Håltimmesgrävet – exempel A, B och C

I dag har det gått fem år sedan vi publicerade vår allra första post. Femårsdagen firar vi med ett försök att konkretisera en metod vi återkommit till flera gånger under de här åren, och kanske allra tydligast under den gångna sommaren.

Fem poster har handlat om håltimmesgrävet, alltså den granskning som kan utföras parallellt med vardagens nyhetsinsatser. Metodiken bygger i stor utsträckning på Story Based Inquiry-modellen som vi uppmärksammat och rekommenderat flera gånger.

Hur kan en tillämpning av håltimmesmodellen se ut i praktiken? I dag blir det några konkreta exempel.

1. Idén. Huvudpoängen är att leta bland de tips och idéer som du redan har. Du knackar dig bakåt i mejkorgen och anteckningarna och hittar tre kandidater: ett tips om att ett kommunalt bolag har sällsynt omfattande och onödigt resande till andra länder, ett annat om att det är rejäl kris inom psykiatrin och ett uppslag som du själv fått om att undersöka incidenter inom förskolan.

2. Hypotesen. Du bestämmer dig för att gå vidare med alla tre spåren, och formulerar tre hypoteser. I korthet: A) Stora summor skattemedel går till onödigt långa resor för kommunala bolagshöjdare, B) Psykiatrin fungerar så dåligt att hjälpsökande regelmässigt får nobben och C) Farliga händelser mörkas inom förskolan.

3. Metoden. Efter några tankevarv kommer du fram till att du kan A) Begära ut kontoplan, reseberättelser och verifikationer från det kommunala bolaget, B) Ta fram uppgifter om personalomsättning och protokoll från samverkansmöten inom psykiatrin och kombinera detta med bakgrundssamtal och intervjuer med personal, patienter och anhöriga samt C) Besöka verksamheter och prata med förskolepersonal och föräldrar och ställa deras vittnesmål mot den avvikelserapportering som görs. När det gäller psykiatrin funderar du länge över hur du ska kunna belägga att behövande regelmässigt nobbas, och efter några samtal med initierade personer inser du att det nog inte är möjligt att belägga i nuläget. Därför stryker du den delen av hypotesen, och begränsar den till att psykiatrin befinner sig i kris och att behövande ibland får nobben.

4. Undersökningen. När du praktiskt försöker genomföra de undersökningar du föresatt dig märker du att det åter finns skäl att ändra hypoteserna. Ledningen för det kommunala bolaget har visserligen rest mycket, men de flesta resorna verkar väl motiverade. Däremot har restaurangnotorna ofta varit rejält tilltagna, och du undrar om inte de omfattande mängderna öl och vin innebär att man bryter mot kommunens alkoholpolicy. Vilket blir din omarbetade hypotes för A. När det gäller krisen inom psykiatrin förstår du snabbt att det inte skrivs ut särskilt mycket i klartext i de där samverkansprotokollen, medan det däremot sker en del skriftväxling som kan vara av intresse. Du bygger alltså ut metoden för B till att begära ut mejl mellan nyckelpersoner. Angående incidenterna på förskolan märker du snabbt att de visserligen är ganska många – men samtidigt tycks personalen vara ganska bra på att rapportera händelserna. Det är däremot mer tveksamt vad rapporterna leder till. Du hittar ett par exempel där man tydligt rapporterat upprepade gånger om farliga händelser utan att problemen åtgärdats vilket blir en brännande del av C:s omskrivna hypotes.

5. Utgörningen. När de (bitvis omformulerade) hypoteserna är belagda ska du fundera kring hur dina grävfynd på bästa sätt kan presenteras. Alla tre är i och för sig så angelägna att du skulle kunna göra ut dem som raka nyhetsknäck, men för att maxa publiceringen spånar du ett extra varv med kunniga kollegor: en duktig grafiker kan göra en mycket effektiv illustration av (A) hur mycket de kommunala bolagshöjdarna hinner dricka på en kväll – i kontrast till de fina formuleringarna i kommunens restriktiva alkoholpolicy. Genom förtroendefulla kontakter med personal, patienter och anhöriga kan psykiatrikrisen (B) beskrivas med personliga berättelser utan att någon behöver framträda med namn och bild. Och när incidentrapporterna från förskolan (C) läggs på hög inför det ansvariga kommunalrådet har fotografen förberett sig för den perfekta bilden när vederbörande försöker värja sig för samlingen.

Alla tre publiceringar orsakar starka reaktioner och nya tips – och läggs av det skälet förstås långt ifrån varandra tidsmässigt. I och med att det är era egna nyheter så äger redaktionen materialet och kan själv välja tidpunkterna för när avslöjandena ska ut.

Genom att hela tiden hålla fokus på hypotes och metod, och samtidigt vara öppen för förändringar av båda, kan du helt enkelt ro stora granskningar i land utan att få panik inför projektens omfattning – eller inför en verklighet som visar sig vara annorlunda än du trodde.

Favoriterna du säkert läste – och höjdpunkterna du möjligen missade 

Som alla andra lägger vi nu 2016 bakom oss, året då den här bloggen fyllde fyra och skaffade en sökruta. Och erbjöd ännu en rad av råd om förhoppningsvis fungerande journalistiskt hantverk – i viss trots mot alla texter som på andra håll ägnas åt att diskutera journalistikens becksvarta framtid.

När vi tittar tillbaka på året syns tre tydliga publikpeakar: en söndag i maj, en måndag i juni och en måndag i augusti fick vi ovanligt många besökare.

Det hängde ihop med publiceringen av tre populära poster:

  1. Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case, som kanske både tilltalade en utbredd irritation över det ibland enfaldiga case-fokuset (eller rättare sagt: arbetsmodellen ta-emot-en-nyhet-från-en-samhällsaktör-och-jobba-som-ett-djur-för-att-hitta-någon-som-faktiskt-berörs-av-detta-i-stället-för-att-bygga-journalistiken-utifrån-de-berörda) och en mer simpel längtan att slippa ett tråkigt jobbmoment.
  2. Alexander Gaglianos gästblogg om hur man granskar kyrkan, som både var en spännande bakom-kulisserna-skildring av ett av årets mest intressanta journalistiska projekt (förtjänstfullt uppföljt nu i mellandagarna) och en pedagogisk instruktion för envar som vill gräva vidare i Alexanders och Bg Bodins fotspår.
  3. Åsa Erlandsons lätt elaka uppgörelse med krönikörerna från helvetet.

Om detta kan man ju säga några saker. Till exempel att gästbloggar är populära. Och att texter om journalistik läses även under sommarmånaderna. Och att även den krönika som likt Åsa Erlandsons redan publicerats i Journalistförbundets tidning Journalisten kan nå en ny publik bland våra läsare (eller möjligen en nygammal publik som glömt hur rolig den var!).

Utöver dessa tre utmärkte sig bland annat Fouad Youcefis gästblogg om hur man begär ut e-post bland det mest lästa, liksom Emelie Roséns om hur man granskar högskolan, samt de fem tipsen om hur man hanterar intervjupersoner som vägrar sätta ned foten.

Årsstatistiken avslöjar samtidigt obarmhärtigt att allt var bäst förut, alternativt att bloggen har en lång svans (stryk det som ej önskas). För 2016 års mest lästa poster skrevs inte 2016 utan 2015 och (håll i er) 2012:

Om du har koll på dessa gamla favoriter men inte hunnit läsa allt vi publicerat under 2016 så kommer här också några tips på poster som rönt uppskattning från de som hittat dem:

Samt ett antal poster som på olika sätt handlar om att arbeta strukturerat med granskande journalistik, även under slimmade villkor:

Och till sist…går det inte att motstå frestelsen att bli lite becksvart trots allt. Här kommer årets tre mest ilskna utfall om saker som inte är bra:

Gästblogg: Så granskar du högskolan

Ekots grävande reporter Emelie Rosén väckte i våras välförtjänt uppmärksamhet med sin granskning av högskolornas avgifter för utländska studenter. Här delar hon med sig av sina bästa tips på hur man granskar den underbevakade akademiska världen.

10262032_10154540179409838_1240178693429902811_n
Emelie Rosén.

”Det här är mycket allvarligt.”

”Det är fel, fel och fel igen. Vi visste inte…”

”Jag tror att det behövs ett nytt regelverk.”

Det är kontentan av de kommentarer som ansvariga politiker gav Ekot efter min granskning av de studieavgifter som svenska högskolor och universitet tar ut av utomeuropeiska studenter. Och så lovades det en hel del utredningar också, från både utbildningsdepartementet och utrikesdepartementet.

Det är något berusande med att plocka fram uppgifter som ingen har sen tidigare. Inte bara uppgifter som ingen uppmärksammat, utan uppgifter som verkligen aldrig har tagits fram förut. Den som söker den typen av berusning gör rätt i att vända sig mot den underbevakade högskolan, och jag ska strax dela med mig av mina lärdomar. Men först vad som i min granskning ledde till ministrarnas och statssekreterarnas bekymrade kommentarer och löften om förändring:

  • Luka är från Kosovo och han ska börja studera vid en svensk högskola, men hans pappa blir svårt sjuk. Förlamad. Luka stannar hemma och tar hand om honom, han kommer aldrig till Sverige. Ändå måste han betala den svenska högskolan 50 000 kronor.
  • Said från Indien lider av depression, han behandlas i Sverige. Kan inte påbörja nästa termins studier. Ändå måste han betala 55 000 kronor för terminen.
  • Sen är det Rashad, han beviljas inte visum till Sverige eftersom han inte har tillräckligt mycket pengar på banken. Han avanmäler sig flera veckor innan terminen börjar, och han slipper betala hela studieavgiften – han släpps ju ändå inte in i landet. Men universitet väljer ändå att ta ut en så kallad administrativ avgift på 17 500 kronor.

Det saknas i flera fall lagstöd för att ta ut de här avgifterna, enligt den granskning som Ekot gjort av regelverket med hjälp av flera juridiska experter. Ändå är det här bara tre exempel av flera hundra som jag hittade under min granskning.

Det de betalar då? De som sen också studerar i Sverige?

Det visade sig att studieavgiften är tiotusentals kronor högre än det som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Trots att lagen säger att högskolor inte får ta ut mer i avgift än att det täcker utgifterna. Ändå finns det ingen myndighet som har i uppgift att granska högskolornas egna prislappar och se hur pengarna används.

Och så var det biståndspengarna. För en fjärdedel av alla betalande studenter i Sverige betalar inte ur egen ficka. De får sina studieavgifter betalda av Svenska Institutet – med biståndspengar.

Men prislappen är ibland dubbelt så hög som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Mellanskillnaden går till högskolornas generella ”internationaliseringsarbete”, extra reklam och administration. Svenska biståndspengar finansierar alltså reklam åt svenska högskolor.

Tre avslöjanden utifrån en ganska naturlig fråga: Hur har det egentligen gått sen Sverige för fem år sedan införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter?

Visst sa jag att högskolan är en guldgruva för den grävande journalisten?

1. Högskolor omfattas av offentlighetsprincipen
Okej, det här är en sanning med modifikation. De flesta högskolor och universitet är statliga, och de omfattas helt av offentlighetsprincipen. Men det finns undantag. De kanske mest kända är Handelshögskolan i Stockholm som drivs av en privat förening och Chalmers som drivs som en stiftelse, men ge inte upp för det. De bedriver fortfarande en offentligt finansierad verksamhet, och är i många avseenden lika tillmötesgående som andra högskolor när det gäller att lämna ut information. Min granskning började med att jag skickade ut en enkät med ett antal frågor som jag tänkte skulle ge mig en fingervisning om var de intressantaste uppgifterna att gräva i fanns. Jag ställde frågor om utbildningars prissättning, antal heltidsstudenter från utomeuropeiska länder, om man hade kurser som bara riktade sig till betalande studenter och så vidare. Självklart skickade jag också med en hänvisning till offentlighetsprincipen och lite skrivelser om vad skyndsamhet innebär. Svaren kom, utan knussel, från så väl statliga som icke-statliga lärosäten. När jag sen återkom med följdfrågor om mer känsliga saker, återbetalningsärenden och stora påslag, blev de icke-statliga mindre tillmötesgående, men då valde jag en annan väg. Mycket av det jag sökte kunde jag nämligen få fram genom uppgifter som fanns registrerade hos andra myndigheter. Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket kan ibland vara till hjälp när det gäller ekonomi, men framförallt är Universitetskanslersämbetet en underutnyttjad myndighet.

2. Journalister granskar inte högskolor, men det gör UKÄ
Med tanke på vilken stor verksamhet svensk högre utbildning är görs förbryllande få journalistiska granskningar av högskolan, men någon som faktiskt utför högskolegranskningar är myndigheten Universitetskanslersämbetet, UKÄ. UKÄ ska kvalitetssäkra högskoleutbildningarna, juridiskt granska dem, granska högskolornas effektivitet och dessutom har UKÄ ett statistikansvar. Behöver jag ens skriva mer? Ring. Ring och prata med handläggare efter handläggare på UKÄ:s olika avdelningar och du kommer snart att ha tidigare okänd statistik, utredningar, tillsynsbeslut och studentklagomål (glöm inte heller bort Överklagandenämnden för högskolan där du kan hitta flera intressanta ärenden som ingen riktigt verkar bry sig om) i din hand.
Mycket av min granskning byggde på att jag själv tog fram uppgifter, men vissa sammanställningar som jag satt och jobbade med hittade jag hos UKÄ under arbetets gång. Det gjorde att jag tjänade in många timmar framför Excel.

3. Våga räkna själv
UKÄ i all ära men all information finns inte där. Vissa saker har ingen tänkt på att granska förrän du kommer med dina frågor, ge inte upp utan samla informationen själv och om så behövs, räkna själv. Ja, det är läskigt men det är värt det. Med hjälp av regleringsbrev, och högskolornas egna årsredovisningar samt diverse krumbukter med belopp för helårsstudenter, helårsprestationer, institutionella omfördelningar och så vidare räknade jag själv ut skillnaden mellan vad en utbildning beräknas kosta för en svensk eller europeisk student och vad utomeuropeiska studenter betalar. Utifrån mellanskillnaden kunde jag sedan räkna ut ungefär hur mycket biståndspengar som gick till något helt annat än utbildning för fattiga studenter, vilket biståndet var till för. Så hur vet jag att jag räknade rätt? För det första räknade jag varje led ungefär 20 gånger (sund journalistnoja) och sen konfronterade jag lärosätena med mina uträkningar. Trots att det knappast var gynnsamma resultat, så bekräftades uträkningarna av alla jag provade dem med. Säkrare än så kände jag inte att jag kunde bli. Du behöver inte vara någon matematiker för att klara det, du behöver inte ens komma på själv hur du ska räkna. Fråga någon trevlig handläggare hur hen skulle ha gjort, och hjälps åt att resonera.

4. Många vill hjälpa dig
Det här är verkligen sant. Högskolevärlden är krånglig och ibland väldigt intern och hierarkisk, men den rymmer en mängd kloka och kunniga tjänstemän som inte har någon anledning att släta över ett dysfunktionellt system. Så ring, ring runt och prata och prata och du kommer att hitta handläggare som är beredda att säga precis som de tycker att det är. Men det finns också andra som är beredda att hjälpa till, inte minst studentkårerna. De har ofta ypperlig koll på de största snackisarna hos studenterna och de kan leda dig rätt i dina granskningar. För mig har kårerna också varit ovärderliga när det gäller att hitta case. Stockholms universitets studentkår skickade till och med ut en efterlysning åt mig i sitt veckobrev.

5. Några gulddokument
Årsredovisningar. Ta upp årsredovisningarna för de senaste åren och jämför olika postar, jämför mellan olika universitet. Vad sticker ut och varför ser det ut så? Hur mycket av forskarnas anslag snor universitet åt sig till så kallade overhead-kostnader (hint: det kan variera mellan 20 och 80 procent)? Hur mycket lägger lärosätet på reklam? Ta också en titt på Riksrevisionens granskningar av högskolornas årsredovisningar. Vad har de kommenterat? Varför?

Sen skulle jag göra en koll på de senaste regleringsbreven, vad har förändrats? Med vilket underlag? Och så de lagar som reglerar svensk högre utbildning. De senaste åren har det skett fler lagändringar som påverkar högskolan än att det har införts studieavgifter för utomeuropeiska studenter. Vad hände egentligen när kravet på pedagogisk utbildning hos undervisande personal togs bort 2011? Och varför är utomeuropeiska studenter överrepresenterade på utbildningar som fått omdömet ”bristande kvalitet”? I höst inleds förresten ett helt nytt kvalitetssäkringssystem, det kommer att bli spännande att följa.

Ni hör ju, det är bara att lyfta luren.

 

Emelie Rosén

Gästblogg: Krönikörerna från helvetet

I dag erbjuder Åsa Erlandson ännu en lista – denna gång om en skribentkategori många har synpunkter på. Krönikan om krönikörerna har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

wp-1469987016303.jpg

Många känner sig kallade – många blir publicerade. Här är krönikörerna från helvetet.

Den lättkränkte

Någon tränger sig i kön på Ica. Sitter för bredbent på bussen, eller pratar för högt i mobilen. Ingen vardagskränkning är för liten för att springa hem och sno ihop en krönika – där skribentens egna erfarenheter förvandlas till samhällsproblem. ”Sverige har blivit hårt”. Analysen består av en slutkläm som krönikören själv tycker är djup: ”Skärpning!” Följt av en nystartad kampanjgrupp på Facebook: ”Vi som gillar kärlek”.

Chansaren
Till skillnad från Den lättkränkte går den här skribenten inte igång på skitsaker, utan tar sig an de stora frågorna. Favoritämnen är kontroversiella domslut eller politiskt brännande frågor. Chansaren har dock inte det tålamod som krävs för att sätta sig in i frågan. Däremot ett gott självförtroende. Därför snabbscannar Chansaren några rubriker och slår sedan fast att en våldtäktsdom var fel, eller ett lagförslag ”uselt”. När sakkunniga kritiserar krönikan på Twitter, försvarar sig Chansaren med att krönikan var dennes ”upplevelser” och att det är trist om någon ”missförstått”.

Pekpinnen
Vet att inget flyger så lätt på sociala medier som allt som har med barn och föräldrar att göra. Favoritämnen är därför för eller emot amning, för eller emot dagis, för eller emot socker samt för eller emot pappaledighet. Uppfostraren har skaffat sig en genial nisch eftersom det varken krävs stil, kunskap eller analys för att få en klickraket. Ämnet i sig är vinst varje gång.

Nostalgikern
Minns sitt 80-, 70- eller i värsta fall 50-tal och hur härligt allting var då. Tjejerna var snyggare, musiken bättre och vädret också. Krönikören är vanligtvis ett före detta högvilt inom journalistkåren som en gång i tiden rapporterade från världens alla hörn. Nu sitter han eller hon djupt nedsjunken i sin fåtölj och minns fornstora dagar. Varför tidningen låter hen hålla på är oklart. Antingen är det för att krönikören faktiskt har kvar en trogen läsekrets – eller så är det av mänsklig omtanke.

Skäggiga damen
Rör upp känslor genom att fiska i bruna vatten. Älskar att även göra blinkningar åt antifeminism och homofobi och lever hela tiden på gränsen: ”Sverige är på väg åt helvete!” Denne skribent är ”skäggiga damen”, krönikecirkusens freak show, som får hålla på eftersom hen är en klickmaskin. Om än en hånad sådan. Cirkusen får fortgå ända tills den dag då skribenten går för långt. Då sparkas hen ut med huvudet före och blir paria. Samma tidning förklarar då högstämt att krönikörens värderingar, som vädrats i hundratals texter, absolut inte stämmer överens med tidningens.

Trollaren
Återfinns oftast i gratis- eller nättidningar och är redaktörens apporterande hund: Kasta ut vilken provocerande pinne som helst så kommer trollaren tillbaka med en chockerande text: ”Kristna borde inte få skaffa barn!” ”Därför är det rätt att vara otrogen” ”Alla brunetter är fula”. Trollumnisten bottnar inte i någon egen uppfattning alls utan älskar att piska upp skitstormar. Därför tar Trollaren ett nytt varv nästa vecka: ”Alla föräldrar måste vara religiösa!” ”Straffa otrohet med döden” ”Blondiner är äckliga”.

Plagieraren
Texten är lysande – men vem är egentligen upphovsmannen? Skribentens ton varierar misstänkt mycket från krönika till krönika. Vanligtvis brukar man hävda att en skribents stil är som dess fingeravtryck: supertydligt och unikt. Men i det här fallet känns det som om skribenten i så fall har 34 mycket, mycket olika fingrar.

Metakrönikören
Läser krönikor – bara för njutningen att konstatera att det där hade jag gjort bättre själv. Denne skribent är en professionell felfinnare med faiblesse för meta. Som att till exempel skriva en krönika om usla krönikor.

Åsa Erlandson
Journalist och krönikör i Aftonbladet i flera år.
Bland annat inom ämnesområdet barn och föräldrar.

Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case

image

Case. Det är förmodligen ett av de ord som den genomsnittliga journaliststudenten får lära sig allra tidigast på utbildningen.

Case betyder på journalistspråk ”berörd människa”, åtminstone på de flesta nyhets- och samhällsredaktioner.

Logiken bakom är enkel, begriplig och sympatisk: publiken vill kunna identifiera sig med en konkret person i texten, engagemanget ökar jämfört med ett inslag som bara innehåller abstrakta fakta.

Även om behovet av case ibland kan uppfattas som både överdrivet och fånigt (det förekommer att redaktioner släpper angelägna stories bara för att man inte lyckas hitta ”en drabbad” som ställer upp exakt på beskrivningen och dessutom kan tänka sig att prata öppet om sina problem) så får man nog leva med att det på många redaktioner kommer att fortsätta vara en standardbegäran från arbetsledare som inte orkar tänka ut mer fantasifulla och nyskapande sätt att skapa engagemang hos publiken.

Att hitta case är inget enkelt hantverk. Om detta vittnar det faktum att journalister som har möjlighet att välja ofta låter någon annan göra jobbet. Det är inte ovanligt att uppdraget ”hitta caset” regelmässigt hamnar hos senaste vikarien eller praktikanten.

Vi har tidigare tipsat om hur man gör för att hitta case när ämnet är givet (och för den som vill fördjupa sig finns det flera poster som tar upp casejakten) men i dag ska det handla om något mer omvälvande: metoden som gör att du och din redaktion för all framtid slipper jaga case till era stories!

Metoden är mycket enkel. Den går ut på att man tar sina tipsare på allvar. Och att man gör en liten nedprioritering av den del av arbetet som går ut på att beskriva myndigheters och organisationers bild av verkligheten.

Behovet av casejakt uppstår nämligen i huvudsak kring stories som planterats uppifrån. En ny rapport från Försäkringskassan eller en ny undersökning från ett försäkringsbolag. Ett utspel från en toppolitiker eller ett pressmeddelande från en intresseorganisation.

Det är i dessa lägen vi behöver hitta ”en berörd”, helt enkelt eftersom vi inte har någon.

I vissa fall är de aktuella aktörerna duktiga på att hjälpa oss. Politikern presenterar sitt utspel i en miljö som passar budskapet: det är förskolor som den här som ska få mer personal, eller småföretag som dessa som ska få lägre skatt.

Men när myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen inte har någon bilaga med adress till berörd drabbad – då börjar redaktionens casejakt. Med efterlysningar på mejl och i sociala medier, med researchsamtal till patientföreningar och arbetsgivarorganisationer…en hel del kraft läggs ned på att hitta den ”berörda” som ska kunna illustrera budskapet från myndigheten eller organisationen.

Det paradoxala är att samma redaktion kan sitta med kontaktuppgifter till en riktigt stor grupp berörda människor som gärna berättar sin historia – fast som inte alls blir aktuella för något reportage denna dag. Helt enkelt eftersom deras historia handlar om något annat än det som myndighetsrapporten eller organisationsundersökningen handlar om.

En tipsare som blivit sextrakasserad av en arbetsgivare råkade ringa den dag rikspolischefens utspel handlade om lägenhetsinbrott. Den inbrottsdrabbade som fått problem med försäkringsbolaget gjorde misstaget att höra av sig veckan då fackförbunden rasade mot bidragsjobben. Och den utnyttjade bidragsjobbaren mejlade olyckligt nog sin berättelse när redaktionen var upptagen med att jaga case till jämställdhetsministerns utspel om sexuella trakasserier på jobbet.

För den redaktion som har oändliga resurser och gärna vill lägga mer tid än nödvändigt på sina stories kan detta förstås vara en framgångsrik metodik.

För många andra redaktioner uppstår ett problem. När människors egna erfarenheter bara får fylla funktionen av att bekräfta och illustrera olika maktaktörers utsagor, då är det svårt att hitta exakt rätt person till exakt rätt utspel. (Förutsatt att inte makthavaren hjälpt till att hitta den där förskolan eller småföretagaren.)

Mitt tips är alltså att försöka vända på perspektivet. Ta tipsen på allvar och utgå från de historier ni faktiskt får in till redaktionen från människor som är ”berörda” av verklighetens vindlingar. Då kommer caset att finnas där från den första sekunden – helt enkelt eftersom det är själva utgångspunkten för storyn.

En möjlig invändning – åtminstone på en större redaktion – skulle kunna vara att man riskerar förlora allmängiltigheten, att urvalet av stories måste göras från ett makroperspektiv för att man ska vara säker på att uppnå relevans.

Om man säger så blandar man tyvärr ihop relevans med resursstarka maktaktörers möjlighet att skapa uppmärksamhet kring sina favoritfrågor. Det är fullt möjligt att LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen just denna vecka råkar vilja uppmärksamma just de frågor som objektivt har högst relevans för flest antal personer i ert bevakningsområde – men det är också fullt möjligt att de väljer att uppmärksamma frågor som gynnar LO, Bil Sweden, Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen.

Huruvida en fråga är relevant eller inte kan aldrig avgöras av avsändaren, utan måste vara en bedömning av den journalist eller redaktion som har att förhålla sig till materialet.

Min personliga erfarenhet är att frågor som så småningom blir stora i samhällsdebatten (och renderar rapporter från myndigheter och organisationer) ofta går att snappa upp betydligt tidigare genom att man faktiskt lyssnar på tipsarna som hör av sig med sina alldeles egna erfarenheter.

En annan erfarenhet är att en metodisk research ofta leder fram till den typ av makronivå som man söker när man letar uppifrån: när du begär ut siffrorna från myndigheten förstår du att ditt case inte är ensamt, när du hör av dig till intresseorganisationen förstår du att de just börjat bli uppmärksammade på frågan du ställer…

Det finns alltså goda möjligheter att upptäcka fler nya saker tidigare genom att vända på arbetsordningen och ta tipsarna på allvar. Med ditt eget case kan du följa utvecklingen när en fråga tar sig upp på dagordningen – och lämna till kollegorna att jaga stressade efter ”någon berörd” när den aktuella organisationen ett halvår senare släpper sin rapport i ämnet. Du blir helt enkelt bättre på att ligga först i nyhetsflödet (vilket veterligt ingen redaktion ogillar).

Att det är både roligare och intressantare att jobba med konkreta historier om konkreta människor, i stället för att behöva utgå från myndighetsrapporter, gör inte saken sämre.

(Tipstack till Daniel Olsson som pratade inspirerande – och lite ilsket – om dessa frågor på grävseminariet i Göteborg.)

Stryk sista meningen!

image

Denna vecka, när den gigantiska Panamaläckan skakar om regeringar och banker över hela världen, känns det inte svårt att argumentera för granskande journalistik.

Och till helgen är det Grävseminarium i Göteborg, där hundratals granskande journalister bland annat kommer att få höra lysande nätgurun Paul Myers i levande livet och spionmisstänkte visselblåsaren Edward Snowden via länk.

Samtidigt utmanas den ambitiösa undersökande journalistiken från flera håll – från ny lagstiftning som minskar möjligheterna att konkret granska makt och förvaltning, och från krympande resurser och slimmade redaktionsmiljöer.

De flesta mediechefer ställer sig bakom det granskande uppdraget i princip, men många hittar i praktiken rader av skäl mot att just den egna redaktionen ska utöva den, i alla fall just den här veckan (eller månaden, eller…). Andra trendigare journalistiska format kräver resurser och granskningen blir på många redaktioner en fråga om enskilda reportrars och arbetsledares ork, motivation och metodik.

Metodiken kan vara en lysande hjälp på vägen när man har svårt att hitta orken och motivationen. Nätet i allmänhet och sociala medier och databaser i synnerhet har på många sätt gjort den kvalificerade granskningen enklare och förutsättningarna jämlikare än för bara 10-15 år sedan. (Hej ungdomar, har ni sett en telefonkatalog nån gång?!…)

På samma gång som den undersökande journalistiken ur vissa aspekter kan beskrivas som resurskrävande (om man räknar korkat kortsiktigt och aktivt utesluter flera faktorer från kalkylen) så är det ju också den gren som tydligast ger journalistiken ett existensberättigande också i det snart-inte-längre-så-nya medielandskap som präglas av sociala flöden, åsiktscirkus och rewriterace.

När vi granskar berättar vi historierna som någon inte vill att vi berättar. Nyheten som företaget aldrig skriver ett pressmeddelande om, misslyckandet som myndigheten inte tar upp i återrapporteringen och konflikten som den stora intresseorganisationen försöker tysta ned.

Kort sagt: de historier som medborgarna inte får från någon annan.

När journaliststudenter och grävskeptiska kollegor frågar vad gräv, granskning eller undersökande journalistik egentligen är, och inte tycker sig kunna se skillnaden mot annan journalistik, så brukar jag föreslå att de plockar bort den sista meningen i ingressen eller påan.

Många nyheter klarar inte det. För det är den sista meningen som markerar avsändaren. ”Det framgår i en ny rapport från Försäkringskassan” eller ”Det visar en sammanställning från polisen”.

Om du stryker den sista meningen måste du själv stå för påståendet. Du och din redaktion kommer inte att kunna komma undan med att Det var nån annan som sa det.

Den känslan är hisnande, och inte så lite läskig. Man riskerar alltid att hamna fel och då blir det jobbigt.

Granskande journalistik kan alltid göras mer eller mindre bra, med mer eller mindre stabila säkringar och mer eller mindre vass metodik.

Det är därför vi samlas i Göteborg till helgen. För att lära av varandra och vässa verktygen som hjälper oss i vardagen.

Själv ska jag prata om hur man kommer igång med sin granskning. Men framför allt ska jag lyssna och försöka lära mig mer.

Hoppas vi ses!

Tipsen du missade 2015

Nu tittar vi ditåt.
Nu tittar vi ditåt.

Ett nytt år nalkas, och det har blivit dags att summera 2015. Vi gör det genom att tipsa om några poster du möjligen kan ha missat under det gångna året.

Kommer du till exempel ihåg hur lätt man kan beskriva Story Based Inquiry-metoden? För den som blivit nyfiken på SBI har vi även rekommenderat en föreläsning på Youtube med en av metodens upphovsmän (den med en mer kontroversiell föreläsningsteknik, som uppmärksammades kritiskt av Joakim Jardenberg).

En rad poster handlade om hur man lägger upp sin granskning lite smartare, bland annat denna om hur man applicerar sin bästa idé (som man ofta redan har) på ett givet format för att komma framåt i processen, och den här om värdet av att faktiskt begära ut de där dokumenten och inte bara nöja sig med de muntliga svaren.

Och för den handlings-inspirerade har vi sedan i en liten miniserie (del 1 och del 2) listat tio typer av dokument som vi kanske inte alltid tänkt på att begära ut.

På en mer grundläggande nivå gick vi igenom varför man över huvud taget bör satsa på egen journalistik i dessa tider (svar ja, det är just i dessa tider man bör göra det!) samt hur man ska komma igång.

Sedan har vi gnällt lite uppgivet över hur dumma frågor (jo, de finns!) kan sabotera även den smartaste undersökning, men även blåögt missionerat om att det med rätt metodik faktiskt är möjligt för de allra flesta att få tid att gräva.

I kategorin under granskningen (åtminstone vad gäller avslöjandeambitioner) finns det klassiska tredagarsjobbet, som vi beskrev hur man enklast lägger upp för att nå ett lyckat reslutat.

Till kategorin superkonkreta tips hör detta om metoden att söka bara under en viss domän eller webbadress, för att (till exempel) hitta bloggformuleringen som den nya partiledaren vill glömma.

Superkonkreta var nog också tipsen om två smarta Twitter-verktyg som de flesta inte upptäckt, och orden som gör att din sociala medier-sökning träffar rätt. Vi tipsade därtill om två sätt att hålla koll på sajters förändringar.

Handfasta guider röner alltid uppskattning, inte minst när de handlar om hur man gör sökningar på Facebook som man inte trodde var möjliga.

Dessutom har vi tipsat om några utmärkta metoder som hjälper dig förstärka ditt digitala källskydd.

Ett lunchsamtal med två kloka kollegor resulterade i två poster om paradoxer: ska man egentligen ringa mer eller mindre som reporter, och ska man utgå från ämnet eller från det konkreta fallet när man väljer ämne för sin granskning?

Vi har också rett ut vad som gäller för journalister som vill besöka asylboenden (vilket journalister både kan och ska göra).

Bland årets gästposter blev Peter Jonrikssons om hur man hittar polisanmälningar en av de allra mest uppskattade, liksom Åsa Erlandsons (kanske lite mer lättsamma) Redaktörerna från helvetet (som senare följdes upp med skribenterna med motsvarande ursprungsadress).

Andra uppmärksammade gästbloggar skrevs av Emma Johansson om hur man spårar pengar i offentliga ekonomisystem, och av Marja Grill om hur man säkrar sin story med Line-by-line-metoden respektive genomför enkäter på rätt sätt. Marjas post om hur man förbereder ansvarsintervjuer fick ny spridning genom att den publicerades i Grävande Journalisters utmärkta tidskrift Scoop.

Till sist tillhör det inte vanligheterna att våra poster innehåller riktiga nyheter (bortom journalistik-metodik-sfären alltså), men Leo Wallentins praktiserade datajournalistik om röstgränser i Växjö fick välförtjänt cred när SVT Småland upptäckte innehållet.

Därmed stänger vi butiken för 2015, hör gärna av er (t ex i kommentarsfältet nedan) och berätta vad ni vill att vi ska skriva om under 2016!

I höst kommer du igång med egen journalistik (och så här gör du)

Hösten närmar sig city.
Hösten närmar sig city.

Sensommar eller höst – vad vi än kallar det så är nu en tid för säsongsstart på redaktionerna. Sommarvikarier får goda eller tråkiga besked (alltid sena dock) och de tillsvidareanställda skickas på konferens för att kickas igång (i mån av resurser).

Både för redaktionen och för den enskilde journalisten gäller det att fundera över vad man vill göra. Ska hösten vara en period där nyheterna går ur-hand-i-mun eller ska vi jobba proaktivt med egna nyheter och satsningar?

De flesta redaktionschefer med självaktning svarar förstås det senare. Men tyvärr kan vi därmed inte vara säkra på att ambitionen kommer att synas i praktiken. Det är helt enkelt svårt att byta spår utan verktyg; den redaktion som vant sig vid att leta nyheter bland pressmeddelandena i mejlen eller på konkurrentens förstasida saknar ofta metoderna, kunskapen och rutinerna för att göra på något annat sätt.

Ibland går man halva vägen, och styr om reportrarna till att ”hitta något eget”, men utan att vässa nästa steg: utgörningen. Man får ett antal reportage som visserligen baseras på egen research, men som inte känns särskilt skarpa. Både grävspaden och kollkrattan bör kombineras med en vinkelslip för bästa resultat.

Vissa redaktioner är föredömliga när det gäller att uppmuntra den egna journalistiken, och att skapa en organisation och rutiner som göder reportrarnas egna spår. På andra håll ser det annorlunda ut. Jag skulle därför inte rekommendera någon journalist att sätta sin tillit till redaktionens förmåga att skapa ett kreativt klimat. Säkrast är att ta ansvar för sin egen journalistik, och för att den blir just ens egen.

Konkret gäller det att i början av terminen inventera sina byrålådor. Vilka idéer, tips och påbörjade projekt har du med dig från våren? Förhoppningsvis har du ett system där du kan få en överblick även när minnet sviker. (Ja, det funkar utmärkt med en anteckning i ett Worddokument.)

Min erfarenhet är att man sällan måste börja helt från noll. Även om hjärnan känns tom efter sommaren så har du antagligen trådar kvar från våren. Hitta dem nu och gå igenom dem. Vilka håller att spinna vidare på och vilka bör klippas av?

Några tumregler när du ska ta ställning:

1) Hur låter den möjliga ingressen eller påannonsen till en tänkbar story? Om du har svårt att formulera den så kan det finnas anledning att tänka några varv till. (Läs gärna mer om Story Based Inquiry för inspiration och metodik. Men detta är kärnan.)

2) Vad måste du ha fram för att nå nivån du formulerade i punkt 1? Svaret är naturligtvis beroende på formatet. För en rak nyhet kan det räcka med att du får loss ett muntligt besked, ett beslut eller en tillsynsrapport. För en granskning hamnar ribban naturligtvis högre: ett visst antal bekräftelser, dokumentation, förklaringar från kritiserade parter…

3) Hur står sig sprängkraften i den möjliga ingressen/påan i punkt 1 mot arbetsinsatsen i punkt 2? Här kan du hamna i ett antal tänkbara lägen: tråkig ingress som kräver stor arbetsinsats faller förstås bort direkt. Skarp påa som nås med enkel arbetsinsats hamnar lika självklart högt upp på listan. Bland mellanlägena kan du behöva jobba lite för att hitta rätt. Min erfarenhet är att nyhetsredaktioner (och nyhetsreportrar) gärna föredrar en lite sämre story som går snabbare att ta fram, än en bättre nyhet som kräver en större arbetsinsats. Det viktiga är att du i så fall gör det valet med öppna ögon. Tänk efter om du om ett halvår kommer att vara nöjd med din prioritering; hade det ändå inte varit värt den extra arbetsinsatsen för att få fram en bättre story som fick större genomslag? I bästa fall kan de enklare historierna bli det mer ambitiösa projektets bästa vän: du kan erbjuda dig att göra ut de förstnämnda snabbt och enkelt (och utan särskilt höga förväntningar på slutresultatet) för att få en större frihet i jobbet. Då kan du låta det mer ambitiösa projektet bli stickningen i byrålådan som sakta men säkert tar sig framåt genom en mindre arbetsinsats varje dag. Förutsättningen är dock att du verkligen tar dig an projektet med jämna mellanrum. Det ska vara en stickning som utvecklas, inte en byråvärmare. Vilket leder oss till nästa punkt.

4) Hitta ett system för nästa åtgärd. Min erfarenhet är att man kan jobba med ganska många stories parallellt bara man snabbt kan påminna sig om var man befann sig sist. Du bör ha ett system för detta återfinnande. Det kan vara så enkelt som en arbetsdagbok i form av ett Worddokument, där du alltid snabbt kan skrolla ner till slutet och bli påmind om vad du skulle göra härnäst (eller ännu hellre; vänd på ordningen i dokumentet så det senaste alltid är inskrivet överst) eller en ambitiös mindmap eller en planeringsapp i mobilen eller surfplattan… Huvudsaken är att du vet var du ska titta när du får tid att arbeta med den egna journalistiken, och att du inte behöver ägna en timme åt att börja om. Nästa åtgärd formuleras förslagsvis med sikte på svaret i punkt 2: om du behöver besked från tio kommuner för att nå verkshöjd så är det bara att börja ringa (eller hitta mejladresserna).

5) Viktigast är dock att du själv går igång på storyn! Utan den lustfyllda delen av jobbet blir det sällan något bra resultat. I valet mellan en svår story som du brinner för och en lättsnuten som du inte går igång på bör du alltid välja den förstnämnda. Jobbet bör vara spännande. Om man vill göra det tråkigt så kan man ju lika gärna ta sig an chefens tråkiga utlägg så blir åtminstone chefen glad.

Fler tips om hur du kommer igång med egen journalistik hittar du här, och vi har flera gånger tagit upp råd om granskningar och egen nyhetsjakt. Samt det enskilt viktigaste beslutet för att en journalistisk satsning ska ta steget från idé till verklighet.

Därför ska du lära dig hitta dina egna stories

En brunn att ständigt ösa ur.
En brunn att ständigt ösa ur.

När jag föreläser för journaliststudenter frågar jag ibland vilka som är deras favoritjournalister. Det blir en spretig samling namn på whiteboarden – men alltid med en gemensam nämnare.

Andra gånger frågar jag vad folk förväntar sig av yrket. Svaren kan låta mycket olika men det finns ett svar jag aldrig får.

Det var egentligen inte förrän jag försökte förstå det nya medielandskapet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet som jag förstod poängen med egen journalistik.

Jag har föredragit den under hela mitt yrkesliv – från de första stapplande stegen som ungdomsreporter på Öviks Allehandas ungdomssidor – men det hade nog tidigare mest varit av enklare skäl: det var roligare, man fick bestämma mer över sina stories och man fick mer cred när de fick genomslag. (På de där ungdomssidorna var det nog så enkelt att om man hade idéer kom man med i tidningen, annars inte.)

Härom året förstod jag att det handlade om liv eller död för journalistiken.

Egen journalistik är den journalistik som inte finns i flödet sedan tidigare. Egen journalistik är den journalistik som inte ingår i allmängodset. Egen journalistik är den journalistik som inte berättar det alla andra berättar samtidigt.

Jag har hunnit skriva en del om dessa frågor tidigare. I dag skulle jag säga att medan den sociala webben är en direkt dödgrävare för rewrite- och megafonjournalistiken (där vi bara gör oss till återberättare av makthavares budskap) så kan den leva i utmärkt symbios med redaktionernas egna nyheter och granskningar (alltså en journalistik där vi tar reda på saker som makthavare inte givet vill få ut själva). Ja genomslaget för den egna journalistiken kan ju förstärkas rätt rejält av de sociala flödena.

Det finns flera former av egen journalistik. Skillnaden mellan nyhetsjakt och granskning kan till exempel diskuteras i evigheter. Jag har ägnat mig åt båda och tycker nog att skillnaden ligger i var man känner sig färdig. Nyhetsjägaren sträcker sig alltid efter nästa element i storyn – och stannar och publicerar sig när det elementet har identifierats – medan granskaren vill berätta en helt ny historia och reda ut i grunden hur något verkligen ligger till – helst i kontrast till tidigare föreställningar.

För en nyhetsjägare kan det vara ett gott resultat att få en politiker att göra ett enkelt utspel – även om man inte får reda på någonting om hur verkligheten ser ut bakom utspelet – medan granskaren kan känna sig nöjd över att ha kartlagt ett invecklat samhällsförhållande – även om kartläggningen inte innehåller någon helt klockren nyhet.

Det gemensamma för både nyhetsjakten och granskningen är att de ger journalistiken ett existensberättigande också i en ny tid: vi berättar saker som inte annars skulle ha berättats. Okej, politikerns utspel kanske skulle ha kommit ändå men senare – men journalisten ger demokratin några extra dagar, veckor eller månader till debatt innan beslutet ska fattas. Okej, granskarens utredning kanske kom fram till samma resultat som polisutredningen ett år senare – men polisutredningen skulle över huvud taget inte kommit igång om det inte varit för redaktionens granskning.

Krasst uttryckt blir den egna journalistiken snart den enda meningsfulla journalistiken. Att rewrita en rewrite på en rewrite kommer inte bara att vara trist för den enskilde skribenten, det kommer också att skapa en journalistik som är helt irrelevant för den mediekonsument som utan problem kan ta till sig an ursprungsartikeln – och möjligen också redan gjort det, eller i vart fall sett rubriken och ingressen i sitt sociala flöde. Okej för att språket fortfarande sätter upp barriärer men redan i dag finns verktyg för att ta till sig också utrikiska texter och det är förmodligen bara en tidsfråga innan de blir svårskiljbara från professionella omskrivningar. Och innan robotar helt tar över de enklaste rewrite-funktionerna (och inte bara dem).

Mitt råd till studenter, nybakade och vilsna vikarier blir således alltid: lär dig att göra din egen journalistik! Visst kommer du att få lappar i handen när du kommer ut på praktiken, men försök sätta en ära i att alltid komma tillbaks till desken med något mer eller något annat. Visst kommer du som vikarie att kastas mellan arbetsplatserna och hitta många argument för att inte upprätthålla en egen systematisk nyhetsjakt – men i slutändan gör du både dig själv och din karriär en grav otjänst om du offrar just detta unika element för att orka med LAS-hoppen.

Det lustiga är att detta råd också stämmer väldigt väl överens med vad som också tycks vara journalistelevernas innersta vilja.

Svaren om favoritjournalister som jag nämnde i början har nämligen en gemensam nämnare: det handlar undantagslöst om reportrar som gått sin egen väg och gjort sin egen journalistik. Antalet rewrite-fenor eller megafon-mikrofoner på tavlan brukar ofelbart vara noll.

Och när jag frågar om förväntningarna på yrket – så är det märkligt nog aldrig någon som svarar: ”Få en lapp i handen och göra ut nån annans historia”.

Vi vill vara berättare. Vi vill famna och beskriva verkligheten själva.

I dag kan vi peka på det omgivande medielandskapet (det sig dramatiskt förändrande, på många sätt förskräckande) och säga att det blivit ett av våra allra tyngsta argument för att göra just detta.

Hitta storyn om din egen story

image

Då och då dyker de upp. Bakom-historierna som blir lika stora som – eller rentav större än – själva grundhistorien.

Det kan handla om stora summor som lagts ned på att möta en granskning, eller om budskap som rimmar illa med fakta i målet.

Historien om hur den granskade parten försökt hantera granskningen, helt enkelt.

För många år sedan undersökte jag hur Örebro kommun försökte hantera den väntade stormen kring en resa till Bryssel där ett gäng lokala makthavare skulle förbereda etableringen av regionens EU-kontor. Vi begärde ut kommunalrådets mejl i ämnet och hittade flera formuleringar om hur man oroades för att resan skulle utsättas för kritik, och hur man därför måste samordna mediakontakterna hos en enda kontaktperson. Formuleringar som givetvis blev en bit av vår story.

Liknande upptäckter gjorde mina kollegor Johanna Cervenka och Knut Kainz Rognerud när de i fjol granskade turerna kring försäljningen av en gång statliga Arbetslivsresurs.

Då och då dyker de upp. Men på årets IRE-seminarium tipsade Jenna Susko från KNBC Los Angeles om att detta faktiskt kan vara en del av en rutin: att alltid begära ut mejlen om ens egen granskning efter att den är publicerad.

Samtliga mejl från och till informationschefen och generaldirektören, handläggaren eller pressekreteraren. Eller kanske juristen eller personalchefen – valet av personer beror förstås på vilka som varit inblandade under resans gång.

Du ska inte begära ut ”allt” som någon någonsin kan ha skrivit om ert ämne eller er redaktion, helt enkelt eftersom det öppnar dörren för myndigheten att låta handläggningen av begäran ta väldigt lång tid.

Be om utdrag från max en handfull mejlkonton, utifrån ett antal väl valda sökord: ditt namn, redaktionens, ämnet…

Och observera att du måste be dem söka i hela texten. Det är inte en myt att pressavdelningar på myndigheter lär medarbetarna att aldrig skriva känsliga (eller uppseendeväckande) ord i ämnesraden. Ju större skandalen är – desto säkrare kan du vara på att mejlen rubriceras Information eller Re:.