Ska vi ge upp? 

Det tillhör inte vanligheterna att en sex minuters video om intervjuteknik blir viral, men nyligen hände det. 
Vox’ genomgång av hur Donald Trumps rådgivare Kellyanne Conway undviker att svara på frågor spreds långt utanför journalistkretsarna. 

Om du till äventyrs inte sett den är den förstås obligatorisk tittning för varje journalist och journaliststudent. Om du sett den en gång så se den igen! 

Jag tycker att videon är lysande i beskrivningen av det undanglidande intervjuobjektets strategier. Däremot är jag inte lika säker på att jag köper slutsatsen att journalister ska avstå från att intervjua denna typ av makthavare. 

Hur ska man då göra? 

De olika intervjuarna i Vox-videon testar olika grepp, men frågan är om de testat allt. Jag har till exempel inte sett att någon konsekvent upprepat en rak och enkel fråga till Conway så många gånger att det blir uppenbart för publiken att frågan inte får svar. 

Samtidigt är det förstås alltid enklare att ha åsikter när man bedömer skeendet på avstånd. Alla som försökt upprepa en fråga femte, sjätte eller tionde gången vet att det kräver väldigt mycket stålsättning, energi och motivation. 

Det finns inget egenvärde i att intervjua varje person som finns tillgänglig för intervjuer. Men det kanske ändå finns ett egenvärde i att inte ge upp hoppet om att få intervjun att blottlägga något intressant bara för att intervjuobjektet är motvilligt. 

Åtminstone inte förrän vi testat varenda metod i boken. 

Därför byggde Reinfeldt-TV på en god idé

Kritiken var inte nådig mot SVT:s försök att låta förre statsministern Fredrik Reinfeldt bli intervjuare. Eller om det nu är samtalspartner han ska vara.

Att det inte blev några tuffa utfrågningar av de tunga tidigare kollegorna kan nog alla vara överens om. Och sedan har det väl också varit glest med det alternativa värde som programmakarna gissningsvis kalkylerat med: snälla men spännande bakom kulisserna-skildringar från toppolitikens insida.

Reinfeldt har enkelt uttryckt varit måttligt framgångsrik med att få intervjupersonerna att (om uttrycket tillåts) öppna sina hjärtan. 

Hursomhelst är kalkylen inte orimlig. Det är faktiskt inte ens orimligt att tänka sig att man kalkylerat med tuffa frågor om känsliga ämnen.

TV-tablåerna innehåller nämligen flera program som har både tuffa utfrågningar och spännande bakom kulisserna-skildringar, och som kommit dit just för att frågorna inte ställs av journalister – utan av kollegor till den utfrågade. Där själva konceptet ligger i att frågorna ställs av kollegor.

Tänk Stjärnorna på slottet eller Så mycket bättre, två programformat som i grunden bygger på samma idé: när framstående personer placeras runt ett middagsbord med mat och vin och given huvudperson så kommer spännande saker att hända. Nya historier kommer att berättas – och svåra frågor att ställas.

Båda programserierna har gång på gång bjudit på sekvenser som drivit huvudpersonen till långt mer känsliga marker än någon journalist lyckats med. Det har på gott och ont varit både tårar och gräl, utfrågningar och uppgörelser.

Man kan förstås ha synpunkter på hur givande varje enskilt samtal är (intresset brukar av någon anledning korrelera ganska exakt med vilket intresse bedömaren har för respektive medverkande artist) men programformatet visar tveklöst att det kollegiala samtalet kan komma längre än den traditionella intervjun.

Så fort det kommer in en journalist i samtalet så blir det ju, på gott och ont, något annat.

Nämligen en intervju, vilket alltid skapar en form av spänning, som i sin värsta form leder den till att intervjupersonen bara ger svar som låter som inövade proklamationer.

(Många journalister försöker på olika sätt minska intervju-känslan och därmed spänningen. Det kan handla om att göra intervjun sittande i stället för stående, eller ställa frågorna under en rundvandring i stället för på en bestämd intervjuplats. Den intresserade kan jämföra Ekots Lördagsintervju med Söndagsintervjun i P1. Den förstnämnda är alltid en klassik och mycket tydlig utfrågning av en makthavare, där båda parter utgår från att den andra är hundraprocentigt alert, exakt och professionell. Den sistnämnda ett tydligt försök att göra något helt annat: en form närmare det vardagliga samtalet, avspänt och personligt – gärna utanför den roll intervjupersonen vanligtvis ikläder sig i offentligheten. ”Personen bakom offentlighetens mask” som programmet formulerar det på sin ”Om…”-sida. När Söndagsintervjuns gäst fräser ifrån inför en obekväm frågeställning blir vi dock påminda om att vi trots allt hör en journalist genomföra en intervju, med allt vad det innebär av vakthållning hos intervjupersonen.) 

Det är nästan omöjligt att komma ifrån den där spänningen. Hur briljant förtroendeskapande vi än blir, så har vi fortfarande en hatt på oss där det står Journalist med tydliga bokstäver och Anything you say can and will be used against you med osynliga bokstäver strax under. Och folk tänker på det hur mycket vi än försöker säga att Det där ska du inte bry dig om!!

Det är omöjligt för en journalist – som inte uppträder under falska förespeglingar – att helt sudda ut sin hatt. Men däremot kan den alltså uppenbarligen försvinna när det är kollegor till intervjupersonen som ställer frågorna. Åtminstone om det är kollegor som man tillbringar dygnets alla timmar med under några dagar på en ö eller på ett slott tillsammans med bara ett team från ett tv-produktionsbolag.

Det är det sammanhanget som gör att du accepterar också de tuffaste frågorna – och rentav svarar på dem.

Och det är därför TV-program som Stjärnorna på slottet och Så mycket bättre fortsätter ge löpsedelsstoff om personer vi trodde sedan länge var genomintervjuade på både kors och tvärs.

Dessa formats framgång gör det alltså inte obegripligt att personerna bakom Reinfeldt-TV haft gott hopp om att samma mekanismer ska sättas igång kring toppolitikens föredettingar när dessa placeras inför tidigare kollegan FR med kameror åt båda håll.

Möjligen kan personerna bakom just detta format också fundera ett varv över vad som skiljer det framgångsrika Stjärnorna-formatet från deras eget.

Dels kan det ju handla om att artister helt enkelt är ett mer extrovert släkte än tidigare toppolitiker – mer beredda att både ställa frågor och bjuda på svar om de mindre smickrande sidorna av sina karriärer.

Eller så handlar allt om sammanhanget. Kanske man nästa gång helt enkelt ska placera FR på en ö eller ett slott med Blair, Rice och Fogh Rasmussen, och låta dem fråga ut varandra över mat och vin framåt kvällen? Låta envar vara huvudperson under en veckas tid, och rentav hylla varandra med nya versioner av huvudpersonens viktigaste anföranden? 

Kanske som när Jill Johnson gav nytt liv åt Tommy Nilssons sönderspelade monsterhit Öppna din dörr. 

Med nya titeln Open Your Heart. 

Tio myter om journalistik, del 1

I dag vänder vi oss inte till yrkesverksamma journalister – utan till alla er smygläsare utifrån. Läsare, lyssnare, tittare, engagerade samhällsmedborgare som gärna konsumerar – och har åsikter – om det vi gör.

Det finns ett gäng föreställningar om journalistiken och journalistyrket som är mer eller mindre felaktiga. Eller åtminstone förtjänar en ordentlig nyansering.

(Jo, ibland gillar vi nyanser. Typ när det handlar om bilden av oss själva :-D)

Myt nummer 1: Du behöver alltid tre av varandra oberoende källor.

Sanningen: En bra källa är bättre än tre dåliga.

Nyanseringen: …men bäst är förstås tre bra.

Formuleringen om att publicering av en uppgift kräver ”tre av varandra oberoende källor” (i vissa varianter räcker det med ”två”) tillhör de mest seglivade föreställningarna om journalistikens yrkesregler, ofta upprepad i film och litteratur. I dag vågar jag påstå att den inte tillämpas regelmässigt på någon större redaktion i Sverige. På gott och ont.

Den snälla förklaringen är att källors kvalitet är viktigare än antalet.

Det säger sig egentligen själv när man tänker efter: självklart finns det källor som håller utan bekräftelse från två andra. Tjänstemannen du länge haft kontakt med och har ett grundmurat förtroende för, protokollet som kommer från en betrodd person och inte visar några tecken på förfalskning, utkastet till utredningen som skickas dig direkt från ledamoten…

Vi möter hela tiden nyheter där källan bara är en enda – men där redaktionen väljer att lita så mycket på vederbörande att man kör ändå. Den som vill förstå hur stark tilliten är kan lyssna efter nyanserna: ”erfar” är starkare än ”enligt uppgifter till”. Med ”säger flera källor med god insyn” betonar man å ena sidan källornas trovärdighet (och antal), men samtidigt distanserar man sig från uppgifterna – formellt påstår vi ju inte att det hänt som källorna påstår, bara att de påstår det! (Ett exempel som fick nytt liv i EU-valdebatten var frågan om Lars Adaktusson påstått att Dawit Isaak skulle vara död.)

Jag säger inte att vi inte riskerar att bli lurade om vi förlitar oss på enstaka källor. Men jag säger att bedömningen av trovärdighet görs och ska göras enligt fler och ibland helt andra parametrar än antal.

Om vi drog saken till sin spets så skulle tre tweets från separata konton räcka till en nyhet – medan en bandinspelning ur handen från statsministerns närmaste medarbetare inte skulle vara tillräcklig.

Väldigt få redaktioner följer en sån policy i det dagliga nyhetsarbetet.

De flesta jobbar för det mesta enligt den omvända barnprogramsprincipen: en elefantkälla är bättre än tre myrkällor.

Dessutom är oberoendet mellan källorna ofta svårt eller omöjligt att kontrollera, t ex inom områden där källorna i sig jobbar med anonyma källor (det kan handla om storpolitik och underrättelsetjänster men också om ryktesspridning i kommunhuset).

Samtidigt kan man ibland slås av hur ofta t ex blåljusbevakning bygger på uppgifter från bara ett enda håll – något som Nick Näslund tagit upp på sin blogg Mediemänniskan.

Man kan också konstatera att ett antal journalistiska klavertramp – som historien om den så kallade innebandypappan och världsnyheten om klassen som utsatts för omskärelse – hade mått bra av fler källor. En bekräftelse från en oberoende part stärker en enstaka berättelse enormt – och kan ge oss en varningsflagg om något är fel.

Generellt ställs högre krav på både antal och kvalitet på källorna inom den undersökande journalistiken än i den snabba nyhetssvängen. Naturligtvis är det både rimligt och önskvärt med höga trösklar för den ambitiösa granskningen (inte minst som redaktionen där sätter sin egen trovärdighet på spel) men i den andra änden finns hela tiden en risk att dålig research (och dålig källkoll) slipper igenom med hänvisning till att ”vi jobbar bara med nyheter”. Testa din story nästa gång med frågan: hade vi vågat sätta den här rubriken om det varit vår egen granskning? Om svaret är tvekande kanske inte heller den ”raka nyheten” ska lanseras på det viset.

De tre oberoende källorna är med andra ord ingen grundlag i sten på redaktionsväggarna. Men ibland kan man önska att den hängde där.

Myt nummer 2: Det är förödande för en journalist att ha fel.

Sanningen: De flesta har haft fel någon gång, men det är ofta förståligt och helt förlåtligt.

Nyanseringen: …men det är naturligtvis skitjobbigt när det händer.

Felaktiga uppgifter dyker upp med jämna mellanrum. Ämneskunniga personer kan förmodligen hitta felaktigheter och/eller missuppfattningar i en ganska stor del nyhetstexter om deras respektive ämne. Mängder av skrivna citat överenstämmer heller inte ordagrant med vad som faktiskt sades i intervjun.

Det sistnämnda kan ofta förklaras med begriplighetskrav. Inte heller intervjupersonen skulle vilja se alla sina svar i ordagrann utskrift i tidningen. ”Öh, ja, det vi pratar om…det är alltså viktigt att förstå här att…om man ska ta det från början så…”

(Renhållningskravet är dock att reportern är lika snäll – eller elak – mot alla intervjuade när man rensar i det språkliga ogräset. Låt inte den kritiserade makthavarens alla hummanden finnas kvar om du samtidigt hjälper kritikern att bli av med sina.)

Faktafel – stora eller små – är alltsom oftast slarvfel, som uppstått i skarven mellan en snabbpratade intervjuperson mån om att ”få med allt”, och en stresskrivande reporter mån om att ”hitta det viktigaste”.

De allra flesta faktafel som publiceras har ingen avgörande betydelse för kärnan i artikeln eller inslaget. De allra flesta felen kommer förmodligen aldrig ens till reporterns kännedom eftersom intervjupersonen inte hör av sig och påpekar dem efter publicering.

Dock: när ett sådant påpekande väl kommer är det jobbigt – oavsett om det är stort eller litet. Jag minns fortfarande känslan när en ilsken speedwayentusiast påpekade för mig att ”Det heter inte hjälmar, det heter huvor!!” eller skammen efter att jag insett att jag fått med följande matematik i tidningen:

Det handlar om stora summor. 500 miljarder. En halv miljon.

Ändå finns det ett stort antal felaktigheter som ursäktas hela tiden, av både allmänhet och kollegor. Den reporter som publicerar en felaktig uppgift från ett ögonvittne i direktsändning eller ett snabbklippt nyhetsinslag omedelbart efter en stor olycka, löper ingen större risk att tvingas löpa gatlopp för osanning. (Dock kan det uppstå en etisk debatt om man intervjuar drabbade och/eller minderåriga som befinner sig i chock!) Medan däremot den grävare som suttit i veckor eller månader kan få problem med minsta detalj – eftersom anspråk och potentiellt genomslag är högre, och därmed också höjer kraven på noggrannhet och faktakoll.

Att ha fel gör ont. Men om varje fel sopat bort journalisten från banan skulle redaktionerna sedan länge ha stått tomma.

Myt nummer 3: Opartiskt betyder att alla ska få lika mycket utrymme.

Sanningen: Varje sekund av kritik behöver inte mötas av motsvarande sekund jubel.

Nyanseringen: …men kritiserade parter ska få bemöta med sina bästa argument.

Frågan om ”opartiskhet” gäller formellt bara public service-företagen, som jobbar under avtal med staten om hur journalistiken ska bedrivas. Men det finns en allmänt spridd föreställning om att journalister generellt ska bedriva sitt arbete ”objektivt” – definierat som en absolut rättvisa mellan motstående intressen.

Den som förfäktar en sådan syn på journalistiken (och som oftast hörs av när personens egna intressen anses underbevakade) bör för det första avkrävas besked om exakt hur många intressen som ska få plats i ett givet reportage. Okej, vi tar upp idrottsrörelsens hantering av bidragspengarna. Utöver de utpekade föreningarna kan naturligtvis politiker från kommunstyrelsen tänkas ha synpunkter på detta. Liksom ortens handlare, och kanske en lärare. Varför ska inte de få höras då? Med samma antal sekunder som kritikern och klubben?

Detta faller förstås på sin orimlighet. Därav de riktade formuleringarna i de etiska regelverken om att kritiserade parter ska få komma till tals. Alla som kan tänkas tycka något om något har inte en ovillkorlig rätt att höras i ett nyhetsinslag eller reportage om detta ämne. Kritiserade parter har inte någon ovillkorlig rätt att bemöta annat än kritiken, det finns ingen journalistisk skyldighet att ”berätta om allt det positiva vi gjort i andra sammanhang” (även om detta ibland kan vara motiverat).

I nyhets- och samhällsjournalistik betyder detta i allmänhet att svaren ska finnas med vid samma publicering som kritiken (Nick Näslund beskriver det i den där bloggposten som allt vanligare att kritik och bemötande delas upp på olika dagar, men jag delar inte den bilden. Tvärtom tillämpar vi t ex på svt en enkel regel om att kritik ska bemötas i samma sändning, även om det är ett kortare morgonjobb som bara ”puffar” för kvällens längre rep. Jag vill också minnas att Granskningsnämnden har en ganska hård policy mot program som medvetet väljer att vänta med svaren från kritiserade aktörer.)

Hur noggrant måste då bemötandet vara? Ja, för public service-kollegorna är svaret i princip stenhårt: varje enskild anklagelse måste bemötas för sig. Man kan inte känna sig säker med ”alltäckande” formuleringar av typen XX tillbakavisar kritiken, om tillbakavisandet i själva verket varit detaljerat och olika för de olika punkterna.

Och självklart ska de bästa argumenten finnas med. Ingen journalist kan välja bort det bästa argumentet till förmån för ”sekvensen där de gör bort sig”. Däremot kan ingen intervjuperson heller förvänta sig att sekvensen där de gör bort sig inte kommer med, när väl det bästa argumentet har fått höras.

Myt nummer 4: Reportrarna sätter osanna och felvinklade rubriker!

Sanningen: Reportern har nästan alltid lämnat ifrån sig en text som någon annan satt rubrik till.

Nyanseringen: …men det förtar inte redaktionen ansvaret.

Väldigt mycket kritik av journalistik handlar om rubriker. Rubriker och löp och påannonser. De framvaskade kärnorna av nyheten som ska locka till läsning, ibland med alla nyanser bortskurna och sanningen spänd till det yttersta. (I värsta fall därutöver.)

Inte sällan väljer stressade reportrar som får ett kritiskt mejl eller telefonsamtal den enkla utvägen: ”Det är inte jag som sätter rubrikerna.” Vilket på ett formellt plan är fullständigt korrekt. Men samtidigt ett fegt och ofta bara halvsant påstående.

För den reporter som vill ha kontroll över sitt material har i dag ganska stora möjligheter. Man kan hänga över axeln på redigeraren eller programledaren ända fram till publicering – eller åtminstone skriva en väldigt tydlig överlämning om att de egna ordvalen måste respekteras. Man kan be den man lämnat över till att höra av sig om rubrikförslagen skrivs om. Man kan i en kommentar i ett mejl markera att det är ett känsligt ämne med stor risk för reaktioner och höga krav på noggrannhet i formuleringarna. Vill man verkligen ingjuta respekt inför eventuella omskrivningar efter att man lämnat jobbet, så kan man rentav cleara alla formuleringar med en högre chef och sedan påpeka detta vid överlämningen – ”för säkerhets skull”.

Men visst. I en del fall blir reportern överkörd. Man missar eller struntar i påpekanden om noggrannhet. Eller ännu vanligare: man tycker att man är noggrann fast man skriver om. Eller just därför. Eller så har reportern helt enkelt inte varit tillräckligt tydlig.

Hursomhelst tycker jag alltså att ”Det var inte jag!!”-svaret är fegt och onödigt. Eftersom kritiken naturligtvis inte egentligen riktas mot dig utan mot redaktionen. Den som reagerat på rubriken skriver inte till dig för att kommentera din brödtext – utan för att din mejladress i slutet av artikeln är den kontaktmöjlighet som erbjuds. Om det stått en mejladress till nattchefen under rubriken så hade mejlet gått till nattchefen.

Det betyder att en ansvarskännande reporter kan och bör skicka mejlet vidare till den där nattchefen. Eller åtminstone informera kritikern om vem som ansvarat för rubriken.

Rubriken är inte nödvändigtvis reporterns ansvar. Men alltid redaktionens.

Myt nummer 5: Det är omöjligt att få jobb som journalist.

Sanningen: Det utlyses tjänster och vikariat mest hela tiden.

Nyanseringen: …men det ser mörkare ut än för tio år sen.

En person som funderar på en framtid som journalist måste naturligtvis göra flera olika överväganden. Dit hör längtan till yrket och sannolikheten att få jobb. Därtill hör de egna förutsättningarna att uthärda en tillvaro av vikariat och projektanställningar i väntan på den fasta tjänst som kanske aldrig dyker upp.

Mitt råd är enkelt: visst är det tufft. Men väldigt många människor som brinner för jobbet kommer förr eller senare att hitta sig platser där de kan få betalalt för det de gör. Så om du brinner på riktigt – ge det en chans!

Men om du inte brinner: släpp tanken och platsen på den där utbildningen till någon som vill mer än du.

Nålsögat är litet men går att komma igenom. Och det finns ett fantastiskt jobb på den andra sidan.

Den gångna tidens besked om nedskärningar än här, än där, skapar en bild av en bransch utan framtid. Samtidigt som behovet av trovärdiga och kompetenta sanningsjägare rent objektivt är större än någonsin.

Nej, det är inte en värld som lovar dig ett jobb i morgon. Men det är en värld som behöver din insats för en lång tid framöver. Själv hyser jag en stor tilltro till att rätt personer kommer att förstå skillnaden.

(Fortsättning följer…)

Hej då 2013! Detta gjorde vi…

...men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)
…men först var vi inte. (Tack Bertholof Brännström; tidningen finns på Strömbäcks folkhögskola.)

Ett år nådde sin ände och ett nytt passerade dörren. Det gamla fick byline och det nya rubrik. En ava följdes av en påa.

Under 2013 fick vi ur oss sådär 90 inlägg, och en återblick visar att vi åtminstone täckt in ett gäng sub-kategorier under ”journalistik” och ”teknik”.

Mycket webb har det förstås blivit, till exemel om hur man fiskar i framtiden – alltså automatiserar bevakningen av sina stories och ämnen – med hjälp av agenter och larm, och hur man kan göra avgränsningar som plockar bort skräp från svensk politik. (Till exempel alltså. Men oj vad vi var nöjda med den rubriken!)

En sajt som visar hur många sekunder det är kvar till jul kan ju vara till nytta efter helgerna, liksom en som kan besvara ett nästan oräkneligt antal andra faktafrågor (nej det är inte Wikipedia).

Vi berättade om tio smarta sätt att maxa nyttan med den populära webbläsaren Chrome, och om nya webbresurser kring allmänna handlingar och sociala medier.

Men årets i särklass största webbildningsinsats var förstås Elias’ Scrapingskola, som hittills tagit sig igenom inte mindre än sex lektioner (del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6).

Vid sidan om webben har vi förstås en särskild förkärlek för tv-makande, ett ämne där Elias bland annat fördjupat sig i körschemats hemligheter och inspirerat till smartare klippning med hjälp av kortkommandon.

Om man utnyttjar våra tips för att få mer tid i inslaget så kan tiden till exempel användas för bättre användning av miljöljud. Vi gav också ett gäng andra exempel på hur man kan göra det tråkiga formulär 1A-inslaget mer spännande formmässigt.

Programlederi i tv hade ingen av oss några större erfarenheter av – fram till att Elias under året intog Sydnytts morgonsändningar. Vilket han naturligtvis bloggade om i tre initierade poster (om förberedelserna, smygpremiären och premiären).

Redan 2012 hade vi dock kunnat erbjuda programledartips från svt-kollegan Lina Lindahl, och även 2013 kom gästbloggarna att skapa några av våra allra mest omtyckta och uppmärksammade poster.

Bo Torbjörn Ek skrev om ett klassiskt sätt att hitta hemliga handlingar, Jenny Berggren och Björn Wendelborn Barr om hur dejtingsajter kom till nytta när grävet sprängde landsgränserna, Jens Mikkelsen om granskningen där offentlighetsprincipen kunde användas på Facebookmeddelanden och Sofia Nordén om värdet av goda ansvarsintervjuer vid granskning av dysfunktionella torgtoaletter.

Researchern Jenny Küttim har jobbat med granskningar av Thomas Quick-fallet med både Hannes Råstam och Dan Josefsson. För oss skrev hon en mycket uppskattad checklista för research. På motsvarande sätt lärde Therese Bergstedt ut en rad lärdomar om vetenskapsjournalistikens fallgropar.

Frilansjournalisten och nätresearchvirtuosen Leo Wallentin har under året gett oss två spännande poster, den ena om försämrad offentlighet kring uppgifter om vem som registrerat en .se-adress (där vi via kommentarsfältet så småningom fick veta att försämringen inte blivit riktigt så omfattande som Leo varnade för) och den andra om hur man ska göra för att bedöma sajters storlek – inte. Med exempel från en statlig myndighets mindre lyckade (men mycket uppmärksammade) bedömning av extremistsajter. Myndighetskritik, mediekritik och webbresearchutbildning i ett med rätta uppmärksammat inlägg!

Årets mest populära gästblogg, räknat i antalet besökare här på bloggen, skrevs av granskande konsumentreportern och Plus-programledaren Åsa Avdic, och handlar om hur man lär sig känna igen och hantera falska pudlar. Posten nådde en sådan spridning att falskpudeln utnämndes till veckans nyord, och inlägget blev ett av våra allra mest lästa.

Novus-chefen Torbjörn Sjöström skrev en gästpost om hur man avgör legitimiteten i undersökningar, ett ämne som avhandlades i ett par poster i årets början (första här och andra här) med anledning av en uppmärksammad opinionsundersökning om Annie Lööfs fallande stöd. Många deltog i diskussionen (som också togs upp av Sveriges radios Medierna) men allt fick en snopen vändning när det visade sig att Expressen (som var måltavla för kritiken) helt enkelt skrivit fel om den statistiska säkerställningen av undersökningen (se uppdateringarna av posterna).

Om vi vågar oss på en förutsägelse om det kommande året (och många kommande år) så lär diskussionen om journalisters relation till statistik inte vara avgjord i och med detta (hej supervalåret!).

Konstig användning av statistik är inte det enda man kan gnälla på i en journalistblogg. Vi har under året tagit fram det gnälligare tonfallet i poster om arbetsledare som väljer stories negativt och uppmuntrar gräv med metoder som ger motsatt resultat. Samtidigt vill vi förstås vara varje åsiktsrikning behjälplig, och har således även publicerat en tio skäl att aldrig gräva!

Men inte bara chefer gör misstag. Reportrar låter bli att ringa hem och berätta och undviker att ta med de bästa bitarna i reportagen – beteenden vi försökt uppmuntra till förändring av.

Vi har publicerat en rad tipslistor, bland annat fem råd för den som vill sälja in en frilansartikel (en text som fick kloka kompletteringar av kunniga personer i kommentarsfältet) och tio gyllene regler för sommarvikarien.

Sommarvikarierna ja. Glädjande rykten har nått oss om att flera av årets poster kom att göra nytta under årets allra varmaste månader bland medarbetarna med de minst säkra anställningsvillkoren. Förutom tipslistan ovan även våra sommarvänliga råd för egna nyheter och görbara granskningar. (Ni som hänger upp våra bloggposter på redaktionen – skicka oss gärna en bild så vi kan släppa tvivlet på att detta verkligen händer :-))

Till kategorin vardagstips för alla oavsett årstid och anställningsform får väl räknas Elias poster om hur man kommer ihåg namn och hur man kan ersätta ”folk på stan” med roligare grejer — och mina egna om surfplattor som anteckningsblock, smartare presskonferensjobb, snabbare skrivande, vikten av att då och då ringa NYPD samt metoder för att fixa bättre batteritid på mobilen.

Vår egen intervjuskola började redan 2012 men den sammanfattande posten med konkreta exempel (och länkar bakåt till alla delarna) publicerades 2013.

För den som till vardags vill försöka hitta nyheter rekommenderas de 25 nyhetskällorna som inte är tingsrätten (och tja, även nödnyheter kan ju ha sitt värde), och för den som har svårt med strukturen på storyn kan ”manus först” vara en strategi att testa. Har man inte varit förutseende nog att göra ”manus först” så måste materialet struktureras senare i processen, och i så fall rekommenderar jag den här metoden.

Apropå ”manus först” så var min favoritläsning under året förstås Story Based Inquiry, en 88-sidors gratisbok som jag rekommenderat så ofta på och utanför bloggen att det nog kan ha gränsat till missionerande.

SBI har bland annat inspirerat till posten om hur man pratar med experter, och de om tipsaren som alltid har rätt och alltid fel, och som (därför) bör utnyttjas ordentligt redan tidigt i processen – bland annat för att man ska kunna ställa rätt fråga till storyn. Och för övrigt anser jag att foliehattarna har rätt!

Om man har svårt att strukturera sin granskning kan man fundera på om man borde förstärka något av granskningens tre ben, eller om den kanske tittar åt fel håll, och om man ska göra en ansvarsintervju kan det vara bra att ta reda på argumenten först. Men om datorn man använder sen ska slängas, lämnas bort eller säljas så bör granskaren förstås se till att alla känsliga uppgifter försvinner på riktigt.

En annan inspirationskälla har faktiskt varit tv-programmet Arga doktorn, som hittade ett (i alla fall för mig) helt nytt sätt att komma runt ansvarigas ovilja att kommentera ”enskilda fall”.

Har dessa journalisttips inte varit dig tillräckliga? I så fall kanske du behöver andra sorters tips – och i så fall får jag väl avsluta med posten som handlar om hur du går till väga för att få väldigt många…tips.

God fortsättning på det nya journaliståret!

Att bli programledare – smygpremiären

Direktsändning är lite nerv, det är ju det som är det roliga! Jag har tidigare suttit i kontrollrummet och haft det tekniska ansvaret som sändningsproducent, så jag har en viss vana även om det förstås skiljer sig lite grand.

En av de viktigaste uppgifterna man har som sändningsproducent är att gå omkring och verka cool och trygg och inte visa sin panik för sina arbetskamrater (och helst ha täckning för det agerandet). Som programledare ska man i stället verka cool och trygg och inte visa sin panik för publiken (och helst ha täckning för det agerandet).

Väckningen var inställd på 3.45. 4.29 ställde jag min nyinköpta 350-kronorscykel i stället utanför jobbet och blev därefter lotsad genom morgonsändningsbestyren av mina två erfarna kolleger.

Eftersom det är alldeles särskilt synd om en som skiftarbetare är det viktigt att man till exempel inte tänder upp ordentligt, utan har lite mysbelysning. Rutinerna i övrigt går ut på att exempelvis kolla inkorg, TT, anteckningarna från kollegerna som jobbat kvällen innan, de andra mediernas webbsidor och bläddra igenom tidningarna i jakt på nyheter. Det finns också ett förproducerat inslag som vi i normala fall sänder ut.

Ibland gör vi oss ett eget inslag med arkivbilder på någon av nyheterna som dykt upp under natten, eller med frilansbilder som levererats. Tre och en halv minut ska sändningen bli då körschemat är klart. De fem sändningarna brukar sedan bli ganska likartade, men nyheter under morgonen letar sig förtsås in i körschemat i form av telegram om vi bedömer att de är intressanta.

Vi enades om att min arbetskamrat skulle köra de tre första sändningarna, och jag de två sista. Hon lovade att övervaka min sminkning. Och det där kletet som tog bort ringarna under ögonen kom väl till användning redan första morgonen. ”Thank God for make-up!”, sa kollegan.

Vi gick ner i studion i god tid. Det gav oss stora möjligheter att försöka se till att snäckan inte föll ur mitt öra. Det gick bra om jag tittade stint in i kameran och inte vred på huvudet, till exemepl för att titta på mina kolleger i kontrollrummet. Själva snäckan satt kvar i örat, men rörde jag mig, så åkte sladden loss från örat och stack ut på ett märkligt sätt som skulle ta fokus från nyheterna.

Klockan närmade sig och det började bli dags för smygpremiären. Medan vi väntade så repade vi några gånger, och det kändes bra och tryggt. Promptern gick åt rätt håll.

Vinjetten gick igång. Sladden åkte loss. Jag rättade till den medan vinjetten rullade. Tur man inte har så nära till paniken.

Det gick bra, och sedan gick det av bara farten. Smygpremiären var över!

Och slutsatsen jag kunde dra efter att ha tittat igenom sändningen var att det går att se bra mycket gladare ut, utan att det blir oseriöst.

Och stor käft och små öron borde väl vara perfekt för det här jobbet?

Att bli programledare – förberedelserna

TV-studio
Min nya arbetsplats ser ut så här.

Jag kan ärligt talat inte påstå att jag vet hur man gör då man är programledare i TV. Inte heller är jag helt säker på att programledare är rätt ord. På nyheterna brukar det internt heta studioreporter. Men nu har jag i alla fall sminkat mig, suttit i kavaj och läst texter live från en teleprompter några gånger, och det är väldigt, väldigt roligt!

Så här gick processen till, från det att jag inte var programledare till dess att jag gjort mina första sändningar.

Häromveckan var min första dag på jobbet efter sommarens semester och föräldraledighet. 9-10 skulle jag befinna mig hos dem som köper in kläder för utprovning. De har alltid mycket att göra där. Då de tog mina mått före semestern hade de precis haft tio orcher där, berättade de.

Klädställ, kavajer som hänger i galgar
På mitt nya jobb ska man vara utklädd. Därför håller företaget med arbetskläder.

Jag fick prova några skjortor och kavajer som de köpt in. Hade jag möjlighet att välja kläder helt fritt, skulle jag alltid ha mysbyxor och huvtröja, men jag lyckades ändå känna mig ganska bekväm i några av kavajerna. Någon kändes lite för stel, den skickade vi tillbaka. Något behövde justeras lite, vi nålade upp.

Det goda rådet från kompisen på riksnyheterna – ”Kräv skräddarsytt!” – tar jag med mig, men väntar kanske lite med. Med i klädleveransen fick jag senare en lapp som förklarade vilka kavajer och skjortor som passade ihop. Mycket omtänksamt. Jag har än så länge valt att inte krångla till det hela med några slipsar.

Alldeles intill låg sminket. ”Kursen” skulle ta två timmar, men varade i kanske 20 minuter. Olika typer av krämer som jag glömt namnet på radades upp tillsammans med puder och avsminkningsprodukter. Jag blev lovad ett sminkschema med instruktioner som skulle göra att jag kunde göra det själv då läget blev skarpt.

Sminkloge
Då man ställs inför svåra utmaningar är det viktigt att komma ihåg att ingenting är omöjligt.

Eftersom anspänning, varm övernattningslägenhet, trafikbuller, feber och en fet snuva gjort att jag inte fått mycket sömn i kroppen under natten, fick jag också lära mig hur man sminkar bort stora svarta ringar under ögonen. Och blev lovad en låda med alla min grejer till vår lilla skrubb där vi byter om senare under dagen.

Senare letade jag rätt på min arbetskamrat som jobbat som sändningsproducent för morgonsändningarna och frågade om vi kunde testköra lite grand. Vi stal påannonser och inslag från morgongänget, och jag fick veta var snäckan för lyssningen fanns.

Pedal för teleprompter
Den lilla, lilla knappen där uppe på pedalen får promptern att gå baklänges. Ta med dig den kunskapen.

Den som någon gång försätter sig själv i samma situation ska veta att det ibland kan finnas en liten knapp på prompterpedalen som gör att den börjar gå baklänges. Om man har för avsikt att köra sändningen framlänges, kan det leda till problem. Så se till att ha ordning på den.

Nu var jag förberedd. Två dagar av parallellgående stod för dörren. I morgon skulle det nog bli någon form av premiär.

Gästblogg: Varning för falska pudlar

Dagens gästbloggare är Åsa Avdic, programledare för svt:s Plus och författare till ”Rätt åt dig – så blir du en lyckad konsument” (Ordfront förlag). 2009 nominerades hon till en guldspade för en granskning av den svenska skoldebatten. Hon har stor erfarenhet av att ställa ansvariga till svars – vilket också är temat för gästposten.

Foto: Christian Åslund

Ansvarsutkrävandet är en stor och viktig del av den granskande journalistiken. Att fakta avslöjats, problem formulerats och kritik riktats är ju för all del viktigt, men ofta är reportaget inte fullständigt förrän någon har fått bemöta kritiken och stå till svars för att det blivit som det blivit.

Uttrycket att ”pudla” eller ”göra en pudel” kommer ursprungligen från en situation när dåvarande biståndsminister Jan O Karlsson gjorde en helomvändning apropå sina dubbla löner. Någon ansåg att han i situationen uppförde sig som en pudel som fått en tillsägelse; lade sig på rygg och sprattlade med benen i total underkastelse. Att den vi ställer till svars gör en pudel anses ofta som ett lyckat utfall av ett ansvarsutkrävande, men kanske är vi journalister så förtjusta i pudlar att vi ibland ser pudlar där de inte finns, vilket i sin tur kan betyda att vi lämnar våra ansvarsutkrävandeintervjuer utan att ha fått de svar vi faktiskt kom för. Se därför upp för följande falska pudlar:

1) Den ovidkommande pudeln
Den här är ganska vanlig. Intervjupersonen vill inte ge med sig i sak (eftersom det kanske innebär stora kostnader eller jobbiga prejudikat som gör att fler måste få sina ärenden prövade), men förstår ändå att det efter massiv kritik är klädsamt att idka någon typ av självrannsakan. Då kommer ofta den ovidkommande pudeln. Intervjupersonen ber helt enkelt om ursäkt för någonting helt annat, en formaliadetalj eller något som inte kräver några större eftergifter.

Exempel: ”…Däremot är det möjligt att vi har varit otydliga i vår kommunikation, och det beklagar jag verkligen. Vi strävar ju alltid efter att vara så tydliga som möjligt, och där kan vi säkert bli bättre.”

Analys: Det här är ju något som är helt ofarligt att säga. Få företag strävar efter att bli otydligare i sin kommunikation, och om kommunikationen blir tydligare eller inte är mycket svårt att mäta. Att utlova ett kontinuerligt arbete med tydlighet och be om ursäkt för att det ännu inte är fulländat är fullständigt ofarligt för någon som står till svars.

Åtgärd: För tillbaka intervjun till sakfrågan. Du kom inte för att ställa intervjupersonen till svars för deras långsiktiga kommunikationsplan.

2) Barbapapapudeln
Uttrycket ”att göra en barbapappa” myntades av SvD:s satirtecknarpar Berglin i samband med den granskning av Jan Björklunds skolpolitik ”Kris i skolan” (P1) som jag och Jalal Lalouni genomförde 2008. Att göra en barbapapa är att göra sig så lös och oformlig i kanterna att det är omöjligt att säga om intervjupersonen i fråga har pudlat eller inte.

Exempel: ”Det är möjligt att något jag sa inte var helt korrekt, men det är så länge sedan nu så jag minns inte.”

Analys: Att medge att något man sa någon gång för länge sedan möjligen inte var helt korrekt är inte direkt något högriskprojekt. Att formulera sig så får också intervjuaren att framstå som en omänsklig person med orimliga krav, för vem kan ta ansvar för att allt man sa för flera år sen ska vara helt korrekt?

Åtgärd: Konkretisera. ”Så när du sa (exakt citat) så stämde alltså inte det – varför sa du då så?”. Har budskapet framförts upprepade gånger i olika sammanhang: acceptera inte att personen försöker få det att låta som att tungan slant en gång, utan påpeka det och ställ frågan igen.

3) Utredningspudeln
Att hänvisa till en utredning eller en översyn som pågår eller ska initieras är ju ett känt knep inom politiken. Man signalerar att man tar självrannsakan så långt att man inte nöjer sig med att göra rätt i ett ynka ärende, utan vill förändra hela verksamheten till allas väl.

Exempel: ”Om det är så här är det förstås olyckligt. Men nu är det viktigt att vi tar reda på hur det faktiskt ser ut, och därför ska vi se över det här, och så får vi se vad vi kommer fram till.”

Analys: Det här är ju egentligen ett lysande sätt att slippa göra någonting, samtidigt som intervjupersonen låter som att den tar frågan på största allvar. När journalisten då vill prata om det aktuella fallet framstår hen som barnslig och med dålig impulskontroll ”Vaddå, vill du inte att det ska bli bättre för ALLA?! Nu får du väl lugna dig lite…”

Åtgärd: Pressa personen på vad som ska utredas, när en utredning startar, när den kan förväntas vara klar, vem som ska hålla i den, och – framför allt – vad intervjupersonen under tiden ska göra i det här mer akuta fallet. Glöm inte heller bort den utlovade utredningen, utan återkom kontinuerligt för att ta reda på hur det går. Du har en gratis uppföljning, oavsett om någonting eller ingenting blir utfallet av utredningen.

 

Åsa Avdic

Körschemat – det som allting kretsar kring

Körschemat är hjärtat i nyhetsverksamheten - här måste allt stämma, men det kan ändras snabbt
Körschemat är hjärtat i nyhetsverksamheten – här måste allt stämma, men det kan ändras snabbt

Det är i körschemat som allting på nyheterna händer. Det är det som redaktören har framför sig hela dagen, och får någon krona extra för att peta de där raderna upp och ner. Det kan låta simpelt, men det är mycket att hålla reda på.

För det är många som jobbar med det här dokumentet. Hela tiden händer det saker, och sändningen måste ”bubbas om”.

I det här körschemat inleds sändningen med fyra löp, där bilder på dagens viktigaste nyheter visas och programledaren läser till dem. Det där därför det står ”EL” i ljudkolumnen: man ska både höra effekterna som hör till bilderna, och live-ljudet från studion.

Så småningom landar man i studion och en bild på programledaren som ska läsa den första påannonsen. Som man ser i kolumnen för bildkälla (BK) ska påan för inslaget om knarkbeslaget läsas i kamera 1. I ljudkolumnen står det nu ingenting om effekter eller live-ljud, eftersom det är ett inslaget. I stället är det det färdigmixade ljudet i inslaget som ska skickas ut.

Några av raderna innehåller rader som börjar med ”PAL”. Det betyder ”palinare” och är en SVT-beteckning på telegram som läses av programledaren medan andra bilder visas i rutan (du som har koll på ljudkolumnen har nog redan räknat ut det). Du som känner att du kan historien bakom begreppet får gärna berätta i kommentarerna.

Ett mönster i det här körschemat kan skönjas: det verkar som om påorna läses i kamera 1 och palinarna i kamera 2 (programledaren måste ju titta någonstans innan bilderna börjar rulla).

Eftersom jag kopierat körschemat efter att sändningen är genomförd är P-kolumnen ganska ointressant. Där markerar reportrarna att inslaget är färdigt och postat till servern.

I T-kolumnen skriver man att t för att översättarna ska ha koll på att inslaget ska textas, och de ändrar till ett T då de textat klart. I vanliga fall tajmas översättningen av en grafiker och läggs ut live av sändningssystemen. TB i det här fallet betyder att inslaget är textbandat, alltså att texten är inbränd på videon. Det är lite olika tekniska omständigheter som avgör vilken metod som används.

Samma system gäller för G-kolumnen: då det bestäms att det ska finnas en grafik i skärmen bakom programledaren skriver man ett g där, och då grafikerna är klar markerar hen det med ett G.

Då alla namnskyltar är inskrivna markerar man det med ett n i N-kolumnen. Då de är tajmade ändrar man till ett N. Skyltarna ligger alltså inte sparade i videofilen, utan läggs på under sändningen. Skälet är att materialet ska arkiveras rent.

Slutordskolumnen är viktig. Där kan de som kör sändningen från kontrollrummet se hur inslaget slutar, så att de vet hur de ska klippa eller mixa ut till studion. Dugliga reportrar skriver också in hur många sekunder som återstår av videon efter slutordet, mixmånen, så man vet vad man har att ta av. Sluttiden anger hur långt inslaget är.

I fallet med palinarna står det som synes inget slutord i slutordskolumnen. I stället skriver man där hur många sekunder bilder det finns. I det fallet är det ju inte längden på bilderna, utan på texten, som avgör hur mycket tid som ska räknas då man räknar samman hur lång sändningen är.

I fallet med palinaren usahagel framgår det till exempel att det bara finns 17 sekunder bilder, men att texten programledaren ska läsa är hela 26 sekunder. För att inte videon ska fastna i en frysruta måste man vara alert och klippa tillbaka till studion, eller vänta tills programledaren läst 26-17 = 6 sekunder in i texten innan man startar bilderna.

P-L står för programledare och rep för reporter, men det hade du väl redan listat ut?

Frågor vi gillar – del 7

Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par som ber er om råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig men de har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?

Lars Orups fråga till statsminister Tage Erlander i tv-utfrågningen inför 1966 års kommunval är en svensk klassiker. Orup var ett av de tre O:na – de övriga var Gustaf Olivecrona och Åke Ortmark – vars relativt tuffa intervjustil brukar betecknas som ett skov i den svenska journalistikens utveckling. Skjutjärnsjournalistikens intåg.

Och Erlander blev ställd. Hans första svar, tvekande:

– Ja, de får ju…ställa sig i bostadskön givetvis…

…följdes av en tuff påfråga:

Det är den enda tröst som ni kan ge dem, att stå där och om de är ett normalfall vänta tio år kanske om de bor i Stockholm?

…varpå Erlander fördjupar utflyttningsrådet:

– Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog svårt.

…vilket följs av en ny påfråga:

Är det inte en klen tröst för ett par i början av 20-åren som vill skapa sig en framtid tillsammans?

…och Erlander tvingas erkänna att:

– Det är givetvis inte tillfredsställande men det finns ju bostäder utanför på kortare sikt.

Frågan upprepades sedan, såvitt jag förstår, i starten av påföljande års utfrågning inför riksdagsvalet, också då med en hård ordväxling (och för övrigt med totalt uppemot tio minuters genomgång av olika aspekter av bostadspolitiken).

Att frågan Vilket råd ger ni dem då? var tuff råder det ingen tvekan om. Men det finns en paradox över tuffheten – åtminstone vad gäller just öppningsfrågan.

Den kallas för skjutjärn men skulle i dag snarare betecknas som Sawatsky.

Den är ju en klassisk hur-fråga – om än med en lång inledande beskrivning som hade kunnat resultera i ifrågasättanden från intervjupersonens sida. (Erlander tvekar inte att hugga på reporterns formuleringar, hör en kortduell med Åke Ortmark om ordet ”avsevärd” vid 7.42 i utfrågning nummer 2!)

Hur-frågan är alltid intressant. Vilket råd ger ni då? är briljant – och märkligt sällan använd. I dag skulle vi förstås säga du, och språket i den inledande beskrivningen skulle vara betydligt ledigare, men visst skulle ett gäng Vilket råd ger du då? kunna ge stuns åt partiledarutfrågningarna 2014?

Låt intervjupersonen sätta tonen

När jag gjorde min praktik på den stora kvällstidningen råkade jag en gång göra ett kändis-enkät-samtal som blev extremt misslyckat. Mitt lättsamma tonfall möttes med tystnad och oförståelse av intervjupersonen – en känd skådespelare.

Först senare förstod jag att detta var dagen då hans stora förebild och mentor gått bort – helt fel dag för enkätfrågor i lättsamt tonfall.

– Låt alltid intervjupersonen sätta tonen för intervjun, sa den erfarne reportern mitt emot när jag förklarat vad som hänt.

Så rätt han hade.

Med några lätt räknade undantag (makthavaren som försöker skämta bort kritiska frågor) är det en alldeles lysande grundregel.

Vilka är dina bästa regler för en intervju? Berätta i kommentarsfältet.