Uppdelningen lyfter dramaturgin

Det finns ett misstag som alla journalister gjort när man berättat historier där någon ska ställas till svars för ett missförhållande.

Misstaget att vi berättar historien i den ordning som vi genomfört intervjuerna.

I dess enklaste form blir det då alltid så att kritiken kommer först och bemötandet/ansvarsintervjun i slutet.

Inget fel på det i och för sig, så länge det bara handlar om en enda sak som gått fel.

Kommunen missade vattenläckan lyder den arga kritiken från intervjuad medborgare – Ja men nu ska vi bättra oss svarar kommunen.

Men så fort storyn är lite mer mångfacetterad, och så fort det är mer än en enda sak som gått fel, kan det helt enkelt bli mördande tråkigt.

Kommunen missade att själva upptäcka vattenläckan och agerade inte heller när folk hörde av sig och vägrar nu att ersätta de drabbade trots ett tydligt ansvar i granskningsrapporten.

Om vi nu låter hela kommunens svar bli en ”avslutning” på storyn så blir den en rätt bökig historia.

Jo vi missade att upptäcka läckan men nu ska vi bättra oss, och visst missade vi att agera när folk hörde av sig men det berodde på en brist i vårt datanät vilket är dataleverantörens fel och frågan om ersättningar regleras ju av en särskild förordning och när det gäller granskningsrapporten så är den visserligen kritisk men vi delar inte slutsatserna utan tycker att vi på det hela taget har gjort det man kan förvänta sig.

Det blir en väldigt baktung avslutning på en artikel eller ett inslag. Dessutom rätt komplicerat – minns vi ens vad granskingsrapporten sa när vi kommer fram till bemötandet?

Lösningen är att tänka mer dynamiskt. Vår story är just en story, en historia, sann och relevant – men inte en redovisning av intervjuer i nödvändigtvis den ordning vi gjort dem.

När kritik och bemötande består av flera delar gör vi ofta bäst i att dela upp historien i sjok.

Rätt hanterat kan det ge ett gott driv åt historien med en rad nya vändningar; kanske rentav helt separata stories.

Kommunen missade vattenläcka – lovar bättring. Men man missade faktiskt även larm från boende – eftersom datasystemet var paj. Och nu kan de boende gå miste om ersättning – på grund av regelverket. Och medan kommunen ger sig själv godkänt – så sågas man av en extern granskningsrapport.

Tänk tanken nästa gång du genomfört den stora ansvarsintervjun. Allt måste nu inte publiceras i ordningen Anklagelse A-B-C följd av Bemötande 1-2-3.

Ses vi i Uppsala?

Festen i all ära, men det är i kaffepauserna som det verkligen bränner till.

Den 7-8 april är det dags för årets Grävseminarium i Uppsala.

Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.

Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.

Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.

Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.

Hela programmet hittar du här.

Gästblogg: Typerna som vill läsa texten

I dag berättar Åsa Erlandson om en speciell kategori av intervjupersoner som alla har att förhålla sig till.

Åsa Erlandson.

Över en natt ville alla plötsligt läsa artikeln i förväg. I bästa fall räddar det reporterns heder. I värsta fall får man en ofrivillig brevvän. Här är typerna som vill läsa texten.

Det var någon gång i början av 2000-talet. Plötsligt dök medietränare upp överallt som gjorde snabba cash på att upplysa sin storögda publik om att de faktiskt kan be att få kolla artikeln i förväg. Det tog skruv. Från att ha varit den upplysta elitens privilegium, ska numera minsta citat granskas.

Själv kände jag mig smått fånig som mejlade iväg raden ”Min mamma” till kvinnan som svarat på vem hon ville pussa i påsk och insisterade på att ”få läsa texten”. Vad gör man inte för att ro hem grejen. Fortfarande anser jag dock att kollegan som intervjuade en person om hur det är att vara kontrollfreak – får skylla sig själv som lät henne läsa texten före publicering.

Många textläsare fattar precis vad det handlar om och bidrar både med fakta och tonträff. Här är de andra.

Texttalibanen
Tror att intervjun bara var en trevlig uppvärmning och skriver rubbet själv. Tar strid om varje kommatecken, ändrar andras citat och kräver att få godkänna samtliga bilder, även de som föreställer byggnader och djur. När texttalibanen mejlar sina synpunkter står hela företagsledningen med på sändlistan, samt pressombudsmannen.

Helst vill texttalibanen komma upp på redaktionen och sitta i knäet på redigeraren hela kvällen.

Paranoida proffset
Texttaliban som har avancerat till nästa nivå. När reportern sätter igång bandspelaren, tar proffset fram sin egen. Hoppar över det där med att läsa texten, som är till för babies, och kräver att den färdigredigerade sidan faxas hem till honom mitt i natten där han sitter jour i pyjamas.

Trygga toppchefen
Har redan sett, hört och sagt allt och är övertygad om sin egen odödlighet.

Trygga toppchefens inställning är konsekvent ”Det där löser du bäst” och borde vara en dröm. Men han går också för långt i sin iver att framstå som laid back och lämnar förtvivlade reportrar i sticket efter att ha slagit fast obegripligheter som att ”Genom att hedga på derivatmarknaden minskar du exponeringen på nersidan”. Journalister som insisterar på få veta vad han menar, hänvisas till sekreteraren Ingeborg ”som vet vad jag brukar tycka”.

Bloggbödeln
Vanligtvis en luttrad kändis som redan försökt allt för att stoppa skvallret i spalterna: vädjat, förhandlat och slutligen hotat. Eftersom inget hjälper mot påstådda skilsmässor och graviditeter, bandar bloggbödeln allt och lägger ut ljudet och utskrifterna på bloggen. Och låter därmed hela världen få ”läsa texten”.

Hemmafixaren
För en undanskymd tillvaro som svagströmsexpert på Elsäkerhetsverket och vaknar till liv när en journalist behöver smälla ihop en faktaruta. Hög av tangenttryckarglädje tar han chansen att skriva om allt, när han ändå är igång. Hemmafixaren återfinns även bland politiker som tycker att ”de ekonomiska ramarna tillåter inte det” är klatschigare än ”vi har inte råd”.

Deadline-dödaren
Överenskommelsen är glasklar: synpunkterna måste in senast klockan 12.00. Men deadline-dödaren låter sig inte stressas i onödan, utan tar den tid han anser sig behöva. En vecka senare kommer en A4 med ändringar i punktform med beskedet att han återkommer med resten. Vid upplysningen om att tåget tvärgått, vill han ha in rättelser.

Flummaren
Insisterar på att få läsa texten och poängterar det flera gånger. Men när artikeln mejlats iväg, blir det tyst. När man ringer upp är svaret svävande: ”Jaha, artikeln. Vilken tidning sade du att det var? Jo, jag läste nog den. Tror jag. Den såg nog bra ut. Tror jag”.

Flummarens kusin silar snacket och sväljer snusket: talar ut om ett känsligt ämne och är väldigt noggrann att framstå på rätt sätt. Samtidigt ska artikeln mejlas till hornybitch666@hotmail.com

Jobbiga journalisten
Värsta sorten, eftersom han vet vad tidsbrist och önsketänkande från redaktionen kan göra. Är också fullt medveten om det som medietränarna aldrig säger – att synpunkterna inte behöver betyda ett dyft.

 

Åsa Erlandson

Texten har tidigare publicerats i tidningen Journalisten.

Favoriterna du säkert läste – och höjdpunkterna du möjligen missade 

Som alla andra lägger vi nu 2016 bakom oss, året då den här bloggen fyllde fyra och skaffade en sökruta. Och erbjöd ännu en rad av råd om förhoppningsvis fungerande journalistiskt hantverk – i viss trots mot alla texter som på andra håll ägnas åt att diskutera journalistikens becksvarta framtid.

När vi tittar tillbaka på året syns tre tydliga publikpeakar: en söndag i maj, en måndag i juni och en måndag i augusti fick vi ovanligt många besökare.

Det hängde ihop med publiceringen av tre populära poster:

  1. Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case, som kanske både tilltalade en utbredd irritation över det ibland enfaldiga case-fokuset (eller rättare sagt: arbetsmodellen ta-emot-en-nyhet-från-en-samhällsaktör-och-jobba-som-ett-djur-för-att-hitta-någon-som-faktiskt-berörs-av-detta-i-stället-för-att-bygga-journalistiken-utifrån-de-berörda) och en mer simpel längtan att slippa ett tråkigt jobbmoment.
  2. Alexander Gaglianos gästblogg om hur man granskar kyrkan, som både var en spännande bakom-kulisserna-skildring av ett av årets mest intressanta journalistiska projekt (förtjänstfullt uppföljt nu i mellandagarna) och en pedagogisk instruktion för envar som vill gräva vidare i Alexanders och Bg Bodins fotspår.
  3. Åsa Erlandsons lätt elaka uppgörelse med krönikörerna från helvetet.

Om detta kan man ju säga några saker. Till exempel att gästbloggar är populära. Och att texter om journalistik läses även under sommarmånaderna. Och att även den krönika som likt Åsa Erlandsons redan publicerats i Journalistförbundets tidning Journalisten kan nå en ny publik bland våra läsare (eller möjligen en nygammal publik som glömt hur rolig den var!).

Utöver dessa tre utmärkte sig bland annat Fouad Youcefis gästblogg om hur man begär ut e-post bland det mest lästa, liksom Emelie Roséns om hur man granskar högskolan, samt de fem tipsen om hur man hanterar intervjupersoner som vägrar sätta ned foten.

Årsstatistiken avslöjar samtidigt obarmhärtigt att allt var bäst förut, alternativt att bloggen har en lång svans (stryk det som ej önskas). För 2016 års mest lästa poster skrevs inte 2016 utan 2015 och (håll i er) 2012:

Om du har koll på dessa gamla favoriter men inte hunnit läsa allt vi publicerat under 2016 så kommer här också några tips på poster som rönt uppskattning från de som hittat dem:

Samt ett antal poster som på olika sätt handlar om att arbeta strukturerat med granskande journalistik, även under slimmade villkor:

Och till sist…går det inte att motstå frestelsen att bli lite becksvart trots allt. Här kommer årets tre mest ilskna utfall om saker som inte är bra:

Gästblogg: Tre snabba sätt att krydda julknäcken

De som jobbar dessa dagar har inte alltid givna nyheter att ägna sig åt. De mer eller mindre frampressade julknäcken kan behöva lite inspiration. Den kommer här från Marja Grill.

Knäckande.
Att jobba juletid kan vara lite sådär. Att när andra käkar knäck och knäcker nötter behöva tänka att ”knäck” är något som ska stressas fram över tangentbordet kan vara lite…segt. 

Utlägg av typen jultrafiken, nyårsintervjun eller något jul-evenemang kan vara nödvändiga för tidningen, sajten eller sändningen men inte nödvändigtvis så inspirerande för den vane reportern. 

För den nye, kan det vara som för mig: det första julvikariatet på Radio Skaraborg var en chans att visa vad jag gick för. 

Men oavsett om du vill pigga upp dina texter i mellandagarna för att orka igenom eller för att sticka ut så kommer här tre bra tips inspirerade av fantastiska Rosmarie Holmström, hennes kurs på Fojo och boken “100 huskurer mot skrivkramp”.

  1. Variera verben. Vad är det exakt du vill beskriva? Vad är skillnaden mellan att julshopparna flanerar och promenerar, mellan julfirande som dansar eller valsar? Finns det mer exakta verb?
  2. Var omsorgsfull om dina adjektiv. Ta en minut med en kopp kaffe och lista så många ord du kommer på som beskriver samma färg, känsla eller julgran. Använd fantasin! Strindberg till exempel, använde vansinnigt många olika ord för att beskriva färger, som likblå, kadavergul och grönäckla.
  3. Lyssna! Och spela in dina intervjuer, om du inte redan gör det. Förutom att det förstås är viktigt att du har rätt, och har citaten på band om det blir strid om saken, så säger människors språk väldigt mycket om vem och hurdana de är. Genom att “tvätta” citat, eller genom skriva dem som du minns dem och inte exakt som de faktiskt lät, så gör du din text mer antiseptisk och mindre intressant. “Det tar för lång tid”, brukar vänner inom pressen ibland klaga, men det är faktiskt bara en fråga om teknik. Testa. Lyssna, skriv det du minns att du hörde, och leta sedan upp stället på bandet. Du kommer att bli förvånad. Och, med tiden, en bättre intervjuare.

(Och svar ja, åtminstone ett knäck jag gjorde på Radio Skaraborg blev ett arbetsprov som öppnade dörren till nästa jobb.)

    Marja Grill

    Frågan vi (oftast) borde stryka

    Prediktionsproblematik.

    Den gångna veckan har världen lärt sig att opinionsinstitut inte lyckas förutse resultat i amerikanska presidentval. Inte journalister eller experter heller.
    Frågan hur väl man kan förutsäga framtiden är inte bara en fråga för amerikanska presidentval, och inte bara för opinionsundersökningar och politik i allmänhet.

    Frågan berör fler frågor – och inte minst en av de vanligaste standardfrågor som vi som journalister brukar ställa till våra intervjupersoner.

    – Vad kommer att hända nu?

    Det är en fråga som vi ställer i tid och otid. Framför allt till experter, men också till andra aktörer. Den ställs till politikern och till börsanalytikern, till voxpop-deltagaren och till utrikeskommentatorn.

    Vi gör det av begripliga skäl. Vilket svar är mer lockande än det som berättar vad som händer i morgon?

    Problemet är förstås att framtiden är oförutsägbar. Samhällsutvecklingen innehåller så många variabler att det är svårt att göra goda förutsägelser. Få vågar på allvar påstå sig kunna förutsäga börsens rörelser, nästa nobelpristagare eller musikfestivalernas framtid.

    Och de som påstår sig kunna förutsäga framtiden har inte mera rätt i sina gissningar, som ett antal efterhandsgranskningar (det görs för få sådana) visat genom åren.

    – Vad kommer att hända nu? är en lätt fråga att ställa, och ofta en naturlig avrundning på en intervju. För den skull är det inte givet att frågan – och svaret – ska uppta plats i den färdiga artikeln eller inslaget.

    Det finns två stora risker med frågor och svar om saker ingen människa på allvar kan veta något om.

    Den ena risken är att svaret blir ointressant – eftersom personen erkänner att man inget kan veta. I detta läge tråkar vi ut vår publik.

    Den andra risken är att svaret blir intressant – eftersom personen trots sin okunskap påstår sig veta något. I detta läge lurar vi vår publik.

    Visst finns det intressanta frågor om framtiden, som låter sig besvaras, men om så ska ske bör vi också tänka efter tre varv till när vi sitter och jobbar med våra frågelistor.

    1) Vi bör ifrågasätta om framtiden i den aktuella frågan över huvud taget är möjlig att överblicka, och om i så fall vårt intervjuobjekt är rätt person att göra den förutsägelsen. 

    2) Besitter vederbörande en sådan makt att hen faktiskt kan påverka utvecklingen? Då kan det ju definitivt vara relevant att fråga om framtiden – men kanske formulera om frågan till Vad kommer du att göra nu? för att markera fokus på det egna agerandet.

    3) Eller har intervjuobjektet en sådan expertkunskap, eller besitter sådana prognosverktyg, att man på riktigt kan anta att vederbörande har bättre möjligheter än vem som helst att uttala sig om händelseutvecklingen framöver? Okej, men precisera i så fall på ett sätt som gör det tydligt vad det handlar om: Baserat på dina uträkningar, vilket tror du är det mest sannolika scenariot? följt av ett preciserande Vad får dig att hamna i det antagandet?

    En stor del av de riktigt kunniga experterna kommer att tveka inför att försöka förutse framtiden, eller åtminstone göra kraftiga reservationer kring sin egen förmåga.

    Det vågar jag (nästan) påstå.

    Gästblogg: Krönikörerna från helvetet

    I dag erbjuder Åsa Erlandson ännu en lista – denna gång om en skribentkategori många har synpunkter på. Krönikan om krönikörerna har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

    wp-1469987016303.jpg

    Många känner sig kallade – många blir publicerade. Här är krönikörerna från helvetet.

    Den lättkränkte

    Någon tränger sig i kön på Ica. Sitter för bredbent på bussen, eller pratar för högt i mobilen. Ingen vardagskränkning är för liten för att springa hem och sno ihop en krönika – där skribentens egna erfarenheter förvandlas till samhällsproblem. ”Sverige har blivit hårt”. Analysen består av en slutkläm som krönikören själv tycker är djup: ”Skärpning!” Följt av en nystartad kampanjgrupp på Facebook: ”Vi som gillar kärlek”.

    Chansaren
    Till skillnad från Den lättkränkte går den här skribenten inte igång på skitsaker, utan tar sig an de stora frågorna. Favoritämnen är kontroversiella domslut eller politiskt brännande frågor. Chansaren har dock inte det tålamod som krävs för att sätta sig in i frågan. Däremot ett gott självförtroende. Därför snabbscannar Chansaren några rubriker och slår sedan fast att en våldtäktsdom var fel, eller ett lagförslag ”uselt”. När sakkunniga kritiserar krönikan på Twitter, försvarar sig Chansaren med att krönikan var dennes ”upplevelser” och att det är trist om någon ”missförstått”.

    Pekpinnen
    Vet att inget flyger så lätt på sociala medier som allt som har med barn och föräldrar att göra. Favoritämnen är därför för eller emot amning, för eller emot dagis, för eller emot socker samt för eller emot pappaledighet. Uppfostraren har skaffat sig en genial nisch eftersom det varken krävs stil, kunskap eller analys för att få en klickraket. Ämnet i sig är vinst varje gång.

    Nostalgikern
    Minns sitt 80-, 70- eller i värsta fall 50-tal och hur härligt allting var då. Tjejerna var snyggare, musiken bättre och vädret också. Krönikören är vanligtvis ett före detta högvilt inom journalistkåren som en gång i tiden rapporterade från världens alla hörn. Nu sitter han eller hon djupt nedsjunken i sin fåtölj och minns fornstora dagar. Varför tidningen låter hen hålla på är oklart. Antingen är det för att krönikören faktiskt har kvar en trogen läsekrets – eller så är det av mänsklig omtanke.

    Skäggiga damen
    Rör upp känslor genom att fiska i bruna vatten. Älskar att även göra blinkningar åt antifeminism och homofobi och lever hela tiden på gränsen: ”Sverige är på väg åt helvete!” Denne skribent är ”skäggiga damen”, krönikecirkusens freak show, som får hålla på eftersom hen är en klickmaskin. Om än en hånad sådan. Cirkusen får fortgå ända tills den dag då skribenten går för långt. Då sparkas hen ut med huvudet före och blir paria. Samma tidning förklarar då högstämt att krönikörens värderingar, som vädrats i hundratals texter, absolut inte stämmer överens med tidningens.

    Trollaren
    Återfinns oftast i gratis- eller nättidningar och är redaktörens apporterande hund: Kasta ut vilken provocerande pinne som helst så kommer trollaren tillbaka med en chockerande text: ”Kristna borde inte få skaffa barn!” ”Därför är det rätt att vara otrogen” ”Alla brunetter är fula”. Trollumnisten bottnar inte i någon egen uppfattning alls utan älskar att piska upp skitstormar. Därför tar Trollaren ett nytt varv nästa vecka: ”Alla föräldrar måste vara religiösa!” ”Straffa otrohet med döden” ”Blondiner är äckliga”.

    Plagieraren
    Texten är lysande – men vem är egentligen upphovsmannen? Skribentens ton varierar misstänkt mycket från krönika till krönika. Vanligtvis brukar man hävda att en skribents stil är som dess fingeravtryck: supertydligt och unikt. Men i det här fallet känns det som om skribenten i så fall har 34 mycket, mycket olika fingrar.

    Metakrönikören
    Läser krönikor – bara för njutningen att konstatera att det där hade jag gjort bättre själv. Denne skribent är en professionell felfinnare med faiblesse för meta. Som att till exempel skriva en krönika om usla krönikor.

    Åsa Erlandson
    Journalist och krönikör i Aftonbladet i flera år.
    Bland annat inom ämnesområdet barn och föräldrar.

    Gästblogg: Folk vi inte vill få tag på

    Åsa Erlandson skriver om om ett mycket speciellt ämne. Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

    image

    Att få tag på intervjupersoner är A och O som journalist och en stor del av dagarna består av detta ringande. I vanliga fall är det en lättnad när man når fram men det finns tillfällen när man önskar att personen aldrig hade svarat. Här är 6 exempel ur verkligheten på folk som vi – faktiskt – inte vill få tag på.

    En intervju är född
    Växeltelefonisten meddelar att Linda, handläggare på en liten kommun, har gått för dagen men att vi kan prova på hennes mobil. Linda svarar men kan inte prata just nu.

    Journalisten tänker dock inte ge sig så lätt, särskilt inte nu när han äntligen har Linda på tråden och kan smälla ihop knäcket och äntligen gå hem. Så han tjatar till sig en intervju genom att spela ut ”du är offentliganställd”-kortet.

    Linda: ”Okej okej. Men tar det lång tid? Jag ligger på BB.”

    Snubbar som vobbar
    Den i vanliga fall så proffsiga vd:n för ett storföretag låter ovanligt ansträngd när han svarar i sin mobil. Och han vägrar släppa den.

    Journalisten: ”Hej! Har du tid ett ögonblick?”

    Vd:n: ”Japp! Jag vabbar visserligen idag men det är lugnt. Vi kör. Var ringde du ifrån sade… NEEEJ! Rasmus! Hur gick det? Förlåt, jag är strax tillbaka. Jo vilken tidning ringde du från… FAAAAN! Det blöder ju!”

    Journalisten: ”Jag kanske ska ringa en annan dag?”

    Vd:n: ”Nej det går bra, jag ska bara hitta en handduk eller nåt. Men prata högre, det är ett jävla liv här nu.”

    Viktigare än livet
    Med rätt support från kollegerna, går allt att lösa!

    Journalisten: ”Hej kirurg XX på YY sjukhuset, stör jag dig?”

    Kirurgen: ”Inte alls, det går bra, jag står visserligen i den sterila slussen på väg in på operation, men jag ber en sköterska hålla luren mot mitt öra.”

    Än i dag undrar jag om det låg en patient med uppskuren bröstkorg där inne och väntade. Och hur länge.

    Vilket skitsnack
    Alla fipplar med mobilen på toan, men ingen erkänner det.

    Därför blev en journalist mäkta förvånad när intervjupersonen 1. svarar när han sitter på toaletten 2. berättar det och 3. avslutar med att skälla ut journalisten för att han ringde mitt i denna herdestund.

    Ring! Ring! Bara du inte hör min signal!
    Som vikarie på kvällstidning måste du vara en duktig reporter, vilket bland annat innebär att du aldrig backar undan.

    Så när chefen säger åt dig att ringa Ulf Lundell mitt i natten och fråga om det senaste kärleksryktet, gör du det.

    Fast ingen hindrar ju att du låter två signaler gå fram – och sedan slänger på luren.

    Gräv inte mer i det här nu
    En annan grupp som inte alltid vill ha tag på folk (även om de aldrig skulle erkänna det) är grävande journalister. Janne Josefsson har till exempel byggt hela sin karriär på att få dörrar slängda i ansiktet.

    I sluttampen av ett stort gräv som ska publiceras med buller och bång nästa dag är det mycket enklare att få ett ”inga kommentarer” till svar som stärker bilden av den anklagade som skurk och inte leder till mer krävande utredningar. Än ett ”Du vill se mina slutbetyg från internatskolan? Javisst, dem tar jag gärna fram. Men just nu är jag på buffeljakt i Afrika så du får vänta tills nästa vecka.”

    Åsa Erlandson

    Konsten att läsa en myndighetsrapport

    I veckan kom Statskontoret med en rapport om Arbetsförmedlingen, som regeringen beställt som svar på oppostionens krav på en stor översyn av myndigheten.

    Jag har själv bevakat och granskat Arbetsförmedlingen under lång tid och läste rapporten med intresse.

    Rapporten visade sig erbjuda ett mycket tydligt exempel på skillnaden mellan hur en myndighet lägger fram ett budskap, och hur det sedan fångas upp av nyhetsredaktioner. Och därmed också ett intressant exempel på en kunskap som varje nybliven journalist måste tillgodogöra sig för att inte riskera att missa stories och sitta med dumstrut på morgonmötet dagen efter.

    Det handlar om konsten att läsa en myndighetsrapport.

    image
    Myndighetens vinkel.

    En nyhetsredaktion som uppmärksammade rapporten var Computer Sweden, och det är intressant att lägga deras artikel sida vid sida med Statskontorets pressmeddelande om samma rapport.

    image
    Tekniktidningens vinkel.

    Det slående börjar egentligen redan i rubriken. Statskontorets pressmeddelande lyder Arbetsförmedlingen på väg åt rätt håll, men har långt kvar. Computer Sweden har satt rubriken Arbetsförmedlingens it-utveckling döms ut – ”har försummats under lång tid”.

    Den ena rubriken har en positiv grundton och berättar först i andra ledet om det som brukar betecknas som förbättringspotentialen – att där finns problem. Man förtiger inte kritiken men formuleringen ”har långt kvar” får nog inte många läsare att hoppa högt.

    Den andra rubriken, tidningens, går omedelbart all in på problemen inom IT-området. Rubrikens andra led är inte en nyansering utan en förstärkning.

    Det intressanta här är förstås att rubrikerna är helt olika – samtidigt som ingen av dem talar osanning. De illustrerar bara skillnaden mellan myndighetsprosa och nyhetsjournalistik.

    Den vane läsaren hittar redan i myndighetens rubrik en hint om att rapporten kan vara spännande. Att en myndighet över huvud taget plockar in en kritisk formulering redan i rubriken, är en signal om att det definitivt finns saker man hittat som man verkligen inte är tillfreds med.

    Tidningens formulering ”döms ut” hade å andra sidan varit otänkbar från en myndighet – hur hård kritiken än varit. ”Döms ut” är journalistspråk som fungerar utmärkt för att på ett tydligt sätt berätta att här finns allvarlig kritik, men det är ett språkbruk som är helt främmande för en statlig tjänsteman.

    Därmed kommer vi vidare till ingresserna. Så här lyder den i Computer Sweden:

    En kombination av både tekniska problem och styrningsproblem har gjort att Arbetsförmedlingen fastnat i ett omodernt tjänsteutbud och ineffektiva arbetssätt. Det slår Statskontoret fast i en rapport till regeringen.

    Att jämföra med Statskontorets egna formuleringar:

    Arbetsförmedlingens verksamhet är på väg åt rätt håll, men det finns fortfarande betydande behov av förbättringar. Bland annat behöver personalens kompetens och uppföljningen av verksamheten stärkas. Det visar den analys av Arbetsförmedlingens styrning och uppföljning som Statskontoret har gjort på uppdrag av regeringen.

    Återigen börjar myndigheten med den positiva ”på väg åt rätt håll”-aspekten, men går sedan vidare med ”behov av förbättringar” och en precisering av ett par saker som behöver ”stärkas”.

    Tidningen börjar helt och hållet i den andra änden. Även om ingressen har ett relativt byråkratiskt språk (som nog både kan förklaras av ”smitta” från rapporten och av att Computer Sweden har en relativt initierad läsekrets) så råder det ingen tvekan om vad som är grejen här: två identifierbara problem i verksamheten har lett fram till två tydliga brister i utförandet.

    Vi har tidigare skrivit om vad ”grejen” är, och att detta är den viktigaste frågan för varje nybakad journalist. I detta fall är grejen självklart den upptäckta avvikelsen inom det ämnesområde som Computer Sweden bevakar: IT-området. Där hamnar fokus för tidningens text, och där finns den kärna som blir rubrik och ingress.

    Statskontorets utredning är bredare än IT-området och omfattar även områden där bristerna inte alls är lika stora. Ändå är jag rätt säker på att myndigheten inte hade valt samma språk som tidningen ens om intresseområdena varit exakt desamma.

    När tidningen öppnar brödtexten berättar man för första gången om det ”på rätt väg”-budskap som Statskontoret valt att öppna både rubrik, ingress och sin egen brödtext med:

    För två år sedan drog Arbetsförmedlingen igång ett utvecklingsarbete som sträcker sig fram till 2021. I en analys som Statskontoret gjort anses arbetet i sig har en relevant inriktning och en tydlig ansvarsfördelning och är väl förankrat. Men det finns en akilleshäl – it-utvecklingen.

    Återigen: ingen av texterna ljuger. Men journalistens intresse av att identifiera och berätta om en relevant och angelägen nyhet är inte detsamma som myndighetens intresse av att berätta om sin rapport på ett sätt som återger alla dess aspekter, nyanser och hänsyn.

    Om en myndighet kartlägger förekomsten av allvarliga mutbrott i svenska kommuner och hittar sådana i fyra kommuner så kan myndighetens rapport mycket väl fokusera på de hundratals kommuner där läget ser bra ut, medan alla nyhetsartiklar kommer att handla om de fyra undantagen. Fortfarande utan att någon berättar en osanning eller missköter sitt jobb.

    Ibland går förstås journalisternas problemvinkling för långt i myndighetens ögon – så långt att myndigheten i fråga väljer att gå i offentlig polemik med beskrivningen som ges – vilket naturligtvis bör tas på allvar av varje berörd redaktion som antingen bör försvara sig eller backa (om kritiken är relevant). Men detta är ovanliga undantag från ett normalläge där båda parter alltsom oftast accepterar varandras skilda sätt att fokusera och beskriva innehållet i t ex just en kritisk rapport.

    (Det kan för övrigt också förekomma att myndigheten i sin egen presentation väljer att tona ned de kritiska synpunkterna så långt att det i sig kan betecknas som en mörkläggning av viktiga slutsatser och därmed en del av storyn, men även detta är undantagsfall.)

    Tipset till den nybakade journalisten som får den pinfärska myndighetsrapporten i handen blir därför: låt inte myndighetens egna formuleringar och prioriteringar avgöra nyhetsvärdet!

    Enkelt uttryckt: den journalist som frågar en statlig tjänsteman om något är en skandal kommer aldrig att få ett jakande svar. Även när det är en praktskandal som avslöjas eller (vanligare) bekräftas i rapporten. Och även om tjänstemannen tycker att det är en skandal.

    Att myndigheter vägrar ta vissa ord i sin mun är inte konstigt – lika lite som att du svårligen kan hitta den redaktion som placerar ordet förbättringspotential i en rubrik.

    Myndighetsföreträdare är språkligt hårt hållna, med stränga krav på precision och återhållsamhet i sina formuleringar. Skälen till detta som kan vara både goda och dåliga, precis som journalistikens strävan efter förenkling och tydlighet.

    Journalistens huvuduppdrag är i vilket fall inte att återge myndighetens språk, utan att översätta det till en mer begriplig prosa som dessutom identifierar avvikelser från det kända (nyheter av olika slag) snarare än att försöka ge en heltäckande beskrivning av varje beståndsdel av myndighetsrapporten.

    Att hundratals kommuner inte har allvarliga fall av mutbrott ska givetvis berättas också i en nyhetstext – men den journalist som inte sätter de fyra mutkommunerna som rubrik begår tjänstefel.

    Den goda nyheten i allt detta är att du som reporter inte behöver låta dig styras av försiktiga rapportformuleringar som du inser kommer att bli obegripliga för en läsare. Du kan kalla en sågning för en sågning även om sågaren själv inte vill använda ordet.

    Den jobbiga nyheten är att du måste tänka själv. Och läsa in dig – på hela rapporten, inte bara pressmeddelandet, och helst också på en del sammanhangsskapande extrainformation – och dra nytta av din egen och andras bakgrundskunskap för att göra en relevant nyhetsvärdering.

    Här bör du ha koll på redaktionens storykod som vi skrivit om tidigare; nyheten om mutkommunerna är superintressant om du jobbar på en lokaltidning i en av de fyra mutkommunerna, men ointressant för Computer Sweden. Förutsatt förstås att det inte i något fall handlar om en IT-upphandling…

    Snabbkommandot Ctrl + F, som vi också skrivit om tidigare, kan med andra ord vara guld värt för den som ska nyhetsvärdera en myndighetsrapport utifrån sitt specialområde – må det vara IT eller Hofors.

    Tipsen du missade 2015

    Nu tittar vi ditåt.
    Nu tittar vi ditåt.

    Ett nytt år nalkas, och det har blivit dags att summera 2015. Vi gör det genom att tipsa om några poster du möjligen kan ha missat under det gångna året.

    Kommer du till exempel ihåg hur lätt man kan beskriva Story Based Inquiry-metoden? För den som blivit nyfiken på SBI har vi även rekommenderat en föreläsning på Youtube med en av metodens upphovsmän (den med en mer kontroversiell föreläsningsteknik, som uppmärksammades kritiskt av Joakim Jardenberg).

    En rad poster handlade om hur man lägger upp sin granskning lite smartare, bland annat denna om hur man applicerar sin bästa idé (som man ofta redan har) på ett givet format för att komma framåt i processen, och den här om värdet av att faktiskt begära ut de där dokumenten och inte bara nöja sig med de muntliga svaren.

    Och för den handlings-inspirerade har vi sedan i en liten miniserie (del 1 och del 2) listat tio typer av dokument som vi kanske inte alltid tänkt på att begära ut.

    På en mer grundläggande nivå gick vi igenom varför man över huvud taget bör satsa på egen journalistik i dessa tider (svar ja, det är just i dessa tider man bör göra det!) samt hur man ska komma igång.

    Sedan har vi gnällt lite uppgivet över hur dumma frågor (jo, de finns!) kan sabotera även den smartaste undersökning, men även blåögt missionerat om att det med rätt metodik faktiskt är möjligt för de allra flesta att få tid att gräva.

    I kategorin under granskningen (åtminstone vad gäller avslöjandeambitioner) finns det klassiska tredagarsjobbet, som vi beskrev hur man enklast lägger upp för att nå ett lyckat reslutat.

    Till kategorin superkonkreta tips hör detta om metoden att söka bara under en viss domän eller webbadress, för att (till exempel) hitta bloggformuleringen som den nya partiledaren vill glömma.

    Superkonkreta var nog också tipsen om två smarta Twitter-verktyg som de flesta inte upptäckt, och orden som gör att din sociala medier-sökning träffar rätt. Vi tipsade därtill om två sätt att hålla koll på sajters förändringar.

    Handfasta guider röner alltid uppskattning, inte minst när de handlar om hur man gör sökningar på Facebook som man inte trodde var möjliga.

    Dessutom har vi tipsat om några utmärkta metoder som hjälper dig förstärka ditt digitala källskydd.

    Ett lunchsamtal med två kloka kollegor resulterade i två poster om paradoxer: ska man egentligen ringa mer eller mindre som reporter, och ska man utgå från ämnet eller från det konkreta fallet när man väljer ämne för sin granskning?

    Vi har också rett ut vad som gäller för journalister som vill besöka asylboenden (vilket journalister både kan och ska göra).

    Bland årets gästposter blev Peter Jonrikssons om hur man hittar polisanmälningar en av de allra mest uppskattade, liksom Åsa Erlandsons (kanske lite mer lättsamma) Redaktörerna från helvetet (som senare följdes upp med skribenterna med motsvarande ursprungsadress).

    Andra uppmärksammade gästbloggar skrevs av Emma Johansson om hur man spårar pengar i offentliga ekonomisystem, och av Marja Grill om hur man säkrar sin story med Line-by-line-metoden respektive genomför enkäter på rätt sätt. Marjas post om hur man förbereder ansvarsintervjuer fick ny spridning genom att den publicerades i Grävande Journalisters utmärkta tidskrift Scoop.

    Till sist tillhör det inte vanligheterna att våra poster innehåller riktiga nyheter (bortom journalistik-metodik-sfären alltså), men Leo Wallentins praktiserade datajournalistik om röstgränser i Växjö fick välförtjänt cred när SVT Småland upptäckte innehållet.

    Därmed stänger vi butiken för 2015, hör gärna av er (t ex i kommentarsfältet nedan) och berätta vad ni vill att vi ska skriva om under 2016!