Gör en enkät skitfort

Du som har ett e-postkonto hos Google får inte missa alla andra verktyg som finns där. Gmail är bara toppen av ett isberg – där finns också till exempel en kontorssvit med enkla motsvarigheter till Microsofts Office-paket. Och det är klart att om man jämför med det senare, så kommer man att sakna funktioner – men här finns också sådant som man inte hittar någon annanstans.

Som reporter drar man sig ibland för att göra enkäter, eftersom det kan vara lurigt att formulera vettiga frågor (som inte ger en tjänstmannauppläxningar om definitioner med vändande post) eller vara tidsödande att sammanställa.

Men tänk om det sistnämnda inte behöver vara sant! Tänk om de kan sammanställa sig själva. Då är ju halva jobbet gjort! I Googles kontorssvit kan man inte enbart skapa ordbehandlingsdokument och kalkylark – man kan också skapa enkäter. Välj ”Form” då du klickat på ”Create” i Google Drive.

Det gäller att skapa relevanta frågor anpassade efter enkätens målgrupp
Det gäller att skapa relevanta frågor anpassade efter enkätens målgrupp

Längst ner i bilden syns länken till formuläret som du bifogar till det mejl du skickar till dem du vill att de ska svara på enkäten. Det kan ju finnas en förtroendepoäng i att skicka mejlet från din jobbadress.

Då respondenten fyllt i och skickat in sitt formulär så dyker svaren genast upp i ett kalkylark i din Google Drive.

Datan är insamlad och det är dags att nörda ner sig ordentligt
Datan är insamlad och det är dags att nörda ner sig ordentligt

Här kan man jobba med datat som vanligt i ett kalkylark och göra de beräkningar man är intresserad av. Man slipper alltså det där steget med att samla ihop alla brev eller mejl och bocka av hur många som svarat ditten eller datten på olika frågor. I stället kan man gå direkt på att generera statistik.

Ids du inte ens det? Översikten går att få i diagramform automatiskt.

Den riktigt late kan få ut diagrammen direkt
Den riktigt late kan få ut diagrammen direkt

Och ja, i bilden här ovan kan grafikern direkt högerklicka på diagrammet och spara ner det som en bildfil, i stället för att ni ska missuppfatta varandras anteckningar en hel dag och upptäcka felen precis innan ni tänkt gå hem.

Vill du veta lite mer handfast om hur man går tillväga? Åsa Kronkvist på Högskolan i Kristianstad har gjort ett helt gäng handledningar på Youtube. Den första ser ut så här:

Uppgifterna lagras ju hos Google, så du får förstås fundera över vilken typ av uppgifter du vill samla in på det här sättet. Jag föreställer mig att det kan vara ett praktiskt sätt att samla in information från till exempel tjänstmän hos alla kommuner i ett visst spridningsområde. Eller alla länsstyrelser i ett visst land, eller något åt det hållet.

Lycka till!

Uppdaterat samma dag (av Micke): Den som vill läsa mer om olika sätt att gräva med publiken, inklusive kloka tankar i kommentarerna kring t ex Googles roll, rekommenderas denna post.

6 tips: Så hittar du case

Journalister letar alltid efter case. Det är journalistsvengelska för ”person som berörs av det vi berättar om”.

Jobb om fastighetsskatt? Hitta en villaägare!

Strid om vårdlönerna? Ta fram en undersköterska!

Dags för vårbudgeten? Besök en typfamilj!

Så fort ämnet är abstrakt brukar redaktioner börja jaga dessa case. Det kan göras mer eller mindre begåvat och fantasifullt (måste årets ”budgetfamilj” alltid bestå av ett heterosexuellt par med egna barn?) men bottnar i en sympatisk strävan att göra begriplig journalistik som inte bara innehåller makthavare och experter.

Alla redaktioner vet att det kan vara svårt att hitta case. Så gott som dagligen får jag mejl från kollegor med innebörden ”Söker någon som…”, och numera ser man också motsvarande efterlysningar i sociala medier.

Andra traditionella vägar är att ringa en intresseorganisation. Paradoxalt nog kan det t ex vara riktigt enkelt att hitta personer med konstiga sjukdomar i Sverige. Så länge det finns en patientorganisation finns det oftast möjlighet att snabbt hitta ett case. (I många fall en förtroendevald i den aktuella föreningen, vilket dock sällan nämns i reportaget.)

Samhällsaktörer som gärna vill sprida sina budskap känner förstås till vårt case-intresse, och bistår gärna med berörd person när en ”nyhet” ska presenteras – till exempel en ny medicin.

Till detta kommer ett antal nya nättjänster som gärna hjälper journalister att hitta case (och andra personer). Dit hör Rättviseförmedlingen och Hjälp en journalist – och på ett mer allmänt-socialt plan Twitter-hashtaggen #jourtips (inte att förväxla med #journalisttips :-)) som jag gissar att mer än en PR-konsult håller permanent koll på.

Mindre effektiva metoder – enligt min erfarenhet – brukar vara att be om hjälp från folk som egentligen inte har något intresse av att hjälpa till. Till exempel – för att fortsätta inom vårdsvängen – en läkare som ”ska fråga några patienter om de vill ställa upp”.

Här kommer fem mer udda vägar som funkat för mig vid olika tillfällen:

1. Finn ett forum. Så fort ditt ämne intresserar mer än en handfull personer (och ibland även då) finns en chans att någon startat ett internetforum i ämnet. Hitta det! (Typ: googla ämnet + ”forum”.) Och väl där: skriv en efterlysning eller vänd dig direkt till en eller flera deltagare med dina frågor. Om det krävs att du blir medlem – ställ den arbetsinsatsen mot chansen att du får napp! Låt ämnet avgöra om du ska gå in under eget namn eller anonymt. Tänk på att ämnet också kan ha en egen kategori – eller tråd/ar – hos till exempel Passagen, Familjeliv eller Flashback Forum.

2. Hitta mer på Facebook. Du har lagt ut en fråga på din personliga sida, och redaktionen har lagt ut en på sin. Men har ni sökt aktivt efter grupper och FB-sidor som redan diskuterar ämnet? Chansen är stor att de finns, att de går att hitta, och att du där hittar personer som redan är engagerade och beredda att prata. Lär dig de olika kategorierna av sökresultat hos Facebook (ligger under ”Sökfilter” i vänsterspalt när du valt att titta på ”Alla resultat” av en sökning). ”Offentliga inlägg” kan t ex vara en guldgruva om man letar efter människor som skrivit om ditt ämne.

3. Lokalisera bloggarna. Bloggvärlden lever! Även om en stor del av den snabba sociala medier-diskussionen i dag förs på Twitter, så är bloggen ett mycket levande vardagsverktyg för massor av svenskar (inte bara för oss :-)). De flesta bloggare befinner sig långt ifrån rampljuset, och skriver om en vardag som ofta präglas av just det där specialämnet som du är intresserad av. Använd de särskilda sökmotorerna Google bloggar eller Knuff. (Eller, om du letar en politiskt aktiv person: Politometern.)

4. Använd offentlighetsprincipen. Har ditt ämne avhandlats i ett myndighetsbeslut av något slag? Då kan det vara värt att testa vår fantastiska grundlag, antingen genom att kontakta myndigheten där ett sådant beslut kan tänkas finnas – eller ta genvägen (om redaktionen eller du själv betalar för det) och utnyttja Sirenarkivet. Metoden kan vara synnerligen effektiv om det t ex handlar om ”anmälnings-myndigheter” som Allmänna reklamationsnämnden, dit folk hör av sig som är förbannade över en oförrätt, och det redan därmed finns en hög sannolikhet att de kan tänkas vilja prata om sitt ärende.

5. Använd arkivet. Detta är ju egentligen fusk och lite skamfyllt, men att ”återanvända” ett case som redan framträtt i det egna mediet – eller något annat – kan vara den snabbaste vägen i akuta lägen, och kan göras mer eller mindre intelligent. Erkänner gärna att jag både en och två gånger återanvänt case från olika lokalmedier, medan jag skulle skämmas på riktigt om jag skulle behöva använda samma som tv4-nyheterna hade i går.

6. Gå ut! Överraskande ofta går det att hitta folk i den icke-digitala delen av verkligheten. Du har inte lysande chanser att hitta personen som har den där speciella sjukdomen, eller den mystiska böjelsen i sängkammaren (eller i vart fall: någon beredd att prata om den). Men om det handlar om bredare case-kategorier typ ”småbarnsförälder” – så kan ett besök ”där ute”, t ex på en lekplats, ibland vara det effektivaste tricket.

Bonustips 1: Ställ inte Värsta Frågan först. Om du inte har extremt bråttom kan det vara mödan värt att inte öppna med att fråga om någon ”kan tänka sig att vara med i ett reportage”. Börja i stället med att fråga om erfarenheter och kontakter, och be folk att kontakta dig via direktmeddelande, mejl eller telefon. När du väl upprättat den personliga kontakten kan du ställa den känsligare frågan om medverkan. Visst, du riskerar att lägga tid på kontakter som inte resulterar i reportagerader och -minuter, men du får samtidigt fler inblickar i just det ämne du vill skildra. Överväg också om du ska erbjuda anonymitet, det gör skillnad för många människor och du kanske hellre har ett anonymt case än inget alls.

Bonustips 2: Tänk på formuleringarna. Ibland söker vi lite fantasilöst efter personer både på Google och i andra sammanhang. Själv minns själv hur jag för många år sedan med extremt kort deadline skulle försöka hitta en ung förtidspensionär. Sökordet ”förtidspensionär” gav väldigt många artiklar som handlade om fenomenet förtidspension men ingenting om enskilda människor. Men genom att i stället söka på formuleringen ”år och förtidspensionär” fick jag en hel rad perfekta träffar. Min gissning var att den formuleringen rimligen måste finnas med i ingressen till 99 av 100 artiklar om unga förtidspensionärer – typ ”Eva är bara 25 år och förtidspensionär” – vilket visade sig stämma.

Ibland kan vi ha stor nytta av vår egen förutsägbarhet!

Vill du ha fler tips om hur man får tag på personer (när man väl vet vilka de är) så har jag skrivit om det här.

Gillar du Journalisttips? Prenumerara på våra poster via epost eller RSS. Och följ oss gärna på Facebook eller Twitter.

6 metoder att hitta nyheter på Twitter

Med Tweetdeck kan man hålla koll på väsentligheter.
Med Tweetdeck kan man hålla koll på väsentligheter.

Du har ett eget Twitterkonto och kanske har också redaktionen ett.

Ni vet att Twitter är en flervägskommunikation, att det både handlar om att ge och att ta. Ni har lärt er och kommit igång med det egna twittrandet och har förstått hur ni kan använda Twitter för att få spridning på era egna stories.

Gott så. Men det var ju något mer. Twitter var ju inte bara en ny publiceringskanal. Det handlade ju om input också. Twitter kan ju faktiskt vara en helt lysande inputkälla. Men det kan vara klokt att försöka komma lite längre än bara flödet av folk man råkat trycka ”follow” på.

Därför här – sex tips på hur du hittar nyheter på Twitter:

1. Håll koll på dina ämnen. Om du ska bevaka konsumentfrågor är sannolikheten hög att intressanta tweets innehåller ordet konsument, eller rentav hashtagen #konsument. Samma om du ska bevaka orten Örebro (#örebro) eller en person som heter Reinfeldt. Alltså ska du söka efter dessa begrepp.

Letandet bör ligga permanent, så du inte behöver gå in och göra sökningen på nytt varje minut, timme eller dag. Enklaste metoden för detta är att använda ett verktyg där du kan jobba med Twitter i flera olika kolumner, till exempel Tweetdeck, Hootsuite eller Seesmic. Skaffa ett konto hos någon av dessa (gratis)tjänster och du har goda möjligheter att hålla koll på flödena kring dina favoritämnen. Du kan göra permanenta sökningar på både hashtags, ord och begrepp (”fas 3” med citattecken runt) samt köra flera sökningar i samma (”fas 3” OR #fas3).

Bonustips: om du använder ett sökord som ger träffar på många olika språk (exempelvis ”rapport”) men du bara vill ha de som skrivs på svenska, kan du avgränsa sökningen till tweets på svenska med kommandot lang:sv (rapport lang:sv). Det filtrerar inte allt men en hel del.

2. Sök användare. Genom att hitta twittrare som skriver och/eller agerar inom ditt bevakningsområde ökar chansen radikalt att du hittar intressanta tweets. Användare hittar du genom att antingen söka på de namn du redan känner till inom ditt specialområde (kommunpolitiker, myndigheter, profilerade debattörer…) eller genom att notera vilka användare som återkommer vid ovanstående ämnessökningar.

Intressanta användare kan du sedan samla i listor. Du går in på användarens profilsida (t ex twitter.com/mickep2) och trycker på lilla ”profilknappen” till höger om ”Följer” (förutsatt att du följer personen). Där väljer du sedan ”Lägg till eller ta bort från listor”, och kan efter eget huvud placera in användaren i din/a privata eller offentliga listor (”Örebro”, ”konsumentfolk”, ”Fas 3-debattörer” etc).

Listor kan också vara ett sätt att minska risken att bli lurad av fejk-konton.

Du kan också prenumerera på listor som andra redan skapat. Till exempel kanske någon redan skapat en lista över twittrare i ditt bevakningsområde (Örebro med omnejd).

Listor hittas enklast från profilsidor. Kolla vilka listor en användare är medlem av, och/eller prenumererar på; du hittar dem via ”Listor” i vänsterspalten på profilsidan. Klicka sedan själv på ”Prenumerera” på de listor du vill följa. Klart! Nu följer du alla användare i den aktuella listan.

Enskilda användare eller listor kan sedan få egna kolumner i Tweetdeck eller något av de andra verktygen som nämndes ovan. På så sätt har du koll på allt dina viktigaste personer skriver, oavsett hur långt ditt ”allmänna” flöde hinner rulla under dagen.

3. Använd din presentation. Gör tydligt på din profilsida att du är intresserad av tips om nyheter inom ditt ämnesområde. Erbjud gärna alternativa kontaktvägar för den som inte vill twittra till dig: epost, telefonnummer, kanske rentav en ”vanlig” postadress.

Din profilsida kommer att kollas åtminstone en gång av många av de användare som blir nyfikna på dig på Twitter, så presentationsraderna är viktiga.

4. Twittra ut ditt intresse. Skicka med jämna mellanrum ut tweets där du gör tydligt att du vill ha nyheter. Det kan vara när du har ett alldeles särskilt behov (”Söker någon som…”) eller när hjärnan och tipslistan är blank mitt i sommartorkan (”Vad ska jag göra i dag?”)

Det vanligaste skälet till att vissa journalister inte får några tips är för att de aldrig ber om att få dem. Att upplysa dina följare om att du vill ha input är till fördel för båda parter. Mängder av personer sitter med uppgifter som de funderar på att tipsa en journalist om. Genom att meddela ditt intresse ökar du chansen att du blir den som de faktiskt väljer att höra av sig till.

5. Återkoppla! När folk hört av sig med tips eller annan input förtjänar de att få veta vad som hände. Blir det nånting? Har du skickat det vidare till desken eller kommer du att göra något själv? Sparar du det eller var det omöjligt att göra ut just i dag?

Själv får jag i snitt minst ett par-tre tips om dagen (via Twitter och andra kanaler). Bara en bråkdel resulterar förstås i tv-inslag, men genom att behandla alla tipsare med respekt ökar jag chansen att de ändå väljer att återkomma till mig även nästa gång – då nyheten kan vara större.

6. Prata om allt. När du blir aktiv på Twitter kommer folk att höra av sig om många olika saker. Ibland kommer de till exempel att ha åsikter om din journalistik. Backa inte undan inför detta. Ta diskussionen! Om personen har fel – argumentera emot. Har personen rätt – fundera på om ni inte borde ändra den där formuleringen i rubriken…

Det finns många skäl för journalister att bejaka denna typ av dialog. Men här räcker det med följande: den journalist som bemöter mig med respekt när jag ifrågasätter en rubrikformulering, har också ett stort plus i kanten när jag funderar på vem jag ska skicka de hemliga dokumenten till, eller tipsa om korruptionen i kommunförvaltningen.

Dagens åsiktstwittrare kan helt enkelt vara morgondagens nyhetstipsare.

Hur använder du Twitter för att få input? Fyll på i kommentarsfältet!

Uppdaterat 140430: Den gamla illustrationen hade försvunnit eftersom den var kopplad till en gammal länk. Så jag la in en ny bild som visar mer konkret hur en Tweetdeck-kolumn kan se ut.

Gästblogg: Fem granskningar du kan starta i dag

Dagens gästpost kommer från Marja Grill. Hon är prisbelönt reporter på svt som höll mycket uppskattade föreläsningar om vardagsgräv på Grävseminariet 2012.

Jag föreläser en del om så kallade vardagsgräv. Det är ju lite av arbetsgivarens våta dröm, tänk att få grävpriser och vara en granskande redaktion utan extra resurser, eller bråkiga heltidsgrävare.

Och det är klart att det tar tid att gräva, och att det inte går att göra utan resurser.
Men för oss som inte arbetar på Uppdrag Granskning och har de resurserna så finns det faktiskt smalare gräv, som man ändå kan ta djupt nog att bli spännande.

Eller så gör du det på stulna halvtimmar, när du väntar på samtal, kafferaster. Det är ju din idé, ingen annan kommer ändå att springa iväg med den, så låt det ta den tid det tar.
En hel del handlar det om att använda dina egna kunskaper, granska områden du själv redan kan. Eller välj ett ämne, och gå sedan på samtliga presskonferenser eller dagsjobb om ditt område och du kommer snart att vara expert, och behöver inte flera veckor för att läsa in dig i ämnet.

När du sedan vet vad du vill titta närmare på, så kan du här få en personlig metod-lista som jag har gjort, helt inspirerad av andras lyckade gräv. För att stjäla metoder, det är inte förbjudet! Och kom ihåg, om du har begränsat med tid: gräv smalt men djupt – avgränsa ditt gräv innan, så att det inte svämmar över alla bräddar.

1. Gör en enkät!
En klassiker, ett bra sätt att få en helhetsbild, kartläggning och en egen nyhet. Tänk på urvalet, du behöver en grupp som är stor nog att dra slutsatser ifrån men liten nog att klara av att driva in en hög svarsfrekvens ifrån. Inte för breda frågor, gärna några ja/nej- svar så att du kan kvantifiera, och tänk på vad du vill få ut av svaret när du formulerar frågorna.

Skicka ett testutskick till en begränsad grupp innan du skickar till alla så att du märker om det är något som är oklart. När du frågar efter siffror, tänk på att du kan få felaktiga svar, folk kan slarva när de svarar så dubbelkolla alltid om det låter ovanligt högt eller lågt.

Bestäm dig också tidigt för ditt syfte med enkäten: vill du ha siffror (antalet djurförbud i länet, kräver hög svarsfrekvens för att dra slutsatser) eller uppfattningar (kommunalrådens bedömning av ekonomiska läget, kräver hög svarsfrekvens för makro-slutsatser men kan användas för att hitta enskilda röster om det visar sig svårt att ro iland många svar) eller letar du exempel (alla fall där länsstyrelsen kritiserat kommunernas hantering av familjehem, önskvärt med många svar men kan ge spännande historier redan från första svaret)?

2. Utforska skeenden!
Hur gick det egentligen till när det där kommunalrådet blev av med jobbet? Om folk är väldigt hemliga med saker medan de händer, så betyder inte det att det är lika hemligt året efter, när de kanske sitter på nya jobb.

Omringa en händelse genom att intervjua alla inblandade, eller alla som var i rummet när det viktiga beslutet fattades. Det kan ge liv och blod till en granskning där du så klart också har begärt ut alla dokument och siffror du kan hitta kring händelsen.

3. Hitta felrapporterna!
Nästan alla stora arbetsgivare och myndigheter har någonstans dit felen rapporteras. Vem skriver till vem när något går fel? Vart rapporterar man ifall en anställd tar mutor eller sextrakasserar kollegor?

Man kan få tag på väldigt intressanta enskilda fall och mönster genom att ta del av avvikelsrapporter och anmälningar till personalansvarsnämnder. Om det saknas system för felrapportering kan detta vara en nyhet – myndigheten saknar koll på de egna misstagen!

4. Testa förklaringen!
Ibland tycker jag att vi köper myndigheters och politikers förklaringar lite för okritiskt. Eller så ställer vi en fake-tuff fråga till dem, av typen ”Men, är det verkligen så här?”

Vad förväntar vi oss? Att kommunalrådet ska bryta ihop och erkänna att nej, det är inte så, han har egentligen inte gjort någonting alls för att tex. förbättra könsbalansen i bolagsstyrelserna. Då kan vi istället fråga oss själva: ”Vem vet hur det är?”

Och gå till dem, gå till de kvinnliga kommunpolitikerna och fråga om de har fått frågan om att sitta i bolagsstyrelserna t ex. Och gör det organiserat. Ring alla. Så att du kan ställa en mycket bättre fråga till kommunalrådet: ”Men, varför säger du att ni har frågat alla kvinnor om de vill sitta i de kommunala bolagsstyrelserna när ingen av kvinnorna i kommunfullmäktige säger sig ha fått frågan?”

5. Wallraffa som konsument!
Klassiska wallraff tar tid och pengar och energi. All heder åt dem som orkar. Men om du vill göra något enklare, men också mycket viktigt, så kan du alltid ta till en roll du kan. Den som konsument. Gå till de olika företagen som gör bilprovningarna och testa om de bedömer din bil likadant? Plantera ett fel och se om reparationsfirmorna hittar det eller hittar på. Gå till olika optiker och se om de rekommenderar glasögon i onödan?

Det blir extra roligt med riktigt bra tillsvarsintervjuer efteråt.

Men vad jag tycker att man ska tänka på då, det kan bli en annan bloggpost.

Marja Grill

Så får du tag på folk

Få saker kan vara så förödande för en ny praktikant eller vikarie som att bli stämplad som en som inte får tag på folk.

Nej, ingen chef kommer att säga det till det rakt ut men alla journalister vet att det är ett klassiskt nybörjarfel som kastar skam över både dig och din journalistutbildning.

Felet är inte att du inte fått tag på personen i fråga. Felet är att du inte försökt tillräckligt mycket och på tillräckligt många sätt.

Med hundraprocentig säkerhet finns det ytterligare kontaktvägar som du inte testat. (Det gäller i och för sig ofta också för erfarna reportrar men vi anses kunna avgöra när vi kan låta kontakten vänta och när det är mer akut. Och vi går inte tillbaks till chefen och säger ”Jag fick inte tag på…”)

Att få tag på folk är en journalistikens kärnverksamhet. Det har på senare år blivit både lättare och svårare. Allt fler makthavare bygger upp PR-apparater och informationsmaskinerier för att hålla de kritiska frågorna borta. Samtidigt som den sociala webben gjort (nästan) alla mer tillgängliga än någonsin tidigare. Som reporter har du att bemästra det förstnämnda och utnyttja det senare.

Och om du hamnar i det jobbiga läget att du testat alla sätt du kan komma på och inte kommer på något ytterligare…men förstår av ovanstående att det nog finns det ändå…så kommer här en checklista att bocka av:

1) Har du ringt mobilen?
Om du inte redan har numret så hittar du det hos Eniro eller Hitta. Eller hos en betaltjänst som Infotorg. Eller på arbetsgivarens webbplats. Eller på personens privata webbsida eller blogg. Eller i ett gammalt pressmeddelande eller pdf-dokument du hittar när du gör en smart sökning och googlar personens namn tillsammas med formuleringen filetype:pdf (eller doc eller ppt), möjligen med sökordet 07* tillagt (för att söka mobilnummer). Eller hos någon som känner personen (se nedan). Naturligtvis lämnar du meddelande om du möts av en telefonsvarare; betona att ditt ärende är brådskande och upprepa ditt nummer minst två gånger så personen hinner anteckna.

2) Har du ringt personens arbetsplats?
Växeln räcker inte, be att få komma fram till avdelningen där personen jobbar, tala med en kollega till personen, lämna meddelande men be också om alla kontaktuppgifter kollegan – och växeln – har. (Hos en myndighet eller kommun är detta i allmänhet offentliga uppgifter.) Kollegor som inte är villiga att lämna ut nummer kan ofta övertalas att själva ringa upp personen och lämna ditt nummer.

3) Har du ringt hem till personen?
Även om personen själv inte är hemma kan den som är det vara en familjemedlem som vet hur man får kontakt. Och en telefonsvarare hemma kanske lyssnas av tidigare än du tror.

4) Har du skickat sms?
Många som sitter i möte trycker bort samtal men tar emot sms. Om du betonar att det är viktigt kan de gå ut från mötet och ringa upp dig. Är personen utomlands kanske den inte vill ta ett vanligt samtal men du kan få svar via messen. Ett sms är också en garant för att personen inte ska kunna hänvisa till att ”Jag uppfattade inte ditt nummer…”

5) Har du mejlat?
Med dagens smarta telefoner vet vi aldrig vilken kommunikationsform som är snabbast. Kasta iväg ett mejl till personen och be den ringa. Om ämnet inte är känsligt – och personen kan tänkas vilja prata om det – så kan du även skriva vad det handlar om. Om du inte hittar mejladressen i de dokument du redan har, så bör du kunna finna den på nätet, genom att kolla ”Kontakt”-sidor på arbetsplatsens webb eller genom att googla ”förnamn.efternamn@”. Eller så finns adressen redan i din egen mejlkorg, om du haft kontakt med personen tidigare (vilket du kan ha haft utan att minnas det). Kom ihåg att personen kan ha flera mejladresser; kanske en privat som framgår av den där styrelselistan till båtklubben som du hittade vid pdf-sökningen ovan?

6) Har du kollat sociala medier?
Undersök om personen har konto hos Facebook, Twitter eller Linkedin? (Alla har sökfunktioner för användare.) Eller hos Google Plus, Myspace eller något diskussionsforum i ett specialämne? (Används smeknamn? Testa att söka på det personen använder i den där Hotmail-adressen du hittade hos båtklubben!) När du hittar konton: skicka direktmeddelanden till personen själv och såna du vet eller tror känner honom. Leta efter personer med samma efternamn eller från samma arbetsplats. Om det inte är topphemligt att du söker personen: gå ut med öppna efterlysningar!

7) Har du sökt via arbetskamrater, vänner, grannar och släktingar?
Genom att söka fram-och-tillbaka med namn och adresser i tjänster som Eniro, Hitta och Ratsit (folkbokföringsadresser mm) kan du lokalisera andra personer som bor på samma adress som den du söker – gissningsvis familjemedlemmar eller grannar – samt telefonnummer till dessa. Du använder också dessa verktyg för att nå kontaktuppgifter till de personer vars namn du hittat hos Facebook och Linkedin, men som där saknar telefonnummer. Familjemedlemmar kan ju även hittas via folkbokföringen hos Skatteverket, och kollegor kan förstås stå på arbetsplatsens hemsida – eller som ”befattningshavare” hos Bolagsverket, Infotorg eller sajter som Allabolag (samma data, olika kanaler och kostnader). Är företaget hemlighetsfullt? Sök bland nya och gamla platsannonser hos till exempel Arbetsförmedlingens Platsbanken eller privata Monster. Där finns kontaktpersoner, ofta både en anställande chef och en fackrepresentant. Kanske är företaget – och personer där – också omskrivet på olika forum, till exempel Flashback. (Om arbetsplatsen har en tråd där kan den förresten också vara läsvärd också av andra skäl. Eller förstås fullständigt osaklig, felaktig och svartmålande.)

8) Har du ringt konferensanläggningen?
Om personen är på konferens gäller det att utnyttja konferenspersonalens servicevilja. Du har naturligtvis frågat på personens arbetsplats vilken konferensanläggning de håller till på. Du ringer nu dit och ber personalen lämna ett meddelande. Om personalen svarar att de kan sätta upp meddelandet på en tavla som konferensdeltagarna kollar på fikarasten om en timme, så betonar du den höga angelägenhetsgraden och ber personalen gå in med en lapp omedelbart, med ditt nummer och ordet ”Brådskande!”.

9) Har du använt offentlighetsprincipen fullt ut?
Om du har tillgång till t ex Sirenarkivet eller Piscatus så gör du en sökning där på personnummer och namn (för säkerhets skull med variationer i stavningen) för att hitta eventuella domar eller andra offentliga dokument där personen figurerar – i jakt på ytterligare kontaktuppgifter och/eller kontaktpersoner. Om du saknar dessa betaltjänster får du ringa och göra sökningar direkt hos relevanta myndigheter: kanske tingsrätten kan vara en väg att gå för att hitta domar där personen figurerat, eller länsstyrelsen för någon typ av kontroll som gjorts mot personens företag (länsstyrelserna kontrollerar väldigt mycket, bland annat taxirörelser, jordbruk och familjehem). Om personen du vill ha tag på själv jobbar inom offentlig sektor eller i ett bolag som omfattas av offentlighetsprincipen, så kan du helt enkelt begära ut den typ av handlingar där kontaktuppgifter kan tänkas förekomma, exempelvis interna telefonlistor, mejlkonversationer, minnesanteckningar från möten, dokumentation över arbetsgruppers sammansättning… Om personens egen organisation saknar offentlighet prövar du först goodwill-argumenten (”Vill ni inte låta er medarbetare bemöta dessa påståenden och korrigera eventuella osakligheter? I så fall kan vi väl hjälpas åt att försöka hitta personen?”) men om dessa inte ger resultat funderar du över vilka myndighetskontakter personen eller arbetsgivaren kan ha haft – och begär sedan ut handlingar med möjliga kontaktuppgifter den vägen. (En god guide till offentliga uppgifter och hur man begär ut dessa finns hos Föreningen grävande journalister, men glöm inte att alltså även handlingar som ”bara” rör personens arbetsgivare – eller den där båtklubben – kan vara intressanta.) Tänk på att du kanske redan sitter på en stor del av dessa dokument, t ex om du befinner dig i slutskedet av en större granskning där personen du söker är en centralfigur. Det papper som du för två veckor sedan la åt sidan för att det inte hjälpte dig framåt i utredningen av själva ärendet, kan vid en omläsning visa sig innehålla ett mobilnummer som inte förekommit någon annanstans i materialet!

10) Har du åkt ut – eller bett någon annan göra det?
Om du inte befinner dig i tidsnöd och personen såvitt du vet befinner sig i samma stad kan det ibland vara effektivt att ge sig ut rent fysiskt, till personens arbetsplats eller något annat ställe där personen kan tänkas befinna sig (men rådgör med chefen innan du knackar på en privatbostad!). Du kan förstås också, om du misstänker att personen helt enkelt befinner sig offline (t ex sitter i en utbildning där man tvingats slå av mobilerna, eller har jobbat natt och ligger hemma och sover), be en kollega eller en granne att gå över och lämna ditt meddelande. De kanske inte gör det lika snabbt och erfaret som personalen på konferensanläggningen, men de gör det om du får dem att förstå hur viktigt det är.

…och slutligen fyra mer övergripande råd:

Lämna ut ditt mobilnummer! (Och ta med dig mobilen!)
Om personen ringer tillbaks till en fast telefon när du hämtar en kaffe kan en hel dags ansträngning gå förlorad.

Utgå från att folk vill prata!
Be aldrig om ursäkt för att du söker någon. Du kan be om ursäkt för tidpunkten eller att du sökt upp personen på en semesterö i Kina, men du ber aldrig om ursäkt för ditt ärende! Du söker svar på viktiga frågor, och det utgår du förstås från att personen vill hjälpa dig med. Om personen inte vill hjälpa dig får personen i så fall säga det rätt ut – du har i alla fall försökt.

Spela in!
Om det handlar om en ansvarsutkrävande intervju och du har anledning att misstänka att personen håller sig undan, så dokumenterar du naturligtvis det samtal du får, från början till slut. Tips om inspelningsvarianter hittar du här. Vad av samtalet som ni sedan eventuellt väljer att publicera är en annan och senare fråga.

Krisalternativet: ta reda på vad personen säger ändå!
Om du trots alla de ovanstående metoderna – plus de fem ytterligare du spånar fram tillsammans med kollegorna i det konkreta fallet – inte får tag på personen och deadline närmar sig, så bör du göra allt för att få reda på personens uppfattning på något annat sätt. Det gäller i synnerhet om personen i ditt reportage kommer att anklagas för något otrevligt (vilket ju i sig kan vara förklaringen till att personen inte ringer tillbaks). I bästa fall känner du förstås redan till personens ståndpunkt, eller har den lätt tillgänglig i dokument på skrivbordet, men annars bör du nu finkamma tidigare artiklar, offentliga dokument, webbsidor och forumtrådar i jakt på personens bästa argument. Om du inte hittar något ringer du tillbaks till personens kollegor och frågar om det inte finns något formulerat i saken sedan tidigare – och om det finns men inte är publicerat, om kollegorna kan mejla dokumentet eller formuleringarna till dig. Detta gör du för att försäkra dig om att ditt reportage i möjligaste mån innehåller även den frånvarande partens ståndpunkt. Dels ger det en mer komplett bild av storyn, dels minskar det risken att du blir fälld i t ex Granskningsnämnden vid en eventuell anmälan.

Vilka metoder för att hitta folk har vi missat? Fyll på i kommentarsfälten!

Uppdaterat 120912: Påminns om en gammal metod man kan använda när man inte kommer förbi en telefonväxel, eller när växeln har stängt: ring en anknytning! Om växeln har 10000 ringer du 10001, 10002 osv – eller hoppar upp till 10010, 10011… Chansen är att du med lite uthållighet får tag på den person du söker – eller en vänlig själ som kopplar dig vidare.

Uppdaterat 150326: På Grävseminariet i Jönköping tipsar holländske nätresearchgurun Hen van Ess om ett smartare sätt att söka svenska mobilnummer: lägg in sökbegreppet 700000000…799999999 (utan mellanslag) i sökningen, så kommer Google att hitta alla sidor där något nummer däremellan – den svenska mobilnummerserien – finns med. (Nej, nollan i början behövs inte.)

Så förstår du alla språk – alltid

I dag är väldigt mycket journalistik gränslös. Det lokala företaget som får kinesiska ägare, lurade bärplockare från Bulgarien, svenska medborgare som dras in i kriget mot terrorismen…historierna stannar inte vid gränsen, och vårt behov av att hitta information utanför Sveriges gränser växer ständigt.

De stora redaktionerna kan skicka egna korrespondenter och köpa in fixare och översättare som lotsar och hjälper på plats. Men många reportrar och redaktioner är hänvisade till telefonen och nätet, och vad som där kan finnas.

Samtidigt gör alerta onlinemedier, sociala medier och nätforum att det i dag är enklare än någonsin att hitta både artiklar och personer i många av världens länder.

Den stora alltid återstående barriären är språket.

Hur läsa en initierad artikel vars ord man inte förstår? Hur kontakta en person via Facebook om man inte har någon gemensam vokabulär?

En del kollegor brukar skratta när man nämner Google Translate. De har hört talas om att det finns nån översättningstjänst på nätet – kanske hette den då Babelfish – men det var länge sen och de förstod en sak: den fungerade inte. Översättningarna blir extremt yxiga, i praktiken oanvändbara.

Mitt tips är att titta en gång till. Google Translate är betydligt mindre yxigt i dag än för bara några år sedan. Visst, texterna duger inte att publicera rakt av (och det kanske vi ska vara glada för, ur arbetsmarknadsperspektiv) men för att begripa en story eller eller göra sig förstådd i en konversation funkar de ofta utmärkt.

Och framför allt: Google Translate – och andra översättningstjänster – kan i dag användas på många olika sätt, i många olika sammanhang.

Webbtjänsten Google Translate kan till exempel enkelt användas för att både översätta enstaka meningar man knattrar (eller klistrar) in, eller för att översätta dokument eller hela sajter – se här Guardian på svenska.

Till webbläsaren finns dessutom ett tillägg som ger oss en knapp som översätter sajten direkt.

(Med hjälp av ett annat tillägg kan man förresten även få ordförkaringar av enskilda ord – på engelska.)

Google Translate finns dessutom som app till mobiltelefonen – en app som i dag kan läsa upp översättningarna på många språk, och som numera också kan översätta text från bilder.

Själv hade jag enkel nytta av översättnings-appen i mobilen vid mitt möte med just bulgariska bärplockare utanför ambassaden på Karlavägen tidigare i sommar, i ett stressat nyhetsläge utan förberedelser eller tolkkontakter.

Genom att översätta sajter kan journalister i Sverige enkelt skaffa sig en bild av innehåll och trovärdighet hos utländska webbplatser som dyker upp i nyhetsflödet eller grävresearchen. Man kan vid behov skumma flersidiga protokoll från utländska parlamentsförhör i jakt på de där kritiska meningarna man sedan tar med sig till proffsöversättarna. Eller så vill man bara kolla en notis och slippa vara hänvisad till nyhetsbyråernas rewrites på rewrites.

Gärna en fråga – men först ett varför

Varje redaktion med självaktning har i dag en Facebooksida och ett Twitterkonto.

Väldigt ofta används dessa för att efterlysa reaktioner.

”Vad tycker du?” avslutar en stor mängd journalistiska statusuppdateringar på Facebook. ”Vad ska vi fråga NN?” kan vara en typisk fråga på Twitter.

Detta är utmärkta exempel på en öppnare journalistik i de sociala mediernas tidevarv.

Men det är bara halva läxan.

Återstår att besvara frågan: vad gör vi med det vi får in? Hur använder vi läsarnas frågor för att bygga intervjun med kommunalrådet? Hur utnyttjas kraften i Facebook-reaktionerna i morgondagens uppföljande reportage?

Mer än en gång blir svaret tyvärr ”inte alls”. Intervjun läggs upp som vanligt i dialog mellan ett par-tre personer runt desken, uppföljningen spånas fram på morgonmötet mellan de vanliga hjärnorna. Den uppkastade frågan blev ett löfte om ett gehör. Det genomtänkta svaret föll i glömska i samma ögonblick det lämnades.

På så sätt byggs inga relationer. Och i det läget kanske man bör fundera på varför man ställer frågan till att börja med.

(Och ja – vi vill ha dina synpunkter och tankar kring detta ämne! Fyll på i kommentarsfältet – vi läser och tvekar inte att komplettera eller korrigera inför andras klokskap.)