Berätta om problemen!

Gick det hett till? Låt oss få veta det!!

Journalister anklagas ibland för att överdriva motsättningar och dramatisera verkligheten.

Det stämmer säkert – men jag har också sett väldigt många exempel på raka motsatsen.

Reportrar som berättar om nyheter på ett sätt som får publiken att tro att de tillkommit av sig själva, eller åtminstone utan hårt arbete. Trots att det i själva verket handlar om något helt annat.

Journalister har nämligen ett ganska dåligt minne, vilket i dessa fall spelar oss ett spratt.

När vi jobbar med en story över tid dyker vi alltsom oftast på olika hinder och besvär under resans gång. Inte sällan bestående av personer som inte vill berätta hela sanningen, och/eller inte vill låta oss ta del av allmänna handlingar.

Det tar hårt arbete för oss att ta oss förbi dessa hinder. Hitta historien som de inte ville att vi skulle få reda på. Hitta fram till intervjun med den ansvarige som tvingas försöka förklara sitt agerande i stället för att låtsas att det inte finns någon som ifrågasätter det.

När storyn sen ska göras ut så spelar minnet oss ett spratt. Vi glömmer helt enkelt hur jobbigt det varit. När vi väl fått dokumenten slutar vi förbanna det faktum att det krävdes tre veckors tjat att få ut dem. När erkännandet väl kommer från den ansvarige chefen har vi inte längre top of mind att chefen under lång tid skickade fram fyra pressekreterare för att slippa prata med oss.

Många säger i detta läge att det viktigaste inte är hur vi fick fram nyheten, utan själva nyheten. Vilket förstås är helt korrekt.

Däremot håller jag inte med om att vi inte alls ska berätta om själva vägen fram. För den väg och den insats som krävts för att hitta en nyhet, kan också säga något viktigt om personen eller organisationen som försökt hålla undan sanningen från offentligheten.

Vi ska alltså självklart, som en del av storyn, berätta hur det gick till att få fram den. Och berätta om svårigheterna som de ansvariga orsakade.

Det gör i tio fall av tio storyn mer intressant.

Gästblogg: Så hittar du bidragsjobben

Dagens gästbloggare är Marcus Derland, prisbelönt reporter på Dagens Arbete som i många år granskat arbetsmarknaden. Han berättar om ett sätt att komma runt den sekretess kring bidragsjobb som i många fall kan uppfattas som hopplös.

Varje år får svenska företag ungefär 21 miljarder skattekronor i bidrag för att ta emot arbetslösa. De olika arbetsgivarstöden beslutas och betalas ut av Arbetsförmedlingen. Vilka företag som får bidragen eller hur mycket pengar varje enskilt företag får är hemligt. Men det finns en väg att komma runt myndighetens sekretess.

21 miljarder kronor är nästan lika mycket pengar som polisen kostar staten varje år.

I de 21 miljarderna som Arbetsförmedlingen, AF, betalar ut ingår arbetsgivarstöd som lönebidrag, nystartsjobb osv. Företagen som tar emot arbetslösa med stöd kan få en stor del av lönekostnaden betald av staten.
I mitt värv som journalist på tidskriften Dagens Arbete så bevakar jag svensk arbetsmarknad. Åtskilliga gånger om året får jag tips om arbetsgivare som får bidrag från AF och som enligt uppgifterna missköter sig.

Det kan vara allt ifrån att de struntat att betala in pensioner eller försäkringar för sina stödanställda, trots att bidraget från AF ska täcka dessa kostnader. Pengarna har i stället hamnat i arbetsgivarens ficka. Andra fall kan handla om brister i arbetsmiljön – personer kan tvingas jobba vid farliga maskiner eller annat. Och vem minns inte alla skandaler med Fas 3 där långtidsarbetslösa beskrev sin tillvaro som meningslösa vuxendagis.

Första gången jag skulle granska bolag, som jag visste hade olika bidragsanställda, vände jag mig till AF för att begära ut hur många personer det handlade om och hur mycket pengar som betalats ut.
Jag blev förvånad när jag möttes av beskedet att sekretess gällde. Den paragraf myndigheten hänvisade till handlade om att sekretess gäller för ”enskilds affärs- eller driftsförhållande.”

Någon gång genom åren har jag och kollegor på Dagens Arbete överklagat dessa sekretessbeslut utan att nå framgång.

I höstas började jag fundera på om inte andra journalister stött på samma sak när AF ska granskas. Därför beslöt jag mig för att begära ut en lista på hur ofta myndigheten hänvisat till denna paragraf; 28 kap. 12 § OSL.

Det dröjde men så damp ett mejl ner i min inbox. Mellan åren 2010 – 2016 så hade myndigheten nekat så är ofta:

2010: 5
2011: 4
2012: 1
2013: 24
2014: 40
2015: 29
2016: 29
Totalt: 132

Min första reaktion var att 132 var få fall. Sedan läste jag vidare i mejlet. Listan var osäker. Bara ärenden som utmynnat i ett skriftligt beslut diariefördes de första åren. Och den kvalificerade handläggaren som svarade erkände att det därutöver fanns brister i diarieföringen i den här typen av ärenden.

Därmed vågar jag slå fast att siffran 132 är lågt räknat.

Men oavsett siffran så hjälpte det mig inte ett skvatt i den granskning jag höll på med. Jag skulle skriva en story om en företagare som jag misstänkte enbart tog in arbetskraft via bidrag från AF. Jag ville veta exakt hur mycket pengar han fick. I min research som gjordes innan det planerade oannonserade besöket (oannonserade besök är förövrigt en av de effektivaste journalistiska arbetsmetoderna) tog jag fram bolagets årsredovisningar. Minns att jag jobbade på distans från hemmet den dagen. Ett sjukt barn låg i soffan och såg till att Netflixabonnemanget utnyttjades maximalt. Scrollade igenom en årsredovisning och hajade till.

Den här företagaren hade angett exakt hur mycket han fått i anställningsstöd från AF. Det stod där svart på vitt.

Jag insåg att jag hittat en väg runt myndighetens sekretess. Mellan åren 2010 – 2015 hade företagaren fått 16,5 miljoner kronor från AF, 61 procent av bolagets totala personalkostnader.

I fortsättningen kommer jag att först granska årsredovisningarna innan jag väljer att stånga mig blodig mot myndighetens sekretessparagrafer.

Men för att hämta hem en riktig story är det journalistiska fotarbetet minst lika viktigt, som det oannonserade besöket.

 

Marcus Derland

 

Ses vi i Uppsala?

Festen i all ära, men det är i kaffepauserna som det verkligen bränner till.

Den 7-8 april är det dags för årets Grävseminarium i Uppsala.

Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.

Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.

Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.

Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.

Hela programmet hittar du här.

Favoriterna du säkert läste – och höjdpunkterna du möjligen missade 

Som alla andra lägger vi nu 2016 bakom oss, året då den här bloggen fyllde fyra och skaffade en sökruta. Och erbjöd ännu en rad av råd om förhoppningsvis fungerande journalistiskt hantverk – i viss trots mot alla texter som på andra håll ägnas åt att diskutera journalistikens becksvarta framtid.

När vi tittar tillbaka på året syns tre tydliga publikpeakar: en söndag i maj, en måndag i juni och en måndag i augusti fick vi ovanligt många besökare.

Det hängde ihop med publiceringen av tre populära poster:

  1. Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case, som kanske både tilltalade en utbredd irritation över det ibland enfaldiga case-fokuset (eller rättare sagt: arbetsmodellen ta-emot-en-nyhet-från-en-samhällsaktör-och-jobba-som-ett-djur-för-att-hitta-någon-som-faktiskt-berörs-av-detta-i-stället-för-att-bygga-journalistiken-utifrån-de-berörda) och en mer simpel längtan att slippa ett tråkigt jobbmoment.
  2. Alexander Gaglianos gästblogg om hur man granskar kyrkan, som både var en spännande bakom-kulisserna-skildring av ett av årets mest intressanta journalistiska projekt (förtjänstfullt uppföljt nu i mellandagarna) och en pedagogisk instruktion för envar som vill gräva vidare i Alexanders och Bg Bodins fotspår.
  3. Åsa Erlandsons lätt elaka uppgörelse med krönikörerna från helvetet.

Om detta kan man ju säga några saker. Till exempel att gästbloggar är populära. Och att texter om journalistik läses även under sommarmånaderna. Och att även den krönika som likt Åsa Erlandsons redan publicerats i Journalistförbundets tidning Journalisten kan nå en ny publik bland våra läsare (eller möjligen en nygammal publik som glömt hur rolig den var!).

Utöver dessa tre utmärkte sig bland annat Fouad Youcefis gästblogg om hur man begär ut e-post bland det mest lästa, liksom Emelie Roséns om hur man granskar högskolan, samt de fem tipsen om hur man hanterar intervjupersoner som vägrar sätta ned foten.

Årsstatistiken avslöjar samtidigt obarmhärtigt att allt var bäst förut, alternativt att bloggen har en lång svans (stryk det som ej önskas). För 2016 års mest lästa poster skrevs inte 2016 utan 2015 och (håll i er) 2012:

Om du har koll på dessa gamla favoriter men inte hunnit läsa allt vi publicerat under 2016 så kommer här också några tips på poster som rönt uppskattning från de som hittat dem:

Samt ett antal poster som på olika sätt handlar om att arbeta strukturerat med granskande journalistik, även under slimmade villkor:

Och till sist…går det inte att motstå frestelsen att bli lite becksvart trots allt. Här kommer årets tre mest ilskna utfall om saker som inte är bra:

Gästblogg: Så gräver du i socialsekretessen

P3 Nyheters granskande reporter David Lindahl lyckades gräva sig förbi sekretessen i en aktuell granskning av sexuella övergrepp inom socialtjänsten. Här berättar han hur han gick till väga.

David Lindahl

Att gräva i sekretess är inte det lättaste – få detaljer att gå vidare med, krångliga lagar och tjänstemän som hellre maskar ett ord för mycket än för lite. Men det finns sätt att ta sig runt det. Jag byggde mitt senaste gräv på att ta mig runt anonymiserade och maskade lex Sarah-utredningar, och så här gick jag till väga.

Under förra veckan publicerade vi på P3 Nyheter en granskning av vad som händer när brukare anklagar sin personal för sexuella övergrepp. I vår granskning kunde vi belägga följande:

  • På grund av sekretessbestämmelser kan inte alla anklagelser polisanmälas.
  • Personer som blivit anklagade för sexbrott, men inte blivit polisanmälda för det, har kunnat jobba vidare med utsatta personer i grannkommuner – som inte fått veta om anklagelserna.
  • Personer som erkänt sexuella handlingar med brukare har kunnat jobba vidare med utsatta personer i grannkommuner – som inte fått veta någonting om händelserna.

Vi tog avstamp i 25 stycken lex Sarah-utredningar som gäller händelser där brukare har anklagat personal för sexuella övergrepp. Metoden för vår granskning bestod sedan av tre steg:

  1. Identifiera vem i personalen som har blivit anklagad.
  2. Följ upp eventuella polisiära konsekvenser.
  3. Ta reda på nuvarande arbetsgivare.

Själva nyckeln för att över huvud taget kunna genomföra den här granskningen ligger i steg ett, och det är också det som det här blogginlägget kommer att handla om. Till att börja med är målet med en lex Sarah alltid att utreda en händelse och inte en person. På grund av det fästs sällan särskild stor vikt vid den utpekade personen och detaljer som rör denna. Framför allt är lex Sarah-utredningar anonymiserade redan innan en maskning, vilket innebär att även om man får tag på en helt omaskad utredning är chansen minimal att det framgår vem den utpekade personen är. Lägg därtill att lex Sarah-utredningar trots det nästan alltid har gott om maskade uppgifter i sig vid utlämning, och förutsättningarna för att kunna identifiera den utpekade personalen blir långt ifrån goda.

Trots det lyckades vi identifiera vem den utpekade personalen var i 21 av de 25 lex Sarah-utredningar vi tittade på. Så här gick vi till väga:

Leta efter detaljer
Även om fokus i lex Sarah-utredningar ligger på själva händelsen och inte på de inblandade personerna kan det finns små oskyldiga detaljer som går att ta fasta på. Exempel på detaljer vi var ute efter var bland annat:

  • Vilken typ av verksamhet inom kommunen gäller det?
  • Vilken typ av boende?
  • Är namnet på boendet maskat eller inte?
  • Är personen en man eller kvinna?
  • Står det hur länge personen har jobbat i kommunen?
  • Står det om personen är sjukskriven eller avstängd i samband med utredningen?


Använd uteslutningsmetoden

Har man väl hittat minst två stycken detaljer är det dags att börja använda uteslutningsmetoden. Här nedan följer några exempel på hur vi gjorde för att konkret ta reda på vem den utpekade personalen var genom att utesluta oss fram.

Exempel 1:
I lex Sarah-utredningen fanns uppgiften att ”personalen har varit anställd i förvaltningen sedan 2007-xx-xx”. Då begärde vi ut en lista över samtlig personal som anställdes i förvaltningen det datumet. Namnet på boendet framgick också, varpå vi begärde ut en lista över samtlig personal som arbetade på det specifika boendet under perioden för lex-Sarah-utredningen. Endast en person fanns med på båda listorna vi begärt ut. Vi var då säkra på att vi hade rätt person.

Exempel 2:
I lex Sarah-utredningen var den enda informationen kring typ av boende och typ av personal att det gällde en viss typ av bostad (det vill säga gruppboende, servicebostad etc. Vilken typ det är skriver jag inte ut här eftersom att vi i publicering anonymiserar vem den utpekade personen är). Jag begärde då att få ta del av en lista över samtlig personal (både vikarier och anställda) i kommunen som passade denna beskrivning. Listan omfattade över 90 personer.

Längre ned i lex Sarah-utredningen fanns uppgiften att ”personen är för närvarande sjukskriven”. Då begärde jag att få ta del av lönespecifikationer för samtliga ca 90 personer under perioden från det att lex Sarah-utredningen inleddes till dess att ärendet avslutades. En tidskrävande uppgift att gå igenom dessa hundratals sidor, men tids nog hittade jag en person som började få sjukfrånvaro samma dag som utredningen inleddes.

För att då säkerställa att det var rätt person begärde jag ut en personakt på personen för att se vilket boende personen arbetat på. När jag fick namnet på boendet frågade jag ifall det funnits några lex Sarah-utredningar kopplade till det boendet under den senaste perioden. Svaret blev att ja, det hade det, och vid kontroll av diarienummer visade det sig att det var samma utredning som jag själv satt med. Alltså: uppgiften om vilket boende utredningen gällde, som var maskad i utredningen, gick att få ut bakvägen.

För att sedan helt säkerställa att det inte fanns någon annan personal på det boendet som också kunde passa in på beskrivningen av den utpekade personalen letade jag vidare efter fler detaljer. En bit in i lex Sarha-utredningen stod det att det fanns en pågående personalutredning kring den utpekade personen. Jag bad att få ta del av beslut gällande personalutredning kring den person jag hade fått fram och fick inom kort ett dokument framför mig gällande beslut om just detta. När jag sedan bad att få ta del av beslut gällande personalutredning för samtliga övriga som arbetat på det boendet och fick svaret att det inte fanns några sådana handlingar hade vi säkerställt till hundra procent att vi hade rätt person.

Exempel 3:
I det här fallet fanns få avgörande detaljer att hitta i utredningen. VI vände oss därför till polisen, med en rätt vag beskrivning av fallet, men lyckades tack vare en bra registrators hjälp få ut en polisanmälan kring händelsen. Anmälan i sig var såklart kraftigt maskad och inte heller där fanns mycket information att gå vidare med.

Däremot hade adressen var polisanmälan upptogs inte maskats. Vi visste också utifrån lex Sarah-utredningen att anmälan hade upptagits hos en person som bodde i ett villaområde, i närheten av boendet. Min dåvarande praktikant, Moa Strand, kom då på det listiga knepet att titta på samtliga boenden i kommunen, leta på Google Maps efter vilket boende som låg närmast adressen där polisanmälan hade upptagits och sedan begära ut en personallista från det boendet.

När vi sedan begärde ut personakter på personerna på listan fann vi att en av dem hade avslutat sin tillsvidareanställning två dagar efter att händelserna på boendet ägt rum. Vi begärde då ut polisanmälan på nytt, fast denna gång med namn och personnummer på den utpekade personen, och fick träff.

Vet vad du har rätt till
Kruxet med att gräva efter uppgifter i socialtjänsten är att sekretessen inte bara omfattar brukare utan även flertalet uppgifter som rör personalen. Därför kan det vara relevant att veta vad som faktiskt går att begära ut.

Kort går att säga att följande handlingar ska gå att få ut utan större problem:

  • Lista över personal som arbetat på ett specifikt boende
  • Lönespecifikationer
  • Anställningsavtal
  • Avtal som rör avslutande av anställning

Regel nummer ett är att alltid begära ut handlingar och inte uppgifter från handlingar. Flera gånger under mitt gräv blev jag nekad att få ta del av informationen när jag bad att få ta del av ”uppgift kring avstängning från arbetet”. När jag sedan bad om att få ta del av ”beslut gällande avstängning från arbetet” fick jag istället ett positivt svar på min begäran.

Viktigt också att poängtera att orsak till beslut om avstängning eller personalutredning i regel aldrig är offentlig. Däremot ska det mycket till för att kommunen ska ha rätt att neka dig att få ta del av beslut som rör sådana ärenden.

OSL 39 kap 2§ säger:

”2 § Sekretess gäller i övrig personaladministrativ verksamhet än som anges i 1 § för dels uppgift om en enskilds hälsotillstånd, dels sådan uppgift om en enskilds personliga förhållanden som hänför sig till ärende om omplacering eller pensionering av en anställd, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte i ärende om anställning, om inte annat följer av 5 a eller 5 b §. Sekretessen gäller vidare inte i ärende om disciplinansvar och inte heller beslut i annat ärende som avses i första stycket.”

Besluten du i slutändan får ta del av kan såklart vara maskade, men ibland räcker det bara att veta det faktiskt finns en personalutredning kopplat till en person. Tillsammans med ytterligare en avgörande detalj och med hjälp av uteslutningsmetoden kan det vara just det som gör att du lyckas identifiera vem den utpekade personen är.

Sammanfattningsvis
Tipsen i detta inlägg behöver såklart inte användas för att göra ett stort gräv. Men någonting jag märkte under arbetets gång var att när jag tittade i mediearkiv efter vad som skrivits om fallen tidigare, så såg jag att de allra flesta journalister har begränsat sin rapportering kring vad som framgår enbart av lex Sarah-anmälan till IVO.

Med de tips jag ger i det här inlägget är jag övertygad om att den rapporteringen kan bli ännu skarpare. Framförallt blir det en barnlek att direkt följa upp ärendena hos polisen, när man har ett namn och personnummer. Tidigare arbetsgivare och eventuella tidigare domar är såklart också saker som kan vara intressanta att lyfta fram nästa gång en personal får sparken från jobbet inom socialtjänsten i kommunen. Åtminstone om personen får lämna jobbet på grund av en händelse som betraktats som så pass allvarlig att den resulterat i en lex Sarah-utredning.

Kollens psykologi

wp-1476047146205.jpeg
Vilka utvägar har din motpart?

Det är en klassisk situation för en reporter.

Du får ett tips som ska kollas.

Om du är en grävande reporter vill du förstås helst undvika att kolla via de officiella kanalerna. Du föredrar dolda inspelningar och allmänna handlingar framför att behöva ringa en pressavdelning och fråga ”Är det så här?”

Men de flesta av oss måste förr eller senare bita i det sura äpplet och ringa den där pressavdelningen. För de flesta av oss är samtalet rentav en helt normal – och nödvändig – del av arbetsprocessen.

När du väl kontaktar pressavdelningen kan det vara värt att fundera igenom motpartens situation – vad motparten har att hantera när du frågar om ett tips som du inte redan fått bekräftat.

Det intressanta är ju om tipset till sin kärna är korrekt. Och handlar om något som de flesta av oss skulle uppfatta som ett missförhållande. Ett missförhållande som även pressavdelningen förstår kommer att uppfattas som ett missförhållande.

I praktiken vill man kanske inte aktivt dölja missförhållandet – men man vill inte heller aktivt arbeta för att det kommer fram. Folket på pressavdelningen är oftast hederliga människor som inte vill ljuga. Inom en hel del verksamheter kan det rentav utgöra ett formellt fel att ljuga. Inom en stor del av samhället uppfattas det hursomhelst som moraliskt förkastligt att ljuga.

Och här finns den intressanta gränsytan för reportern. Det finns ett missförhållande och en journalist som tror att det finns ett missförhållande. Och däremellan – personer som sitter på kunskapen men som inte tycker att de har något omedelbart intresse av att berätta det ofördelaktiga.

När journalisten ringer har motparten i princip tre alternativ: 1) ljuga och förneka, 2) tala sanning och bekräfta eller 3) att försöka undvika 1 och 2.

Enkelt uttryckt är 3 ofta det mest lockande alternativet. 1 och 2 har extremt tydliga nackdelar: att ljuga kan uppfattas som moraliskt förkastligt (i alla fall om det så småningom blir känt att man gjort det), samtidigt som en explicit bekräftelse kan försätta den egna verksamheten i mycket dålig dager (vilket det sällan ingår i arbetsbeskrivningen att bidra till).

För den journalist som vill kolla ett tips handlar allt om att flytta motparten bort från det tredje alternativet. Bäst är förstås den raka bekräftelsen. När den ligger på bordet kan man gå över till att prata detaljer, förklaringar och åtgärder (tro mig, de kraftfulla åtgärderna som ska förhindra att missförhållandet upprepas blir snabbt ett favoritämne när bekräftelsen väl kommit).

Men innan bekräftelsen kommer försöker motparten ofta använda strategi nummer 3 – genom att hålla sig undan från att svara, genom att svara på andra frågor än de ställda, eller genom att bekräfta på ett så otydligt sätt att man inte fattar att det är en bekräftelse.

Som reporter gäller det bara att ligga på. Gå tillbaka gång på gång till kärnfrågan, och så länge inte den fått svar – fråga om. Och om igen.

Ofta gäller det att skala av sin frågeställning från ovidkommande detaljer. Det är inte viktigt om kommunalrådet åkte på förmiddagen eller eftermiddagen, eller om man deltog i en konferens om det ena eller andra ämnet – det viktiga är om man lät kommunen betala den medföljande partnerns resa.

Och om de ljuger då? Tillämpar alternativ 2? Det är inte nödvändigtvis en katastrof för reportern. Det kommer bara att kräva lite mer arbete. Man får lägga lite tid och tankemöda på att hitta belägg för att tipset trots allt stämde. Men när detta väl är gjort så har man ju faktiskt ett ännu starkare case. De gjorde inte bara fel, de ljög om det också.

​Gästblogg: Offentlighetsprincipen – när kommunalrådet själv får välja?

Frestelsen.

Det finns en princip om att alla dokument och alla brev som skrivs i det allmännas tjänst som upprättas på eller lämnar en myndighet är offentliga. Vi kan till och med kalla det en lag. En grundlag.

Den är inte beroende av om tjänstemannen eller politikern skriver handlingen för hand, med skrivstil eller på en skrivmaskin. Inte heller om den skickas iväg med posten eller med den digitala tjänst vi kallar e-post. Lagen sätter sig över sånt.

Men på många myndigheter och kommuner så spelar detta stor roll. Idag, 2016, lever fortfarande många politiker och tjänstemän i övertygelsen om att deras e-post är privat. Även när de skriver i tjänsten.

Under ett grävprojekt för SVT Nyheter gjorde jag och Carolina Jemsby en begäran där vi ville ha e-post från ett tiotal myndigheter, alla landstingsstyrelser och samtliga kommuners kommunalråd. Vi begränsade begäran till en viss e-postadress, med en viss formulering i sökrutan och skickade vår begäran från en anonym mailadress. Vi bad dem även att söka igenom kommunalrådets eller myndighetschefens epost, i både in- och utbox och papperskorgen. (Se mer om hur man gör i den här utmärkta bloggposten.)

Många myndigheter svarade snabbt och formellt. De allra flesta följde lagen och genomförde vår begäran snabbt. Men kommunalråden reagerade mycket oväntat. De allra flesta fick, eller tog, uppdraget som att de själva skulle söka igenom sin e-post, och sedan på egen hand skicka fynden till oss. 

Det var bara en enda kommun som svarade att de hade haft en tjänsteman närvarande när kommunalrådet sökt igenom sin mailbox. Ett oppositionsråd ringde mig och var uppriktig kring detta.


Är det meningen att jag ska söka igenom min egen mailbox?

Tja, svarade jag, det är väl inte helt lämpligt, men det är ju i och för sig inte reglerat i lag hur det ska gå till, så det måste ni bestämma i kommunen.


Jaha, ja då gör jag väl det då, men om jag får någon träff så skickar jag ju inte det mailet till dig. I så fall raderar jag ju det
, svarade vederbörande uppriktigt.

Jag var mållös. Kommunalråden kanske var helt oskyldiga från det sortens fuffens som vi letade efter just denna gång. Men det kan vi inte veta. För när kommunalrådet själv får välja så skickar det kanske inte in komprometterande mail frivilligt till en nyfiken allmänhet eller en grävande reporter. Vi fick i alla fall inte in ett enda sådant mail från denna stora begäran.

Marja Grill

Dölj vad du vet (för att förstå vad du inte får veta)


Ibland berättar jag inte allt jag vet.

Jag har i själva verket fått en god bild av vad som hänt, belagd av trovärdiga vittnesmål och/eller dokument, men jag ställer ändå några frågor som om jag inget visste.

Det blir ofta väldigt tyst i andra änden. Pressekreteraren, informatören eller PR-människan har svårt att veta vad man ska göra, svårt att avgöra om hen ska utgå från att jag verkligen inget vet – eller om jag vet och just gillrat en fälla.

Det är ett intressant test, som kan vara en drastisk ögonöppnare för den oerfarna journalist som tror att pressekreterare, informatörer och PR-folk har samma intresse som vi av att berätta obekväma sanningar om tidigare okända missförhållanden hos deras uppdragsgivare.

Väldigt ofta visar det sig nämligen att de inte gör det. Inte frivilligt. Inte förrän vi börjar fråga mer precist. Och de förstår att vi vet. (Och ibland inte ens då.)

Det vill säga de ljuger inte – i alla fall inte om de är någorlunda professionella – men de ger dig inte heller spontant de besvärande fakta som försätter deras uppdragsgivare i en dålig dager.

Det är helt enkelt inte deras jobb.

Peter Wolodarski skriver i dag om offentlighetsprincipens stora betydelse för DN:s stora avslöjanden.

Vi är många journalister som nickar igenkännande, som dagligen har stor nytta av rätten att ta del av allmänna handlingar. Utan kombinationen av visselblåsare/läckor/tipsare och offentlighetsprincipen hade en stor del av de senaste årens avslöjanden i stort och smått, lokalt och på riksnivå, helt enkelt inte blivit av.

Ja, inte bara de senaste årens. Många, många års avslöjanden.

Pressekreterare, informatörer och PR-folk är förstås inte onda eller dumma människor. De allra flesta är mycket trevliga personer (ofta betydligt trevligare än en genomsnittlig journalist) som gör sitt jobb på ett utmärkt sätt utifrån sina utgångspunkter.

Vi måste bara komma ihåg att den utgångspunkten aldrig är att på eget initiativ upplysa journalisterna – eller för den delen allmänheten – om de hittills okända missförhållandena hos den egna uppdragsgivaren.

Tänk på det nästa gång du låter dig charmas av den klassiska Jag har ju också varit journalist!-formuleringen.

Och om du fortfarande tvivlar på hur rollfördelningen ser ut i praktiken – testa att ställa frågorna som om du inget visste!

Gästblogg: Så granskar du högskolan

Ekots grävande reporter Emelie Rosén väckte i våras välförtjänt uppmärksamhet med sin granskning av högskolornas avgifter för utländska studenter. Här delar hon med sig av sina bästa tips på hur man granskar den underbevakade akademiska världen.

10262032_10154540179409838_1240178693429902811_n
Emelie Rosén.

”Det här är mycket allvarligt.”

”Det är fel, fel och fel igen. Vi visste inte…”

”Jag tror att det behövs ett nytt regelverk.”

Det är kontentan av de kommentarer som ansvariga politiker gav Ekot efter min granskning av de studieavgifter som svenska högskolor och universitet tar ut av utomeuropeiska studenter. Och så lovades det en hel del utredningar också, från både utbildningsdepartementet och utrikesdepartementet.

Det är något berusande med att plocka fram uppgifter som ingen har sen tidigare. Inte bara uppgifter som ingen uppmärksammat, utan uppgifter som verkligen aldrig har tagits fram förut. Den som söker den typen av berusning gör rätt i att vända sig mot den underbevakade högskolan, och jag ska strax dela med mig av mina lärdomar. Men först vad som i min granskning ledde till ministrarnas och statssekreterarnas bekymrade kommentarer och löften om förändring:

  • Luka är från Kosovo och han ska börja studera vid en svensk högskola, men hans pappa blir svårt sjuk. Förlamad. Luka stannar hemma och tar hand om honom, han kommer aldrig till Sverige. Ändå måste han betala den svenska högskolan 50 000 kronor.
  • Said från Indien lider av depression, han behandlas i Sverige. Kan inte påbörja nästa termins studier. Ändå måste han betala 55 000 kronor för terminen.
  • Sen är det Rashad, han beviljas inte visum till Sverige eftersom han inte har tillräckligt mycket pengar på banken. Han avanmäler sig flera veckor innan terminen börjar, och han slipper betala hela studieavgiften – han släpps ju ändå inte in i landet. Men universitet väljer ändå att ta ut en så kallad administrativ avgift på 17 500 kronor.

Det saknas i flera fall lagstöd för att ta ut de här avgifterna, enligt den granskning som Ekot gjort av regelverket med hjälp av flera juridiska experter. Ändå är det här bara tre exempel av flera hundra som jag hittade under min granskning.

Det de betalar då? De som sen också studerar i Sverige?

Det visade sig att studieavgiften är tiotusentals kronor högre än det som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Trots att lagen säger att högskolor inte får ta ut mer i avgift än att det täcker utgifterna. Ändå finns det ingen myndighet som har i uppgift att granska högskolornas egna prislappar och se hur pengarna används.

Och så var det biståndspengarna. För en fjärdedel av alla betalande studenter i Sverige betalar inte ur egen ficka. De får sina studieavgifter betalda av Svenska Institutet – med biståndspengar.

Men prislappen är ibland dubbelt så hög som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Mellanskillnaden går till högskolornas generella ”internationaliseringsarbete”, extra reklam och administration. Svenska biståndspengar finansierar alltså reklam åt svenska högskolor.

Tre avslöjanden utifrån en ganska naturlig fråga: Hur har det egentligen gått sen Sverige för fem år sedan införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter?

Visst sa jag att högskolan är en guldgruva för den grävande journalisten?

1. Högskolor omfattas av offentlighetsprincipen
Okej, det här är en sanning med modifikation. De flesta högskolor och universitet är statliga, och de omfattas helt av offentlighetsprincipen. Men det finns undantag. De kanske mest kända är Handelshögskolan i Stockholm som drivs av en privat förening och Chalmers som drivs som en stiftelse, men ge inte upp för det. De bedriver fortfarande en offentligt finansierad verksamhet, och är i många avseenden lika tillmötesgående som andra högskolor när det gäller att lämna ut information. Min granskning började med att jag skickade ut en enkät med ett antal frågor som jag tänkte skulle ge mig en fingervisning om var de intressantaste uppgifterna att gräva i fanns. Jag ställde frågor om utbildningars prissättning, antal heltidsstudenter från utomeuropeiska länder, om man hade kurser som bara riktade sig till betalande studenter och så vidare. Självklart skickade jag också med en hänvisning till offentlighetsprincipen och lite skrivelser om vad skyndsamhet innebär. Svaren kom, utan knussel, från så väl statliga som icke-statliga lärosäten. När jag sen återkom med följdfrågor om mer känsliga saker, återbetalningsärenden och stora påslag, blev de icke-statliga mindre tillmötesgående, men då valde jag en annan väg. Mycket av det jag sökte kunde jag nämligen få fram genom uppgifter som fanns registrerade hos andra myndigheter. Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket kan ibland vara till hjälp när det gäller ekonomi, men framförallt är Universitetskanslersämbetet en underutnyttjad myndighet.

2. Journalister granskar inte högskolor, men det gör UKÄ
Med tanke på vilken stor verksamhet svensk högre utbildning är görs förbryllande få journalistiska granskningar av högskolan, men någon som faktiskt utför högskolegranskningar är myndigheten Universitetskanslersämbetet, UKÄ. UKÄ ska kvalitetssäkra högskoleutbildningarna, juridiskt granska dem, granska högskolornas effektivitet och dessutom har UKÄ ett statistikansvar. Behöver jag ens skriva mer? Ring. Ring och prata med handläggare efter handläggare på UKÄ:s olika avdelningar och du kommer snart att ha tidigare okänd statistik, utredningar, tillsynsbeslut och studentklagomål (glöm inte heller bort Överklagandenämnden för högskolan där du kan hitta flera intressanta ärenden som ingen riktigt verkar bry sig om) i din hand.
Mycket av min granskning byggde på att jag själv tog fram uppgifter, men vissa sammanställningar som jag satt och jobbade med hittade jag hos UKÄ under arbetets gång. Det gjorde att jag tjänade in många timmar framför Excel.

3. Våga räkna själv
UKÄ i all ära men all information finns inte där. Vissa saker har ingen tänkt på att granska förrän du kommer med dina frågor, ge inte upp utan samla informationen själv och om så behövs, räkna själv. Ja, det är läskigt men det är värt det. Med hjälp av regleringsbrev, och högskolornas egna årsredovisningar samt diverse krumbukter med belopp för helårsstudenter, helårsprestationer, institutionella omfördelningar och så vidare räknade jag själv ut skillnaden mellan vad en utbildning beräknas kosta för en svensk eller europeisk student och vad utomeuropeiska studenter betalar. Utifrån mellanskillnaden kunde jag sedan räkna ut ungefär hur mycket biståndspengar som gick till något helt annat än utbildning för fattiga studenter, vilket biståndet var till för. Så hur vet jag att jag räknade rätt? För det första räknade jag varje led ungefär 20 gånger (sund journalistnoja) och sen konfronterade jag lärosätena med mina uträkningar. Trots att det knappast var gynnsamma resultat, så bekräftades uträkningarna av alla jag provade dem med. Säkrare än så kände jag inte att jag kunde bli. Du behöver inte vara någon matematiker för att klara det, du behöver inte ens komma på själv hur du ska räkna. Fråga någon trevlig handläggare hur hen skulle ha gjort, och hjälps åt att resonera.

4. Många vill hjälpa dig
Det här är verkligen sant. Högskolevärlden är krånglig och ibland väldigt intern och hierarkisk, men den rymmer en mängd kloka och kunniga tjänstemän som inte har någon anledning att släta över ett dysfunktionellt system. Så ring, ring runt och prata och prata och du kommer att hitta handläggare som är beredda att säga precis som de tycker att det är. Men det finns också andra som är beredda att hjälpa till, inte minst studentkårerna. De har ofta ypperlig koll på de största snackisarna hos studenterna och de kan leda dig rätt i dina granskningar. För mig har kårerna också varit ovärderliga när det gäller att hitta case. Stockholms universitets studentkår skickade till och med ut en efterlysning åt mig i sitt veckobrev.

5. Några gulddokument
Årsredovisningar. Ta upp årsredovisningarna för de senaste åren och jämför olika postar, jämför mellan olika universitet. Vad sticker ut och varför ser det ut så? Hur mycket av forskarnas anslag snor universitet åt sig till så kallade overhead-kostnader (hint: det kan variera mellan 20 och 80 procent)? Hur mycket lägger lärosätet på reklam? Ta också en titt på Riksrevisionens granskningar av högskolornas årsredovisningar. Vad har de kommenterat? Varför?

Sen skulle jag göra en koll på de senaste regleringsbreven, vad har förändrats? Med vilket underlag? Och så de lagar som reglerar svensk högre utbildning. De senaste åren har det skett fler lagändringar som påverkar högskolan än att det har införts studieavgifter för utomeuropeiska studenter. Vad hände egentligen när kravet på pedagogisk utbildning hos undervisande personal togs bort 2011? Och varför är utomeuropeiska studenter överrepresenterade på utbildningar som fått omdömet ”bristande kvalitet”? I höst inleds förresten ett helt nytt kvalitetssäkringssystem, det kommer att bli spännande att följa.

Ni hör ju, det är bara att lyfta luren.

 

Emelie Rosén

Gästblogg: Allt du behöver veta för att begära ut e-post

Det tillhör tyvärr inte vardagsrutinen på svenska redaktioner att begära ut e-postmeddelanden. En reporter som börjar få riktigt god vana är Fouad Youcefi. Han har jobbat på flera olika svt-redaktioner, bland annat Uppdrag granskning,  men framför allt svt Nyheter Uppsala där Fouads grävande orsakat flera avslöjanden. 

Det är i e-posten korruptionen finns. Trots att meddelandena i e-postkorgarna i regel är allmänna handlingar så tänker många offentliganställda inte på att det de skrev till det där privata företaget, eller bokningsbekräftelsen till den där onödigt dyra resan går att begära ut.

Tack vare-epostmeddelanden har jag gjort reportage om hur ekonomichefen på det landstingsägda bussbolaget gick på en bjudmiddag med vinprovning, bubbelmingel och trerätters, som ett privat företag bjöd på. Jag har också kunnat berätta hur en landstingsjurist uppmanat en entreprenör att kringgå lagen om offentlig upphandling. Och vid ytterligare ett tillfälle kunde bland annat e-postmeddelanden visa förvirringen mellan svensk och bulgarisk polis när en dömd mördare av misstag släpptes fri.

Jag har identifierat fyra tillfällen då jag tycker att man ska begära ut e-postmeddelanden. Längre ned i posten sammanfattar jag med några konkreta tips för dig som ska begära ut e-postmeddelanden.

Vänskapskorruptionen som inte syns

Du som är lokalreporter någonstans har säkerligen funderat på varför kommunchefen och den privata företagaren så ofta syns tillsammans i offentliga sammanhang. Eller kanske har du fått ett tips om att tjänstemän eller politiker låtit sig bjudas på fotbollsresor av ett privat företag. Det är sällan den typen av vänskapskorruption syns i vanliga handlingar hos den offentliga myndigheten. Men i e-postkorgen syns de desto oftare.

När Upsala Nya Tidning avslöjade att flera personer på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, fått sluta på grund av misstankar om att de tagit emot mutor så blev jag nyfiken på vad som hänt bakom kulisserna. Jag begärde därför ut alla e-postmeddelanden mellan de tre personerna på SLU och företaget Ricoh som i det här fallet hade bjudit. Vi fick då bekräftat att det rört sig om bland annat en fotbollsresa till EM i Nice, vinprovning, och tennisbiljetter.

Men i mailet om vinprovning och middag såg jag något intressant. Det var inte bara de SLU-anställda som fått inbjudan.

Förkortningen GUB står för Gamla Uppsalabuss, det landstingsägda bussbolaget. Även de var alltså inbjudna till ”att fira in våren” med Ricoh. Nu återstod att bevisa vilka från Gamla Uppsalabuss som faktiskt deltog. Ovanstående var ju bara en inbjudan.

Så jag begärde ut alla e-postmeddelanden mellan ekonomichefen Lenar Arnfeldt och Ricoh, och fick träff. Det visade sig att tre av fem personer i företagets ledningsgrupp varit med på bjudmiddagen.

Så, har ni ett tips eller en känsla av att en specifik person på en myndighet eller offentligägt bolag sysslar med vänskapskorruption, så är e-posten er bästa chans när det gäller handlingar.


Vid märkliga upphandlingar

Vet du att en myndighet precis genomfört en offentlig upphandling där resultatet blev överraskande? Begär ut epostmeddelanden mellan det vinnande företag och företrädare för myndigheten. Om det finns en upphandlingsenhet på myndigheten så är det förmodligen en eller två tjänstemän där som sköter upphandlingen, tillsammans med någon sakkunnig på den enhet som upphandlingen gäller. Begär ut upphandlingshandlingarna, leta efter namn på myndighetens olika handläggare m.m, och begär sedan ut e-postmeddelanden mellan dessa och det vinnande företaget för tidsperioden före/under upphandlingen.

Granska PR-maskineriet

Gör du en granskning där du vet att myndighetens PR-avdelning är inblandad så är det bra att ta för vana att begära ut e-postmeddelanden därifrån. Jag granskade bygget av Skandionkliniken i Uppsala och insåg snabbt att kommunikationsenheten på landstinget i Uppsala var inblandat. Genom att begära ut ”all e-post som rör Skandionkliniken och min granskning” från presschefens e-post, fick jag veta hur andra landsting runtom i Sverige varnades för mina frågor om Skandionkliniken, och försågs med förslag på passande svar.

Kände chefen till missförhållandet?

Många gånger uppger myndighetschefer på olika nivåer att de inte kände till missförhållandet man precis avslöjat. Ibland visar det sig inte stämma, och ett sätt att ta reda på hur det ligger till är att begära ut e-post från myndighetschefen e-postkonto. Det är nämligen vanligt inom offentlig förvaltning att chefen är cc:ad vid känsliga frågor. Så, begär ut e-post från tjänstemannen i ditt ämne, kolla på ”Kopia-raden” vilka som fått kopior på e-postmeddelandet, och följ sedan spåret för att se om chefen på något sätt fått information om missförhållandet.

Du har inget att göra

Det går inte att komma ifrån spänningen i att läsa någon annans e-postlåda. Och oftare än man tror leder det till nyheter. Människor tenderar att e-posta när de är glada eller framförallt arga på någonting. I en e-postkorg jag nyligen begärde ut med anledning av punkt två ovan gjorde jag sökningen ”olagligt”, och fick intressanta träffar. Vid ett annat tillfälle avslöjade e-postmeddelanden hos en lokalpolitiker i Uppsala hur hen och hens politikerkollegor från samma block bråkade ordentligt – bakom kulisserna.
Att tänka på när du begär ut e-postmeddelanden:

Förbered dig

Ring till myndighetens IT-avdelning, fråga hur e-postsystemet fungerar. Kanske använder de sig av samma e-postsystem som på din redaktion. Fråga gärna uttryckligen om det är klokast att få ut en kopia på hela korgen, eller om systemet är sökbart på smidigt sätt. ”Är det möjligt för mig att begära ut alla e-postmeddelanden mellan Fouad Youcefi och e-postadresser som slutar på @korruptionsföretaget.se?” Går det att begära ut en specifik tidsperiod? Ibland visar det sig att det smartaste är att begära ut hela e-postkorgen och sedan själv leta. Ibland vill de sekretesspröva det hela, och då är det mycket bättre att vara specifik.

Var detaljrik eller överdrivet bred i din begäran

Om du har lärt dig hur e-postsystemet fungerar så sparar det dig och myndighetens personal tid när du gör din begäran. Formulera den så tydligt som möjligt. VAR ÖVERTYDLIG! Ofta tjänar du också på att beskriva exakt hur de ska gå tillväga för att behandla din begäran (längst ned i bloggposten har jag klistrat in en begäran jag gjorde nyligen). Ju tydligare du är, desto större chans att du får det du är ute efter. Och om du mot förmodan skulle upptäcka att de mörkat olika e-postmeddelanden, så tjänar du på att ha formulerat din ursprungliga begäran tydligt.

I din begäran är det bra att ha med vilket e-postkonto begäran gäller, vilken tidsperiod, vilken av korgarna på e-postkontot, samt eventuella sökord du vill att de använder sig av.

Har några e-postmeddelanden raderats?

I vissa fall kanske du vet att det faktiskt saknas något e-postmeddelande i det material du fått ut från myndigheten. Då är det bra att också ha begärt ut den s.k. loggen. De flesta e-postsystem har en logg som registrerar varje gång ett e-postmeddelande inkommer, eller skickas till/från myndighetens e-postkonton. Finns en sådan logg, begär ut den! Där framgår avsändare, mottagare, tidpunkt, och dessutom ämnesrad.

När jag undersökte huruvida kommunstyrelsens dåvarande ordförande i Uppsala, Fredrik Ahlstedt hade haft otillbörliga kontakter med ett företag som han varit Sverige-VD på, upptäckte jag genom loggen att det fanns en handfull e-postmeddelanden mellan politikern och företaget som raderats. Tyvärr anses raderad e-post inte längre vara allmän handling, trots att det ofta finns backup-kopior på e-postmeddelandena. Men med hjälp av källor går det ibland ändå att få reda på mer om raderad e-post.

Läs flera gånger

Om du gjort en begäran och fått ut handlingarna. Se till att läsa dem i lugn och ro, flera gånger. Att läsa en e-postkorg är som att spela memory, information återkommer i olika e-postmeddelanden och det gäller att hålla reda på vad som är vad, och vem som är vem i de olika konversationerna.


E-post är inte det enda kommunikationsmedlet

Om du begär ut stora mängder e-post kommer du att märka att det saknas pusselbitar lite här och var. Det behöver dock inte betyda att myndigheten mörkat och inte lämnat ut specifika e-postmeddelanden till dig. Det kan istället handla om att många faktiskt ringer upp personer som mailat och samtalar om frågan istället. Av samma skäl så är det viktigt att fortsätta din research när du fått ut e-postmeddelanden med att kontakta de som förekommer i kommunikationen och fråga vad de minns om t.ex. den där bjudmiddagen, eller kontakterna med företaget i upphandlingen.

Ett exempel

Den här begäran gjorde jag för några veckor sedan. Jag har bytt ut aktuell tjänstemans namn mot XX, aktuellt företags namn med ”korruptionsföretaget.se”, och aktuell person på företaget med ”företagaren”. 

Jag önskar ta del av allmänna handlingar, i form av e-postmeddelanden från samtliga e-postkonton som hanteras av XX (se nedanstående specifikation). Jag önskar att min begäran hanteras skyndsamt. Om ni anser att handlingarna innehåller uppgifter som omfattas av sekretess önskar jag att övriga uppgifter i handlingarna lämnas ut, och att ni översänder ett överklagbart beslut omgående.

Min begäran omfattar följande:
1. Samtliga e-postmeddelanden i INKORGEN på XX e-postkonton där avsändaradress, eller cc:ad adress har domännamnet korruptionsföretaget.se. 

2. Samtliga e-postmeddelanden i e-postkorgen för SKICKADE MEDDELANDEN på XX e-postkonton där mottagaradress, eller cc:ad adress har domännamnet korruptionsföretaget.se.

3. Samtliga e-postmeddelanden i e-postkorgen för BORTTAGNA OBJEKT (t.ex. Papperskorgen eller liknande mapp i e-postkorgen) på XX e-postkonton där avsändaradress, mottagaradress, eller cc:ad adress har domännamnet korruptionsföretaget.se.

4. Samtliga e-postmeddelanden i andra delar av XX e-postkonton där avsändaradress, mottagaradress, eller cc:ad adress har domännamnet korruptionsföretaget.se.

5. Samtliga e-postmeddelanden i samtliga ovanstående e-postlådor på e-postkonton tillhörande XX, där träff ges på sökordet ”Företagaren” eller ”Korruptionsföretaget”

Begäran omfattar tidsperioden 2015-07-25 till 2016-07-25

OBS! Enligt IT-avdelningen kan ovanstående uppgifter tas fram omedelbart genom enkla sökningar i e-postsystemet av en e-postadministratör. Därför är min förhoppning att handlingarna kan lämnas ut under dagen.

Om ni har några frågor önskar jag att ni kontaktar mig omgående på nedanstående telefonnummer.

Vänligen
Fouad Youcefi

Fouad Youcefi