Kategori: Genomslaget

30 sätt att sänka storyn

Jag har en kollega som brukar säga att det finns tusen sätt att sänka en story, och att hon kan dem allihop.

Själv tvivlar jag på att hon talar sanning i det andra ledet, eftersom hon är en av de mest passionerade reportrar jag känner. Men kanske har hon några gånger haft anledning att tillämpa sina kunskaper när dagishämtningen eller fotbollslämningen så krävt.

(Eller – mer sannolikt – för att hon bokat ett möte med en hemlig källa i en ordentligt mycket viktigare story.)

Hursomhelst. Hon har rätt i att det finns en massa sätt att sänka en story och hur man än vill använda kunskapen så är den bra att känna till.

Praktikanter och färska vikarier tror ibland att alla redaktionella beslut baseras på mångårig kunskap och erfarenhet – ett slags objektiv nyhetsvärdering som man når efter tillräckligt många år i yrket. Det stämmer delvis men många gånger spelar också andra faktorer in. Den som inte tror mig uppmanas att försöka få en reporter med middagsplaner att gå igång på ett komplicerat tips vid 14.30-tiden på fredagseftermiddagen.

Kunskapen om hur man kan sänka stories är kanske allra viktigast för den reporter som vill komma igång med sin egen journalistik, och som måste räkna med att – åtminstone i början – baxa sina stories förbi flera skeptiska grindvakter i redaktionens mer eller mindre invecklade organisation. (Varje redaktion har som bekant minst två parallella organisationer: en formell och en informell. Undantagsvis sammanfallande.) Den reportern vinner mycket på att förstå vad man kan komma att möta – så vederbörande kan förbereda svar och motstrategier.

(Kunskapen kan förstås även nyttjas av en karriärinriktad reporter som saknar egen kompetens men ser möjligheter till framsteg medelst dissning av driftigare kollegor. I så fall blir mitt argument att det ändå är bättre att kunskapen är väl känd av alla parter.)

Praktikanter och nyutbildade bör läsa extra noga. De kan bli lätta offer när makthavare försöker utnyttja sitt informationsövertag till att sänka storyn. De har inte själva skaffat den berömda magkänslan, och blir därför ofta bortkollrade. Grundregeln är att det aldrig är någon höjdare att komma tillbaks till desken och försöka lägga storyn med argumentet att ”Kommunalrådet (vd:n/ordföranden etc) säger att det här inte är nåt konstigt.”

Självklart ska också påpekas att varje story både kan och bör granskas kritiskt och konstruktivt under både idé, research och utgörning, utan att det för den skull blir någon sänkning. Det speciella om man verkligen vill sänka handlar om ett avvaktande skeptiskt tonfall i kombination med frågeställningar som är svåra eller (helst) omöjliga att besvara under givna förutsättningar. Då lyfter du ifrågasättandet från att gälla detaljer i storyn till att gälla storyn i sig – alldeles oavsett substansen i din kritik.

Här således – 30 effektiva sätt att sänka stories:

  1. ”Men är vi verkligen säkra på det här?” – används med fördel när storyn är komplicerad och chefen stressad. Rädslan för en rättelse kan ofta slå ut längtan efter scoop.
  2. ”Men är det så konstigt egentligen?” – ett argument som alltså ofta används av makthavare, vars reflexsvar på ifrågasättanden alltid inleds med orden ”Det här är ju inget underligt…” En svarsstrategi som ibland når ända in på redaktionen.
  3. ”Men varför skulle dom ljuga?” – används av journalister med stark auktoritetstro. Kan vara effektivt på en redaktion med liten erfarenhet av granskande journalistik.
  4. ”Men varför skulle dom inte ljuga?” – används av folk som uppfattar sig själva som kallhamrade, cyniska sanningssägare. Ifrågasätter ofta stories som avslöjar omoraliskt agerande hos företag eller politiker. Ifrågasättaren har själv sällan avslöjat någonting – det behövs ju inte när man redan genomskådat allt.
  5. ”Men är det här så speciellt egentligen?” – används om stories som berör många människor.
  6. ”Men hur många berörs egentligen av det här?” – används om stories som berör få människor.
  7. ”Borde man inte göra något mycket större på det här?” – används om enkla stories man inte vill ha ut den aktuella dagen.
  8. ”Borde man inte ta ner det här till en rak enkel nyhetsgrej?” – används om komplicerade stories man inte vill ha ut den aktuella dagen.
  9. ”Skulle man inte behöva fler exempel?” – används om stories där vi bara har ett case (som tog en månad att övertala).
  10. ”Borde man inte koncentrera på en person?” – används om stories där vi har flera case.
  11. ”Ska vi verkligen göra sånt här?” – används om stories i ämnen redaktionen inte bevakat tidigare (lägg gärna till tonfall som antyder ”Kvällstidning”, ”Ekot” eller någon annan sorts journalistik ni inte vill ägna er åt).
  12. ”Har man inte sett det här några gånger nu?” – används om stories i ämnen redaktionen bevakat tidigare (lägg gärna till en formulering om att vi ju faktiskt pratat mycket om förnyelse i ämnesvalen).
  13. ”Men skulle man inte vilja ha några fler aspekter?” – används när storyn är rak och enkel.
  14. ”Känns det inte väldigt spretigt?” – används om stories som har flera aspekter.
  15. ”Behöver man inte åka dit?” – används när redaktionen har liten eller ingen resbudget.
  16. ”Vill man inte ha en siffra på det?” – används om stories där det är svårt eller omöjligt att få fram siffror.
  17. ”Men berör det här verkligen vanligt folk?” – används om stories med många elitpersoner (experter, makthavare etc) och elitdokument (utredningar, rapporter etc).
  18. ”Men är det här en nyhet?” – används om stories som saknar elitpersoner och elitdokument.
  19. ”Behövs det inte en tesdrivare?” – används om stories där ingen uttryckligen säger ”Det här är för djävligt!”, t ex en representant från en intresseorganisation.
  20. ”Blir inte det här propaganda för deras sak?” – används om stories där det finns en tesdrivare, t ex en representant från en intresseorganisation.
  21. ”Blir inte det här kampanjjournalistik?” – används om stories där vi själva är tesdrivare.
  22. ”Känns det inte lite svajigt?” – används om stories som andra redaktioner tagit fram.
  23. ”Har vi verkligen kommit ända fram?” – används om stories som vi själva tagit fram.
  24. ”Saknar man inte en expert/case/ansvarig/reaktion/barnfamilj…?” – används om stories som inte innehåller mängder av röster.
  25. ”Borde man inte renodla?” – används om stories som innehåller mängder av röster.
  26. ”Känns det inte lite bildfattigt?” – används om stories som handlar om abstrakta ämnen som är svåra att bildsätta.
  27. ”Går man inte igång mer på den här grejen?” – används för att lyfta fram en alternativ story. (Kompletteras med fördel med antydningar om att många andra – vänner, familj, folk i sociala medier… – delar ens bedömning.)
  28. ”Men vill man inte höra NN?” – används om stories där NN inte är med.
  29. ”Är inte NN lite uttjatad?” – används om stories där NN medverkar.
  30. ”Var inte gårdagens jobb väldigt fullmatat?” – används om uppföljningar.

Vilka är dina bästa sätt att sänka en story? Dela med dig i kommentarsfältet.

Så hittar du nyheter – 10+1 metoder som fungerar

För några år sedan kunde man säga att varje redaktion med självaktning letade egna nyheter för att profilera sig.

I dag kan man nog säga att varje redaktion med avlönade journalister letar egna nyheter för att överleva.

Man har inte råd att betala folk för att producera material som inte är unikt – i synnerhet inte som originalmaterialet bara befinner sig ett klick bort för publiken.

Huruvida egen journalistik kommer att rädda redaktionerna återstår att se, men så länge de finns kvar föreligger fler skäl än någonsin för den enskilde reportern att skaffa sig goda verktyg i den egna nyhetsjakten.

Dessutom, påpekade en klok praktikant för mig, finns det ett extra stort sug efter nyhetsverktyg bland just praktikanter – eftersom de sällan får några självklara utlägg i början, och därmed paradoxalt nog är mer utlämnade till egen nyhetsjakt än erfarna reportrar.

Därför här: tio metoder att hitta nyheter. Metoder som funkat för mig i tjugo år – och som säkert också funkar för dig under överskådlig tid framåt:

1. Se dig omkring!
Den hyllade grävchefen Hans Peterson Hammer på svt:s Västnytt brukar citera ett stycke från Vilhelm Mobergs Soldat med brutet gevär där en ung reporter blir uppläxad av en äldre redaktör för att han saknar ”tidningsmannens blick”. Han har missat både ett hål i gatan och en stängd fabrik trots att han passerat dem varje dag på väg till jobbet, och trots att båda förstås bär på nyheter.

Det ligger mycket i det där. Jag har ett antal gånger förbannat mig själv när jag missat saker som borde väckt min professionella nyfikenhet.

Det kan handla om så konkreta saker som ett hål i gatan, men också om digitala fenomen: en bloggpost som plötsligt sprids som en löpeld – eller ett Youtubeklipp som dyker upp gång på gång i Facebookflödet.

När det gäller webbfenomen kan man nog gissa att en yngre praktikant genom sina nätvanor upptäcker dem före redaktionens seniorer, och tipset till praktikanten blir förstås att dra nytta av detta digitala försprång. Om det är en redaktion med dålig koll, skakigt själförtroende och stor nervositet inför ”allt det där nya som vi borde ha börjat jobba med för länge sen men inte riktigt kommit igång med”, så kommer nyhetströskeln dessutom att vara härligt låg.

2. Fråga!
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: främsta skälet till att vissa journalister inte får några nyheter är att de inte frågar efter dem. Det gäller på Twitter och det gäller offline.

Orden ”Vad har ni på gång annars då?” ska komma som en ryggmärgsreflex efter varje avslutad intervju. Men det räcker inte, du ska förstås fråga många fler än dem du redan råkat intervjua!

En kollega som tog en halv arbetsdag till att besöka länsstyrelsens olika kontrollavdelningar fick med sig inte mindre än tre olika nyheter hem, som alla kunde toppa olika svt-sändningar under de följande veckorna.

Flera av mina bästa tips har jag fått från folk jag lämnat mitt visitkort till – och ibland kan det ha gått flera år innan jag hört av dem. Man kanske inte ringer förrän det verkligen bränner till: när den höga politikern misstänks för korruption och försöker tysta ner det, då ringer den annars helt lojale kommuntjänstemannen upp den där reportern man fick kortet av för länge sen… (Jo, det har hänt.)

Visitkort är en självklarhet. Om du som praktikant eller vikarie inte får redaktionen att beställa dem åt dig ska du tillverka egna, det är lätt gjort via nätet eller med egen skrivare.

3. Hitta nästa steg!
Väldigt många stories följer ett bestämt mönster, där det är fullt möjligt att på förhand räkna ut vilket nästa steg blir. En alert reporter identifierar detta, och ser till att detta steg blir en egen nyhet.

Man kan se nyhetens väg som en klocka. Vid midnatt uppenbaras ett missförhållande, som kan vara allt från en trasig väg till en internationell mutskandal.

Vid klockan två kommer någon att ha reagerat på missförhållandet och krävt en utredning. Vid fyra är utredningen igång.

Klockan sex presenterar utredningen sitt förslag och redan till sju har det hunnit komma reaktioner på densamma.

Till klockan nio kommer de ansvariga att ha lagt fram ett åtgärdspaketet som ett resultat av utredningen och vid tio kommer reaktionerna på detta paket.

Och när klockan åter slår tolv är förändringarna genomförda och visar sig i sin tur få nya konsekvenser som startar ett nytt varv på klockan.

Många många nyhetshistorier följer denna utstakade väg. Ibland är det väldigt tydligt som i fråga om rättsfall eller statliga utredningar, ibland sker framåtrörelsen långsammare, krokigare och mindre förutsägbart. En del frågor tar som vi vet inte fart förrän de uppmärksammas av journalister, andra kan hinna gå flera steg och vi upptäcker inte hoppet förrän efteråt.

Principen för en nyhetsjägare är förstås att identifiera skarvarna och hela tiden hitta nästa steg. Har någon politiker misskött sig? Kolla med åklagaren om det kan tänkas vara olagligt! Har åklagaren beslutat om en förundersökning? Kolla med politikerms partikamrater om förtroendet kvarstår! Har politiken avgått? Försök ta reda på vilka som är kandidater att efterträda…

Och det behöver absolut inte handla om brott eller skandaler. Är det högt söktryck på ortens högskola? Då kan man sannolikt anta att det kommer att råda brist på studentbostäder – eller i alla fall att studentkåren kommer att vilja varna för detta! Och efter en sådan varning kan man räkna med politiska reaktioner, kanske till och med politiska beslut. Och när byggandet kommer igång uppstår frågan om var de nya studentbostäderna ska byggas. Ofta uppstår protester, och då är klockan inne på ett nytt varv…

Enkelt uttryckt är nästa steg alltid svaret på den fråga du i morgon kommer att vara irriterad över att konkurrenten ställde. Försök att själv komma på den frågan i dag i stället och du har tagit ett stort steg som nyhetsjägare.

4. Håll koll på på gång!
Det ligger alltid mängder av nyheter i stöpsleven, ofta har de till och med spikade datum.

För en praktikant kan upptäckten av redaktionens dagbok vara ett omskakande ögonblick. Nyheterna kommer alltså inte samma dag utan redaktionen känner till dem långt i förväg??!!

Detta gäller bara vissa sorters nyheter. Sommartal, kulturfestivaler, planerade presskonferenser, utredningar… Mindre förutsägbara är de spontana utspelen, andras nyheter, brott och olyckor…

Nyhetsjägarens viktiga insikt är att andra aktörer också har dagböcker (eller kalendarier, vilket väl egentligen är ett mer korrekt begrepp). Och att redaktionen garanterat inte har koll på alla som kan tänkas vara av intresse.

Ring tre myndigheter, tre forskningsinstitutioner och tre intresseorganisationer och ställ frågan vad de har på gång för de närmaste veckorna. Jag kan lova att du får en handfull bra nyhetsuppslag. Minst en grej kommer att vara alldeles på gång att presenteras. Och då har du nu ett guldläge som reporter: du har redan visat att du är intresserad av ämnet, och bör kunna börja förhandla dig till en förhandspublicering. Samtidigt som du är tillräckligt tidigt ute för att hinna sätta dig in i ämnet och ställa relevanta frågor kring materialet.

5. Kolla vad folk är arga på!
Sverige har många myndigheter dit folk hör av sig med sina klagomål. Jag brukar kalla dem förkortningsmyndigheter: JO, DO, KO osv.

Om du är ämnesreporter är ditt myndighetsval ofta självklart. Om du är lokalreporter är det också självklart men från ett annat håll: du vill få veta om det finns folk som klagar från ditt område!

När jag började som journalist hade jag en faxmall till ”förkortningsmyndigheterna”. Den såg ut ungefär så här:

Till diariet

Hej, jag önskar ta del av eventuella anmälningar som inkommit till er myndighet under den senaste tvåmånadersperioden och som innehåller något av följande ord: Örebro, Karlskoga, Hallsberg…

Orterna kunde bytas ut beroende på vilken redaktion jag jobbade på, men innebörden var densamma: skicka mig de aktuella ärenden som berör dessa ställen!

I dag skickas såna önskemål lämpligast per mejl (man kan skicka till myndighetens allmänna ”info”-adress och skriva ”Till registrator/diarium” i ämnesraden) och hos en del föredömliga myndigheter kan man rentav göra egna sökningar – till exempel hos Konsumentverket och Skolverket. (Bonustips: läs sökhjälpen om sån finns. Eller testa att göra sökningen Örebro respektive %Örebro% hos Skolverket.)

Det är förstås extra viktigt att icke avgjorda ärenden nyhetsvärderas – och i många fall också trovärdighetsbedöms. Men ibland får man bingo: jag minns att jag som ung reporter på Jönköpings-Posten fick en anmälan från en kvinna som hävdade att hon fått sluta ett jobb för att hon blivit gravid. Det var en intressant historia i sig, som hade kunnat sluta som såna historier ofta slutar – med ord mot ord – om det inte varit för att den här kvinnan också hade en telefoninspelning med arbetsgivaren som bekräftade hennes påstående. Nyheten fick genomslag långt utanför JP; fortfarande flera år senare hörde jag inspelningen användas av rikskollegor i granskande tv-reportage.

6. Ta reda på hur det blev!
Journalister gillar ska-nyheter. Historier om att någon påstår att något ska ske (pensionärer ska få lägre skatt, ett nytt projekt ska hjälpa ungdom på glid, industrin ska få hjälp av en ny myndighet…) är ofta snabba och enkla stories – som dessutom inte kräver någon faktakontroll eftersom det påstådda ännu inte ägt rum.

Jag har personligen stor sympati för de reportrar som då och då föresätter sig att göra blev-journalistik. Hur blev det egentligen? Fick pensionärerna mer pengar i plånboken? Hur många färre ungdomar hamnade i trubbel efter det nya projektet? Hur mycket hjälp har industrin egentligen fått av den nya myndigheten?

Ofta kräver det inte ens någon tung granskning av reportern. Utvärderingsrapporten ligger där på kommunkontoret. Men man har av någon anledning valt att inte hålla någon presskonferens om den.

Storiesarna att kolla upp hittar du t ex i ert eget arkiv. Genom att välja de ska-historier som finns där får du också ett gratis reliefmaterial i form av fjolårets citat, ljud och bilder!

(Bonustips: en av de vanligaste utvärderingsresultaten är att man ”inte kan säga” om en viss satsning gett ett visst resultat, eftersom det ”är så komplext”. Därför ska du göra till en vana att alltid fråga så här när du besöker ska-presskonferenserna: På vilket sätt kommer man att konkret se skillnaden när det här projektet är över? Vilken parameter kommer att vara annorlunda? Hur snabbt kommer den att ha förändrats? Sedan sparar du originalintervjun!)

7. Hitta siffran!
I Sverige finns många siffror och mycket statistik. En stor del av dem omfattas av offentlighetsprincipen utan att för den delen någonsin presenteras på någon presskonferens.

Om du har ett angeläget ämne som du gärna gör reportage om, men som behöver understöd för att slå sig in på ettan eller löpet – börja leta en siffra!

Det här är förstås en klassiker men mitt intryck är att många journalister ändå är rätt begränsade på detta område. Man kanske frågar den intervjuade experten om det finns någon statistik på området, eller så gör man en pliktskyldig sökning på SCB:s hemsida.

Det räcker förstås inte! Siffror kan se mycket olika ut, och på samma sätt som du har en hel arsenal av metoder för att hitta personer måste du ha åtminstone en solfjäder av frågor för att söka siffror:

Hur utvecklas ditt fenomen? Om du skildrar en kritiserad bransch kanske Konsumentverket kan ställa samman antalet anmälningar de fem senaste åren.

Hur ser skillnaderna ut? Finns det stora regionala skillnader i hur vanligt detta är? Det enskilda landstinget kanske inte gärna jämför sig med andra, men relevanta jämförelsetal kan finnas hos t ex Socialstyrelsen.

Jämförelsetal? Ska myndigheten skära ned personal samtidigt som man satsat stora pengar på firmafest för skattepengar? En drastisk jämförelse med ”helt andra” siffror kan förstärka din nyhet rejält. När vi gjorde en uppföljande granskning av Fas 3 i våras, visade det sig att arbetsmarknadsåtgärden i dag sysselsätter fler personer än antalet anställda i våra största privata företag. Det var en jämförelse som fick rejält genomslag och skapade starka reaktioner. Vi har förstås aldrig påstått att Fas 3 är ett företag – men jämförelsen gav en för många hisnande insikt om storleken hos den kritiserade arbetsmarknadsåtgärden.

Absoluta tal? Ibland behövs det faktiskt inte några referenser för att en siffra ska bli en nyhet. Det kan handla om en siffra som helt enkelt aldrig tidigare varit känd, exempelvis Så många skolor är i fara när kommunens budgetförslag börjar läcka ut.

Kom också ihåg att det alltid finns minst ett ställe till att leta efter siffror hos. Du har frågat lokalt – kanske statistiken finns på riksnivå? Du har fått svar hos den nationella myndigheten – finns det EU-siffror? OECD? FN? Även internationella myndigheter och organisationer är kontaktbara och har pressavdelningar som kan hjälpa till. (Och deras svårgreppbara webbsajter går att översätta!)

Om det visar sig totalt omöjligt att hitta siffror i ämnet bör du fundera på om inte detta är en del av storyn. Är det verkligen så att ingen har koll på utvecklingen inom detta viktiga ämne? Att våra makthavare bara tycker en massa saker utan att egentligen ha något underlag?

8. Ta reda på varför det står still!
Det har gått ett år sedan utredningen låg färdig, och du blir alltmer frustrerad över att du inte kan hitta någon nyhet i utvecklingen sedan dess. Förslagen var ju skarpa och tydliga och välkomnades av alla parter!

Då är det dags att som reporter vända på frågan: varför står det still? Var hackar det i maskineriet?

Trots att det gått ett år sedan… är en ganska bra öppning, och kan du dessutom berätta om fördröjningens förklaring så har du definitivt en story.

För snart tio år sedan gjorde jag ett reportage om att SJ:s utlovade restidsgaranti var kraftigt försenad. Konsumentverket var kritiskt och vi hade fått en intervju med ansvarig SJ-chef. Förklaringen till förseningen visade sig vara – ett borttappat papper. SJ-chefens flackande blick när han skulle förklara detta är fortfarande det folk minns från det inslaget.

9. Ta reda på forskningsläget!
Forskningsrapporter inom ditt ämnesområde kan å ena sidan vara ”på gång”, och går i så fall in under punkt 4 ovan. Men de kan också vara publicerade men inte särskilt uppmärksammade – något som faktiskt gäller merparten av alla forskningsrapporter som skrivs!

Om du som reporter hör av dig till en forskare två månader efter att denne avslutat sitt arbete, så kommer du att uppleva en alldeles särskild form av tacksamhet. Äntligen någon som intresserar sig för mitt ämne… Och själv kommer du att vara tacksam över ett forskningsresultat som kan ge nyhetskrydda åt din angelägna story.

(Några bra sökverktyg för forskning är Google Scholar, Uppsatser.se samt frågelådan Expertsvar hos Forskning.se.)

10. Sortera om mejlboxen!
Ja det är på allvar. Om du sorterar om din mejlbox (tillfälligt) så inte de senaste mejlen kommer överst, så är chansen stor att du hittar nyheter. Vänd på ordningen så de äldsta kommer överst – eller kör på bokstavsordning i stället!

Om du letar runt lite nu kommer du att hitta påminnelser om stories du kollade för ett halvår, ett år eller två år sen. Och där du fick svaret att Jag är inte riktigt färdig med rapporten än, återkom om ett halvår!

I den perfekta av världar har detta antecknats av dig i redaktionens dagbok, men ofta har man i sin stress och besvikelse glömt att göra den där noteringen. Man var helt fokuserad på dagsjobbet och den research och de intervjuer man till slut ändå fick loss. Dåets besvikelse motsvaras av nuets glädje: det nu som är mejlets om ett halvår…

11. Gör om andras nyheter! (Lite fusk men ändå.)
Jo, jag vet. Denna bloggpost ska handla om de egna nyheterna. Men om du tillåter dig att säga ”nyheter nya för min publik” så har du också en annan källa, som kan vara nog så givande i ett tufft läge: andra medier!

Och nu menar jag inte DN-toppen som redaktionen förtvivlat försöker hitta ett Hur här?-perspektiv på. Nu menar jag artikeln i dataspelstidningen som berättar om spelutvecklaren som kommer från er kommun. Eller fackförbundstidningen som hänger ut en arbetsgivare från ert område som en av landets sämsta när det gäller arbetsmiljö.

Eller omvänt, om du sitter på fackförbundtidningen vill du veta vad lokaltidningarna skriver om er bransch. Skriver du om dataspel vill du hitta historier med beröring på ert område utanför den branschpress som alla andra redan sekundbevakar.

(Ett lätt sätt att skaffa sig koll så där på kors eller tvärs – riks/lokalt, nisch/allmänt osv – är ju att sätta upp några smarta sökningar i Google Alerts. På Twitter använder man förslagsvis Tweetdeck eller något annat verktyg som tillåter permanenta sökningar.)

Jag föreslår att du jagar nyheter ämnesbaserat. Försök inte hitta nyheter överallt om alla tänkbara ämnen samtidigt, utan nischa dig mot ett någorlunda avgränsningsbart ämnesområde, även om du jobbar som allmänreporter. Det kan vara en kommun eller en bransch, en kulturyttring eller en modestil. Låt det avgöras av vilken redaktion du sitter på, och vad du själv är intresserad av!

Om du testar mer än en av de ovanstående metoderna i dag kan jag lova att du hittar en nyhet. Innan du springer till desken måste du emellertid ställa en kontrollfråga: hur vet jag att min nyhet verkligen är ny?

Tre enkla svar lyder: kolla arkivet (då ser du om den egna redaktionen tagit upp den), sök på nätet och i externa mediearkiv (då ser du om någon annan tagit upp den), och fråga en handledare, kollega eller arbetsledare. I den ordningen.

Kom till sist ihåg att nyhetsvärdering alltid är relativt. Den dag då flygplan flyger in i skyskrapor hjälper det inte om du hittat världens korruptionsskandal hos den stora myndigheten, medan det enklaste åsikts-utspel kan bli en självklar och hyllad topp den där sega sommardagen då det offentliga Sverige tagit semester. Dessutom skiljer sig ofta värderingen mellan olika arbetsledare, beroende på läggning, intresse och humör. Detta är omständigheter man får acceptera – och i bästa fall utnyttja; mer än en sommarvikarie har gjort succé genom att ösa på med egna nyheter under de ”torra” månaderna.

Till ämnet nyhetsjakt lär vi återkomma, här hittar du våra andra poster i ämnet!

Prata i stället för att läsa

Mikrofon i speakerbås
Vifta, le och var dig själv i speakerbåset, så blir det bäst.

Som ny tv-reporter är det en svår balansgång mellan att lära sig av dem som redan kan yrket och att tappa sin identitet.

För man vill ju så gärna göra rätt. Man vill vara professionell och seriös och låta som dem på tv-nyheterna. Problemet är bara att alla till slut låter likadant. Och för den som tänker sig det som något slags karriärboost kan det ju vara intressant att tänka på att storheterna ofta är personligheter med speciella särdrag som man minns.

Om man kört på i något slags mainstreamträsk under sina första år på jobbet, blir det nog lite kämpigt att vakna upp en vacker dag och plötsligt byta stil. Då är det nog enklare att bara var sig själv från början.

Då det gäller att vara sig själv tänker jag i det här fallet mest på språket. Som public service-reporter begränsas man förstås av – fullkomligt rimliga – ramar som saklighet och opartiskhet, men man kan låta engagerad på rösten, växla tonfall och stå för sin dialekt också inom dessa ramar. De gör ju bara utmaningen intressantare!

Det är klart att publiken kanske första och andra gången reagerar på din kraftiga dialekt. Det är klart att människor kanske hör av sig. Men det är också klart att de vänjer sig. Det är klart att om vi som journalister vill öka människors kunskaper om det samhälle och den värld de lever i – så tål de nog båda elementa som att människor på olika platser i Sverige pratar lite olika, och opinionsundersökningar, reporäntehöjningar och politiska skandaler.

Då du står där i speakerbåset – glöm då inte bort vem du är och hur du faktiskt pratar. Lägg till några småord i ditt manus, några ”så” och några ”men”.

Jag har hört några få människor som verkligen säger ”dock” och ”sådan” – men de flesta skulle ha börjat meningen med ”men” i stället, och faktiskt sagt ”sån”. Ingen tror att du är dum i huvudet (huvet!) för att du inte låter som en fackbok i statskunskap.

Vifta lite. Rör på armarna. Gestikulera. Och är nyheten positiv – le. Testa. Det hörs att man ler.

Och om du jobbar med TV – glöm inte det. Du behöver inte säga allt. Mer än du tror syns på bilderna.

Läxor om rykten och sociala medier

I kväll bidrog jag till att sprida ett felaktigt rykte på Twitter. Ett konto jag uppfattade som Sky News officiella spred en fejkad nyhet om att Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher skulle vara död. Och jag spred vidare, och tipsade dessutom kollegorna på @svtnyheter:

Galet genant förstås, och farligt nära tjänstefel eftersom jag tillhör de få twittrande journalister i Sverige som har min arbetsgivares uttryckliga uppdrag att agera i sociala medier – och därmed inte har den gängse ”Mina tweets är inte min arbetsgivares”-disclaimern på min profilsida.

Extra genant eftersom jag det senaste dygnet spridit denna utmärkta text från Nick Näslund alias Mediamänniskan, där han som det första tipset under den första tipskategorin skriver ”Publicera inte om det råder osäkerhet”.

Ännu mer genant eftersom jag under dagen också tipsat @svtnyheter om Apples påhittade specialskruv vilket resulterade i en mycket intressant artikel om ryktesspridning på nätet.

Och vad ännu värre är: jag brukar själv föreläsa om dessa frågor, och brukar lista tre regler för hur man kontrollerar konton:

1) Fråga den föregivna kontoinnehavaren (ring kommunalrådet).

2) Kolla vem som länkar till kontot (kolla kommunalrådets officiella sida och se om det länkar till Twitterkontot).

3) Vid osäkerhet: dubbelkolla (ring kommunalrådet om det på Twitter plötsligt vill störta staten).

I kväll kan man väl säga att jag bröt mot typ alla tre. Och jag önskar jag kunde säga att det var ett medvetet experiment, som den smarta bluffspridningen av Apples ”skruv”.

Men det var det inte. Det var ett misstag, som jag i efterhand möjligen kan koppla till följande logiska felslut:

När man som jag använder Tweetdeck dyker det första avsändarkontots logga upp i ”flödet”, oavsett om det är ett original-tweet eller ett retweet.

I detta fall glömde min hjärna detta faktum. Och tänkte i stället (väldigt snabbt): ”Det där kontot måste jag ha kollat eftersom jag följer det…” (Precis som är fallet med många redaktionskonton jag följer.)

Och det var ju dumt.

Jag ber härmed retweetarna om ursäkt.

Jag borde naturligtvis ha kollat kontot (verkar numera raderat) – och Sky News webbsida, som visade sig inte säga ett ord om saken.

Kritiken slår mot mig och andra som tryckte på RT. Däremot skulle jag inte säga att kritiken självklart slår mot Twitter som kommunikationskanal. Twitter-communityn var väldigt snabb att reagera: inom några minuter fick jag ifrågasättanden:

Precis som i fallet med ryktena kring den ”svenske” självmordsbombaren tidigare i sommar, var ”Twitter” lika snabbt att sprida dementin som att sprida den felaktiga uppgiften. Så den som ”följde flödet” kunde snabbt korrigera felaktigheter. Och den som följde mig kunde se de felaktiga tweetsen följas av en lång rad dementier.

Problemet är att spridningen fortsätter långt bortom ”min” kontroll. Bland folk som inte följer mig utan följer någon som råkat RT:a mig. En process där konton som mina blir avgörande spridningspunkter, på grund av kombinationen många följare + hög trovärdighet. Ett förtroendeproblem som formulerades så här av @deeped Niclas Strandh:

Och sen hade jag tänkt avsluta detta inlägg med något uppmuntrande om att ”tradmedia” ändå klarat kvällens test (dvs vi kanske twittrade men vi publicerade inte på nyhetssidorna). När @ulfbjereld förstör glädjen:

Ulf Bjereld om Skövde Nyheter Thatcher
Ulf Bjereld om Skövde Nyheter Thatcher

Som dessutom visar sig stämma:

Skövde Nyheter
Skövde Nyheter om Margaret Thatcher

Verkar som vi är många som ska lära läxor i kväll.

Uppdaterat 120815 (em): Jag kom på att det faktiskt finns en konkret sak man kan göra för att åtminstone undvika just mitt misstag, och det är att på ett tydligt sätt försöka skilja ut de Twitterkonton man själv verifierat från alla de man ”bara” följer. Detta kan göras enkelt genom att de placeras i en separat Twitterlista (tips och instruktioner finns t ex här), och om man sedan använder till exempel Tweetdeck kan denna lista få en egen kolumn. Det är ingen bombsäker metod (konton kan kapas och betrodda konton kan – som vi sett – sprida felaktigheter) men det skulle i vart fall ha förhindrat mitt eget misstag i går kväll. En klen tröst kan tyckas, men bloggen heter ju Journalisttips så detta får väl ses som ett sådant – till mig själv och andra.

Gärna en fråga – men först ett varför

Varje redaktion med självaktning har i dag en Facebooksida och ett Twitterkonto.

Väldigt ofta används dessa för att efterlysa reaktioner.

”Vad tycker du?” avslutar en stor mängd journalistiska statusuppdateringar på Facebook. ”Vad ska vi fråga NN?” kan vara en typisk fråga på Twitter.

Detta är utmärkta exempel på en öppnare journalistik i de sociala mediernas tidevarv.

Men det är bara halva läxan.

Återstår att besvara frågan: vad gör vi med det vi får in? Hur använder vi läsarnas frågor för att bygga intervjun med kommunalrådet? Hur utnyttjas kraften i Facebook-reaktionerna i morgondagens uppföljande reportage?

Mer än en gång blir svaret tyvärr ”inte alls”. Intervjun läggs upp som vanligt i dialog mellan ett par-tre personer runt desken, uppföljningen spånas fram på morgonmötet mellan de vanliga hjärnorna. Den uppkastade frågan blev ett löfte om ett gehör. Det genomtänkta svaret föll i glömska i samma ögonblick det lämnades.

På så sätt byggs inga relationer. Och i det läget kanske man bör fundera på varför man ställer frågan till att börja med.

(Och ja – vi vill ha dina synpunkter och tankar kring detta ämne! Fyll på i kommentarsfältet – vi läser och tvekar inte att komplettera eller korrigera inför andras klokskap.)

Tagga och pinga

Jag gissar att åsikterna går isär, men i mina ögon är de flesta journalister alldeles för försiktiga när de försöker nå ut på till exempel Twitter.

Det taggas och pingas alldeles för lite.

Nej, hashtaggarna är inget mystiskt kodspråk. De är sökord som blir till länkar och därmed skapar helt nya kontaktytor – intressestyrt i stället för styrt av vilka man råkat trycka ”Follow” på.

De som följer vissa taggar (eller för den delen sökord utan fyrkanter) gör detta för att de vill ha koll på sitt ämne. Vi gör dem helt enkelt en otjänst genom att inte använda taggen. Och vad värre är – vi gör oss själva och vår angelägna nyhet en otjänst.

Pingen då. Att nämna en speciell person (eller ett officiellt konto typ @svtnyheter) för att påkalla dennes uppmärksamhet. Det är inte heller något fult eller skamfyllt. Det är både begripligt, ofta påkallat och ibland rentav nödvändigt.

Jag har själv aldrig blivit upprörd över att någon pingat mig. Nej, allt jag får tips om gör jag inte nyheter av. Men jag gläds åt att folk ägnar tid åt att uppmärksamma mig på vad som i deras ögon är väsentligheter.

Och jag utgår helt fräckt från att andra resonerar ungefär likadant.

Hur tänker du om # och @? Låt höra i kommentarsfältet.

5 tips för att nå längre på Twitter

Så får du genomslag på Twitter
Så får du genomslag på Twitter

Du vill använda Twitter för att nå ut med dina nyheter. Du har skaffat ett konto, du följer 98 personer men har bara fått 34 följare. De flesta av dessa är kollegor och kompisar. Du håller i princip med om det jag skrev i mitt förra inlägg men du känner dig lite vilse i både metodiken och vokabulären.

Det här är till dig. Fem tips på hur du gör för att nå utanför din egna följarskara:

1. Tagga!
Det betyder att du använder #hashtags, alltså ord med fyrkanter framför (inget mellanslag). Dessa ord blir med automatik till länkar, så alla intresserade av ämnet kan klicka och hitta andra tweets i samma ämne.

Genom att tagga rätt kan du nå direkt till den intresserade publiken, oavsett om de följer dig eller inte. Exempelvis används #svpol om svensk politik, #svkrim om kriminalfrågor och #svmed om medicinfrågor. Enstaka stories kan få egna hashtags t ex #bärplockare eller #fas3. Man kan också försöka uppfinna egna hashtags men det är svårt, tipset är att alltid försöka hitta en redan existerande att haka på.

(Hur vet man då vilken som är ”rätt” tag? Genom att göra en sökning på Twitter kan du enkelt lokalisera tweets som handlar om ditt ämne; då ser du snabbt vilken/vilka taggar som brukar användas.)

2. Pinga!
Det betyder att man skriver ordet ”Ping” följt av ett mention, alltså att du skriver en twitteranvändares namn t ex ”Ping @mickep2”. Används med fördel för att tipsa andra redaktioner och reportrar.

”Ping @mickep2” betyder att jag får upp ditt tweet i mitt mention-flöde, och ”pingen” är en signal om att detta är något jag bör uppmärksamma.

Skillnaden jämfört med att skriva mitt namn i början? Dels att det inte är ett direkt tilltal från dig till mig, utan snarare en knack på axeln för att visa något intressant. Dels att ett ping som inleds med @mickep2 bara kommer att dyka upp i flödet hos de som följer oss båda, medan ping-tweetet kommer att synas hos alla som följer dig – plus förstås följare av eventuella hashtags du använder.

(Vilka ska man då pinga? Mitt tips är att tänka utåt: om du jobbar på en lokalredaktion så fundera på vilken riksredaktion som kan vara intresserad av din story, om du jobbar som allmänreporter så fundera på om det finns någon specialtidskrift som kan tycka att din grej är en grej värd att skriva om. Om du gjort en rak nyhet kanske du ska tipsa en debattredaktion, om du publicerat ett debattinlägg kanske du vill uppmärksamma nyhetsredaktionen?)

3. Ställ frågor!
I ett mer direkt tilltal kan man rikta sig till politiker, intresseorganisationer eller andra aktörer och fråga om deras reaktion på ens nyhet.

Visst – det innebär att en del av nyhetsjakten blir ”öppen” och helt tillgänglig för konkurrenterna, men min erfarenhet är att det också ökar intresset för storyn. En del politiker är mer lättnådda på Twitter än man kan ana. Visar sig intresset vara stort – eller ämnet komplicerat – kan man ju alltid ringa upp för en ”vanlig” kommentar.

Om ansvariga makthavare gång på gång undviker att svara på dina tweets kanske det också säger något om deras inställning – till ämnet eller till Twitter.

(Vilka ska du ställa frågor till? Om det är en egen nyhet har du själv säkert koll på de viktigaste politikerna, organisationerna osv, men även här kan det löna sig att göra en Twitter-sökning för att se vilka som brukar skriva om ämnet.)

4. Berätta om jobbet både före och efter!
Många journalister och redaktioner är duktiga på att (ibland med automatik) skicka ut tweets om sina färdiga artiklar/inslag. Min erfarenhet är att man oftast vinner ännu mer på att berätta om jobbet man håller på med under tiden man gör det, och även efteråt – genom att berätta vilka reaktioner det väckte och hur man funderar på uppföljningar.

På så sätt kan man få ovärderlig hjälp (och tillrättavisningar) av den sociala webben redan före den ”riktiga” publiceringen, och man kan få intressanta reaktioner och tips lång tid efter publiceringen.

(Vad ska man då berätta? Det varierar förstås beroende på storyns karaktär; jag skulle inte rekommendera öppet twittrande om en infekterad vårdnadstvist. Men om du t ex gett dig på att granska det lokala bostadsbolaget skulle jag säga att ett aktivt twittrande långt före publicering kan ge guld till din research.)

5. Retweeta!
Uppträd mot andra som du vill att de ska uppträda mot dig. Finns det en bra story? Tipsa om den. Oavsett om den är publicerad ”inom huset” eller hos nån annan redaktion.

Generositet föder generositet på detta område, och genom att hjälpa kollegorna – kanske till och med värsta konkurrenten – när de gjort något bra, ökar chansen rejält att få hjälp tillbaks när det är det är din tur.