Ett annorlunda Gräv

Terrordådet i Stockholm kom förstås att prägla årets Grävseminarium i Uppsala, där över 500 journalister samlats för kunskapspåfyllning, inspiration och diskussion.

Arrangörerna valde att fullfölja seminariet trots att mångas uppmärksamhet av naturliga skäl hamnade någon helt annanstans än på seminarierna. En rad deltagare försvann för arbete på fredagseftermiddagen, men många av dem var tillbaka på lördagen.

Den kanadensiske journalisten Julian Sher föreläste om intervjuteknik på fredagen när de första rapporterna kom i våra mobiler, åkte till Stockholm för att rapportera för sin hemmaredaktion om terrordådet, men kom sedan tillbaka för att hålla en föreläsning om storytelling på lördagen.

Det blev några kloka förändringar i programmet. Bland annat ställdes fredagskvällens evenemang Late Night Show in, och på en nyinsatt programpunkt diskuterades den granskande journalistikens roll i akuta nyhetslägen.

En hel del av de bästa tipsen ligger redan ute på nätet. Vi har tidigare tipsat om nätresearchgurun Paul Myers fantastiska sida Research Clinic.

Julian Shers utmärkta intervjutips hittar man här.

Här har seminariet lagt in fyra tips om hur man gör en bra radiodokumentär från Susanne Reber.

Några seminarier spelades in av Kunskapskanalen och kommer så småningom att kunna kollas i efterhand.

Tidningen Journalisten har en läsvärd rapportering från Gräv 17. Läs reportaget om grävarna på Norra Halland som trots sina milt uttryckt begränsande resurser (en upplaga strax över 10.000) lyckades ta hem en guldspade för sin granskning av missförhållanden på ett familjehem.

”Dessa två reportrar utgör så gott som halva redaktionen” säger en imponerad Bertholof Brännström, ordförande för guldspadejuryn, i en kommentar.

Hela den prisade granskningen kan läsas här.

Nästa år arrangeras Gräv i Helsingborg, under ledning av Emma Johansson som leder HD Sydsvenskans grävnav.

Uppdatering 170417: Upptäcker att Sveriges radios utmärkta projekt Medieormen ägnat ett helt poddavsnitt åt Gräv 17, liksom en alldeles förträfflig rad bloggposter, där man bland annat kan ta del av det viktigaste från My Vingrens inblick i darknet och Marja Grills föreläsning om vardagsgräv

Ses vi i Uppsala?

Festen i all ära, men det är i kaffepauserna som det verkligen bränner till.

Den 7-8 april är det dags för årets Grävseminarium i Uppsala.

Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.

Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.

Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.

Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.

Hela programmet hittar du här.

Fyra frågor – ett svar (eller: Så försökte Tomas Tobé skaffa kontroll)

Kontrollbehov?

Ibland är vi människor förutsägbara.

Som journalister vaknar vi till liv när politiker gör fel. Och för politiker tycks det finnas en ryggmärgsreflex att plocka fram Message track-strategin så fort problem ska hanteras.

Ett typexempel är förstås Marja Grills klassiska intervju med dåvarande migrationsminister Tobias Billström (M) om hur han och Carl Bildt, enligt läckta Wikileaks-dokument, uttryckt sig vid en resa till Irak.

Den intervjutekniskt intresserade fick härom dagen ett nytt exempel när SVT:s Malin Ottander intervjuade Tomas Tobé (M) om dennes hantering av SJ-poängen.

Tobé lyckas fyra gånger på rad svara att han borde haft bättre kontroll. Inte alltid dock som svar på frågan.

Men vad var det som gick genom huvudet när du köpte vinet och jordnötterna och returresorna?

– Ja jag borde haft bättre kontroll på att det här är poäng som framför allt har tjänats in via tjänsteresande.

Hade du koll på hur det här poängsystemet fungerar?

– Ja det är ju uppenbart att jag borde haft bättre kontroll på detta, men jag har gjort fel och jag vill absolut göra rätt för mig.

Men visste du hur det fungerade? För om du vetat hur det fungerade så måste du ha förstått redan då att det var fel?

– Ja jag borde haft bättre kontroll på detta. Jag vet ju också att jag har ett sånt här SJ-konto och att man tjänar in poäng på det och merparten kommer ju via tjänsteresande.

Jag tänker att det var ändå sju returresor. Hur kunde det bli så många utan att du stannade upp och tänkte ”Jamen det här kanske inte var så bra?”

– Ja det här handlar ju om att jag borde haft bättre kontroll på hur man använder poäng, och inte sett till så att det här användes på det sätt som det har gjorts, och jag tänker nu rätta till det.

Det verkar som Tomas Tobé åtminstone bestämt sig för att ha god kontroll på sina svar.

 

Så ökar du chansen att hitta en nyhet – med hjälp av citatet från succéfilmen

En bra grundregel.

Det finns en nyckelreplik i fina journalistfilmen Spotlight, där den nya chefen ger redaktionen en elektrisk stöt genom att initiera en första genomgång av handlingarna kring misstänka sexövergrepp från katolska präster.

”Vi måste åtminstone gå igenom dokumenten” säger han i svensk översättning.

Det är en grundregel som kan tillämpas på mer än tunga gräv om sexuella övergrepp från präster.

Vår journalistbloggkollega Nick Näslund har skrivit en utmärkt post om konkreta metoder för idéarbete. Läs den!

Jag kan skriva under på allt som står där, från den inledande betoningen av värdet av ett aktivt idéarbete, till det avslutande rådet att inte ge upp bara för att konkurrenten råkade snuva en på en bra story (i stället ska man göra en ny koll i ämnet några veckor senare).

Dock skulle jag vilja göra en komplettering, som hänger ihop med Spotlight-chefens viktiga råd och som kan tillämpas på samtliga tre konkreta exempel som Nick tar upp på möjliga nyhetskollar inom vårdområdet:

  • Hur ser det ut med personalen på akuten?
  • Hur ser det ut med vårdhygienen på vårdcentralen? 
  • Hur många ambulanser kan åka på larm samtidigt? 

Nick Näslund beskriver helt korrekt hur reportern kan kolla dessa frågeställningar genom att ringa personalchefen på landstinget och fråga om sommarens utmaningar, ringa ”någon som kan hygienfrågor” och höra om eventuella särskilda satsningar inom området, samt ringa ambulansvårdens chef med en undran om eventuella förändringar.

Min Spotlight-komplettering är att det här också handlar om tre tydliga punkter där det mycket sannolikt finns dokument. Allmänna, offentliga handlingar.

Muntliga källor har ju sina svagheter. Dels generellt – att man kan minnas saker fel eller blanda ihop saker i ett stressat samtal med en reporter – och dels specifikt i detta fall – att man råkar vara chef för den verksamhet där reportern undrar om det finns problem.

Det finns en inte oväsentlig risk att chefen du ringer upp inte berättar om – eller åtminstone inte berättar om den fulla vidden av – de problem du ställer frågor om. Även om de skulle finnas och vara stora. (Eller just därför.)

Alltså kan det vara en god idé att också ha med en andra reflex vid nyhetskollarna: Vad finns det för dokument?

Ibland vet du det själv, ibland kan du enkelt ta reda på det genom en googling eller ett andra telefonsamtal – och om tiden är knapp kan du ju också fråga den intervjuade chefen; även om hen kanske försöker bagatellisera problemens storlek i samtalet så krävs det en högre grad av fräckhet för att förneka existensen av allmänna handlingar.

I dessa fall skulle det kunna handla om ett antal olika möjliga dokument.

  • Personalbemanningen på akuten har rimligen utretts inför sommaren, alternativt skrevs det en rapport efter förra sommarens kaos. Och säkerligen har man skickat ut ett mejl till personalen med en beskrivning av läget inför semesterbegäran – som på de flesta arbetsplatser måste göras långt före sommaren.
  • Vårdhygienen kontrolleras rimligen regelmässigt. Om inte kan det finnas anledning att begära ut landstingets rutiner för hur personalen ska agera vid upptäckt av smuts eller regelbrott, samt vilka krav man ställer på städbolaget. Hur ofta måste en sjukhustoalett städas ett vanligt dygn? (Här kan man spåna jämförelser med exempelvis den lokala hamburgerrestaurangens eller bensinmackens toastädrutiner.)
  • Ambulanskapaciteten framgår rimligen av någon typ av beslut, där man bejakat eller avvisat ett förslag om ytterligare förstärkning eller neddragning. Fördelen med ett sådant beslut är att det också pekar ut ett ansvar: var det politiker, eller kanske en hög tjänsteman, som bestämde att vi bara skulle ha en ambulans i området detta året? Det kan mycket väl visa sig att beslutet fattades av just den chef som du har i luren – men som när du ställer den muntliga frågan gärna uttrycker sig oprecist och bagatelliserande (Man tyckte väl inte att det fanns så stora behov…).

Sedan är dokument förstås inte heller allt. När det gäller sjukhushygienen har det gjorts ett antal förtjänstfulla konkreta tester genom året – att journalister helt enkelt besökt sjukhus, i samråd med patienter, och dokumenterat damm på dörrkarmar och smutsfläckar i toastolarna.

Det är en metod som blir ett slags granskning och som kan kräva mer resurser än det normala nyhetsjobbets, men som ändå bör övervägas om ämnet känns angeläget.

Nick Näslunds bloggpost beskriver en första koll, och det råder ingen tvekan om att det snabba telefonsamtalet är nyhetsjournalistens första reflexmetod för att kolla en story. Men för den som vill maximera chansen att hitta en story också där den svarande chefen inte känner ett spontant intresse av att hjälpa till, kan det vara bra att också lägga till frågan från Spotlight bland reflexerna.

Ska vi ge upp? 

Det tillhör inte vanligheterna att en sex minuters video om intervjuteknik blir viral, men nyligen hände det. 
Vox’ genomgång av hur Donald Trumps rådgivare Kellyanne Conway undviker att svara på frågor spreds långt utanför journalistkretsarna. 

Om du till äventyrs inte sett den är den förstås obligatorisk tittning för varje journalist och journaliststudent. Om du sett den en gång så se den igen! 

Jag tycker att videon är lysande i beskrivningen av det undanglidande intervjuobjektets strategier. Däremot är jag inte lika säker på att jag köper slutsatsen att journalister ska avstå från att intervjua denna typ av makthavare. 

Hur ska man då göra? 

De olika intervjuarna i Vox-videon testar olika grepp, men frågan är om de testat allt. Jag har till exempel inte sett att någon konsekvent upprepat en rak och enkel fråga till Conway så många gånger att det blir uppenbart för publiken att frågan inte får svar. 

Samtidigt är det förstås alltid enklare att ha åsikter när man bedömer skeendet på avstånd. Alla som försökt upprepa en fråga femte, sjätte eller tionde gången vet att det kräver väldigt mycket stålsättning, energi och motivation. 

Det finns inget egenvärde i att intervjua varje person som finns tillgänglig för intervjuer. Men det kanske ändå finns ett egenvärde i att inte ge upp hoppet om att få intervjun att blottlägga något intressant bara för att intervjuobjektet är motvilligt. 

Åtminstone inte förrän vi testat varenda metod i boken. 

Här hittar du tipsen om luren som spelar in samtalen 

Vår post om hur man spelar in samtal på mobilen fortsätter vara vår i särklass mest populära text, månad efter månad, år efter år.
Möjligheten till inspelning av samtal utgör också Android-mobilernas kanske viktigaste fördel gentemot Iphone hos just målgruppen journalister. Till och med den mest inbitne Apple-fan tvingas förr eller senare acceptera att det helt enkelt inte går att hitta en app som man bara installerar i telefonen och som sedan spelar in alla in- och utgående samtal. (Så länge telefonen inte är jailbreakad.) (Och nej, om du inte vet vad det betyder så är din telefon inte det.)

Men såna appar finns det till Android-mobiler. Alla funkar inte till alla modeller men det finns oftast någon som funkar bra, eller tillräckligt bra. Väl beprövad är exempelvis Total Recall, och jag har själv även använt Boldbeast med gott resultat.

Dessutom finns ju Android-mobiler av många olika sorter, och i många olika prisklasser. Man kan utan problem hitta en helt okej lur för under tusen kronor i dag, varför mitt standardtips till Apple-fans som inte vill släppa sin Iphone är det följande: lägg några hundralappar på en extramobil med kontantkort, och använd den (med vidarekoppling från ditt ordinarie nummer) när du vill ringa och ta emot samtal som du vill ha inspelade.

Försäkra dig före köpet om att någon av inspelningsapparna fungerar på just den modell du vill köpa; det brukar enkelt gå att googla sig fram till svaret, alternativt kolla informationstexter och användarkommentarer i Google Play.

När du sedan gjort detta – eller tagit det mer drastiska steget och bytt ut din ordinarie mobil mot en Android – kan du också passa på att dra nytta av några andra egenheter med Googles operativsystem. Självklart kommer det att vara en tröskel att lära sig ett nytt system, men tröskeln kan slipas ned en hel del med inspiration och hjälp med tips, trick och smarta funktioner.

Några av dem är mer användbara för dig som journalist (exempelvis möjligheten att finjustera sekretessinställningarna på ett sätt som gör att telefonen blir svår att ta sig in i för en tjuv, men samtidigt hyggligt enkel att använda för dig), andra tillhör mer kategorin ”roligt” eller möjligen ”roligt men ska inte användas av en journalist”.

Det finns en rad sidor som listar kluriga tips och tricks, varav den mest omfattande jag hittat kommer från brittiska Guardian. Två andra finns hos PC Advisor och androidpit.com.

Och till sist, från Gizmodo, en artikel som bara beskriver vilka olika gester man kan använda på telefonen. (Men bara det är tolv stycken som you might not know about.)

Gästblogg: Typerna som vill läsa texten

I dag berättar Åsa Erlandson om en speciell kategori av intervjupersoner som alla har att förhålla sig till.

Åsa Erlandson.

Över en natt ville alla plötsligt läsa artikeln i förväg. I bästa fall räddar det reporterns heder. I värsta fall får man en ofrivillig brevvän. Här är typerna som vill läsa texten.

Det var någon gång i början av 2000-talet. Plötsligt dök medietränare upp överallt som gjorde snabba cash på att upplysa sin storögda publik om att de faktiskt kan be att få kolla artikeln i förväg. Det tog skruv. Från att ha varit den upplysta elitens privilegium, ska numera minsta citat granskas.

Själv kände jag mig smått fånig som mejlade iväg raden ”Min mamma” till kvinnan som svarat på vem hon ville pussa i påsk och insisterade på att ”få läsa texten”. Vad gör man inte för att ro hem grejen. Fortfarande anser jag dock att kollegan som intervjuade en person om hur det är att vara kontrollfreak – får skylla sig själv som lät henne läsa texten före publicering.

Många textläsare fattar precis vad det handlar om och bidrar både med fakta och tonträff. Här är de andra.

Texttalibanen
Tror att intervjun bara var en trevlig uppvärmning och skriver rubbet själv. Tar strid om varje kommatecken, ändrar andras citat och kräver att få godkänna samtliga bilder, även de som föreställer byggnader och djur. När texttalibanen mejlar sina synpunkter står hela företagsledningen med på sändlistan, samt pressombudsmannen.

Helst vill texttalibanen komma upp på redaktionen och sitta i knäet på redigeraren hela kvällen.

Paranoida proffset
Texttaliban som har avancerat till nästa nivå. När reportern sätter igång bandspelaren, tar proffset fram sin egen. Hoppar över det där med att läsa texten, som är till för babies, och kräver att den färdigredigerade sidan faxas hem till honom mitt i natten där han sitter jour i pyjamas.

Trygga toppchefen
Har redan sett, hört och sagt allt och är övertygad om sin egen odödlighet.

Trygga toppchefens inställning är konsekvent ”Det där löser du bäst” och borde vara en dröm. Men han går också för långt i sin iver att framstå som laid back och lämnar förtvivlade reportrar i sticket efter att ha slagit fast obegripligheter som att ”Genom att hedga på derivatmarknaden minskar du exponeringen på nersidan”. Journalister som insisterar på få veta vad han menar, hänvisas till sekreteraren Ingeborg ”som vet vad jag brukar tycka”.

Bloggbödeln
Vanligtvis en luttrad kändis som redan försökt allt för att stoppa skvallret i spalterna: vädjat, förhandlat och slutligen hotat. Eftersom inget hjälper mot påstådda skilsmässor och graviditeter, bandar bloggbödeln allt och lägger ut ljudet och utskrifterna på bloggen. Och låter därmed hela världen få ”läsa texten”.

Hemmafixaren
För en undanskymd tillvaro som svagströmsexpert på Elsäkerhetsverket och vaknar till liv när en journalist behöver smälla ihop en faktaruta. Hög av tangenttryckarglädje tar han chansen att skriva om allt, när han ändå är igång. Hemmafixaren återfinns även bland politiker som tycker att ”de ekonomiska ramarna tillåter inte det” är klatschigare än ”vi har inte råd”.

Deadline-dödaren
Överenskommelsen är glasklar: synpunkterna måste in senast klockan 12.00. Men deadline-dödaren låter sig inte stressas i onödan, utan tar den tid han anser sig behöva. En vecka senare kommer en A4 med ändringar i punktform med beskedet att han återkommer med resten. Vid upplysningen om att tåget tvärgått, vill han ha in rättelser.

Flummaren
Insisterar på att få läsa texten och poängterar det flera gånger. Men när artikeln mejlats iväg, blir det tyst. När man ringer upp är svaret svävande: ”Jaha, artikeln. Vilken tidning sade du att det var? Jo, jag läste nog den. Tror jag. Den såg nog bra ut. Tror jag”.

Flummarens kusin silar snacket och sväljer snusket: talar ut om ett känsligt ämne och är väldigt noggrann att framstå på rätt sätt. Samtidigt ska artikeln mejlas till hornybitch666@hotmail.com

Jobbiga journalisten
Värsta sorten, eftersom han vet vad tidsbrist och önsketänkande från redaktionen kan göra. Är också fullt medveten om det som medietränarna aldrig säger – att synpunkterna inte behöver betyda ett dyft.

 

Åsa Erlandson

Texten har tidigare publicerats i tidningen Journalisten.

Därför byggde Reinfeldt-TV på en god idé

Kritiken var inte nådig mot SVT:s försök att låta förre statsministern Fredrik Reinfeldt bli intervjuare. Eller om det nu är samtalspartner han ska vara.

Att det inte blev några tuffa utfrågningar av de tunga tidigare kollegorna kan nog alla vara överens om. Och sedan har det väl också varit glest med det alternativa värde som programmakarna gissningsvis kalkylerat med: snälla men spännande bakom kulisserna-skildringar från toppolitikens insida.

Reinfeldt har enkelt uttryckt varit måttligt framgångsrik med att få intervjupersonerna att (om uttrycket tillåts) öppna sina hjärtan. 

Hursomhelst är kalkylen inte orimlig. Det är faktiskt inte ens orimligt att tänka sig att man kalkylerat med tuffa frågor om känsliga ämnen.

TV-tablåerna innehåller nämligen flera program som har både tuffa utfrågningar och spännande bakom kulisserna-skildringar, och som kommit dit just för att frågorna inte ställs av journalister – utan av kollegor till den utfrågade. Där själva konceptet ligger i att frågorna ställs av kollegor.

Tänk Stjärnorna på slottet eller Så mycket bättre, två programformat som i grunden bygger på samma idé: när framstående personer placeras runt ett middagsbord med mat och vin och given huvudperson så kommer spännande saker att hända. Nya historier kommer att berättas – och svåra frågor att ställas.

Båda programserierna har gång på gång bjudit på sekvenser som drivit huvudpersonen till långt mer känsliga marker än någon journalist lyckats med. Det har på gott och ont varit både tårar och gräl, utfrågningar och uppgörelser.

Man kan förstås ha synpunkter på hur givande varje enskilt samtal är (intresset brukar av någon anledning korrelera ganska exakt med vilket intresse bedömaren har för respektive medverkande artist) men programformatet visar tveklöst att det kollegiala samtalet kan komma längre än den traditionella intervjun.

Så fort det kommer in en journalist i samtalet så blir det ju, på gott och ont, något annat.

Nämligen en intervju, vilket alltid skapar en form av spänning, som i sin värsta form leder den till att intervjupersonen bara ger svar som låter som inövade proklamationer.

(Många journalister försöker på olika sätt minska intervju-känslan och därmed spänningen. Det kan handla om att göra intervjun sittande i stället för stående, eller ställa frågorna under en rundvandring i stället för på en bestämd intervjuplats. Den intresserade kan jämföra Ekots Lördagsintervju med Söndagsintervjun i P1. Den förstnämnda är alltid en klassik och mycket tydlig utfrågning av en makthavare, där båda parter utgår från att den andra är hundraprocentigt alert, exakt och professionell. Den sistnämnda ett tydligt försök att göra något helt annat: en form närmare det vardagliga samtalet, avspänt och personligt – gärna utanför den roll intervjupersonen vanligtvis ikläder sig i offentligheten. ”Personen bakom offentlighetens mask” som programmet formulerar det på sin ”Om…”-sida. När Söndagsintervjuns gäst fräser ifrån inför en obekväm frågeställning blir vi dock påminda om att vi trots allt hör en journalist genomföra en intervju, med allt vad det innebär av vakthållning hos intervjupersonen.) 

Det är nästan omöjligt att komma ifrån den där spänningen. Hur briljant förtroendeskapande vi än blir, så har vi fortfarande en hatt på oss där det står Journalist med tydliga bokstäver och Anything you say can and will be used against you med osynliga bokstäver strax under. Och folk tänker på det hur mycket vi än försöker säga att Det där ska du inte bry dig om!!

Det är omöjligt för en journalist – som inte uppträder under falska förespeglingar – att helt sudda ut sin hatt. Men däremot kan den alltså uppenbarligen försvinna när det är kollegor till intervjupersonen som ställer frågorna. Åtminstone om det är kollegor som man tillbringar dygnets alla timmar med under några dagar på en ö eller på ett slott tillsammans med bara ett team från ett tv-produktionsbolag.

Det är det sammanhanget som gör att du accepterar också de tuffaste frågorna – och rentav svarar på dem.

Och det är därför TV-program som Stjärnorna på slottet och Så mycket bättre fortsätter ge löpsedelsstoff om personer vi trodde sedan länge var genomintervjuade på både kors och tvärs.

Dessa formats framgång gör det alltså inte obegripligt att personerna bakom Reinfeldt-TV haft gott hopp om att samma mekanismer ska sättas igång kring toppolitikens föredettingar när dessa placeras inför tidigare kollegan FR med kameror åt båda håll.

Möjligen kan personerna bakom just detta format också fundera ett varv över vad som skiljer det framgångsrika Stjärnorna-formatet från deras eget.

Dels kan det ju handla om att artister helt enkelt är ett mer extrovert släkte än tidigare toppolitiker – mer beredda att både ställa frågor och bjuda på svar om de mindre smickrande sidorna av sina karriärer.

Eller så handlar allt om sammanhanget. Kanske man nästa gång helt enkelt ska placera FR på en ö eller ett slott med Blair, Rice och Fogh Rasmussen, och låta dem fråga ut varandra över mat och vin framåt kvällen? Låta envar vara huvudperson under en veckas tid, och rentav hylla varandra med nya versioner av huvudpersonens viktigaste anföranden? 

Kanske som när Jill Johnson gav nytt liv åt Tommy Nilssons sönderspelade monsterhit Öppna din dörr. 

Med nya titeln Open Your Heart. 

Favoriterna du säkert läste – och höjdpunkterna du möjligen missade 

Som alla andra lägger vi nu 2016 bakom oss, året då den här bloggen fyllde fyra och skaffade en sökruta. Och erbjöd ännu en rad av råd om förhoppningsvis fungerande journalistiskt hantverk – i viss trots mot alla texter som på andra håll ägnas åt att diskutera journalistikens becksvarta framtid.

När vi tittar tillbaka på året syns tre tydliga publikpeakar: en söndag i maj, en måndag i juni och en måndag i augusti fick vi ovanligt många besökare.

Det hängde ihop med publiceringen av tre populära poster:

  1. Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case, som kanske både tilltalade en utbredd irritation över det ibland enfaldiga case-fokuset (eller rättare sagt: arbetsmodellen ta-emot-en-nyhet-från-en-samhällsaktör-och-jobba-som-ett-djur-för-att-hitta-någon-som-faktiskt-berörs-av-detta-i-stället-för-att-bygga-journalistiken-utifrån-de-berörda) och en mer simpel längtan att slippa ett tråkigt jobbmoment.
  2. Alexander Gaglianos gästblogg om hur man granskar kyrkan, som både var en spännande bakom-kulisserna-skildring av ett av årets mest intressanta journalistiska projekt (förtjänstfullt uppföljt nu i mellandagarna) och en pedagogisk instruktion för envar som vill gräva vidare i Alexanders och Bg Bodins fotspår.
  3. Åsa Erlandsons lätt elaka uppgörelse med krönikörerna från helvetet.

Om detta kan man ju säga några saker. Till exempel att gästbloggar är populära. Och att texter om journalistik läses även under sommarmånaderna. Och att även den krönika som likt Åsa Erlandsons redan publicerats i Journalistförbundets tidning Journalisten kan nå en ny publik bland våra läsare (eller möjligen en nygammal publik som glömt hur rolig den var!).

Utöver dessa tre utmärkte sig bland annat Fouad Youcefis gästblogg om hur man begär ut e-post bland det mest lästa, liksom Emelie Roséns om hur man granskar högskolan, samt de fem tipsen om hur man hanterar intervjupersoner som vägrar sätta ned foten.

Årsstatistiken avslöjar samtidigt obarmhärtigt att allt var bäst förut, alternativt att bloggen har en lång svans (stryk det som ej önskas). För 2016 års mest lästa poster skrevs inte 2016 utan 2015 och (håll i er) 2012:

Om du har koll på dessa gamla favoriter men inte hunnit läsa allt vi publicerat under 2016 så kommer här också några tips på poster som rönt uppskattning från de som hittat dem:

Samt ett antal poster som på olika sätt handlar om att arbeta strukturerat med granskande journalistik, även under slimmade villkor:

Och till sist…går det inte att motstå frestelsen att bli lite becksvart trots allt. Här kommer årets tre mest ilskna utfall om saker som inte är bra:

Gästblogg: Tre snabba sätt att krydda julknäcken

De som jobbar dessa dagar har inte alltid givna nyheter att ägna sig åt. De mer eller mindre frampressade julknäcken kan behöva lite inspiration. Den kommer här från Marja Grill.

Knäckande.
Att jobba juletid kan vara lite sådär. Att när andra käkar knäck och knäcker nötter behöva tänka att ”knäck” är något som ska stressas fram över tangentbordet kan vara lite…segt. 

Utlägg av typen jultrafiken, nyårsintervjun eller något jul-evenemang kan vara nödvändiga för tidningen, sajten eller sändningen men inte nödvändigtvis så inspirerande för den vane reportern. 

För den nye, kan det vara som för mig: det första julvikariatet på Radio Skaraborg var en chans att visa vad jag gick för. 

Men oavsett om du vill pigga upp dina texter i mellandagarna för att orka igenom eller för att sticka ut så kommer här tre bra tips inspirerade av fantastiska Rosmarie Holmström, hennes kurs på Fojo och boken “100 huskurer mot skrivkramp”.

  1. Variera verben. Vad är det exakt du vill beskriva? Vad är skillnaden mellan att julshopparna flanerar och promenerar, mellan julfirande som dansar eller valsar? Finns det mer exakta verb?
  2. Var omsorgsfull om dina adjektiv. Ta en minut med en kopp kaffe och lista så många ord du kommer på som beskriver samma färg, känsla eller julgran. Använd fantasin! Strindberg till exempel, använde vansinnigt många olika ord för att beskriva färger, som likblå, kadavergul och grönäckla.
  3. Lyssna! Och spela in dina intervjuer, om du inte redan gör det. Förutom att det förstås är viktigt att du har rätt, och har citaten på band om det blir strid om saken, så säger människors språk väldigt mycket om vem och hurdana de är. Genom att “tvätta” citat, eller genom skriva dem som du minns dem och inte exakt som de faktiskt lät, så gör du din text mer antiseptisk och mindre intressant. “Det tar för lång tid”, brukar vänner inom pressen ibland klaga, men det är faktiskt bara en fråga om teknik. Testa. Lyssna, skriv det du minns att du hörde, och leta sedan upp stället på bandet. Du kommer att bli förvånad. Och, med tiden, en bättre intervjuare.

(Och svar ja, åtminstone ett knäck jag gjorde på Radio Skaraborg blev ett arbetsprov som öppnade dörren till nästa jobb.)

    Marja Grill