Något mycket, mycket, mycket viktigt

Webben erbjuder oanade möjligheter till research, kontakter och offentlighet.

Till baksidorna hör risken för dataintrång och en mindre önskad form av offentlighet.

Som journalister är vi skyldiga att värna källskyddet, i ord och i handling, i princip och i praktik. Gör vi det inte kan vi straffas enligt lag, och det med rätta; den som hör av sig till en journalist och vill vara anonym ska kunna lita på att journalisten hanterar uppgifterna på ett sådant sätt att detta inte äventyras.

Det kanske inte behövs för just dig, men vi skriver det i alla fall: lagring på nätet lämpar sig inte för källskyddade uppgifter. Kommunikation på nätet kan ibland vara nödvändig, men i så fall rekommenderas genomtänkta arbetsmetoder.

Här en utmärkt artikel i ämnet, av vår kollega Susan Ritzén.

Här bästa tipsen från svt:s Uppdrag granskning.

Hur tänker du kring det digitala källskyddet? Goda principer, hemska exempel? Ge oss dina tankar i kommentarsfältet.

Uppdaterat 120923: Under slagordet Kryptera mera! skriver två säkerhetsexperter på Sveriges Radios Medieormen om journalister och digital säkerhet. Frilansjournalisten Tomas Carlsson uppmanar i ett blogginlägg till en mycket enkel linje som han menar passar de flesta journalister: håll allt källskyddat material analogt.

Skriva på ett moln

För den som vill spara sina egna anteckningar, texter och dokument på nätet finns numera en smärre uppsjö av tjänster.

Vi talar om allt från enkla anteckningsverktyg som till exempel Simplenote, som håller texter synkade mellan webb och mobil, till mer kraftfulla verktyg som konkurrerar med ”riktiga” kontorsprogram typ Word och Excel.

Exempel från manus i Google Docs
Precis som Evernote kan Google Docs användas för manus.

Google Docs är en gigant i sammanhanget, som numera också erbjuder möjligheten att ladda upp dokument i originalformat. För dig som sparar på myndighetsrapporter och beslut i pdf-format kan detta vara modellen för att komma åt dem både från jobbet och hemifrån, från datorn, mobilen och surfplattan.

Vi har tidigare beskrivit hur Google Docs kan användas för att gräva tillsammans med publiken, och man kan förstås även använda samarbetsfunktionerna i mindre sammanhang – till exempel dela ett manus under utveckling mellan två reportrar och en arbetsledare.

Docs ingår numera i Google Drive, som är Googles nätverkshårddisk. Google vill konkurrera med t ex populära Dropbox, som hittills haft fördelen att man inte bara haft dokumenten i ”molnet” utan också i den egna datorn. Men hos Google Drive kan man nu ladda hem ett litet program som skapar en ”hemma-hårddisk” även för detta material – ”Download Google Drive” heter länken i vänsterspalten.

Bland Googles Docs’ konkurrenter i kategorin ”kontorsprogram på nätet” har har Zoho länge beskrivits som den främsta, men numera erbjuder även Microsoft molnredigering.

Dropbox kom från andra hållet: dess huvudfunktion har aldrig varit att ersätta programvara (t ex Word), utan att erbjuda en mapp på datorn som alltid synkats mot ”molnet” och mot motsvarande mappar på andra datorer. I den grenen har Dropbox utmanats av Sugarsync som å ena sidan erbjuder större flexibilitet (man kan välja fritt vilka mappar man vill synka, t ex mellan mobil och dator) men som å andra sidan erbjuder större flexibilitet (det blir krångligare).

En annan konkurrent heter Box. Box och Dropbox konkurrerar bland annat genom att erbjuda större mängder gratisutrymme i samarbete med olika tillverkare av mobiler och surfplattor, så det kan vara mödan värt att se vad som ingår vid ett sånt inköp – eller om man kanske redan har en stor gratisdisk på nätet utan att veta om det.

Bland mobilapparna hittar man förstås varianter för de flesta tjänsterna, inklusive en dedikerad Google Drive-app, och här finns också t ex mobila kontorssviten Quickoffice (hm…numera uppköpt av Google) som kan synkas mot flera olika tjänster, däribland både Docs, Dropbox och Sugarsync.

Exempel Workflowy
Workflowy är en lista som kan göras hur liten eller stor som helst – och i hur många led som helst.

En helt egen ingång har Workflowy som kan beskrivas som en lista för allt du vill använda den till. Lite svårt att förklara men man kan skapa ett (såvitt jag förstår) oändligt antal listor i listan med ett oändligt antal punkter i en oändlig hierarki, och dessutom #tagga nyckelord för snabb korslänkning mellan inläggen.

Alla dessa verktyg har en gratis basversion, men man kan välja att betala för mer utrymme eller funktionalitet.

Så länge man inte använder dem för sina mest känsliga uppgifter (tänk på källskyddet!) och så länge man har en genomtänkt backuprutin (i de flesta tjänsterna kan man enkelt exportera sina dokument) så kan molntjänster vara ett utmärkt sätt att underlätta arbetet för en stressad reporter som kastas mellan datorer och mobiler, företagets och privata.

Möjliga användningsområden:

  • En systematisk hantering av dina jobbidéer. Ersätt de där listorna du alltid skriver på konferenser och seminarier, med en som alltid ligger överst på ditt nätkonto. Använd den för att fylla på eller radera, ändra och prioritera.
  • Research kring din pågående granskning/satsning. Samla anteckningarna från telefonsamtalen med länkarna och urklippen från nätdokumenten, antingen i ett dokument per projekt eller i flera dokument som samlas i mappar. (Men du undviker förstås sånt som kan avslöja dina hemliga källor. Om de måste nämnas kan du använda koder.)
  • Samla andras hela dokument i din framåtriktade research kring ditt favoritämne. Forskningsrapporter, myndighetsbeslut, protokoll… Worddokument, pdf:er och andra dokumenttyper sväljs enkelt av flera av tjänsterna.
  • Manus. Som faktiskt kan påbörjas mycket tidigare än två timmar före deadline. Helst i en löpande process parallellt med researchen (men jag vet av egen erfarenhet att det är lättare sagt än gjort).

Till sist: det finns inget som utesluter att man kombinerar de olika tjänsterna, tvärtom går det enkelt att länka mellan dem och dra nytta av fördelarna hos var och en. Själv har jag i olika perioder använt nästan alla i diverse kombinationer.

Du kanske ska lägga upp kompletta dokument hos Dropbox och listor och anteckningar hos Workflowy? Eller kombinera med ”allätaren” Evernote, som ju även den innehåller en anteckningsfunktion. (Elias har beskrivit hur man kan använda Evernote för att spara träd vid manusläsning, och jag har skrivit om just Evernotes allätar-funktion.)

Har du tips på andra tjänster som hjälper dig komma åt dina texter och dokument var du än befinner dig? Eller tycker du att hela idén verkar värdelös? Lägg ut texten i kommentarsfältet nedan!

Uppdaterat 120813: På Twitter tipsar oss @jensfinnas om en ”grym lista med webbverktyg för nördiga journalister på @journalismnews”. Och vi kan bara hålla med, tack Jens för tipset!

Stressa av några minuter

Ibland kan man behöva varva ner - försök i åtminstone två minuter.
Ibland kan man behöva varva ner – försök i åtminstone två minuter.

Den som aldrig prövat vet inte att det kan vara en svår konst att inte göra något alls. Det märker man om man går in på sidan Do Nothing For 2 Minutes.

För stressade nyhetsreportrar kan det nog vara en bra utmaning någon gång om dagen.

Och återkopplingen är omedelbar: om man så mycket som petar på musen, så dyker det upp en röd skylt med texten ”FAIL” – och så nollställs tidtagningen igen.

Är man bra på kortkommandon på tangentbordet så går det förresten fint att lura den.

Har du haft tid att låta den räkna hela vägen ner? Skriv i kommentarerna och berätta för oss andra vad som händer. 🙂

Gärna en fråga – men först ett varför

Varje redaktion med självaktning har i dag en Facebooksida och ett Twitterkonto.

Väldigt ofta används dessa för att efterlysa reaktioner.

”Vad tycker du?” avslutar en stor mängd journalistiska statusuppdateringar på Facebook. ”Vad ska vi fråga NN?” kan vara en typisk fråga på Twitter.

Detta är utmärkta exempel på en öppnare journalistik i de sociala mediernas tidevarv.

Men det är bara halva läxan.

Återstår att besvara frågan: vad gör vi med det vi får in? Hur använder vi läsarnas frågor för att bygga intervjun med kommunalrådet? Hur utnyttjas kraften i Facebook-reaktionerna i morgondagens uppföljande reportage?

Mer än en gång blir svaret tyvärr ”inte alls”. Intervjun läggs upp som vanligt i dialog mellan ett par-tre personer runt desken, uppföljningen spånas fram på morgonmötet mellan de vanliga hjärnorna. Den uppkastade frågan blev ett löfte om ett gehör. Det genomtänkta svaret föll i glömska i samma ögonblick det lämnades.

På så sätt byggs inga relationer. Och i det läget kanske man bör fundera på varför man ställer frågan till att börja med.

(Och ja – vi vill ha dina synpunkter och tankar kring detta ämne! Fyll på i kommentarsfältet – vi läser och tvekar inte att komplettera eller korrigera inför andras klokskap.)

5 tips för att nå längre på Twitter

Så får du genomslag på Twitter
Så får du genomslag på Twitter

Du vill använda Twitter för att nå ut med dina nyheter. Du har skaffat ett konto, du följer 98 personer men har bara fått 34 följare. De flesta av dessa är kollegor och kompisar. Du håller i princip med om det jag skrev i mitt förra inlägg men du känner dig lite vilse i både metodiken och vokabulären.

Det här är till dig. Fem tips på hur du gör för att nå utanför din egna följarskara:

1. Tagga!
Det betyder att du använder #hashtags, alltså ord med fyrkanter framför (inget mellanslag). Dessa ord blir med automatik till länkar, så alla intresserade av ämnet kan klicka och hitta andra tweets i samma ämne.

Genom att tagga rätt kan du nå direkt till den intresserade publiken, oavsett om de följer dig eller inte. Exempelvis används #svpol om svensk politik, #svkrim om kriminalfrågor och #svmed om medicinfrågor. Enstaka stories kan få egna hashtags t ex #bärplockare eller #fas3. Man kan också försöka uppfinna egna hashtags men det är svårt, tipset är att alltid försöka hitta en redan existerande att haka på.

(Hur vet man då vilken som är ”rätt” tag? Genom att göra en sökning på Twitter kan du enkelt lokalisera tweets som handlar om ditt ämne; då ser du snabbt vilken/vilka taggar som brukar användas.)

2. Pinga!
Det betyder att man skriver ordet ”Ping” följt av ett mention, alltså att du skriver en twitteranvändares namn t ex ”Ping @mickep2”. Används med fördel för att tipsa andra redaktioner och reportrar.

”Ping @mickep2” betyder att jag får upp ditt tweet i mitt mention-flöde, och ”pingen” är en signal om att detta är något jag bör uppmärksamma.

Skillnaden jämfört med att skriva mitt namn i början? Dels att det inte är ett direkt tilltal från dig till mig, utan snarare en knack på axeln för att visa något intressant. Dels att ett ping som inleds med @mickep2 bara kommer att dyka upp i flödet hos de som följer oss båda, medan ping-tweetet kommer att synas hos alla som följer dig – plus förstås följare av eventuella hashtags du använder.

(Vilka ska man då pinga? Mitt tips är att tänka utåt: om du jobbar på en lokalredaktion så fundera på vilken riksredaktion som kan vara intresserad av din story, om du jobbar som allmänreporter så fundera på om det finns någon specialtidskrift som kan tycka att din grej är en grej värd att skriva om. Om du gjort en rak nyhet kanske du ska tipsa en debattredaktion, om du publicerat ett debattinlägg kanske du vill uppmärksamma nyhetsredaktionen?)

3. Ställ frågor!
I ett mer direkt tilltal kan man rikta sig till politiker, intresseorganisationer eller andra aktörer och fråga om deras reaktion på ens nyhet.

Visst – det innebär att en del av nyhetsjakten blir ”öppen” och helt tillgänglig för konkurrenterna, men min erfarenhet är att det också ökar intresset för storyn. En del politiker är mer lättnådda på Twitter än man kan ana. Visar sig intresset vara stort – eller ämnet komplicerat – kan man ju alltid ringa upp för en ”vanlig” kommentar.

Om ansvariga makthavare gång på gång undviker att svara på dina tweets kanske det också säger något om deras inställning – till ämnet eller till Twitter.

(Vilka ska du ställa frågor till? Om det är en egen nyhet har du själv säkert koll på de viktigaste politikerna, organisationerna osv, men även här kan det löna sig att göra en Twitter-sökning för att se vilka som brukar skriva om ämnet.)

4. Berätta om jobbet både före och efter!
Många journalister och redaktioner är duktiga på att (ibland med automatik) skicka ut tweets om sina färdiga artiklar/inslag. Min erfarenhet är att man oftast vinner ännu mer på att berätta om jobbet man håller på med under tiden man gör det, och även efteråt – genom att berätta vilka reaktioner det väckte och hur man funderar på uppföljningar.

På så sätt kan man få ovärderlig hjälp (och tillrättavisningar) av den sociala webben redan före den ”riktiga” publiceringen, och man kan få intressanta reaktioner och tips lång tid efter publiceringen.

(Vad ska man då berätta? Det varierar förstås beroende på storyns karaktär; jag skulle inte rekommendera öppet twittrande om en infekterad vårdnadstvist. Men om du t ex gett dig på att granska det lokala bostadsbolaget skulle jag säga att ett aktivt twittrande långt före publicering kan ge guld till din research.)

5. Retweeta!
Uppträd mot andra som du vill att de ska uppträda mot dig. Finns det en bra story? Tipsa om den. Oavsett om den är publicerad ”inom huset” eller hos nån annan redaktion.

Generositet föder generositet på detta område, och genom att hjälpa kollegorna – kanske till och med värsta konkurrenten – när de gjort något bra, ökar chansen rejält att få hjälp tillbaks när det är det är din tur.

Allätarna

Evernote är inte bara en app utan finns också till skrivbordet
Evernote är inte bara en app utan finns också till skrivbordet

Det finns appar som gör anspråk på att kunna fånga in ”allt”. De vill fixa researchen, ordna ditt liv samt skapa världsfred för evinnerliga tider (nästan).

Den mest kända är Evernote, men den utmanas av till exempel Springpad och Ubernote. De har alla stor potential men karakteriseras också av att de inte blir mer än vad man gör dem till. Det gäller att inse när de kan vara till nytta – och då också använda dem! Evernote kan äta webblänkar, artiklar, anteckningar, foton, filer av allehanda slag.

Det mesta kan sparas både vid en dator och på mobil eller surfplatta. Om man arbetar med ett längre projekt där man vet med sig att man då och då kommer att behöva snabbt spara information, kan en arbetsbok här vara den perfekta hjälpredan.

Med hjälp av taggar kan ämnena hållas åtskilda och lätt hittas vid behov.

Ska man då satsa på Evernote eller testa någon av utmanarna? Tja, pröva själv eller kolla in några av de många jämförande genomgångar som gjorts, till exempel mellan Evernote och Springpad: Computerworld, Schultzer’s Blog, Get Comparisons, 40teck.

Springnote började såvitt jag förstår i en annan ände än Evernote – som ett verktyg för att spara recept och shoppingtips på nätet – och har på senare tid fått kritik för att det satsat alltför hårt på sociala beståndsdelar, att bli ”ännu ett Facebook”. Samtidigt är gränssnittet snyggt och enkelt, något som kan vara nog så viktigt när man ska komma igång.

Och för den som väljer Evernote: tio tips om hur man kan använda Evernote som journalist!

(Elias post om hur man kan använda Evernote för att spara träd har du säkert redan läst.)

Uppdaterat 120815: En av mina favoritsajter Lifehacker tipsar om att man kan låta Evernote ersätta anteckningsblocket på mötet eller konferensen, i alla fall om man ska skriva av vad som ändå skrivs på whiteboarden. I stället tar man ett foto och skickar till sitt Evernotekonto, där det i bästa fall till och med kan bli sökbart (om texten på tavlan är tillräckligt läslig). Jag har själv använt metoden några gånger, och kan bekräfta att det är ett smidigt sätt att behålla noteringar (som man sen alltid har tillgång till), har dock inte provat sökfunktionen på våra whiteboardmästerverk.

Uppdaterat 120904: Här skriver Anders Thoresson jätteintressant om hur han samlar alla sina idéer i ett enda dokument – som förmodligen blir gigantiskt med tiden men som han går igenom med jämna mellanrum. Han använder en kombination av Dropbox och Iphone/Ipad-exklusiva appen Drafts, men idén plockade han från en som använde Google Docs så det verkar tillämpligt även för Android-användare.

Häng med i nyhetsflödet

Jag får ibland frågor från arbetskamrater om hur man hänger med i nyhetsflödet genom att följa rss-flöden.

TT är bra för mycket, men om man jobbar natt på Rapport vill man gärna hålla koll direkt på de stora tidningarna, Ekot och några utländska nyhetstjänster. I stället för att gå in på deras sidor och uppdatera dem hela tiden, så kan man prenumerera på deras rss-flöden.

För den som inte redan testat gjorde jag en liten instruktionsvideo.