Ses vi i Uppsala?

Festen i all ära, men det är i kaffepauserna som det verkligen bränner till.

Den 7-8 april är det dags för årets Grävseminarium i Uppsala.

Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.

Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.

Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.

Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.

Hela programmet hittar du här.

Här hittar du tipsen om luren som spelar in samtalen 

Vår post om hur man spelar in samtal på mobilen fortsätter vara vår i särklass mest populära text, månad efter månad, år efter år.
Möjligheten till inspelning av samtal utgör också Android-mobilernas kanske viktigaste fördel gentemot Iphone hos just målgruppen journalister. Till och med den mest inbitne Apple-fan tvingas förr eller senare acceptera att det helt enkelt inte går att hitta en app som man bara installerar i telefonen och som sedan spelar in alla in- och utgående samtal. (Så länge telefonen inte är jailbreakad.) (Och nej, om du inte vet vad det betyder så är din telefon inte det.)

Men såna appar finns det till Android-mobiler. Alla funkar inte till alla modeller men det finns oftast någon som funkar bra, eller tillräckligt bra. Väl beprövad är exempelvis Total Recall, och jag har själv även använt Boldbeast med gott resultat.

Dessutom finns ju Android-mobiler av många olika sorter, och i många olika prisklasser. Man kan utan problem hitta en helt okej lur för under tusen kronor i dag, varför mitt standardtips till Apple-fans som inte vill släppa sin Iphone är det följande: lägg några hundralappar på en extramobil med kontantkort, och använd den (med vidarekoppling från ditt ordinarie nummer) när du vill ringa och ta emot samtal som du vill ha inspelade.

Försäkra dig före köpet om att någon av inspelningsapparna fungerar på just den modell du vill köpa; det brukar enkelt gå att googla sig fram till svaret, alternativt kolla informationstexter och användarkommentarer i Google Play.

När du sedan gjort detta – eller tagit det mer drastiska steget och bytt ut din ordinarie mobil mot en Android – kan du också passa på att dra nytta av några andra egenheter med Googles operativsystem. Självklart kommer det att vara en tröskel att lära sig ett nytt system, men tröskeln kan slipas ned en hel del med inspiration och hjälp med tips, trick och smarta funktioner.

Några av dem är mer användbara för dig som journalist (exempelvis möjligheten att finjustera sekretessinställningarna på ett sätt som gör att telefonen blir svår att ta sig in i för en tjuv, men samtidigt hyggligt enkel att använda för dig), andra tillhör mer kategorin ”roligt” eller möjligen ”roligt men ska inte användas av en journalist”.

Det finns en rad sidor som listar kluriga tips och tricks, varav den mest omfattande jag hittat kommer från brittiska Guardian. Två andra finns hos PC Advisor och androidpit.com.

Och till sist, från Gizmodo, en artikel som bara beskriver vilka olika gester man kan använda på telefonen. (Men bara det är tolv stycken som you might not know about.)

Skåda ljuset – också på kvällen

Före.
Efter.

Att skärmtittande i sängen leder till dålig sömn har vi nog lärt oss vid det här laget.

Samtidigt är vi många som nog inte kommer att kunna låta bli att kasta ett sista öga på det där flödet…som visar sig innehålla den där artikeln…som visar sig länka till den där sajten…

Visst kan man stålsätta sig och försöka stänga av (kanske använda en smart app för att spara texterna till senare) men den trista sanningen är nog att skärmläsning i sängen är en vana som kommit för att stanna, åtminstone för de flesta av oss.

Som tur är finns det verktyg som gör läsningen mindre påfrestande för ögonen, och som möjligen även kan minska de sömnstörande effekterna.

Det handlar om appar som minskar det ”blå ljuset” på skärmen och ger den en varmare ton. Man kan själv välja att slå på funktionen eller låta den gå igång automatiskt efter klockslag.

Hur man hittar rätt beror på vilken apparat man använder.

  • Användare av senare iPhone- och iPad-versioner har det enklast: på nyare iOS-versioner finns ett enkelt ”nattläge” att slå över till.
  • Traddatorbrukare kan enkelt ladda hem en uppskattad mjukvara benämnd f.lux (finns för både Linux, Mac och Windows).
  • Om du har en Android-telefon finns ingen inbyggd funktion (eller jo, det finns en tydligen, till en sen version av operativsystemet, men den är riktigt krånglig att hitta och aktivera) men däremot några uppskattade appar: Twilight som koncentrerar sig på just denna funktion och Lux där detta är en av många sidofunktioner (huvudsyftet med appen är att man kan ställa in den automatiska ljusstyrkan).

Så slipper du strecken du hatar

Vi vet ju egentligen att de finns där för att hjälpa oss. Men de kan vara gränslöst irriterande.

Och man vet ju att det säkert finns en lösning. Men samtidigt tillhör de den kategori irritationer som är lite för små för att man ska lägga tid på att hitta lösningen på dem – i synnerhet som de oftast dyker upp, och märks, när man är upptagen med något viktigare, och där man dessutom ofta jobbar mot en deadline. Nämligen under skrivandet.

De små strecken som dyker upp under olika ord vi skriver i webbläsaren eller ordbehandlaren har ju egentligen ett gott syfte. De vill uppmärksamma oss på ord som kan vara felstavningar.

Och om man uppskattar det och har nytta av dem och inte kan eller vill korrekturläsa sin egen text, eller låta rättstavningsfunktionen gå igenom den i efterhand, så ska man ju låta dem vara kvar.

Men om man inte gör detta. Om man inte behöver dem. Om man bara blir irriterad. Då finns det ingen anledning att behålla de små rättstavnings-understrykningarna.

I Chrome (desktopversionen) är det lätt, förutom att inställningen är lite gömd.

  1. Gå till chrome://settings/languages.
  2. Längst ner hittar du en kryssruta: ”Aktivera stavningskontroll”. 
  3. Avbocka. 
  4. Klart.

I Word, som väl fortfarande är det mest spridda ordbehandlingsprogrammet, ser det lite olika ut beroende på version. Men som tur är har Microsoft förstått efterfrågan och skapat en pedagogisk samlingssida med instruktioner. För versionerna från och med Word 2010 verkar ordningen vara denna:

  1. Click the File tab, and then click Options.
  2. Click Proofing.
  3. Click to clear the Check spelling as you type check box.
  4. Click to clear the Mark grammar errors as you type check box.

Om du har ett annat ordbehandlingsprogram, eller använder en annan webbläsare, så behöver lösningen inte vara längre bort än en googling, med namnet på appen och ”disable spell check”. Man märker snabbt att man inte är först i världen att vilja slippa den automatiska stavningskontrollen.

Här till exempel en relativt färsk genomgång för Firefoxhär en för Explorer och här en för Mac-appar under OSX.

Problemet som den obegripliga knappen löser

Det obegripliga alternativet.
Det obegripliga alternativet.

För mig var det länge en helt obegriplig funktion.

Varför skulle man vilja ”skriva ut” något som en pdf, alltså skapa en pdf av till exempel en webbsida? Antingen vill man väl ha ut den på papper – alltså en riktig utskrift – eller så kan man väl fortsätta läsa på nätet?!?…

Om man ville spara sidan som bevis (t ex vid en granskning där det fanns skäl att tro att den skulle ändras), då skulle man ju sikta på en skärmdump (vilket vi berättat om här), och om man ville behålla artikeln för att kunna läsa den vid ett annat tillfälle och med behagligare formatering så fanns det ju smarta tjänster för det (som vi skrivit om här).

Men härom dagen hamnade jag inför ett problem där den obegripliga knappen faktiskt blev lösningen. Jag ville spara ned några webbartiklar jag hittat i mobilen, som dokument på Google Drive.

På mina Windows-datorer använder jag ett Chrome-tillägg som enkelt skapar en skärmdump och sparar på Drive. Men nu var traddatorn utom räckhåll – hur göra i mobilen?

På en Android-mobil finns visserligen alternativet ”Dela till Google Drive”, men den delningen blir inte riktigt vad man kanske förväntar sig: den skapar ett dokument där länken till webbsidan står högst upp. Inget mer.

Visst finns det metoder att skapa en skärmdump även i mobilen (se vår gamla post för tips), men dessa görs i så fall inte (som på datorn) automatiskt för hela sidan utan man får göra en skärm i taget vilket kändes tråkigt tidskrävande.

Jag la i stället tiden på att googla fram en annan förhoppningsvis smidigare lösning. Som visade sig bestå av just den där gamla obegripliga knappen. I Chrome för Android finns den under Dela-menyn: Spara som pdf.

Och den gör just det. Skapar en pdf av webbsidan, som sedan kan sparas lokalt och/eller laddas upp till t ex Drive efter eget tycke.

Som extra bonus blir pdf:erna sökbara i fulltext.

(Om du missat: läs också Elias´ tips om hur man skapar pdf:er av papper ”baklänges” genom kopiatorn.)

Framtid utan fax?

Intressanta resultat från JMK:s öppenhetstest.
Intressanta resultat från JMK:s öppenhetstest.

Minns ni faxen?

Den var en apparat som arga rockpoeter använde för att skicka spontana meddelanden till omvärlden med på 90-talet. Och som en stor del av kontors-Sverige använde för att skicka handlingar i realtid. De skrevs oftast ut på ett särskilt rullpapper med usel beständighet men upplevdes ändå som sensationellt häftiga när de kom eftersom pappret praktiskt taget levererades i realtid (det kom ut ur den andra maskinen strax efter att det stoppats in i den första!).

Sedan kom internet.

Och faxen försvann.

Från alla kontor.

Nästan.

Inom delar av det offentliga Sverige levde faxandet vidare. Och lever. Den som vill ta del av handlingar från Skatteverket måste vara redo med ett faxnummer, om man inte vill invänta pappersutskrifter i brevlådan några dagar senare.

Stora medieföretag har tjänster som gör att vi kan ta emot fax som omedelbart förvandlas till pdf:er i mejl. Det är dock fortfarande krångligt eftersom mejlet går till en speciell faxmottagnings-mejladress och måste vidarebefordras därifrån till reportern som beställt det.

(Den student, frilans eller lilla redaktion som inte har omedelbar tillgång till en faxmottagningstjänst kan spana in någon av de som sajten howtogeek tar upp i den här posten från i fjol. Tyvärr verkar alla kosta pengar.)

När JMK nyligen testade offentlighetsprincipen fick man ut begärda handlingar helt eller delvis elektroniskt från 68 av 81 myndigheter, vilket förstås är ett hyggligt resultat på helheten – men samtidigt en klen tröst för den reporter som behöver handlingarna från någon av de 13 återstående myndigheterna.

För den journalist som rutinmässigt begär ut handlingar från olika håll i det offentliga Sverige är det helt enkelt slående hur stora skillnaderna är mellan olika myndigheters användning – eller icke-användning – av modern teknik till offentlighetsprincipens fromma.

(Elektroniskt utlämnande blir i normalfallet billigare för myndigheten, och är som DN:s Kristoffer Örstadius brukar argumentera, bättre för miljön.) 

Med allt detta sagt känns det ändå roligt att utvecklingen ibland faktiskt går framåt.

Konsumentjournalisten Anders Nyman uppmärksammar oss på att Transportstyrelsen nu ersätter sin gamla faxtjänst för den som vill få uppgifter ur bilregistret, med en e-postlösning. Det finns visserligen tredjepartslösningar i form av appar som skickar fordonsinformation till din mobil via sms, men för en reporter är det naturligtvis alltid bättre att kunna hämta data från originalkällan.

Jag har också noterat att Inspektionen för vård och omsorg, som granskar hälso- och sjukvården, har hittat ett system som gör det möjligt att enkelt skicka handlingar elektroniskt. Dokumenten kommer inte som bilagor i själva mejlet utan laddas hem via en krypterad tjänst, som fungerar utmärkt från ett reporterperspektiv – och uppenbarligen också uppfyller myndighetens säkerhetskrav.

Man kan konstatera att det går om man vill. Kanske kan faxandet vara på väg att fasas ut på riktigt. 

Också från myndighetssverige.

Gästblogg: Folk vi inte vill få tag på

Åsa Erlandson skriver om om ett mycket speciellt ämne. Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

image

Att få tag på intervjupersoner är A och O som journalist och en stor del av dagarna består av detta ringande. I vanliga fall är det en lättnad när man når fram men det finns tillfällen när man önskar att personen aldrig hade svarat. Här är 6 exempel ur verkligheten på folk som vi – faktiskt – inte vill få tag på.

En intervju är född
Växeltelefonisten meddelar att Linda, handläggare på en liten kommun, har gått för dagen men att vi kan prova på hennes mobil. Linda svarar men kan inte prata just nu.

Journalisten tänker dock inte ge sig så lätt, särskilt inte nu när han äntligen har Linda på tråden och kan smälla ihop knäcket och äntligen gå hem. Så han tjatar till sig en intervju genom att spela ut ”du är offentliganställd”-kortet.

Linda: ”Okej okej. Men tar det lång tid? Jag ligger på BB.”

Snubbar som vobbar
Den i vanliga fall så proffsiga vd:n för ett storföretag låter ovanligt ansträngd när han svarar i sin mobil. Och han vägrar släppa den.

Journalisten: ”Hej! Har du tid ett ögonblick?”

Vd:n: ”Japp! Jag vabbar visserligen idag men det är lugnt. Vi kör. Var ringde du ifrån sade… NEEEJ! Rasmus! Hur gick det? Förlåt, jag är strax tillbaka. Jo vilken tidning ringde du från… FAAAAN! Det blöder ju!”

Journalisten: ”Jag kanske ska ringa en annan dag?”

Vd:n: ”Nej det går bra, jag ska bara hitta en handduk eller nåt. Men prata högre, det är ett jävla liv här nu.”

Viktigare än livet
Med rätt support från kollegerna, går allt att lösa!

Journalisten: ”Hej kirurg XX på YY sjukhuset, stör jag dig?”

Kirurgen: ”Inte alls, det går bra, jag står visserligen i den sterila slussen på väg in på operation, men jag ber en sköterska hålla luren mot mitt öra.”

Än i dag undrar jag om det låg en patient med uppskuren bröstkorg där inne och väntade. Och hur länge.

Vilket skitsnack
Alla fipplar med mobilen på toan, men ingen erkänner det.

Därför blev en journalist mäkta förvånad när intervjupersonen 1. svarar när han sitter på toaletten 2. berättar det och 3. avslutar med att skälla ut journalisten för att han ringde mitt i denna herdestund.

Ring! Ring! Bara du inte hör min signal!
Som vikarie på kvällstidning måste du vara en duktig reporter, vilket bland annat innebär att du aldrig backar undan.

Så när chefen säger åt dig att ringa Ulf Lundell mitt i natten och fråga om det senaste kärleksryktet, gör du det.

Fast ingen hindrar ju att du låter två signaler gå fram – och sedan slänger på luren.

Gräv inte mer i det här nu
En annan grupp som inte alltid vill ha tag på folk (även om de aldrig skulle erkänna det) är grävande journalister. Janne Josefsson har till exempel byggt hela sin karriär på att få dörrar slängda i ansiktet.

I sluttampen av ett stort gräv som ska publiceras med buller och bång nästa dag är det mycket enklare att få ett ”inga kommentarer” till svar som stärker bilden av den anklagade som skurk och inte leder till mer krävande utredningar. Än ett ”Du vill se mina slutbetyg från internatskolan? Javisst, dem tar jag gärna fram. Men just nu är jag på buffeljakt i Afrika så du får vänta tills nästa vecka.”

Åsa Erlandson

Jämförelsen som hjälper dig hitta sparverktyget

image
Paniken.

Vad gör du när du hittar den lysande läsningen men inte har tiden till hands?

Jag brukar ofelbart dyka på nätets intressantaste reportage, debattartiklar, tekniktester och politikanalyser just som deadline närmar sig för att lämna hemmet om man ska hinna lämna barn på förskolan, tunnelbanan når hållplatsen där man bör gå av för att inte missa jobbet eller klockan slår för att man måste rusa iväg på den viktiga inspelningen.

Det tycks helt enkelt finnas ett omvänt samband mellan nätfyndens kvalitet och tiden man har till förfogande för läsning omedelbart efter upptäckten.

Vi har tipsat tidigare om tjänster som ”äter allt” och som kan fånga upp all typ av journalistisk research. Verktyg som Evernote och Trello sväljer enkelt både länkar, texter, foton och filer av allehanda slag – och erbjuder därtill både checklistor och påminnelser på särskilda datum.

De är verktyg utmärkta för vilket journalistiskt projekt som helst. Men däremot är de inte idealiska för läsning.

Där heter hundkonkurrenterna Instapaper och Pocket. Även dessa har vi skrivit om tidigare men nu kan vi också tipsa om lite vägledning för dig som inte kunnat välja.

Om jag minns rätt är Instapaper sprungen från en äppeldoftande teknikmiljö medan Pocket har sin grund i PC-världen. Men i dag är båda odiskutabelt starka på (som det heter) alla plattformar.

Och det är just det som är grejen här. Du ser texten i datorn men får tid att läsa den på surfplattan. Och när du sitter på flygplanet med mobilen som enda räddning, jobbigt placerad i kontaktlöst flygläge, så gläds du åt att alla artiklar finns lokalt nedladdade och därmed läsbara så länge batteriet räcker. (Och det räcker ju länge i flygläge.)

Det handlar om tjänster som hjälper dig att både spara texter för senare läsning, behålla dem för framtida behov när de är lästa, och organisera dem så du kan hitta semesterinspirationen när du känner för det och jobbresearchen när den lusten faller på.

Organisering och annat görs lite olika, och Lifehacker har här publicerat en utmärkt jämförelse mellan tjänsternas respektive styrkor och svagheter (båda har bägge).

Om du fortfarande jobbar med bokmärken eller utskrifter eller använder nån annan metod som inte fungerar särskilt bra kan jag varmt rekommendera ett försök med något av dessa smarta verktyg.

(Tänk bara på att gå hela vägen och installera dem överallt där du möter nätet. Ta den tid som krävs för att installera och förstå. Båda har både appar och knappar; du vill inte behöva fundera på hur du ska göra när du dyker på den där fantastiska artikeln och tiden inte finns att läsa. Då finns den nämligen inte heller till app-fix.)

Tipsen du missade 2015

Nu tittar vi ditåt.
Nu tittar vi ditåt.

Ett nytt år nalkas, och det har blivit dags att summera 2015. Vi gör det genom att tipsa om några poster du möjligen kan ha missat under det gångna året.

Kommer du till exempel ihåg hur lätt man kan beskriva Story Based Inquiry-metoden? För den som blivit nyfiken på SBI har vi även rekommenderat en föreläsning på Youtube med en av metodens upphovsmän (den med en mer kontroversiell föreläsningsteknik, som uppmärksammades kritiskt av Joakim Jardenberg).

En rad poster handlade om hur man lägger upp sin granskning lite smartare, bland annat denna om hur man applicerar sin bästa idé (som man ofta redan har) på ett givet format för att komma framåt i processen, och den här om värdet av att faktiskt begära ut de där dokumenten och inte bara nöja sig med de muntliga svaren.

Och för den handlings-inspirerade har vi sedan i en liten miniserie (del 1 och del 2) listat tio typer av dokument som vi kanske inte alltid tänkt på att begära ut.

På en mer grundläggande nivå gick vi igenom varför man över huvud taget bör satsa på egen journalistik i dessa tider (svar ja, det är just i dessa tider man bör göra det!) samt hur man ska komma igång.

Sedan har vi gnällt lite uppgivet över hur dumma frågor (jo, de finns!) kan sabotera även den smartaste undersökning, men även blåögt missionerat om att det med rätt metodik faktiskt är möjligt för de allra flesta att få tid att gräva.

I kategorin under granskningen (åtminstone vad gäller avslöjandeambitioner) finns det klassiska tredagarsjobbet, som vi beskrev hur man enklast lägger upp för att nå ett lyckat reslutat.

Till kategorin superkonkreta tips hör detta om metoden att söka bara under en viss domän eller webbadress, för att (till exempel) hitta bloggformuleringen som den nya partiledaren vill glömma.

Superkonkreta var nog också tipsen om två smarta Twitter-verktyg som de flesta inte upptäckt, och orden som gör att din sociala medier-sökning träffar rätt. Vi tipsade därtill om två sätt att hålla koll på sajters förändringar.

Handfasta guider röner alltid uppskattning, inte minst när de handlar om hur man gör sökningar på Facebook som man inte trodde var möjliga.

Dessutom har vi tipsat om några utmärkta metoder som hjälper dig förstärka ditt digitala källskydd.

Ett lunchsamtal med två kloka kollegor resulterade i två poster om paradoxer: ska man egentligen ringa mer eller mindre som reporter, och ska man utgå från ämnet eller från det konkreta fallet när man väljer ämne för sin granskning?

Vi har också rett ut vad som gäller för journalister som vill besöka asylboenden (vilket journalister både kan och ska göra).

Bland årets gästposter blev Peter Jonrikssons om hur man hittar polisanmälningar en av de allra mest uppskattade, liksom Åsa Erlandsons (kanske lite mer lättsamma) Redaktörerna från helvetet (som senare följdes upp med skribenterna med motsvarande ursprungsadress).

Andra uppmärksammade gästbloggar skrevs av Emma Johansson om hur man spårar pengar i offentliga ekonomisystem, och av Marja Grill om hur man säkrar sin story med Line-by-line-metoden respektive genomför enkäter på rätt sätt. Marjas post om hur man förbereder ansvarsintervjuer fick ny spridning genom att den publicerades i Grävande Journalisters utmärkta tidskrift Scoop.

Till sist tillhör det inte vanligheterna att våra poster innehåller riktiga nyheter (bortom journalistik-metodik-sfären alltså), men Leo Wallentins praktiserade datajournalistik om röstgränser i Växjö fick välförtjänt cred när SVT Småland upptäckte innehållet.

Därmed stänger vi butiken för 2015, hör gärna av er (t ex i kommentarsfältet nedan) och berätta vad ni vill att vi ska skriva om under 2016!

Verktygen som hjälper dig göra det viktigaste

Marknadsföring via sociala medier.
Marknadsföring via sociala medier.

Frågor om källskydd i allmänhet och digitalt källskydd i synnerhet bär ofta en extremt osexig aura av ”viktigt men tråkigt” på svenska redaktioner (i svår konkurrens med frågor om statistik i allmänhet och statistik kring beställda undersökningar i synnerhet). Man vet liksom att man borde bry sig om det men det känns jobbigt och så länge ingen chef tvingar en ska det väldigt mycket till för att man på eget initiativ ska se över sina rutiner och verktyg. Undantaget möjligen om man gått på kurs i ämnet, hört talas om ett avskräckande exempel på vad som händer om man inte tänkt efter före (som det här), eller om man någon gång råkat jobba med Fredrik Laurin (som förmodligen är den person som betytt mest genom tiderna för att sprida kunskapen om digitalt källskydd bland svenska journalister).

Fredrik har tidigare gästbloggat om hur man stärker säkerheten i mobilen, men nyligen har det hänt grejer som ger skäl att uppdatera och komplettera dessa och andra tidigare tips.

För det första har det hänt saker med de krypterade sms- och samtalstjänsterna som företaget Open Whisper Systems tillhandahåller. De har tidigare haft separata appar för Android, benämnda Text Secure respektive Red Phone, samtidigt som bolagets Iphone-anpassade produkt hetat Signal. Lätt förvirrande, men numera åtgärdat i och med att Android-apparna slagits ihop och döpts om till just – Signal.

En app att ladda hem och börja använda direkt. Den möjliggör krypterade samtal och sms-konversationer med andra Signal-användare, och kan dessutom ställas in som standard-sms-app, och alltså hantera även de ”vanliga” sms:en, vilket gör den oerhört smidig att använda.

Härom dagen kom också nyheten att Signal nu också kommer att finnas tillgänglig via webbläsaren Chrome.

Den intresserade kan enkelt leta sig fram till mer information om tekniken bakom appen, men det viktigaste är att den i ett slag gör det möjligt för dig att kommunicera med andra personer på en helt annan säkerhetsnivå än tidigare.

(Men för den som vill kunna mejla säkrare då? Jodå, sedan många år finns PGP, mejlkrypteringen som efter en relativt enkel konfigurering funkar smidigt på ditt mejlprogram i datorn. Numera finns även ett tillägg till webbläsarna Firefox och Chrome som gör att PGP också kan tillämpas på webbmejl.)