Ses vi i Uppsala?

Festen i all ära, men det är i kaffepauserna som det verkligen bränner till.

Den 7-8 april är det dags för årets Grävseminarium i Uppsala.

Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.

Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.

Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.

Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.

Hela programmet hittar du här.

Ljuger bilden? Tre enkla kontroller du kan göra direkt

I senaste numret av utmärkta tidskriften Scoop handlar det om bildgranskning. Jag bidrar med en text som delvis är en uppdatering och sammanfattning av Leo Wallentins Journalisttips om metadata och min egen om bildsökning. Dessa rekommenderas för envar som vill lära sig metoderna mer i detalj. Plus att både Föreningen grävande journalister och andra då och då arrangerar kurser för den som vill skärpa sin bildgranskningsförmåga. 

Tvättade bilder?

”Hur vet vi att en bild är sann?” är sedan länge en av journalistikens återkommande frågor. Den digitala tekniken, och möjligheten till nätspridning och bildmanipulation, har tyvärr inte gjort den mindre relevant.

Samtidigt som kontrollbehovet är enormt. Från tipsaren som skickar oss ett bildbevis som är fantastiskt om det är autentiskt (men knappast annars), över det spännande nätfotot som kan vara den perfekta illustrationen av nyhetshändelsen (men som också kan dra redaktionen i smutsen om det visar sig vara falskt) till reklambilden som påstås föreställa det framgångsrika företagets glada kunder (men som väcker en misstanke hos reportern som hittat tecken på att bolaget far med osanning).

Sorgligt nog är det ont om enkla svar. Den app som enkelt ger ett grönt ljus för ett autentiskt foto är tyvärr ännu inte uppfunnen. Man får helt enkelt börja från andra hållet – undersöka vad som eventuellt tyder på att bilden inte skulle vara sann.

Därför här – tre grundläggande kontroller som du kan göra redan vid datorn:

1) Bildsök! Använd antingen Googles bildsökmotor eller konkurrenten Tineye – eller helst båda – för att försöka ta reda på bildens ursprung.

I båda sökmotorerna klistrar du enkelt in bildens webbadress (men tänk på att det ska vara just bildens adress; i webbläsaren Chrome nås den genom att du högerklickar på ”Kopiera bildadress”) alternativt laddar upp bilden om du har den lagrad lokalt på datorn.

Sedan får du en träfflista som visar olika versioner av bilden – eller snarlika bilder – som publicerats på webben vid andra tillfällen. Här avslöjas obarmhärtigt de köpebilder som mindre nogräknade sajter använt för att illustrera nöjda kunder eller glad personal – eller de chockbilder från senaste terrorattentatet eller OS-skandalen som i själva verket härrör från någon helt annan händelse fem eller tio år tidigare.

En tumregel när du letar ”original” är att du vill hitta bilder som publicerats så tidigt som möjligt, och/eller i så stora storlekar som möjligt. Den tråkiga brasklappen är att varken datering eller bildstorlek utgör någon absolut garant för äkthet.

2) Kolla metadata! Bildens underliggande uppgifter kan i bästa fall avslöja en rad detaljer om var, när och hur en bild blivit tagen.

Ett högerklick (i Windows) på ”Egenskaper” och ”Information” ger dig (åtminstone i teorin) information om allt från kameratillverkare till klockslag och datum samt eventuella GPS-koordinater för fotograferingen.

Den trista nyheten är att alla dessa värden kan raderas eller manipuleras, och de kan också ha hamnat fel utan uppsåt (kamerans klocka var felinställd). På till exempel Facebook raderas metadata tyvärr med automatik.

3) Granska bilden! Samtidigt som det i dag är fullt möjligt att göra fantastiska bildmanipulationer som ser helt realistiska ut, så skulle de flesta av oss inte klara av att placera in ett urtidsmonster på Sergels torg med mindre än att det såg rätt konstigt ut.

Om bilden visar ett orealistiskt motiv – titta noggrant. Om det är något som känns fel med bilden, så är det ofta fel. Om du har svårt att själv lista ut vad det kan vara – ta hjälp av ett proffs; en fotograf eller annan bildkunnig person på redaktionen eller i bekantskapskretsen.

Utöver dessa kontroller bör man försöka ta hänsyn till vad som över huvud taget är möjligt att bevisa med bilder.

När det gäller muntliga utsagor är det oftast lättare att plocka isär makthavarens förskönande uttalanden än att belägga tipsarens nya, häpnadsväckande vittnesmål. På samma sätt är det med bilder. Det är lättare att spräcka förfalskningen än att garantera äktheten.

Det är dessutom med bilder som med annan bevisning – det är sällan klockrent och det finns sällan entydiga smoking guns. Men precis som med textdokument, inspelningar och vittnesuppgifter, så måste du som granskande journalist göra en egen bedömning också av bildmaterialet – och sedan helt enklet konfrontera de ansvariga.

Kanske kan de förklara varför skuggorna faller åt tre olika håll samtidigt som det bara finns en ljuskälla, varför metadata indikerar att bilden är tagen tre år tidigare än uppgivet och varför den redan finns publicerad i 14 olika versioner på nätet. Men sannolikheten finns också att de erkänner sanningen – att de tyckte den såg fin ut och tänkte att ingen skulle komma på dem.

(Kunskapstack till Leo Wallentin)

Gästblogg: Krönikörerna från helvetet

I dag erbjuder Åsa Erlandson ännu en lista – denna gång om en skribentkategori många har synpunkter på. Krönikan om krönikörerna har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

wp-1469987016303.jpg

Många känner sig kallade – många blir publicerade. Här är krönikörerna från helvetet.

Den lättkränkte

Någon tränger sig i kön på Ica. Sitter för bredbent på bussen, eller pratar för högt i mobilen. Ingen vardagskränkning är för liten för att springa hem och sno ihop en krönika – där skribentens egna erfarenheter förvandlas till samhällsproblem. ”Sverige har blivit hårt”. Analysen består av en slutkläm som krönikören själv tycker är djup: ”Skärpning!” Följt av en nystartad kampanjgrupp på Facebook: ”Vi som gillar kärlek”.

Chansaren
Till skillnad från Den lättkränkte går den här skribenten inte igång på skitsaker, utan tar sig an de stora frågorna. Favoritämnen är kontroversiella domslut eller politiskt brännande frågor. Chansaren har dock inte det tålamod som krävs för att sätta sig in i frågan. Däremot ett gott självförtroende. Därför snabbscannar Chansaren några rubriker och slår sedan fast att en våldtäktsdom var fel, eller ett lagförslag ”uselt”. När sakkunniga kritiserar krönikan på Twitter, försvarar sig Chansaren med att krönikan var dennes ”upplevelser” och att det är trist om någon ”missförstått”.

Pekpinnen
Vet att inget flyger så lätt på sociala medier som allt som har med barn och föräldrar att göra. Favoritämnen är därför för eller emot amning, för eller emot dagis, för eller emot socker samt för eller emot pappaledighet. Uppfostraren har skaffat sig en genial nisch eftersom det varken krävs stil, kunskap eller analys för att få en klickraket. Ämnet i sig är vinst varje gång.

Nostalgikern
Minns sitt 80-, 70- eller i värsta fall 50-tal och hur härligt allting var då. Tjejerna var snyggare, musiken bättre och vädret också. Krönikören är vanligtvis ett före detta högvilt inom journalistkåren som en gång i tiden rapporterade från världens alla hörn. Nu sitter han eller hon djupt nedsjunken i sin fåtölj och minns fornstora dagar. Varför tidningen låter hen hålla på är oklart. Antingen är det för att krönikören faktiskt har kvar en trogen läsekrets – eller så är det av mänsklig omtanke.

Skäggiga damen
Rör upp känslor genom att fiska i bruna vatten. Älskar att även göra blinkningar åt antifeminism och homofobi och lever hela tiden på gränsen: ”Sverige är på väg åt helvete!” Denne skribent är ”skäggiga damen”, krönikecirkusens freak show, som får hålla på eftersom hen är en klickmaskin. Om än en hånad sådan. Cirkusen får fortgå ända tills den dag då skribenten går för långt. Då sparkas hen ut med huvudet före och blir paria. Samma tidning förklarar då högstämt att krönikörens värderingar, som vädrats i hundratals texter, absolut inte stämmer överens med tidningens.

Trollaren
Återfinns oftast i gratis- eller nättidningar och är redaktörens apporterande hund: Kasta ut vilken provocerande pinne som helst så kommer trollaren tillbaka med en chockerande text: ”Kristna borde inte få skaffa barn!” ”Därför är det rätt att vara otrogen” ”Alla brunetter är fula”. Trollumnisten bottnar inte i någon egen uppfattning alls utan älskar att piska upp skitstormar. Därför tar Trollaren ett nytt varv nästa vecka: ”Alla föräldrar måste vara religiösa!” ”Straffa otrohet med döden” ”Blondiner är äckliga”.

Plagieraren
Texten är lysande – men vem är egentligen upphovsmannen? Skribentens ton varierar misstänkt mycket från krönika till krönika. Vanligtvis brukar man hävda att en skribents stil är som dess fingeravtryck: supertydligt och unikt. Men i det här fallet känns det som om skribenten i så fall har 34 mycket, mycket olika fingrar.

Metakrönikören
Läser krönikor – bara för njutningen att konstatera att det där hade jag gjort bättre själv. Denne skribent är en professionell felfinnare med faiblesse för meta. Som att till exempel skriva en krönika om usla krönikor.

Åsa Erlandson
Journalist och krönikör i Aftonbladet i flera år.
Bland annat inom ämnesområdet barn och föräldrar.

Byråkrat-smittan, eller fem tips när du ska granska stora mängder inspektionsrapporter

I dag ger Marja Grill tips om hur man kommer längre med inspektionsrapporter, baserat på erfarenheterna från hennes och Carolina Jemsbys granskning #deutsatta. Posten finns också publicerad i det senaste numret av tidskriften Scoop.

“Följ pengarna!” “Vem är drabbad?” “Vad är vinkeln?”

Det finns många bra slagord, och ändå är det så lätt att hamna fel.

Man kan närma sig en granskning från olika håll. För mig börjar det sällan med ett klockrent tips, utan mer som en känsla av att “något är fel” här.

Med min senaste granskning, om gode män som missbrukar sin makt, började det med att jag höll på med något helt annat. Jag och min kollega Mari Forssblad gjorde en serie om LSS och stötte på flera fall där gode män var inblandade, på ett sätt som väckte vår misstänksamhet. Fall där de gode männen ville bestämma vem våra intervjupersoner skulle leva tillsammans med, vad de skulle måla naglarna i för färg, eller var de skulle bo. Men från en känsla till visshet, är resan lång.

För nästa fråga för en systematisk granskare är så klart – är detta enstaka fall? Var finns tillsynen och var finns det dokumentation? Det visade sig att de gode männen och förvaltarna ska kontrolleras av kommunens överförmyndare. Där var allt sekretess. Men Länsstyrelserna hade fått i uppdrag att börja granska kommunernas överförmyndare oftare, och Mari begärde ut samtliga inspektionsprotokoll, fyra år tillbaka i tiden. Vi började läsa. Och häpna. Hur kunde allt detta få pågå? Stölder, missbruk av pengar, och stark kritik ibland år efter år utan att något verkade hända.
Men ju mer man läser, desto större är risken att drunkna i materialet. Det lätt att gå vilse. Du har tonvis med material, men hur hittar du nyheterna, det övergripande missförhållandet, systematiken? Ett bra första steg är ett Excel-dokument .

Och vad, av alla saker som dokumenterats, är den rykande pistolen? Vilka kolumner ska vi ha? Det är lätt att sväljas av byråkratspråket, ledas på villospår, förföras av den torra prosan eller alla härliga siffror. Det vi var nära att tappa, det var närheten till de som faktiskt drabbas mest av detta.
För en inspektionsmyndighet, och särskilt en som har tillsyn över den som har tillsynen, så är det mycket som handlar om formella krav, och administration. Finns det dokument som är registrerade på rätt sätt, handlingsplaner, årsredovisningar? I det här fallet landade det ofta i att problemen berodde på det fanns resursbrister på kommunens överförmyndare, och att Länsstyrelserna uppmuntrande skrev att det blir nog bättre nästa år.

Då är det lätt hänt att man fångas upp i det: är missförhållandet kanske att det är sådan brist på resurser på landets överförmyndare? Det kan hända att det är det, också. Men då hade jag turen att få en kollega med färsk blick, Carolina Jemsby, som sa: “Men hur mycket pengar är egentligen borta?”

Och det var precis vad som behövdes. Det var vad vi nästan tappat bort bland alla pappershögar, att pengar, som samhällets sett ut gode män till att vakta, nu var borta. Och att det såklart mest påverkar de som nu står utan sina pengar. Det är ett större missförhållande, ett större problem, än vad brist på resurser är för kommunens överförmyndare. Det är det slutliga resultatet av denna brist. Eftersom dokumentationen var så torr och handlade så mycket om diarieföring, hur årsredoviningar skulle granskas och förutsättningarna för det, så blev de människor det handlade om egentligen, nästan osynliga. De som faktiskt blivit bestulna, eller av med sina pengar, eftersom ingen granskat deras gode mäns redovisning ordentligt. Eller som vi kom att kalla granskningen: #deutsatta.

Vi fick i många fall gå tillbaka och hämta in fler uppgifter, summor om hur mycket som saknades, och om det polisanmälts, till vårt Excel-dokument. I en hel del protokoll stod inga summor av hur mycket som var borta, utan Carolina begärde ut dem separat, från kommunen ifråga.
Nästa steg var naturligtvis att prata med dem som drabbats. Där fick vi problem, eftersom det är omvänd sekretess hos överförmyndare, så var det rätt knepigt att hitta de drabbade som fanns i inspektionsrapporterna enbart med initialer. Vår kollega Kenneth Ulander kom med en bit av pusslet: tingsätterna. I rätten, är nästan alla personuppgifter öppna. Och dit överklagar de som får nej av överförmyndaren.

Detta gav en ingång till att vi skapade en parallell databas med domar, som sedan blev en guldgruva, inte bara för att hitta människorna bakom siffrorna.

Vi gjorde också en film, en trailer till sociala medier, där vi bad om hjälp av drabbade.

En annan ingång var att prata med Länsstyrelsernas inspektörer. I vissa protokoll riktigt ångade det av frustration över kommunernas inaktivitet, och mycket riktigt fick vi god hjälp av att ringa de Länsstyrelser som granskat.

Så, mina tips när du ska granska stora mängder dokument, är som följer:

  1. Läs organiserat – dokumentera i Excel.
  2. Det kan ta ett tag innan du vet vad du letar efter. Gå tillbaka om det behövs.
  3. Ta ett steg tillbaka från byråkratspråket, vem handlar det egentligen om?
  4. Tingsrätterna: personuppgifter och fler detaljer kan finnas i domar.
  5. Inspektörerna: ta hjälp av de som kan mest och redan är arga; berätta att du läst deras rapporter och be om hjälp.

Marja Grill

Gästblogg: Skydda dig mot klickbetesfällan!

En av våra favoritkollegor i genren journalistikbloggare är Ulrika Hedman, som forskar på JMG om journalisters användning av sociala medier. Hon har på sin utmärkta blogg Eftertänkt uppmärksammat en norgehistoria som inte är särskilt rolig – men extremt intressant och lärorik. Det handlar om en teknik som i Sverige bland annat använts av nätektiven Peter Forsman när han hjälpte Plus att lokalisera ett lotteriföretag. Det norska fallet är lite tvärtom eller hur man ska uttrycka det…och Ulrikas post är så intressant att vi med glädje återpublicerar den här!

Skärmdump från loggen på Blasze. Loggen visar de ip-adresser som klickat på en viss länk som försetts med en spårare. Via en ip-tjänst är det lätt att ta reda på var ip-adresserna finns, eller triangulera med andra loggar.

I slutet av förra veckan briserade en liten bomb i Medienorge – en mediereporter på Dagens Næringsliv hade spytt galla över kollegor, konkurrenter och källor under pseudonym på Twitter. Det var en journalist på Medier24 som tillsammans med kollegor på VG och Aftenposten stod för avslöjandet: Bak en anonym Twitter-konto har DNs mediejournalist rakket ned på kilder, sjefer og kollegier.

Om det lämpliga i att som journalist spy galla över kollegor, konkurrenter och källor i skydd av en pseudonym kan man tycka mycket, och det gör jag också. Det är naturligtvis inte bra och skadar trovärdigheten för inte bara den enskilda journalisten utan för hela journalistiken. Och förr eller senare kommer man att bli avslöjad, hur väl man än försöker gömma sig – tro inte annat. Med de orden lämnar jag just den aspekten på det här avslöjandet, för att i stället titta närmare på hur själva avslöjandet gick till.

För att ringa in och avslöja personen bakom det anonyma kontot användes ett verkligt klickbete. Med klickbete menar jag här inte det vanliga klickbetet i form av en känslovinklad rubrik som ska locka publiken att klicka sig vidare till en text. Utan jag menar klickbete som i honeytrap, alltså en fälla.

Så här funkar det: Med en tjänst Blasze IP logger skapar du en särskild url till valfri länk. Med andra ord tar du en länk och klistrar in i sökrutan, och ut kommer en länk som ser ut som en förkortad länk men som dessutom innehåller en tracker, alltså en spårare. Du delar sedan den särskilda Blazse-länken, och alla som klickar på den loggas sedan med bland annat ip-nummer (se skärmdumpen). Vill du maskera ditt klickbete använder du sedan en ”vanlig” länkförkortare, som till exempel bit.ly – för vem misstänker väl en bit.ly-länk?

Sedan är det bara att triangulera. Journalisterna i det norska avslöjandet skickade en länk via Twitters direktmeddelanden till det anonyma kontot, och kunde konstatera att personen bakom det befann sig på samma plats som en av personerna på listan över misstänkta. Ett alternativ är att jämföra ip-nummer. Det gäller bara att ha lite koll på vem du delar länken med.

Den här metoden är naturligtvis väldigt användbar för journalister i det normala nyhetsarbetet, kanske framför allt för att avslöja anonyma konton på nätet – det kan röra sig om näthatare, personer som hotar, politiker som sprider främlingsfientliga åsikter eller foliehatterier när de tror att ingen ser.

Men den kan också användas för att avslöja journalister som använder sig av anonyma nätidentiteter för att kunna researcha och röra sig i miljöer där journalister normalt sett inte är välkomna. Eller som använder en anonym nätidentitet för att kommunicera med en källa för att inte riskera att avslöja källans identitet.

Så vad kan du göra som journalist? Även om du inte har ett behov av att vara anonym kanske du inte vill avslöja var du befinner sig vid ett givet tillfälle? Visst, ”klicka aldrig någonsin på en länk” kanske låter som ett gott råd, men det fungerar naturligtvis inte i det dagliga arbetet. Följande tips kan användas var för sig eller tillsammans, beroende på vilken säkerhetsnivå du anser nödvändig:

  • Använd Tor och Tails för att skydda din anonymitet på nätet.
  • Använd vpn! (Själv använder jag just nu en vpn-tjänst som skickar min mobiltrafik över en server i Tyskland, det syns på den andra loggningen i bilden ovan.)
  • Koppla aldrig upp dig på ”gratis” eller ”fri” wifi. (Aldrig någonsin, de läcker som ett såll.) Om du ändå måste använda ett sådant nät, använd vpn!
  • Använd en särskild telefon med kontantkort och kontant surfpott för de gånger du måste röra dig anonymt på nätet. Använd också den telefonens nät för att koppla upp dig mot nätet från andra enheter. Använd aldrig den telefonen som ”dig själv” för att undvika den typen av ip-triangulering jag beskriver ovan.
  • Läs iss-guiden om digitalt källskydd för journalister av Sus Andersson, Fredrik Laurin, Petra Jankov Picha och Anders Thoresson. Där finns många andra viktiga råd om hur du som journalist skyddar både dig själv och dina källor.

Ulrika Hedman

Fotnot: Det finns många andra tjänster än Blasze och bit.ly som gör samma saker. Det finns också en rad tjänster som visar var en ip-adress finns, till exempel ipnr.se.

Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case

image

Case. Det är förmodligen ett av de ord som den genomsnittliga journaliststudenten får lära sig allra tidigast på utbildningen.

Case betyder på journalistspråk ”berörd människa”, åtminstone på de flesta nyhets- och samhällsredaktioner.

Logiken bakom är enkel, begriplig och sympatisk: publiken vill kunna identifiera sig med en konkret person i texten, engagemanget ökar jämfört med ett inslag som bara innehåller abstrakta fakta.

Även om behovet av case ibland kan uppfattas som både överdrivet och fånigt (det förekommer att redaktioner släpper angelägna stories bara för att man inte lyckas hitta ”en drabbad” som ställer upp exakt på beskrivningen och dessutom kan tänka sig att prata öppet om sina problem) så får man nog leva med att det på många redaktioner kommer att fortsätta vara en standardbegäran från arbetsledare som inte orkar tänka ut mer fantasifulla och nyskapande sätt att skapa engagemang hos publiken.

Att hitta case är inget enkelt hantverk. Om detta vittnar det faktum att journalister som har möjlighet att välja ofta låter någon annan göra jobbet. Det är inte ovanligt att uppdraget ”hitta caset” regelmässigt hamnar hos senaste vikarien eller praktikanten.

Vi har tidigare tipsat om hur man gör för att hitta case när ämnet är givet (och för den som vill fördjupa sig finns det flera poster som tar upp casejakten) men i dag ska det handla om något mer omvälvande: metoden som gör att du och din redaktion för all framtid slipper jaga case till era stories!

Metoden är mycket enkel. Den går ut på att man tar sina tipsare på allvar. Och att man gör en liten nedprioritering av den del av arbetet som går ut på att beskriva myndigheters och organisationers bild av verkligheten.

Behovet av casejakt uppstår nämligen i huvudsak kring stories som planterats uppifrån. En ny rapport från Försäkringskassan eller en ny undersökning från ett försäkringsbolag. Ett utspel från en toppolitiker eller ett pressmeddelande från en intresseorganisation.

Det är i dessa lägen vi behöver hitta ”en berörd”, helt enkelt eftersom vi inte har någon.

I vissa fall är de aktuella aktörerna duktiga på att hjälpa oss. Politikern presenterar sitt utspel i en miljö som passar budskapet: det är förskolor som den här som ska få mer personal, eller småföretag som dessa som ska få lägre skatt.

Men när myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen inte har någon bilaga med adress till berörd drabbad – då börjar redaktionens casejakt. Med efterlysningar på mejl och i sociala medier, med researchsamtal till patientföreningar och arbetsgivarorganisationer…en hel del kraft läggs ned på att hitta den ”berörda” som ska kunna illustrera budskapet från myndigheten eller organisationen.

Det paradoxala är att samma redaktion kan sitta med kontaktuppgifter till en riktigt stor grupp berörda människor som gärna berättar sin historia – fast som inte alls blir aktuella för något reportage denna dag. Helt enkelt eftersom deras historia handlar om något annat än det som myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen handlar om.

En tipsare som blivit sextrakasserad av en arbetsgivare råkade ringa den dag rikspolischefens utspel handlade om lägenhetsinbrott. Den inbrottsdrabbade som fått problem med försäkringsbolaget gjorde misstaget att höra av sig veckan då fackförbunden rasade mot bidragsjobben. Och den utnyttjade bidragsjobbaren mejlade olyckligt nog sin berättelse när redaktionen var upptagen med att jaga case till jämställdhetsministerns utspel om sexuella trakasserier på jobbet.

För den redaktion som har oändliga resurser och gärna vill lägga mer tid än nödvändigt på sina stories kan detta förstås vara en framgångsrik metodik.

För många andra redaktioner uppstår ett problem. När människors egna erfarenheter bara får fylla funktionen av att bekräfta och illustrera olika maktaktörers utsagor, då är det svårt att hitta exakt rätt person till exakt rätt utspel. (Förutsatt att inte makthavaren hjälpt till att hitta den där förskolan eller småföretagaren.)

Mitt tips är alltså att försöka vända på perspektivet. Ta tipsen på allvar och utgå från de historier ni faktiskt får in till redaktionen från människor som är ”berörda” av verklighetens vindlingar. Då kommer caset att finnas där från den första sekunden – helt enkelt eftersom det är själva utgångspunkten för storyn.

En möjlig invändning – åtminstone på en större redaktion – skulle kunna vara att man riskerar förlora allmängiltigheten, att urvalet av stories måste göras från ett makroperspektiv för att man ska vara säker på att uppnå relevans.

Om man säger så blandar man tyvärr ihop relevans med resursstarka maktaktörers möjlighet att skapa uppmärksamhet kring sina favoritfrågor. Det är fullt möjligt att LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen just denna vecka råkar vilja uppmärksamma just de frågor som objektivt har högst relevans för flest antal personer i ert bevakningsområde – men det är också fullt möjligt att de väljer att uppmärksamma frågor som gynnar LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen.

Huruvida en fråga är relevant eller inte kan aldrig avgöras av avsändaren, utan måste vara en bedömning av den journalist eller redaktion som har att förhålla sig till materialet.

Min personliga erfarenhet är att frågor som så småningom blir stora i samhällsdebatten (och renderar rapporter från myndigheter och organisationer) ofta går att snappa upp betydligt tidigare genom att man faktiskt lyssnar på tipsarna som hör av sig med sina alldeles egna erfarenheter.

En annan erfarenhet är att en metodisk research ofta leder fram till den typ av makronivå som man söker när man letar uppifrån: när du begär ut siffrorna från myndigheten förstår du att ditt case inte är ensamt, när du hör av dig till intresseorganisationen förstår du att de just börjat bli uppmärksammade på frågan du ställer…

Det finns alltså goda möjligheter att upptäcka fler nya saker tidigare genom att vända på arbetsordningen och ta tipsarna på allvar. Med ditt eget case kan du följa utvecklingen när en fråga tar sig upp på dagordningen – och lämna till kollegorna att jaga stressade efter ”någon berörd” när den aktuella organisationen ett halvår senare släpper sin rapport i ämnet. Du blir helt enkelt bättre på att ligga först i nyhetsflödet (vilket veterligt ingen redaktion ogillar).

Att det är både roligare och intressantare att jobba med konkreta historier om konkreta människor, i stället för att behöva utgå från myndighetsrapporter, gör inte saken sämre.

(Tipstack till Daniel Olsson som pratade inspirerande – och lite ilsket – om dessa frågor på grävseminariet i Göteborg.)

Gästblogg: Att gräva i lögner och sekretess

Den 23 mars sände Uppdrag granskning ”Legitimerad”, som avslöjade bedragare som arbetar som läkare och sjuksköterskor. Programmet visade också stora brister i myndigheternas kontroll. Reporter var Karin Mattisson. Researchers var Åsa Erlandson och David Lindahl och här är deras fyra lärdomar av att gräva i lögner och sekretess:
image

* Ha ett öppet sinne! Det är lätt att fastna vid en tes när man får korn på ett missförhållande. I vårt fall verkade det inledningsvis som att det var arbetsgivarna som släppte in bedragarna i vården, och myndigheterna som försökte hindra detta. Men det gäller att inte glömma bort att ställa kritiska frågor till alla och efter mer research visade det sig att ansvaret föll tungt på båda parter.

* Pussla! Flera av våra case hade en nästan livslång historia av lögner och olika identiteter. Det var som att försöka fånga en vind. Dessutom är många personuppgifter i vården omgärdade av sekretess vilket försvårade ytterligare.

Ett sätt att ringa in bedragare var att lägga kreativa pussel, till exempel mellan gamla tidningsartiklar och nya inlägg på sociala medier. Vi visste att en kvinna hade jobbat som falsk sjuksköterska i två år, men hade bara förnamnet på henne. Tack vare ett gammalt semmeltest (!) i lokaltidningen hittade Åsa namnet på potentiella kurskamrater på sjuksköterskelinjen (som hon inte klarade av). Genom att sedan gå igenom alla deras vänlistor på Facebook, kunde kvinnan ringas in.

Ett annat exempel är när vi hittade en gammal tidningsnotis om en bluffdoktor. Genom att surfa på diskussionsforum för läkarstudenter den aktuella tidsperioden, hittade Åsa hans nickname vilket i sin tur ledde till hans Facebookprofil som dessutom avslöjade hans nya efternamn. (Han hade skrivit in sig på läkarlinjen men klarade bara halva.)

Ytterligare exempel på pusslande var när vi ville verifiera om alla fantastiska historier vi läste om bluffläkaren XX verkligen gällde samma person som lyckats få läkarlegitimation i Sverige. Det finns nämligen många läkare utomlands med samma namn.

Då lyckades David  hitta en akademisk rapport på nätet som en XX hade skrivit. Längst bak i rapporten fanns kontaktuppgifter, bland annat samma mejladress som hade använts i hans ansökan om läkarlegitimation i Sverige. Sedan hittade David en skärmdump av XX:s rapport som hade lagts upp på ett Twitterkonto som tillhörde den person vi letade efter. På så sätt kunde vi se att det var samma person.

* Rita tidslinjer. Att skapa tidslinjer i excel över alla våra case var helt avgörande för att kunna hålla koll i högarna av research. Dels för att skaffa sig en överblick kring de olika bedragarnas framfart, och dels för att se om olika händelser krockat med varandra så att man kan identifiera lögner i bedragarnas historier. Till exempel kunde lönespecifikationer visa att en person jobbat längre än vad som framkommit enbart ur polisförhör och av vår första kontakt med personens arbetsgivare.

Tidslinjerna har också gjort det lättare att se mönster och likheter i tillvägagångssätt mellan bedragarna. Till exempel försökte flera först ansöka om svensk legitimation och sedan, när det ställdes kunskapskrav, återkomma med (förfalskade) utländska arbetsgivarintyg för att slippa kunskapsproven.

* Försök igen! Om man vill få ut information men går bet hos en myndighet, finns det ofta en annan instans som kan sitta på just den informationen du behöver. I vårt fall var det myndigheter i andra länder, samt polisutredningar som innehöll annars sekretessbelagd information.

Åsa Erlandson och David Lindahl

Nu på onsdag kl 20.00 fortsätter granskningen i Uppdrag granskning, med reportern Jorun Collin.

Glöm inte orden!

imageGrunden för all granskande journalistik är att ställa orden mot verkligheten. Löften, visioner och skönmålningar jämförs med den ofta krassare verkligheten.

Det gäller alla sorters stories, från den snuskiga kötthanteringen i matvarubutiken som lovat att alltid vara fräschast, över lyxfesterna hos folkrörelsen som skulle ha ”måttfull” representation – till de misstänkta mutorna hos den moraliskt högstående vapentillverkaren.

När det gjorda inte går ihop med det sagda, då får makthavaren problem. Och då har den granskande journalisten gjort en viktig insats.

Själva granskningen handlar förstås oftast om att blottlägga den krassa verkligheten. Orden är givna – nu gäller det att undersöka sanningen. Hitta dokumenten som visar vad som egentligen hände, filma förhållandena som de verkligen ser ut, intervjua vittnena som vågar berätta hur det går till bakom kulisserna…

Som granskande journalister vet vi att detta är den viktigaste delen av vår verksamhet. Om vi inte lyckas belägga missförhållandet blir det inte mycket till story, och när det väl är belagt måste det också visas tydligt i vår berättelse.

Tyvärr glömmer vi ibland att berätta om orden. De har funnits med under hela resan, kanske till och med varit utgångspunkten för själva granskningen (”Vi måste kolla hur det egentligen är med det där påståendet…”) men när tv-reportaget till slut ska redigeras ihop eller texten knattras fram så glömmer vi bort att ta med dem – eller väljer bort dem, av utrymmes- eller effektivitetsskäl.

Det är ofta ett dåligt beslut. Granskningen blir ofta oerhört mycket effektivare om man just får veta vilka orden är som prövas. Granskningen kan till och med förlora en stor del av sin potentiella slagkraft om orden inte finns med.

Utan en redovisning av orden blir granskningen lätt bara en eländesbeskrivning.

  • ”Handikappad fast i lägenhet när hissen slutade fungera” är en historia om en tragisk händelse. ”Handikappad fast i lägenhet när hissen slutade fungera trots bostadsföretagets löfte om 24-timmars service” är en nyhet om ett allvarligt svek från en tung samhällsaktör.
  • ”Prostitutionen ökar på nätet” är en nyhet om ett missförhållande. ”Prostitutionen ökar på nätet samtidigt som polisen låtsas att den minskar” är en story om ett missförhållande som förtigs av en av våra viktigaste myndigheter.
  • ”Makthavare använde statens kontokort” handlar om ett snedsteg. ”Makthavare använde statens kontokort samma dag som hen höll tal om vikten av att snåla med våra gemensamma medel” handlar om en hycklare.

Ibland är orden givna. Vi har själva hört talet som motiverat oss att kolla upp den där siffran som makthavaren slänger sig med. Eller vi får den misstänksamt positiva beskrivningen i ett pressmeddelande till redaktionen.

Men ibland måste man leta lite. Och ibland kan en granskning faktiskt bestå av att just ta reda på vad som faktiskt lovats i ett ämne. Vårt offentliga minne är kort, och fler än en gång har journalister gjort fynd bara genom att undersöka vad som faktiskt påstods innan missförhållandet var ett (känt) faktum.

Således blir detta också ett tips till nästa gång missförhållandet är givet: din viktiga uppgift som reporter är kanske inte bara att visa eländet, utan att hitta vägen dit – och se vilka beskrivningar som gavs av de ansvariga under resans gång.

Vi har tidigare (här och här) listat handlingar som kan hjälpa oss reda ut vad som faktiskt hänt. Men här kommer tio dokument när du letar efter orden som du kan ställa dina upptäckter emot:

1) Policys – när de handlar om miljö, jämställdhet osv är de ofta offentliga både inom offentlig och privat verksamhet (åtminstone bland organisationer och företag som lever på ett publikt förtroende).

2) Utspel – undersök vad de ansvariga makthavarna sa i ämnet innan de kom till makten, eller när de gjorde sina sina stoltaste proklamationer strax efter tillträdet!

3) Intervjusvar – personporträtten och ämnesreportagen kan vara en guldgruva, från den egna redaktionen eller hos andra.

4) Anbud – när bolag vinner offentliga upphandlingar har de lämnat in ett anbud där de lovar en massa saker. Hur förhåller det sig till hur det faktiskt blev? Kan vara intressant för allt från sophämtning till äldreomsorg, från hjälp till arbetslösa till asylboenden.

5) Myndighetssvar – när den ansvariga tillsynsmyndigeten redan för ett år sedan fick in en anonym anmälan om missförhållandet så begärde man en förklaring från den kritiserade enheten. Vad svarade enhetschefen då?

6) Sajter – undersök vad de skrev på sin egen hemsida! Tidigare versioner av sajten hittar du genom cache-sökningar (närtid) eller Wayback Machine (längre tillbaka). Och i många fall kan orden faktiskt finnas kvar på den nuvarande sajten, om än inte på förstasidan; gör en site:-sökning!

7) Reklam – nej, reklam får inte ljuga. Och om en produkt eller tjänst ställt till skada kan det vara synnerligen intressant, och välmotiverat, att undersöka vad som påståtts i marknadsföringen som skulle locka kunder att håva upp plånboken.

8) Sociala medier – finns där en Facebooksida eller ett Twitterkonto där de ansvariga svarar på frågor? Kanske har frågan redan kommit upp där – och vad har de i så fall svarat?

9) Utredning – innan verksamheten startades gjordes förstås en utredning av möjligheter och risker. Hur såg man där på risken att just detta skulle hända? Togs den upp men negligerades? Eller fanns den inte med över huvud taget?

10) Lagar och regelverk – det kan ofta vara värt att undersöka i vilken utsträckning det aktuella förhållandet finns reglerat i lagstiftning, förordning eller på något annat sätt (branschorganisationer, uppförandekoder…). Om det visar sig att agerandet bryter mot någon av dessa kan det ju i sig leda storyn vidare – eftersom det i så fall kan finnas ett tillsynsorgan som måste agera vid kännedom om de nya uppgifterna. Det kan handla om hela skalan från att polis och åklagare drar igång en förundersökning, till att en branschorganisation utreder om ett företag verkligen upprätthållit den standard som man kan förvänta sig.

Tipsen du missade 2015

Nu tittar vi ditåt.
Nu tittar vi ditåt.

Ett nytt år nalkas, och det har blivit dags att summera 2015. Vi gör det genom att tipsa om några poster du möjligen kan ha missat under det gångna året.

Kommer du till exempel ihåg hur lätt man kan beskriva Story Based Inquiry-metoden? För den som blivit nyfiken på SBI har vi även rekommenderat en föreläsning på Youtube med en av metodens upphovsmän (den med en mer kontroversiell föreläsningsteknik, som uppmärksammades kritiskt av Joakim Jardenberg).

En rad poster handlade om hur man lägger upp sin granskning lite smartare, bland annat denna om hur man applicerar sin bästa idé (som man ofta redan har) på ett givet format för att komma framåt i processen, och den här om värdet av att faktiskt begära ut de där dokumenten och inte bara nöja sig med de muntliga svaren.

Och för den handlings-inspirerade har vi sedan i en liten miniserie (del 1 och del 2) listat tio typer av dokument som vi kanske inte alltid tänkt på att begära ut.

På en mer grundläggande nivå gick vi igenom varför man över huvud taget bör satsa på egen journalistik i dessa tider (svar ja, det är just i dessa tider man bör göra det!) samt hur man ska komma igång.

Sedan har vi gnällt lite uppgivet över hur dumma frågor (jo, de finns!) kan sabotera även den smartaste undersökning, men även blåögt missionerat om att det med rätt metodik faktiskt är möjligt för de allra flesta att få tid att gräva.

I kategorin under granskningen (åtminstone vad gäller avslöjandeambitioner) finns det klassiska tredagarsjobbet, som vi beskrev hur man enklast lägger upp för att nå ett lyckat reslutat.

Till kategorin superkonkreta tips hör detta om metoden att söka bara under en viss domän eller webbadress, för att (till exempel) hitta bloggformuleringen som den nya partiledaren vill glömma.

Superkonkreta var nog också tipsen om två smarta Twitter-verktyg som de flesta inte upptäckt, och orden som gör att din sociala medier-sökning träffar rätt. Vi tipsade därtill om två sätt att hålla koll på sajters förändringar.

Handfasta guider röner alltid uppskattning, inte minst när de handlar om hur man gör sökningar på Facebook som man inte trodde var möjliga.

Dessutom har vi tipsat om några utmärkta metoder som hjälper dig förstärka ditt digitala källskydd.

Ett lunchsamtal med två kloka kollegor resulterade i två poster om paradoxer: ska man egentligen ringa mer eller mindre som reporter, och ska man utgå från ämnet eller från det konkreta fallet när man väljer ämne för sin granskning?

Vi har också rett ut vad som gäller för journalister som vill besöka asylboenden (vilket journalister både kan och ska göra).

Bland årets gästposter blev Peter Jonrikssons om hur man hittar polisanmälningar en av de allra mest uppskattade, liksom Åsa Erlandsons (kanske lite mer lättsamma) Redaktörerna från helvetet (som senare följdes upp med skribenterna med motsvarande ursprungsadress).

Andra uppmärksammade gästbloggar skrevs av Emma Johansson om hur man spårar pengar i offentliga ekonomisystem, och av Marja Grill om hur man säkrar sin story med Line-by-line-metoden respektive genomför enkäter på rätt sätt. Marjas post om hur man förbereder ansvarsintervjuer fick ny spridning genom att den publicerades i Grävande Journalisters utmärkta tidskrift Scoop.

Till sist tillhör det inte vanligheterna att våra poster innehåller riktiga nyheter (bortom journalistik-metodik-sfären alltså), men Leo Wallentins praktiserade datajournalistik om röstgränser i Växjö fick välförtjänt cred när SVT Småland upptäckte innehållet.

Därmed stänger vi butiken för 2015, hör gärna av er (t ex i kommentarsfältet nedan) och berätta vad ni vill att vi ska skriva om under 2016!

Facebook-sökningarna du inte trodde var möjliga

En av många sökningar som kan göras när språket väl är utbytt.
En av många sökningar som kan göras när språket väl är utbytt.

De flesta journalister tror att de vet hur de gör smarta sökningar på Facebook.

De flesta av dem har fel.

Det flesta av oss hoppar till sökrutan högst upp och börjar skriva ett namn. Får man en träff – eller flera – så klickar man vidare där. Rätt eller fel person? En sida eller grupp av intresse?

Inget fel i det men för de journalister som förstått Facebooks alternativa sökmekanism öppnar sig ett helt nytt universum.

När den sociala mediejätten 2013 lanserade sin nya sökmotor Facebook Graph drog den digitala världen efter andan. Plötsligt var det möjligt att söka efter Friends who like Star Wars and Harry Potter eller fråga Facebook Who are single men in San Fransisco and are from India (för ta två exempel från Wikipedia).

Den digitala världen drog efter andan både av fascination – och av fruktan. Plötsligt kunde totalitära regimers säkerhetstjänser enkelt lokalisera medborgare som råkat trycka Like på fel sorts sidor – eller som varit lite för uppriktiga om sin sexuella läggning när de registrerat Facebookkontot två år före det ödesdigra maktskiftet… Reaktionerna på det ”baklänges sökbara” Facebook blev stora, och ansiktsboksbolaget valde att dra tillbaka funktioner och radikalt tona ned den fortsatta marknadsföringen av Graph rejält.

Samtidigt finns grundläggande delar av funktionaliteten kvar: möjligheten att söka ”semantiskt” – dvs göra sökningar som låter som vanliga meningar och frågor. När jag skriver in sökningen People who like Journalisttips who are friends of mine får jag en rad träffar på just folk som klickat Like på vår Facebooksida och som samtidigt är Facebookvänner med mig. (Dessutom korrigerar Facebook automatiskt sökningen till det språkligt enklare My friends who like Journalisttips).

Någon som testat detta frågar nu: varför måste man skriva på engelska? Och svaret på den frågan är samma som svaret på varför du förmodligen inte kommer att kunna genomföra den aktuella sökningen på din Facebooksida om du inte hört talas om Graph tidigare: mekanismen fungerar bara när Facebook är inställd på amerikansk engelska. Så det första steget för den intresserade blir att gå in i språkinställningarna och ändra!

När detta väl är gjort kan man antingen börja experimentera med mer eller mindre smarta chansningar i sökrutan – eller så kan man ta hjälp av de specialsidor som är helt inriktade på att göra smarta Graph-sökningar kring enskilda personer. När man söker efter personer med vanliga namn är det ju nämligen inte helt enkelt att chansa med en egen sökrute-sökning, även om man kan söka Graph-iskt på amerikansk engelska – helt enkelt eftersom Facebook inte vet vilken av alla Peter Andersson du söker.

Men detta kan korrigeras på ett par olika på nätet. Mest känd bland jorunalister är förmodligen sidan graph.tips som skapats av den holländske researchgurun Hank van Ess, men nyligen upptäckte jag också den här sidan, efter nättips från fantastiske brittiske nätfantomen Paul Myers (vi har uppmärksammat både van Ess och Myers tidigare).

Ett litet urval av vad man kan botanisera bland...
Ett litet urval av vad man kan botanisera bland…

Här ombeds man att börja med en Facebookanvändares (person eller sida) user name, vilket inte är samma sak som ”Facebooknamnet”. Jag heter till exempel ”Mikael Grill Pettersson” på Facebook och hittas enkelt med det namnet vid en sökning, men mitt user name är ”mickep2”.

Detta användarnamn hittas enklast genom att man söker upp profilsidan för personen man är intresserad av, och kollar vad som står efter facebook.com/. När man sedan klistrar in detta user name på de aktuella söksidorna så ”översätts” användarnamnet till ett unikt ID-nummer, som sedan blir nyckeln till en lång rad spännande sökningar: poster personen kommenterat, foton där personen är taggad, platser personen besökt, medarbetare (folk som uppgett att de jobbar på samma arbetsplats), gemensamma bekanta med en tredje person…

Egentligen söker du inte på någon ”dold” del av Facebook, utan bara bland uppgifter du redan har tillgång till (antingen genom att de gjorts offentliga av den som publicerat dem eller genom att du på något annat sätt har access – exempelvis genom vänskapsband). Men dessa specialsökningar samlar träffar du aldrig kan få fram hur du än letar på personens egen profil, och som i praktiken är omöjliga att få fram på något annat sätt.

Den som valt att göra sin profil stängd och hemlig blir ju offentlig i det ögonblick vederbörande skriver en kommentar på en post som postskaparen gjort offentlig, så enkelt fungerar Facebook. Att leta runt efter de 300 poster där detta skett under de gångna sju åren är i praktiken ogörligt – men dessa söksidor gör tricket åt dig.

Så håll till godo, du granskare som vill veta allt om det hemlighetsfulla granskningsobjektets aktiviteter på nätet – eller du nyhetsjägare som på några timmar ska skapa dig en uppfattning om en persons förehavanden i det digitala rummet.

(Och för den som vill ha ännu fler grymma Facebooktips så rekommenderas den här utmärkta samlingen på Paul Myers grymma sajt Researchclinic.)