Gör färre stories – få fler stories!

Strömbäckspodden.

Förra veckan hade jag nöjet att föreläsa för ett gäng nyfikna journalistelever vid Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå. Efteråt intervjuades jag av läraren och journalistik-nestorn Bertholof Brännström (han har varit chefredaktör för tidningen Journalisten, PK-kretsordförande, nyhetschef på Västerbottens-Kuriren, är sammankallande för guldspadejuryn…) i Strömbäckspodden.

Det är nyttigt för alla journalister att då och då bli intervjuade. Man tvingas tänka igenom vad man gjort och vad man gör.

Jag fick en fråga om vad jag höll på med just nu, och tänkte först att Det kan jag ju inte svara på… men insåg snabbt att Det kan jag ju visst… eftersom svaret inte var okänt.

Jag höll ju på med en av den handfull stories jag ägnat detta år åt. Och det kunde man ju berätta, eftersom de redan var kända. Enkelt uttryckt kan man säga att jag ägnat 2016 åt ett väldigt begränsat antal ämnen: #doldreklam i sociala medier, Arbetsförmedlingens kostsamma IT-satsningar, Stockholmslandstingets hjälpmedelsupphandling (#strumpgate), hälsokostbutiker som bryter mot lagen samt systemet med inhyrd personal i vården (#hyrnotan).

Dessa historier har några saker gemensamt. I samtliga fall har jag haft förmånen att jobba ihop med extremt kompetenta kollegor (som Sanna Drysén som initierade #hyrnotan, och Åsa Avdic som föreslog att vi skulle granska hälsokostbranschen), och i de flesta fallen har historierna dessutom baserats på tips, utan vilka det icke blivit några nyheter (nej, det går inte att ”gräva sig fram” till alla missförhållanden som finns – journalister behöver hjälp!).

En tredje faktor är att det är historier som gett många nyheter. En story – flera stories, liksom.

Egna granskningar har helt enkelt en osviklig tendens att ge flera nyheter.

Dels leder en stunds koncentrerat grävande nästan alltid till att man får loss mer än en story värd att berätta. Bara det är en bonus som reportrar och arbetsledare ibland förbiser när de gör upp själva kalkylen för vad som är värt att satsa på.

Dessutom ger själva publiceringen i sin tur nästan alltid fler uppföljningar och tips om nya nyheter.

Om din chef ifrågasätter varför du ska ägna tid åt att kolla ett tips bör du använda detta som motargumentet: ett eget avslöjande ger så gott som alltid en ström av fortsättningstrådar och -tips, som alltsom oftast dessutom kräver betydligt mindre tidsinsats att kontrollera eftersom du redan gjort en stor del av grundarbetet.

Och det är där många redaktioner (och visst, reportrar) missar målet. De tror att det är mer komplicerat att granska ett ämne på djupet, och enklare att hoppa från A till B till C; kasta anteckningarna i slutet av dagen och börja med ett blankt papper dagen därpå.

Inget kunde vara mer felaktigt. Den jobbigaste journalistiken är den som måste börja från noll. Den enklaste är den som kan bygga på de kunskaper vi redan skaffat oss.

Jag kan inte påstå att jag alltid levt efter den kunskapen. Men det slog mig där i poddradiostudion utanför Umeå.

Med färre stories kan du helt enkelt hitta många fler stories.

Gästblogg: Så granskar du högskolan

Ekots grävande reporter Emelie Rosén väckte i våras välförtjänt uppmärksamhet med sin granskning av högskolornas avgifter för utländska studenter. Här delar hon med sig av sina bästa tips på hur man granskar den underbevakade akademiska världen.

10262032_10154540179409838_1240178693429902811_n
Emelie Rosén.

”Det här är mycket allvarligt.”

”Det är fel, fel och fel igen. Vi visste inte…”

”Jag tror att det behövs ett nytt regelverk.”

Det är kontentan av de kommentarer som ansvariga politiker gav Ekot efter min granskning av de studieavgifter som svenska högskolor och universitet tar ut av utomeuropeiska studenter. Och så lovades det en hel del utredningar också, från både utbildningsdepartementet och utrikesdepartementet.

Det är något berusande med att plocka fram uppgifter som ingen har sen tidigare. Inte bara uppgifter som ingen uppmärksammat, utan uppgifter som verkligen aldrig har tagits fram förut. Den som söker den typen av berusning gör rätt i att vända sig mot den underbevakade högskolan, och jag ska strax dela med mig av mina lärdomar. Men först vad som i min granskning ledde till ministrarnas och statssekreterarnas bekymrade kommentarer och löften om förändring:

  • Luka är från Kosovo och han ska börja studera vid en svensk högskola, men hans pappa blir svårt sjuk. Förlamad. Luka stannar hemma och tar hand om honom, han kommer aldrig till Sverige. Ändå måste han betala den svenska högskolan 50 000 kronor.
  • Said från Indien lider av depression, han behandlas i Sverige. Kan inte påbörja nästa termins studier. Ändå måste han betala 55 000 kronor för terminen.
  • Sen är det Rashad, han beviljas inte visum till Sverige eftersom han inte har tillräckligt mycket pengar på banken. Han avanmäler sig flera veckor innan terminen börjar, och han slipper betala hela studieavgiften – han släpps ju ändå inte in i landet. Men universitet väljer ändå att ta ut en så kallad administrativ avgift på 17 500 kronor.

Det saknas i flera fall lagstöd för att ta ut de här avgifterna, enligt den granskning som Ekot gjort av regelverket med hjälp av flera juridiska experter. Ändå är det här bara tre exempel av flera hundra som jag hittade under min granskning.

Det de betalar då? De som sen också studerar i Sverige?

Det visade sig att studieavgiften är tiotusentals kronor högre än det som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Trots att lagen säger att högskolor inte får ta ut mer i avgift än att det täcker utgifterna. Ändå finns det ingen myndighet som har i uppgift att granska högskolornas egna prislappar och se hur pengarna används.

Och så var det biståndspengarna. För en fjärdedel av alla betalande studenter i Sverige betalar inte ur egen ficka. De får sina studieavgifter betalda av Svenska Institutet – med biståndspengar.

Men prislappen är ibland dubbelt så hög som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Mellanskillnaden går till högskolornas generella ”internationaliseringsarbete”, extra reklam och administration. Svenska biståndspengar finansierar alltså reklam åt svenska högskolor.

Tre avslöjanden utifrån en ganska naturlig fråga: Hur har det egentligen gått sen Sverige för fem år sedan införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter?

Visst sa jag att högskolan är en guldgruva för den grävande journalisten?

1. Högskolor omfattas av offentlighetsprincipen
Okej, det här är en sanning med modifikation. De flesta högskolor och universitet är statliga, och de omfattas helt av offentlighetsprincipen. Men det finns undantag. De kanske mest kända är Handelshögskolan i Stockholm som drivs av en privat förening och Chalmers som drivs som en stiftelse, men ge inte upp för det. De bedriver fortfarande en offentligt finansierad verksamhet, och är i många avseenden lika tillmötesgående som andra högskolor när det gäller att lämna ut information. Min granskning började med att jag skickade ut en enkät med ett antal frågor som jag tänkte skulle ge mig en fingervisning om var de intressantaste uppgifterna att gräva i fanns. Jag ställde frågor om utbildningars prissättning, antal heltidsstudenter från utomeuropeiska länder, om man hade kurser som bara riktade sig till betalande studenter och så vidare. Självklart skickade jag också med en hänvisning till offentlighetsprincipen och lite skrivelser om vad skyndsamhet innebär. Svaren kom, utan knussel, från så väl statliga som icke-statliga lärosäten. När jag sen återkom med följdfrågor om mer känsliga saker, återbetalningsärenden och stora påslag, blev de icke-statliga mindre tillmötesgående, men då valde jag en annan väg. Mycket av det jag sökte kunde jag nämligen få fram genom uppgifter som fanns registrerade hos andra myndigheter. Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket kan ibland vara till hjälp när det gäller ekonomi, men framförallt är Universitetskanslersämbetet en underutnyttjad myndighet.

2. Journalister granskar inte högskolor, men det gör UKÄ
Med tanke på vilken stor verksamhet svensk högre utbildning är görs förbryllande få journalistiska granskningar av högskolan, men någon som faktiskt utför högskolegranskningar är myndigheten Universitetskanslersämbetet, UKÄ. UKÄ ska kvalitetssäkra högskoleutbildningarna, juridiskt granska dem, granska högskolornas effektivitet och dessutom har UKÄ ett statistikansvar. Behöver jag ens skriva mer? Ring. Ring och prata med handläggare efter handläggare på UKÄ:s olika avdelningar och du kommer snart att ha tidigare okänd statistik, utredningar, tillsynsbeslut och studentklagomål (glöm inte heller bort Överklagandenämnden för högskolan där du kan hitta flera intressanta ärenden som ingen riktigt verkar bry sig om) i din hand.
Mycket av min granskning byggde på att jag själv tog fram uppgifter, men vissa sammanställningar som jag satt och jobbade med hittade jag hos UKÄ under arbetets gång. Det gjorde att jag tjänade in många timmar framför Excel.

3. Våga räkna själv
UKÄ i all ära men all information finns inte där. Vissa saker har ingen tänkt på att granska förrän du kommer med dina frågor, ge inte upp utan samla informationen själv och om så behövs, räkna själv. Ja, det är läskigt men det är värt det. Med hjälp av regleringsbrev, och högskolornas egna årsredovisningar samt diverse krumbukter med belopp för helårsstudenter, helårsprestationer, institutionella omfördelningar och så vidare räknade jag själv ut skillnaden mellan vad en utbildning beräknas kosta för en svensk eller europeisk student och vad utomeuropeiska studenter betalar. Utifrån mellanskillnaden kunde jag sedan räkna ut ungefär hur mycket biståndspengar som gick till något helt annat än utbildning för fattiga studenter, vilket biståndet var till för. Så hur vet jag att jag räknade rätt? För det första räknade jag varje led ungefär 20 gånger (sund journalistnoja) och sen konfronterade jag lärosätena med mina uträkningar. Trots att det knappast var gynnsamma resultat, så bekräftades uträkningarna av alla jag provade dem med. Säkrare än så kände jag inte att jag kunde bli. Du behöver inte vara någon matematiker för att klara det, du behöver inte ens komma på själv hur du ska räkna. Fråga någon trevlig handläggare hur hen skulle ha gjort, och hjälps åt att resonera.

4. Många vill hjälpa dig
Det här är verkligen sant. Högskolevärlden är krånglig och ibland väldigt intern och hierarkisk, men den rymmer en mängd kloka och kunniga tjänstemän som inte har någon anledning att släta över ett dysfunktionellt system. Så ring, ring runt och prata och prata och du kommer att hitta handläggare som är beredda att säga precis som de tycker att det är. Men det finns också andra som är beredda att hjälpa till, inte minst studentkårerna. De har ofta ypperlig koll på de största snackisarna hos studenterna och de kan leda dig rätt i dina granskningar. För mig har kårerna också varit ovärderliga när det gäller att hitta case. Stockholms universitets studentkår skickade till och med ut en efterlysning åt mig i sitt veckobrev.

5. Några gulddokument
Årsredovisningar. Ta upp årsredovisningarna för de senaste åren och jämför olika postar, jämför mellan olika universitet. Vad sticker ut och varför ser det ut så? Hur mycket av forskarnas anslag snor universitet åt sig till så kallade overhead-kostnader (hint: det kan variera mellan 20 och 80 procent)? Hur mycket lägger lärosätet på reklam? Ta också en titt på Riksrevisionens granskningar av högskolornas årsredovisningar. Vad har de kommenterat? Varför?

Sen skulle jag göra en koll på de senaste regleringsbreven, vad har förändrats? Med vilket underlag? Och så de lagar som reglerar svensk högre utbildning. De senaste åren har det skett fler lagändringar som påverkar högskolan än att det har införts studieavgifter för utomeuropeiska studenter. Vad hände egentligen när kravet på pedagogisk utbildning hos undervisande personal togs bort 2011? Och varför är utomeuropeiska studenter överrepresenterade på utbildningar som fått omdömet ”bristande kvalitet”? I höst inleds förresten ett helt nytt kvalitetssäkringssystem, det kommer att bli spännande att följa.

Ni hör ju, det är bara att lyfta luren.

 

Emelie Rosén

Gästblogg: Så granskar du kyrkan

För några veckor sedan gjorde P4 Stockholm och Ekot en granskning av Svenska Kyrkans resor som väckte eko långt utanför kyrkoväggarna. Reportrarna Alexander Gagliano och Bo-Göran Bodin gjorde klassisk granskning inom en samhällssektor som sällan granskas – trots att den har en offentlighetsprincip. Här ger Alexander Gagliano sina bästa tips till den som vill granska Svenska Kyrkan.

Alexander Gagliano
Alexander Gagliano. Foto: Rikard Westman/Stora Journalistpriset

Tidigt i våras blev jag uppringd av en person som tyckte att jag skulle granska Svenska Kyrkan. Min spontana tanke var att det var omöjligt, eftersom det är en medlemsorganisation, och medlemsorganisationer går inte att granska om det inte finns en visselblåsare på insidan som läcker dokument eller hemliga inspelningar.

Men det sade jag inte till tipsaren. I stället lyssnade jag och hummade förstående, som för att säga ”javisst”, ”intressant” och ”oj då”. I själva verket hade jag redan börjat tänka på något annat jag gärna ville granska. Det här var för svårt.

Under samtalet, som handlade om resor, slutade jag lyssna för ett ögonblick och mindes hur jag för länge sedan, under min tid som reporter på P4 Uppland, faktiskt hade mött den offentlighet som Svenska Kyrkan beslutat hålla sig till. Och jag började minnas hur förträfflig den var, dvs om man jämför med kommuner, myndigheter och andra ”öppna” institutioner, som borde vara världsbäst.

”Ja, det låter ju intressant. Och det borde inte vara några problem att få ut alla handlingar, kvitton, deltagarlistor osv som handlar om de här resorna”, sade jag självsäkert till personen i luren för att dölja att jag nyss kommit på det där med den öppna kyrkan. Jag lovade återkomma efter lite för-research.

Sedan följde lite samtal och googlande. Efter det lite mejlande, brev-öppnande, nytt mejlande, intervjuer och redigerande. Nu är vi på andra sidan publiceringen, en publicering som kunde avslöja i flera fall minst sagt vidlyftiga och extravaganta utlandsresor som gjorts av församlingar. Vi hittade resor till strandhotell, till storstäder som Rom, Istanbul, Berlin och New York. Vi fann musikalbiljetter, shower, fotbollsmatcher och krognotor för över 100 000 på en kväll. Och vi såg kvitton med i vissa fall en hel del alkohol, både till lunch och middag. I ett par fall inhandlades även likörer och sprit. Allt detta med medlemmarnas pengar.

Rapporteringen har lett till flera intressanta reaktioner både inom och utanför Svenska Kyrkan. Kyrkan är i dag självkritisk och från centralt håll manar man nu församlingarna till återhållsamhet och eftertanke.

Men vad krävs för kunskaper innan du ska granska Svenska Kyrkan? Räcker det med att du känner till att organisationen beslutat hålla sig till offentlighetsprincipen? Nä, i mitt fall hade det nog varit bra att ta läsa på lite mer om hur allt hänger ihop inom denna gigantiska organisation. På så sätt hade jag kanske undvikit att låta totalt oinsatt och ibland även rentav korkad under samtal med representanter för församlingarna.

Här kommer en kort steg-för-steg-lista på hur jag tycker du bör göra om du vill granska Svenska Kyrkan:

  1. Kolla upp exakt vad som gäller.

När du ska begära ut handlingar kan du inte komma viftandes med din vanliga Word-mall skriven utifrån vad som gäller på myndigheter. Inom Svenska Kyrkan gäller i princip samma offentlighet som inom det offentliga Sverige, men du måste hitta de exakta formuleringarna som kyrkan använder sig av i sina beslut och uttalanden. I Kyrkoordningen, Svenska Kyrkans regelverk, finns allt som rör handlingsoffentlighet i 53 kap. 3-11 §§. Läs det, lär dig det och använd det.

Som de flesta dokumentälskande journalister vet så brukar inte offentlighetsprincipen och skyndsamhetskravet alltid funka inom de offentliga instanserna i samhället i övrigt. Det kan ibland vara väldigt svårt att få ut handlingar, och överklaganden kan till slut ge dig exakt det du egentligen hade rätt till från början. Det är därför som journalister redan vid den första begäran lägger till hänvisningar till tidigare avgörande kammarrätts- och JO-beslut.

Därför kan du också med fördel söka upp olika uttalanden från Svenska Kyrkans Överklagandenämnd när du begär handlingar från kyrkan. Vi använde oss av den här: ”Den fria granskningen av Svenska kyrkans verksamhet är av avgörande vikt för Svenska kyrkan som öppen folkkyrka med demokratisk organisation. Den inomkyrkliga handlingsoffentligheten, som regleras i 53 kap. 3–11 §§ kyrko-ordningen, är i det sammanhanget av grundläggande betydelse.”

En sista grej. Även om kravet på skyndsamhet regleras i en av paragraferna under kapitel 53 så kan det vara bra att avsluta begäran med att poängtera just paragraf 9. Där står det att ”ett önskemål om att få ta del av, eller att få en utskrift eller en kopia av en handling ska behandlas skyndsamt.

  1. Lär dig vem som är vem och vad som är vad.

Präst, kyrkoherde, kamrer, prost, biskop, kyrka, församling, kyrklig samfällighet, kyrkoråd, kyrkofullmäktige, Domkapitlet, Kyrkomötet, Kyrkostyrelsen, pastorat, stift osv. Svenska Kyrkan har en mängd olika namn på anställda, beslutande organ, geografiska uppdelningar m.m. Det här är något som i alla fall jag aldrig mött någon annanstans. Det ser ut som en djungel och känns till en början som ett omöjligt uppdrag. Men det är det inte. Du måste få koll på allt det här, inte minst för att åtminstone låta lite insatt under telefonsamtalen du kommer ringa eller få till dig.

Du vill t ex inte råka fråga kamrer Johansson på XX församling om han har numret till ekonomiansvarige. ”Eeehh, det är jag”, kan det då hända att kamrer Johansson svarar. Du vill inte heller råka fråga prästen Pettersson hur han som chef i församlingen kunde föreslå och besluta om en miljonresa till Malta. ”Ja, alltså… Det är ju min chef, kyrkoherden, som föreslagit och kyrkorådet som beslutat, så du får fråga dem hur resan blev till”, säger då förmodligen prästen Pettersson.

  1. Lär dig hur organisationen leds

Svenska Kyrkan är inte som en koncern. Det finns visserligen en ärkebiskop men den personen har egentligen ingen makt att direkt styra församlingarna. Församlingarna är självstyrande enheter som har egen makt att göra i princip hur de vill med sina medlemmars pengar.

Det finns också biskopar. De är chefer över stiften. Det finns 13 stift i Sverige. Det finns ett kyrkoråd i varje församling/pastorat. Där beslutas… Ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet med att redogöra för hur organisationen är uppbyggd och hur allt funkar. Men då får du inget kvar att göra själv.

  1. Var ärlig och öppen med dina intentioner

Okej, rubriken på den här punkten är lite missvisande. Det är klart att du inte kan avslöja exakt vad du tänker göra med det material du vill granska. I alla fall inte i ett tidigt skede. Ibland kanske du inte ens vet det själv förrän i slutet.

Det jag menar är att du ska kasta bort allt du lärt dig från tidigare erfarenheter av att granska exempelvis myndigheter, kommuner, landsting och alla andra institutioner som är mer vana än Svenska Kyrkan att granskas av journalister. Där finns i dag inte sällan, upplever i alla fall jag, hela staber av människor vars enda jobb tycks vara att förhala eller hindra en granskning. Den här företeelsen finns inte inom Svenska Kyrkan, i alla fall inte än.

Därför bör du så långt som det bara går försöka vara rak, öppen och ärlig när du t ex får frågor om varför du begär en viss handling eller vad du ska använda det till. Jag vet, det här låter ju helt bananas. Jag förstår det. Det tar emot, just eftersom de flesta av oss instinktivt tänker ”fasen, om jag säger hur jag ska använda det här eller vad jag är ute efter så kommer de förekomma vår rapportering och försöka ta udden av granskningens resultat”.

Den här tanken har byggts in i oss på grund av de där staberna jag skrev om tidigare. Men eftersom några sådana inte verkar finns inom Svenska Kyrkan så tror jag du bara tjänar på att köra med så öppna kort som möjligt. Och jag tror att mer än andra så uppskattar Svenska Kyrkan om journalister är ärliga. I alla fall så är det ju det vi förväntar oss av dem. Speciellt av dem. Så varför inte föregå med gott exempel.

Kort, och något förenklat, skulle jag kunna sammanfatta det så här. Myndigheter, kommuner och andra delar av offentliga Sverige vill helst inte att missförhållanden ska komma fram i media. Svenska Kyrkan vill att vi journalister ska hitta saker som inte står rätt till i organisationen. Därför bör du uppträda ärligt och öppet.

  1. Stålsätt dig inför väldigt intressanta intervjuer

Svenska Kyrkan är outforskad och granskas sällan av journalister. Det innebär att de förtroendevalda eller de anställda inom en församling inte ofta intervjuas om saker de är ansvariga för. I sin tur betyder det att de inte heller är särskilt medietränade. Det här är en fördel.

Men fördelen kan också leda till att vi utnyttjar den på fel sätt. Det kan i sin tur leda till att lyssnarna, tittarna eller läsarna vänder sig mot journalisten och bort från det allvarliga missförhållande som man vill blottlägga. Och då hamnar fokus i stället på den otrevlige eller hårde reportern.

Självklart måste en person som är ansvarig för att ha fattat beslut angående hur pengar ska användas (i det här fallet medlemmarnas pengar) kunna förklara varför ett visst beslut togs, oavsett om hen är medietränad eller inte. Det är inte det jag menar. Men om du under intervjun får galna svar, likt de svar vi fick från en del kyrkopolitiker under granskningen av kyrkans resor, tipsar jag dig att hålla tillbaka lite. Det ger i slutändan mer. Och få kommer i efterhand minnas att du använde din intervjuteknik mot en ”stackars ovan kyrkopolitiker”. I stället hoppas jag att de kommer minnas resultatet av granskningen och de ibland konstiga svar och förklaringar som gavs av de ansvariga.

Alexander Gagliano

Så får du ett roligare tv-liv samtidigt som du blir en betydligt grymmare journalist redan i kväll!

Så bra!Detta är ju fullkomligt fantastiskt!

Även i år har Utbildningsradion spelat in några av de mest intressanta föreläsningarna från grävseminariet.

Jag såg på plats och kan hejdlöst rekommendera bland annat Mats Amnells crash course i hur man använder offentlighetsprincipen för att få ut intressanta handlingar, och Kristoffer Örstadius 40 minuter om hur man avslöjar missförhållanden med data.

Dessutom har jag hört lovord hagla över både Linda Kakulis och Malin Cronas föreläsningar, om personkartläggningar respektive fakturagranskningar. Och de är inte de enda som fått beröm…

Kvällarna är helt enkelt räddade ett bra tag framöver. Nu får tv-serierna vänta ett tag till förmån för supergranskningskompetensökningsstreaming-underhållning från Göteborg.

Alla de inspelade föreläsningarna från Gräv 16 finns samlade här.

(Och om du till äventyrs missade någon av föreläsningarna från Gräv 15 så finns de här.)

När satsningen får en tvilling

image
Flyktingväggranskning x 3

Deep Impact och Armageddon. Olympus has Fallen och White House Down.

Hollywoods förmåga att med jämna mellanrum prestera ofrivilliga tvillingfilmer – med snarlik intrig och premiär under samma år – har uppmärksammats många gånger, och den som vill kan till och med hitta topplistor över de mest slående exemplen.

Journalistiken har förstås sina motsvarigheter. Vi har tidigare skrivit om värdet av att våga kopiera goda idéer och trampa vidare i andras fotspår, men frågan är om vi inte just nu ser något som mer påminner om Hollywoods tvillingar: idéer som mejslats fram oberoende av varandra, men där det vid publiceringen blir tydligt att flera tänkt snarlika tankar.

Just nu pågår inte mindre än tre ambitiösa försök att skildra situationen för de flyktingar som försöker ta sig till Europa: Sveriges Radios Fortress Europe, Expressens granskning av flyktingvågens vinnare – samt svt:s Fosterland.

Serierna skiljer sig åt:

Expressen jobbar med dold kamera och inkluderar de svenska asylboende-entreprenörerna i kedjan. Med den dolda kameran kan man å ena sidan komma längre än med vanliga metoder, men man riskerar samtidigt kritik för att ha uppträtt under falsk flagg.

svt:s serie växlar flyktingberättelserna med möten med representanter för nationalistiska partier, och är mycket personligt berättad av reportern Fredrik Önnevall. Den fick stor uppmärksamhet – och kritik – långt före tv-premiären för Önnevalls beslut att hjälpa en ung flyktingpojke att komma till Sverige.

Radions satsning har just startat men tycks av beskrivningarna att döma vara den resursmässigt starkaste, där man under lång tid följt 70 flyktingar, och även samarbetat med redaktioner i andra länder.

Skilda metoder, skilda historier. Samtidigt en likartad vilja att på nya sätt berätta om själva resan och dess villkor – faror, flyktingsmugglare och förhoppningar. Med dold kamera, med reportern som medaktör eller med ett stort antal kontakter över lång tid försöker redaktionerna hitta och visa lager av verkligheten som sällan eller aldrig syns i den vanliga nyhetsrapporteringen.

I mina ögon handlar detta om tre redaktioner som var för sig satt sig ned för att besvara frågan Hur kan vi komma längre? och nu råkar publicera sina respektive svar ungefär samtidigt.

Mitt intryck så här långt är att satsningarna är genuina, ambitiösa och välgjorda. De skiljer sig dessutom så mycket åt att den intresserade tittaren, lyssnaren eller läsaren har utbyte av att ta del av alla tre.

Vilken som långsiktigt lyckas bäst återstår väl att se, men det skulle inte förvåna mig om Fosterland renderar Fredrik Önnevall en Stora Journalistpriset-nominering i klassen Årets berättare i slutet av året.

Tvilling- eller trillingsatsningar är inte helt ovanliga inom journalistiken. Jag gjorde för en massa år sen en serie i Rapport om papperslösas situation – bara för att upptäcka att både Aftonbladet och Svenska Dagbladet drog igång satsningar på samma tema vid ungefär samma tid.

(Jag minns tyvärr också minst ett fall där en redaktion hastat ut en snabbversion av en ambitiös publicering kring ett viktigt ämne bara för att man förstod att en konkurrent höll på med något liknande. Resultatet blev inte bra. Ibland är tvillingrädslan destruktiv och man skulle önska att det fanns en stor skylt som började blinka på redaktionen varje gång den uppkom: Don’t panic!)

Vissa ämnen ligger i tiden, och det är inte konstigt att flera redaktioner efter en tids traditionell nyhetsrapportering sätter sig ned och försöker klura ut hur man ska komma vidare i ämnet, ”ta ett grepp” på frågan, för att kunna presentera en journalistik som går längre än den enkla nyhetsrapporteringen. Som en medveten eller omedveten bonus stärks också den fortsatta nyhetsbevakningen av de kunskaper och kontakter som en ordentlig ämnessatsning ger.

Visst lyckas man sällan uppfinna hjulet helt och hållet i denna typ av satsningar (vinsterna från asylboendena kartlades t ex i fjol av mig och Linda Larsson Kakuli i svt, och året innan av Aftonbladet) men ofta kommer man ändå längre bara genom samlade resurser, metodmässig uppfinningsrikedom (den dolda kameran!) och skarpt ämnesfokus.

Precis som i Hollywood finns förstås en risk att den ena satsningen hamnar i skuggan av den andra, och jag tror inte SR-folket jublat när de sett svt:s och Expressens publiceringar de gångna veckorna. Redaktionen som kommer igång först har alltid ett försprång, men den som kommer efter kan å andra sidan komma ikapp och förbi om man gjort ett bättre jobb.

Sannolikheten är också stor att satsningarna faktiskt hjälper varandra: tre parallella serier i tre stora medier ger temat en naturlig placering i centrum av samhällsdebatten. Och med ett tillskott av kunskap och perspektiv som vi inte haft om inte tre redaktioner bestämt sig för att granska ämnet med nya metoder.

Nyheterna som inte tar semester

image

Det slumpade sig så att jag samma kväll fick ett meddelande från en kollega som efter dagens researchinsats var jublande nöjd, och ett annat från en som var ilsket frustrerad.

Den glada kollegan var glad åt att ha hittat flera nyheter i en rapport som en statlig myndighet lagt ut på nätet, den missnöjda missnöjd med att inte ha hittat någon person som hade koll på det ämne som redaktionen hoppats göra nyhet om.

Utan att ha kännedom om detaljerna vågar jag påstå att de två utropen visade på fördelen med en viss typ av nyhetsjakt, och nackdelen med en annan. Och hur skillnaden blir extra tydlig på sommaren.

Det är inte första gången en misslyckad strävan efter att hitta ”nån som vet” (och är beredd att låta sig intervjuas) sänkt en reportageidé – men inte heller första gången som nyheter i offentliga dokument (som kanske redan är publicerade men som inte alla upptäckt) blivit veckans räddning för nyhetsjägaren.

Enkelt uttryckt: skriftliga källor respektive muntliga. Fördelen med att leta nyheter i dokument jämfört med i säj.

Eller lite mer omständligt: fördelen med att behöva hitta intressanta och spännande saker som finns i texter som du kan läsa, framför att behöva hitta människor som kan tänka sig att säga de intressanta och spännande sakerna framför din mikrofon.

Jag menar inte att det inte behövs röster i ditt reportage. Jag menar inte heller att man kan klara sin nyhetsjakt utan att ha kontakt med människor.

Men det finns ingen naturlag som säger att rösten i ditt radioinslag måste vara en representant för den institution som står bakom det dokument där du hämtat din information; rösterna kan förstås lika gärna tillhöra en annan kunnig person som sätter in nyheten i ett sammanhang, en politiskt ansvarig aktör som får svara på varför frågan inte prioriterats högre under den gångna mandatperioden – eller varför inte några av de personer som nyheten faktiskt handlar om. (Är det inte det vi brukar säga på konferenserna att vi vill ha mer av? Och hävda att det sällan finns plats för?…)

Självklart kan det krävas mänsklig kontakt också för att få fram de intressanta dokument i vilka vi sedan hittar vår nyhet. Alla har inte den flax som kollegan som upptäckte nya grejer i en rapport som redan låg ute på myndighetens sajt (men som ingen annan uppmärksammat).

Men även här har dokumentjägaren en fördel: vår rätt att få del av allmänna handlingar är i praktiken betydligt lättare att hävda än rätten att få fram någon som kan redogöra för uppgifter från allmänna handlingar i en intervju. På en myndighetsavdelning kan alla tre personer i tjänst en sommarmånad hävda att de är alldeles för okunniga för att ställa sig framför en kamera och besvara dina frågor – men myndigheten kan aldrig hävda att det är omöjligt att plocka fram den skrivelse som den lediga, kunniga kollegan författade innan hen gick på semester. Om du kräver det senare har du all rätt på din sida, om du begär det förstnämnda finns det en risk att du framstår som oseriös (om du alltför starkt insisterar på att någon ska kommentera ett ämne som ligger utanför vederbörandes kunskapsområde).

(Ja, jag vet att potentiella intervjupersoner ofta intar en nyckelhålsmodellerad inställning till sitt eget kunskapsområde just när de ska hitta argument emot att medverka i intervjuer, i synnerhet i radio eller tv. Men det förekommer också – tro det eller ej – att reportrar vill att de ska svara på frågor om saker de faktiskt inte har en aning om, just som ett resultat av en alltför långt gången strävan efter säj – ”Nån som säger nåt!!” – framför fakta.)

Genom en alltför rigid strävan efter att någon måste framföra nyheten muntligt framför din mikrofon (”Vi måste ha nån som säger det!”), riskerar du helt enkelt att missa en lång rad nyheter dessa svårjobbade semestermånader. Din kollega som i stället letar nyhetsstoffet bland utredningarna, avvikelserapporterna och revisionsberättelserna (eller för den delen: i tipsmejlen, på webbforumen och i kommentarstrådarna) och sedan anpassar intervjuerna efter vad som finns att tillgå, kommer helt enkelt att kunna välja bland fler och bättre stories.

Medan kollegan kanske släpper ett säj för att kunna välja en riktigt bra nyhet, så riskerar du att göra motsatsen.

Före nätet fanns det möjligen skäl att låta nyhetsjakten vara en jakt på talking heads. Då var det ofta svårt och krångligt för en nyhetsreporter att hitta skriftliga källor, att begära ut dokumenten eller läsa originalrapporten. Då var de muntliga källorna en genväg till fakta.

I dag är förhållandet i stort sett det omvända. Det är texterna som leder oss snabbast till nyheterna, till bakgrundsfakta – och för den delen också till rätt expert. De skriftliga källorna blir en genväg till de muntliga.

Jag har tidigare skrivit om hur vi generellt gör oss alltför beroende av telefonsamtalen när vi letar information (en post som också fick ett svar av Björn Häger) och tipsat om hur du kan genomföra egna granskningar på sommaren just med hjälp av olika dokument.

Dokumenten tar inte semester. Därför får den reporter som vet hur man letar fakta i dokument ett naturligt – och mycket långt – försprång framför kollegan som är beroende av att hitta den som vet och kan tänka sig att svara på frågor i en mikrofon.

I juli riskerar den sistnämnde reportern att bli väldigt frustrerad, medan den förstnämnda fortfarande kan bli väldigt glad.

 

Det viktigaste du kan lära dig av Fredrik Laurin

image
Visst kan man känna sig lite övervakad ibland.

Vad lär man sig av folk man möter?

Härom dagen gladdes jag åt nyheten att supergrävaren Fredrik Laurin blir ny grävchef på Ekot. Jag gladdes och svor – eftersom hans jobbyte blir en stor förlust för den granskande journalistiken på svt.

För sådär sju år sedan fick jag det hedrande uppdraget att jobba nära Fredrik och hans kollegor Sven Bergman och Joachim Dyfvermark i Trojkan, i kölvattnet av deras stora och sedermera flerfaldigt prisbelönta granskning av försäljningen av JAS Gripen. Dels gjorde jag en stor del av nyhetsuppföljningarna i Rapport, dels fick jag möjlighet att göra ett kortare eget UG-reportage om en tidigare okänd försäljningsagent.

Fredrik, Sven och Jocke var naturligtvis alla tre oerhört kunniga både om ämnet och den journalistiska metodiken. Men Fredrik utmärkte sig genom ett närmast unikt engagemang inför storyn. Man förstod snart att han är den sorts reporter som alltid vill ta den ett steg till, vända på ännu en sten – och självklart göra en stor nyhet av den häpnadsväckande upptäckten av vad som döljer sig därunder.

Nyhetsvärdering och granskningsengagemang är aldrig någon objektiv vetenskap. Reportrar, redaktörer, producenter och alla andra inblandade yrkesgrupper närmar sig alltid en story med en viss grad av förutfattade meningar i bagaget. Man kan tycka att det handlar om ett trist ämne eftersom man sett trista stories i ämnet tidigare, eller sakna förtroende för medarbetaren som ska göra ut den eftersom man inte tycker vederbörande gjort några storverk tidigare i historien. Man kan tycka att vi redan gjort för mycket om ämnet eller för lite (”Det här känns som konkurrentens story”), ha hört att någon annan gjort något liknande någon gång eller känna rädsla över att ämnet är helt nytt (”Känns apart”). Man kan ha dåligt självförtroende inför sin egen förmåga att identifiera en klockren nyhet – eller vara så övertygad om den egna förmågan att man misstror sina kollegors.

Vi har tidigare gjort listan över 30 sätt att sänka en story. Ju mer man jobbar med egen journalistik, desto mer riskerar man att utsättas för den sortens sänkningsförsök – av konkurrenter, kollegor eller sitt eget överjag. Den som påstår sig avslöja allvarliga missförhållanden inom samhällets mest upplyfta sektorer utsätter sig naturligtvis mer än andra för misstroendets torpeder.

Fredrik Laurin bemöter detta på ett mycket enkelt sätt: med ett engagemang som helt enkelt blåser omkull motståndet. Visst – de seriösa ifrågasättandena och kritiska frågorna bemöter han sakligt och korrekt, men det trötta neggandet trotsar han med en eld som kan väcka döda.

Det handlar konkret om att uppamma energin för ännu en uppföljning – eller för att ligga på om att få den där intervjun som makthavaren först nekar till med hänvisning till tidsbrist. Eller om att vara generös också mot konkurrerande redaktioner som gärna följer upp ens story – som kan få bakgrundsinformation och tips om egna vinklar.

Det är en sorts engagemang som inte handlar om den egna personen eller redaktionen (Fredrik Laurin blir vad jag förstår mest glad om någon annan hittar en ny nyhet om Gripenaffärerna eller Brommaavvisningarna eller Teliaövervakningen) utan om en brinnande tilltro till storyn.

2010 medverkade han i en debatt på Grävseminariet i Stockholm om svårigheterna för granskande journalistik att få genomslag i nyhetsprogrammen, där han argumenterade för mer av samarbete och öppna dörrar kring de stora granskningsprojekten. I många avseenden har både svt, Sveriges Radio och andra medieföretag gått åt det hållet sedan dess.

Storyn är det viktiga. Det är faktiskt fortfarande ett förhållningssätt som inte är helt vanligt inom journalistiken. Och det är det viktigaste man kan lära sig av Fredrik Laurin.

Om han nu vrider Sveriges Radio (där han kommer att jobba inte bara med Ekot utan också det granskande programmet Kaliber och det nätverk som finns av granskande reportrar ute på P4-redaktionerna) ytterligare två grader närmare sin egen engagemangsnivå inför storyn – så har vi andra all anledning att se upp inför resultatet.

Eller för att vara mer exakt: se upp som konkurrenter – men se fram emot resultatet som radiolyssnare!

PS: Sen kan man förstås läsa hans Journalisttips också. Två gånger har han gästbloggat här, den senaste om att höja säkerheten i mobilen och den första om att följa kollegan via sms.

Mot Umeå!

image

Du som följt denna blogg vet att jag gärna framhåller Grävseminariet som den ambitiösa reporterns bästa boost av ny kunskap, inspiration och nätverkande.

I helgen är det dags igen. Jag skriver detta på planet mot Umeå – efter att personalen på Arlanda, medan jag själv sen och stressad sprang mot gaten, tydligen ropat ut mitt namn lätt missuppfattat.

De efterlyste ”Mikael Gräv Pettersson”.

Och med en sån efterlysning kan man ju inte känna sig annat än välkommen.

Jag kommer att lämna föreningens styrelse vid årsmötet i morgon fredag, men kommer sannolikt inte kunna sluta marknadsföra Föreningen grävande journalisters aktiviteter i allmänhet och Grävseminariet i synnerhet.

Seminariets sajt hittar du här (finns också i app-form hos både Apple och Google!) och föreningens här (mest uppdaterad är dock bloggen som man hittar här, mest spännande vårt nya forum).

Dyk gärna på mig i Umeå och säg hej – eller bli medlem i föreningen som en förberedelse för nästa års seminarium, om du till äventyrs missar detta!

Gästblogg: Interviewy – en smart diktafon när du behöver transkribera

Dagens gästblogg handlar om en ny iOS-app som hjälper till vid intervjuandet. Den har testats av Maria Jervelycke Belfrage, radioreporter och -lärare på JMG, Göteborg. För den som vill ha ytterligare synpunkter så har sajten Lifehacker skrivit om Interviewy här och The Next Web här. (Och för Andriod-användare nämner Lifehacker Cogi med liknande funktionalitet.)

Maria Jervelycke Belfrage
Maria Jervelycke Belfrage

Det finns ju redan en hel del diktafon-appar men det smarta med denna app är att du kan tagga/markera under inspelningens gång. När intervjupersonen säger något extra bra eller uppseendeväckande kan man direkt markera stället med en liten pratbubbla.

Appen är enkel att använda. Har man en Iphone 5 känner man igen sig direkt.
För att starta inspelningen “swipar” man uppåt, och för att avsluta “swipar” man nedåt.
Vill man markera ett parti trycker man på ”pratbubblan”. Är det ett längre parti/citat man vill markera, håller man helt enkelt bara inne ”pratbubblan” längre.

När man sedan transkriberar intervjun kan man hoppa mellan pratbubblorna för effektivare lyssning.

En annan funktion är att allt auto-synkas med iCloud, vilket ju underlättar åtkomsten och dessutom tar hand om back-upen – samtidigt som molnet inte självklart är den bästa platsen för alla intervjuer man gör!

Ytterligare en finess är att det finns en liten ljudmätare som visas under inspelningens gång, så att man kan se om det blir alltför lågt/högt ljud.

bild 7 Bild 3 Bild 2

Baksidorna då?
Ljudkvaliteten är helt ok för lyssning vid transkribering, däremot håller kvaliteten inte för sändning, ljudet är allt för brusigt för professionellt användande. Det går dessutom inte att ”plocka ut” intervjun från telefonen, inte heller kan man redigera ljudet i appen. Transkriberingen kan inte heller ske i appen utan måste göras på annan plats. Jag hade gärna sett att man kunnat döpa markeringarna också.

Men på det hela taget är det en bra app, en diktafon som är enkel att använda, visuellt tilltalande och gratis!

 

Maria Jervelycke Belfrage

Uppdatering 160824: Som Ove Wall påpekar i kommentarsfältet nedan så tycks appen inte längre vara tillgänglig i App Store, åtminstone inte på sin gamla plats.

Ipad Mini som anteckningsblock?… Tankar och länkar om ordfångandets teknik

image

Vi fick en fråga på Twitter om ifall en Ipad Mini skulle kunna ersätta ett anteckningsblock.

Jag svarade att det analoga anteckningsblocket för mig är ett minne blott sedan många år tillbaka, men åsikterna går isär. ”Svårt att slå papper och blyerts i kyla” löd ett motargument som jag avstod från att säga emot.

Visst. Det finns fina vantar som funkar på vintern på moderna skärmar. Men sanningen att säga så var det några år sedan jag tvingades göra anteckningar i iskyla. Och jag förstår motståndet.

Hursomhelst. Frågan är intressant. Räcker det med en (liten) platta eller (stor) mobil numera, för anteckningar som inte ska tas i iskyla?

Mitt svar är nog att det gör det. Men att det är tufft med mobila enheter om man ska anteckna mycket. Då är det bra med ett tangentbord – antingen kopplat till den mobila enheten eller sammanlänkat med en klassisk traddator.

Mycket handlar ju om anteckningshastigheten. Själv är jag allra snabbast med ett klassiskt tangentbord, näst snabbast (numera) med ett bra ”svep-tangentbord” på mobilen. Först på tredje plats kommer den traditionella skrivstilen (i en för utomstående svårläslig variant).

För den intresserade utvecklade jag mitt resonemang kring skriv-metod och -hastighet i en post i februari som man hittar här.

Här också ett externt länktips: sajten Heavy.com listar fem favorit-tangentbord för Androidtelefoner (sorry iOS-användare; ert tangentbord sitter där det sitter), en lista där enskilda placeringar kan diskuteras men som samtidigt skriker ”Just do it!” till alla som hittills inte testat att byta ut telefonens inbyggda bokstavsknappar.

En annan fråga är vilka appar/program man använder för att spara sina anteckningar. Mitt raka svar är att det avgörs av uppgifternas känslighet. Ju känsligare desto lokalare lagring (och jo, till och med analogt ibland). Ju ofarligare uppgifter desto ”molnigare” appar kan accepteras. Jag har kollegor som bygger hela sin tillvaro kring välbekanta Evernote; själv använder jag verktyget främst för att spara bra-att-ha-texter och dokument till research (och använder med jämna mellanrum den fräcka featuren att man kan plåta pappershandlingar vars innehåll sedan blir sökbart). Om Evernote och andra ”allätare” skrev jag för ganska länge sedan en post man hittar här.

Men all insamling handlar ju inte om skrivande. Många av oss jobbar med etermedier, med krav på inspelning av ljud och/eller bild.

Vi har ofta tagit upp frågor som rör televisionen men mer sällan pratat radio. Eller skrivit om. I synnerhet om radioteknik och radioutrustning, helt enkelt eftersom jag och Elias är ganska okunniga i ämnet.

Som tur då att andra skriver om radio. Och radioutrustning. Och gör det bra.

Radiojournalisten Lasse Edfast har nyss skrivit en underbart uttömmande och nördig genomgång av radiojournalistens utrustning. Ned på produktnummernivå!

Han skriver att ”läsare som inte producerar radio får läsa något annat”, men jag är helt övertygad om att icke-radioter kan ha glädje av läsningen. Lasse påpekar ju också att han skriver bloggen ”efter att ha fått frågor på Facebook, mail, krogen och Twitter”. Gissningsvis kom inte alla de frågorna från folk som redan producerar radio 🙂