Tipsen du missade 2015

Nu tittar vi ditåt.
Nu tittar vi ditåt.

Ett nytt år nalkas, och det har blivit dags att summera 2015. Vi gör det genom att tipsa om några poster du möjligen kan ha missat under det gångna året.

Kommer du till exempel ihåg hur lätt man kan beskriva Story Based Inquiry-metoden? För den som blivit nyfiken på SBI har vi även rekommenderat en föreläsning på Youtube med en av metodens upphovsmän (den med en mer kontroversiell föreläsningsteknik, som uppmärksammades kritiskt av Joakim Jardenberg).

En rad poster handlade om hur man lägger upp sin granskning lite smartare, bland annat denna om hur man applicerar sin bästa idé (som man ofta redan har) på ett givet format för att komma framåt i processen, och den här om värdet av att faktiskt begära ut de där dokumenten och inte bara nöja sig med de muntliga svaren.

Och för den handlings-inspirerade har vi sedan i en liten miniserie (del 1 och del 2) listat tio typer av dokument som vi kanske inte alltid tänkt på att begära ut.

På en mer grundläggande nivå gick vi igenom varför man över huvud taget bör satsa på egen journalistik i dessa tider (svar ja, det är just i dessa tider man bör göra det!) samt hur man ska komma igång.

Sedan har vi gnällt lite uppgivet över hur dumma frågor (jo, de finns!) kan sabotera även den smartaste undersökning, men även blåögt missionerat om att det med rätt metodik faktiskt är möjligt för de allra flesta att få tid att gräva.

I kategorin under granskningen (åtminstone vad gäller avslöjandeambitioner) finns det klassiska tredagarsjobbet, som vi beskrev hur man enklast lägger upp för att nå ett lyckat reslutat.

Till kategorin superkonkreta tips hör detta om metoden att söka bara under en viss domän eller webbadress, för att (till exempel) hitta bloggformuleringen som den nya partiledaren vill glömma.

Superkonkreta var nog också tipsen om två smarta Twitter-verktyg som de flesta inte upptäckt, och orden som gör att din sociala medier-sökning träffar rätt. Vi tipsade därtill om två sätt att hålla koll på sajters förändringar.

Handfasta guider röner alltid uppskattning, inte minst när de handlar om hur man gör sökningar på Facebook som man inte trodde var möjliga.

Dessutom har vi tipsat om några utmärkta metoder som hjälper dig förstärka ditt digitala källskydd.

Ett lunchsamtal med två kloka kollegor resulterade i två poster om paradoxer: ska man egentligen ringa mer eller mindre som reporter, och ska man utgå från ämnet eller från det konkreta fallet när man väljer ämne för sin granskning?

Vi har också rett ut vad som gäller för journalister som vill besöka asylboenden (vilket journalister både kan och ska göra).

Bland årets gästposter blev Peter Jonrikssons om hur man hittar polisanmälningar en av de allra mest uppskattade, liksom Åsa Erlandsons (kanske lite mer lättsamma) Redaktörerna från helvetet (som senare följdes upp med skribenterna med motsvarande ursprungsadress).

Andra uppmärksammade gästbloggar skrevs av Emma Johansson om hur man spårar pengar i offentliga ekonomisystem, och av Marja Grill om hur man säkrar sin story med Line-by-line-metoden respektive genomför enkäter på rätt sätt. Marjas post om hur man förbereder ansvarsintervjuer fick ny spridning genom att den publicerades i Grävande Journalisters utmärkta tidskrift Scoop.

Till sist tillhör det inte vanligheterna att våra poster innehåller riktiga nyheter (bortom journalistik-metodik-sfären alltså), men Leo Wallentins praktiserade datajournalistik om röstgränser i Växjö fick välförtjänt cred när SVT Småland upptäckte innehållet.

Därmed stänger vi butiken för 2015, hör gärna av er (t ex i kommentarsfältet nedan) och berätta vad ni vill att vi ska skriva om under 2016!

Orden mot verkligheten – i verkligheten

image
En av två filmer som räddar julen för envar intresserad av viktig journalistik.

Nu i december har svt visat två dokumentärer som på olika sätt illustrerat kärnan i granskande journalistik: att ställa orden mot verkligheten.

Ämnena har på ett sätt varit väsensskilda: i Carolina Jemsbys Asylärende Snowden skildras försöken att göra det möjligt för Edward Snowden att komma till Sverige, i Malin Olofssons Världens bästa kyckling granskas kycklingindustrins hantering av antibiotikaresistens.

Men i båda filmerna blir kontrasten tydlig mellan de ansvarigas beskrivning av verkligheten, och de förhållanden filmmakarna blottlägger. Mot verkligheten prövas orden – må det sedan vara ledande politikers utsagor om självständig utrikespolitik (eller kärvänligt ryggdunkande med Snowden i Moskva) eller fågelbranschens påståenden om långtgånget ansvar för miljö och hälsa (eller reklamfilmer om kärleksrelationen mellan kycklingen och bonden).

Båda dokumentärerna är också tydliga illustrationer av hur viktigt det är att också redovisa orden. Det är lätt för den granskande journalisten att koncentrera sig på den sjaskiga verklighet man upptäckt bakom kulisserna – men för att publiken ska förstå och vara beredda på ansvarsutkrävande intervjuer, så krävs det att man också lägger energi på att berätta hur de ansvariga påstått att det ligger till.

Dels för att vi inte kan utgå från att publiken vet det, och dels för att kontrasten utgör ett viktigt element i själva berättelsen. Missförhållanden är illa. Försök att dölja eller förtiga eller förringa missförhållanden gör det ännu värre. Konkret: den politiker som använt skattepengar till privata utgifter får det svårt, den som gjort det efter att ha hållit tal om lag och rätt och vikten av att hushålla med de gemensamma resurserna får det svårare.

Jag tänker inte påstå att jag är helt opartisk när det gäller dessa dokumentärer. Jag känner både Carolina och Malin sedan länge och har samarbetat med båda tidigare – med Carolina bland annat kring några uppmärksammade reportage om just Snowden och Sverige, och med Malin om #matvalet, där svt Nyheter granskade spelet kring den offentliga maten. När Snowdendokumentären skulle sändas gjorde jag en nyhetsstory utifrån delar av innehållet.

Men när det gäller analysen av granskningsmetoden tror jag mig ändå ha rätt rent objektivt. De båda dokumentärerna kan helt enkelt helhjärtat rekommenderas för envar som vill utveckla sina kunskaper om granskningsmetod och -berättande. Men för den delen också för den som ”bara” vill se två timmar fantastiskt välgjorda reportage om viktiga samhällsfrågor.

De är nämligen det – också!

(Och missa inte bonusmaterialet till Snowdenfilmen, med bland annat amerikanske skådespelaren John Cusack på besök i Moskva.)

Konkretionens nerv, detaljens dramatik

Bluffuniversitet väcker känslor.
Frågan som fick en minister att gå.

Någon gång på 90-talet skulle svt:s regionala nyhetsprogram göra egna halvtimmeslånga reportagemagasin en gång i veckan. Det tillsattes extra resurser så medarbetarna skulle kunna ta ut svängarna i både form och innehåll.

Jag fick till det första programmet i uppdrag att berätta om restaurangbranschens mörka baksidor och skruvade upp ambitionsnivån ett extra varv. Fotografen blev inspirerad och skapade en enhetlig svart bakgrund åt alla intervjuer. En hel natt åkte vi runt och filmade på och utanför stadens krogar. Musiken valdes med stor omsorg.

Det blev ett av de tråkigaste reportage jag gjort. Och det tog mig flera år att förstå var felet låg.

Härom dagen sände Sveriges radio ett reportage som påminde mig om värdet av konkretion – och att konkretion ofta utgör trappsteget från ett allmänt reportage till någon slags granskning värd namnet.

Det handlade om bluffuniversitet, den sortens ställen som säljer examina på ett sätt som får en att tänka på körkortet i flingpaketet. En företeelse som en del nog förknippar med förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, som fick redigera sin CV på regeringens hemsida efter att hans examen från ”Fairfax university” ifrågasatts. (Något han fick svara på många kritiska frågor om, bland annat i denna inte helt harmoniska intervju med mig.)

Antalet anmälningar om bluffuniversitet har ökat, och vi är många som nog hade nöjt oss med den nyheten. Ringt ansvarig myndighet för en intervju och sedan betecknat jobbet som i princip färdigt.

Men här gjorde reportrarna Fernando Arias och Lina Malers något annat. De letade upp, och ringde upp, universiteten i fråga. Hittade två stycken med adresser i Sverige, i Solna respektive Domsjö (!). Samtalen (där de utgav sig för att vara intresserade av en utbildning) blev inte bara ett dramaturgiskt tillskott av guds nåde – utan förändrade också, tillsammans med bland annat en granskning av bluffuniversitetens bildmaterial på nätet, reportagets karaktär i grunden. Lyfte, växlade upp, gjorde granskning.

Nyhetsreportage om missförhållanden följer ofta den andra, enklare mallen: vi berättar i allmänna ordalag om problemen, fast utan att ge dem namn och röster. Vi låter en expert förklara att ”det handlar om mångmiljonbelopp” fast utan att visa vart pengarna egentligen går – än mindre söka upp de ansvariga och ställa dem till svars.

Den allmänna berättelsen har en stor fördel men också en stor nackdel. Å ena sidan behöver man inte vara extremt noggrann med detaljerna, eller söka utpekade personer för kommentarer. Det blir enkelt, man pekar ju inte ut någon. Man kan välja de mest dramatiska formuleringarna utan att riskera att få en förbannad vd eller advokat i luren dagen därpå.

Men nackdelen är förstås att reportaget samtidigt förlorar relevans, den koppling till verkligheten som får oss att spetsa öronen framför radioapparaten. Samtalet där vi hör en person ljuga. Eller där en ansvarig ställs till svars, på riktigt.

Sannolikt kommer vi inte att kunna påstå lika mycket i det konkreta, granskande reportaget, som i det allmänt hållna där inga namn nämns. Men det sistnämnda blir garanterat en tråkigare journalistik som säger mindre om verkligheten.

Vi har tidigare skrivit om det kors man kan använda för att analysera sin story: en horisontell axel med stora siffror, perspektiv och systemfel. Men också en vertikal med de konkreta fallen, de enskilda galenskaperna och det personliga ansvaret. Detaljerna.

Kollegorna på radion hade kunnat göra ett helt okej reportage om ett ökande fenomen, som utmärkt uppfyllt den ena axels krav. Men nu skapade de i stället ett kors som blir en flera gånger mer intressant berättelse.

Deras research började med ett konkret fall, och växte sedan till mer och makro, men det hade lika gärna kunnat gå åt andra hållet – från det allmänna, generella till det specifika, konkreta.

En bra fråga man kan ställa till en research som inte riktigt flyger är: Hur nära verkligheten befinner jag mig egentligen? Ligger jag bara uppe och svävar bland moln av siffror, system och makro? Då kanske jag ska dyka mot marken och det konkreta caset ett tag. Åka ut och filma på plats. Ringa upp den direkt inblandade. Söka den ansvariga. Genom att dyka ned mot marken kan man – hur bakvänt det än låter – få storyn att flyga.

Allra helst ska man, åtminstone inom den granskande journalistiken, kunna visa konkreta exempel på hur orden krockar med verkligheten. Något som ofta låter sig göras på ett mycket effektivt sätt i just de konkreta detaljerna.

När vi för några år sedan gjorde en uppmärksammad granskning av företag som lovade hjälp till arbetslösa ägnade en kollega en icke oansenlig arbetstid åt att bevisa att en grupp arbetssökande fått gå på studiebesök på en ljusstöpning, vilket förnekades av ledningen för bolaget som genomfört studiebesöket. Det var inte den granskningens mest uppseendeväckande missförhållande, men korsklippningen mellan den dementerande chefen och den bekräftande ljusstöparen blev en mycket minnesvärd bit av reportaget.

Och det var just det som saknades i mitt ambitiösa reportage om krogbranschen på 90-talet. Ett nedslag i den verkligt konkreta verkligheten. Den verklighet där arbetslösa skickas på ljusstöpning och bluffuniversitet ljuger på telefon.

Det fanns helt enkelt inte ett enda konkret exempel på de missförhållanden som nämndes. Vi pratade om svartjobb, usla arbetsförhållanden, kopplingar till kriminalitet…men vi berättade aldrig var, när och hur detta skulle ha ägt rum. Än mindre kontaktade vi de konkreta krögare som skulle varit inblandade. (Den vi intervjuade var förstås det goda undataget.) Det blev väldigt många ord som stannade på en väldigt allmän nivå.

När konkretionens nerv och detaljens dramatik saknas spelar det liksom ingen roll hur snygga intervjuerna blir. Eller hur höga mångmiljonbeloppen är.

Den råa versionen

Inte lätt.
Inte lätt.

Om man inte är sin egen redaktör är det ofta klokt att visa upp sitt reportage för en ansvarig arbetsledare under processens gång, förslagsvis i god tid före deadline så det finns gott om tid för eventuella justeringar. Man visar helt enkelt upp en oputsad text eller en råklippt video.

En erfaren arbetsledare förstår att råversionen är just en råversion och håller feedbackandet till den konstruktiva nivån: funkar de stora dragen? Finns det något stort tema vi missat? Krävs en total omkastning av dramaturgin?

Andra arbetsledare har svårt att skilja de stora frågorna från de små. Antingen drabbas de av temporär lomhördhet just när man formulerar ”Det är en råversion!” eller så förstår de helt enkelt inte begreppets innebörd.

Åsikterna hamnar helt enkelt, för att uttrycka det snällt, på en väldigt detaljerad nivå. En nivå som gör att reportern (och i förekommande fall redigeraren) känner en bubblande frustration, i värsta fall övergående till ilska.

Då kan det vara bra att lugna ned sig en aning, förslagsvis med den här videon. Den har ett antal år på nacken, vilket bland annat syns på den tidkod som nog inte alla känner igen från moderna redigeringsprogram, men kan likväl erbjuda en hygglig igenkänning från redigeringsblockets tuffa vardag. Kolla sedan också in kommentarerna – som fortsätter på samma tema. Efteråt kan du/ni åtminstone känna glädjen av att inte vara ensamma i frustrationen.

(Och för att vara lite konstruktiv: finns det något sätt att undvika den jobbiga situationen? Ett tips är förstås att vara extra tydlig, inte bara med att det är en råversion utan att det är en råversion!!! som har luckor!!!, bland annat svartrutor!!! och ofixat ljud!!! och saknar grafik!!! [om vi nu pratar tv]. En mer försåtlig metod är att medvetet lämna ett par tre uppenbara jumpcuts och obegripliga tresekunderspauser, för att tillfredsställa arbetsledarens behov av konstruktivt synkpunktande.)

Tipstack till Marja Grill!

Gästblogg: Lägg ut – livesändning för nybörjare!

Dagens gästbloggare är Marko Säävälä som jobbar på nyhetsbyrån TT som (håll i er!) webbtvredaktör, reporter, fotograf, videoredigerare och videoreporter. Som många andra redaktioner jobbar TT allt mer med rörlig bild, och inte sällan i livesändningar, och Markos post handlar om just detta.

image
Marko Säävälä. Foto: Anders Wiklund/TT

Att sända live kan få den mest ärrade reportern att darra på rösten. Men med några få enkla handfasta tips kan livesändningen och din ståuppa bli mindre svettig. Live är inte så farligt. Det känns oftast värre än det faktiskt ser ut – en bra tankeboost att ha med sig.
Se livebevakningen i stället som en utmaning, en pulshöjare och njut av kicken den ger.

Här är några enkla grundläggande tips som vi på TT Nyhetsbyrån lär ut:

Förbered och läs på. Ju mer påläst och insatt du är i ämnet desto säkrare kommer du att känna dig och det kommer att synas i rutan.

Skriv ner ett manus, stolpar i ett block eller i paddan/mobilen. Har du ont om tid memorera i huvudet. Ha ytterligare händelsefakta nära dig. Kan handla om att följa en onlinerapportering på paddan, kolla Twitterflödet eller be en pålitlig kollega messa dig fortlöpande senaste nytt.

Titta in i kameran. Flacka inte med blicken. Titta inte på kameramannen mer än i ögonvrån ifall han tecknar något halsbrytande.

Var INTE rädd för kameran. Prata som om det vore till en kompis/mamma. Språket ska vara enkelt, förståeligt, tydligt och görs i micken.

Undvik, tycker jag då,  ”jag står här vid/med minister”. Bättre att gå pang på intervjupersonen i stället för att tala om att han står vid din sida.

Undvik också, tycker jag, ställa frågor till dig själv: ”varför står vi då här? Jo, det ska jag berätta”.

Etablera sändningen.  Presentera vad ser vi, vad vi kommer att få se och den förväntade eller redan kända nyheten. Delge gärna tider (när ska en eventuell presskonferens starta) och eventuella förseningar.

Upprepa. Är det en längre sändning måste nyheten upprepas.

Niklas Svensson på Expressen: ”Viktigaste tipset: Upprepa det du vet, gång på gång. Tittarna kommer och går”.  ”Gör en snabb grundresearch som du kan fylla ut med… Men oron för att ‘låta tjatig’ är oftast överdriven”.

Positiva med ”tjatet” är att du får några sekunder till att ”fylla ut” sändningen med. Tips är att före sändning fundera ut variationer på upprepningen.

Boka upp intervjupersoner. Se till att hen finns där. Dubbelkolla med alla berörda. Pinsamt om intervjupersonen inte dyker upp.

Att ha med djur och barn. Kan vara ditt bästa men också värsta grepp. Otaliga är de bloopers som florerar på nätet med djur och direktsändande reportrar. Men är du ute efter ett klickmonster kan du alltid gambla med djur eller barn.

Tips vid kortslutning. Det händer även den bästa. Andas. Börja om. Annars är ett knep vid blackouter att faktiskt tala om vädret. Speciellt om du står utomhus. Särskilt om det också är i högsta grad relevant. För visst tillför det något som nödlösning: ”kungaparet har i alla fall tur med vädret. Just nu är det 25 grader varmt, solen skiner och ska så vara i dagarna två”.

Andra tips: Se dig omkring. Kanske detaljer i lokalen väcker idéer? Tala om hur många journalister som är på plats och vad de gör just nu. Gör en återkoppling till vad som tidigare sagts eller skrivits om nyheten.

Eller tänk om i nya vinklar. Mikael Grill Pettersson på SVT tipsar: ”Ibland kan det vara intressantare att tala om något annat än det självklara. Vid en terrorattack fokuserar man t ex gärna på terroristerna – som man samtidigt vet allra minst om. När Ekot sände direkt efter attacken mot Lars Vilks lät man mycket handla om honom i stället; ett ämne där det finns både kunskap och intressanta intervjupersoner – bland annat Janne Josefsson som följt honom nära under en period. Radions sändning blev mycket fyllig bland annat av just det skälet.”

Jobba med dina tics: Alla har vi dem. Se dig i spegeln eller titta på dina sändningar efteråt. Du kommer säkerligen upptäcka saker som att du kliar dig väldigt ofta på örat, rör vid din haka eller jämt ser gravallvarlig och moloken ut som Fredrik Reinfeldt.

Tänk på vad du säger. Då menar jag särskilt strax före sändning då man ibland kan ligga ute några sekunder innan man får ett klartecken hemifrån. Dessutom kan flera andra medier ligga ute live intill dig medan du väntar eller avslutat din sändning. Dina avslappnade eller skämtsamma kommentarer kan snappas upp och slå tillbaka på din yrkesroll.

Öva. Du kan testa privat. Göra egna livesändningar via Bambuser, Meerkat och Periscope. Bara du inte direktsänder nyheter som konkurrerar med din arbetsplats.

Lägg ut!

Marko Säävälä

Gästblogg: Skribenterna från helvetet

I dag har vi glädjen att än en gång (åter)publicera en post av Åsa Erlandson. Precis som den förra har denna gått i tidningen Journalisten, men precis som den förra så förtjänar denna vidare spridning.

Åsa Erlandson
Åsa Erlandson

Många av oss brottas med yrkesnoja: ”Journalist är inget riktigt yrke. Vem som helst kan väl ställa frågor och skriva.” Jag skulle till exempel aldrig kunna vikariera som hjärnkirurg, men hen skulle kunna vik:a för mig. Då är det nyttigt att öppna ögonen och se sig omkring. För nej – vem som helst kan inte skriva.

Några av skribenterna från helvetet:

* Floskelfyllt. Ni kom överens om ett personligt porträtt av den nya vd:n på företaget där man får veta mer om människan bakom chefsrollen. Drivkrafter, farhågor, intressen, kött och blod. Istället kommer en färglös drapa som lika gärna hade kunnat vara kopierad från företagets pressmeddelande. Vd förklarar att det ska bli ”en spännande tid”, att man står inför ”stora utmaningar” och att hon på fritiden gillar ”god mat och trevligt umgänge”. (Vem gör inte det?)

* Felstavat. Först tror du att det är ett nytt, stilistiskt grepp som den flerfaldigt prisbelönta skribenten har prövat. Sedan inser du att texten inte ens har passerat den grundläggande stavningskontrollen i Word. Är det verkligen den creddiga stjärnan som du anlitade som har skrivit det här? Eller är det dennes sjuårige son?

* För långt. Ingressen är egentligen en förkortad brödtext och brödtexten vill aldrig ta slut. Du beställde ”max 7000 tecken” och fick 20 000, samt en förhoppning från skribenten att du ska se det som en bonus: ”Intervjupersonen sade så många intressanta saker så jag tog med alltihop! Så kan du välja ut.”

* Svamligt. Vad handlar artikeln om egentligen? Den börjar trevande med krisen i äldrevården, hoppar strax till en lång utläggning om trångboddheten i 1920–talets Sverige, slirar iväg till intervjupersonens funderingar om vårt stressiga storstadsliv och landar i… Ja, vad landar allt detta i? Skribenten tänker liksom högt i texten. Istället för att tänka till innan.

* Byråkratiskt. ”Alla individer som anträffas ska få ett adekvat omhändertagande”. ”I nybyggnationen ska det bedrivas undervisningsverksamhet”. ”De ekonomiska ramarna tillåter inte det.” Istället för: ”De vi hittar ska tas om hand”, ”Det nya huset ska bli en skola” och ”Vi har inte råd.”

* Stjärnögt. Skribenten har noll distans till intervjupersonen som är ”en härlig tjej” med ”många strängar på sin lyra” och ”ständigt ett leende på läpparna” och som driver ett spa som gör ”underverk för kropp och själ”. Det märks verkligen att skribenten hade en toppendag när hen provade sig igenom alla bubbelpooler. Tyvärr blev texten inte lika toppen. Skribenten behöver dock inte oroa sig när du tackar nej: spa-anläggningen kommer garanterat vilja köpa in texten som pr-material.

Nej, alla är inte journalister, på samma sätt som att alla inte är fotografer. Det är ett hantverk och framför allt – ett riktigt yrke. Särskilt som journalistik är så mycket mer än att ställa frågor och skriva. Yrkesnojan är botad!

 

Åsa Erlandson

En helikopter, en buss och faran med falska minnen

 

Memories are made of this.
Memories are made of this.

Ingen har väl missat historien om den amerikanske stjärnreportern Brian Williams som nu fått lämna rutan (åtminstone tillfälligt) för en felaktig historia om en beskjuten helikopter.

Det är såvitt jag vet inte utrett om det handlat om en medveten lögn eller ett så kallat falskt minne, men Sveriges Radios Godmorgon, världen lät i alla fall en hjärnforskare reda ut begreppen kring de sistnämnda: de existerar, rör vanligtvis minnen från barndomen (som, för att uttrycka det rått, kontamineras av andras berättelser och egen strävan efter en förbättrad självbild) men kan också skapas kring saker man (inte) upplevt i vuxen ålder.

Jag måste erkänna att historien får mig att fundera över allt jag skrivit på den här bloggen. Inte sällan kryddar vi ju våra tips med mer eller mindre daterade anekdoter från journalistlivet; det egna eller andras. Eller från helt andra delar av samhället.

Härom månaden blev jag via en enkel googling varse om att jag haft tokfel i en filmanekdot jag berättat åtskilliga gånger för vänner och bekanta genom åren: jag brukade i diskussioner om regissören Bo Widerberg göra gällande att skådespelerskan Pia Degermark fick rollen i hans kostymdrama Elvira Madigan efter att Widerberg hört henne som statist skrika på en buss i polisthrillern Mannen på taket (som inom parentes, och med särskild riktning till våra yngre läsare, är den bästa Beckfilm och en av de bästa svenska thrillers som någonsin gjorts).

Storyn var underbar och jag hade sett och läst om Mannen på taket så mycket att jag kunde gödsla på med ytterligare trivia om just sekvensen med polisen i fontänen som bussen kör förbi och som föranleder skriket (ett litet barn på trehjuling som kommer fram till polisen i fontänen är en treårig Johan Widerberg osv).

Ända tills en klok person i vänkretsen för några månader sedan på en middag ifrågasatte:

– Men gjordes inte Elvira Madigan långt före Mannen på taket?

Och jag tvingades inse att jo, det gjordes den ju… Den ena är en 60-talsfilm, den andra en 70-talsfilm. Och inte i den ordning som min story förutsatte.

Hej Google!

Det visade sig att jag blandat ihop två skådespelerskor och två Widerberg-filmer. Det var inte Pia Degermark som skrek där på bussen utan (sedermera svt-kollegan) Michaela Jolin, och filmen hon därmed castades till var inte Elvira Madigan utan (den problemkantade, sågade och undangömda) Victoria. Som visserligen på sin tid jämfördes (kritiskt) och beskrevs med tydliga paralleller till Elvira Madigan (bland annat av Widerberg själv) och där huvudrollerna en gång i tiden varit tänka för just Elvira…-paret Thommy Berggren och Pia Degermark.

Men ändå. Min story var bortitok fel.

Jag får väl tacka min lyckliga stjärna för att jag aldrig offentliggjort anekdoten i någon bloggpost eller – ännu värre – ett svt-reportage.

Å andra sidan känner jag mig rätt säker (vill i alla fall tro) att jag inför en journalistisk användning (och förhoppningsvis även inför en bloggpost) skulle gått till botten med historien på allvar (åtminstone googlat den) och inte bara litat till mitt minne.

För det är ju så där. När vi ses över borden berättar vi ibland saker ur minnet, och då kan strävan efter en bra historia ibland trumfa behovet av dubbelkoll och line-by-line-rutin. Men när vi säger saker i nyhetsprogram eller webbtexter ska man kunna lita på att vartenda påstående är kontrollerat och att vi inte säger saker vi inte har täckning för.

Och en gång var den där uppdelningen enkel, men ett nytt medielandskap har skapat hundra mellanformer där krav och förväntningar inte längre är helt glasklara. Hur dubbelkollad är journalistens historia i ett tweet eller en Facebook-status?

Jag vill dock klargöra att jag aldrig, varken här eller på Twitter, på Facebook eller över något bord, åkt någon helikopter i Irak.

Möjligen åkt buss en gång förbi den där fontänen som man minns från den där scenen i Mannen på taket

Uppdatering: Gustav Gatu tipsar i Journalistbubblan på Facebook om en podcast som diskuterar just frågan om falska minnen apropå fallet Brian Williams – och påståendet att större delen av våra liv såsom vi kommer ihåg dem är mer eller mindre felaktiga (!).

När satsningen får en tvilling

image
Flyktingväggranskning x 3

Deep Impact och Armageddon. Olympus has Fallen och White House Down.

Hollywoods förmåga att med jämna mellanrum prestera ofrivilliga tvillingfilmer – med snarlik intrig och premiär under samma år – har uppmärksammats många gånger, och den som vill kan till och med hitta topplistor över de mest slående exemplen.

Journalistiken har förstås sina motsvarigheter. Vi har tidigare skrivit om värdet av att våga kopiera goda idéer och trampa vidare i andras fotspår, men frågan är om vi inte just nu ser något som mer påminner om Hollywoods tvillingar: idéer som mejslats fram oberoende av varandra, men där det vid publiceringen blir tydligt att flera tänkt snarlika tankar.

Just nu pågår inte mindre än tre ambitiösa försök att skildra situationen för de flyktingar som försöker ta sig till Europa: Sveriges Radios Fortress Europe, Expressens granskning av flyktingvågens vinnare – samt svt:s Fosterland.

Serierna skiljer sig åt:

Expressen jobbar med dold kamera och inkluderar de svenska asylboende-entreprenörerna i kedjan. Med den dolda kameran kan man å ena sidan komma längre än med vanliga metoder, men man riskerar samtidigt kritik för att ha uppträtt under falsk flagg.

svt:s serie växlar flyktingberättelserna med möten med representanter för nationalistiska partier, och är mycket personligt berättad av reportern Fredrik Önnevall. Den fick stor uppmärksamhet – och kritik – långt före tv-premiären för Önnevalls beslut att hjälpa en ung flyktingpojke att komma till Sverige.

Radions satsning har just startat men tycks av beskrivningarna att döma vara den resursmässigt starkaste, där man under lång tid följt 70 flyktingar, och även samarbetat med redaktioner i andra länder.

Skilda metoder, skilda historier. Samtidigt en likartad vilja att på nya sätt berätta om själva resan och dess villkor – faror, flyktingsmugglare och förhoppningar. Med dold kamera, med reportern som medaktör eller med ett stort antal kontakter över lång tid försöker redaktionerna hitta och visa lager av verkligheten som sällan eller aldrig syns i den vanliga nyhetsrapporteringen.

I mina ögon handlar detta om tre redaktioner som var för sig satt sig ned för att besvara frågan Hur kan vi komma längre? och nu råkar publicera sina respektive svar ungefär samtidigt.

Mitt intryck så här långt är att satsningarna är genuina, ambitiösa och välgjorda. De skiljer sig dessutom så mycket åt att den intresserade tittaren, lyssnaren eller läsaren har utbyte av att ta del av alla tre.

Vilken som långsiktigt lyckas bäst återstår väl att se, men det skulle inte förvåna mig om Fosterland renderar Fredrik Önnevall en Stora Journalistpriset-nominering i klassen Årets berättare i slutet av året.

Tvilling- eller trillingsatsningar är inte helt ovanliga inom journalistiken. Jag gjorde för en massa år sen en serie i Rapport om papperslösas situation – bara för att upptäcka att både Aftonbladet och Svenska Dagbladet drog igång satsningar på samma tema vid ungefär samma tid.

(Jag minns tyvärr också minst ett fall där en redaktion hastat ut en snabbversion av en ambitiös publicering kring ett viktigt ämne bara för att man förstod att en konkurrent höll på med något liknande. Resultatet blev inte bra. Ibland är tvillingrädslan destruktiv och man skulle önska att det fanns en stor skylt som började blinka på redaktionen varje gång den uppkom: Don’t panic!)

Vissa ämnen ligger i tiden, och det är inte konstigt att flera redaktioner efter en tids traditionell nyhetsrapportering sätter sig ned och försöker klura ut hur man ska komma vidare i ämnet, ”ta ett grepp” på frågan, för att kunna presentera en journalistik som går längre än den enkla nyhetsrapporteringen. Som en medveten eller omedveten bonus stärks också den fortsatta nyhetsbevakningen av de kunskaper och kontakter som en ordentlig ämnessatsning ger.

Visst lyckas man sällan uppfinna hjulet helt och hållet i denna typ av satsningar (vinsterna från asylboendena kartlades t ex i fjol av mig och Linda Larsson Kakuli i svt, och året innan av Aftonbladet) men ofta kommer man ändå längre bara genom samlade resurser, metodmässig uppfinningsrikedom (den dolda kameran!) och skarpt ämnesfokus.

Precis som i Hollywood finns förstås en risk att den ena satsningen hamnar i skuggan av den andra, och jag tror inte SR-folket jublat när de sett svt:s och Expressens publiceringar de gångna veckorna. Redaktionen som kommer igång först har alltid ett försprång, men den som kommer efter kan å andra sidan komma ikapp och förbi om man gjort ett bättre jobb.

Sannolikheten är också stor att satsningarna faktiskt hjälper varandra: tre parallella serier i tre stora medier ger temat en naturlig placering i centrum av samhällsdebatten. Och med ett tillskott av kunskap och perspektiv som vi inte haft om inte tre redaktioner bestämt sig för att granska ämnet med nya metoder.

På nyhetssajterna. Yodaspråket tar över.

image

Internet har på många sätt förändrat inte bara journalistiken utan också det journalistiska språket. Nya publiceringsytor skapar behov av nya språkliga konstruktioner.

Kanske framför allt av fler konstruktioner per story. I papperstidningen räckte det med en rubrik till själva artikeln och en till (den eventuella) puffen på förstasidan. Men det är inte självkart att dessa formuleringar ska kopieras rakt av till webben, som på gott och ont har sina egna regler och ideal.

Härom veckan skrev vi om det rubrikideal för webbpuffar som utelämnar väsentliga upplysningar. (Varför då? Svaret hittar du här.)

På webben har också samspelet mellan underrubriker och ingresser förändrats. Gränsen är inte alls knivskarp längre mellan de ena och de andra.

I puffarna på löpen har formerna än mer luckrats upp och vi har fått en helt ny språklig kategori: baklängesmeningarna.

I början. Slutet på meningarna kommer.

Jag har slagits av hur snabbt formgreppet spridit sig, och också undrat över varifrån det kommer.

Härom dagen hittade jag så några riktigt tydliga – möjligen övertydliga – exempel på DN:s förstasida.

image

Jag la ut skärmdumpen på Instagram och Facebook och fick omedelbart svaret (tack Jonas och Natanael!) på varifrån det nya baklängesspråket kommer.

Själv skäms jag lite över att jag inte kom på det direkt. Det var ju min generation som växte upp med de första legendariska filmerna.

För visst kommer de därifrån. Från läromästaren som fick oss att förstå kraften.

Därifrån. Trenden att skriva baklänges förstås kommer.

Från alla den nya tidens webbredigerare. Ett tack riktas borde.

Yoda. Tackas bör.

PS: Om du funderar på att söka jobb på en svensk nyhetssajt så kan du börja öva med den här Yoda-generatorn.

5 000 kronor ger en bättre rubrik

image
En mindre bra rubrik. Ansvarig reporter: M Grill Pettersson.

Ett standardråd till reportrar och redaktioner som vill komma igång med gräv och granskning är att undvika antingen/eller-jobb (alltså undersökningar där utfallet blir antingen jättestort eller ingenting alls) till förmån för mini/maxinivå-projekt (där det finns en lägstanivå som vi är säkra på att ta hem redan när vi börjar). Det är en gammal iakttagelse som fortfarande håller.

Orsaken är att man bör vara säker på utdelning när man börjar med något nytt, helt enkelt för att få en garanterad skjuts i starten.

Tipset om att kommunstyrelsens ordförande leder en hemlig djävulssekt må vara mer lockande än kartläggningen av miljöavgifterna, men kommer att kräva extrema resurser för att leda i bevis – samt att det måste vara sant för att det ska vara en story.

Om ordföranden inte leder en hemlig djävulssekt finns det liksom ingen given andrastory givet att allt annat är som det var förut. Men hur tråkiga miljöavgifterna än uppfattas så kan man alltid göra storyn om skillnaden mellan olika kommuner – eller hur avgifterna utvecklats över tid.

Dock har kommunalrådet och djävulssekten en självklar fördel när det ska skrivas rubriker. Man kan välja nästan vilken ordkombination som helst och folk kommer att vilja läsa storyn.

Detsamma gäller inte för skillnaderna i avgifter.

Det kan vara en jobbig insikt för många rubrikmakare men ”Stora skillnader mellan kommunernas miljöavgifter” rockar inte.

”Allt mer…” och ”Stora skillnader…” tillhör nyhetsjournalistikens standardformuleringar. De används ju inte bara om egna granskningar utan också om utomstående aktörers planterade stories (”Det visar en undersökning som organisationen NN gjort för att få in sitt namn på nyhetsplats” – eller hur vi nu brukar skriva).

Icke desto mindre är det rätt dåliga rubrikgrepp.

De ingår i samma grupp som ”Ny kritik mot…” och ”Starka reaktioner på…”: en kategori rubriker som på ytan berättar något dramatiskt som borde locka till läsning, men som i praktiken blir på tok för allmänna för att väcka något intresse över huvud taget. Åtminstone hos den som inte sedan tidigare har ett brinnande intresse för ämnet i slutet av rubriken (”…Migrationsverket” eller ”…klubbstyrelsen” eller vad det nu må vara).

Mitt tips är att alltid försöka leta efter det mer konkreta.

Ett direkt citat av typen ”De skapar tragedier” slår enligt denna logik ”Hård kritik mot…”.

”5 000 kronor dyrare slänga sopor i Övik” blir bättre än ”Stora skillnader mellan…”.

Och ”Fördubbling av…” är att föredra framför ”Allt fler…”.

Läs gärna igenom ditt eget manus en gång till med rubrikglasögonen på. Är det givet att rubriken ens ska handla om ökningen av antalet ärenden där myndigheten kritiseras för brister i insatserna mot våld inom familjen? (”Allt mer kritik mot…”) När vi i ett av dokumenten hittat formuleringen ”De såg bort när han började slå”?

Det finns några grundregler om rubriker som de flesta nog lär sig redan på journalistutbildningen. Den viktigaste är att en rubrik inte är en överskrift, ingen sammanfattning av artikelns innehåll.

Jag brukar beskriva rubriken (och i tv/radio löpformuleringen) som den mest nyfikenhetsskapande ordkombination som fortfarande är sann och som åtminstone i huvudsak handlar om den story som sedan återfinns i texten/inslaget.

Inom dessa ramar är fältet fritt att pröva sig fram. Kvällstidningarna prövar ofta mest och vildast – och landar ofta bäst men ibland väldigt fel. Dagstidningar och public service är oftast helt korrekta – och betydligt tråkigare.

I dessa klickjaktens tider bör vi kanske också säga några ord om vad strävan efter vidareklickningar gör för rubrikkonsten. Det enklaste svaret är att den får oss att vilja kittla nyfikenhetsnerven ännu mer – genom att berätta lite mindre.

Många redaktioner försöker i dag utelämna väsentlig information i rubriken, åtminstone på puffen på löpet eller i mobil-pushen, för att tvinga den nyfikne läsaren att klicka på länken. Man skriver inte ut att ”Hanna Stjärne blir ny vd för svt” utan ”Hon blir ny vd för svt”.

I linje med detta borde kanske ”Stora skillnader…” inte ersättas med ”5 000 kronor dyrare…” utan med ”Så mycket dyrare…”.

(Sedan finns förstås den stora analsex-debatten, men den lämnar vi därhän den här gången.)

Hursomhelst är rubrikvalet (i praktiken valen eftersom det ska rubriceras både på artikel och löp, och kanske annorlunda på pappret eller i tv-sändningens textpuff) en del av storymakandet där en ganska liten extra tankemöda kan ge god extra utdelning.

På webben kan man ju också tillåta sig att ändra efter publicering. Testa olika varianter vid spridningen i sociala medier; om ni märker att en formulering blir en hit både på Facebook och Twitter så kan det vara anledning att fundera på om inte den formuleringen också vore den bästa tänkbara rubriken.

Så länge man inte slarvar med sanningshalten och täckningen i texten så är det bättre att ge en story en briljant rubrik en halvtimme efter publicering – än att låta den leva med en halvdålig ända in i den publicistiska evigheten.

När ni nu ändå gjort en granskning där ni följde standardrådet om en bra mini/maxinivå så vore det ju tråkigt om den inte nådde ut bara för att någon inte orkade fixa till rubriken.