Gästblogg: Vem står bakom sajten?

Dagens gästbloggare är Leo Wallentin, frilansjournalist och konsult på bland annat SVT, till exempel i uppmärksammade experimentverkstaden Nyhetslabbet. Dessutom en av personerna bakom knytkonferensen Trollen och rollen.

Leo Wallentin

En kollega undrade härom dagen vem som stod bakom sajten politikfakta.se. På ”om oss”-sidan står, ganska intet-sägande, att ”Politikfakta är det vi heter. Vi tar reda på fakta – om politik”, och att ”[v]i har funnit att det finns ett mycket stort värde i att Politikfaktas granskare inte är offentliga. Intervjuer ger vi inte av praktiska och tidskrävande skäl.” På Facebooksidan beskriver de sig själva som en svensk motsvarighet till Pulitzerbelönade amerikanska politifact.com (från Tampa Bay Times).

Det allra första du ska göra om du behöver komma i kontakt med personen eller organisationen bakom en sajt (efter att ha tittat efter kontaktuppgifter i klartext på själva sajten då förstås) är att ta reda på vem som har registrerat domännamnet, alltså i det här fallet ”politikfakta.se”. Det är en koll som går på någon minut, och som ofta ger napp.

Varje dator som är uppkopplad till internet har ju ett ip-nummer, internets motsvarighet till ett telefonnummer, typ. Sveriges Radios webbserver heter till exempel 134.25.4.140. Skriv in 134.25.4.140 i webbläsaren så kommer du till Sveriges Radios hemsida. Domännamnen infördes i början av 1980-talet, för att kunna ha adresser till datorer som är enklare att komma ihåg, till exempel sverigesradio.se.

Organisationen som delar ut sköter administrationen av domännamn på internet heter Icann (om maktstriderna kring vem som ska administrera domännamn och IP-nummer på internet finns föresten många artiklar kvar att skriva). De har delegerat ansvaret till flera regionala organisationer, som i sin tur delegerat det till flera lokala organisationer. .se-domänen sköts exempelvis av den svenska Stiftelsen för Internetinfrastruktur.

De flesta administratörer av domännamn har en så kallad whois-tjänst, där man kan se vem som registrerat en viss domän. Hos IANA, den amerikanska organisation som på Icanns uppdrag sköter domännamnssystemet, finns en lista över alla toppdomäner, med information om vem som sköter dem, och var man hittar respektive whois-tjänst: http://www.iana.org/domains/root/db/

Har du en .se-domän går du till Stiftelsen för Internetinfrastrukturs hemsida, iis.se, knappar in domännamnet, ”politikfakta” i rutan ”sök efter ledigt domännamn”, och klickar på sök-knappen. På nästa sida får du veta att domänen registrerades den 11 mars 2011, via ett företag som heter one.com, och nu innehas av signaturen ”OneCom0001-28269”. Klicka på signaturen så får du veta, att bakom den döljer sig Olah Örtengren. (Gör du samma sak med journalisttips.se hittar du en Backa Elias Bondpä.)

Det finns bara en person med namnet Olah Örtengren, och söker vi lite på honom på nätet hittar finner vi en reklammakare som också driver bloggen Företagsam grön moderat, och borgerliga community-sajten Alliansens vänner. På sin Facebooksida skriver han också att han är ”faktagranskare på Politikfakta”.

En tjänst till ska nämnas: Alla de nationella toppdomänerna är ordnade under fem regionala myndigherer, så kallade RIR:er: AFRINIC för Afrika och Indiska oceanen, APNIC för Syd-, Ost- och Sydostasien samt Ocenien, ARIN för USA, Kanada och delar av Karibien, LACNIC för Latinamerika och delar av Karibien, samt RIPE NCC för Europa, Mellanöstern och Centralasien.
Hos alla dem kan man göra mer komplexa sökningar, t.ex. söka efter alla sajter registrerade hos en viss organisation, eller av en viss person. Å andra sidan kommer man, när det gäller sajter som drivs av privatpersoner, ofta inte längre än till webbhotellet den vägen. Du behöver ibland IP-nummer i stället för domännamn för att börja söka på RIR:erna whois-tjänster. Google på ”DNS IP”, så får du upp en massa sidor som översätter fram och tillbaka mellan domännamn och IP-nummer.

Sammanfattningsvis:

  1. Leta rätt på whois-tjänsten för den aktuella toppdomänen, via IANA-listan
  2. Sök efter kontaktpersoner där (notera att teknisk och administrativ kontakt ofta är kopplat till ett webbhotell eller liknande, snarare än den som faktiskt driver sajten.)
  3. Leta eventuellt efter fler kontaktuppgifter via respektive RIR

Nu har vare sig Olah Örtengren på politikfakta.se, eller Backa Elias Bondpä på journalisttips.se, gjort någon större ansträngning för att dölja sina identiteter. Vill man bli svår att nå går det. Olika regler gäller för olika toppdomäner, men många toppdomäner tillåter att man registrerar sig via olika anonymiserings-ombud.
Vill man till exempel veta vem som registrerat avpixlat.info, via info-domänens whois-tjänst, så får man numera bara upp kontaktuppgifter till det kanadensiska bolaget Silent Register. (Söker man på Avpixlat.se på iis.se får man däremot fortfarande upp Kent Ekeroth som domäninnehavare.) När en person eller organisation aktivt försökt göra sig anonym på det här sättet får man ge sig in och leta ledtrådar på andra sätt. Några av dem ska jag gärna återkomma till i fler bloggposter!

Leo Wallentin

Gillar du Journalisttips? Prenumerera via mejl eller RSS. Och följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Uppdaterat 130602: Informationen från IIS kommer att strypas rejält från sommaren 2013. Leo Wallentin reder ut begreppen i denna post.

Uppdaterat 130813: Nu verkar det åter vara möjligt att begära ut namn på privatpersoner. Kolla kommentarerna från Anders Nyman i Leos post.

Gästblogg: Fem granskningar du kan starta i dag

Dagens gästpost kommer från Marja Grill. Hon är prisbelönt reporter på svt som höll mycket uppskattade föreläsningar om vardagsgräv på Grävseminariet 2012.

Jag föreläser en del om så kallade vardagsgräv. Det är ju lite av arbetsgivarens våta dröm, tänk att få grävpriser och vara en granskande redaktion utan extra resurser, eller bråkiga heltidsgrävare.

Och det är klart att det tar tid att gräva, och att det inte går att göra utan resurser.
Men för oss som inte arbetar på Uppdrag Granskning och har de resurserna så finns det faktiskt smalare gräv, som man ändå kan ta djupt nog att bli spännande.

Eller så gör du det på stulna halvtimmar, när du väntar på samtal, kafferaster. Det är ju din idé, ingen annan kommer ändå att springa iväg med den, så låt det ta den tid det tar.
En hel del handlar det om att använda dina egna kunskaper, granska områden du själv redan kan. Eller välj ett ämne, och gå sedan på samtliga presskonferenser eller dagsjobb om ditt område och du kommer snart att vara expert, och behöver inte flera veckor för att läsa in dig i ämnet.

När du sedan vet vad du vill titta närmare på, så kan du här få en personlig metod-lista som jag har gjort, helt inspirerad av andras lyckade gräv. För att stjäla metoder, det är inte förbjudet! Och kom ihåg, om du har begränsat med tid: gräv smalt men djupt – avgränsa ditt gräv innan, så att det inte svämmar över alla bräddar.

1. Gör en enkät!
En klassiker, ett bra sätt att få en helhetsbild, kartläggning och en egen nyhet. Tänk på urvalet, du behöver en grupp som är stor nog att dra slutsatser ifrån men liten nog att klara av att driva in en hög svarsfrekvens ifrån. Inte för breda frågor, gärna några ja/nej- svar så att du kan kvantifiera, och tänk på vad du vill få ut av svaret när du formulerar frågorna.

Skicka ett testutskick till en begränsad grupp innan du skickar till alla så att du märker om det är något som är oklart. När du frågar efter siffror, tänk på att du kan få felaktiga svar, folk kan slarva när de svarar så dubbelkolla alltid om det låter ovanligt högt eller lågt.

Bestäm dig också tidigt för ditt syfte med enkäten: vill du ha siffror (antalet djurförbud i länet, kräver hög svarsfrekvens för att dra slutsatser) eller uppfattningar (kommunalrådens bedömning av ekonomiska läget, kräver hög svarsfrekvens för makro-slutsatser men kan användas för att hitta enskilda röster om det visar sig svårt att ro iland många svar) eller letar du exempel (alla fall där länsstyrelsen kritiserat kommunernas hantering av familjehem, önskvärt med många svar men kan ge spännande historier redan från första svaret)?

2. Utforska skeenden!
Hur gick det egentligen till när det där kommunalrådet blev av med jobbet? Om folk är väldigt hemliga med saker medan de händer, så betyder inte det att det är lika hemligt året efter, när de kanske sitter på nya jobb.

Omringa en händelse genom att intervjua alla inblandade, eller alla som var i rummet när det viktiga beslutet fattades. Det kan ge liv och blod till en granskning där du så klart också har begärt ut alla dokument och siffror du kan hitta kring händelsen.

3. Hitta felrapporterna!
Nästan alla stora arbetsgivare och myndigheter har någonstans dit felen rapporteras. Vem skriver till vem när något går fel? Vart rapporterar man ifall en anställd tar mutor eller sextrakasserar kollegor?

Man kan få tag på väldigt intressanta enskilda fall och mönster genom att ta del av avvikelsrapporter och anmälningar till personalansvarsnämnder. Om det saknas system för felrapportering kan detta vara en nyhet – myndigheten saknar koll på de egna misstagen!

4. Testa förklaringen!
Ibland tycker jag att vi köper myndigheters och politikers förklaringar lite för okritiskt. Eller så ställer vi en fake-tuff fråga till dem, av typen ”Men, är det verkligen så här?”

Vad förväntar vi oss? Att kommunalrådet ska bryta ihop och erkänna att nej, det är inte så, han har egentligen inte gjort någonting alls för att tex. förbättra könsbalansen i bolagsstyrelserna. Då kan vi istället fråga oss själva: ”Vem vet hur det är?”

Och gå till dem, gå till de kvinnliga kommunpolitikerna och fråga om de har fått frågan om att sitta i bolagsstyrelserna t ex. Och gör det organiserat. Ring alla. Så att du kan ställa en mycket bättre fråga till kommunalrådet: ”Men, varför säger du att ni har frågat alla kvinnor om de vill sitta i de kommunala bolagsstyrelserna när ingen av kvinnorna i kommunfullmäktige säger sig ha fått frågan?”

5. Wallraffa som konsument!
Klassiska wallraff tar tid och pengar och energi. All heder åt dem som orkar. Men om du vill göra något enklare, men också mycket viktigt, så kan du alltid ta till en roll du kan. Den som konsument. Gå till de olika företagen som gör bilprovningarna och testa om de bedömer din bil likadant? Plantera ett fel och se om reparationsfirmorna hittar det eller hittar på. Gå till olika optiker och se om de rekommenderar glasögon i onödan?

Det blir extra roligt med riktigt bra tillsvarsintervjuer efteråt.

Men vad jag tycker att man ska tänka på då, det kan bli en annan bloggpost.

Marja Grill

Gästblogg: Bästa tipsen för att bli programledare

I dag har vi äran att presentera vår första gästbloggare. Det är Lina Lindahl, reporter och programledare på svt:s Smålandsnytt och Rapport, och själv aktiv bloggare som tvjournalisten, en blogg vi tidigare tipsat om. Hon ger oss tips i ett ämne där vår egen koll är mycket begränsad, för att inte säga obefintlig. Vi tackar för tipsen och för dem med glädje vidare!
gästbloggare
Lina Lindahl, programledare på svt – och gästbloggare hos oss.

Ibland får jag frågor från läsare som handlar om just mitt programlederi. Hur blir man programledare och vad gör egentligen programledaren när denne inte läser nyheter?

Innan jag skriver vidare vill jag slå hål på en myt. Vi programledare läser inte ”bara” upp nyheterna, vi omarbetar dem.

Jag läser upp nyheter och för att kunna göra det finns ett grundläggande krav. Nämligen en journalistbakgrund.

Nu har vi en bra början. Du är eller håller på att bli journalist och du vill bli programledare.

Mitt tips är att börja på en regional redaktion. (svt har 18 regionala redaktioner utspridda över landet).

Starta som reporter. Det är grundläggande att kunna lägga upp inslag och reportage, veta vilka frågor som är relevanta och hitta rätt ”vinkel”. Genom att jobba som reporter så får man också en förståelse för dem som jobbar ”ute på fältet”.

Jag vet ingen nyhetsprogramledare som aldrig jobbat som reporter.

Öva ”stå uppor” dvs när du pratar in i kameran. Detta kan göras både live och inspelat. Istället för en speak, den information man hör reportern berätta, kan man göra en stå uppa och berätta istället. Detta är mycket bra träning eftersom man får kameravana.

Spegel, spegel på väggen där. Detta är en bra kompis för nybörjare. Hur ser du egentligen ut när du läser?

Berättar du nyheten eller läser du nyheten?

Får du kontakt med tittaren?

Har du några konstiga tix?

Ett bra tips är att ha en förebild. Förslagsvis en programledare som du tycker tilltalar dig. Apa efter men bli inte en copy cat. Tittarna vill se dig. Låt sen spegeln berätta för dig om du är på rätt spår.

Hitta en kritiker. Jag föreslår att det INTE är någon som jobbar i branschen. Kanske har du en kompis eller respektive som vågar vara ärlig, oftast är det utomstående som kommer med de bästa tipsen.

När du sen sitter i programledarstolen är det dags att börja jobba. Under dagen levererar reportrar inslag och texter och det är texterna till inslagen, påorna, som du ska läsa upp i sändning. Dessa måste man oftast arbeta om. Byt ut formuleringar och gör texten till din.

Tittaren måste förstå vad du läser. Ett tips är att tänka: hur skulle jag berätta detta för ett barn (jag överdriver lite).

Nu när texten är din är det dags för sändning.

Lycka till!