Hur väljer man idén?

Om vi kan enas om att satsa på de svarta kryssen i ämne 2 och 4 här…då har vi kommit en lång bit på vägen.

– Hur väljer man vilken idé man ska satsa på?

Jag fick frågan på en föreläsning och var tvungen att tänka efter. Inse att jag både arbetat efter, och argumenterat för, två ganska olika linjer genom åren. Och att dessa delvis står emot varandra men att det klokaste just därför kan vara att försöka förena dem.

Så här: om man jobbar med egen journalistik och med ett eget idéarbete så är det egna engagemanget en grundförutsättning för att lyckas. Vi vet alla hur jobben brukar bli när det är någon annan än de som ska göra ut dem, som är mest engagerade för att de ska göras.

Både som enskild medarbetare och som redaktion måste man känna en motivation att berätta just den här storyn, begära ut just de här dokumenten, åka och träffa just de här människorna… Det blir helt enkelt aldrig riktigt bra om inte reportern brinner för storyn.

Logiskt sett bör därmed alla idéer väljas utifrån magkänslan. Reporterns och redaktionens. De idéer vi går igång på själva, och känner att ”Shit, vilken grej!”, de ska vi göra.

Samtidigt vet vi också att varje reporter och (kanske framför allt) redaktion har ett behov av att ta andra hänsyn, göra en annan styrning av sin journalistik. Vi kanske gjort hundra artiklar och inslag om förskolan under det gångna halvåret – samtidigt som tipsen börjat strömma in om det nystartade gymnasiet. Vi kanske sett att ort A fått en massiv bevakning av alla politiska turer – medan ort B utgör en vit fläck på vår publiceringskarta.

Detta brukar tillhöra den sorts prioriteringar – eller omprioriteringar – som diskuteras i strategigrupper och på redaktionskonferenser. Inte sällan inledda med ett lätt förmanande ”Vi borde bli bättre på…”

Den sortens ämnesmässiga val är också helt begripliga. Vilken reporter vill inte vara relevant för hela sin publik? Vilken redaktion vill känna sig fastlåst i urgamla ämnesval?

Samtidigt finns förstås där också en risk för en konflikt med magkänslan. Den reporter som just gått igång på en story inom det gamla ämnesområdet kommer inte att jubla när chefen föreslår en omstyrning till det nya. (Vi är många som kan bära vittnesbörd på den punkten.)

Står då valet mellan att acceptera tråkig journalistik om det nya, viktiga ämnet eller att köpa stoffila ämnesval för att reportrarna ska gå igång?

Jag tror inte det. Jag har själv varit med om så många gånger där man lyckats kombinera den gamla magkänslan med det nya ämnesvalet på ett sätt som gjort det roligt att berätta stories inom ett nytt område – att jag känner mig helt säker på att det är möjligt.

Det krävs dock både lyhördhet och metod för att nå framgång. Av dessa kan metodfrågan ibland vara den svåraste. Den handlar om att förstå de egna verktygen och hur de kan användas på nya arenor. Om jag som reporter skjutit från höften i 20 års tid i min jakt på nyheter inom tekniska förvaltningens område, så kan jag lätt bli helt nollställd när jag förväntas leverera stories kring äldreomsorgen. Jag tror att jag är en nybörjare bara för att bevakningsområdet är nytt.

I själva verket finns det ju ett stort antal journalistiska arbetsmetoder och praktiker som går bortom ämnesvalet. Visst – i början kan du inte förlita dig på ditt stall av trogna tipsare. (Men å andra sidan behöver du inte lägga tid på att förklara för majoriteten av dem att det nog inte blir någon story den här gången heller.) Ditt främsta verktyg efter ämnesskiftet kanske blir din kunskap om offentlig upphandling och allmänna handlingar. (Som kanske visar sig vara guld värd just som kommunens äldreomsorg ska läggas ut på entreprenad!)

Den redaktionella ledning som lyckas få reportern att upptäcka – och använda – sina verktyg inom det nya området, kommer också att få se reporterns nyfikenhet och nyhetsnäsa vakna till liv även där.

Samtidigt måste redaktionsledningen acceptera reporterns grundläggande kriterium för den story hen ska lägga tid på: att det känns som en story, att det känns som en bra grej.

Ja, det kriteriet är egentligen inte bara något redaktionen ska acceptera att reportern behåller. I själva verket ska man eftersträva att reportern behåller det – och styr mot de stories hen går igång på nu som då. (Och även sannolikt acceptera och bejaka ett och annat återfall när tipset från teknikkontoret är tillräckligt bra.)

Resan mellan ämnen är inte svår om reportern känner trygghet med verktygslådan. Men det gäller att man som redaktion har koll på lådan och inte tror att nyheter och avslöjanden uppstår genom magi.

En väl strukturerad journalistisk metod kan förflytta berg – och själv flyttas från det ena berget till det andra. Om reportern har metoderna klara för sig kommer flytten att bli enkel.

Svaret på frågan på föreläsningen kan enkelt sammanfattas med att man visst kan (och ibland bör) styra vilka ämnen redaktionen (om)prioriterar, men att det inte kommer att bli bra om man inte också låter journalisternas magkänsla styra vilka stories man lägger resurser på.

Och dit kommer vi varken med dekret eller frikort – utan genom att vässa våra metoder så de kan användas för att hitta historier både om förskolan och gymnasiet, om ort A och ort B.

Kollens psykologi

wp-1476047146205.jpeg
Vilka utvägar har din motpart?

Det är en klassisk situation för en reporter.

Du får ett tips som ska kollas.

Om du är en grävande reporter vill du förstås helst undvika att kolla via de officiella kanalerna. Du föredrar dolda inspelningar och allmänna handlingar framför att behöva ringa en pressavdelning och fråga ”Är det så här?”

Men de flesta av oss måste förr eller senare bita i det sura äpplet och ringa den där pressavdelningen. För de flesta av oss är samtalet rentav en helt normal – och nödvändig – del av arbetsprocessen.

När du väl kontaktar pressavdelningen kan det vara värt att fundera igenom motpartens situation – vad motparten har att hantera när du frågar om ett tips som du inte redan fått bekräftat.

Det intressanta är ju om tipset till sin kärna är korrekt. Och handlar om något som de flesta av oss skulle uppfatta som ett missförhållande. Ett missförhållande som även pressavdelningen förstår kommer att uppfattas som ett missförhållande.

I praktiken vill man kanske inte aktivt dölja missförhållandet – men man vill inte heller aktivt arbeta för att det kommer fram. Folket på pressavdelningen är oftast hederliga människor som inte vill ljuga. Inom en hel del verksamheter kan det rentav utgöra ett formellt fel att ljuga. Inom en stor del av samhället uppfattas det hursomhelst som moraliskt förkastligt att ljuga.

Och här finns den intressanta gränsytan för reportern. Det finns ett missförhållande och en journalist som tror att det finns ett missförhållande. Och däremellan – personer som sitter på kunskapen men som inte tycker att de har något omedelbart intresse av att berätta det ofördelaktiga.

När journalisten ringer har motparten i princip tre alternativ: 1) ljuga och förneka, 2) tala sanning och bekräfta eller 3) att försöka undvika 1 och 2.

Enkelt uttryckt är 3 ofta det mest lockande alternativet. 1 och 2 har extremt tydliga nackdelar: att ljuga kan uppfattas som moraliskt förkastligt (i alla fall om det så småningom blir känt att man gjort det), samtidigt som en explicit bekräftelse kan försätta den egna verksamheten i mycket dålig dager (vilket det sällan ingår i arbetsbeskrivningen att bidra till).

För den journalist som vill kolla ett tips handlar allt om att flytta motparten bort från det tredje alternativet. Bäst är förstås den raka bekräftelsen. När den ligger på bordet kan man gå över till att prata detaljer, förklaringar och åtgärder (tro mig, de kraftfulla åtgärderna som ska förhindra att missförhållandet upprepas blir snabbt ett favoritämne när bekräftelsen väl kommit).

Men innan bekräftelsen kommer försöker motparten ofta använda strategi nummer 3 – genom att hålla sig undan från att svara, genom att svara på andra frågor än de ställda, eller genom att bekräfta på ett så otydligt sätt att man inte fattar att det är en bekräftelse.

Som reporter gäller det bara att ligga på. Gå tillbaka gång på gång till kärnfrågan, och så länge inte den fått svar – fråga om. Och om igen.

Ofta gäller det att skala av sin frågeställning från ovidkommande detaljer. Det är inte viktigt om kommunalrådet åkte på förmiddagen eller eftermiddagen, eller om man deltog i en konferens om det ena eller andra ämnet – det viktiga är om man lät kommunen betala den medföljande partnerns resa.

Och om de ljuger då? Tillämpar alternativ 2? Det är inte nödvändigtvis en katastrof för reportern. Det kommer bara att kräva lite mer arbete. Man får lägga lite tid och tankemöda på att hitta belägg för att tipset trots allt stämde. Men när detta väl är gjort så har man ju faktiskt ett ännu starkare case. De gjorde inte bara fel, de ljög om det också.

Det svåra ”Jag skulle vilja titta närmare på”-samtalet 

​Jag känner till väldigt många reportrar som ställt frågan. Och väldigt många arbetsledare som försökt besvara den. 
Jag vet många tillfällen där det gått bra. Och jag vet väldigt många tillfällen då det gått käpprätt åt skogen. 

Frågan kan formuleras på många olika sätt. Ibland – och kanske oftast – i form av ett påstående. 

”Jag skulle vilja titta närmare på det här.”

Det är ett påstående som rymmer en önskan att kunna lägga lite tid på att undersöka något som inte enkelt låter sig formuleras som en story redan nu. (I så fall hade ju reportern bara bett om att få göra ut den storyn.) 

”Titta närmare på”-frågan uppkommer förstås när reportern skulle vilja ägna sig åt gräv eller granskning, men även i betydligt mindre krävande lägen. Slutmålet kan vara en egen nyhet eller en serie reportage. Den gemensamma nämnaren är att reportern vill ägna lite extra tid åt research för att komma lite längre än vanligt. 

Det är en utmärkt ambition förstås. Och den arbetsledare är inte född som inte vill ha såna samtal. 

Men det som avgör huruvida det där ”titta närmare på” kommer att resultera i spännande journalistik publicerad några dagar, veckor eller månader senare, eller i att de inblandade långt senare tittar tillbaka på frågeställningen som ett bevis för att man aldrig ska försöka sig på några mer ambitiösa journalistiska projekt – det är faktiskt inte om arbetsledaren är entusiastisk inför frågeställningen eller inte. Utan helt andra delar av responsen. 

Det finns några enkla grundregler som i man kan hålla sig till, och som i nio fall av tio kommer att utgöra skillnaden mellan framgång och fiasko – eller åtminstone mellan ”något som blev något intressant värt att publicera” och ”något som aldrig blev något utan att vi egentligen fattade varför”. 

Den första punkten är enkel. 

1) Säg inte nej. Och med det menas inte bara nej som i ”Nej” utan även nej som i ”Njaa…” och nej som i ”När ska du ha tid med det?” 

Den andra punkten är nästan lika enkel. 

2) Skjut inte upp. I alla fall inte på ett diffust sätt. ”På måndag” är en okej uppskjutning. ”När vi får tid” är det inte. Om ni absolut inte har tid och inte heller vet när ni får det nästa gång – sätt en tid för en avstämning. ”Vi tar ett snack på måndag när vi vet hur veckan ser ut” är en okej kompromiss, förutsatt att man sedan verkligen ses på måndag. 

Den tredje punkten brukar kännas lite jobbig för reportern. 

3) Formulera hypotesen. Det räcker faktiskt inte med ett intressant ämne eller en intressant frågeställning. Om du vill få möjlighet att jobba dedikerat med egen journalistik måste du kunna formulera åtminstone en preliminär idé om vad som ska bli slutresultatet av din arbetsinsats. Det behöver inte vara ett färdigt manus, och vi är helt överens om att det kan komma att ändras tjugo gånger efter hur verkligheten visar sig vara – men vi ska i alla fall ha en utgångspunkt för vad vi gör. Och den utgångspunkten kallas en hypotes. Vi har en potentiell story som vi tror finns någonstans, och den formulerar vi redan nu – inte kvällen före publicering. 

Den fjärde punkten kan vara ännu jobbigare för reportern. 

4) Formulera metoden. Hur undersöker vi vår hypotes? Vad är det jag konkret ska lägga min tid på? Om jag ska kartlägga förekomsten av ett visst missförhållande måste jag också mejsla fram ett sätt att göra själva kartläggningen. Om det ska bli en egen granskning kanske jag själv måste ge mig ut i verkligheten – eller åtminstone hitta dokumenten och vittnesmålen som visar vad som hänt. Till en mer allmän reportageserie kanske det räcker med att göra en intervju med en expert. Hursomhelst måste vi gå igenom, och helst skriva ned, vilken metod som ska tillämpas. 

Den femte punkten är ibland väldigt jobbig för arbetsledaren. 

5) Kom överens om i vilket läge ni har en story. På de flesta redaktioner räcker det inte med att ”Vi har något att berätta” för att det ska legitimera en extra arbetsinsats för egen journalistik. Kravet brukar vara att detta ”något” också är någorlunda nytt och intressant. Men svaren på vad som är nytt och intressant skiljer sig mellan redaktioner och arbetsledare – liksom förstås svaret på vad som är tillräckligt nytt och intressant för att motivera en arbetsinsats av detta slag. 

Om arbetsledaren inte förmår visualisera en målbild för i vilket läge projektet är hemma bör reportern skaffa sig en annan arbetsledare. Relationen mellan reportern och arbetsledaren får aldrig bli en match mot rörligt mål där reportern känner att arbetsledaren hela tiden flyttar kraven för vad man ska uppnå. Det enda man uppnår då är bittra reportrar som inte vill göra egen journalistik. Å andra sidan måste reportern förstå att en kompetent arbetsledare sannolikt kommer att kräva mer av dig än vad du själv hoppats behöva lägga in i projektet. En bra journalistisk arbetsledare tvingar journalister att lyfta sig i håret. Det kan ibland också göra ont. Men det känns oftast desto häftigare när man lyckats. 

Den sjätte punkten kopplar ihop de övriga. 

6) Vilket är nästa steg? Ni kommer tillsammans fram till vad reportern ska göra för att på effektivast möjliga vis komma fram mot en prövning av hypotesen. Är det att identifiera vilken experten är som ska intervjuas? Eller att hitta mejladresserna till de förvaltningar där vi ska begära ut de aktuella handlingarna? Eller är det att kolla upp hur vår dolda kamera fungerar? Vad det än är så ska det vara en väl definierad och avgränsad arbetsinsats som är möjlig att utföra inom ett rimligt tidsspann, och som på ett tydligt sätt leder projektet framåt. 

Egentligen är det ju motsatsen till det diffusa ”titta närmare på”. En tydligt formulerad, konkret arbetsuppgift. Som paradoxalt nog bör vara slutmålet med det samtal som öppnas med just den diffusa formuleringen. 

Dölj vad du vet (för att förstå vad du inte får veta)


Ibland berättar jag inte allt jag vet.

Jag har i själva verket fått en god bild av vad som hänt, belagd av trovärdiga vittnesmål och/eller dokument, men jag ställer ändå några frågor som om jag inget visste.

Det blir ofta väldigt tyst i andra änden. Pressekreteraren, informatören eller PR-människan har svårt att veta vad man ska göra, svårt att avgöra om hen ska utgå från att jag verkligen inget vet – eller om jag vet och just gillrat en fälla.

Det är ett intressant test, som kan vara en drastisk ögonöppnare för den oerfarna journalist som tror att pressekreterare, informatörer och PR-folk har samma intresse som vi av att berätta obekväma sanningar om tidigare okända missförhållanden hos deras uppdragsgivare.

Väldigt ofta visar det sig nämligen att de inte gör det. Inte frivilligt. Inte förrän vi börjar fråga mer precist. Och de förstår att vi vet. (Och ibland inte ens då.)

Det vill säga de ljuger inte – i alla fall inte om de är någorlunda professionella – men de ger dig inte heller spontant de besvärande fakta som försätter deras uppdragsgivare i en dålig dager.

Det är helt enkelt inte deras jobb.

Peter Wolodarski skriver i dag om offentlighetsprincipens stora betydelse för DN:s stora avslöjanden.

Vi är många journalister som nickar igenkännande, som dagligen har stor nytta av rätten att ta del av allmänna handlingar. Utan kombinationen av visselblåsare/läckor/tipsare och offentlighetsprincipen hade en stor del av de senaste årens avslöjanden i stort och smått, lokalt och på riksnivå, helt enkelt inte blivit av.

Ja, inte bara de senaste årens. Många, många års avslöjanden.

Pressekreterare, informatörer och PR-folk är förstås inte onda eller dumma människor. De allra flesta är mycket trevliga personer (ofta betydligt trevligare än en genomsnittlig journalist) som gör sitt jobb på ett utmärkt sätt utifrån sina utgångspunkter.

Vi måste bara komma ihåg att den utgångspunkten aldrig är att på eget initiativ upplysa journalisterna – eller för den delen allmänheten – om de hittills okända missförhållandena hos den egna uppdragsgivaren.

Tänk på det nästa gång du låter dig charmas av den klassiska Jag har ju också varit journalist!-formuleringen.

Och om du fortfarande tvivlar på hur rollfördelningen ser ut i praktiken – testa att ställa frågorna som om du inget visste!

Gästblogg: Så granskar du högskolan

Ekots grävande reporter Emelie Rosén väckte i våras välförtjänt uppmärksamhet med sin granskning av högskolornas avgifter för utländska studenter. Här delar hon med sig av sina bästa tips på hur man granskar den underbevakade akademiska världen.

10262032_10154540179409838_1240178693429902811_n
Emelie Rosén.

”Det här är mycket allvarligt.”

”Det är fel, fel och fel igen. Vi visste inte…”

”Jag tror att det behövs ett nytt regelverk.”

Det är kontentan av de kommentarer som ansvariga politiker gav Ekot efter min granskning av de studieavgifter som svenska högskolor och universitet tar ut av utomeuropeiska studenter. Och så lovades det en hel del utredningar också, från både utbildningsdepartementet och utrikesdepartementet.

Det är något berusande med att plocka fram uppgifter som ingen har sen tidigare. Inte bara uppgifter som ingen uppmärksammat, utan uppgifter som verkligen aldrig har tagits fram förut. Den som söker den typen av berusning gör rätt i att vända sig mot den underbevakade högskolan, och jag ska strax dela med mig av mina lärdomar. Men först vad som i min granskning ledde till ministrarnas och statssekreterarnas bekymrade kommentarer och löften om förändring:

  • Luka är från Kosovo och han ska börja studera vid en svensk högskola, men hans pappa blir svårt sjuk. Förlamad. Luka stannar hemma och tar hand om honom, han kommer aldrig till Sverige. Ändå måste han betala den svenska högskolan 50 000 kronor.
  • Said från Indien lider av depression, han behandlas i Sverige. Kan inte påbörja nästa termins studier. Ändå måste han betala 55 000 kronor för terminen.
  • Sen är det Rashad, han beviljas inte visum till Sverige eftersom han inte har tillräckligt mycket pengar på banken. Han avanmäler sig flera veckor innan terminen börjar, och han slipper betala hela studieavgiften – han släpps ju ändå inte in i landet. Men universitet väljer ändå att ta ut en så kallad administrativ avgift på 17 500 kronor.

Det saknas i flera fall lagstöd för att ta ut de här avgifterna, enligt den granskning som Ekot gjort av regelverket med hjälp av flera juridiska experter. Ändå är det här bara tre exempel av flera hundra som jag hittade under min granskning.

Det de betalar då? De som sen också studerar i Sverige?

Det visade sig att studieavgiften är tiotusentals kronor högre än det som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Trots att lagen säger att högskolor inte får ta ut mer i avgift än att det täcker utgifterna. Ändå finns det ingen myndighet som har i uppgift att granska högskolornas egna prislappar och se hur pengarna används.

Och så var det biståndspengarna. För en fjärdedel av alla betalande studenter i Sverige betalar inte ur egen ficka. De får sina studieavgifter betalda av Svenska Institutet – med biståndspengar.

Men prislappen är ibland dubbelt så hög som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Mellanskillnaden går till högskolornas generella ”internationaliseringsarbete”, extra reklam och administration. Svenska biståndspengar finansierar alltså reklam åt svenska högskolor.

Tre avslöjanden utifrån en ganska naturlig fråga: Hur har det egentligen gått sen Sverige för fem år sedan införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter?

Visst sa jag att högskolan är en guldgruva för den grävande journalisten?

1. Högskolor omfattas av offentlighetsprincipen
Okej, det här är en sanning med modifikation. De flesta högskolor och universitet är statliga, och de omfattas helt av offentlighetsprincipen. Men det finns undantag. De kanske mest kända är Handelshögskolan i Stockholm som drivs av en privat förening och Chalmers som drivs som en stiftelse, men ge inte upp för det. De bedriver fortfarande en offentligt finansierad verksamhet, och är i många avseenden lika tillmötesgående som andra högskolor när det gäller att lämna ut information. Min granskning började med att jag skickade ut en enkät med ett antal frågor som jag tänkte skulle ge mig en fingervisning om var de intressantaste uppgifterna att gräva i fanns. Jag ställde frågor om utbildningars prissättning, antal heltidsstudenter från utomeuropeiska länder, om man hade kurser som bara riktade sig till betalande studenter och så vidare. Självklart skickade jag också med en hänvisning till offentlighetsprincipen och lite skrivelser om vad skyndsamhet innebär. Svaren kom, utan knussel, från så väl statliga som icke-statliga lärosäten. När jag sen återkom med följdfrågor om mer känsliga saker, återbetalningsärenden och stora påslag, blev de icke-statliga mindre tillmötesgående, men då valde jag en annan väg. Mycket av det jag sökte kunde jag nämligen få fram genom uppgifter som fanns registrerade hos andra myndigheter. Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket kan ibland vara till hjälp när det gäller ekonomi, men framförallt är Universitetskanslersämbetet en underutnyttjad myndighet.

2. Journalister granskar inte högskolor, men det gör UKÄ
Med tanke på vilken stor verksamhet svensk högre utbildning är görs förbryllande få journalistiska granskningar av högskolan, men någon som faktiskt utför högskolegranskningar är myndigheten Universitetskanslersämbetet, UKÄ. UKÄ ska kvalitetssäkra högskoleutbildningarna, juridiskt granska dem, granska högskolornas effektivitet och dessutom har UKÄ ett statistikansvar. Behöver jag ens skriva mer? Ring. Ring och prata med handläggare efter handläggare på UKÄ:s olika avdelningar och du kommer snart att ha tidigare okänd statistik, utredningar, tillsynsbeslut och studentklagomål (glöm inte heller bort Överklagandenämnden för högskolan där du kan hitta flera intressanta ärenden som ingen riktigt verkar bry sig om) i din hand.
Mycket av min granskning byggde på att jag själv tog fram uppgifter, men vissa sammanställningar som jag satt och jobbade med hittade jag hos UKÄ under arbetets gång. Det gjorde att jag tjänade in många timmar framför Excel.

3. Våga räkna själv
UKÄ i all ära men all information finns inte där. Vissa saker har ingen tänkt på att granska förrän du kommer med dina frågor, ge inte upp utan samla informationen själv och om så behövs, räkna själv. Ja, det är läskigt men det är värt det. Med hjälp av regleringsbrev, och högskolornas egna årsredovisningar samt diverse krumbukter med belopp för helårsstudenter, helårsprestationer, institutionella omfördelningar och så vidare räknade jag själv ut skillnaden mellan vad en utbildning beräknas kosta för en svensk eller europeisk student och vad utomeuropeiska studenter betalar. Utifrån mellanskillnaden kunde jag sedan räkna ut ungefär hur mycket biståndspengar som gick till något helt annat än utbildning för fattiga studenter, vilket biståndet var till för. Så hur vet jag att jag räknade rätt? För det första räknade jag varje led ungefär 20 gånger (sund journalistnoja) och sen konfronterade jag lärosätena med mina uträkningar. Trots att det knappast var gynnsamma resultat, så bekräftades uträkningarna av alla jag provade dem med. Säkrare än så kände jag inte att jag kunde bli. Du behöver inte vara någon matematiker för att klara det, du behöver inte ens komma på själv hur du ska räkna. Fråga någon trevlig handläggare hur hen skulle ha gjort, och hjälps åt att resonera.

4. Många vill hjälpa dig
Det här är verkligen sant. Högskolevärlden är krånglig och ibland väldigt intern och hierarkisk, men den rymmer en mängd kloka och kunniga tjänstemän som inte har någon anledning att släta över ett dysfunktionellt system. Så ring, ring runt och prata och prata och du kommer att hitta handläggare som är beredda att säga precis som de tycker att det är. Men det finns också andra som är beredda att hjälpa till, inte minst studentkårerna. De har ofta ypperlig koll på de största snackisarna hos studenterna och de kan leda dig rätt i dina granskningar. För mig har kårerna också varit ovärderliga när det gäller att hitta case. Stockholms universitets studentkår skickade till och med ut en efterlysning åt mig i sitt veckobrev.

5. Några gulddokument
Årsredovisningar. Ta upp årsredovisningarna för de senaste åren och jämför olika postar, jämför mellan olika universitet. Vad sticker ut och varför ser det ut så? Hur mycket av forskarnas anslag snor universitet åt sig till så kallade overhead-kostnader (hint: det kan variera mellan 20 och 80 procent)? Hur mycket lägger lärosätet på reklam? Ta också en titt på Riksrevisionens granskningar av högskolornas årsredovisningar. Vad har de kommenterat? Varför?

Sen skulle jag göra en koll på de senaste regleringsbreven, vad har förändrats? Med vilket underlag? Och så de lagar som reglerar svensk högre utbildning. De senaste åren har det skett fler lagändringar som påverkar högskolan än att det har införts studieavgifter för utomeuropeiska studenter. Vad hände egentligen när kravet på pedagogisk utbildning hos undervisande personal togs bort 2011? Och varför är utomeuropeiska studenter överrepresenterade på utbildningar som fått omdömet ”bristande kvalitet”? I höst inleds förresten ett helt nytt kvalitetssäkringssystem, det kommer att bli spännande att följa.

Ni hör ju, det är bara att lyfta luren.

 

Emelie Rosén

Gästblogg: Allt du behöver veta för att begära ut e-post

Det tillhör tyvärr inte vardagsrutinen på svenska redaktioner att begära ut e-postmeddelanden. En reporter som börjar få riktigt god vana är Fouad Youcefi. Han har jobbat på flera olika svt-redaktioner, bland annat Uppdrag granskning,  men framför allt svt Nyheter Uppsala där Fouads grävande orsakat flera avslöjanden. 

Det är i e-posten korruptionen finns. Trots att meddelandena i e-postkorgarna i regel är allmänna handlingar så tänker många offentliganställda inte på att det de skrev till det där privata företaget, eller bokningsbekräftelsen till den där onödigt dyra resan går att begära ut.

Tack vare-epostmeddelanden har jag gjort reportage om hur ekonomichefen på det landstingsägda bussbolaget gick på en bjudmiddag med vinprovning, bubbelmingel och trerätters, som ett privat företag bjöd på. Jag har också kunnat berätta hur en landstingsjurist uppmanat en entreprenör att kringgå lagen om offentlig upphandling. Och vid ytterligare ett tillfälle kunde bland annat e-postmeddelanden visa förvirringen mellan svensk och bulgarisk polis när en dömd mördare av misstag släpptes fri.

Jag har identifierat fyra tillfällen då jag tycker att man ska begära ut e-postmeddelanden. Längre ned i posten sammanfattar jag med några konkreta tips för dig som ska begära ut e-postmeddelanden.

Vänskapskorruptionen som inte syns

Du som är lokalreporter någonstans har säkerligen funderat på varför kommunchefen och den privata företagaren så ofta syns tillsammans i offentliga sammanhang. Eller kanske har du fått ett tips om att tjänstemän eller politiker låtit sig bjudas på fotbollsresor av ett privat företag. Det är sällan den typen av vänskapskorruption syns i vanliga handlingar hos den offentliga myndigheten. Men i e-postkorgen syns de desto oftare.

När Upsala Nya Tidning avslöjade att flera personer på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, fått sluta på grund av misstankar om att de tagit emot mutor så blev jag nyfiken på vad som hänt bakom kulisserna. Jag begärde därför ut alla e-postmeddelanden mellan de tre personerna på SLU och företaget Ricoh som i det här fallet hade bjudit. Vi fick då bekräftat att det rört sig om bland annat en fotbollsresa till EM i Nice, vinprovning, och tennisbiljetter.

Men i mailet om vinprovning och middag såg jag något intressant. Det var inte bara de SLU-anställda som fått inbjudan.

Förkortningen GUB står för Gamla Uppsalabuss, det landstingsägda bussbolaget. Även de var alltså inbjudna till ”att fira in våren” med Ricoh. Nu återstod att bevisa vilka från Gamla Uppsalabuss som faktiskt deltog. Ovanstående var ju bara en inbjudan.

Så jag begärde ut alla e-postmeddelanden mellan ekonomichefen Lenar Arnfeldt och Ricoh, och fick träff. Det visade sig att tre av fem personer i företagets ledningsgrupp varit med på bjudmiddagen.

Så, har ni ett tips eller en känsla av att en specifik person på en myndighet eller offentligägt bolag sysslar med vänskapskorruption, så är e-posten er bästa chans när det gäller handlingar.


Vid märkliga upphandlingar

Vet du att en myndighet precis genomfört en offentlig upphandling där resultatet blev överraskande? Begär ut epostmeddelanden mellan det vinnande företag och företrädare för myndigheten. Om det finns en upphandlingsenhet på myndigheten så är det förmodligen en eller två tjänstemän där som sköter upphandlingen, tillsammans med någon sakkunnig på den enhet som upphandlingen gäller. Begär ut upphandlingshandlingarna, leta efter namn på myndighetens olika handläggare m.m, och begär sedan ut e-postmeddelanden mellan dessa och det vinnande företaget för tidsperioden före/under upphandlingen.

Granska PR-maskineriet

Gör du en granskning där du vet att myndighetens PR-avdelning är inblandad så är det bra att ta för vana att begära ut e-postmeddelanden därifrån. Jag granskade bygget av Skandionkliniken i Uppsala och insåg snabbt att kommunikationsenheten på landstinget i Uppsala var inblandat. Genom att begära ut ”all e-post som rör Skandionkliniken och min granskning” från presschefens e-post, fick jag veta hur andra landsting runtom i Sverige varnades för mina frågor om Skandionkliniken, och försågs med förslag på passande svar.

Kände chefen till missförhållandet?

Många gånger uppger myndighetschefer på olika nivåer att de inte kände till missförhållandet man precis avslöjat. Ibland visar det sig inte stämma, och ett sätt att ta reda på hur det ligger till är att begära ut e-post från myndighetschefen e-postkonto. Det är nämligen vanligt inom offentlig förvaltning att chefen är cc:ad vid känsliga frågor. Så, begär ut e-post från tjänstemannen i ditt ämne, kolla på ”Kopia-raden” vilka som fått kopior på e-postmeddelandet, och följ sedan spåret för att se om chefen på något sätt fått information om missförhållandet.

Du har inget att göra

Det går inte att komma ifrån spänningen i att läsa någon annans e-postlåda. Och oftare än man tror leder det till nyheter. Människor tenderar att e-posta när de är glada eller framförallt arga på någonting. I en e-postkorg jag nyligen begärde ut med anledning av punkt två ovan gjorde jag sökningen ”olagligt”, och fick intressanta träffar. Vid ett annat tillfälle avslöjade e-postmeddelanden hos en lokalpolitiker i Uppsala hur hen och hens politikerkollegor från samma block bråkade ordentligt – bakom kulisserna.
Att tänka på när du begär ut e-postmeddelanden:

Förbered dig

Ring till myndighetens IT-avdelning, fråga hur e-postsystemet fungerar. Kanske använder de sig av samma e-postsystem som på din redaktion. Fråga gärna uttryckligen om det är klokast att få ut en kopia på hela korgen, eller om systemet är sökbart på smidigt sätt. ”Är det möjligt för mig att begära ut alla e-postmeddelanden mellan Fouad Youcefi och e-postadresser som slutar på @korruptionsföretaget.se?” Går det att begära ut en specifik tidsperiod? Ibland visar det sig att det smartaste är att begära ut hela e-postkorgen och sedan själv leta. Ibland vill de sekretesspröva det hela, och då är det mycket bättre att vara specifik.

Var detaljrik eller överdrivet bred i din begäran

Om du har lärt dig hur e-postsystemet fungerar så sparar det dig och myndighetens personal tid när du gör din begäran. Formulera den så tydligt som möjligt. VAR ÖVERTYDLIG! Ofta tjänar du också på att beskriva exakt hur de ska gå tillväga för att behandla din begäran (längst ned i bloggposten har jag klistrat in en begäran jag gjorde nyligen). Ju tydligare du är, desto större chans att du får det du är ute efter. Och om du mot förmodan skulle upptäcka att de mörkat olika e-postmeddelanden, så tjänar du på att ha formulerat din ursprungliga begäran tydligt.

I din begäran är det bra att ha med vilket e-postkonto begäran gäller, vilken tidsperiod, vilken av korgarna på e-postkontot, samt eventuella sökord du vill att de använder sig av.

Har några e-postmeddelanden raderats?

I vissa fall kanske du vet att det faktiskt saknas något e-postmeddelande i det material du fått ut från myndigheten. Då är det bra att också ha begärt ut den s.k. loggen. De flesta e-postsystem har en logg som registrerar varje gång ett e-postmeddelande inkommer, eller skickas till/från myndighetens e-postkonton. Finns en sådan logg, begär ut den! Där framgår avsändare, mottagare, tidpunkt, och dessutom ämnesrad.

När jag undersökte huruvida kommunstyrelsens dåvarande ordförande i Uppsala, Fredrik Ahlstedt hade haft otillbörliga kontakter med ett företag som han varit Sverige-VD på, upptäckte jag genom loggen att det fanns en handfull e-postmeddelanden mellan politikern och företaget som raderats. Tyvärr anses raderad e-post inte längre vara allmän handling, trots att det ofta finns backup-kopior på e-postmeddelandena. Men med hjälp av källor går det ibland ändå att få reda på mer om raderad e-post.

Läs flera gånger

Om du gjort en begäran och fått ut handlingarna. Se till att läsa dem i lugn och ro, flera gånger. Att läsa en e-postkorg är som att spela memory, information återkommer i olika e-postmeddelanden och det gäller att hålla reda på vad som är vad, och vem som är vem i de olika konversationerna.


E-post är inte det enda kommunikationsmedlet

Om du begär ut stora mängder e-post kommer du att märka att det saknas pusselbitar lite här och var. Det behöver dock inte betyda att myndigheten mörkat och inte lämnat ut specifika e-postmeddelanden till dig. Det kan istället handla om att många faktiskt ringer upp personer som mailat och samtalar om frågan istället. Av samma skäl så är det viktigt att fortsätta din research när du fått ut e-postmeddelanden med att kontakta de som förekommer i kommunikationen och fråga vad de minns om t.ex. den där bjudmiddagen, eller kontakterna med företaget i upphandlingen.

Ett exempel

Den här begäran gjorde jag för några veckor sedan. Jag har bytt ut aktuell tjänstemans namn mot XX, aktuellt företags namn med ”korruptionsföretaget.se”, och aktuell person på företaget med ”företagaren”. 

Jag önskar ta del av allmänna handlingar, i form av e-postmeddelanden från samtliga e-postkonton som hanteras av XX (se nedanstående specifikation). Jag önskar att min begäran hanteras skyndsamt. Om ni anser att handlingarna innehåller uppgifter som omfattas av sekretess önskar jag att övriga uppgifter i handlingarna lämnas ut, och att ni översänder ett överklagbart beslut omgående.

Min begäran omfattar följande:
1. Samtliga e-postmeddelanden i INKORGEN på XX e-postkonton där avsändaradress, eller cc:ad adress har domännamnet korruptionsföretaget.se. 

2. Samtliga e-postmeddelanden i e-postkorgen för SKICKADE MEDDELANDEN på XX e-postkonton där mottagaradress, eller cc:ad adress har domännamnet korruptionsföretaget.se.

3. Samtliga e-postmeddelanden i e-postkorgen för BORTTAGNA OBJEKT (t.ex. Papperskorgen eller liknande mapp i e-postkorgen) på XX e-postkonton där avsändaradress, mottagaradress, eller cc:ad adress har domännamnet korruptionsföretaget.se.

4. Samtliga e-postmeddelanden i andra delar av XX e-postkonton där avsändaradress, mottagaradress, eller cc:ad adress har domännamnet korruptionsföretaget.se.

5. Samtliga e-postmeddelanden i samtliga ovanstående e-postlådor på e-postkonton tillhörande XX, där träff ges på sökordet ”Företagaren” eller ”Korruptionsföretaget”

Begäran omfattar tidsperioden 2015-07-25 till 2016-07-25

OBS! Enligt IT-avdelningen kan ovanstående uppgifter tas fram omedelbart genom enkla sökningar i e-postsystemet av en e-postadministratör. Därför är min förhoppning att handlingarna kan lämnas ut under dagen.

Om ni har några frågor önskar jag att ni kontaktar mig omgående på nedanstående telefonnummer.

Vänligen
Fouad Youcefi

Fouad Youcefi

Sämsta sommarjobben – och hur du hanterar dem

Förbättra utsikterna.
Förbättra utsikterna.

Sommaren är här och med den sommarutläggen.

Ett sommarutlägg är enkelt uttryckt en story som ”spånats fram” av en vikarierande arbetsledare och som sedan lämnats över till en vikarierande reporter som den vikarierande arbetsledaren inte känner och därmed inte tilltror att hitta egna stories.

Eftersom reportern inte heller känner arbetsledaren så tar reportern för givet att sommarutlägget är en genomtänkt beställning utifrån professionella överväganden kring vilken som måste vara den bästa och mest relevanta storyn just nu. I själva verket är detta förstås en grav missuppfattning eftersom sommarutlägget i själva verket är en slags nödlösning, men eftersom reportern inte känner till detta kommer reportern att glatt svara ja på frågan om vederbörande kan ta sig an storyn, och inte ens överväga att föreslå de intressantare idéer som reportern hade med sig till redaktionen.

Sommarutlägget karakteriseras av en, ofta flera av följande faktorer:

– Det är en grej som gjorts hundratals gånger förut.
– Den är inte på något sätt, ens med de mest generösa kriterier, en nyhet som skulle passerat nålsögat vilken annan tid som helst på året.
– Det är strängt taget inte alls en nyhet.
– Vi har inga idéer om någon ny vinkel på denna uttjatade grej som inte är någon nyhet.
– Huvudargumentet från arbetsledaren att göra grejen är negativt, typ ”Vi måste väl” eller ”Vi har inget annat”.

Möjligen finns det metoder att göra något mindre dåligt av dessa de sämsta sommarjobben. Låt oss tipsa om dessa metoder utifrån fem typexempel på sommarutlägg.

Typexempel 1: ”Många träffades och trivdes”

Beskrivning: Redaktionen bevakar ett sommarevenemang typ allsångskväll eller välgörenhetsloppis. Reportern förväntas skriva en artikel som å ena sidan inte ska vara en recension (som avslöjar att allsångsledaren faktiskt sjöng falskt) men inte heller ett rakt referat (för då hade vi lika gärna kunnat publicera texten som arrangören själv skickade in).

Lösning (enkel): Alltsom oftast gör sig dessa reportage utmärkt som så kallade bildreportage. Det vill säga: minimal textmassa/speaker, maximalt med levande bilder/ljud från aktiviteter och människor. Kom bara ihåg att ta namn på alla!

Lösning (alternativ): Ställ frågor om sex och politik! Det kommer att överraska personerna du möter, ge spännande svar och du kommer att som första reporter någonsin leva upp till redaktionens tio år gamla devis ”Vi ska göra det oväntade”.

Typexempel 2: ”Sommarporträttet”

Beskrivning: Du förväntas porträttera en person (i bästa fall) eller en företeelse (i andra fall) genom ett möte där personen själv – eller företeelsens talesperson – förväntas vara den huvudsakliga källan till informationen i texten. ”Jaså, du tycker det är trevligt att komma tillbaks till Sverige och hembygden så här på sommaren?” ”Jaha, ni ser ett ökat intresse för kaféer som erbjuder ekologiska bakverk?”

Lösning (enkel): Hitta på små faktarutor med korta svar på frågor av typen ”Favoritartist?” för att kunna minimera brödtexten. Ofta kan svaren skrivas i förväg för att sedan bara stämmas av med intervjupersonen. (”Ted Gärdestad”.)

Lösning (alternativ): Gör riktig research och konfrontera intervjupersonen på allvar. Vill hen egentligen inte bara slippa betala skatt i Sverige genom att vara skriven i utlandet? Ser inte marknaden rent bedrövlig ut för sommarkaféer på landsbygden?

Typexempel 3: ”Hur här?”

Beskrivning: Redaktionen identifierar en riktig nyhet någon annanstans och vill ta sitt publicistiska ansvar och undersöka sakernas förhållande även här. Men tyvärr är det ju nu sommar och tidningen måste fyllas och varje reporter måste skriva flera artiklar per dag så det får göras på enklast tänkbara vis – genom att ringa upp de ansvariga och fråga om det är lika eländigt här som där. Svaret blir sällan ja.

Lösning (enkel): Gör en nyhet på hur bra det ser ut i vår kommun. Låtsas inte att du gjort en egen granskning men framhäv inte heller intervjupersonens roll som ansvarig för den verksamhet det handlar om – och att hen därmed naturligtvis är extremt jävig i frågan om det förekommer några allvarliga missförhållanden av den typ någon annan avslöjat någon annanstans.

Lösning (alternativ): Ta reda på hur kollegorna på den andra redaktionen gjorde sin undersökning och gör samma – eller skippa helt detta ämne och fokusera på att kolla det tips du redan har, om missförhållanden inom helt andra verksamheter. Om chefen börjar skrika om tomma sidor erbjuder du dig att bevaka dagens välgörenhetsloppis.

Typexempel 4: ”Sommarproblem”.

Beskrivning: De finns överallt, från algblomningen till sjukvårdsbemanningen. Vissa problem hör sommaren till helt enkelt. Men att ringa experter för att ställa frågor som inte bara de utan även du kan svara på i sömnen är ingen drömsituation för någon journalist (utom möjligen för den reporter som skriver ut svaren redan före intervjun).

Lösning (enkel): Erkänn att ”det kommer varje år” och gör det till en del av storyn. Ju större faksimiler från tidigare år (eller arkivröster i ditt inslag) desto mindre ny brödtext måste åstadkommas.

Lösning (alternativ): Ta det på allvar är ”det kommer varje år” och kolla upp vad de ansvariga lovade förra och förrförra året och för fem och tio år sedan, och ta reda på varför det inte blev så. Och nöj dig inte med svaren du får från pressavdelningen utan begär ut handlingarna i ärendet, och mejlkorrespondensen mellan handläggaren och övriga parter.

Typexempel 5: ”Trendspaningen”

Beskrivning: Definitionen på en trend skiljer sig mellan årstiderna, och på sommaren sjunker ribban rejält. Ofta räcker det med att någon som redaktionen inte omedelbart kan avvisa som galen påstår att något är en trend, för att dinosaurie-nervositeten ska ticka igång hos den vikarierande arbetsledaren (eller i normalfallet kanske mer rädslan för tomma sidor i tidningen) och kräva reportage i frågan.

Lösning (enkel): Lägg maximalt antal påståenden i munnen på intervjupersonen, eller gör tydliga hänvisningar till att det är intervjupersonens utsagor som formar texten. På så sätt flyttas ansvaret över och om framtiden nästa månad visar att det var bortitok fel att ens kalla detta en trend, då faller skuggan i huvudsak på intervjupersonen och inte på dig.

Lösning (alternativ): Undersök med hjälp av avancerade researchverktyg (Google) hur het trenden verkligen är. Kolla vad som skrivs i internationella tidsskrifter, på branschsajter och i sociala medier. Om kunniga personer där tycks ovetande om den nya trenden så föreslå att du ska konfrontera representanten vid det kommande intervjutillfället. Om din arbetsledare inte uppskattar idén så föreslå att texten helt enkelt skrivs i ”Min sommar”-formatet, alltså att trend-företrädaren skriver en egen text. Du kan göra välgörenhetsloppisen i stället.

Missa inte våra tidigare poster om sommarvikariens gyllene regler, hur man fixar egna nyheter i sommarvärmen och rentav grejar granskningar, hur man blir en bra sommar-arbetsledare och hur man (som reporter) undviker att bli helt umbärlig.

Framtid utan fax?

Intressanta resultat från JMK:s öppenhetstest.
Intressanta resultat från JMK:s öppenhetstest.

Minns ni faxen?

Den var en apparat som arga rockpoeter använde för att skicka spontana meddelanden till omvärlden med på 90-talet. Och som en stor del av kontors-Sverige använde för att skicka handlingar i realtid. De skrevs oftast ut på ett särskilt rullpapper med usel beständighet men upplevdes ändå som sensationellt häftiga när de kom eftersom pappret praktiskt taget levererades i realtid (det kom ut ur den andra maskinen strax efter att det stoppats in i den första!).

Sedan kom internet.

Och faxen försvann.

Från alla kontor.

Nästan.

Inom delar av det offentliga Sverige levde faxandet vidare. Och lever. Den som vill ta del av handlingar från Skatteverket måste vara redo med ett faxnummer, om man inte vill invänta pappersutskrifter i brevlådan några dagar senare.

Stora medieföretag har tjänster som gör att vi kan ta emot fax som omedelbart förvandlas till pdf:er i mejl. Det är dock fortfarande krångligt eftersom mejlet går till en speciell faxmottagnings-mejladress och måste vidarebefordras därifrån till reportern som beställt det.

(Den student, frilans eller lilla redaktion som inte har omedelbar tillgång till en faxmottagningstjänst kan spana in någon av de som sajten howtogeek tar upp i den här posten från i fjol. Tyvärr verkar alla kosta pengar.)

När JMK nyligen testade offentlighetsprincipen fick man ut begärda handlingar helt eller delvis elektroniskt från 68 av 81 myndigheter, vilket förstås är ett hyggligt resultat på helheten – men samtidigt en klen tröst för den reporter som behöver handlingarna från någon av de 13 återstående myndigheterna.

För den journalist som rutinmässigt begär ut handlingar från olika håll i det offentliga Sverige är det helt enkelt slående hur stora skillnaderna är mellan olika myndigheters användning – eller icke-användning – av modern teknik till offentlighetsprincipens fromma.

(Elektroniskt utlämnande blir i normalfallet billigare för myndigheten, och är som DN:s Kristoffer Örstadius brukar argumentera, bättre för miljön.) 

Med allt detta sagt känns det ändå roligt att utvecklingen ibland faktiskt går framåt.

Konsumentjournalisten Anders Nyman uppmärksammar oss på att Transportstyrelsen nu ersätter sin gamla faxtjänst för den som vill få uppgifter ur bilregistret, med en e-postlösning. Det finns visserligen tredjepartslösningar i form av appar som skickar fordonsinformation till din mobil via sms, men för en reporter är det naturligtvis alltid bättre att kunna hämta data från originalkällan.

Jag har också noterat att Inspektionen för vård och omsorg, som granskar hälso- och sjukvården, har hittat ett system som gör det möjligt att enkelt skicka handlingar elektroniskt. Dokumenten kommer inte som bilagor i själva mejlet utan laddas hem via en krypterad tjänst, som fungerar utmärkt från ett reporterperspektiv – och uppenbarligen också uppfyller myndighetens säkerhetskrav.

Man kan konstatera att det går om man vill. Kanske kan faxandet vara på väg att fasas ut på riktigt. 

Också från myndighetssverige.

Gästblogg: Tricket som hjälper din story på sommaren

Om sommaren kan arbetsledarens enkla föreställning om ett somrigt reportage hjälpa din skarpa nyhet att få plats i spalter och sändningar. Marja Grill förklarar hur.

Släpp in lite solsken.
Släpp in lite solsken.

Nu är det den tiden på året igen – sommarplågedags. Och med sommarplåga menar jag såklart inte poplåtar, utan dessa återkommande sommarstories som våra arbetsledare är så förtjusta i.

Ja, jag pratar om algblomning, barkborrar, och ”campingtrenden”.

En säker utväg från att behöva göra knäck som man inte känner för är ju, som alltid, att komma med en bättre idé själv. I bästa fall, och om du jobbar systematiskt på att samla på dig tänkbara grejer under säsongen, så har du redan ett gäng idéer, tips, uppslag eller startade researcher som du kan sätta tänderna i när inflödet av självklara nyheter sinar. (Annars kan du läsa mer om hur du gör det här.)

De flesta arbetsledare är ju bara tacksamma över att en driftig reporter kommer med egna nyheter under sommartorkan. Men här kommer ett tips om du möter motstånd:

Använd dig av sommarplågorna! Finns det inte någon sommarkoppling till din story? Du kan hitta en! Kanske kan du spela in några av intervjuerna i skärgårdsmiljö? Eller så berör frågan om företagens roll också glasskioskägare? Storyn om vägsäkerhet berör såklart husvagnsturister och handlar det om miljö så drabbas kanske de som hänger på badstränder eller vandrar i fjällen?

Jag fick några tips som jag kollade upp för några år sen om hur otroligt dåliga arbetsvillkor guider har. Min arbetsledare var inte så pigg på en arbetsmiljöstory. Då sa jag ”Men, det blir jättefina bilder med sommarkänsla, med alla dessa turister som svärmar runt på stan nu”. Redaktören fick en inre bild av Slottsbacken full med japanska turister, och jobbet var insålt.

Marja Grill

Ta ditt konsumentgräv längre

Senaste numret av utmärkta tidskriften Scoop har konsumentgräv som tema. Jag bidrar med några tips som också finns publicerade på Scoops hemsida.

image
Konsumentverkets anmälningar är sökbara på nätet.

Varje reporter som närmat sig en konsumentstory vet att de är mycket tacksamma. Det är ofta lätt att få folk att ställa upp, historierna är relativt raka och handlar om vardagsnära företeelser – och de leder nästan alltid till en rad nya case med fler berättelser.

Utmaningen är att komma vidare från den givna 1A-mallen, som i konsumentstoryns fall brukar se ut ungefär så här:

Anna, 81: ”Jag blev lurad”
81-åriga Anna Johansson beskriver hur hon blev lurad av en slagfärdig försäljare, och hur företaget vägrat ersätta henne. Företaget vill inte ge någon intervju till vår redaktion men har nu backat och betalat tillbaks pengarna till Anna, 81.

För den granskande reportern finns det ofta flera vägar att pröva för att växla upp storyn till något mer spännande. Jag brukar rekommendera de här tio som en slags basuppsättning:

1) Kolla anmälningarna! Hur ser det ut hos Konsumentverket, Konsument Europa och Allmänna reklamationsnämnden? Har bolaget dragit på sig kritik från flera olika håll? Många anmälningar kan vara en indikation på ett mer systematiskt fusk. Anmälningar kan vara fejkade men eftersom de som regel är offentliga i sin helhet är det lätt att kontrollera anmälarnas identiteter.

2) Kolla nätet! På forum och bedömningssajter är risken ännu högre för fula avsändare bakom omdömena, men där kan också finnas initierade uppgifter om bolaget och företrädarna – som kanske inte kommit ut om avsändaren varit tvungen att stå för uppgifterna med sitt riktiga namn. Se nätfloran som en idébank för vidare kontroller med andra källor.

3) Granska bolaget! Varje företag lämnar offentliga avtryck hos olika myndigheter och andra institutioner: årsredovisningen hos Bolagsverket ger en bild av verksamhet och omsättning (om det ännu inte kommit in någon årsredovisning för att bolaget är nystartat kan det vara, men behöver inte vara, en varningsklocka), utdraget från skattekontot hos Skatteverket visar inbetalda arbetsgivaravgifter, vilket möjliggör baklänges-uppskattningar av personalstyrkan (alternativt väcker misstankar om svarta löner), hos IIS får du namnet på den som registrerat sajten, den erfarne bedrägeriutredaren hos polisen kan ha koll på bolaget eller företrädarna sedan tidigare, hos kontrollmyndigheten får du svaret på hur man klarat den senaste tillsynen…osv.

4) Kräv svar! En mejlkonversation kan vara frustrerande för etermediareportern, men samtidigt tvingar mejlen företaget att lämna mer definitiva svar på dina frågor. Försök vara så exakt som möjligt i dina frågor, och bolla bolagets svar mot den drabbade konsumenten. Ställ bolaget till svars för eventuella dubbla budskap och otydligheter. Nöj dig inte med ett ”Förlåt!”, tänk på att bolaget kan pudla bara för att slippa uppmärksamheten.

5) Följ pengarna! Om bolaget ingår i en koncern så försök reda ut ägarförhållandena. Begär ut alla bolagsstämmoprotokoll från Bolagsverket; ibland görs ändringar av styrelser eller stora aktieutdelningar vid extra bolagsstämmor som skickats in efter den senaste årsredovisningen.

6) Sök de ansvariga! Kräv att få veta vem eller vilka som faktiskt representerar bolaget, nöj dig inte med svar från ett förnamn i ett mejl utan kontakta de personer som tituleras vd eller är registrerade som styrelseledamöter. Om de sistnämnda bytts ut nyligen kan det vara en larmklocka; i så fall är det läge att kontakta både de nya och de gamla ledamöterna för att se om det sker ett skifte till målvakter inför en konkurs.

7) Konfrontera partners! Väldigt få företag kan överleva utan en välvillig omgivning, andra bolag som man köper tjänster av. Exempelvis måste ett litet telefonbolag köpa in sig på nätet via ett större bolag. Faktureringstjänster och inkasso läggs ofta ut på andra företag – som du kan presentera dina upptäckter för och be om en reaktion från.

8) Dra nytta av de nya casen! När mejlen svämmar över och telefonen går varm befinner du dig i ett tacksamt läge. Du kan välja och vraka bland nya potentiella case. Berätta om dem, men ge inte avkall på faktakollen; i vart och ett av fallen ska du be att få se, läsa och höra så mycket dokumentation som möjligt, och bolaget ska naturligtvis få chans att kommentera även det femte och sjätte case ni publicerar.

9) Gör en mikrowallraff! Om det är en konsumentföretag som anklagas för lurendrejeri så kanske du eller någon annan från redaktionen kan närma sig bolaget från kundhållet. Om man riktat in sig på att lura äldre kanske man får ta hjälp av redaktionens senior, eller kollegans tonåring om målgruppen är åt det hållet. Ett eget test kan vara droppen som gör att ord-mot-ord-situationen upplöses i sin motsats.

10) Granska granskarna! Visst finns det engagerade tjänstemän på Konsumentverket och brinnande politiker i riksdagen – men har de verkligen gjort allt i deras makt för att stoppa den sunkiga soppa du avslöjat? Har de inte i själva verket låtit hänsyn till konkurrensen eller hoppet om fler arbetstillfällen gå före konsumenternas behov av schyssta grejer? Och är problembilden verkligen så ny som de låter påskina? Är detta inte ett gammalt och känt problem som regeringen/riksdagen/myndigheten i själva verket valde bort att åtgärda redan vid den stora utredningen för fem år sedan?…

Detta är bara tio av de möjliga vägar en konsumentgranskning kan gå. Ofta hittar man ännu fler genom att titta på andra sorters granskningar, och korsbefrukta dem med den egna historien.

Läs också konsumentgrävräven Anders Nymans Anders Nymans gästblogg om hur du hittar konsumentnyheter!