Ses vi i Umeå – eller Eskilstuna?

Från Tele2:s hemsida. Hemlig journalisthjälp?
Från Tele2:s hemsida. Hemlig journalisthjälp?

I dag gör vi ett litet reklamavbrott.

Helt skamlöst, för två tillfällen de närmaste månaderna då jag själv framträder och den intresserade kan betala för att få se mig. Se och höra och diskutera med. I det ena fallet dessutom med rader av andra intressanta föreläsare.

Jag pratar förstås om Gräv 2014, årets grävseminarium som hålls i Umeå (årets kulturhuvudstad!) den 21-22 mars. Programtidningen kommer i dagarna med tidningen Journalisten, och all nödvändig info finns också på seminariets sajt.

För den som vill komma billigt undan rekommenderas ett tidigt beslut; man kan fortfarande hitta rimligt prissatta biljetter både för tåg och flyg. Tips på hotell finns på grävsajten, men den riktigt ekonomiskt sinnade kan förstås sondera möjligheten att låna en soffa hos någon vänlig Umebo, t ex genom en efterlysning på seminariets Facebooksida.

Jag har skrivit det förr och upprepar det gärna: grävseminariet är en unik fortbildningsboost, en fantastisk inspirationsfest och en social storträff utan motstycke i journalist-Sverige. Åk dit och lyssna på stjärnorna (och oss andra), prata med alla (i fikapausen och i baren) och styr upp förberedelserna för nästa års guldspadenominerade granskning (ensam eller med kollegan från den egna eller någon annan redaktion). Du kommer att hinna med alla tre aktiviteterna, även om schemat är späckat!

Mitt andra tips är mer närliggande, på flera olika sätt.

Den 29 januari håller jag en kurs i Eskilstuna om hur man kommer igång med egna granskningar. Precis som med Gräv är det Föreningen grävande journalister som arrangerar, men här handlar det om en koncentrad heldag där allt fokus läggs på att hitta strategier, metoder och verktyg för att flytta granskningen från ”borde” och ”vill” till ”gör” och ”gjort”.

Under (och efter) kursdagen kommer det också att finnas möjlighet till individuell coachning kring enskilda projekt och frågeställningar – i grupp eller (om man vill) mer enskilt.

Kursen har hållits två gånger i Stockholm och bägge gångerna fått mycket goda betyg och omdömen från deltagarna. Jag vet också att man haft konkret nytta av tips och coachning i egna journalistiska projekt – och jag ser fram emot nya erfarenheter för och med gänget som kommer till Eskilstuna nästa vecka.

Tipsa gärna din arbetsgivare om att det finns ett förmånligt tre-för-två-erbjudande för den som vill multiboosta redaktionens arbete med egen journalistik.

Och observera: inget av detta riktar sig enbart till den som redan har ett stort intresse, driv och engagemang för grävande journalistik. Det är nästan tvärtom – de redan självgående klarar sig nog oavsett kurser och seminarier. Vi vill framför allt hjälpa dig som harvar mellan presskonferensen och poliskollen, du som ”egentligen” har fullt upp med vardagsbevakningen men skulle vilja komma längre med någon eller några stories. Som vill finna metoden för vardagsgrävet och lösningen för sidoprojektet.

Hoppas vi ses!

(Slut på reklammeddelandet.)

Fem sätt få ändringen ur vagnen

Bloggen Pick the Brain erbjuder en snabbkurs i hur man håller sina nyårslöften, som mest handlar om träning men nog är minst lika tillämplig på den som föresatt sig att utveckla sin egen journalistik. Jag är inte säker på att råden är så unusual som författaren hävdar, men då jag inte sett någon översättning till svenska journalistvillkor tar jag mig härmed an uppgiften (med en mycket fri tolkning av ordet ”översättning”).

1) Försök hitta inre motivation i stället för att pressa dig. Det låter lite flummigt men författaren exemplifierar med att det är dumt att försöka åstadkomma något man egentligen inte gillar (t ex en viss träningsform); det är för många dömt att misslyckas. I stället bör man hitta något relaterat men som man helt enkelt tycker är kul.

Grävande journalistik associeras ofta med kvitton och hemliga dokument. Känns det dödstråkigt? Då kanske du ska leta efter andra saker att undersöka. En helt öppen crowdsourcing om villkoren för nattarbetare kanske är din grej? Eller en genomgång av fula försäljningsmetoder i köpcentrumet? Eller en enkät om lokalpolitikernas erfarenheter av sociala medier? Fortfarande en tydlig strävan efter att hitta nya fakta, berättelser och samband – men på ett sätt som känns dig lustfyllt snarare än tvunget.

2) Sätt igång en positiv snöboll. Rådet handlar om att skaffa nya vanor som är så galet enkla att det blir en nästan skrattretande barnlek att utföra dem. Inte 30 minuters träning utan tre, typ.

För journalisten som vill börja söka egna nyheter kan det handla om att skicka ett mejl om dagen. Ett mejl om dagen till någon av kommunens förvaltningar med en standardiserad önskan att få ta del av förvaltningschefens mejlbox. Eller vilka sorters avvikelserapporter som rutinmässigt kommer in från verksamheterna. Eller hur mycket pengar man under fjolåret la på internrepresentation och inköp av konsulttjänster.

Visst har du en långsiktig ambition att sedan gå vidare med enskilda mejl, rapporter eller utgiftsposter. Men det är en senare fråga, det blir nästa veckas skrattretande enkla rutin: att pricka för tre mejl att begära ut. I dag var det den här och den är över nu. Nu kan du ta en kopp kaffe!

3) Skapa vanor – inte ansträngningar. Det här handlar om att vanor helt enkelt är svårare att välja bort än en enskild ansträngning. Men för att vanan ska bli en vana måste den hakas upp på något – en trigger. Som förslagsvis är en vana som du redan har: en daglig rutin på nivån av tandborstning.

Som reporter kanske du alltid har en daglig vandring till postfacket, en kaffepaus på eftermiddagen eller en uppstart av datorn på morgonen. Detta kan vara den redan existerande rutinen att haka på för ditt samtal till källan, mejl till myndigheten eller läsning av ytterligare några sidor i den där utredningen du fick i förra veckan.

4) Automatiserat ansvarsutkrävande. Ja, ansvarsutkrävande brukar journalister sätta högt och i detta fall riktar vi det mot oss själva. Men på den ganska enkla nivån ”Du har väl inte glömt din målsättning?”

Det kan handla om att få med en kompis på den nya rutinen – och där kompisen för in ett element av socialt umgänge i det som annars bara skulle ha varit en ensam uppoffring.

Men enligt författaren funkar det också med helt omänskliga påminnelser. Alltså ”inte nödvändigtvis en kompis som är människa”. Du kan till exempel använda en påminnelsetjänst som Memotome för att få påminnelser skickade till dig själv. Eller sätta ett larm på mobilen med en tydlig uppmaning vid samma tidpunkt varje dag eller vecka.

5) Skjut inte upp glädjen! Skribenten vänder sig mot vår kulturellt impregnerade föreställning att glädjen kommer när man kommit i mål. I stället bör man försöka vara glad hela tiden under resans gång – kanske just åt de små steg man tar eller tagit. Glädjen i sig ökar sannolikheten att projektet fullföljs!

För reportern kan det handla om att ibland faktiskt våga ta ut segrar i förskott. Tillåt dig att jubla efter det där researchsamtalet där någon gjort ett häpnadsväckande påstående – trots att du vet att det återstår rader av kontroller innan något kan publiceras. Berätta för kollegorna på lunchen hur du fått landstinget att svänga om de tidigare hemligstämplade dokumenten. Kosta på dig en Facebookuppdatering om att ”Äntligen låg pdf:en i mejlboxen”. Och så vidare.

Sammanfattningsvis tolkar jag tipsen som att det handlar om att sänka ribban för sin egen belöning, och att förvandla sådant som skulle kunnat vara torftig ensam plikt till social (eller kvasisocial) underhållning. (Ja, underhållning med ett i vårt fall viktigt innehåll förstås!)

Just som jag skrivit klart denna post beklagar jag mig högljutt över att klockan passerat midnatt och att det därmed dykt upp tio nya poster på min att göra-lista i mobilen.

”Det är ju mindre än en varannan timme” svarade den mycket kloka personen intill mig.

Och visst. Så kan man ju se det. Och det är nog ganska klokt det också.

Hej då 2013! Detta gjorde vi…

...men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)
…men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)

Ett år nådde sin ände och ett nytt passerade dörren. Det gamla fick byline och det nya rubrik. En ava följdes av en påa.

Under 2013 fick vi ur oss sådär 90 inlägg, och en återblick visar att vi åtminstone täckt in ett gäng sub-kategorier under ”journalistik” och ”teknik”.

Mycket webb har det förstås blivit, till exemel om hur man fiskar i framtiden – alltså automatiserar bevakningen av sina stories och ämnen – med hjälp av agenter och larm, och hur man kan göra avgränsningar som plockar bort skräp från svensk politik. (Till exempel alltså. Men oj vad vi var nöjda med den rubriken!)

En sajt som visar hur många sekunder det är kvar till jul kan ju vara till nytta efter helgerna, liksom en som kan besvara ett nästan oräkneligt antal andra faktafrågor (nej det är inte Wikipedia).

Vi berättade om tio smarta sätt att maxa nyttan med den populära webbläsaren Chrome, och om nya webbresurser kring allmänna handlingar och sociala medier.

Men årets i särklass största webbildningsinsats var förstås Elias’ Scrapingskola, som hittills tagit sig igenom inte mindre än sex lektioner (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6).

Vid sidan om webben har vi förstås en särskild förkärlek för tv-makande, ett ämne där Elias bland annat fördjupat sig i körschemats hemligheter och inspirerat till smartare klippning med hjälp av kortkommandon.

Om man utnyttjar våra tips för att få mer tid i inslaget så kan tiden till exempel användas för bättre användning av miljöljud. Vi gav också ett gäng andra exempel på hur man kan göra det tråkiga formulär 1A-inslaget mer spännande formmässigt.

Programlederi i tv hade ingen av oss några större erfarenheter av – fram till att Elias under året intog Sydnytts morgonsändningar. Vilket han naturligtvis bloggade om i tre initierade poster (om förberedelserna, smygpremiären och premiären).

Redan 2012 hade vi dock kunnat erbjuda programledartips från svt-kollegan Lina Lindahl, och även 2013 kom gästbloggarna att skapa några av våra allra mest omtyckta och uppmärksammade poster.

Bo Torbjörn Ek skrev om ett klassiskt sätt att hitta hemliga handlingar, Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr om hur dejtingsajter kom till nytta när grävet sprängde landsgränserna, Jens Mikkelsen om granskningen där offentlighetsprincipen kunde användas på Facebookmeddelanden och Sofia Nordén om värdet av goda ansvarsintervjuer vid granskning av dysfunktionella torgtoaletter.

Researchern Jenny Küttim har jobbat med granskningar av Thomas Quick-fallet med både Hannes Råstam och Dan Josefsson. För oss skrev hon en mycket uppskattad checklista för research. På motsvarande sätt lärde Therese Bergstedt ut en rad lärdomar om vetenskapsjournalistikens fallgropar.

Frilansjournalisten och nätresearchvirtuosen Leo Wallentin har under året gett oss två spännande poster, den ena om försämrad offentlighet kring uppgifter om vem som registrerat en .se-adress (där vi via kommentarsfältet så småningom fick veta att försämringen inte blivit riktigt så omfattande som Leo varnade för) och den andra om hur man ska göra för att bedöma sajters storlek – inte. Med exempel från en statlig myndighets mindre lyckade (men mycket uppmärksammade) bedömning av extremistsajter. Myndighetskritik, mediekritik och webbresearchutbildning i ett med rätta uppmärksammat inlägg!

Årets mest populära gästblogg, räknat i antalet besökare här på bloggen, skrevs av granskande konsumentreportern och Plus-programledaren Åsa Avdic, och handlar om hur man lär sig känna igen och hantera falska pudlar. Posten nådde en sådan spridning att falskpudeln utnämndes till veckans nyord, och inlägget blev ett av våra allra mest lästa.

Novus-chefen Torbjörn Sjöström skrev en gästpost om hur man avgör legitimiteten i undersökningar, ett ämne som avhandlades i ett par poster i årets början (första här och andra här) med anledning av en uppmärksammad opinionsundersökning om Annie Lööfs fallande stöd. Många deltog i diskussionen (som också togs upp av Sveriges radios Medierna) men allt fick en snopen vändning när det visade sig att Expressen (som var måltavla för kritiken) helt enkelt skrivit fel om den statistiska säkerställningen av undersökningen (se uppdateringarna av posterna).

Om vi vågar oss på en förutsägelse om det kommande året (och många kommande år) så lär diskussionen om journalisters relation till statistik inte vara avgjord i och med detta (hej supervalåret!).

Konstig användning av statistik är inte det enda man kan gnälla på i en journalistblogg. Vi har under året tagit fram det gnälligare tonfallet i poster om arbetsledare som väljer stories negativt och uppmuntrar gräv med metoder som ger motsatt resultat. Samtidigt vill vi förstås vara varje åsiktsrikning behjälplig, och har således även publicerat en tio skäl att aldrig gräva!

Men inte bara chefer gör misstag. Reportrar låter bli att ringa hem och berätta och undviker att ta med de bästa bitarna i reportagen – beteenden vi försökt uppmuntra till förändring av.

Vi har publicerat en rad tipslistor, bland annat fem råd för den som vill sälja in en frilansartikel (en text som fick kloka kompletteringar av kunniga personer i kommentarsfältet) och tio gyllene regler för sommarvikarien.

Sommarvikarierna ja. Glädjande rykten har nått oss om att flera av årets poster kom att göra nytta under årets allra varmaste månader bland medarbetarna med de minst säkra anställningsvillkoren. Förutom tipslistan ovan även våra sommarvänliga råd för egna nyheter och görbara granskningar. (Ni som hänger upp våra bloggposter på redaktionen – skicka oss gärna en bild så vi kan släppa tvivlet på att detta verkligen händer :-))

Till kategorin vardagstips för alla oavsett årstid och anställningsform får väl räknas Elias poster om hur man kommer ihåg namn och hur man kan ersätta ”folk på stan” med roligare grejer — och mina egna om surfplattor som anteckningsblock, smartare presskonferensjobb, snabbare skrivande, vikten av att då och då ringa NYPD samt metoder för att fixa bättre batteritid på mobilen.

Vår egen intervjuskola började redan 2012 men den sammanfattande posten med konkreta exempel (och länkar bakåt till alla delarna) publicerades 2013.

För den som till vardags vill försöka hitta nyheter rekommenderas de 25 nyhetskällorna som inte är tingsrätten (och tja, även nödnyheter kan ju ha sitt värde), och för den som har svårt med strukturen på storyn kan ”manus först” vara en strategi att testa. Har man inte varit förutseende nog att göra ”manus först” så måste materialet struktureras senare i processen, och i så fall rekommenderar jag den här metoden.

Apropå ”manus först” så var min favoritläsning under året förstås Story Based Inquiry, en 88-sidors gratisbok som jag rekommenderat så ofta på och utanför bloggen att det nog kan ha gränsat till missionerande.

SBI har bland annat inspirerat till posten om hur man pratar med experter, och de om tipsaren som alltid har rätt och alltid fel, och som (därför) bör utnyttjas ordentligt redan tidigt i processen – bland annat för att man ska kunna ställa rätt fråga till storyn. Och för övrigt anser jag att foliehattarna har rätt!

Om man har svårt att strukturera sin granskning kan man fundera på om man borde förstärka något av granskningens tre ben, eller om den kanske tittar åt fel håll, och om man ska göra en ansvarsintervju kan det vara bra att ta reda på argumenten först. Men om datorn man använder sen ska slängas, lämnas bort eller säljas så bör granskaren förstås se till att alla känsliga uppgifter försvinner på riktigt.

En annan inspirationskälla har faktiskt varit tv-programmet Arga doktorn, som hittade ett (i alla fall för mig) helt nytt sätt att komma runt ansvarigas ovilja att kommentera ”enskilda fall”.

Har dessa journalisttips inte varit dig tillräckliga? I så fall kanske du behöver andra sorters tips – och i så fall får jag väl avsluta med posten som handlar om hur du går till väga för att få väldigt många…tips.

God fortsättning på det nya journaliståret!

Lär av Arga doktorn!

Har du sett Arga doktorn? Serien där svt granskar vården genom att låta den engagerade läkaren Björn Bragée hjälpa patienter som hamnat snett.

I deras sista avsnitt (tyvärr bara tillgängligt en månad framåt så skynda att kolla) dyker det faktiskt upp ett litet journalisttips.

Alla journalister har varit med om situationen när en intervjuperson inte vill prata om det enskilda fallet. Det kan vara makthavaren som anser sig förhindrad av sekretess eller beslutsordning, inspektören som oroas för att vederbörande själv kan komma att få ärendet på sitt bord för utredning, eller experten som tycker att det finns mycket att säga på en allmän nivå – men inte gärna kastar sig in i debatten om ett enskilt ärende.

Föreningen grävande journalister visade för några år sedan att ministrar är sällsynt motsträviga till att möta enskilda personer i studiodebatter. Min egen erfarenhet säger att ministrars pressekreterare gärna hänvisar till risken att anklagas för ministerstyre om de uttalar sig om en myndighets hantering av ett ärende – åtminstone så länge de inte själva vill uttala sig om ärendet.

Skälen kan vara mer eller mindre goda, och som reporter kan du agera mer eller mindre skickligt inför situationen.

Jag brukar betona betydelsen av att alltid begära en fullmakt för den enskilde som vill att vi berättar om ett upprörande fall. Utan fullmakt har faktiskt myndighetsföreträdare ofta goda skäl att både avböja intervju och neka utlämnande av allmänna handlingar. Tänk på att fullmakter som rör barn kräver underskrift av båda vårdnadshavarna (om det finns två).

Tänk också på att pressavdelningen ibland kan arbeta i ditt intresse: till skillnad från den ansvarige tjänstemannen förstår de hur illa det ser ut när man vägrar kommentera. De kanske försöker övertyga den ansvarige att ställa upp – eller åtminstone erbjuder dig en alternativ intervjuperson (oftast en högre chef eller presstalespersonen själv). Var dock tydlig med vilka frågor du förväntar dig att kunna ta upp i intervjun – om inte annat så för att undvika den för båda parter genanta situationen att framskickad intervjuperson helt enkelt inte har koll på ämnet.

(Vi talar nu om ansvarsintervjuer. Ingen av dessa strategier är i mina ögon applicerbar på exempelvis en ovillig expert. Experter är ofta tveksamma till att uttala sig eftersom de inte vill basera sin uppfattning på en förenklad mediebild – och således kan det vara en vinnande strategi att erbjuda experten en möjlighet att själv sätta sig in i ärendet genom att ta del av alla relevanta handlingar, ett erbjudande som kan väcka både nyfikenhet och engagemang.)

Ibland måste man acceptera premissen ”inte prata om det enskilda fallet” och då kan man ha lite olika strategier.

En kan vara att försöka ringa in den allmänna, hypotetiska diskussionen så hårt att man i praktiken talar om det enskilda fallet (”Men om vi då föreställer oss ett läge där alla de här skälen föreligger – vad kan det då finnas för anledning att säga nej?”).

Strategin (som delvis förekommer i Arga doktorn-avsnittet) är intelligent men riskfylld. Intervjupersonen förbinder sig inte till någonting genom sina svar (det kan ju alltid finnas ytterligare omständigheter som skiljer ditt hypotetiska exempel från det verkliga) och i värsta fall landar intervjun i ett större frågetecken än den hade i början (Men om det inte ska kunna hända…?), ett du inte kommer att kunna få svar på just eftersom du accepterat att ni inte pratar om det enskilda fallet.

Viktigt är också att vara helt öppen mot publiken med villkoren för intervjun, att det faktiskt är generella frågor även när det låter som att ni diskuterar det enskilda fallet.

Två fräcka lösningar kan vara att låta huvudpersonen själv ringa upp den ansvarige i er närvaro (och med inspelning) för att göra ansvarsintervjun om sitt eget ärende – eller att helt enkelt kuppa in frågorna i den intervju som skulle vara allmän.

Den sista strategin ger nog inga svar men däremot en rätt ilsken intervjuperson, som med rätta kan hävda att ni brutit er överenskommelse. Den bör således – om någonsin – bara användas när detta argument slås ut av ett större och odiskutabelt behov av att ha fått ställa frågorna i en intervju.

(Skilj på förklaringen till agerandet och intervjun. Den förstnämnda både kan och ska vi försöka hitta – och redovisa för publiken – oberoende av intervjuviljan hos den ansvarige. Intervjun syftar till att ställa frågorna som följer av förklaringen – och ge makthavaren en chans att svara med sina egna ord.)

Men Arga doktorn då. Förutom att både testa hypotetisk inringning och pressekreterarhjälp gör de faktiskt i slutet av programmet något jag aldrig sett förut, och som föranleder denna bloggpost.

(Har du inte sett programmet så kolla det nu innan du läser vidare. SPOILER ALERT med andra ord.)

När doktorn i slutet får möta en ansvarig politiker i det landsting som vägrar att remittera patienten till en klinik i ett annat landsting – dit patienten vill komma eftersom han saknar förtroende för sitt eget efter flera missgrepp – så sker intervjun på just villkoret ”inte prata om det enskilda fallet”.

Björn Bragée respekterar detta. I slutet av intervjun påpekar han att han respekterar detta.

Men han påpekar också att det för honom handlar om ett enskilt ärende. En enskild människa. Och han ber att få lämna över en mapp med patientens historia.

Den tar politiken emot. Och strax efter intervjun kommer ett besked på sms, att landstinget efter år av motstånd accepterar en remiss till den andra kliniken.

Det är inte bara fantastisk tv. Det är inte bara en gripande historia och en viktig granskning.

Det är också ett briljant sätt att lösa knuten om det enskilda fallet. Som i detta fall dessutom löste knuten om vården i det enskilda fallet.

Och visst – metoden är nog inte helt tillämplig i varje enkelt nyhetsinslag vi gör. Och den är en sistahandslösning för man får ju fortfarande strängt taget inga svar från den ansvarige. Men i denna typ av journalistik, där man tillåter sig en högre grad av engagemang och lösningsorientering, skulle det förvåna mig om vi inte får se fler mappar överlämnade under de kommande åren.

Och syftet behöver ju faktiskt inte heller vara som i Arga doktorn, att åstadkomma en förändring. Det kan lika gärna handla om att försäkra sig om att den högst ansvarige faktiskt förstår det enskilda fallet.

Även om man inte vill prata om det inför en kamera.

Utnyttja tipsaren!

Många gånger slås jag av hur snabbt vi avslutar samtalet med tipsaren.

Personen som ringer redaktionen för att berätta om ett missförhållande på jobbet, i affären eller i utbildningsnämnden.

Vi lyssnar. Vi antecknar. Vi ställer frågor för att förstå vad som hänt. Vi tar kontaktuppgifter och kommer överens om när vi lämpligast kan höras utan att behöva riskera vederbörandes källskydd (samtal till jobbet är förstås big no no om tipset handlar om arbetsplatsen).

Om tipset verkar intressant tar vi det sedan kanske till chefen för en diskussion. Är det något att gå på? Och hur ska vi i så fall hantera det? Hur ska vi ta reda på om det stämmer? Och hur ska vi sedan berätta historien?

Min erfarenhet är att man vinner mycket på att ställa några extra frågor till tipsaren redan vid det första samtalet. Svaren på dessa kan ge en eventuell koll (eller granskning) en rasande skjuts i rätt riktning redan från start – men också skoningslöst avslöja det tips som nog egentligen inte är möjligt att belägga, eller i vart fall ge dig en bild av hur högt berg du måste bestiga för att försöka. En uppgift som din chef kommer att uppskatta stort om du har med dig till mötet.

Jag tror helt enkelt att tipsaren ofta känner till (eller kan ta reda på) betydligt mer än vad vederbörande förstår. Och att det inte alltid är den kunskap som tipsaren spontant vill berätta om, som du har störst nytta av i din fortsatta hantering av tipset.

Här ett gäng frågor som enligt min erfarenhet kan ge enormt stöd om de ställs redan vid det första samtalet:

– Vilka andra personer kan jag tala med om detta? Kontaktuppgifter?

Du nämner sedan förstås inte varifrån du fått kontaktuppgifterna om inte källan vill det. Ni kan tillsammans resonera om hur du ska vinna den nya, potentiella källans förtroende.

– Vilka dokument kan du ta fram? Beslut? Interna informationsmeddelanden? Protokoll? Minnesanteckningar? Mejl?

Tänk på att elektronisk dokumenthantering lämnar spår efter sig. Hellre än att skriva ut det känsliga dokumentet kanske källan ska fotografera det på skärmen med sin privata mobil.

– Vilka uppgifter och dokument bör jag begära ut?

Så specifikt som möjligt. Idealet är en diarieförd handling med en rubrik som inte går att missförstå. Offentlighetsprincipen gäller förstås bara i offentlig förvaltning, men tänk på att ett privat företag eller en organisation också kan ha blivit föremål för handläggning hos  t ex en myndighet eller en kommun – exempelvis som ett kontrollärende – och att därmed uppgifter kan finnas tillgängliga via offentliga dokument.

– Vilka svar kommer vi att få från de ansvariga om vi konfronterar dem?

De kommer ju att komma förr eller senare, lika bra att ta ställning till dem nu. Och försvar och förklaringar finns nästan alltid, din uppgift är att bedöma dem i relation till de övriga uppgifterna. Acceptera inte om tipsaren hävdar att ”Nä vi har inte fått nån förklaring!” eller ”De har ju inga argument alls!”

– Om vi till slut skulle bestämma oss för att göra denna story, hur ställer du dig till att framträda själv?

Ställ frågan rakt och tidigt. Historier som helt bygger på tipsarens eget vittnesmål blir omöjliga att hantera om vederbörande inte på något sätt kan tänka sig att medverka, och då riskerar en fortsatt kontakt att bara bli ett slöseri med tid för er båda.

Om personen gärna går ut med namn och bild är situationen enklare – även om du förstås fortfarande måste söka information från så många andra källor som möjligt, och inte minst avkräva källan stödbevisning enligt ovan.

De flesta svar hamnar mitt emellan; källan är öppen för att medverka ”på något sätt”, kanske inte med namn och bild men… I vissa lägen kan det bästa vara att be personen återkomma när vederbörande bestämt sig.

Vilket är ditt bästa tips för kontakten med tipsaren? Fyll på i kommentarerna!

Lästips: Digital uppsträckning och avskaffad raketforskning

Det slutade inte skrivas bra texter om journalistik bara för att det blev sommar.

Och nu syftar jag inte enbart på våra egna poster (ni har väl inte missat gästbloggarna Therése Bergstedt och Jenny Küttim, om vetenskapsrapportering respektive grävresearch) utan också på ett par guldklimpar på andra håll.

I sommar har två framstående journalister skrivit viktigt och pedagogiskt om möjligheter och risker med den (nu-inte-längre-så-)nya digitala tekniken och nätet.

Först nätets mörka sida. Journalisten Sus Andersson är en av Sveriges kunnigaste på IT-säkerhetsområdet. Hon har hos Journalisten.se skrivit en checklista för hur man ska hantera källskyddsfrågorna i en modern mediemiljö.

Det är sju mycket goda tips. Och som en slags kritisk bonus kommer också i slutet ett litet gäng pikanta iakttagelser om några av Sveriges tyngsta mediesajter. (Ja, du vet vilka de är.) (Och ja, efter att ha läst kommer du att prata med din chef om hur ni formulerar er kring ”Tipsa oss!”-uppmaningarna.)

För den som efter detta känner för att kasta ut digitalmaskinerna och dra fram den gamla Haldan rekommenderas nästa text. Databasredaktören Helena Bengtsson skriver i tidskriften Scoop om att datajournalistik inte är någon rocket science.

Hon gör det utifrån ett slags digital-journalistiskt folkbildningsideal: Ge mig en dag och jag kan lära ut den kunskap som du behöver för att klara av 80 procent av all datajournalistik som gjorts någonsin, citerar hon världsledande Aron Pilhofers från New York Times.

Sedan ger hon en dryg handfull råd som nog tvingar även den mest inbitne Haldafantast att erkänna: Nej, det var inte raketforskning.

(Om nu raketforskning egentligen är så komplicerat. Nån borde kolla upp det där gamla antagandet.)

Med inspiration inför möjligheterna och klok hantering av riskerna kan vi nu låta hösten komma.

PS: När vi ändå är inne på givande länkar, så kan jag ju inte låta bli att tipsa om att jag själv kommer att hålla en grundkurs i egen granskning  i Stockholm den 18 september, på Poppius i Grävande journalisters regi. Anmäl dig gärna så ses vi om några veckor!

25 nyhetskällor som inte är tingsrätten

Det slog mig en dag. Lokaltidningens sajt innehöll i princip bara en enda sorts nyheter. En kvinna åtalad för att ha rökt på sin balkong. En man dömd för misshandel. En rättegång inledd om något tredje.

Bara nyheter med sitt ursprung i vad som händer i tingsrätten. Gissningsvis ett resultat av att rättsreportern hittat flow medan övriga reportrar inte gjort det.

Därför – som en service så här i sommarvärmen – 25 nyhetskällor som inte är tingsrätten:

1) Politiker – ofta pigga på reaktioner eller utspel även från sommarstället. Kan även ställas till svars men är då möjligen mindre pigga på besök.

Bonustips till lokalreportern: lokala riksdagsledamoten eller landstingsrådet kan vara minst lika intressanta som kommunalrådet.

Bonustips till riksreportern: det finns politiker som inte är partiledare. Ganska många.

2) Pressfolk. Har ofta ett slags sommarjour och är oftare än man tror beredda att hjälpa till med att hitta lämpliga intervjupersoner, åtminstone om inte storyn går helt på tvärs med de intressen man är satt att bevaka.

Bonustips: fråga efter nyheten de presenterade i Almedalen, den har helt säkert inte varit ute.

3) Representanter för organisationer. Ofta lönar det sig att prata direkt med en ordförande eller styrelseledamot. En sommarintervju kan ge riktigt bra nyheter, bara man som reporter förbereder sig och vet vad man ska fråga efter. Har organisationen hamnat i en ekonomisk kris? Då finns säkert intressanta tankar om hur man ska komma på fötter igen. Har föreningens angelägna hjärtefrågor hamnat i blickfånget på sista tiden? Hur jobbar man i så fall för att dra nytta av uppmärksamheten?

Bonustips: försök få ur vederbörande några någorlunda konkreta och hyggligt nya krav eller önskemål på andra parter (politikerna, myndigheten, branschen…) så har du sedan ett par givna fortsättningar till de följande dagarna.

4) Företagsledare. Ofta några av samhällets viktigaste aktörer, och ofta inte uttjatade i spalterna. Deras tankar innehåller nyheter; på små orter är det stora företagets utveckling ofta synonym med samhällets. Väntar expansion eller neddragning? Breddning eller specialisering? Vad betyder nätet och konkurrensen från Kina? Vad tänks om det kommande valet?

Bonustips: försök tänka bortom de givna namnen. På många håll är tillverkningsindustrin fortfarande mycket viktig, på andra håll kanske det finns nya giganter i form av tjänsteföretag. Utmana redaktionens kunskap: vet vi vilken ortens största IT-konsult är? Vilket bolag som dominerar äldreomsorgen?

5) Fack/arbetsgivarorganisationer. Ses ofta som absoluta motpoler till varandra, och är förstås det om vi befinner oss mitt i avtalsrörelsen. Men båda sysslar också med sina frågor utifrån fler perspektiv än kronor och ören – och där intressena kanske sammanfaller men i stället går på tvärs med någon annans.

Bonustips: sajten fackliganyheter.nu samlar rubriker från fackförbundspressen i realtid – där flera faktiskt tycks ha hygglig uppdatering också under sommaren.

6) Kontrollmyndigheter. En favorit! En kollega fick en gång tre toppnyheter på rad i olika ämnen bara genom att tillbringa en dag på länsstyrelsen. Själv brukade jag som ny vikarie plocka hem stories från ”förkortnings-Sverige” genom att faxa en lista med ortsnamn till DO, JO, ARN osv och be dem söka i diariet. Träff varje gång – och numera kan man ju mejla i stället.

7) Arkiven. Och nu menar jag inte bara ”Gör en uppföljning på våra egna stories”, utan framför allt de externa arkiv och databaser som många redaktioner har tillgång till men inte förmår utnyttja. Exempel: Sirenarkivet, Infotorg, Retriever, Piscatus… Man hittar anmälningar och granskningar, beslut och årsredovisningar – dessa tjänster är en guldgruva för nyhetsjägaren.

8) Mejlen. Din egen. Sortera om den efter avsändare eller på något annat sätt. Du kommer att hitta en story du glömt att du tänkt hålla koll på. Och tjänstemannen du når på semestern kommer att bli så smickrad att vederbörande ringer jobbet och ber en kollega plocka fram handlingarna åt dig.

9) Tipsare. Tipslådan är ofta underskattad. Och nej, man behöver inte sänka nyhetskraven för att skapa story av dåliga tips. Men man kan höja sin egen ambition när det gäller att hitta storyn bakom tipset. Det kan handla om att inte ge upp bara för att kontrollmyndigheten inte säger sig ha några siffror över fenomenet – eller att våga lägga ut en efterlysning om den udda företeelsen som kanske inte håller som vänsterkryss om tipsaren är den enda drabbade, men som visar sig bli sommarens stora följetong efter att 53 andra drabbade hört av sig och tackat för att någon äntligen tar upp ämnet.

10) Andra domstolar. Tro det eller ej men det finns fler domstolar än tingsrätter och hovrätter. Förutom förvaltningsdomstolarna – som redaktioner generellt har dålig koll på – finns specialinrättningar som Marknadsdomstolen, migrationsdomstolarna och Arbetsdomstolen. När kollade du deras ärendelistor senast? (Hej specialreporter, jag vet att du gör det varje vecka, frågan var retorisk och riktad till nyhetskollegor utan nyheter.) Kontaktuppgifter hittar du här.

11) Poliser. Och nu menar jag inte vakthavande och dagens ”Harevattnått?”-samtal. Inget fel i det men svaret kommer bara att ge en bråkdel av dagens angelägenheter för poliskåren. (I klartext: händelser på stan.) Ett samtal till narkotikaspanaren eller ekobrottsutredaren kan ge helt andra och mycket mer spännande grejer.

Bonustips: får du korn på något och märker att polisen blir förtegen – be om namnet på inkopplad åklagare. Dessa kan ibland vara betydligt mer pratsamma, åtminstone i öppna intervjuer, förmodligen eftersom de befinner sig högre upp i hierarkin och inte riskerar utskällning för att ha sagt för mycket.

12) Jurister. Utöver de nämnda åklagarna kan det finnas goda skäl att leta nyheter hos exempelvis advokater. Dvs vi ringer dem inte bara när de råkar vara ombud för någon misstänkt brottsling i ett uppmärksammat ärende (i tingsrätten), utan också för att höra vad som händer inom vederbörandes specialområde, om det syns några intressanta trender eller väntar några spännande prejudikat. (Och kom ihåg att många jurister sysslar med helt andra saker än brottmål. Affärsjuristen kan vara en värdefull källa i ekonomifrågor, liksom flyktingadvokaten kan ha intressanta ingångar till asylfrågorna.)

13) Du själv. Ja det är en klyscha men väldigt många nyheter upptäcks i vardagen. Och klyschan är både sann och viktig att upprepa, eftersom journalister fortsätter att missa det uppenbara. Bygget på väg till jobbet, annonsen i tidningen, uppropet på Facebook… Visst finns det goda argument för att inte alltid ringa in till redaktionen så fort man ser något spännande efter arbetsdagens slut. Men min erfarenhet säger att den reporter som inte letar nyheter utanför arbetstid, sällan är särskilt framgångsrik i att göra det på jobbet heller.

14) Andra medier. Jo, vi är duktiga på att kolla av våra närmaste konkurrenter – så duktiga att din genomläsning av ortens andra tidning gissningsvis är den mest ineffektiva nyhetsjakt någon just nu kan ägna sig åt på redaktionen. (Eftersom så många andra redan gjort den.) Här finns det all anledning att tänka utanför ramarna. Om du är allmänreporter: kolla specialmagasinen i posthögen i stället (eller på biblioteket eller på nätet). Är du specialreporter med fokus på kriminalfrågor? Lyssna på ett teknikprogram i radion – du kan få nys om en ny typ av cyberbrottslighet som blir ditt nästa vänsterkryss i övermorgon.

Bonustips till nyhetsreportrar på riksredaktioner: det görs journalistik på andra platser än i Stockholm.

15) Forskare. Vissa är duktiga på att på eget initiativ berätta vad de håller på med. Andra är inte riktigt framme där, för att uttrycka saken milt. Låt inte deras utvecklingsfas avgöra vad som blir din journalistik – leta själv upp dem, prata med dem och ta del av vad de skrivit.

Bonustips 1: all forskning är inte naturvetenskap. Många sysslar med helt andra (men minst lika spännande) grejer.

Bonustips 2: det går att skriva rubriker om forskningsrön som både är intresseväckande och korrekta. (Och det är din uppgift att hitta den formuleringen.)

Bonustips 3: kloka vetenskapsreportern Therese Bergstedt tipsar om att vetenskapsnyheter (som så många andra nyheter) alltid mår bäst av en andra röst, och att det kanske till och med är viktigare att få en bedömning från en annan betrodd forskare inom området, än att springa så snabbt som möjligt med mikrofonen till förstakällan (som har ett starkt egenintresse av att få ut sitt resultat).

16) Konsumentrådgivare. Har ofta god koll på de största problemen inom sitt område – och har till arbetsuppgift att sprida information. Om ni inte har någon i din kommun så sök på dina orter på Konsumentverkets öppna diarium på webben, och ring sedan myndigheten för att få del av anmälningar och eventuell skriftväxling.

17) Artister. Sommaren är en tid av konserter och andra kulturevenemang. Ta tillfället att leta nyheter i stället för att klaga på utläggen. ”Hur kommer det att låta i kväll?” är faktiskt inte den enda fråga man kan ställa till en sångare eller gitarrist på besök. Även om de inte är direkt samhällsengagerade (vilket många i och för sig är eller vill ge intryck av att vara) så finns det frågor som ligger dem varmt om hjärtat, exempelvis den egna branschen. Passa på att plocka kommentarer till din artikelserie om musikbranschens förvandling. Eller om du inte orkar dra igång en ny artikelserie: ägna åtminstone tre minuter till att hjärnstorma fram bättre frågor än ”Hur kommer det att låta?”. (Och jo, du får ställa den också.)

Bonustips: om du har noll koll på artisten eller konstnären du ska träffa, använd Facebook eller Twitter för att få tips om frågor från kunnigare folk. Vilket osökt leder oss in på…

18) Sociala medier. Det känns nästan lite fånigt att ta med dem på en sån här lista; på de flesta redaktioner har de blivit en så naturlig del av arbetsprocessen att de på allvar förflyttats från ”fenomen” till ”vardagsverktyg”. Dessutom är användningen så utbredd att man inte längre kan se till exempel ”bloggosfären” som någon homogen enhet (om man nu någonsin kunnat det). Samtidigt är just detta ett skäl för nyhetsreportern att fundera ett varv extra: vilka personer, organisationer och företeelser håller jag koll på? Fortsätter jag följa de tre kommunpolitiker som sedan förra valet bytt jobb, bytt kommun samt slutat skriva? Har jag koll på floran av vardagsbloggare i kommunen – eller användningen av Instagram på skolgårdarna? Sociala medier kommer inom överskådlig framtid att vara vad som på krishanteringssvenska brukar beskrivas som ett kontinuerligt förbättringsområde.

19) Skolfolk. Fungerar ofta som ett socialt nav i sina respektive områden, som tidigt fångar upp frågeställningar, fenomen och problem som annars inte når redaktionen förrän långt senare (om ens alls). Glöm inte förskolan och fritidsledarna!

20) Debattinlägg. Det förekommer oftare än man tror att redaktioner missar nyheter som man själva publicerat – därför att den kom i form av ett debattinlägg till ledarredaktionen eller ett insändarsamtal till ringin-programmet. Det är inget man är stolt över efteråt när det hänt men det kan förebyggas innan det händer – inte bara genom att alla medarbetare uppmuntras att tipsa nyhetsredaktionen om spännande stories, utan också genom att nyhetsreportrar skaffar sig bättre koll på inflödet.

Bonustips: den kollega som får ett explicit tack med fyra utropstecken blir mer benägen att tipsa igen. Och den grannredaktion som får en tårta når en extremt hög incitamentsnivå. (Det s k Ekotricket.)

21) Nyhetsbyråerna. Jo, ni håller självklart koll på både TT, Siren och Reuters och reagerar när de publicerar en spännande nyhet om er bevakningsområde. Men nyhetsjägaren hajar till tre ord före slutet i den meningen, och ställer sig frågan ”Okej…undrar hur det ser ut här?” Svaret kan i sina tråkigaste stunder ge artiklar av typen ”Ingen vattenbrist i Årjäng” men också leda till ett kollsamtal som resulterar i sommarens stora egna nyhet. (Huruvida ni verkligen publicerar ”Ingen vattenbrist”-texten avgörs av paniknivån i sommartorkan. Bäst är förstås om reportern är en så skicklig nyhetsjägare att kollsamtalen i stället resulterar i en helt annan nyhet – som inte har någonting med TT-telegrammet att göra men som heller inte kommit fram om inte telegrammet motiverat samtalet.)

Bonustips: fundera ett varv extra när du ska göra ”Hur här?” på ett missförhållande som en annan redaktion avslöjat genom granskning. En vanlig fallucka är att ringa just den part som inte skött sitt jobb. ”Hej lokala mataffären, fuskar ni också med köttfärsen?” ”Hej lokala myndigheten, har ni också usel koll på bolagen ni ska kontrollera?” (Jag har varit med om båda!) Tipset är inte att avstå från storyn, däremot att tänka ett varv extra på hur ni kan komma närmare verkligheten bakom orden. En koll av kommunens inspektionsprotokoll avslöjar mataffären. Kanske kan ni efterlysa folks egna erfarenheter av verksamheten där kontrollmyndigheten påstår sig ha så bra koll? Vad som helst är bra som tar dig längre än frågan ”Hej, är ni också skurkar?”

22) Registratorn. Vi tjatar gärna om värdet av att ta del av dokument i stället för att nöja sig med muntliga dragningar från exempelvis kommunens ansvariga tjänstemän. En bra början är att ta del av de diarieförda handlingarna. Vilka de är vet registratorn på förvaltningen eller myndigheten i fråga.

23) Researchsamtalsmotparten. Det råder ingen tvekan om att de flesta människor är beredda att berätta mer om de vet att de inte kommer att bli citerade med namn. Denna kunskap utnyttjas frekvent inom vissa typer av journalistik (hej politikkollegor) men mindre inom andra. Testa vid nästa samtal att markera att du vill veta vad som egentligen har hänt, och att du erbjuder källskydd om motparten vill berätta. Du kan bli överraskad av vad du får höra.

24) Mellanställda. Fritidspolitikern som inte sitter i toppen vet ofta mycket om spelet inom partiet och turerna i nämnden. Mellanchefen på företaget har koll på vad som händer men är irriterad över att vd:n tar åt sig hela äran av bolagets framgångar. Genom att aktivt söka efter kunskapskällor som inte är sjävskrivna kontaktpersoner högst upp kan du hitta nyheter som annars varit onåbara. Var noggrann med källskyddet bara: uppge inte ditt ärende om du söker vederbörande via växeln, och ring inte från en telefon som visar ditt nummer i andra änden (i så fall blir det enkelt för arga chefen att kolla telefonlistorna).

25) De som inte hör av sig. Varje redaktion bör regelbundet reflektera över vilka grupper man inte haft kontakt med över huvud taget. När var senaste gången vi intervjuade en asylsökande i boendet vi skrev så mycket om när det skulle öppna? Hur ofta har vi besökt pensionärerna som bor kvar ute i de avfolkade byarna som diskuterades så intensivt i kommunfullmäktige i våras? Vilka bostadslösa har synts på tidningens förstasida under året? Vilka arbetslösa har varit med i nyhetssändningarna? Ibland kan man fundera efter säsong: hur många utländska bärplockare hörs i sändningar respektive spalter för tillfället?

25 möjliga nyhetskällor. En garanterat ofullständig lista. Vilka potentiella källor har jag missat? Fyll på med dina favoriter i kommentarerna!

Uppdaterat 130726 med Therese Bergstedts tips om den andra forskarrösten under punkt 15.

Gästblogg: Nu blir det svårare vara källkritisk på nätet

Dagens gästbloggare är frilansjournalisten Leo Wallentin, som tidigare bland annat tipsat om hur man tar reda på vem som står bakom en viss sajt på nätet (länk i artikeln), men som nu varnar för att den kanske bästa vägen för svenska sajter snart – försvinner:

image

I sommar försvinner ett av de antagligen mest använda verktygen för reportar och andra som sysslar med källkritik på webben. Från och med den 3 juni är det nämligen inte längre möjligt att se vem som registrerat en viss .se-domän. Åtminstone om den som registrerat är en privatperson eller har enskild firma.

För den som vill sprida information anonymt på webben finns alla möjligheter i världen. Men .se-domänen är en av de toppdomäner som kräver att få veta vem du är när du registrerar ett nytt domännamn. Som besökare har man snabbt kunnat kolla upp vem som står bakom en sajt, genom att gå till iis.se och knappa in domännamnet. Där kan man se att en förment neutral sajt med politisk information i själva verket drivs av en partipolitiskt aktiv person, att ett litet antal personer är inblandade i ett stort antal blufföretag, och så vidare, och så vidare.

Nu har Datainspektionen sagt ifrån om registret över domäner. Stiftelsen för Internetinfrastruktur (IIS), som sköter de svenska domännamnen måste följa personuppgiftslagen, och kan då inte publicera uppgifter som vem som registrerat vilket domän, utan varje persons samtycke. Eftersom IIS inte är en myndighet, blir domänregistreringshandlingarna inte offentliga, utan det öppna registret har varit den enda vägen att komma åt sådan information. Därmed blir det väldigt mycket svårare att ta reda på vem som står bakom en sajt. ”Vi kan göra ett utlämnande enligt PUL”, säger Elisabet Ekstrand jurist på IIS, ”men då krävs att man gör en intresseavvägning”. Då ska alltså intresset av att lämna ut uppgiften vägas mot personens som registrerat domänen integritet. Alternativet, att kräva att alla som registrerar en .se-domän går med på att deras namn går att hitta i en söktjänst, är inget som är uppe till diskussion nu, enligt Elisabet Ekstrand. ”Det skulle behöva ett mer uttryckligt samtycke än vi har i dag”.

Här krockar olika intressen: Skyddet för den enskildas integritet, rätten att vara anonym på nätet, och vårt behov att kunna granska information som sprids till många människor. För alla journalister, studenter och källkritiska privatpersoner är det dåliga nyheter. Lagom tills vi närmar oss supervalåret 2014 blir det svårare för oss att värdera information som sprids på webben.

 

Leo Wallentin

Uppdatering 131023: Det visade sig att det inte blev riktigt så stängt som man fruktade. Däremot måste förfrågningarna numera tas per telefon. Se Anders Nymans kommentar nedan! /mgp

Tre riktigt goda nyheter

Ibland händer det. Att man dyker på en sån där sajt som man inser att man kommer att återvända till inte en gång, inte två gånger, utan många gånger.

Så är det med allmanhandling.se, som skapats av Per Hagström, jurist och biträdande nyhetschef på nyhetsbyrån Siren. En sida som skapats för att hjälpa oss som med mer eller mindre jämna mellanrum vill och behöver använda offentlighetsprincipen.

Jag har inte hunnit utforska hela sajten än men såvitt jag förstår består den både av allmäna råd, konkreta argumentsamlingar och uppladdade myndighetsbeslut. (Dessa är gissningsvis desamma som Siren levererar till Föreningen grävande journalisters Öppenhetsbanken. Fördelen där är att en redaktör gör en kort sammanfattning i klartext – här hittar man å andra sidan snabbt vidare till de matnyttiga råden om hur t ex ett tidigare domstolsutslag kan och bör användas i en diskussion med en tjänsteman.)

Själv har jag redan hittat ett mycket klokt råd – att försöka undvika formella avslagsbeslut så långt det är möjligt. Läs och lär!

Bakom allmanhandling.se står Utgivarna, som härmed får en liten stjärna för en god insats i offentlighetens och journalistikens tjänst.

Dagens andra stjärna skickar vi till Sveriges Radio för att de nu lagt ut en pdf-version av sin mycket uppskattade sociala medier-handbok för journalister. Den delades ut under grävseminariet och ett tag ryktades det om att den inte skulle gå att få tag på i något annat format än dessa begränsade pappersexemplar. (Själv lyckades jag få ett av de sista, tack för det Yasmine El Rafie!)

Huruvida detta var en briljant PR-kupp av PS-kollegorna på SR ska jag låta vara osagt, men bra som bara den är boken. Den kan nog nästan redan nu utnämnas till ett standardverk som rimligen kommer att både läsas och användas på redaktioner och utbildningar långt utanför public service-bolagens gränser.

(Personligen blir jag också glad åt att bli påmind om en klok formulering som jag själv tydligen yttrat. Sidan 67, påminn mig om den om jag nån gång glömmer bort varför jag gillar sociala medier!)

Dagens tredje stjärna går till nämnda Föreningen grävande journalister (jo, jag sitter i styrelsen, men tar mig friheten att skicka stjärna ändå) som lagt ut en helt suverän skara grävtips från den svenska kommungranskningens oomtvistade ärkedrottning Britt-Marie Citron. Många är de journalister som utbildats och inspirerats av Britt-Marie vid hennes otaliga kurser, föreläsningar och konkreta grävprojekt genom åren. För den som tappat bort anteckningarna, vill ha en repetition eller helt enkelt vill veta vad det handlar om: läs nu!

Jag lovar. Om vi alla gör åtminstone en rejäl granskning av en kommun eller myndighet enligt Britt-Maries modell under återstoden av året så kommer journalistiken innan årets slut att ha visat sin samhällsnytta och (åter)vunnit medborgarnas kärlek flera gånger om – genom avslöjanden av det redan gjorda och förebyggandet av det ogjorda.

Det finns få saker Journalisttips gillar så mycket som goda journalisttips. Tack Utgivarna, tack Sveriges Radio och tack FGJ!

(Vill du hitta fler goda journalistresurser på nätet? Vi försökte oss på en samling när vi just startat. Tipsa gärna om mer i kommentarerna!)

Gästblogg: Den enes hemlighet…

Vi läste hur NSD-reportern Bo Torbjörn Ek skrev på Twitter att han tillämpat en ”gammal metod” med framgång. Vi bad honom utveckla och han ger oss här ett inspirerande vardagsexempel på en funktionell gammal sanning.

Bo Torbjörn Ek, reporter NSD
Bo Torbjörn Ek, reporter NSD

Mejlet från socialförvaltningen ska beskriva hur en vårdtagare gav sig på personalen.

Tanken är att det efter lite handpåläggning ska bli en sidtopp på sexan.

Allt är bokat, och om nu bara registratorn trycker på skicka så är det här klart innan 14.30-fikat.

Men så kommer några sidor som är avmaskerade bortom rimlighetens gräns. Inte ett namn, inte en plats, inte någonting om vad som faktiskt hänt, och här kommer nyhetschefen med en bekymrad rynka i pannan.

”Handlingarna är avidentifierade rörande uppgifter som är hänförliga till socialtjänstsekretessen, 26 kap Offentlighets- och sekretesslagen, OSL. Har ni någon erinran mot det får ni vända er till myndigheten för prövning” hälsar en chefssekreterare.

Men en prövning skulle dra ut på tiden – rejält.

Vad göra?

Hemligt var det.
Hemligt var det.

Använda sig av den gamla sanningen ”det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan”.

I det här fallet är det inte svårt. Rapporterna som beskriver överfallet är skickade från socialförvaltningen till Arbetsmiljöverket. Här sorterar man inte under socialtjänstsekretess – och gör en helt annan bedömning.

Ett telefonsamtal senare finns alla dokument, helt omaskade, i mejlkorgen.

Metoden har använts med framgång av många journalister.

Strular det med att få ut förundersökningen eller häktningspromemorian hos åklagaren? Vänd dig till tingsrätten.

Svårt att få ut Lex Maria-anmälan från landstinget? Ta den från Socialstyrelsen istället.

Ibland tar du ut samma handlingar från flera myndigheter och kan lägga ett pussel av olika uppgifter som leder till det stora avslöjandet.

Ibland ordnar du en topp på sidan sex.

Metoden är densamma.

Det som är hemligt hos en myndighet är offentligt hos en annan.

 

Bo Torbjörn Ek

Har du praktiserat någon klok gammal regel – eller upptäckt något helt nytt? Tveka inte att höra av dig om du vill dela med dig av kunskaperna i en gästblogg!