Framtid utan fax?

Intressanta resultat från JMK:s öppenhetstest.
Intressanta resultat från JMK:s öppenhetstest.

Minns ni faxen?

Den var en apparat som arga rockpoeter använde för att skicka spontana meddelanden till omvärlden med på 90-talet. Och som en stor del av kontors-Sverige använde för att skicka handlingar i realtid. De skrevs oftast ut på ett särskilt rullpapper med usel beständighet men upplevdes ändå som sensationellt häftiga när de kom eftersom pappret praktiskt taget levererades i realtid (det kom ut ur den andra maskinen strax efter att det stoppats in i den första!).

Sedan kom internet.

Och faxen försvann.

Från alla kontor.

Nästan.

Inom delar av det offentliga Sverige levde faxandet vidare. Och lever. Den som vill ta del av handlingar från Skatteverket måste vara redo med ett faxnummer, om man inte vill invänta pappersutskrifter i brevlådan några dagar senare.

Stora medieföretag har tjänster som gör att vi kan ta emot fax som omedelbart förvandlas till pdf:er i mejl. Det är dock fortfarande krångligt eftersom mejlet går till en speciell faxmottagnings-mejladress och måste vidarebefordras därifrån till reportern som beställt det.

(Den student, frilans eller lilla redaktion som inte har omedelbar tillgång till en faxmottagningstjänst kan spana in någon av de som sajten howtogeek tar upp i den här posten från i fjol. Tyvärr verkar alla kosta pengar.)

När JMK nyligen testade offentlighetsprincipen fick man ut begärda handlingar helt eller delvis elektroniskt från 68 av 81 myndigheter, vilket förstås är ett hyggligt resultat på helheten – men samtidigt en klen tröst för den reporter som behöver handlingarna från någon av de 13 återstående myndigheterna.

För den journalist som rutinmässigt begär ut handlingar från olika håll i det offentliga Sverige är det helt enkelt slående hur stora skillnaderna är mellan olika myndigheters användning – eller icke-användning – av modern teknik till offentlighetsprincipens fromma.

(Elektroniskt utlämnande blir i normalfallet billigare för myndigheten, och är som DN:s Kristoffer Örstadius brukar argumentera, bättre för miljön.) 

Med allt detta sagt känns det ändå roligt att utvecklingen ibland faktiskt går framåt.

Konsumentjournalisten Anders Nyman uppmärksammar oss på att Transportstyrelsen nu ersätter sin gamla faxtjänst för den som vill få uppgifter ur bilregistret, med en e-postlösning. Det finns visserligen tredjepartslösningar i form av appar som skickar fordonsinformation till din mobil via sms, men för en reporter är det naturligtvis alltid bättre att kunna hämta data från originalkällan.

Jag har också noterat att Inspektionen för vård och omsorg, som granskar hälso- och sjukvården, har hittat ett system som gör det möjligt att enkelt skicka handlingar elektroniskt. Dokumenten kommer inte som bilagor i själva mejlet utan laddas hem via en krypterad tjänst, som fungerar utmärkt från ett reporterperspektiv – och uppenbarligen också uppfyller myndighetens säkerhetskrav.

Man kan konstatera att det går om man vill. Kanske kan faxandet vara på väg att fasas ut på riktigt. 

Också från myndighetssverige.

Gästblogg: Så granskar du kyrkan

För några veckor sedan gjorde P4 Stockholm och Ekot en granskning av Svenska Kyrkans resor som väckte eko långt utanför kyrkoväggarna. Reportrarna Alexander Gagliano och Bo-Göran Bodin gjorde klassisk granskning inom en samhällssektor som sällan granskas – trots att den har en offentlighetsprincip. Här ger Alexander Gagliano sina bästa tips till den som vill granska Svenska Kyrkan.

Alexander Gagliano
Alexander Gagliano. Foto: Rikard Westman/Stora Journalistpriset

Tidigt i våras blev jag uppringd av en person som tyckte att jag skulle granska Svenska Kyrkan. Min spontana tanke var att det var omöjligt, eftersom det är en medlemsorganisation, och medlemsorganisationer går inte att granska om det inte finns en visselblåsare på insidan som läcker dokument eller hemliga inspelningar.

Men det sade jag inte till tipsaren. I stället lyssnade jag och hummade förstående, som för att säga ”javisst”, ”intressant” och ”oj då”. I själva verket hade jag redan börjat tänka på något annat jag gärna ville granska. Det här var för svårt.

Under samtalet, som handlade om resor, slutade jag lyssna för ett ögonblick och mindes hur jag för länge sedan, under min tid som reporter på P4 Uppland, faktiskt hade mött den offentlighet som Svenska Kyrkan beslutat hålla sig till. Och jag började minnas hur förträfflig den var, dvs om man jämför med kommuner, myndigheter och andra ”öppna” institutioner, som borde vara världsbäst.

”Ja, det låter ju intressant. Och det borde inte vara några problem att få ut alla handlingar, kvitton, deltagarlistor osv som handlar om de här resorna”, sade jag självsäkert till personen i luren för att dölja att jag nyss kommit på det där med den öppna kyrkan. Jag lovade återkomma efter lite för-research.

Sedan följde lite samtal och googlande. Efter det lite mejlande, brev-öppnande, nytt mejlande, intervjuer och redigerande. Nu är vi på andra sidan publiceringen, en publicering som kunde avslöja i flera fall minst sagt vidlyftiga och extravaganta utlandsresor som gjorts av församlingar. Vi hittade resor till strandhotell, till storstäder som Rom, Istanbul, Berlin och New York. Vi fann musikalbiljetter, shower, fotbollsmatcher och krognotor för över 100 000 på en kväll. Och vi såg kvitton med i vissa fall en hel del alkohol, både till lunch och middag. I ett par fall inhandlades även likörer och sprit. Allt detta med medlemmarnas pengar.

Rapporteringen har lett till flera intressanta reaktioner både inom och utanför Svenska Kyrkan. Kyrkan är i dag självkritisk och från centralt håll manar man nu församlingarna till återhållsamhet och eftertanke.

Men vad krävs för kunskaper innan du ska granska Svenska Kyrkan? Räcker det med att du känner till att organisationen beslutat hålla sig till offentlighetsprincipen? Nä, i mitt fall hade det nog varit bra att ta läsa på lite mer om hur allt hänger ihop inom denna gigantiska organisation. På så sätt hade jag kanske undvikit att låta totalt oinsatt och ibland även rentav korkad under samtal med representanter för församlingarna.

Här kommer en kort steg-för-steg-lista på hur jag tycker du bör göra om du vill granska Svenska Kyrkan:

  1. Kolla upp exakt vad som gäller.

När du ska begära ut handlingar kan du inte komma viftandes med din vanliga Word-mall skriven utifrån vad som gäller på myndigheter. Inom Svenska Kyrkan gäller i princip samma offentlighet som inom det offentliga Sverige, men du måste hitta de exakta formuleringarna som kyrkan använder sig av i sina beslut och uttalanden. I Kyrkoordningen, Svenska Kyrkans regelverk, finns allt som rör handlingsoffentlighet i 53 kap. 3-11 §§. Läs det, lär dig det och använd det.

Som de flesta dokumentälskande journalister vet så brukar inte offentlighetsprincipen och skyndsamhetskravet alltid funka inom de offentliga instanserna i samhället i övrigt. Det kan ibland vara väldigt svårt att få ut handlingar, och överklaganden kan till slut ge dig exakt det du egentligen hade rätt till från början. Det är därför som journalister redan vid den första begäran lägger till hänvisningar till tidigare avgörande kammarrätts- och JO-beslut.

Därför kan du också med fördel söka upp olika uttalanden från Svenska Kyrkans Överklagandenämnd när du begär handlingar från kyrkan. Vi använde oss av den här: ”Den fria granskningen av Svenska kyrkans verksamhet är av avgörande vikt för Svenska kyrkan som öppen folkkyrka med demokratisk organisation. Den inomkyrkliga handlingsoffentligheten, som regleras i 53 kap. 3–11 §§ kyrko-ordningen, är i det sammanhanget av grundläggande betydelse.”

En sista grej. Även om kravet på skyndsamhet regleras i en av paragraferna under kapitel 53 så kan det vara bra att avsluta begäran med att poängtera just paragraf 9. Där står det att ”ett önskemål om att få ta del av, eller att få en utskrift eller en kopia av en handling ska behandlas skyndsamt.

  1. Lär dig vem som är vem och vad som är vad.

Präst, kyrkoherde, kamrer, prost, biskop, kyrka, församling, kyrklig samfällighet, kyrkoråd, kyrkofullmäktige, Domkapitlet, Kyrkomötet, Kyrkostyrelsen, pastorat, stift osv. Svenska Kyrkan har en mängd olika namn på anställda, beslutande organ, geografiska uppdelningar m.m. Det här är något som i alla fall jag aldrig mött någon annanstans. Det ser ut som en djungel och känns till en början som ett omöjligt uppdrag. Men det är det inte. Du måste få koll på allt det här, inte minst för att åtminstone låta lite insatt under telefonsamtalen du kommer ringa eller få till dig.

Du vill t ex inte råka fråga kamrer Johansson på XX församling om han har numret till ekonomiansvarige. ”Eeehh, det är jag”, kan det då hända att kamrer Johansson svarar. Du vill inte heller råka fråga prästen Pettersson hur han som chef i församlingen kunde föreslå och besluta om en miljonresa till Malta. ”Ja, alltså… Det är ju min chef, kyrkoherden, som föreslagit och kyrkorådet som beslutat, så du får fråga dem hur resan blev till”, säger då förmodligen prästen Pettersson.

  1. Lär dig hur organisationen leds

Svenska Kyrkan är inte som en koncern. Det finns visserligen en ärkebiskop men den personen har egentligen ingen makt att direkt styra församlingarna. Församlingarna är självstyrande enheter som har egen makt att göra i princip hur de vill med sina medlemmars pengar.

Det finns också biskopar. De är chefer över stiften. Det finns 13 stift i Sverige. Det finns ett kyrkoråd i varje församling/pastorat. Där beslutas… Ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet med att redogöra för hur organisationen är uppbyggd och hur allt funkar. Men då får du inget kvar att göra själv.

  1. Var ärlig och öppen med dina intentioner

Okej, rubriken på den här punkten är lite missvisande. Det är klart att du inte kan avslöja exakt vad du tänker göra med det material du vill granska. I alla fall inte i ett tidigt skede. Ibland kanske du inte ens vet det själv förrän i slutet.

Det jag menar är att du ska kasta bort allt du lärt dig från tidigare erfarenheter av att granska exempelvis myndigheter, kommuner, landsting och alla andra institutioner som är mer vana än Svenska Kyrkan att granskas av journalister. Där finns i dag inte sällan, upplever i alla fall jag, hela staber av människor vars enda jobb tycks vara att förhala eller hindra en granskning. Den här företeelsen finns inte inom Svenska Kyrkan, i alla fall inte än.

Därför bör du så långt som det bara går försöka vara rak, öppen och ärlig när du t ex får frågor om varför du begär en viss handling eller vad du ska använda det till. Jag vet, det här låter ju helt bananas. Jag förstår det. Det tar emot, just eftersom de flesta av oss instinktivt tänker ”fasen, om jag säger hur jag ska använda det här eller vad jag är ute efter så kommer de förekomma vår rapportering och försöka ta udden av granskningens resultat”.

Den här tanken har byggts in i oss på grund av de där staberna jag skrev om tidigare. Men eftersom några sådana inte verkar finns inom Svenska Kyrkan så tror jag du bara tjänar på att köra med så öppna kort som möjligt. Och jag tror att mer än andra så uppskattar Svenska Kyrkan om journalister är ärliga. I alla fall så är det ju det vi förväntar oss av dem. Speciellt av dem. Så varför inte föregå med gott exempel.

Kort, och något förenklat, skulle jag kunna sammanfatta det så här. Myndigheter, kommuner och andra delar av offentliga Sverige vill helst inte att missförhållanden ska komma fram i media. Svenska Kyrkan vill att vi journalister ska hitta saker som inte står rätt till i organisationen. Därför bör du uppträda ärligt och öppet.

  1. Stålsätt dig inför väldigt intressanta intervjuer

Svenska Kyrkan är outforskad och granskas sällan av journalister. Det innebär att de förtroendevalda eller de anställda inom en församling inte ofta intervjuas om saker de är ansvariga för. I sin tur betyder det att de inte heller är särskilt medietränade. Det här är en fördel.

Men fördelen kan också leda till att vi utnyttjar den på fel sätt. Det kan i sin tur leda till att lyssnarna, tittarna eller läsarna vänder sig mot journalisten och bort från det allvarliga missförhållande som man vill blottlägga. Och då hamnar fokus i stället på den otrevlige eller hårde reportern.

Självklart måste en person som är ansvarig för att ha fattat beslut angående hur pengar ska användas (i det här fallet medlemmarnas pengar) kunna förklara varför ett visst beslut togs, oavsett om hen är medietränad eller inte. Det är inte det jag menar. Men om du under intervjun får galna svar, likt de svar vi fick från en del kyrkopolitiker under granskningen av kyrkans resor, tipsar jag dig att hålla tillbaka lite. Det ger i slutändan mer. Och få kommer i efterhand minnas att du använde din intervjuteknik mot en ”stackars ovan kyrkopolitiker”. I stället hoppas jag att de kommer minnas resultatet av granskningen och de ibland konstiga svar och förklaringar som gavs av de ansvariga.

Alexander Gagliano

Ta ditt konsumentgräv längre

Senaste numret av utmärkta tidskriften Scoop har konsumentgräv som tema. Jag bidrar med några tips som också finns publicerade på Scoops hemsida.

image
Konsumentverkets anmälningar är sökbara på nätet.

Varje reporter som närmat sig en konsumentstory vet att de är mycket tacksamma. Det är ofta lätt att få folk att ställa upp, historierna är relativt raka och handlar om vardagsnära företeelser – och de leder nästan alltid till en rad nya case med fler berättelser.

Utmaningen är att komma vidare från den givna 1A-mallen, som i konsumentstoryns fall brukar se ut ungefär så här:

Anna, 81: ”Jag blev lurad”
81-åriga Anna Johansson beskriver hur hon blev lurad av en slagfärdig försäljare, och hur företaget vägrat ersätta henne. Företaget vill inte ge någon intervju till vår redaktion men har nu backat och betalat tillbaks pengarna till Anna, 81.

För den granskande reportern finns det ofta flera vägar att pröva för att växla upp storyn till något mer spännande. Jag brukar rekommendera de här tio som en slags basuppsättning:

1) Kolla anmälningarna! Hur ser det ut hos Konsumentverket, Konsument Europa och Allmänna reklamationsnämnden? Har bolaget dragit på sig kritik från flera olika håll? Många anmälningar kan vara en indikation på ett mer systematiskt fusk. Anmälningar kan vara fejkade men eftersom de som regel är offentliga i sin helhet är det lätt att kontrollera anmälarnas identiteter.

2) Kolla nätet! På forum och bedömningssajter är risken ännu högre för fula avsändare bakom omdömena, men där kan också finnas initierade uppgifter om bolaget och företrädarna – som kanske inte kommit ut om avsändaren varit tvungen att stå för uppgifterna med sitt riktiga namn. Se nätfloran som en idébank för vidare kontroller med andra källor.

3) Granska bolaget! Varje företag lämnar offentliga avtryck hos olika myndigheter och andra institutioner: årsredovisningen hos Bolagsverket ger en bild av verksamhet och omsättning (om det ännu inte kommit in någon årsredovisning för att bolaget är nystartat kan det vara, men behöver inte vara, en varningsklocka), utdraget från skattekontot hos Skatteverket visar inbetalda arbetsgivaravgifter, vilket möjliggör baklänges-uppskattningar av personalstyrkan (alternativt väcker misstankar om svarta löner), hos IIS får du namnet på den som registrerat sajten, den erfarne bedrägeriutredaren hos polisen kan ha koll på bolaget eller företrädarna sedan tidigare, hos kontrollmyndigheten får du svaret på hur man klarat den senaste tillsynen…osv.

4) Kräv svar! En mejlkonversation kan vara frustrerande för etermediareportern, men samtidigt tvingar mejlen företaget att lämna mer definitiva svar på dina frågor. Försök vara så exakt som möjligt i dina frågor, och bolla bolagets svar mot den drabbade konsumenten. Ställ bolaget till svars för eventuella dubbla budskap och otydligheter. Nöj dig inte med ett ”Förlåt!”, tänk på att bolaget kan pudla bara för att slippa uppmärksamheten.

5) Följ pengarna! Om bolaget ingår i en koncern så försök reda ut ägarförhållandena. Begär ut alla bolagsstämmoprotokoll från Bolagsverket; ibland görs ändringar av styrelser eller stora aktieutdelningar vid extra bolagsstämmor som skickats in efter den senaste årsredovisningen.

6) Sök de ansvariga! Kräv att få veta vem eller vilka som faktiskt representerar bolaget, nöj dig inte med svar från ett förnamn i ett mejl utan kontakta de personer som tituleras vd eller är registrerade som styrelseledamöter. Om de sistnämnda bytts ut nyligen kan det vara en larmklocka; i så fall är det läge att kontakta både de nya och de gamla ledamöterna för att se om det sker ett skifte till målvakter inför en konkurs.

7) Konfrontera partners! Väldigt få företag kan överleva utan en välvillig omgivning, andra bolag som man köper tjänster av. Exempelvis måste ett litet telefonbolag köpa in sig på nätet via ett större bolag. Faktureringstjänster och inkasso läggs ofta ut på andra företag – som du kan presentera dina upptäckter för och be om en reaktion från.

8) Dra nytta av de nya casen! När mejlen svämmar över och telefonen går varm befinner du dig i ett tacksamt läge. Du kan välja och vraka bland nya potentiella case. Berätta om dem, men ge inte avkall på faktakollen; i vart och ett av fallen ska du be att få se, läsa och höra så mycket dokumentation som möjligt, och bolaget ska naturligtvis få chans att kommentera även det femte och sjätte case ni publicerar.

9) Gör en mikrowallraff! Om det är en konsumentföretag som anklagas för lurendrejeri så kanske du eller någon annan från redaktionen kan närma sig bolaget från kundhållet. Om man riktat in sig på att lura äldre kanske man får ta hjälp av redaktionens senior, eller kollegans tonåring om målgruppen är åt det hållet. Ett eget test kan vara droppen som gör att ord-mot-ord-situationen upplöses i sin motsats.

10) Granska granskarna! Visst finns det engagerade tjänstemän på Konsumentverket och brinnande politiker i riksdagen – men har de verkligen gjort allt i deras makt för att stoppa den sunkiga soppa du avslöjat? Har de inte i själva verket låtit hänsyn till konkurrensen eller hoppet om fler arbetstillfällen gå före konsumenternas behov av schyssta grejer? Och är problembilden verkligen så ny som de låter påskina? Är detta inte ett gammalt och känt problem som regeringen/riksdagen/myndigheten i själva verket valde bort att åtgärda redan vid den stora utredningen för fem år sedan?…

Detta är bara tio av de möjliga vägar en konsumentgranskning kan gå. Ofta hittar man ännu fler genom att titta på andra sorters granskningar, och korsbefrukta dem med den egna historien.

Läs också konsumentgrävräven Anders Nymans Anders Nymans gästblogg om hur du hittar konsumentnyheter!

Säpo stoppade studenter – pudlar

En pudel från Säpo.
En pudel från Säpo.

En gång i tiden var jag konsult och ville undersöka möjligheterna för en klient att etablera ett IT-företag i en mindre kommun i Örebro län.

Det gick väldigt bra. Kommunen svarade direkt och erbjöd besökstid, möte med kommunalrådet och inspektion av möjliga lokaler. Entusiasmen var överväldigande.

Tuffare var det för den journalist som parallellt försökte få ut e-postkommunikationen mellan konsulten och kommunen.

Det surrealistiska i sammanhanget var att den journalisten också var jag.

Jag deltog i ett öppenhetstest som Journalistförbundet arrangerade 2000 och som visade på stora brister i bland annat just hanteringen av e-post.

(Bland annat försökte ett kommunalråd locka en reporter på Länstidningen i Östersund att inte skriva om den aktuella e-postkonversationen genom att erbjuda förstatjing på den möjliga nyheten. ”Kan vi inte säga som så att du får första tjing på nyheten om det blir en etablering?” Detta alltså 16 år före Miljöpartisten och Aktuellt.)

Journalistförbundet arrangerade två såna här tester med tre års mellanrum. Jag deltog vid båda och tyckte de var mycket intressanta som temperaturmätare på det offentliga Sveriges inställning till offentlighetsprincipen.

Därför blir jag förstås glad åt att nu ett gäng JMK-studenter genomfört en liknande studie, med stöd av Journalistförbundet och Publicistklubben. Den presenterades härom dagen och kan läsas i form av dels en sammanfattande presentation, och dels en genomgång av resultaten myndighet för myndighet.

När det gäller just e-posten så tycks faktiskt läget ljusare än för 16 år sedan. I en stor del av fallen får studenterna ut de efterfrågade e-postloggarna, om än ofta med anmärkningsvärt lång handläggningstid.

(Och i och för sig pratar vi här bara om loggarna – alltså i princip inboxen – och inte om enskilda mejl.)

Två fall sticker ut:

  • Hos Alkoholsortimentsnämnden (jag visste inte ens att den fanns!) lämnas myndighetschefens e-postlogg inte ut eftersom chefen använder en privatadress som nu fortfarande efter flera veckor ännu inte lämnats ut. (Man undrar om chefen låtit sig inspireras av Hillary Clinton.)
  • Hos Polisens informationsenhet är personalen stressad och osäker, efterfrågar identiteten på studenterna och lämnar inte ut några handlingar alls vid första besöket. E-postloggen för informationsdirektören Unni Jerndal lämnas ut först efter 29 dagar. (Jerndal har stått i fokus för en infekterad skandal kring en tidigare barnporrmisstänkt chef inom polisen, och studenternas begäran berör delvis just denna skandal.)

Rapporten pekar också ut två undantag från det generellt godkända bemötandet vid besöken på myndigheterna. Det är inte vilka undantag som helst utan regeringskansliet, där vakterna lämnar felaktig information om var begärda handlingar förvaras (vilket registratorn senare får beklaga) och Säkerhetspolisen.

Hos Säpo avkrävs JMK:s student både legitimation och tidbokning. Vakterna verkar anställda av ett privat bolag och har ingen känsla för eller kunskap om offentlighetsprincipen.

Efter ett par veckors ytterligare diskussioner via mejl och telefon får man till slut ett mejl från en verksjurist vid Säpo, som konstaterar att ”myndigheten brustit i sina rutiner. Det stämmer att du skulle ha haft möjlighet att lämna in din begäran när du personligen var hos oss. Du borde ha fått information om varför du inte kunde få del av handlingen omedelbart.”

Juristen ber om ursäkt och förklarar att man nu ”initierat ett arbete med att se över myndighetens rutiner samt informera berörd personal för att säkerställa att liknande inte händer igen”.

Totalt fick studenterna svar från 87 av de 89 myndigheter de begärde uppgifter från. Men 14 ställde frågor de inte fick ställa om identitet och syfte med utlämnandet.

Studenterna granskade också myndigheternas kommunikationspolicys, och ger bara en enda myndighet godkänt – Justitieombudsmannen, JO.

I över hälften av myndigheternas policys nämns den grundlagsskyddade meddelarfriheten inte över huvud taget!

Också på andra sätt är genomgången av mediapolicys intressant. Mycket ute i myndigheter och kommuner verkar i dag handla om varumärkesvård. Personalen ses som ambassadörer och marknadsförare av den egna verksamheten, ett budskap som inte nödvändigtvis uppmuntrar till ett utnyttjande av den grundlagsskyddade rätten att meddela sig med en reporter när chefen brutit mot lagen eller verksamheten havererat.

Samtidigt kanske också en och annan mediapolicy ses över efter denna granskning.

JMK-studenternas öppenhetstest kan inte bara läsas som ett intressant nedslag i nuläget utan också som en spännande inspirationskälla. I flera fall begär studenterna ut uppgifter och handlingar som får åtminstone mig att tänka: Ja just det, det borde man kolla…

Och i många fall går det ju också, uppenbarligen, relativt enkelt att få del av dem.

Gästblogg: Folk vi inte vill få tag på

Åsa Erlandson skriver om om ett mycket speciellt ämne. Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Journalisten.

image

Att få tag på intervjupersoner är A och O som journalist och en stor del av dagarna består av detta ringande. I vanliga fall är det en lättnad när man når fram men det finns tillfällen när man önskar att personen aldrig hade svarat. Här är 6 exempel ur verkligheten på folk som vi – faktiskt – inte vill få tag på.

En intervju är född
Växeltelefonisten meddelar att Linda, handläggare på en liten kommun, har gått för dagen men att vi kan prova på hennes mobil. Linda svarar men kan inte prata just nu.

Journalisten tänker dock inte ge sig så lätt, särskilt inte nu när han äntligen har Linda på tråden och kan smälla ihop knäcket och äntligen gå hem. Så han tjatar till sig en intervju genom att spela ut ”du är offentliganställd”-kortet.

Linda: ”Okej okej. Men tar det lång tid? Jag ligger på BB.”

Snubbar som vobbar
Den i vanliga fall så proffsiga vd:n för ett storföretag låter ovanligt ansträngd när han svarar i sin mobil. Och han vägrar släppa den.

Journalisten: ”Hej! Har du tid ett ögonblick?”

Vd:n: ”Japp! Jag vabbar visserligen idag men det är lugnt. Vi kör. Var ringde du ifrån sade… NEEEJ! Rasmus! Hur gick det? Förlåt, jag är strax tillbaka. Jo vilken tidning ringde du från… FAAAAN! Det blöder ju!”

Journalisten: ”Jag kanske ska ringa en annan dag?”

Vd:n: ”Nej det går bra, jag ska bara hitta en handduk eller nåt. Men prata högre, det är ett jävla liv här nu.”

Viktigare än livet
Med rätt support från kollegerna, går allt att lösa!

Journalisten: ”Hej kirurg XX på YY sjukhuset, stör jag dig?”

Kirurgen: ”Inte alls, det går bra, jag står visserligen i den sterila slussen på väg in på operation, men jag ber en sköterska hålla luren mot mitt öra.”

Än i dag undrar jag om det låg en patient med uppskuren bröstkorg där inne och väntade. Och hur länge.

Vilket skitsnack
Alla fipplar med mobilen på toan, men ingen erkänner det.

Därför blev en journalist mäkta förvånad när intervjupersonen 1. svarar när han sitter på toaletten 2. berättar det och 3. avslutar med att skälla ut journalisten för att han ringde mitt i denna herdestund.

Ring! Ring! Bara du inte hör min signal!
Som vikarie på kvällstidning måste du vara en duktig reporter, vilket bland annat innebär att du aldrig backar undan.

Så när chefen säger åt dig att ringa Ulf Lundell mitt i natten och fråga om det senaste kärleksryktet, gör du det.

Fast ingen hindrar ju att du låter två signaler gå fram – och sedan slänger på luren.

Gräv inte mer i det här nu
En annan grupp som inte alltid vill ha tag på folk (även om de aldrig skulle erkänna det) är grävande journalister. Janne Josefsson har till exempel byggt hela sin karriär på att få dörrar slängda i ansiktet.

I sluttampen av ett stort gräv som ska publiceras med buller och bång nästa dag är det mycket enklare att få ett ”inga kommentarer” till svar som stärker bilden av den anklagade som skurk och inte leder till mer krävande utredningar. Än ett ”Du vill se mina slutbetyg från internatskolan? Javisst, dem tar jag gärna fram. Men just nu är jag på buffeljakt i Afrika så du får vänta tills nästa vecka.”

Åsa Erlandson

Så får du ett roligare tv-liv samtidigt som du blir en betydligt grymmare journalist redan i kväll!

Så bra!Detta är ju fullkomligt fantastiskt!

Även i år har Utbildningsradion spelat in några av de mest intressanta föreläsningarna från grävseminariet.

Jag såg på plats och kan hejdlöst rekommendera bland annat Mats Amnells crash course i hur man använder offentlighetsprincipen för att få ut intressanta handlingar, och Kristoffer Örstadius 40 minuter om hur man avslöjar missförhållanden med data.

Dessutom har jag hört lovord hagla över både Linda Kakulis och Malin Cronas föreläsningar, om personkartläggningar respektive fakturagranskningar. Och de är inte de enda som fått beröm…

Kvällarna är helt enkelt räddade ett bra tag framöver. Nu får tv-serierna vänta ett tag till förmån för supergranskningskompetensökningsstreaming-underhållning från Göteborg.

Alla de inspelade föreläsningarna från Gräv 16 finns samlade här.

(Och om du till äventyrs missade någon av föreläsningarna från Gräv 15 så finns de här.)

Fina tips från Gräv

Brittiske nätresearchfantomen Paul Myers gjorde succé.
Brittiske nätresearchfantomen Paul Myers gjorde succé.

I helgen var det alltså Grävseminarium i Göteborg, om någon missat det.

Rader av spännande föreläsningar och diskussioner, överraskande fredagsevenemang med Lars Vilks och mindre överraskande guldspadevinnare (alla mycket välförtjänta) på lördagen skulle man kanske kunna sammanfatta det.

Jag brukar framhålla Gräv (och dess internationella syskonseminarier) som den bästa vidareutbildning en journalist kan skaffa sig – åtminstone om journalisten har ambitioner att berätta något annat än omformulerade pressmeddelanden och återutsända makthavaruttalanden.

För den som besökt många seminarier genom åren blir det förstås en hel del upprepningar. Men också – nya tips och kunskaper av olika slag.

Som Edward Snowdens tips på krypterade samtals- och meddelandeappen Signal (som vi tipsat om tidigare, och som nu genast laddades ned av ett stort antal närvarande journalister).

Och några till:

  • Hänvisa till miljöhänsyn när du vill ha ut handlingar elektroniskt! Från Kristoffer Örstadius, DN:s hyllade datajournalist, som aldrig använder högstämda principargument om yttrandefrihet och journalisträttigheter men däremot ett enkelt ”För miljöns skull önskar jag att ni skickar handlingarna på mejl” i slutet av varje begäran om offentliga handlingar. Och menar att det är framgångsrikt.
  • Man kan klistra in IP-nummer i Wikipedia och söka fram vilka ändringar som gjorts från just detta nummer. Eller tvärtom: kolla hur långt man kan spåra det IP-nummer som gjort en viss ändring (tips på tjänst för spårning: ripe.net). Också detta tips kom från Kristoffer Örstadius, som använde det i stor skala (och med hjälp av ett egetgjort script förstås) för att visa hur svenska myndigheter redigerat bilderna av sig själva, men som också kan tillämpas på enskilda nummer.
  • Begär ut arkivförteckningen för det kommunala ärende du fattar intresse för. Det motsvarar domstolarnas dagboksblad och funkar som ett slags minidiarium med matnyttig information om vilka händelser och handlingar som funnits i ärendet. Från GT:s vardagsgrävmästare Daniel Olsson.

 

Gästblogg: Att gräva i lögner och sekretess

Den 23 mars sände Uppdrag granskning ”Legitimerad”, som avslöjade bedragare som arbetar som läkare och sjuksköterskor. Programmet visade också stora brister i myndigheternas kontroll. Reporter var Karin Mattisson. Researchers var Åsa Erlandson och David Lindahl och här är deras fyra lärdomar av att gräva i lögner och sekretess:
image

* Ha ett öppet sinne! Det är lätt att fastna vid en tes när man får korn på ett missförhållande. I vårt fall verkade det inledningsvis som att det var arbetsgivarna som släppte in bedragarna i vården, och myndigheterna som försökte hindra detta. Men det gäller att inte glömma bort att ställa kritiska frågor till alla och efter mer research visade det sig att ansvaret föll tungt på båda parter.

* Pussla! Flera av våra case hade en nästan livslång historia av lögner och olika identiteter. Det var som att försöka fånga en vind. Dessutom är många personuppgifter i vården omgärdade av sekretess vilket försvårade ytterligare.

Ett sätt att ringa in bedragare var att lägga kreativa pussel, till exempel mellan gamla tidningsartiklar och nya inlägg på sociala medier. Vi visste att en kvinna hade jobbat som falsk sjuksköterska i två år, men hade bara förnamnet på henne. Tack vare ett gammalt semmeltest (!) i lokaltidningen hittade Åsa namnet på potentiella kurskamrater på sjuksköterskelinjen (som hon inte klarade av). Genom att sedan gå igenom alla deras vänlistor på Facebook, kunde kvinnan ringas in.

Ett annat exempel är när vi hittade en gammal tidningsnotis om en bluffdoktor. Genom att surfa på diskussionsforum för läkarstudenter den aktuella tidsperioden, hittade Åsa hans nickname vilket i sin tur ledde till hans Facebookprofil som dessutom avslöjade hans nya efternamn. (Han hade skrivit in sig på läkarlinjen men klarade bara halva.)

Ytterligare exempel på pusslande var när vi ville verifiera om alla fantastiska historier vi läste om bluffläkaren XX verkligen gällde samma person som lyckats få läkarlegitimation i Sverige. Det finns nämligen många läkare utomlands med samma namn.

Då lyckades David  hitta en akademisk rapport på nätet som en XX hade skrivit. Längst bak i rapporten fanns kontaktuppgifter, bland annat samma mejladress som hade använts i hans ansökan om läkarlegitimation i Sverige. Sedan hittade David en skärmdump av XX:s rapport som hade lagts upp på ett Twitterkonto som tillhörde den person vi letade efter. På så sätt kunde vi se att det var samma person.

* Rita tidslinjer. Att skapa tidslinjer i excel över alla våra case var helt avgörande för att kunna hålla koll i högarna av research. Dels för att skaffa sig en överblick kring de olika bedragarnas framfart, och dels för att se om olika händelser krockat med varandra så att man kan identifiera lögner i bedragarnas historier. Till exempel kunde lönespecifikationer visa att en person jobbat längre än vad som framkommit enbart ur polisförhör och av vår första kontakt med personens arbetsgivare.

Tidslinjerna har också gjort det lättare att se mönster och likheter i tillvägagångssätt mellan bedragarna. Till exempel försökte flera först ansöka om svensk legitimation och sedan, när det ställdes kunskapskrav, återkomma med (förfalskade) utländska arbetsgivarintyg för att slippa kunskapsproven.

* Försök igen! Om man vill få ut information men går bet hos en myndighet, finns det ofta en annan instans som kan sitta på just den informationen du behöver. I vårt fall var det myndigheter i andra länder, samt polisutredningar som innehöll annars sekretessbelagd information.

Åsa Erlandson och David Lindahl

Nu på onsdag kl 20.00 fortsätter granskningen i Uppdrag granskning, med reportern Jorun Collin.

Glöm inte orden!

imageGrunden för all granskande journalistik är att ställa orden mot verkligheten. Löften, visioner och skönmålningar jämförs med den ofta krassare verkligheten.

Det gäller alla sorters stories, från den snuskiga kötthanteringen i matvarubutiken som lovat att alltid vara fräschast, över lyxfesterna hos folkrörelsen som skulle ha ”måttfull” representation – till de misstänkta mutorna hos den moraliskt högstående vapentillverkaren.

När det gjorda inte går ihop med det sagda, då får makthavaren problem. Och då har den granskande journalisten gjort en viktig insats.

Själva granskningen handlar förstås oftast om att blottlägga den krassa verkligheten. Orden är givna – nu gäller det att undersöka sanningen. Hitta dokumenten som visar vad som egentligen hände, filma förhållandena som de verkligen ser ut, intervjua vittnena som vågar berätta hur det går till bakom kulisserna…

Som granskande journalister vet vi att detta är den viktigaste delen av vår verksamhet. Om vi inte lyckas belägga missförhållandet blir det inte mycket till story, och när det väl är belagt måste det också visas tydligt i vår berättelse.

Tyvärr glömmer vi ibland att berätta om orden. De har funnits med under hela resan, kanske till och med varit utgångspunkten för själva granskningen (”Vi måste kolla hur det egentligen är med det där påståendet…”) men när tv-reportaget till slut ska redigeras ihop eller texten knattras fram så glömmer vi bort att ta med dem – eller väljer bort dem, av utrymmes- eller effektivitetsskäl.

Det är ofta ett dåligt beslut. Granskningen blir ofta oerhört mycket effektivare om man just får veta vilka orden är som prövas. Granskningen kan till och med förlora en stor del av sin potentiella slagkraft om orden inte finns med.

Utan en redovisning av orden blir granskningen lätt bara en eländesbeskrivning.

  • ”Handikappad fast i lägenhet när hissen slutade fungera” är en historia om en tragisk händelse. ”Handikappad fast i lägenhet när hissen slutade fungera trots bostadsföretagets löfte om 24-timmars service” är en nyhet om ett allvarligt svek från en tung samhällsaktör.
  • ”Prostitutionen ökar på nätet” är en nyhet om ett missförhållande. ”Prostitutionen ökar på nätet samtidigt som polisen låtsas att den minskar” är en story om ett missförhållande som förtigs av en av våra viktigaste myndigheter.
  • ”Makthavare använde statens kontokort” handlar om ett snedsteg. ”Makthavare använde statens kontokort samma dag som hen höll tal om vikten av att snåla med våra gemensamma medel” handlar om en hycklare.

Ibland är orden givna. Vi har själva hört talet som motiverat oss att kolla upp den där siffran som makthavaren slänger sig med. Eller vi får den misstänksamt positiva beskrivningen i ett pressmeddelande till redaktionen.

Men ibland måste man leta lite. Och ibland kan en granskning faktiskt bestå av att just ta reda på vad som faktiskt lovats i ett ämne. Vårt offentliga minne är kort, och fler än en gång har journalister gjort fynd bara genom att undersöka vad som faktiskt påstods innan missförhållandet var ett (känt) faktum.

Således blir detta också ett tips till nästa gång missförhållandet är givet: din viktiga uppgift som reporter är kanske inte bara att visa eländet, utan att hitta vägen dit – och se vilka beskrivningar som gavs av de ansvariga under resans gång.

Vi har tidigare (här och här) listat handlingar som kan hjälpa oss reda ut vad som faktiskt hänt. Men här kommer tio dokument när du letar efter orden som du kan ställa dina upptäckter emot:

1) Policys – när de handlar om miljö, jämställdhet osv är de ofta offentliga både inom offentlig och privat verksamhet (åtminstone bland organisationer och företag som lever på ett publikt förtroende).

2) Utspel – undersök vad de ansvariga makthavarna sa i ämnet innan de kom till makten, eller när de gjorde sina sina stoltaste proklamationer strax efter tillträdet!

3) Intervjusvar – personporträtten och ämnesreportagen kan vara en guldgruva, från den egna redaktionen eller hos andra.

4) Anbud – när bolag vinner offentliga upphandlingar har de lämnat in ett anbud där de lovar en massa saker. Hur förhåller det sig till hur det faktiskt blev? Kan vara intressant för allt från sophämtning till äldreomsorg, från hjälp till arbetslösa till asylboenden.

5) Myndighetssvar – när den ansvariga tillsynsmyndigeten redan för ett år sedan fick in en anonym anmälan om missförhållandet så begärde man en förklaring från den kritiserade enheten. Vad svarade enhetschefen då?

6) Sajter – undersök vad de skrev på sin egen hemsida! Tidigare versioner av sajten hittar du genom cache-sökningar (närtid) eller Wayback Machine (längre tillbaka). Och i många fall kan orden faktiskt finnas kvar på den nuvarande sajten, om än inte på förstasidan; gör en site:-sökning!

7) Reklam – nej, reklam får inte ljuga. Och om en produkt eller tjänst ställt till skada kan det vara synnerligen intressant, och välmotiverat, att undersöka vad som påståtts i marknadsföringen som skulle locka kunder att håva upp plånboken.

8) Sociala medier – finns där en Facebooksida eller ett Twitterkonto där de ansvariga svarar på frågor? Kanske har frågan redan kommit upp där – och vad har de i så fall svarat?

9) Utredning – innan verksamheten startades gjordes förstås en utredning av möjligheter och risker. Hur såg man där på risken att just detta skulle hända? Togs den upp men negligerades? Eller fanns den inte med över huvud taget?

10) Lagar och regelverk – det kan ofta vara värt att undersöka i vilken utsträckning det aktuella förhållandet finns reglerat i lagstiftning, förordning eller på något annat sätt (branschorganisationer, uppförandekoder…). Om det visar sig att agerandet bryter mot någon av dessa kan det ju i sig leda storyn vidare – eftersom det i så fall kan finnas ett tillsynsorgan som måste agera vid kännedom om de nya uppgifterna. Det kan handla om hela skalan från att polis och åklagare drar igång en förundersökning, till att en branschorganisation utreder om ett företag verkligen upprätthållit den standard som man kan förvänta sig.

Gästblogg: Så kollar du skolan, del 2

I dagens post fortsätter Michell Grönlund dela med sig av sina tips om hur man granskar skolvärlden.

Michell Grönlund
Michell Grönlund

I del 1 gick vi igenom hur man med hjälp av sajten allabolag.se enkelt kan kolla vem som äger en viss skola. I några fall, främst när det gäller väldigt små skolor, räcker det dock inte att skriva skolans namn i sökfältet. Då kan det vara bra att känna till att det finns ytterligare ett sätt att ta reda på vem som äger skolan och vilken koncern den eventuellt ingår i – och massor av andra saker som du kan behöva veta om en enskild skola. Skolverket har nämligen ett komplett register över alla skolor i hela Sverige, som i det närmaste är ett måste för alla som ska granska något som har med skolan att göra. Men nästan ingen använder det. För nästan ingen vet om att det finns.

Skolenhetsregistret
Då är det bra att känna till att Skolverket sedan årsskiftet 2014 tillhandahåller ett så kallat skolenhetsregister, som finns elektroniskt på nätet: http://www.skolverket.se/skolformer/skoladresser

michell1

Trots Skolverkets rubrik innehåller registret inte enbart adresser till alla skolor i hela Sverige, utan även exempelvis uppgifter om vilket företag som är skolans huvudman, alltså ägare. Dock har Skolverket ingen koll på koncernerna, utan listar bara det företag som står registrerat som ägare till exempelvis Norrskenets Friskola i Boden. Att Pysslingen Skolor och Förskolor AB ingår i Academediakoncernen framgår alltså inte av skolverkets register, det är därför man behöver en inloggning på allabolag.se. Genom att klicka på dokumentet Skolenhetsregistret laddar du ner hela registret som en excelfil. Det kan också vara bra att känna till att registret uppdateras av Skolverket varje månad (!) samt att verket med ”skolenhet” menar den del av en skola som en rektor ansvarar för. En skola som exempelvis har två rektorer kan således ha två eller flera skolenheter. Detta är inte jättevanligt, men det förekommer exempelvis på skolor där det finns både låg-, mellan och högstadium. Från och med juni 2015 finns dock möjligheten för alla huvudmän att själva logga in och rapportera vilka skolenheter som i själva verket tillhör samma skola. Dessa uppgifter lämnas dock till SCB.

Såhär ser registret ut:michell2Hela registret sträcker sig upp till kolumn AD, vilket alltså är hela alfabetet runt och lite till. För uppgift om namnet på företaget, föreningen eller stiftelsen som äger friskolan går man till kolumn AB. Om skolan ägs av en kommun står där istället namnet på kommunen.

I de andra kolumnerna hittar man bland annat info om skolans unika skolenhetskod (kolumn G), telefonnummer till skolan (kolumn O) och namnet på skolans rektor (kolumn AC). Kolumnerna R-AA anger vilka årskurser skolan har med Ja (J) och Nej (N).

Längst ner i Excel-filen kan man bläddra mellan flikarna och även hitta alla särskolor, sameskolor och specialskolor. Under 2015 har registret dessutom utökats med komvux, särvux, kommunal vuxenutbildning samt sfi. Registret är på så vis mycket användbart även för den som inte har stora gräv på gång utan endast vill få en översyn över vilka aktörer som verkar på samma ort som en själv.

michell3

En annan nyhet är att det numera även finns register över svenska skolor i utlandet samt över svenska skolföreningar i respektive länder.

http://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/svenska-utlandsskolor/svenska-utlandsskolor-1.9739

http://www.skolverket.se/skolformer/utbildning-utomlands/svensk-utbildning-i-utlandet/kompletterande-svensk-undervisning/adresser-skolforeningar/adresser-skolforeningar-1.10592

Gissningsvis kommer de tillgängliga uppgifterna om de olika skolorna fortsätta att utökas efter hand. Att ta för vana att regelbundet gå in och botanisera i den gigantiska mängd information som finns i skolverkets numera lättillgängliga skolregister är alltså en utmärkt idé för alla som vill ha koll på vad som händer i Skolsverige.

Michell Grönlund