsumentverket.se för att få ut själva anmälan, som i regel innehåller anmälarens kontaktuppgifter och annan nyttig information, och ibland t o m inscanningar eller skärmdumpar.

Man kan också söka bland verkets tillsynsärenden. Har det anmälda företaget börjat utredas av Konsumentverkets jurister? Begär ut skrivelserna och företagets svar.

Saknar du nyhetstips? Lämna sökrutan tom när du söker, så får du se alla registrerade anmälningar i kronologisk ordning. Det går naturligtvis också utmärkt att ringa till registraturen på Konsumentverket och ställa frågor, tex om anmälningar inom ett visst område.

En sökning på Healthzone i diaret ger 128 anmälningar, från början av 2011 och framåt. Ärendemeningarna visar bland annat på oskäliga avtalsvillkor, utskick av obeställda produkter, vilseledande marknadsföring, och namn på några av företagets produkter: Algodril, Removyl, Cellu-diet. Diariet visar också att ett tillsynsärende inleddes redan 2011.

Du kan också söka rådgivningsärenden i diariet hos EU-finansierade Konsument Europa, som är en del av Konsumentverket. Konsument Europa ger konsumenter personliga råd vid gränsöverskridande handel, och samverkar med andra ECC-kontor i andra EU-länder. Här är ärendemeningen längre och mer beskrivande, exempelvis:

”K blir uppringd av Healthzone, erbjuds present då K ’var så bra kund förut’. K har nu fått ytterligare försändelser och fakturor, trots att något prenumerationsavtal aldrig avtalats.”

Totalt finns 57 ärenden hos Konsument Europa, och alltså nära 200 anmälda fall totalt. Med tanke på anmälningsfrekvensen sannolikt toppen på ett isberg. På bara fem minuter kan notisen alltå växa med mycket matnyttig information till läsarna, utan att ens begära ut några handlingar.

Fler måste-källor för konsumentjournalisten är:

Konsumentvägledningen
Långtifrån alla kommuner har en kommunal konsumentvägledning. Men i de fall den finns är vägledaren en guldgruva för konsumentnyhetsjägaren. Få har så bra koll på konsumenters aktuella problem och de fula företag som härjar – eller juridiken bakom.

Alla konsumentvägledningar för statistik över inkomna ärenden. De flesta är anslutna till Konsumentverkets system Konstat. Varje län ser sin egen statistik. Förhoppningsvis är vägledarna duktiga på att skriva in namn på företag det klagas på, så att de blir sökbara.

Vill man ha vägledarstatistik för hela riket får man ringa Konsumentverket. Konsument Göteborg, en av landets största vägledningar, envisas dock med ett eget statistiksystem och saknas alltså.

Häromveckan var jag själv i Östergötland och föreläste för länets konsumentvägledare. Vi pratade bland annat om att ha rätt och få rätt. Det sistnämnda händer rätt ofta när media tar upp ett fall, även om konsumenten kanske inte ens har rätt formellt sett. Se till att skaffa en kontakt på lokaltidningen rådde jag vägledarna. Det omvända gäller förstås också för journalister!

Konsumenternas rådgivningsbyråer
Även om en lokal konsumentvägledning saknas kan konsumenterna få råd hos någon av branschens oberoende rådgivningsbyråer. Detsamma gäller förstås dig som journalist. Bank och försäkring, el gas och fjärrvärme och tv, telefoni och bredband – alla nås via den här länken.

Allmänna Reklamationsnämnden
Anmälningar hos ARN är offentlig handling. Det är bara att ringa eller mejla och fråga om företag x (eller anmälare x) förekommer i anmälningar eller avgöranden. Dessa går sedan att få ut som pdf. Begär du ut mycket, eller sådant som inte finns inscannat, kan det dock kosta.

Råd & Röns Svarta lista
Företag som inte följer en rekommendation från Allmänna Reklamationsnämnden hamnar på Råd & Röns Svarta lista. Listan uppdateras en gång i halvåret. ”Återfallsförbrytare” markeras särskilt.

DM-nämnden
DM-nämnden är ”en av näringslivets egenåtgärder för god marknadsetik”, som det så fint heter. Hit kan företag som inte sköter sig i direktmarknadsföringen anmälas och granskas. Det gäller tex telemarketing, direktreklam, mobil marknadsföring, sökordsmarknadsföring och e-postmarknadsföring. Påföljden om företaget fälls blir bara ett uttalande, men statistiken är intressant. Och juridiken. Uttalandena finns att läsa på sidan.

Andras artiklar
Du kollar givetvis upp företaget i de artikelarkiv du har tillgång till. Är du en fattig frilans? På Knyt.se finns sammanfattningar och länk till artiklar från 2004 och framåt, med ett uppehåll runt 2010. Från 2011 taggas också allt med olika nyckelord, tex ”skimming”, ”Microsoftbedragare”, ”bilköp”.

Google
Att man kan googla efter konsumenters omdömen och kommentarer, och söka på Facebook efter missnöjesgrupper, säger sig nog självt. I grupper på Facebook kan man t ex hitta case till sin artikel.

”Name and shame”
”Det behövs mer name and shame”, sade konsumentminister Birgitta Ohlsson i en intervju förra året. Själv håller jag med. Det gäller både notiser om vilseledande marknadsföring, skumma företag som dragit pengar från kortkontot, och företag som fällts i ARN. Saknas namnet är notisen glömd så fort som den lästs. Finns namnet med hittas den av sökmotorerna, och konsumenter som letar information får hjälp. Många tidningar har en för mig obegriplig motvilja att nämna namn. Gör det!

Lyssna på experterna
Vissa av konsumentvägledarna i Östergötland hade haft dålig erfarenhet av journalister som stressat igenom en intervju, och sedan i tidningen dagen efter missuppfattat alltihopa. Det är ju konsument-juridik det handlar om, och viktigt att det blir rätt. Var därför frikostig med att låta vägledaren, juristen på Konsumentverket eller vem du nu intervjuat läsa igenom det du tänker publicera. Så undviker du pinsamma misstag.

 

Anders Nyman

Gästblogg: Våga ringa!

Mitt (Mickes) inlägg Sluta ringa folk väckte en del starka reaktioner i förra veckan. Telefonen är reporterns bästa vän, hävdar Björn Häger som här svarar med ett utdrag ur sin (utmärkta) bok Reporter – en grundbok i journalistik. (Jag tackar Björn, backar en aning från min hårda rubrik – samt konstaterar att just denna gästblogg är ett bra exempel på ett arrangemang som gick bra att få till utan att vi någonsin lyfte luren och pratade med varandra; allt gjordes upp via Twitter och mejl :-))

Uppdraget kan komma från en chef eller från tidningens morgonmöte: ”Ring och ta reda på när kommunstyrelsen ska ha sitt extrasammanträde och vad som står på dagordningen!” Ett sådant uppdrag ska vara lätt även för den reporter som aldrig tidigare bevakat kommunpolitik. Hon sitter inte och väntar på instruktioner om vem hon ska ringa, hon ringer kommunens växel och ber att få prata med ”någon som har hand om kommunstyrelsens sammanträden”. Efter att ha blivit kopplad till flera tjänstemän som inte har en aning, hamnar hon till slut rätt. Och det ska inte ta mer än några minuter.

Så ser vardagen ut för de flesta reportrar. De får uppdrag de aldrig fått förut och det ingår i yrkeskompetensen att ändå hitta rätt.

Räkna med att nio gånger av tio kommer du att hamna fel. Det ingår i jobbet att chansa och ihärdigt bita sig fast i dem man får tag på tills de lämnar ifrån sig ett annat namn du kan ringa till.

Många samtal är också rena kollsamtal, till exempel att ringa det klassiska samtalet till vakthavande befäl hos polisen och fråga om det hänt något. En ambitiös reporter sitter inte sysslolös, utan har alltid en lista framför sig på skrivbordet med saker att kontrollera. Det kan vara att ringa på något långsiktigt projekt som ligger och puttrar, eller att ringa någon kontakt någonstans och bara fråga om de har något på gång.

Du behöver inget särskilt skäl att ringa. Det fina med att vara journalist är att du kan ringa vem som helst och fråga om vad som helst. Det räcker med:

– Hej, jag är journalist och tänkte kunskapa mig lite om det ni håller på med, hur är det med..?

På en timme kan en ihärdig reporter ragga fram en hel lista med nyheter, enbart med telefonens hjälp.

En mästare på detta är journalisten Leif Eriksson som rest runt bland Sveriges Radios lokala kanaler och pratat nyhetsjakt inom ramen för något som kallades Nyhetsverket. Som en gimmick brukar han slå vad med kursdeltagarna om att han inom deras område, på en timme kommer att hitta tio nyheter som de inte känner till.

Det spelar ingen roll om det är i Karlstad eller om det är i Gävle, Jakarta eller Saigon, där han också gjort det. Leif vinner varje gång.

Hans metod är att bläddra i telefonkatalogen och på måfå leta upp företag och institutioner som verkar intressanta. I Karlstad blev det till exempel ett byggbolag, ett fastighetsbolag, sjukhuset, kyrkoförvaltningen och musikteatern.

Sedan ringer han upp chefen och säger att han är på jakt efter något spännande att delge radiolyssnarna. Han frågar vad som upptar chefens tid just nu, nyinvesteringar, nedläggningar, ny konkurrens, utbildningsprojekt, omdaning, nya trender och tendenser i branschen, uppgifter om konkurrenter med mera.

Efter en timme har han alltid en lista på minst tio nyhetsuppslag. När han gjorde det i Karlstad bestod listan bland annat av nyheter om att kyrkans ekonomi är sämre, att den vill anlägga en begravningsplats på ett regementsområde, att över sextusen lägenheter ska få egna kvarterskomposter, att antalet tomma lägenheter minskar, att byggföretaget väntar en stororder, att sjukhuset köpt en röntgenkamera som medför en medicinsk revolution i att ställa diagnoser och att många från kultureliten i Stockholm köar för biljetter till den nya operan…

Redaktionerna Leif besöker får ta över listan och betar sedan av uppslagen ett efter ett i sina nyhetssändningar.

– Metoden fungerar utmärkt. Om du vågar prova så kommer du att bli självförsörjande på egna nyheter. Dessutom blir det originalnyheter som ingen annan har och som inte är utskickade av någon annan, säger Leif Eriksson.


Björn Häger

Sluta ringa folk!

I vissa avseenden är journalister snabba att anamma ny teknik och dess landvinningar. I andra…mindre snabba.

Jag slås ofta av hur telefonberoende vi fortfarande är, mer än 15 år efter att internet gjorde sitt intåg på redaktionerna. Vi ringer alla, alltid, om allt. Case likväl som experter, debattörer och ansvariga.

Framför allt ringer vi och frågar om fakta. Frågor som inte sällan får till svar att ”Du kan kolla på vår webbsida”. Då kan vi ha ägnat timmar åt telefonväntan, telefonmeddelanden, telefonväxlar och telefonhänvisningar. – Okej, då ringer jag henne i stället… är en inte ovanlig replik när vi efter en halv dags väntan blir uppringda av personen som hade så bra koll…inte.

Telefonsamtal är i många fall det sämsta tänkbara kontaktverktyget för journalister, gravt underlägset mejl, sms, sociala medier och andra alternativ.

Problemen finns i flera led: Telefonen knyter upp dig. Du måste hålla luren vid örat under ofta långa väntetider, och vara beredd att gång på gång förklara samma ärende för ytterligare en person som riskerar hänvisa dig vidare eller ber att få återkomma när lunchen är över, eller måste få fundera på frågorna, eller befinner sig i utlandet… Jämför detta med till exempel ett mejl som snabbt hittar rätt i en organisation, till en person som antingen förser dig med information i ett svarsmejl, eller ringer upp dig för ett fördjupat samtal, eller sms:ar tid och plats för en möjlig intervju. Mejlet ger dig tid att arbeta vidare med storyn i stället för att sitta i telefonköer.

Telefonen är också den mest krävande kontaktformen för motparten (vilket Sofia Mirjamsdotter skrivit klokt om, tack för tankeredan!) och bör sparas till de absolut nödvändiga lägena. Och tro mig, de allra flesta människor återkopplar gärna och snabbt om de fått ett sms eller Twittermeddelande från en journalist – om inte annat så av ren nyfikenhet.

Visst, jag ringer själv många samtal – enligt en fotograf var jag den mest telefonerande reporter han träffat, baserat på vad han såg av mig under timmarna i bilen på väg till eller från en inspelning – och jag förnekar inte att de ibland kan utgöra den smartaste kommunikationsformen. Till exempel

  • när tiden är extremt knapp och du måste få ett besked från en person du vet att du har rätt telefonnummer till, eller
  • när du vill få fram sån information som inte går att finna på nätet, till exempel om spelet bakom kulisserna i ett känsligt ärende, eller
  • när du vill konfrontera en makthavare med viktiga frågor som du har skäl att misstänka att vederbörande egentligen inte vill svara på, eller
  • när du har goda skäl att anta att ett telefonsamtal skapar ett förtroende och en välvilja hos till exempel en möjlig case-person, som skulle hotas vid en annan typ av kontakt.

På den sista punkten tror jag i och för sig att vi ofta väljer telefonen av slentrian snarare än efter ett rationellt övervägande. Många personer blir betydligt mer förskräckta om de plötsligt får en journalist i telefonen än om de får t ex ett mejl, ett meddelande på Facebook eller ett brev med vanlig snailmail-post. De sistnämnda signalerar ett betydligt större mått av valfrihet, och därmed trygghet, inför en eventuell fortsättning på kontakten, än ett stressat samtal i luren. (När tv/radio-reporter-samtal är som sämst kommer frågan ”Kan du tänka dig vara med?” som en av de allra första. Få samtal skulle göra mig mer avskräckt från all eventuell medverkan.)

Många av våra telefonsamtal handlar om helt andra saker än de ovanstående, t ex faktafrågor eller praktikaliteter kring en intervju. Att lösa detta via skriftliga kanaler är inte bara enklare och mindre stressande för bägge parter – det ger dig också mer energi och tid till de där riktigt viktiga samtalen. På telefon, via Skype eller öga mot öga.

Dessutom minskar du risken för missförstånd kring t ex en intervjubokning (”Jag tror det var nummer sju…”).

Om du dessutom blir en hejare på sökmotorer kan jag lova att en stor del av de uppgifter du planerar att efterforska telefonledes, faktiskt redan finns tillgängliga på det världsomspännande datanätet internet.