Från ord till handling. Allmän handling.

Jo, det skiljer.
Jo, det skiljer.

Jag har läst hundratals av dem.

”Hur här?”-artiklarna som svarar ”Bra!”

Jag har läst hundratals av dem och jag är övertygad om att de flesta varit fel. Eller åtminstone inte berättat hela sanningen.

Själv har jag studsat till när de handlat om ämnen jag själv har koll på, och allra mest förstås när de skrivits som uppföljningar på mina egna granskningar – av t ex missförhållanden bland jobbcoacher eller etableringslotsar. Ibland har jag känt för att ringa upp reportern och skrika Men köp inte det där!!! (dock avstått för att inte hamna på fel sida den professionella galenskapsgränsen).

Vi pratar om en typ av artiklar och inslag som görs i kölvattnet av en annan redaktions granskning, och som syftar till att beskriva läget inom det egna området – och i praktiken framför allt besvara frågan ”Är det lika illa här?” (Ofta handlar det av naturliga skäl om lokala uppföljningar på riksstories, men det kan också handla om att en riksredaktion vill ”lyfta” ett lokalt avslöjande, eller att en specialredaktion följer upp en nyhetsredaktions granskning eller tvärtom.)

Svaret på frågan blir nästan alltid ”Nej, inte alls!” Men jag skulle hävda att det beror mindre på att det verkligen inte är så illa och mer på hur frågan ställts. Till vem eller vad frågan ställts.

Alltsom oftast har ”Hur här?”-frågan ställts till en öppet framträdande ansvarig människa, oftast en chef eller presstalesperson (t ex den lokala chefen för Arbetsförmedlingen), medan den andra redaktionens granskning använt sig av helt andra sorters källor – framför allt skriftliga dokument och källor som inte framträder öppet.

De sistnämnda är svåra att få fram snabbt när man ska göra en ”rak uppföljning”, men dokumenten är ofta mycket mer lättåtkomliga än vi tror. Offentlighetsprincipen fungerar forfarande i Sverige, och sannolikheten är överhängande att den andra redaktionen i någon utsträckning använt sig av offentliga allmänna handlingar som även du kan be att få ta del av.

När det gäller etableringslotsar, jobbcoacher och andra verksamheter som utförs på uppdrag av Arbetsförmedlingen är det till exempel väldigt tydligt: registerade klagomål, granskningsrapporter, utbetalningar…det mesta går att få ta del av. Ibland krävs en sekretessprövning som gör att du inte kan få handlingen samma dag men det kan det ju vara värt om du därmed får en mer sann bild av sakernas förhållande.

Jag lovar att du i handlingarna kommer att finna både tydligare formuleringar – skarpare och mer konkreta – än i intervjun med den lokala myndighetschefen. Dessutom kommer du att hitta namn och andra detaljer som chefen garanterat inte gett ifrån sig frivilligt vid ert samtal. Dokumenten kommer helt enkelt att vara betydligt matigare än chefsintervjun.

Argumentet ”Vi hinner inte!” väger lätt i detta sammanhang. Att formulera ett mejl med ett önskemål att få ta del av alla eventuella klagomål på lokala etableringslotsar tar inte längre tid än intervjun med den där chefen – betydligt kortare tid om intervjun innehåller fler än en fråga.

”Men vår lokala myndighetschef ljuger inte!” lyder ett annat argument man hör ibland. Okej, men det är heller inte det jag gör gällande. Däremot har den lokala chefen en mängd incitament att göra sin verklighetsbeskrivning så friktionsfri som möjligt; hen vill helt enkelt inte försämra relationer i onödan med aktörer som myndigheten förväntas ha ett gott samarbete med, kanske i synnerhet inte om de varit dåliga. En liten skönmålning av läget väger lätt jämfört med det rasande telefonsamtalet från vd:n som hävdar att myndigheten svartmålat verksamheten (eller än värre: ett brev från bolagets advokat med CC till generaldirektören, som kräver förklaring och ursäkt pronto).

Ofta öppnar vi också för förskönande men formellt korrekta svar genom att vi själva ställer korkat informella frågor. (Jag vet eftersom jag gjort det själv så många gånger.) Vi kanske frågar om myndigheten har ”stoppat” någon verksamhet när den formellt korrekta benämningen är att man ”hävt avtalet”. (Detta är en direkt parallell till att man nästan aldrig hör någon svara ja på frågan om misskötsam makthavare X ”fått sparken” för sitt snedsteg. Formellt finns det inget som heter ”sparken”, hen har i stället ”skilts från sin tjänst”, ”avslutar sitt förordnande” osv.)

Om din chef kräver att du gör ut storyn i dag, trots att du inte kommer att få de där myndighetsdokumenten förrän i morgon, så låt dig inte nedslås – och framför allt: avstå inte från att begära ut dokumenten! Se det i stället som en tvåstegsraket: låt den skönmålande myndighetschefen lägga ut texten i dag om hur fint allt fungerar (ställ både allmänna och specifika frågor, och spela in intervjun) för att sedan i morgon berätta om missförhållandena du hittat i handlingarna, och konfrontera chefen med dessa. En bevisad skönmålning och ”glömda” delar av verkligheten är också nyheter.

Gästblogg: Lägg ut – livesändning för nybörjare!

Dagens gästbloggare är Marko Säävälä som jobbar på nyhetsbyrån TT som (håll i er!) webbtvredaktör, reporter, fotograf, videoredigerare och videoreporter. Som många andra redaktioner jobbar TT allt mer med rörlig bild, och inte sällan i livesändningar, och Markos post handlar om just detta.

image
Marko Säävälä. Foto: Anders Wiklund/TT

Att sända live kan få den mest ärrade reportern att darra på rösten. Men med några få enkla handfasta tips kan livesändningen och din ståuppa bli mindre svettig. Live är inte så farligt. Det känns oftast värre än det faktiskt ser ut – en bra tankeboost att ha med sig.
Se livebevakningen i stället som en utmaning, en pulshöjare och njut av kicken den ger.

Här är några enkla grundläggande tips som vi på TT Nyhetsbyrån lär ut:

Förbered och läs på. Ju mer påläst och insatt du är i ämnet desto säkrare kommer du att känna dig och det kommer att synas i rutan.

Skriv ner ett manus, stolpar i ett block eller i paddan/mobilen. Har du ont om tid memorera i huvudet. Ha ytterligare händelsefakta nära dig. Kan handla om att följa en onlinerapportering på paddan, kolla Twitterflödet eller be en pålitlig kollega messa dig fortlöpande senaste nytt.

Titta in i kameran. Flacka inte med blicken. Titta inte på kameramannen mer än i ögonvrån ifall han tecknar något halsbrytande.

Var INTE rädd för kameran. Prata som om det vore till en kompis/mamma. Språket ska vara enkelt, förståeligt, tydligt och görs i micken.

Undvik, tycker jag då,  ”jag står här vid/med minister”. Bättre att gå pang på intervjupersonen i stället för att tala om att han står vid din sida.

Undvik också, tycker jag, ställa frågor till dig själv: ”varför står vi då här? Jo, det ska jag berätta”.

Etablera sändningen.  Presentera vad ser vi, vad vi kommer att få se och den förväntade eller redan kända nyheten. Delge gärna tider (när ska en eventuell presskonferens starta) och eventuella förseningar.

Upprepa. Är det en längre sändning måste nyheten upprepas.

Niklas Svensson på Expressen: ”Viktigaste tipset: Upprepa det du vet, gång på gång. Tittarna kommer och går”.  ”Gör en snabb grundresearch som du kan fylla ut med… Men oron för att ‘låta tjatig’ är oftast överdriven”.

Positiva med ”tjatet” är att du får några sekunder till att ”fylla ut” sändningen med. Tips är att före sändning fundera ut variationer på upprepningen.

Boka upp intervjupersoner. Se till att hen finns där. Dubbelkolla med alla berörda. Pinsamt om intervjupersonen inte dyker upp.

Att ha med djur och barn. Kan vara ditt bästa men också värsta grepp. Otaliga är de bloopers som florerar på nätet med djur och direktsändande reportrar. Men är du ute efter ett klickmonster kan du alltid gambla med djur eller barn.

Tips vid kortslutning. Det händer även den bästa. Andas. Börja om. Annars är ett knep vid blackouter att faktiskt tala om vädret. Speciellt om du står utomhus. Särskilt om det också är i högsta grad relevant. För visst tillför det något som nödlösning: ”kungaparet har i alla fall tur med vädret. Just nu är det 25 grader varmt, solen skiner och ska så vara i dagarna två”.

Andra tips: Se dig omkring. Kanske detaljer i lokalen väcker idéer? Tala om hur många journalister som är på plats och vad de gör just nu. Gör en återkoppling till vad som tidigare sagts eller skrivits om nyheten.

Eller tänk om i nya vinklar. Mikael Grill Pettersson på SVT tipsar: ”Ibland kan det vara intressantare att tala om något annat än det självklara. Vid en terrorattack fokuserar man t ex gärna på terroristerna – som man samtidigt vet allra minst om. När Ekot sände direkt efter attacken mot Lars Vilks lät man mycket handla om honom i stället; ett ämne där det finns både kunskap och intressanta intervjupersoner – bland annat Janne Josefsson som följt honom nära under en period. Radions sändning blev mycket fyllig bland annat av just det skälet.”

Jobba med dina tics: Alla har vi dem. Se dig i spegeln eller titta på dina sändningar efteråt. Du kommer säkerligen upptäcka saker som att du kliar dig väldigt ofta på örat, rör vid din haka eller jämt ser gravallvarlig och moloken ut som Fredrik Reinfeldt.

Tänk på vad du säger. Då menar jag särskilt strax före sändning då man ibland kan ligga ute några sekunder innan man får ett klartecken hemifrån. Dessutom kan flera andra medier ligga ute live intill dig medan du väntar eller avslutat din sändning. Dina avslappnade eller skämtsamma kommentarer kan snappas upp och slå tillbaka på din yrkesroll.

Öva. Du kan testa privat. Göra egna livesändningar via Bambuser, Meerkat och Periscope. Bara du inte direktsänder nyheter som konkurrerar med din arbetsplats.

Lägg ut!

Marko Säävälä

När satsningen får en tvilling

image
Flyktingväggranskning x 3

Deep Impact och Armageddon. Olympus has Fallen och White House Down.

Hollywoods förmåga att med jämna mellanrum prestera ofrivilliga tvillingfilmer – med snarlik intrig och premiär under samma år – har uppmärksammats många gånger, och den som vill kan till och med hitta topplistor över de mest slående exemplen.

Journalistiken har förstås sina motsvarigheter. Vi har tidigare skrivit om värdet av att våga kopiera goda idéer och trampa vidare i andras fotspår, men frågan är om vi inte just nu ser något som mer påminner om Hollywoods tvillingar: idéer som mejslats fram oberoende av varandra, men där det vid publiceringen blir tydligt att flera tänkt snarlika tankar.

Just nu pågår inte mindre än tre ambitiösa försök att skildra situationen för de flyktingar som försöker ta sig till Europa: Sveriges Radios Fortress Europe, Expressens granskning av flyktingvågens vinnare – samt svt:s Fosterland.

Serierna skiljer sig åt:

Expressen jobbar med dold kamera och inkluderar de svenska asylboende-entreprenörerna i kedjan. Med den dolda kameran kan man å ena sidan komma längre än med vanliga metoder, men man riskerar samtidigt kritik för att ha uppträtt under falsk flagg.

svt:s serie växlar flyktingberättelserna med möten med representanter för nationalistiska partier, och är mycket personligt berättad av reportern Fredrik Önnevall. Den fick stor uppmärksamhet – och kritik – långt före tv-premiären för Önnevalls beslut att hjälpa en ung flyktingpojke att komma till Sverige.

Radions satsning har just startat men tycks av beskrivningarna att döma vara den resursmässigt starkaste, där man under lång tid följt 70 flyktingar, och även samarbetat med redaktioner i andra länder.

Skilda metoder, skilda historier. Samtidigt en likartad vilja att på nya sätt berätta om själva resan och dess villkor – faror, flyktingsmugglare och förhoppningar. Med dold kamera, med reportern som medaktör eller med ett stort antal kontakter över lång tid försöker redaktionerna hitta och visa lager av verkligheten som sällan eller aldrig syns i den vanliga nyhetsrapporteringen.

I mina ögon handlar detta om tre redaktioner som var för sig satt sig ned för att besvara frågan Hur kan vi komma längre? och nu råkar publicera sina respektive svar ungefär samtidigt.

Mitt intryck så här långt är att satsningarna är genuina, ambitiösa och välgjorda. De skiljer sig dessutom så mycket åt att den intresserade tittaren, lyssnaren eller läsaren har utbyte av att ta del av alla tre.

Vilken som långsiktigt lyckas bäst återstår väl att se, men det skulle inte förvåna mig om Fosterland renderar Fredrik Önnevall en Stora Journalistpriset-nominering i klassen Årets berättare i slutet av året.

Tvilling- eller trillingsatsningar är inte helt ovanliga inom journalistiken. Jag gjorde för en massa år sen en serie i Rapport om papperslösas situation – bara för att upptäcka att både Aftonbladet och Svenska Dagbladet drog igång satsningar på samma tema vid ungefär samma tid.

(Jag minns tyvärr också minst ett fall där en redaktion hastat ut en snabbversion av en ambitiös publicering kring ett viktigt ämne bara för att man förstod att en konkurrent höll på med något liknande. Resultatet blev inte bra. Ibland är tvillingrädslan destruktiv och man skulle önska att det fanns en stor skylt som började blinka på redaktionen varje gång den uppkom: Don’t panic!)

Vissa ämnen ligger i tiden, och det är inte konstigt att flera redaktioner efter en tids traditionell nyhetsrapportering sätter sig ned och försöker klura ut hur man ska komma vidare i ämnet, ”ta ett grepp” på frågan, för att kunna presentera en journalistik som går längre än den enkla nyhetsrapporteringen. Som en medveten eller omedveten bonus stärks också den fortsatta nyhetsbevakningen av de kunskaper och kontakter som en ordentlig ämnessatsning ger.

Visst lyckas man sällan uppfinna hjulet helt och hållet i denna typ av satsningar (vinsterna från asylboendena kartlades t ex i fjol av mig och Linda Larsson Kakuli i svt, och året innan av Aftonbladet) men ofta kommer man ändå längre bara genom samlade resurser, metodmässig uppfinningsrikedom (den dolda kameran!) och skarpt ämnesfokus.

Precis som i Hollywood finns förstås en risk att den ena satsningen hamnar i skuggan av den andra, och jag tror inte SR-folket jublat när de sett svt:s och Expressens publiceringar de gångna veckorna. Redaktionen som kommer igång först har alltid ett försprång, men den som kommer efter kan å andra sidan komma ikapp och förbi om man gjort ett bättre jobb.

Sannolikheten är också stor att satsningarna faktiskt hjälper varandra: tre parallella serier i tre stora medier ger temat en naturlig placering i centrum av samhällsdebatten. Och med ett tillskott av kunskap och perspektiv som vi inte haft om inte tre redaktioner bestämt sig för att granska ämnet med nya metoder.

Uppdelningens konst

image
Ett lysande exempel.

Dagens Nyheter gör det just nu. Med Kristoffer Örstadius’ häpnadsväckande avslöjanden om lätthackade IT-system.

De delar upp.

De packar inte ihop fem olika stories till en enda, de överlastar inte en dags publicering med så många nyheter att några garanterat dränks av de andra.

Att kunna och våga dela upp ett större material över flera dagar är en av de viktigaste hörnstenarna för varje redaktion som vill bedriva egen journalistik på ett någorlunda ekonomiskt sätt.

Vi ska nämligen inte slösa. Om vi under lång tid satsat kvalificerad research, foto, grafik och andra redaktionella resurser på ett ämne som visat sig innehålla mer än en kraftfull story, så är det inget annat än slöseri att packa ihop allt i en enda text, ett enda nyhetsinslag i broadcast – eller en enda dags publicering.

Om vi trodde tillräckligt på ämnet för att lägga ned de stora resurserna i insamlingsfasen (och våra bärande teser inte fallit) är det förstås bara logiskt att publiceringen också får ett stort utrymme.

För ovanlighets skull samverkar detta krassa ekonomiska argument dessutom med ett antal journalistiska.

– En uppdelning ger större möjligheter till formmässig variation. Varje story i storyn får en chans att komma till sin rätt utifrån sina egna förutsättningar. Den ena dagens konsumentnyhet kan kompletteras med en ”Visste du…?”-voxpop och chatt med reportern framåt eftermiddan, medan den andra dagens mer systemkritiska nyhet kan följas av reaktioner från politiker och myndigheter.

– En längre publicering ger publiken tid att höra av sig – och redaktionen tid att följa upp reaktionerna. Vid en större publicering får man ofta reaktioner som i sig är tips om nya stories. Dessa kan kollas och inlemmas i en huvudstory på ett naturligt sätt om publiceringen sker under en längre tid – och behöver inte slå sig in som ”uppföljare” i efterhand.

– För den som sitter på bevisning i ett granskande projekt där förtroendefrågor kan bli centrala, finns möjlighet att hushålla med sin bevisning. Man publicerar helt enkelt utan att avslöja allt man har direkt från början – och ger därmed de ansvariga chansen att komma med utsagor som kan överbevisas vid nästa dags publicering. Dementierna och (över)bevisningen blir en bärande del av storyn som ger den en svårslagbar dynamik.

Det tydligaste fallet är förstås Expressens publicering av den så kallade järnrörsskandalen, men en mildare version kan vara att vänta med att offentliggöra den skriftliga rapporten som visar att kommunen själv känt till bristerna länge – till efter att de ansvariga intygat att uppgifterna kommit som en total överraskning i förrgår.

Metoden att behålla avgörande ess i rockärmen är inte oproblematisk och förutsätter att både bevisningen och dementin är så tydliga att alla kan se glappet – samt att missförhållandet är så anmärkningsvärt och förtroendefrågan så central att tilltaget inte kan avvisas som ett publicistiskt fulspel.

– Chansen till äkta genomslag ökar. Visst kan man få TT eller konkurrentens webb att skriva några rader även om man packar ihop allt på en dag. Men för det första kommer de bara att sålla fram en av alla era nyheter (ofta den enklaste; den med en siffra) medan ni vid en uppdelning får en ny chans varje dag med den dagens spräck. För det andra blir det ett genomslag som kan liknas vid ett tomtebloss: det sprakar fint men slocknar snabbt. Den större brasa av fortsättningar, reaktioner och avtryck i samhällsdebatten som redaktionen förstås helst vill se, förutsätter nästan alltid en publicering över flera dagar.

En sådan blir också – i synnerhet om redaktionen vågar fortsätta placera nyheterna högt på löp och i sändningar – en signal till konkurrentmedier, makthavare och andra aktörer att vi tror på vår egen story och finner våra upptäckter angelägna.

(Nog har vi alla suttit på ett morgonmöte där frågan om konkurrentens stora satsning tagits upp inte bara på grund av innehållet utan också – och denna dag kanske främst – för att ”de har ju hållit på i flera dagar nu”. Efter den tredje dagen ökar sannolikheten rejält att man sätter någon på att ”kolla om vi inte kan komma in i storyn på nåt sätt” eftersom ”det verkar ju konstigt att vi inte alls är med”.)

Efter alla dessa goda argument kan man fråga sig varför någon redaktion någonsin agerar på något annat sätt.

Mitt enkla svar är att den redaktion som väljer att packa in allt i en enda publicering ofta gör det med den bästa av avsikter: man vill inte tråka ut publiken.

Den ansvarige arbetsledaren har sett rubriken i listorna i flera veckors tid, och hört snacket på rader av möten. Inte sällan har en chef missförstått en annan på ett sätt som gjort att storyn blivit lätt förvrängd i de redaktionella processerna. När den verkliga storyn visar sig vara lite annorlunda – det var inte hundra fall utan bara 73 – uppstår en känsla av besvikelse. (Allt detta är en variant av ”viskleken” som riskerar uppstå så fort mer än en arbetsledare är inblandad i ett projekt.)

Agerandet bygger på ett tankefel. Läsarna, tittarna och lyssnarna har nämligen inte suttit med på våra möten och läst våra listor. De har aldrig trott att det skulle handla om hundra fall. De blir överraskade av att det är 73. De är inte trötta på ämnet. Tvärtom – för dem är det nyheter vi berättar.

De kommer att bli häpna både den första dagen och den andra. De tycker rentav – tro det eller ej – att det är bra när en redaktion vill, kan och orkar hålla i ett ämne över tid. Deras engagemang minskar inte efter tredje dagens publicering.

Tvärtom brukar det vara då de riktigt intressanta mejlen och samtalen börjar komma.

Tio myter om journalistik, del 1

I dag vänder vi oss inte till yrkesverksamma journalister – utan till alla er smygläsare utifrån. Läsare, lyssnare, tittare, engagerade samhällsmedborgare som gärna konsumerar – och har åsikter – om det vi gör.

Det finns ett gäng föreställningar om journalistiken och journalistyrket som är mer eller mindre felaktiga. Eller åtminstone förtjänar en ordentlig nyansering.

(Jo, ibland gillar vi nyanser. Typ när det handlar om bilden av oss själva :-D)

Myt nummer 1: Du behöver alltid tre av varandra oberoende källor.

Sanningen: En bra källa är bättre än tre dåliga.

Nyanseringen: …men bäst är förstås tre bra.

Formuleringen om att publicering av en uppgift kräver ”tre av varandra oberoende källor” (i vissa varianter räcker det med ”två”) tillhör de mest seglivade föreställningarna om journalistikens yrkesregler, ofta upprepad i film och litteratur. I dag vågar jag påstå att den inte tillämpas regelmässigt på någon större redaktion i Sverige. På gott och ont.

Den snälla förklaringen är att källors kvalitet är viktigare än antalet.

Det säger sig egentligen själv när man tänker efter: självklart finns det källor som håller utan bekräftelse från två andra. Tjänstemannen du länge haft kontakt med och har ett grundmurat förtroende för, protokollet som kommer från en betrodd person och inte visar några tecken på förfalskning, utkastet till utredningen som skickas dig direkt från ledamoten…

Vi möter hela tiden nyheter där källan bara är en enda – men där redaktionen väljer att lita så mycket på vederbörande att man kör ändå. Den som vill förstå hur stark tilliten är kan lyssna efter nyanserna: ”erfar” är starkare än ”enligt uppgifter till”. Med ”säger flera källor med god insyn” betonar man å ena sidan källornas trovärdighet (och antal), men samtidigt distanserar man sig från uppgifterna – formellt påstår vi ju inte att det hänt som källorna påstår, bara att de påstår det! (Ett exempel som fick nytt liv i EU-valdebatten var frågan om Lars Adaktusson påstått att Dawit Isaak skulle vara död.)

Jag säger inte att vi inte riskerar att bli lurade om vi förlitar oss på enstaka källor. Men jag säger att bedömningen av trovärdighet görs och ska göras enligt fler och ibland helt andra parametrar än antal.

Om vi drog saken till sin spets så skulle tre tweets från separata konton räcka till en nyhet – medan en bandinspelning ur handen från statsministerns närmaste medarbetare inte skulle vara tillräcklig.

Väldigt få redaktioner följer en sån policy i det dagliga nyhetsarbetet.

De flesta jobbar för det mesta enligt den omvända barnprogramsprincipen: en elefantkälla är bättre än tre myrkällor.

Dessutom är oberoendet mellan källorna ofta svårt eller omöjligt att kontrollera, t ex inom områden där källorna i sig jobbar med anonyma källor (det kan handla om storpolitik och underrättelsetjänster men också om ryktesspridning i kommunhuset).

Samtidigt kan man ibland slås av hur ofta t ex blåljusbevakning bygger på uppgifter från bara ett enda håll – något som Nick Näslund tagit upp på sin blogg Mediemänniskan.

Man kan också konstatera att ett antal journalistiska klavertramp – som historien om den så kallade innebandypappan och världsnyheten om klassen som utsatts för omskärelse – hade mått bra av fler källor. En bekräftelse från en oberoende part stärker en enstaka berättelse enormt – och kan ge oss en varningsflagg om något är fel.

Generellt ställs högre krav på både antal och kvalitet på källorna inom den undersökande journalistiken än i den snabba nyhetssvängen. Naturligtvis är det både rimligt och önskvärt med höga trösklar för den ambitiösa granskningen (inte minst som redaktionen där sätter sin egen trovärdighet på spel) men i den andra änden finns hela tiden en risk att dålig research (och dålig källkoll) slipper igenom med hänvisning till att ”vi jobbar bara med nyheter”. Testa din story nästa gång med frågan: hade vi vågat sätta den här rubriken om det varit vår egen granskning? Om svaret är tvekande kanske inte heller den ”raka nyheten” ska lanseras på det viset.

De tre oberoende källorna är med andra ord ingen grundlag i sten på redaktionsväggarna. Men ibland kan man önska att den hängde där.

Myt nummer 2: Det är förödande för en journalist att ha fel.

Sanningen: De flesta har haft fel någon gång, men det är ofta förståligt och helt förlåtligt.

Nyanseringen: …men det är naturligtvis skitjobbigt när det händer.

Felaktiga uppgifter dyker upp med jämna mellanrum. Ämneskunniga personer kan förmodligen hitta felaktigheter och/eller missuppfattningar i en ganska stor del nyhetstexter om deras respektive ämne. Mängder av skrivna citat överenstämmer heller inte ordagrant med vad som faktiskt sades i intervjun.

Det sistnämnda kan ofta förklaras med begriplighetskrav. Inte heller intervjupersonen skulle vilja se alla sina svar i ordagrann utskrift i tidningen. ”Öh, ja, det vi pratar om…det är alltså viktigt att förstå här att…om man ska ta det från början så…”

(Renhållningskravet är dock att reportern är lika snäll – eller elak – mot alla intervjuade när man rensar i det språkliga ogräset. Låt inte den kritiserade makthavarens alla hummanden finnas kvar om du samtidigt hjälper kritikern att bli av med sina.)

Faktafel – stora eller små – är alltsom oftast slarvfel, som uppstått i skarven mellan en snabbpratade intervjuperson mån om att ”få med allt”, och en stresskrivande reporter mån om att ”hitta det viktigaste”.

De allra flesta faktafel som publiceras har ingen avgörande betydelse för kärnan i artikeln eller inslaget. De allra flesta felen kommer förmodligen aldrig ens till reporterns kännedom eftersom intervjupersonen inte hör av sig och påpekar dem efter publicering.

Dock: när ett sådant påpekande väl kommer är det jobbigt – oavsett om det är stort eller litet. Jag minns fortfarande känslan när en ilsken speedwayentusiast påpekade för mig att ”Det heter inte hjälmar, det heter huvor!!” eller skammen efter att jag insett att jag fått med följande matematik i tidningen:

Det handlar om stora summor. 500 miljarder. En halv miljon.

Ändå finns det ett stort antal felaktigheter som ursäktas hela tiden, av både allmänhet och kollegor. Den reporter som publicerar en felaktig uppgift från ett ögonvittne i direktsändning eller ett snabbklippt nyhetsinslag omedelbart efter en stor olycka, löper ingen större risk att tvingas löpa gatlopp för osanning. (Dock kan det uppstå en etisk debatt om man intervjuar drabbade och/eller minderåriga som befinner sig i chock!) Medan däremot den grävare som suttit i veckor eller månader kan få problem med minsta detalj – eftersom anspråk och potentiellt genomslag är högre, och därmed också höjer kraven på noggrannhet och faktakoll.

Att ha fel gör ont. Men om varje fel sopat bort journalisten från banan skulle redaktionerna sedan länge ha stått tomma.

Myt nummer 3: Opartiskt betyder att alla ska få lika mycket utrymme.

Sanningen: Varje sekund av kritik behöver inte mötas av motsvarande sekund jubel.

Nyanseringen: …men kritiserade parter ska få bemöta med sina bästa argument.

Frågan om ”opartiskhet” gäller formellt bara public service-företagen, som jobbar under avtal med staten om hur journalistiken ska bedrivas. Men det finns en allmänt spridd föreställning om att journalister generellt ska bedriva sitt arbete ”objektivt” – definierat som en absolut rättvisa mellan motstående intressen.

Den som förfäktar en sådan syn på journalistiken (och som oftast hörs av när personens egna intressen anses underbevakade) bör för det första avkrävas besked om exakt hur många intressen som ska få plats i ett givet reportage. Okej, vi tar upp idrottsrörelsens hantering av bidragspengarna. Utöver de utpekade föreningarna kan naturligtvis politiker från kommunstyrelsen tänkas ha synpunkter på detta. Liksom ortens handlare, och kanske en lärare. Varför ska inte de få höras då? Med samma antal sekunder som kritikern och klubben?

Detta faller förstås på sin orimlighet. Därav de riktade formuleringarna i de etiska regelverken om att kritiserade parter ska få komma till tals. Alla som kan tänkas tycka något om något har inte en ovillkorlig rätt att höras i ett nyhetsinslag eller reportage om detta ämne. Kritiserade parter har inte någon ovillkorlig rätt att bemöta annat än kritiken, det finns ingen journalistisk skyldighet att ”berätta om allt det positiva vi gjort i andra sammanhang” (även om detta ibland kan vara motiverat).

I nyhets- och samhällsjournalistik betyder detta i allmänhet att svaren ska finnas med vid samma publicering som kritiken (Nick Näslund beskriver det i den där bloggposten som allt vanligare att kritik och bemötande delas upp på olika dagar, men jag delar inte den bilden. Tvärtom tillämpar vi t ex på svt en enkel regel om att kritik ska bemötas i samma sändning, även om det är ett kortare morgonjobb som bara ”puffar” för kvällens längre rep. Jag vill också minnas att Granskningsnämnden har en ganska hård policy mot program som medvetet väljer att vänta med svaren från kritiserade aktörer.)

Hur noggrant måste då bemötandet vara? Ja, för public service-kollegorna är svaret i princip stenhårt: varje enskild anklagelse måste bemötas för sig. Man kan inte känna sig säker med ”alltäckande” formuleringar av typen XX tillbakavisar kritiken, om tillbakavisandet i själva verket varit detaljerat och olika för de olika punkterna.

Och självklart ska de bästa argumenten finnas med. Ingen journalist kan välja bort det bästa argumentet till förmån för ”sekvensen där de gör bort sig”. Däremot kan ingen intervjuperson heller förvänta sig att sekvensen där de gör bort sig inte kommer med, när väl det bästa argumentet har fått höras.

Myt nummer 4: Reportrarna sätter osanna och felvinklade rubriker!

Sanningen: Reportern har nästan alltid lämnat ifrån sig en text som någon annan satt rubrik till.

Nyanseringen: …men det förtar inte redaktionen ansvaret.

Väldigt mycket kritik av journalistik handlar om rubriker. Rubriker och löp och påannonser. De framvaskade kärnorna av nyheten som ska locka till läsning, ibland med alla nyanser bortskurna och sanningen spänd till det yttersta. (I värsta fall därutöver.)

Inte sällan väljer stressade reportrar som får ett kritiskt mejl eller telefonsamtal den enkla utvägen: ”Det är inte jag som sätter rubrikerna.” Vilket på ett formellt plan är fullständigt korrekt. Men samtidigt ett fegt och ofta bara halvsant påstående.

För den reporter som vill ha kontroll över sitt material har i dag ganska stora möjligheter. Man kan hänga över axeln på redigeraren eller programledaren ända fram till publicering – eller åtminstone skriva en väldigt tydlig överlämning om att de egna ordvalen måste respekteras. Man kan be den man lämnat över till att höra av sig om rubrikförslagen skrivs om. Man kan i en kommentar i ett mejl markera att det är ett känsligt ämne med stor risk för reaktioner och höga krav på noggrannhet i formuleringarna. Vill man verkligen ingjuta respekt inför eventuella omskrivningar efter att man lämnat jobbet, så kan man rentav cleara alla formuleringar med en högre chef och sedan påpeka detta vid överlämningen – ”för säkerhets skull”.

Men visst. I en del fall blir reportern överkörd. Man missar eller struntar i påpekanden om noggrannhet. Eller ännu vanligare: man tycker att man är noggrann fast man skriver om. Eller just därför. Eller så har reportern helt enkelt inte varit tillräckligt tydlig.

Hursomhelst tycker jag alltså att ”Det var inte jag!!”-svaret är fegt och onödigt. Eftersom kritiken naturligtvis inte egentligen riktas mot dig utan mot redaktionen. Den som reagerat på rubriken skriver inte till dig för att kommentera din brödtext – utan för att din mejladress i slutet av artikeln är den kontaktmöjlighet som erbjuds. Om det stått en mejladress till nattchefen under rubriken så hade mejlet gått till nattchefen.

Det betyder att en ansvarskännande reporter kan och bör skicka mejlet vidare till den där nattchefen. Eller åtminstone informera kritikern om vem som ansvarat för rubriken.

Rubriken är inte nödvändigtvis reporterns ansvar. Men alltid redaktionens.

Myt nummer 5: Det är omöjligt att få jobb som journalist.

Sanningen: Det utlyses tjänster och vikariat mest hela tiden.

Nyanseringen: …men det ser mörkare ut än för tio år sen.

En person som funderar på en framtid som journalist måste naturligtvis göra flera olika överväganden. Dit hör längtan till yrket och sannolikheten att få jobb. Därtill hör de egna förutsättningarna att uthärda en tillvaro av vikariat och projektanställningar i väntan på den fasta tjänst som kanske aldrig dyker upp.

Mitt råd är enkelt: visst är det tufft. Men väldigt många människor som brinner för jobbet kommer förr eller senare att hitta sig platser där de kan få betalalt för det de gör. Så om du brinner på riktigt – ge det en chans!

Men om du inte brinner: släpp tanken och platsen på den där utbildningen till någon som vill mer än du.

Nålsögat är litet men går att komma igenom. Och det finns ett fantastiskt jobb på den andra sidan.

Den gångna tidens besked om nedskärningar än här, än där, skapar en bild av en bransch utan framtid. Samtidigt som behovet av trovärdiga och kompetenta sanningsjägare rent objektivt är större än någonsin.

Nej, det är inte en värld som lovar dig ett jobb i morgon. Men det är en värld som behöver din insats för en lång tid framöver. Själv hyser jag en stor tilltro till att rätt personer kommer att förstå skillnaden.

(Fortsättning följer…)

Mot Umeå!

image

Du som följt denna blogg vet att jag gärna framhåller Grävseminariet som den ambitiösa reporterns bästa boost av ny kunskap, inspiration och nätverkande.

I helgen är det dags igen. Jag skriver detta på planet mot Umeå – efter att personalen på Arlanda, medan jag själv sen och stressad sprang mot gaten, tydligen ropat ut mitt namn lätt missuppfattat.

De efterlyste ”Mikael Gräv Pettersson”.

Och med en sån efterlysning kan man ju inte känna sig annat än välkommen.

Jag kommer att lämna föreningens styrelse vid årsmötet i morgon fredag, men kommer sannolikt inte kunna sluta marknadsföra Föreningen grävande journalisters aktiviteter i allmänhet och Grävseminariet i synnerhet.

Seminariets sajt hittar du här (finns också i app-form hos både Apple och Google!) och föreningens här (mest uppdaterad är dock bloggen som man hittar här, mest spännande vårt nya forum).

Dyk gärna på mig i Umeå och säg hej – eller bli medlem i föreningen som en förberedelse för nästa års seminarium, om du till äventyrs missar detta!

Häng upp granskningen på korset

Två håll

Nej, det har ingenting med religion att göra.

Men korset är en bra figur för att visa de två perspektiv som krävs för att en granskning ska kännas både spännande och relevant.

Längs den horisontella linjen hittar vi den stora bilden, systemfelen och siffrorna. Längs den vertikala skär vi oss ned i detaljerna: det konkreta caset – människan, händelsen, ärendet…

Ofta koncentrerar vi oss så hårt på det ena att vi missar det andra. Det tar tid och kraft att få fram ”hela bilden”; enkätsvaren från kommunerna, databasen från myndigheten, miljonerna från årsredovisningarna.

Lätt då att tänka lättare när vi ska konkretisera. Ta ett case som bara får berätta, där vi inte går till botten med ärendet, begär ut alla handlingar, ställer orden mot verkligheten och konfronterar de ansvariga.

Granskningen av caset ger ett tydligt mervärde. Som minimum får du en tydlig illustration till dina stora siffror. Men det kan också visa sig att sakerna är åt skogen inte bara i princip och i största allmänhet – utan också i just detta fall! Du har inte bara upptäckt ett systemfel och luckor i myndighetsutövningen – du har upptäckt felaktigheter, misskötsel och lögner i ett alldeles särskilt fall!

Och motsatt förstås. När man grävt ned sig så djupt i hanteringen av det enskilda fallet att man kan slå fast att här begåtts ett övergrepp mot en enskild familj – då gäller det att inte tappa skärpan när fonden ska målas mot vilken historien får allmänintresse. Hur ser den större bilden ut? Vilka är bristerna i kontroll och uppföljning som gör att detta blir möjligt? Vem tjänar på att det är möjligt – och hur mycket?

På samma sätt även här mervärdet: att t ex granska summorna visar hur enskilda fel varit direkt lönsamma för de inblandade företagen, eller att kommunen kunde spara pengar på bristande säkerhet. Eller att andra kommuner har liknande brister. Eller att det finns en lucka i lagen. Det blir en makro-nyhet som hjälper historien om de enskilda bristerna. Sammanhanget stärker storyn.

(Samtidigt ska förstås också ”den andra leddens” granskningsresultat ifrågasättas med självkritiska kontrollglasögon. Helst i form av en ordentlig ”line-by-line”-genomgång. Caset som ”känns bäst” ska kollas tuffast. Forskaren som stödjer din tes ska rannsakas mest. Slarvar vi med det har vi vips en begäran om rättelse, en anmälan och i värsta fall en fällning hos granskningsnämnden eller PON. En detalj som blev fel, ett motargument som glömdes bort. Slarv betalar sig. Noggrannhet lönar sig.)

Visst finns det case som i sig själva är så urstarka att de kan bära en hel story. Enskilda fall som är uppseendeväckande trots att de är unika – eller just därför. Åtminstone vid en första anblick. Granskningarna av Osmo Vallos död eller fallet Thomas Quick är två exempel på case-fokuserade gräv där det inte behövdes någon fond av tusen liknande ärenden för att de skulle skapa enorma vågor på samhällshavet. Men båda kom också relativt snart att väcka viktiga frågor om systemfel inom rättsväsendet. Granskningarna fick en horisontell dimension.

På motsvarande sätt finns det kanske mängd-avslöjanden som är stannar i historieböckerna även utan att man minns detaljerna. ”Skandia-skandalen” eller ”Trustorhärvan” är två exempel där enskilda händelser och namn ligger i skuggan av omfattningen och systematiken. Men den som minns hur det såg ut när det begav sig vet att även dessa var fyllda av anmärkningsvärda detaljer – som journalisterna framgångsrikt lagt stor möda på att belägga. (Samtliga exempel plockade från den här listan.)

Och ska vi vara uppriktiga så har de flesta granskningar inte det hisnande enskilda fallet eller totalsiffran som slår dig av stolen av egen kraft. I de flesta fallen behöver det ena det andra.

När svt i fjol granskande jobbcoachbranchen blev det där väldigt tydligt. Vi reagerade själva mest på stora utbetalningar, höga vinstnivåer och bristande kontrollsystem. Men det människor oftast kommer ihåg från granskningen är filmvisningar och popcorn, fotbad och djurövningar.

Å andra sidan: det hade gjorts flera uppseendeväckande granskningar förr av meningslösa aktiviteter för arbetslösa. Men få hade ställt detta mot ersättningsbeloppen, vinstnivåerna och kontrollsystemen. Siffrorna och strukturerna skapade nyheter och genomslag i andra medier – detaljerna gav minnesbilder åt tittare och läsare.

En annan gång är kanske den stora bilden väl känd men det konkreta fallet blir ändå helt upprörande. När vi härom veckan kunde berätta om importmaten i skolor och äldreomsorg var många ganska väl bekanta med den stora bilden (”ungefär hälften importeras”) men få hade koll på läget för enskilda produkter (”bara fyra av hundra äpplen kommer från Sverige”).

Ja, det är bökigt att leta, granska och dubbelkolla både i det stora och det lilla. Det blir idéarbete, research, intervjuer och line-by-line-kontroller på två ledder om man gör det på riktigt. Men tänk på plusvärdet (ja, man kan se korset som ett plus). Ditt case får ett sammanhang som ger din enskilda historia en plats i debatten, och din sammanställning får en konkretion som gör att människor minns och återberättar ditt avslöjande.

Mest nytta gör nog korset när du känner att något saknas. När du har en lucka i din story som gör att den inte känns brännande och angelägen. Dra då upp linjerna och placera in dina punkter. Kanske har du lagt dig för platt längs horisontlinjen? Eller bara gått ner dig vertikalt? Fundera kring om nästa fråga kanske ska ställas på andra ledden.

Ibland kan det bli frälsningen för din granskning. Även om vi fortfarande inte pratar religion.

Hej då 2013! Detta gjorde vi…

...men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)
…men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)

Ett år nådde sin ände och ett nytt passerade dörren. Det gamla fick byline och det nya rubrik. En ava följdes av en påa.

Under 2013 fick vi ur oss sådär 90 inlägg, och en återblick visar att vi åtminstone täckt in ett gäng sub-kategorier under ”journalistik” och ”teknik”.

Mycket webb har det förstås blivit, till exemel om hur man fiskar i framtiden – alltså automatiserar bevakningen av sina stories och ämnen – med hjälp av agenter och larm, och hur man kan göra avgränsningar som plockar bort skräp från svensk politik. (Till exempel alltså. Men oj vad vi var nöjda med den rubriken!)

En sajt som visar hur många sekunder det är kvar till jul kan ju vara till nytta efter helgerna, liksom en som kan besvara ett nästan oräkneligt antal andra faktafrågor (nej det är inte Wikipedia).

Vi berättade om tio smarta sätt att maxa nyttan med den populära webbläsaren Chrome, och om nya webbresurser kring allmänna handlingar och sociala medier.

Men årets i särklass största webbildningsinsats var förstås Elias’ Scrapingskola, som hittills tagit sig igenom inte mindre än sex lektioner (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6).

Vid sidan om webben har vi förstås en särskild förkärlek för tv-makande, ett ämne där Elias bland annat fördjupat sig i körschemats hemligheter och inspirerat till smartare klippning med hjälp av kortkommandon.

Om man utnyttjar våra tips för att få mer tid i inslaget så kan tiden till exempel användas för bättre användning av miljöljud. Vi gav också ett gäng andra exempel på hur man kan göra det tråkiga formulär 1A-inslaget mer spännande formmässigt.

Programlederi i tv hade ingen av oss några större erfarenheter av – fram till att Elias under året intog Sydnytts morgonsändningar. Vilket han naturligtvis bloggade om i tre initierade poster (om förberedelserna, smygpremiären och premiären).

Redan 2012 hade vi dock kunnat erbjuda programledartips från svt-kollegan Lina Lindahl, och även 2013 kom gästbloggarna att skapa några av våra allra mest omtyckta och uppmärksammade poster.

Bo Torbjörn Ek skrev om ett klassiskt sätt att hitta hemliga handlingar, Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr om hur dejtingsajter kom till nytta när grävet sprängde landsgränserna, Jens Mikkelsen om granskningen där offentlighetsprincipen kunde användas på Facebookmeddelanden och Sofia Nordén om värdet av goda ansvarsintervjuer vid granskning av dysfunktionella torgtoaletter.

Researchern Jenny Küttim har jobbat med granskningar av Thomas Quick-fallet med både Hannes Råstam och Dan Josefsson. För oss skrev hon en mycket uppskattad checklista för research. På motsvarande sätt lärde Therese Bergstedt ut en rad lärdomar om vetenskapsjournalistikens fallgropar.

Frilansjournalisten och nätresearchvirtuosen Leo Wallentin har under året gett oss två spännande poster, den ena om försämrad offentlighet kring uppgifter om vem som registrerat en .se-adress (där vi via kommentarsfältet så småningom fick veta att försämringen inte blivit riktigt så omfattande som Leo varnade för) och den andra om hur man ska göra för att bedöma sajters storlek – inte. Med exempel från en statlig myndighets mindre lyckade (men mycket uppmärksammade) bedömning av extremistsajter. Myndighetskritik, mediekritik och webbresearchutbildning i ett med rätta uppmärksammat inlägg!

Årets mest populära gästblogg, räknat i antalet besökare här på bloggen, skrevs av granskande konsumentreportern och Plus-programledaren Åsa Avdic, och handlar om hur man lär sig känna igen och hantera falska pudlar. Posten nådde en sådan spridning att falskpudeln utnämndes till veckans nyord, och inlägget blev ett av våra allra mest lästa.

Novus-chefen Torbjörn Sjöström skrev en gästpost om hur man avgör legitimiteten i undersökningar, ett ämne som avhandlades i ett par poster i årets början (första här och andra här) med anledning av en uppmärksammad opinionsundersökning om Annie Lööfs fallande stöd. Många deltog i diskussionen (som också togs upp av Sveriges radios Medierna) men allt fick en snopen vändning när det visade sig att Expressen (som var måltavla för kritiken) helt enkelt skrivit fel om den statistiska säkerställningen av undersökningen (se uppdateringarna av posterna).

Om vi vågar oss på en förutsägelse om det kommande året (och många kommande år) så lär diskussionen om journalisters relation till statistik inte vara avgjord i och med detta (hej supervalåret!).

Konstig användning av statistik är inte det enda man kan gnälla på i en journalistblogg. Vi har under året tagit fram det gnälligare tonfallet i poster om arbetsledare som väljer stories negativt och uppmuntrar gräv med metoder som ger motsatt resultat. Samtidigt vill vi förstås vara varje åsiktsrikning behjälplig, och har således även publicerat en tio skäl att aldrig gräva!

Men inte bara chefer gör misstag. Reportrar låter bli att ringa hem och berätta och undviker att ta med de bästa bitarna i reportagen – beteenden vi försökt uppmuntra till förändring av.

Vi har publicerat en rad tipslistor, bland annat fem råd för den som vill sälja in en frilansartikel (en text som fick kloka kompletteringar av kunniga personer i kommentarsfältet) och tio gyllene regler för sommarvikarien.

Sommarvikarierna ja. Glädjande rykten har nått oss om att flera av årets poster kom att göra nytta under årets allra varmaste månader bland medarbetarna med de minst säkra anställningsvillkoren. Förutom tipslistan ovan även våra sommarvänliga råd för egna nyheter och görbara granskningar. (Ni som hänger upp våra bloggposter på redaktionen – skicka oss gärna en bild så vi kan släppa tvivlet på att detta verkligen händer :-))

Till kategorin vardagstips för alla oavsett årstid och anställningsform får väl räknas Elias poster om hur man kommer ihåg namn och hur man kan ersätta ”folk på stan” med roligare grejer — och mina egna om surfplattor som anteckningsblock, smartare presskonferensjobb, snabbare skrivande, vikten av att då och då ringa NYPD samt metoder för att fixa bättre batteritid på mobilen.

Vår egen intervjuskola började redan 2012 men den sammanfattande posten med konkreta exempel (och länkar bakåt till alla delarna) publicerades 2013.

För den som till vardags vill försöka hitta nyheter rekommenderas de 25 nyhetskällorna som inte är tingsrätten (och tja, även nödnyheter kan ju ha sitt värde), och för den som har svårt med strukturen på storyn kan ”manus först” vara en strategi att testa. Har man inte varit förutseende nog att göra ”manus först” så måste materialet struktureras senare i processen, och i så fall rekommenderar jag den här metoden.

Apropå ”manus först” så var min favoritläsning under året förstås Story Based Inquiry, en 88-sidors gratisbok som jag rekommenderat så ofta på och utanför bloggen att det nog kan ha gränsat till missionerande.

SBI har bland annat inspirerat till posten om hur man pratar med experter, och de om tipsaren som alltid har rätt och alltid fel, och som (därför) bör utnyttjas ordentligt redan tidigt i processen – bland annat för att man ska kunna ställa rätt fråga till storyn. Och för övrigt anser jag att foliehattarna har rätt!

Om man har svårt att strukturera sin granskning kan man fundera på om man borde förstärka något av granskningens tre ben, eller om den kanske tittar åt fel håll, och om man ska göra en ansvarsintervju kan det vara bra att ta reda på argumenten först. Men om datorn man använder sen ska slängas, lämnas bort eller säljas så bör granskaren förstås se till att alla känsliga uppgifter försvinner på riktigt.

En annan inspirationskälla har faktiskt varit tv-programmet Arga doktorn, som hittade ett (i alla fall för mig) helt nytt sätt att komma runt ansvarigas ovilja att kommentera ”enskilda fall”.

Har dessa journalisttips inte varit dig tillräckliga? I så fall kanske du behöver andra sorters tips – och i så fall får jag väl avsluta med posten som handlar om hur du går till väga för att få väldigt många…tips.

God fortsättning på det nya journaliståret!

Granskningens tre ben

Inför årets grävseminarium tänkte jag samla några tankar om granskande journalistik och vad som skiljer den från refererande journalistik – och även från skarp nyhetsjakt.

Min erfarenhet säger att framgångsrika granskningar står på tre ben. En trebening som kan vara bra att ha med sig när man sållar bland Grävs alla lockande programpunkter; vilka styrkor och luckor har jag i mitt eget yrkesutövande? Vilka bitar måste redaktionen bli bättre på?

Så här:

1. Metod – utan vilken vi söker i blindo (och som gärna ska vara nyskapande men ofta blir bra om den är stulen rakt av från någon annan också).

2. Ambition – där ribban måste hamna högre än för det gängse nyhetsjobbet (men samtidigt på en sån nivå att jobbet blir utgörbart före årsskiftet).

3. Presentation – den ibland underskattade del där publiken ska förstå vad vi gjort och varför det är viktigt (utan att vi tummar på sakligheten eller möjligheten till bemötande).

Utan metod kan man vara hur ambitiös som helst, man får inte ihop det ändå. Utan ambition kan man ha världens bästa metod, man sträcker sig ändå inte tillräckligt långt. Och utan presentation kan man ha avslöjat tidernas hemlighet, men för publiken kommer den att fortsätta vara väl förborgad.

Granskningsmetoder finns många. Vi har till exempel publicerat Marja Grills tips på vardagsgräv du kan starta i morgon. På Grävseminariet (där bl a Marja ska föreläsa) lär man sig med fördel en handfull till.

Grundregeln är att inte uppfinna hjulet oftare än nödvändigt. Om någon annan redan genomfört något som liknar det du vill göra, men i en annan del av landet eller inom ett annat samhällsområde – då finns det ingen anledning att inte låna metoden (förutsatt förstås den var någorlunda framgångsrik). Men ställs du inför ett tufft dilemma – försök tänka utanför boxen.

Jag är glad åt att vi var flera som letade efter ett ämnesområde att pröva crowdsourcing på, när domstolarna sa nej till att låta oss få veta vilka de privata Fas 3-anordnarna var 2011.

Ofta handlar innovativ grävmetod om att kombinera en ny lösning med ett gammalt problem. Eller tvärtom se en ny fråga där gammal metodik kan göra nytta.

Av det skälet har man ofta större nytta av att ta del av granskningar inom andra ämnesområden än det egna. När ekonomireportern hör hur miljöreportern tog sig förbi sekretessen, så väcks en tanke som blir en idé som…

Ja, ni fattar.

Ambitionen sen. Det gäller att ha en viss ambitionsnivå, och förstå att granskning inte bara handlar om att göra ”mer av det vanliga”.

Här misslyckas alltid referatreportern och ofta även nyhetsjägaren, men av helt olika skäl. För referatreportern är själva grävandets natur främmande. En journalistik som inte baseras på makthavares och experters utsagor om verkligheten skrämmer.

Nyhetsjägaren behöver inte vara auktoritetstroende, men stannar ofta för tidigt. Redan den första nya siffran får vederbörande att skrika högt, redan den första intervjun med en kritiker orsakar ångest om det inte kan bli ett inslag i kvällens sändning.

Grävande och granskning kan se väldigt olika ut, och kan till och med vara dagsjournalistik. Men den går alltid längre än vad den enkla nyhetsrapporteringen förmår. Några steg bort från ord-mot-ord (vilket är ett begrepp som grävande reportrar hatar).

Presentationen till sist, bör inte ta större plats än nödvändigt. Men ej heller mindre. Vi har tipsat om Story Based Inquiry, som bland annat syftar till att tvinga reportrar tänka på berättelsen betydligt tidigare än de flesta av oss gör i arbetsprocessen. Och allvarligt talat – om du inte kan sammanfatta din story i dag, vad får dig att tro att du kan göra det bättre om en vecka då du samlat ihop ännu mer material och kommit ytterligare en vecka närmare deadline?!

En av upphovsmännen bakom SBI kommer till Gräv för flera seminarier.

Så får du ordning i researchröran

Blicken-pilen-filen.

Det var en ramsa jag fick lära mig hos körläraren när jag skulle börja bemästra filbyten i trafiken. (Nej undomar, det hade inget med internet att göra.)

Jag inser att min egen variant inte är lika snygg men…

Tingen-ringen-pilen.

Skitch

De är vägen ut ur researchkaoset när beståndsdelarna är för många, tiden för knapp och den dramaturgiska inspirationen noll.

Läget när du inser att du borde läst den där eboken om Story based inquiry som vi tipsat om – eller åtminstone praktiserat bastipset om att skriva (ett hypotetiskt) manus först.

Nu har du inte gjort det. Och sitter med en story som inte är någon story. Utan till synes osammanhängande grupper av spännande fakta. Gripande intervjubitar. Snygga grafiksekvenser.

Allt utan inbördes ordning. Helt utan den stora berättelse som du ju vet finns där.

Men som skulle behöva lite mer tid för att utkristallisera sig.

Tid du inte har.

Så vad göra?

Tingen-ringen-pilen.

Eller allra först släpper du alltihop. Tar ett tomt papper och en penna och drar dig undan. Fikarummet, telefonbåset, kollegans skrivbord.

Någonstans där du inte blir störd.

Sedan skriver du ned dem.

Tingen.

Grejerna du minns. Bitarna från intervjun, grafiken, den där snygga slutformuleringen…

Bitarna som kommer ur minnet när du frågar dig själv: ”Vad är det nu jag verkligen vill ha med i reportaget?”

Ingen inbördes ordning. Stödord och stolpar i stället för färdiga formuleringar.

”Arga svaret”, ”Kvällsbilden (sist?)”, ”Arkivbit UG”, ”Siffrorna”…

Runt vart och ett av dessa begrepp drar du en cirkel.

Ringen.

Och så, när du fått ur dig allt du kan komma på (med den hårda definitionen Måste verkligen vara med) är det dags för den tredje delen.

Pilen.

Du hittar två bitar som har ett självklart förhållande till varandra (”Kommentar siffran” bör kanske rimligen komma efter ”Grafik siffran”) och drar en pil.

Sedan kommer du på att den där kvällsbilden förstås ska ligga sist, och rimligen kombineras med det där sammanfattande säjet, som förutsätter att man hört biten om den där utlovade åtgärden, som…

Du fattar. Inom några minuter har du dragit pilar mellan alla ringarna. Några som återstår? Se om de känns självklara någonstans på din nya karta. Gör de inte det ska du kanske fundera en gång till på om de verkligen måste vara med.

Sedan återvänder du till din arbetsplats och kollar igenom dina oöverskådliga, storylösa anteckningar. Hade du missat något viktigt?

Oftare än man tror är svaret nej.

(Håll dock särskilt utkik efter bemötanden och reservationer, sånt som inte självklart dyker upp när minnet får leta ensamt.)

När du är klar med säkerhetskontrollen kan du börja skriva ditt manus. Pappret med tingen, ringarna och pilarna är ju nämligen nu ingenting mindre än ett flödesschema. En grafisk representation av din story. Gå till den första ringen (den som inte har någon till-pil riktad mot sig) och sätt igång.

Är det den bästa tänkbara storyn utifrån ditt stora material? Kanske inte. Det kanske fanns ett briljantare upplägg som du kommit på om du haft två timmar eller två veckor till på dig.

Men nu hade du inte det. Men du har en story.

Är det riktigt stressigt kan du ju t o m börja klippa nu. Du vet ju vilka bitar du vill ha och i vilken ordning. De exakta speakerformuleringarna kan du kanske formulera medan du laddar hem det där arkivinslaget som du kom på att du behövde bilder från.

Tingen-ringen-pilen.

Lycka till!

(Och om manuset sedan blir för långt -vilket det inte alls nödvändigtvis blir eftersom du låtit minnet sålla rejält i materialet – går du bara tillbaks till våra tips om smarta sätt att skapa mer tid i inslaget.)