Håltimmesgrävet – exempel A, B och C

I dag har det gått fem år sedan vi publicerade vår allra första post. Femårsdagen firar vi med ett försök att konkretisera en metod vi återkommit till flera gånger under de här åren, och kanske allra tydligast under den gångna sommaren.

Fem poster har handlat om håltimmesgrävet, alltså den granskning som kan utföras parallellt med vardagens nyhetsinsatser. Metodiken bygger i stor utsträckning på Story Based Inquiry-modellen som vi uppmärksammat och rekommenderat flera gånger.

Hur kan en tillämpning av håltimmesmodellen se ut i praktiken? I dag blir det några konkreta exempel.

1. Idén. Huvudpoängen är att leta bland de tips och idéer som du redan har. Du knackar dig bakåt i mejkorgen och anteckningarna och hittar tre kandidater: ett tips om att ett kommunalt bolag har sällsynt omfattande och onödigt resande till andra länder, ett annat om att det är rejäl kris inom psykiatrin och ett uppslag som du själv fått om att undersöka incidenter inom förskolan.

2. Hypotesen. Du bestämmer dig för att gå vidare med alla tre spåren, och formulerar tre hypoteser. I korthet: A) Stora summor skattemedel går till onödigt långa resor för kommunala bolagshöjdare, B) Psykiatrin fungerar så dåligt att hjälpsökande regelmässigt får nobben och C) Farliga händelser mörkas inom förskolan.

3. Metoden. Efter några tankevarv kommer du fram till att du kan A) Begära ut kontoplan, reseberättelser och verifikationer från det kommunala bolaget, B) Ta fram uppgifter om personalomsättning och protokoll från samverkansmöten inom psykiatrin och kombinera detta med bakgrundssamtal och intervjuer med personal, patienter och anhöriga samt C) Besöka verksamheter och prata med förskolepersonal och föräldrar och ställa deras vittnesmål mot den avvikelserapportering som görs. När det gäller psykiatrin funderar du länge över hur du ska kunna belägga att behövande regelmässigt nobbas, och efter några samtal med initierade personer inser du att det nog inte är möjligt att belägga i nuläget. Därför stryker du den delen av hypotesen, och begränsar den till att psykiatrin befinner sig i kris och att behövande ibland får nobben.

4. Undersökningen. När du praktiskt försöker genomföra de undersökningar du föresatt dig märker du att det åter finns skäl att ändra hypoteserna. Ledningen för det kommunala bolaget har visserligen rest mycket, men de flesta resorna verkar väl motiverade. Däremot har restaurangnotorna ofta varit rejält tilltagna, och du undrar om inte de omfattande mängderna öl och vin innebär att man bryter mot kommunens alkoholpolicy. Vilket blir din omarbetade hypotes för A. När det gäller krisen inom psykiatrin förstår du snabbt att det inte skrivs ut särskilt mycket i klartext i de där samverkansprotokollen, medan det däremot sker en del skriftväxling som kan vara av intresse. Du bygger alltså ut metoden för B till att begära ut mejl mellan nyckelpersoner. Angående incidenterna på förskolan märker du snabbt att de visserligen är ganska många – men samtidigt tycks personalen vara ganska bra på att rapportera händelserna. Det är däremot mer tveksamt vad rapporterna leder till. Du hittar ett par exempel där man tydligt rapporterat upprepade gånger om farliga händelser utan att problemen åtgärdats vilket blir en brännande del av C:s omskrivna hypotes.

5. Utgörningen. När de (bitvis omformulerade) hypoteserna är belagda ska du fundera kring hur dina grävfynd på bästa sätt kan presenteras. Alla tre är i och för sig så angelägna att du skulle kunna göra ut dem som raka nyhetsknäck, men för att maxa publiceringen spånar du ett extra varv med kunniga kollegor: en duktig grafiker kan göra en mycket effektiv illustration av (A) hur mycket de kommunala bolagshöjdarna hinner dricka på en kväll – i kontrast till de fina formuleringarna i kommunens restriktiva alkoholpolicy. Genom förtroendefulla kontakter med personal, patienter och anhöriga kan psykiatrikrisen (B) beskrivas med personliga berättelser utan att någon behöver framträda med namn och bild. Och när incidentrapporterna från förskolan (C) läggs på hög inför det ansvariga kommunalrådet har fotografen förberett sig för den perfekta bilden när vederbörande försöker värja sig för samlingen.

Alla tre publiceringar orsakar starka reaktioner och nya tips – och läggs av det skälet förstås långt ifrån varandra tidsmässigt. I och med att det är era egna nyheter så äger redaktionen materialet och kan själv välja tidpunkterna för när avslöjandena ska ut.

Genom att hela tiden hålla fokus på hypotes och metod, och samtidigt vara öppen för förändringar av båda, kan du helt enkelt ro stora granskningar i land utan att få panik inför projektens omfattning – eller inför en verklighet som visar sig vara annorlunda än du trodde.

Uppdelningen lyfter dramaturgin

Det finns ett misstag som alla journalister gjort när man berättat historier där någon ska ställas till svars för ett missförhållande.

Misstaget att vi berättar historien i den ordning som vi genomfört intervjuerna.

I dess enklaste form blir det då alltid så att kritiken kommer först och bemötandet/ansvarsintervjun i slutet.

Inget fel på det i och för sig, så länge det bara handlar om en enda sak som gått fel.

Kommunen missade vattenläckan lyder den arga kritiken från intervjuad medborgare – Ja men nu ska vi bättra oss svarar kommunen.

Men så fort storyn är lite mer mångfacetterad, och så fort det är mer än en enda sak som gått fel, kan det helt enkelt bli mördande tråkigt.

Kommunen missade att själva upptäcka vattenläckan och agerade inte heller när folk hörde av sig och vägrar nu att ersätta de drabbade trots ett tydligt ansvar i granskningsrapporten.

Om vi nu låter hela kommunens svar bli en ”avslutning” på storyn så blir den en rätt bökig historia.

Jo vi missade att upptäcka läckan men nu ska vi bättra oss, och visst missade vi att agera när folk hörde av sig men det berodde på en brist i vårt datanät vilket är dataleverantörens fel och frågan om ersättningar regleras ju av en särskild förordning och när det gäller granskningsrapporten så är den visserligen kritisk men vi delar inte slutsatserna utan tycker att vi på det hela taget har gjort det man kan förvänta sig.

Det blir en väldigt baktung avslutning på en artikel eller ett inslag. Dessutom rätt komplicerat – minns vi ens vad granskingsrapporten sa när vi kommer fram till bemötandet?

Lösningen är att tänka mer dynamiskt. Vår story är just en story, en historia, sann och relevant – men inte en redovisning av intervjuer i nödvändigtvis den ordning vi gjort dem.

När kritik och bemötande består av flera delar gör vi ofta bäst i att dela upp historien i sjok.

Rätt hanterat kan det ge ett gott driv åt historien med en rad nya vändningar; kanske rentav helt separata stories.

Kommunen missade vattenläcka – lovar bättring. Men man missade faktiskt även larm från boende – eftersom datasystemet var paj. Och nu kan de boende gå miste om ersättning – på grund av regelverket. Och medan kommunen ger sig själv godkänt – så sågas man av en extern granskningsrapport.

Tänk tanken nästa gång du genomfört den stora ansvarsintervjun. Allt måste nu inte publiceras i ordningen Anklagelse A-B-C följd av Bemötande 1-2-3.

Ses vi i Uppsala?

Festen i all ära, men det är i kaffepauserna som det verkligen bränner till.

Den 7-8 april är det dags för årets Grävseminarium i Uppsala.

Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.

Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.

Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.

Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.

Hela programmet hittar du här.

Kollens psykologi

wp-1476047146205.jpeg
Vilka utvägar har din motpart?

Det är en klassisk situation för en reporter.

Du får ett tips som ska kollas.

Om du är en grävande reporter vill du förstås helst undvika att kolla via de officiella kanalerna. Du föredrar dolda inspelningar och allmänna handlingar framför att behöva ringa en pressavdelning och fråga ”Är det så här?”

Men de flesta av oss måste förr eller senare bita i det sura äpplet och ringa den där pressavdelningen. För de flesta av oss är samtalet rentav en helt normal – och nödvändig – del av arbetsprocessen.

När du väl kontaktar pressavdelningen kan det vara värt att fundera igenom motpartens situation – vad motparten har att hantera när du frågar om ett tips som du inte redan fått bekräftat.

Det intressanta är ju om tipset till sin kärna är korrekt. Och handlar om något som de flesta av oss skulle uppfatta som ett missförhållande. Ett missförhållande som även pressavdelningen förstår kommer att uppfattas som ett missförhållande.

I praktiken vill man kanske inte aktivt dölja missförhållandet – men man vill inte heller aktivt arbeta för att det kommer fram. Folket på pressavdelningen är oftast hederliga människor som inte vill ljuga. Inom en hel del verksamheter kan det rentav utgöra ett formellt fel att ljuga. Inom en stor del av samhället uppfattas det hursomhelst som moraliskt förkastligt att ljuga.

Och här finns den intressanta gränsytan för reportern. Det finns ett missförhållande och en journalist som tror att det finns ett missförhållande. Och däremellan – personer som sitter på kunskapen men som inte tycker att de har något omedelbart intresse av att berätta det ofördelaktiga.

När journalisten ringer har motparten i princip tre alternativ: 1) ljuga och förneka, 2) tala sanning och bekräfta eller 3) att försöka undvika 1 och 2.

Enkelt uttryckt är 3 ofta det mest lockande alternativet. 1 och 2 har extremt tydliga nackdelar: att ljuga kan uppfattas som moraliskt förkastligt (i alla fall om det så småningom blir känt att man gjort det), samtidigt som en explicit bekräftelse kan försätta den egna verksamheten i mycket dålig dager (vilket det sällan ingår i arbetsbeskrivningen att bidra till).

För den journalist som vill kolla ett tips handlar allt om att flytta motparten bort från det tredje alternativet. Bäst är förstås den raka bekräftelsen. När den ligger på bordet kan man gå över till att prata detaljer, förklaringar och åtgärder (tro mig, de kraftfulla åtgärderna som ska förhindra att missförhållandet upprepas blir snabbt ett favoritämne när bekräftelsen väl kommit).

Men innan bekräftelsen kommer försöker motparten ofta använda strategi nummer 3 – genom att hålla sig undan från att svara, genom att svara på andra frågor än de ställda, eller genom att bekräfta på ett så otydligt sätt att man inte fattar att det är en bekräftelse.

Som reporter gäller det bara att ligga på. Gå tillbaka gång på gång till kärnfrågan, och så länge inte den fått svar – fråga om. Och om igen.

Ofta gäller det att skala av sin frågeställning från ovidkommande detaljer. Det är inte viktigt om kommunalrådet åkte på förmiddagen eller eftermiddagen, eller om man deltog i en konferens om det ena eller andra ämnet – det viktiga är om man lät kommunen betala den medföljande partnerns resa.

Och om de ljuger då? Tillämpar alternativ 2? Det är inte nödvändigtvis en katastrof för reportern. Det kommer bara att kräva lite mer arbete. Man får lägga lite tid och tankemöda på att hitta belägg för att tipset trots allt stämde. Men när detta väl är gjort så har man ju faktiskt ett ännu starkare case. De gjorde inte bara fel, de ljög om det också.

Gästblogg: Folk vi inte vill få tag på

Åsa Erlandson skriver om om ett mycket speciellt ämne. Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

image

Att få tag på intervjupersoner är A och O som journalist och en stor del av dagarna består av detta ringande. I vanliga fall är det en lättnad när man når fram men det finns tillfällen när man önskar att personen aldrig hade svarat. Här är 6 exempel ur verkligheten på folk som vi – faktiskt – inte vill få tag på.

En intervju är född
Växeltelefonisten meddelar att Linda, handläggare på en liten kommun, har gått för dagen men att vi kan prova på hennes mobil. Linda svarar men kan inte prata just nu.

Journalisten tänker dock inte ge sig så lätt, särskilt inte nu när han äntligen har Linda på tråden och kan smälla ihop knäcket och äntligen gå hem. Så han tjatar till sig en intervju genom att spela ut ”du är offentliganställd”-kortet.

Linda: ”Okej okej. Men tar det lång tid? Jag ligger på BB.”

Snubbar som vobbar
Den i vanliga fall så proffsiga vd:n för ett storföretag låter ovanligt ansträngd när han svarar i sin mobil. Och han vägrar släppa den.

Journalisten: ”Hej! Har du tid ett ögonblick?”

Vd:n: ”Japp! Jag vabbar visserligen idag men det är lugnt. Vi kör. Var ringde du ifrån sade… NEEEJ! Rasmus! Hur gick det? Förlåt, jag är strax tillbaka. Jo vilken tidning ringde du från… FAAAAN! Det blöder ju!”

Journalisten: ”Jag kanske ska ringa en annan dag?”

Vd:n: ”Nej det går bra, jag ska bara hitta en handduk eller nåt. Men prata högre, det är ett jävla liv här nu.”

Viktigare än livet
Med rätt support från kollegerna, går allt att lösa!

Journalisten: ”Hej kirurg XX på YY sjukhuset, stör jag dig?”

Kirurgen: ”Inte alls, det går bra, jag står visserligen i den sterila slussen på väg in på operation, men jag ber en sköterska hålla luren mot mitt öra.”

Än i dag undrar jag om det låg en patient med uppskuren bröstkorg där inne och väntade. Och hur länge.

Vilket skitsnack
Alla fipplar med mobilen på toan, men ingen erkänner det.

Därför blev en journalist mäkta förvånad när intervjupersonen 1. svarar när han sitter på toaletten 2. berättar det och 3. avslutar med att skälla ut journalisten för att han ringde mitt i denna herdestund.

Ring! Ring! Bara du inte hör min signal!
Som vikarie på kvällstidning måste du vara en duktig reporter, vilket bland annat innebär att du aldrig backar undan.

Så när chefen säger åt dig att ringa Ulf Lundell mitt i natten och fråga om det senaste kärleksryktet, gör du det.

Fast ingen hindrar ju att du låter två signaler gå fram – och sedan slänger på luren.

Gräv inte mer i det här nu
En annan grupp som inte alltid vill ha tag på folk (även om de aldrig skulle erkänna det) är grävande journalister. Janne Josefsson har till exempel byggt hela sin karriär på att få dörrar slängda i ansiktet.

I sluttampen av ett stort gräv som ska publiceras med buller och bång nästa dag är det mycket enklare att få ett ”inga kommentarer” till svar som stärker bilden av den anklagade som skurk och inte leder till mer krävande utredningar. Än ett ”Du vill se mina slutbetyg från internatskolan? Javisst, dem tar jag gärna fram. Men just nu är jag på buffeljakt i Afrika så du får vänta tills nästa vecka.”

Åsa Erlandson

Vem är det som säger nej?

Tystnaden efter frågan var episk.

tv-inslaget handlade om kommuner som valt att bygga baracker i stället för nya förskolor, och mannen framför kameran svarade på varför man valt det ena framför det andra. I hans svar hade det låtit som att bedömningar och beslut konsekvent gjorts av någon annan än honom själv – ända fram till att reportern frågade vem som i så fall motsatt sig de nya förskolorna. Och svaret blev tystnad.

Journalistik är ofta problemorienterad. Inom nyhets- och samhällsjournalistiken prioriterar vi att berätta om saker som inte fungerar framför de som fungerar. Det leder med jämna mellanrum till kritik för att vi ”bara fokuserar på det negativa” och till anti-trender av typen konstruktiv journalistik eller public journalism. Men huvudfåran fortsätter likväl att bestå av en journalistik som berättar mer om problem och missförhållanden än om sånt som puttrar på som det ska.

Som samhällsmedborgare tycker jag vi ska vara rätt glada åt det. Det är ju strängt taget ett uttryck för att huvuddelen av samhället faktiskt fungerar hyggligt – att nyheterna och sensationerna blir det som inte funkar. Dessutom har historien visat att samhällen med en mer uppbygglig form av nyhetsjournalistik, som fokuserat på samhällets framsteg och makthavarnas klokskap, inte nödvändigtvis varit bättre samhällen (eller blivit bättre av att journalister skönmålat verkligheten).

En viktig uppgift för journalisten är hursomhelst också att utkräva ansvar för problemen och missförhållandena vi berättar om. Vi ska ge makthavare möjlighet att förklara sig, men också tydliggöra för publiken var ansvaret ligger.

Vissa sorters elände, som olyckor och naturkatastrofer, gör det svårt att omedelbart se en entydig ansvarskedja (även om en god granskare förstås ställer frågan om inte konsekvenserna kunnat förutses, skadorna minimeras osv) medan andra är tydligare, som felsatsningen på prestigeprojektet som havererade eller förskolorna som inte blev byggda.

Den ansvariga måste oftast medge att problemet existerar i sig, men är i normalfallet betydligt mindre villig att spontant erkänna sitt eget ansvar för sakernas förhållande. Man framställer hellre det inträffade som något som bara hände – mer likt en naturkatastrof än konsekvensen av ett felaktigt val.

Och här går vi ibland bort oss som journalister. Vi accepterar bortförklaringar och beskrivningar som börjar med ”Man…”

”Man tyckte ju att…”, ”Man landade till slut i att…”, ”Man gjorde väl bedömningen att…”

Så fort en makthavare inleder ett svar med ”Man…” ska man vakna till lite extra som intervjuare. Varför säger personen inte ”Jag…” eller ”Vi…”? Eller för den delen ”De…” – om personen nu själv inte är inblandad..?

Svaret är alltsom oftast att man menar det första men vill få det att låta som det senare. Visst var makthavaren själv med och tog beslutet, vederbörande var kanske rentav ensam beslutsfattare, men i efterhand framstår det som ett så obegåvat beslut att hen nu helt enkelt vill distansera sig.

”Man gjorde bedömningen…” bör med andra ord alltid följas av påfrågan ”Vilka var man?” Och när intervjuaren konstaterat att intervjuperson själv tillhörde skaran av beslutsfattare – en återgång till själva sakfrågan: ”Så varför…?” osv.

Om makthavaren fortsätter ludda till det, t ex om ett beslut man avstod att fatta men som nu framstår som mer förnuftigt, så får du bli ännu mer konkret. ”Vem var det som sa nej egentligen?” kan vara bästa vägen ut ur den märkliga (men alls inte ovanliga) intervjusituation där intervjupersonen å ena sidan inte förnekar att något borde gjorts, men å andra sidan inte vill stå för att hen själv inte gjorde det.

Vem är egentligen ”man”? Och vem är det egentligen som säger nej? Ta med de frågorna nästa gång du ska möta en makthavare med oklar ansvarsuppfattning. Du kommer att lämna intervjun med betydligt tydligare svar på dina frågor.

Eller möjligen en episk tystnad.

Konsten att läsa en myndighetsrapport

I veckan kom Statskontoret med en rapport om Arbetsförmedlingen, som regeringen beställt som svar på oppostionens krav på en stor översyn av myndigheten.

Jag har själv bevakat och granskat Arbetsförmedlingen under lång tid och läste rapporten med intresse.

Rapporten visade sig erbjuda ett mycket tydligt exempel på skillnaden mellan hur en myndighet lägger fram ett budskap, och hur det sedan fångas upp av nyhetsredaktioner. Och därmed också ett intressant exempel på en kunskap som varje nybliven journalist måste tillgodogöra sig för att inte riskera att missa stories och sitta med dumstrut på morgonmötet dagen efter.

Det handlar om konsten att läsa en myndighetsrapport.

image
Myndighetens vinkel.

En nyhetsredaktion som uppmärksammade rapporten var Computer Sweden, och det är intressant att lägga deras artikel sida vid sida med Statskontorets pressmeddelande om samma rapport.

image
Tekniktidningens vinkel.

Det slående börjar egentligen redan i rubriken. Statskontorets pressmeddelande lyder Arbetsförmedlingen på väg åt rätt håll, men har långt kvar. Computer Sweden har satt rubriken Arbetsförmedlingens it-utveckling döms ut – ”har försummats under lång tid”.

Den ena rubriken har en positiv grundton och berättar först i andra ledet om det som brukar betecknas som förbättringspotentialen – att där finns problem. Man förtiger inte kritiken men formuleringen ”har långt kvar” får nog inte många läsare att hoppa högt.

Den andra rubriken, tidningens, går omedelbart all in på problemen inom IT-området. Rubrikens andra led är inte en nyansering utan en förstärkning.

Det intressanta här är förstås att rubrikerna är helt olika – samtidigt som ingen av dem talar osanning. De illustrerar bara skillnaden mellan myndighetsprosa och nyhetsjournalistik.

Den vane läsaren hittar redan i myndighetens rubrik en hint om att rapporten kan vara spännande. Att en myndighet över huvud taget plockar in en kritisk formulering redan i rubriken, är en signal om att det definitivt finns saker man hittat som man verkligen inte är tillfreds med.

Tidningens formulering ”döms ut” hade å andra sidan varit otänkbar från en myndighet – hur hård kritiken än varit. ”Döms ut” är journalistspråk som fungerar utmärkt för att på ett tydligt sätt berätta att här finns allvarlig kritik, men det är ett språkbruk som är helt främmande för en statlig tjänsteman.

Därmed kommer vi vidare till ingresserna. Så här lyder den i Computer Sweden:

En kombination av både tekniska problem och styrningsproblem har gjort att Arbetsförmedlingen fastnat i ett omodernt tjänsteutbud och ineffektiva arbetssätt. Det slår Statskontoret fast i en rapport till regeringen.

Att jämföra med Statskontorets egna formuleringar:

Arbetsförmedlingens verksamhet är på väg åt rätt håll, men det finns fortfarande betydande behov av förbättringar. Bland annat behöver personalens kompetens och uppföljningen av verksamheten stärkas. Det visar den analys av Arbetsförmedlingens styrning och uppföljning som Statskontoret har gjort på uppdrag av regeringen.

Återigen börjar myndigheten med den positiva ”på väg åt rätt håll”-aspekten, men går sedan vidare med ”behov av förbättringar” och en precisering av ett par saker som behöver ”stärkas”.

Tidningen börjar helt och hållet i den andra änden. Även om ingressen har ett relativt byråkratiskt språk (som nog både kan förklaras av ”smitta” från rapporten och av att Computer Sweden har en relativt initierad läsekrets) så råder det ingen tvekan om vad som är grejen här: två identifierbara problem i verksamheten har lett fram till två tydliga brister i utförandet.

Vi har tidigare skrivit om vad ”grejen” är, och att detta är den viktigaste frågan för varje nybakad journalist. I detta fall är grejen självklart den upptäckta avvikelsen inom det ämnesområde som Computer Sweden bevakar: IT-området. Där hamnar fokus för tidningens text, och där finns den kärna som blir rubrik och ingress.

Statskontorets utredning är bredare än IT-området och omfattar även områden där bristerna inte alls är lika stora. Ändå är jag rätt säker på att myndigheten inte hade valt samma språk som tidningen ens om intresseområdena varit exakt desamma.

När tidningen öppnar brödtexten berättar man för första gången om det ”på rätt väg”-budskap som Statskontoret valt att öppna både rubrik, ingress och sin egen brödtext med:

För två år sedan drog Arbetsförmedlingen igång ett utvecklingsarbete som sträcker sig fram till 2021. I en analys som Statskontoret gjort anses arbetet i sig har en relevant inriktning och en tydlig ansvarsfördelning och är väl förankrat. Men det finns en akilleshäl – it-utvecklingen.

Återigen: ingen av texterna ljuger. Men journalistens intresse av att identifiera och berätta om en relevant och angelägen nyhet är inte detsamma som myndighetens intresse av att berätta om sin rapport på ett sätt som återger alla dess aspekter, nyanser och hänsyn.

Om en myndighet kartlägger förekomsten av allvarliga mutbrott i svenska kommuner och hittar sådana i fyra kommuner så kan myndighetens rapport mycket väl fokusera på de hundratals kommuner där läget ser bra ut, medan alla nyhetsartiklar kommer att handla om de fyra undantagen. Fortfarande utan att någon berättar en osanning eller missköter sitt jobb.

Ibland går förstås journalisternas problemvinkling för långt i myndighetens ögon – så långt att myndigheten i fråga väljer att gå i offentlig polemik med beskrivningen som ges – vilket naturligtvis bör tas på allvar av varje berörd redaktion som antingen bör försvara sig eller backa (om kritiken är relevant). Men detta är ovanliga undantag från ett normalläge där båda parter alltsom oftast accepterar varandras skilda sätt att fokusera och beskriva innehållet i t ex just en kritisk rapport.

(Det kan för övrigt också förekomma att myndigheten i sin egen presentation väljer att tona ned de kritiska synpunkterna så långt att det i sig kan betecknas som en mörkläggning av viktiga slutsatser och därmed en del av storyn, men även detta är undantagsfall.)

Tipset till den nybakade journalisten som får den pinfärska myndighetsrapporten i handen blir därför: låt inte myndighetens egna formuleringar och prioriteringar avgöra nyhetsvärdet!

Enkelt uttryckt: den journalist som frågar en statlig tjänsteman om något är en skandal kommer aldrig att få ett jakande svar. Även när det är en praktskandal som avslöjas eller (vanligare) bekräftas i rapporten. Och även om tjänstemannen tycker att det är en skandal.

Att myndigheter vägrar ta vissa ord i sin mun är inte konstigt – lika lite som att du svårligen kan hitta den redaktion som placerar ordet förbättringspotential i en rubrik.

Myndighetsföreträdare är språkligt hårt hållna, med stränga krav på precision och återhållsamhet i sina formuleringar. Skälen till detta som kan vara både goda och dåliga, precis som journalistikens strävan efter förenkling och tydlighet.

Journalistens huvuduppdrag är i vilket fall inte att återge myndighetens språk, utan att översätta det till en mer begriplig prosa som dessutom identifierar avvikelser från det kända (nyheter av olika slag) snarare än att försöka ge en heltäckande beskrivning av varje beståndsdel av myndighetsrapporten.

Att hundratals kommuner inte har allvarliga fall av mutbrott ska givetvis berättas också i en nyhetstext – men den journalist som inte sätter de fyra mutkommunerna som rubrik begår tjänstefel.

Den goda nyheten i allt detta är att du som reporter inte behöver låta dig styras av försiktiga rapportformuleringar som du inser kommer att bli obegripliga för en läsare. Du kan kalla en sågning för en sågning även om sågaren själv inte vill använda ordet.

Den jobbiga nyheten är att du måste tänka själv. Och läsa in dig – på hela rapporten, inte bara pressmeddelandet, och helst också på en del sammanhangsskapande extrainformation – och dra nytta av din egen och andras bakgrundskunskap för att göra en relevant nyhetsvärdering.

Här bör du ha koll på redaktionens storykod som vi skrivit om tidigare; nyheten om mutkommunerna är superintressant om du jobbar på en lokaltidning i en av de fyra mutkommunerna, men ointressant för Computer Sweden. Förutsatt förstås att det inte i något fall handlar om en IT-upphandling…

Snabbkommandot Ctrl + F, som vi också skrivit om tidigare, kan med andra ord vara guld värt för den som ska nyhetsvärdera en myndighetsrapport utifrån sitt specialområde – må det vara IT eller Hofors.

Orden mot verkligheten – i verkligheten

image
En av två filmer som räddar julen för envar intresserad av viktig journalistik.

Nu i december har svt visat två dokumentärer som på olika sätt illustrerat kärnan i granskande journalistik: att ställa orden mot verkligheten.

Ämnena har på ett sätt varit väsensskilda: i Carolina Jemsbys Asylärende Snowden skildras försöken att göra det möjligt för Edward Snowden att komma till Sverige, i Malin Olofssons Världens bästa kyckling granskas kycklingindustrins hantering av antibiotikaresistens.

Men i båda filmerna blir kontrasten tydlig mellan de ansvarigas beskrivning av verkligheten, och de förhållanden filmmakarna blottlägger. Mot verkligheten prövas orden – må det sedan vara ledande politikers utsagor om självständig utrikespolitik (eller kärvänligt ryggdunkande med Snowden i Moskva) eller fågelbranschens påståenden om långtgånget ansvar för miljö och hälsa (eller reklamfilmer om kärleksrelationen mellan kycklingen och bonden).

Båda dokumentärerna är också tydliga illustrationer av hur viktigt det är att också redovisa orden. Det är lätt för den granskande journalisten att koncentrera sig på den sjaskiga verklighet man upptäckt bakom kulisserna – men för att publiken ska förstå och vara beredda på ansvarsutkrävande intervjuer, så krävs det att man också lägger energi på att berätta hur de ansvariga påstått att det ligger till.

Dels för att vi inte kan utgå från att publiken vet det, och dels för att kontrasten utgör ett viktigt element i själva berättelsen. Missförhållanden är illa. Försök att dölja eller förtiga eller förringa missförhållanden gör det ännu värre. Konkret: den politiker som använt skattepengar till privata utgifter får det svårt, den som gjort det efter att ha hållit tal om lag och rätt och vikten av att hushålla med de gemensamma resurserna får det svårare.

Jag tänker inte påstå att jag är helt opartisk när det gäller dessa dokumentärer. Jag känner både Carolina och Malin sedan länge och har samarbetat med båda tidigare – med Carolina bland annat kring några uppmärksammade reportage om just Snowden och Sverige, och med Malin om #matvalet, där svt Nyheter granskade spelet kring den offentliga maten. När Snowdendokumentären skulle sändas gjorde jag en nyhetsstory utifrån delar av innehållet.

Men när det gäller analysen av granskningsmetoden tror jag mig ändå ha rätt rent objektivt. De båda dokumentärerna kan helt enkelt helhjärtat rekommenderas för envar som vill utveckla sina kunskaper om granskningsmetod och -berättande. Men för den delen också för den som ”bara” vill se två timmar fantastiskt välgjorda reportage om viktiga samhällsfrågor.

De är nämligen det – också!

(Och missa inte bonusmaterialet till Snowdenfilmen, med bland annat amerikanske skådespelaren John Cusack på besök i Moskva.)

Konkretionens nerv, detaljens dramatik

Bluffuniversitet väcker känslor.
Frågan som fick en minister att gå.

Någon gång på 90-talet skulle svt:s regionala nyhetsprogram göra egna halvtimmeslånga reportagemagasin en gång i veckan. Det tillsattes extra resurser så medarbetarna skulle kunna ta ut svängarna i både form och innehåll.

Jag fick till det första programmet i uppdrag att berätta om restaurangbranschens mörka baksidor och skruvade upp ambitionsnivån ett extra varv. Fotografen blev inspirerad och skapade en enhetlig svart bakgrund åt alla intervjuer. En hel natt åkte vi runt och filmade på och utanför stadens krogar. Musiken valdes med stor omsorg.

Det blev ett av de tråkigaste reportage jag gjort. Och det tog mig flera år att förstå var felet låg.

Härom dagen sände Sveriges radio ett reportage som påminde mig om värdet av konkretion – och att konkretion ofta utgör trappsteget från ett allmänt reportage till någon slags granskning värd namnet.

Det handlade om bluffuniversitet, den sortens ställen som säljer examina på ett sätt som får en att tänka på körkortet i flingpaketet. En företeelse som en del nog förknippar med förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, som fick redigera sin CV på regeringens hemsida efter att hans examen från ”Fairfax university” ifrågasatts. (Något han fick svara på många kritiska frågor om, bland annat i denna inte helt harmoniska intervju med mig.)

Antalet anmälningar om bluffuniversitet har ökat, och vi är många som nog hade nöjt oss med den nyheten. Ringt ansvarig myndighet för en intervju och sedan betecknat jobbet som i princip färdigt.

Men här gjorde reportrarna Fernando Arias och Lina Malers något annat. De letade upp, och ringde upp, universiteten i fråga. Hittade två stycken med adresser i Sverige, i Solna respektive Domsjö (!). Samtalen (där de utgav sig för att vara intresserade av en utbildning) blev inte bara ett dramaturgiskt tillskott av guds nåde – utan förändrade också, tillsammans med bland annat en granskning av bluffuniversitetens bildmaterial på nätet, reportagets karaktär i grunden. Lyfte, växlade upp, gjorde granskning.

Nyhetsreportage om missförhållanden följer ofta den andra, enklare mallen: vi berättar i allmänna ordalag om problemen, fast utan att ge dem namn och röster. Vi låter en expert förklara att ”det handlar om mångmiljonbelopp” fast utan att visa vart pengarna egentligen går – än mindre söka upp de ansvariga och ställa dem till svars.

Den allmänna berättelsen har en stor fördel men också en stor nackdel. Å ena sidan behöver man inte vara extremt noggrann med detaljerna, eller söka utpekade personer för kommentarer. Det blir enkelt, man pekar ju inte ut någon. Man kan välja de mest dramatiska formuleringarna utan att riskera att få en förbannad vd eller advokat i luren dagen därpå.

Men nackdelen är förstås att reportaget samtidigt förlorar relevans, den koppling till verkligheten som får oss att spetsa öronen framför radioapparaten. Samtalet där vi hör en person ljuga. Eller där en ansvarig ställs till svars, på riktigt.

Sannolikt kommer vi inte att kunna påstå lika mycket i det konkreta, granskande reportaget, som i det allmänt hållna där inga namn nämns. Men det sistnämnda blir garanterat en tråkigare journalistik som säger mindre om verkligheten.

Vi har tidigare skrivit om det kors man kan använda för att analysera sin story: en horisontell axel med stora siffror, perspektiv och systemfel. Men också en vertikal med de konkreta fallen, de enskilda galenskaperna och det personliga ansvaret. Detaljerna.

Kollegorna på radion hade kunnat göra ett helt okej reportage om ett ökande fenomen, som utmärkt uppfyllt den ena axels krav. Men nu skapade de i stället ett kors som blir en flera gånger mer intressant berättelse.

Deras research började med ett konkret fall, och växte sedan till mer och makro, men det hade lika gärna kunnat gå åt andra hållet – från det allmänna, generella till det specifika, konkreta.

En bra fråga man kan ställa till en research som inte riktigt flyger är: Hur nära verkligheten befinner jag mig egentligen? Ligger jag bara uppe och svävar bland moln av siffror, system och makro? Då kanske jag ska dyka mot marken och det konkreta caset ett tag. Åka ut och filma på plats. Ringa upp den direkt inblandade. Söka den ansvariga. Genom att dyka ned mot marken kan man – hur bakvänt det än låter – få storyn att flyga.

Allra helst ska man, åtminstone inom den granskande journalistiken, kunna visa konkreta exempel på hur orden krockar med verkligheten. Något som ofta låter sig göras på ett mycket effektivt sätt i just de konkreta detaljerna.

När vi för några år sedan gjorde en uppmärksammad granskning av företag som lovade hjälp till arbetslösa ägnade en kollega en icke oansenlig arbetstid åt att bevisa att en grupp arbetssökande fått gå på studiebesök på en ljusstöpning, vilket förnekades av ledningen för bolaget som genomfört studiebesöket. Det var inte den granskningens mest uppseendeväckande missförhållande, men korsklippningen mellan den dementerande chefen och den bekräftande ljusstöparen blev en mycket minnesvärd bit av reportaget.

Och det var just det som saknades i mitt ambitiösa reportage om krogbranschen på 90-talet. Ett nedslag i den verkligt konkreta verkligheten. Den verklighet där arbetslösa skickas på ljusstöpning och bluffuniversitet ljuger på telefon.

Det fanns helt enkelt inte ett enda konkret exempel på de missförhållanden som nämndes. Vi pratade om svartjobb, usla arbetsförhållanden, kopplingar till kriminalitet…men vi berättade aldrig var, när och hur detta skulle ha ägt rum. Än mindre kontaktade vi de konkreta krögare som skulle varit inblandade. (Den vi intervjuade var förstås det goda undataget.) Det blev väldigt många ord som stannade på en väldigt allmän nivå.

När konkretionens nerv och detaljens dramatik saknas spelar det liksom ingen roll hur snygga intervjuerna blir. Eller hur höga mångmiljonbeloppen är.

Hitta storyn om din egen story

image

Då och då dyker de upp. Bakom-historierna som blir lika stora som – eller rentav större än – själva grundhistorien.

Det kan handla om stora summor som lagts ned på att möta en granskning, eller om budskap som rimmar illa med fakta i målet.

Historien om hur den granskade parten försökt hantera granskningen, helt enkelt.

För många år sedan undersökte jag hur Örebro kommun försökte hantera den väntade stormen kring en resa till Bryssel där ett gäng lokala makthavare skulle förbereda etableringen av regionens EU-kontor. Vi begärde ut kommunalrådets mejl i ämnet och hittade flera formuleringar om hur man oroades för att resan skulle utsättas för kritik, och hur man därför måste samordna mediakontakterna hos en enda kontaktperson. Formuleringar som givetvis blev en bit av vår story.

Liknande upptäckter gjorde mina kollegor Johanna Cervenka och Knut Kainz Rognerud när de i fjol granskade turerna kring försäljningen av en gång statliga Arbetslivsresurs.

Då och då dyker de upp. Men på årets IRE-seminarium tipsade Jenna Susko från KNBC Los Angeles om att detta faktiskt kan vara en del av en rutin: att alltid begära ut mejlen om ens egen granskning efter att den är publicerad.

Samtliga mejl från och till informationschefen och generaldirektören, handläggaren eller pressekreteraren. Eller kanske juristen eller personalchefen – valet av personer beror förstås på vilka som varit inblandade under resans gång.

Du ska inte begära ut ”allt” som någon någonsin kan ha skrivit om ert ämne eller er redaktion, helt enkelt eftersom det öppnar dörren för myndigheten att låta handläggningen av begäran ta väldigt lång tid.

Be om utdrag från max en handfull mejlkonton, utifrån ett antal väl valda sökord: ditt namn, redaktionens, ämnet…

Och observera att du måste be dem söka i hela texten. Det är inte en myt att pressavdelningar på myndigheter lär medarbetarna att aldrig skriva känsliga (eller uppseendeväckande) ord i ämnesraden. Ju större skandalen är – desto säkrare kan du vara på att mejlen rubriceras Information eller Re:.