Berätta om problemen!

Gick det hett till? Låt oss få veta det!!

Journalister anklagas ibland för att överdriva motsättningar och dramatisera verkligheten.

Det stämmer säkert – men jag har också sett väldigt många exempel på raka motsatsen.

Reportrar som berättar om nyheter på ett sätt som får publiken att tro att de tillkommit av sig själva, eller åtminstone utan hårt arbete. Trots att det i själva verket handlar om något helt annat.

Journalister har nämligen ett ganska dåligt minne, vilket i dessa fall spelar oss ett spratt.

När vi jobbar med en story över tid dyker vi alltsom oftast på olika hinder och besvär under resans gång. Inte sällan bestående av personer som inte vill berätta hela sanningen, och/eller inte vill låta oss ta del av allmänna handlingar.

Det tar hårt arbete för oss att ta oss förbi dessa hinder. Hitta historien som de inte ville att vi skulle få reda på. Hitta fram till intervjun med den ansvarige som tvingas försöka förklara sitt agerande i stället för att låtsas att det inte finns någon som ifrågasätter det.

När storyn sen ska göras ut så spelar minnet oss ett spratt. Vi glömmer helt enkelt hur jobbigt det varit. När vi väl fått dokumenten slutar vi förbanna det faktum att det krävdes tre veckors tjat att få ut dem. När erkännandet väl kommer från den ansvarige chefen har vi inte längre top of mind att chefen under lång tid skickade fram fyra pressekreterare för att slippa prata med oss.

Många säger i detta läge att det viktigaste inte är hur vi fick fram nyheten, utan själva nyheten. Vilket förstås är helt korrekt.

Däremot håller jag inte med om att vi inte alls ska berätta om själva vägen fram. För den väg och den insats som krävts för att hitta en nyhet, kan också säga något viktigt om personen eller organisationen som försökt hålla undan sanningen från offentligheten.

Vi ska alltså självklart, som en del av storyn, berätta hur det gick till att få fram den. Och berätta om svårigheterna som de ansvariga orsakade.

Det gör i tio fall av tio storyn mer intressant.

Hitta rätt begrepp kring brottet, straffet och tvisten – också i utlandet

Vi har tidigare skrivit om värdet av att kunna ringa NYPD även när man jobbar på en lokalredaktion i Örebro.
Om man gör det gäller det dock att ha koll på språket. Liksom om man söker en jurist eller journalist i ett annat land med kunskap om ett rättsfall man är intresserad av.

Den juridiska världen har en hel del språkliga specialiteter som kan vara tillräckligt svåra att hålla koll på på ens eget modersmål. Ska man sedan börja fråga ut en presstalesperson för amerikanska polisen, eller juristen som företräder den åtalade aktivisten i ett annat land, eller journalistkollegan som bevakar den stora rättegången med kopplingar till svenska storföretag i ett tredje land – då är risken stor att man missar eller missförstår varandra mellan häktningen, överklagandet och yppandeförbudet.

Google Translate räcker långt men täcker inte alla specialbegrepp, och om du vill vara säker på att du menar samma sak som advokaten du intervjuar så finns det extra hjälp att ta till. 

Domstolsverket har en svensk-engelsk ordlista som enkelt kan laddas ned från hemsidan, och som hjälper dig att snabbt hitta rätt bland begreppen.

(Tipstack till Jonathan Leman.)

Skapa din egen tidning! (Eller: det enkla sättet att samla nyheterna du vill ha koll på)

 

Ett av de enklaste sätten att hålla koll på vad som skrivs om de ämnen som intresserar en är tjänsten Google Alerts, som vi rekommenderat tidigare och fortfarande gärna lyfter fram.

Den kan enklast beskrivas som en framtidssökning; i stället för att fråga Google ”Vad har skrivits om detta fram till nu?” ber man Google att ”Meddela mig nästa gång någon skriver om detta!”

Man kan välja om man vill låta sina Alerts komma till mejlen eller som ett RSS-flöde. Och om man bara har tre-fyra sökningar i Google Alerts är det fullt hanterbart att låta dem komma till mejlen. Samma sak om man har flera men väldigt unika sökningar – exempelvis ovanliga namn eller begrepp.

Men om vi har många Alerts som ger träff relativt ofta, då kan det lätt bli störande fullt där i mejlboxen. Risken är att den plingar till så ofta att man slutar kolla, och då förlorar ju Alertsen lite av sin funktion.

En vårstädning bland onödiga Alerts kan i detta läge vara den bästa vägen framåt, men innan du gör storslakt bland dina mödosamt skapade Alerts bör du också överväga ett tredje alternativ: att låta dem samlas i en webbtidning som blir din alldeles egen.

Appen Flipboard klarar nämligen just det – att samla dina Alerts och förvandla dem till rubriker i en digital ”tidning” som du rentav kan ”bläddra” i.

Appen samlar gärna nyheter på egen hand åt dig också, från diverse engelskspråkiga källor inom de intresseområden du själv anger, men viktigast i detta sammanhang är alltså att den kan samla dina Alerts.

Så här gör du:

Gå in på sidan för dina Alerts och välj att redigera någon av dem (klicka på den lilla pennan) som du vill skicka till Flipboard.

I redigeringsläget kan du välja att få Alerten som mejl eller som RSS. Svälj nu din rädsla inför förkortningen och välj RSS.

Tryck sedan på länken som tar dig till den RSS-feed som skapats av Google (en liten RSS-symbol som inte finns på de Alerts du tar emot som mejl) och kopiera adressen till den webbsida du kommer till.

Öppna sedan Flipboard och tryck på sök (förstoringsglaset).

Nu klistrar du in den där RSS-adressen du just kopierade, som en sökning. Välj underrubriken ”Social” när resultaten kommer (det brukar inte finnas några resultat under övriga underrubriker). Om Flipboard inte genast hittar din Alert så försök igen. Andra gången brukar den dyka upp där.

Nu klickar du din Alert och sedan på ”Follow” vilket – logiskt – betyder att du vill prenumerera på Alerten till din Flipboard.

Backa nu tillbaka till Flipboards startsida. Plötsligt har din Flipboard fått en ruta med din Alert. Det kan se lite olika ut i olika versioner av Flipboard-appen – eventuellt måste du klicka på en symbol med fyra fyrkanter för att komma till dina Alerts. Men rutan finns där i alla fall, och så fort där finns något nytt innehåll så kommer rutan att innehålla den nya rubriken.

Du har nu befriat din mejlbox från din Alert – men utan att behöva släppa ämnet.

Kom bara ihåg att titta in på din Flipboard med jämna mellanrum. Du vill ju inte att det går alltför lång tid mellan att Google uppmärksammar dig på en ny träff – och att du upptäcker det.

Gästblogg: Så hittar du bidragsjobben

Dagens gästbloggare är Marcus Derland, prisbelönt reporter på Dagens Arbete som i många år granskat arbetsmarknaden. Han berättar om ett sätt att komma runt den sekretess kring bidragsjobb som i många fall kan uppfattas som hopplös.

Varje år får svenska företag ungefär 21 miljarder skattekronor i bidrag för att ta emot arbetslösa. De olika arbetsgivarstöden beslutas och betalas ut av Arbetsförmedlingen. Vilka företag som får bidragen eller hur mycket pengar varje enskilt företag får är hemligt. Men det finns en väg att komma runt myndighetens sekretess.

21 miljarder kronor är nästan lika mycket pengar som polisen kostar staten varje år.

I de 21 miljarderna som Arbetsförmedlingen, AF, betalar ut ingår arbetsgivarstöd som lönebidrag, nystartsjobb osv. Företagen som tar emot arbetslösa med stöd kan få en stor del av lönekostnaden betald av staten.
I mitt värv som journalist på tidskriften Dagens Arbete så bevakar jag svensk arbetsmarknad. Åtskilliga gånger om året får jag tips om arbetsgivare som får bidrag från AF och som enligt uppgifterna missköter sig.

Det kan vara allt ifrån att de struntat att betala in pensioner eller försäkringar för sina stödanställda, trots att bidraget från AF ska täcka dessa kostnader. Pengarna har i stället hamnat i arbetsgivarens ficka. Andra fall kan handla om brister i arbetsmiljön – personer kan tvingas jobba vid farliga maskiner eller annat. Och vem minns inte alla skandaler med Fas 3 där långtidsarbetslösa beskrev sin tillvaro som meningslösa vuxendagis.

Första gången jag skulle granska bolag, som jag visste hade olika bidragsanställda, vände jag mig till AF för att begära ut hur många personer det handlade om och hur mycket pengar som betalats ut.
Jag blev förvånad när jag möttes av beskedet att sekretess gällde. Den paragraf myndigheten hänvisade till handlade om att sekretess gäller för ”enskilds affärs- eller driftsförhållande.”

Någon gång genom åren har jag och kollegor på Dagens Arbete överklagat dessa sekretessbeslut utan att nå framgång.

I höstas började jag fundera på om inte andra journalister stött på samma sak när AF ska granskas. Därför beslöt jag mig för att begära ut en lista på hur ofta myndigheten hänvisat till denna paragraf; 28 kap. 12 § OSL.

Det dröjde men så damp ett mejl ner i min inbox. Mellan åren 2010 – 2016 så hade myndigheten nekat så är ofta:

2010: 5
2011: 4
2012: 1
2013: 24
2014: 40
2015: 29
2016: 29
Totalt: 132

Min första reaktion var att 132 var få fall. Sedan läste jag vidare i mejlet. Listan var osäker. Bara ärenden som utmynnat i ett skriftligt beslut diariefördes de första åren. Och den kvalificerade handläggaren som svarade erkände att det därutöver fanns brister i diarieföringen i den här typen av ärenden.

Därmed vågar jag slå fast att siffran 132 är lågt räknat.

Men oavsett siffran så hjälpte det mig inte ett skvatt i den granskning jag höll på med. Jag skulle skriva en story om en företagare som jag misstänkte enbart tog in arbetskraft via bidrag från AF. Jag ville veta exakt hur mycket pengar han fick. I min research som gjordes innan det planerade oannonserade besöket (oannonserade besök är förövrigt en av de effektivaste journalistiska arbetsmetoderna) tog jag fram bolagets årsredovisningar. Minns att jag jobbade på distans från hemmet den dagen. Ett sjukt barn låg i soffan och såg till att Netflixabonnemanget utnyttjades maximalt. Scrollade igenom en årsredovisning och hajade till.

Den här företagaren hade angett exakt hur mycket han fått i anställningsstöd från AF. Det stod där svart på vitt.

Jag insåg att jag hittat en väg runt myndighetens sekretess. Mellan åren 2010 – 2015 hade företagaren fått 16,5 miljoner kronor från AF, 61 procent av bolagets totala personalkostnader.

I fortsättningen kommer jag att först granska årsredovisningarna innan jag väljer att stånga mig blodig mot myndighetens sekretessparagrafer.

Men för att hämta hem en riktig story är det journalistiska fotarbetet minst lika viktigt, som det oannonserade besöket.

 

Marcus Derland

 

Ett annorlunda Gräv

Terrordådet i Stockholm kom förstås att prägla årets Grävseminarium i Uppsala, där över 500 journalister samlats för kunskapspåfyllning, inspiration och diskussion.

Arrangörerna valde att fullfölja seminariet trots att mångas uppmärksamhet av naturliga skäl hamnade någon helt annanstans än på seminarierna. En rad deltagare försvann för arbete på fredagseftermiddagen, men många av dem var tillbaka på lördagen.

Den kanadensiske journalisten Julian Sher föreläste om intervjuteknik på fredagen när de första rapporterna kom i våra mobiler, åkte till Stockholm för att rapportera för sin hemmaredaktion om terrordådet, men kom sedan tillbaka för att hålla en föreläsning om storytelling på lördagen.

Det blev några kloka förändringar i programmet. Bland annat ställdes fredagskvällens evenemang Late Night Show in, och på en nyinsatt programpunkt diskuterades den granskande journalistikens roll i akuta nyhetslägen.

En hel del av de bästa tipsen ligger redan ute på nätet. Vi har tidigare tipsat om nätresearchgurun Paul Myers fantastiska sida Research Clinic.

Julian Shers utmärkta intervjutips hittar man här.

Här har seminariet lagt in fyra tips om hur man gör en bra radiodokumentär från Susanne Reber.

Några seminarier spelades in av Kunskapskanalen och kommer så småningom att kunna kollas i efterhand.

Tidningen Journalisten har en läsvärd rapportering från Gräv 17. Läs reportaget om grävarna på Norra Halland som trots sina milt uttryckt begränsande resurser (en upplaga strax över 10.000) lyckades ta hem en guldspade för sin granskning av missförhållanden på ett familjehem.

”Dessa två reportrar utgör så gott som halva redaktionen” säger en imponerad Bertholof Brännström, ordförande för guldspadejuryn, i en kommentar.

Hela den prisade granskningen kan läsas här.

Nästa år arrangeras Gräv i Helsingborg, under ledning av Emma Johansson som leder HD Sydsvenskans grävnav.

Uppdatering 170417: Upptäcker att Sveriges radios utmärkta projekt Medieormen ägnat ett helt poddavsnitt åt Gräv 17, liksom en alldeles förträfflig rad bloggposter, där man bland annat kan ta del av det viktigaste från My Vingrens inblick i darknet och Marja Grills föreläsning om vardagsgräv

Ses vi i Uppsala?

Festen i all ära, men det är i kaffepauserna som det verkligen bränner till.

Den 7-8 april är det dags för årets Grävseminarium i Uppsala.

Vi är många journalister som kan vittna om seminariets betydelse för vår egen yrkesmässiga utveckling. Att det dessutom är ett trevligt tillfälle att knyta kontakter med kollegor från alla håll i landet, gör det inte sämre.

Bland årets föreläsare finns internationella stjärnor som Paul Myers och Susanne Craig och inhemska storheter som Malin Crona, Kerstin Weigl, Nils Hanson och Fredrik Laurin.

Dessutom får man höra metodbeskrivningar av alla de 26 gräv som tävlar om årets guldspadar.

Själv kommer jag att avslöja alla detaljer om den så kallade strumpskandalen, samt tillsammans med Marja Grill försöka ta något slags rekord genom att gå igenom 60 idéer på 60 minuter.

Hela programmet hittar du här.

Så ökar du chansen att hitta en nyhet – med hjälp av citatet från succéfilmen

En bra grundregel.

Det finns en nyckelreplik i fina journalistfilmen Spotlight, där den nya chefen ger redaktionen en elektrisk stöt genom att initiera en första genomgång av handlingarna kring misstänka sexövergrepp från katolska präster.

”Vi måste åtminstone gå igenom dokumenten” säger han i svensk översättning.

Det är en grundregel som kan tillämpas på mer än tunga gräv om sexuella övergrepp från präster.

Vår journalistbloggkollega Nick Näslund har skrivit en utmärkt post om konkreta metoder för idéarbete. Läs den!

Jag kan skriva under på allt som står där, från den inledande betoningen av värdet av ett aktivt idéarbete, till det avslutande rådet att inte ge upp bara för att konkurrenten råkade snuva en på en bra story (i stället ska man göra en ny koll i ämnet några veckor senare).

Dock skulle jag vilja göra en komplettering, som hänger ihop med Spotlight-chefens viktiga råd och som kan tillämpas på samtliga tre konkreta exempel som Nick tar upp på möjliga nyhetskollar inom vårdområdet:

  • Hur ser det ut med personalen på akuten?
  • Hur ser det ut med vårdhygienen på vårdcentralen? 
  • Hur många ambulanser kan åka på larm samtidigt? 

Nick Näslund beskriver helt korrekt hur reportern kan kolla dessa frågeställningar genom att ringa personalchefen på landstinget och fråga om sommarens utmaningar, ringa ”någon som kan hygienfrågor” och höra om eventuella särskilda satsningar inom området, samt ringa ambulansvårdens chef med en undran om eventuella förändringar.

Min Spotlight-komplettering är att det här också handlar om tre tydliga punkter där det mycket sannolikt finns dokument. Allmänna, offentliga handlingar.

Muntliga källor har ju sina svagheter. Dels generellt – att man kan minnas saker fel eller blanda ihop saker i ett stressat samtal med en reporter – och dels specifikt i detta fall – att man råkar vara chef för den verksamhet där reportern undrar om det finns problem.

Det finns en inte oväsentlig risk att chefen du ringer upp inte berättar om – eller åtminstone inte berättar om den fulla vidden av – de problem du ställer frågor om. Även om de skulle finnas och vara stora. (Eller just därför.)

Alltså kan det vara en god idé att också ha med en andra reflex vid nyhetskollarna: Vad finns det för dokument?

Ibland vet du det själv, ibland kan du enkelt ta reda på det genom en googling eller ett andra telefonsamtal – och om tiden är knapp kan du ju också fråga den intervjuade chefen; även om hen kanske försöker bagatellisera problemens storlek i samtalet så krävs det en högre grad av fräckhet för att förneka existensen av allmänna handlingar.

I dessa fall skulle det kunna handla om ett antal olika möjliga dokument.

  • Personalbemanningen på akuten har rimligen utretts inför sommaren, alternativt skrevs det en rapport efter förra sommarens kaos. Och säkerligen har man skickat ut ett mejl till personalen med en beskrivning av läget inför semesterbegäran – som på de flesta arbetsplatser måste göras långt före sommaren.
  • Vårdhygienen kontrolleras rimligen regelmässigt. Om inte kan det finnas anledning att begära ut landstingets rutiner för hur personalen ska agera vid upptäckt av smuts eller regelbrott, samt vilka krav man ställer på städbolaget. Hur ofta måste en sjukhustoalett städas ett vanligt dygn? (Här kan man spåna jämförelser med exempelvis den lokala hamburgerrestaurangens eller bensinmackens toastädrutiner.)
  • Ambulanskapaciteten framgår rimligen av någon typ av beslut, där man bejakat eller avvisat ett förslag om ytterligare förstärkning eller neddragning. Fördelen med ett sådant beslut är att det också pekar ut ett ansvar: var det politiker, eller kanske en hög tjänsteman, som bestämde att vi bara skulle ha en ambulans i området detta året? Det kan mycket väl visa sig att beslutet fattades av just den chef som du har i luren – men som när du ställer den muntliga frågan gärna uttrycker sig oprecist och bagatelliserande (Man tyckte väl inte att det fanns så stora behov…).

Sedan är dokument förstås inte heller allt. När det gäller sjukhushygienen har det gjorts ett antal förtjänstfulla konkreta tester genom året – att journalister helt enkelt besökt sjukhus, i samråd med patienter, och dokumenterat damm på dörrkarmar och smutsfläckar i toastolarna.

Det är en metod som blir ett slags granskning och som kan kräva mer resurser än det normala nyhetsjobbets, men som ändå bör övervägas om ämnet känns angeläget.

Nick Näslunds bloggpost beskriver en första koll, och det råder ingen tvekan om att det snabba telefonsamtalet är nyhetsjournalistens första reflexmetod för att kolla en story. Men för den som vill maximera chansen att hitta en story också där den svarande chefen inte känner ett spontant intresse av att hjälpa till, kan det vara bra att också lägga till frågan från Spotlight bland reflexerna.

Favoriterna du säkert läste – och höjdpunkterna du möjligen missade 

Som alla andra lägger vi nu 2016 bakom oss, året då den här bloggen fyllde fyra och skaffade en sökruta. Och erbjöd ännu en rad av råd om förhoppningsvis fungerande journalistiskt hantverk – i viss trots mot alla texter som på andra håll ägnas åt att diskutera journalistikens becksvarta framtid.

När vi tittar tillbaka på året syns tre tydliga publikpeakar: en söndag i maj, en måndag i juni och en måndag i augusti fick vi ovanligt många besökare.

Det hängde ihop med publiceringen av tre populära poster:

  1. Så gör du för att aldrig mer behöva jaga case, som kanske både tilltalade en utbredd irritation över det ibland enfaldiga case-fokuset (eller rättare sagt: arbetsmodellen ta-emot-en-nyhet-från-en-samhällsaktör-och-jobba-som-ett-djur-för-att-hitta-någon-som-faktiskt-berörs-av-detta-i-stället-för-att-bygga-journalistiken-utifrån-de-berörda) och en mer simpel längtan att slippa ett tråkigt jobbmoment.
  2. Alexander Gaglianos gästblogg om hur man granskar kyrkan, som både var en spännande bakom-kulisserna-skildring av ett av årets mest intressanta journalistiska projekt (förtjänstfullt uppföljt nu i mellandagarna) och en pedagogisk instruktion för envar som vill gräva vidare i Alexanders och Bg Bodins fotspår.
  3. Åsa Erlandsons lätt elaka uppgörelse med krönikörerna från helvetet.

Om detta kan man ju säga några saker. Till exempel att gästbloggar är populära. Och att texter om journalistik läses även under sommarmånaderna. Och att även den krönika som likt Åsa Erlandsons redan publicerats i Journalistförbundets tidning Journalisten kan nå en ny publik bland våra läsare (eller möjligen en nygammal publik som glömt hur rolig den var!).

Utöver dessa tre utmärkte sig bland annat Fouad Youcefis gästblogg om hur man begär ut e-post bland det mest lästa, liksom Emelie Roséns om hur man granskar högskolan, samt de fem tipsen om hur man hanterar intervjupersoner som vägrar sätta ned foten.

Årsstatistiken avslöjar samtidigt obarmhärtigt att allt var bäst förut, alternativt att bloggen har en lång svans (stryk det som ej önskas). För 2016 års mest lästa poster skrevs inte 2016 utan 2015 och (håll i er) 2012:

Om du har koll på dessa gamla favoriter men inte hunnit läsa allt vi publicerat under 2016 så kommer här också några tips på poster som rönt uppskattning från de som hittat dem:

Samt ett antal poster som på olika sätt handlar om att arbeta strukturerat med granskande journalistik, även under slimmade villkor:

Och till sist…går det inte att motstå frestelsen att bli lite becksvart trots allt. Här kommer årets tre mest ilskna utfall om saker som inte är bra:

Gästblogg: Så gräver du i socialsekretessen

P3 Nyheters granskande reporter David Lindahl lyckades gräva sig förbi sekretessen i en aktuell granskning av sexuella övergrepp inom socialtjänsten. Här berättar han hur han gick till väga.

David Lindahl

Att gräva i sekretess är inte det lättaste – få detaljer att gå vidare med, krångliga lagar och tjänstemän som hellre maskar ett ord för mycket än för lite. Men det finns sätt att ta sig runt det. Jag byggde mitt senaste gräv på att ta mig runt anonymiserade och maskade lex Sarah-utredningar, och så här gick jag till väga.

Under förra veckan publicerade vi på P3 Nyheter en granskning av vad som händer när brukare anklagar sin personal för sexuella övergrepp. I vår granskning kunde vi belägga följande:

  • På grund av sekretessbestämmelser kan inte alla anklagelser polisanmälas.
  • Personer som blivit anklagade för sexbrott, men inte blivit polisanmälda för det, har kunnat jobba vidare med utsatta personer i grannkommuner – som inte fått veta om anklagelserna.
  • Personer som erkänt sexuella handlingar med brukare har kunnat jobba vidare med utsatta personer i grannkommuner – som inte fått veta någonting om händelserna.

Vi tog avstamp i 25 stycken lex Sarah-utredningar som gäller händelser där brukare har anklagat personal för sexuella övergrepp. Metoden för vår granskning bestod sedan av tre steg:

  1. Identifiera vem i personalen som har blivit anklagad.
  2. Följ upp eventuella polisiära konsekvenser.
  3. Ta reda på nuvarande arbetsgivare.

Själva nyckeln för att över huvud taget kunna genomföra den här granskningen ligger i steg ett, och det är också det som det här blogginlägget kommer att handla om. Till att börja med är målet med en lex Sarah alltid att utreda en händelse och inte en person. På grund av det fästs sällan särskild stor vikt vid den utpekade personen och detaljer som rör denna. Framför allt är lex Sarah-utredningar anonymiserade redan innan en maskning, vilket innebär att även om man får tag på en helt omaskad utredning är chansen minimal att det framgår vem den utpekade personen är. Lägg därtill att lex Sarah-utredningar trots det nästan alltid har gott om maskade uppgifter i sig vid utlämning, och förutsättningarna för att kunna identifiera den utpekade personalen blir långt ifrån goda.

Trots det lyckades vi identifiera vem den utpekade personalen var i 21 av de 25 lex Sarah-utredningar vi tittade på. Så här gick vi till väga:

Leta efter detaljer
Även om fokus i lex Sarah-utredningar ligger på själva händelsen och inte på de inblandade personerna kan det finns små oskyldiga detaljer som går att ta fasta på. Exempel på detaljer vi var ute efter var bland annat:

  • Vilken typ av verksamhet inom kommunen gäller det?
  • Vilken typ av boende?
  • Är namnet på boendet maskat eller inte?
  • Är personen en man eller kvinna?
  • Står det hur länge personen har jobbat i kommunen?
  • Står det om personen är sjukskriven eller avstängd i samband med utredningen?


Använd uteslutningsmetoden

Har man väl hittat minst två stycken detaljer är det dags att börja använda uteslutningsmetoden. Här nedan följer några exempel på hur vi gjorde för att konkret ta reda på vem den utpekade personalen var genom att utesluta oss fram.

Exempel 1:
I lex Sarah-utredningen fanns uppgiften att ”personalen har varit anställd i förvaltningen sedan 2007-xx-xx”. Då begärde vi ut en lista över samtlig personal som anställdes i förvaltningen det datumet. Namnet på boendet framgick också, varpå vi begärde ut en lista över samtlig personal som arbetade på det specifika boendet under perioden för lex-Sarah-utredningen. Endast en person fanns med på båda listorna vi begärt ut. Vi var då säkra på att vi hade rätt person.

Exempel 2:
I lex Sarah-utredningen var den enda informationen kring typ av boende och typ av personal att det gällde en viss typ av bostad (det vill säga gruppboende, servicebostad etc. Vilken typ det är skriver jag inte ut här eftersom att vi i publicering anonymiserar vem den utpekade personen är). Jag begärde då att få ta del av en lista över samtlig personal (både vikarier och anställda) i kommunen som passade denna beskrivning. Listan omfattade över 90 personer.

Längre ned i lex Sarah-utredningen fanns uppgiften att ”personen är för närvarande sjukskriven”. Då begärde jag att få ta del av lönespecifikationer för samtliga ca 90 personer under perioden från det att lex Sarah-utredningen inleddes till dess att ärendet avslutades. En tidskrävande uppgift att gå igenom dessa hundratals sidor, men tids nog hittade jag en person som började få sjukfrånvaro samma dag som utredningen inleddes.

För att då säkerställa att det var rätt person begärde jag ut en personakt på personen för att se vilket boende personen arbetat på. När jag fick namnet på boendet frågade jag ifall det funnits några lex Sarah-utredningar kopplade till det boendet under den senaste perioden. Svaret blev att ja, det hade det, och vid kontroll av diarienummer visade det sig att det var samma utredning som jag själv satt med. Alltså: uppgiften om vilket boende utredningen gällde, som var maskad i utredningen, gick att få ut bakvägen.

För att sedan helt säkerställa att det inte fanns någon annan personal på det boendet som också kunde passa in på beskrivningen av den utpekade personalen letade jag vidare efter fler detaljer. En bit in i lex Sarha-utredningen stod det att det fanns en pågående personalutredning kring den utpekade personen. Jag bad att få ta del av beslut gällande personalutredning kring den person jag hade fått fram och fick inom kort ett dokument framför mig gällande beslut om just detta. När jag sedan bad att få ta del av beslut gällande personalutredning för samtliga övriga som arbetat på det boendet och fick svaret att det inte fanns några sådana handlingar hade vi säkerställt till hundra procent att vi hade rätt person.

Exempel 3:
I det här fallet fanns få avgörande detaljer att hitta i utredningen. VI vände oss därför till polisen, med en rätt vag beskrivning av fallet, men lyckades tack vare en bra registrators hjälp få ut en polisanmälan kring händelsen. Anmälan i sig var såklart kraftigt maskad och inte heller där fanns mycket information att gå vidare med.

Däremot hade adressen var polisanmälan upptogs inte maskats. Vi visste också utifrån lex Sarah-utredningen att anmälan hade upptagits hos en person som bodde i ett villaområde, i närheten av boendet. Min dåvarande praktikant, Moa Strand, kom då på det listiga knepet att titta på samtliga boenden i kommunen, leta på Google Maps efter vilket boende som låg närmast adressen där polisanmälan hade upptagits och sedan begära ut en personallista från det boendet.

När vi sedan begärde ut personakter på personerna på listan fann vi att en av dem hade avslutat sin tillsvidareanställning två dagar efter att händelserna på boendet ägt rum. Vi begärde då ut polisanmälan på nytt, fast denna gång med namn och personnummer på den utpekade personen, och fick träff.

Vet vad du har rätt till
Kruxet med att gräva efter uppgifter i socialtjänsten är att sekretessen inte bara omfattar brukare utan även flertalet uppgifter som rör personalen. Därför kan det vara relevant att veta vad som faktiskt går att begära ut.

Kort går att säga att följande handlingar ska gå att få ut utan större problem:

  • Lista över personal som arbetat på ett specifikt boende
  • Lönespecifikationer
  • Anställningsavtal
  • Avtal som rör avslutande av anställning

Regel nummer ett är att alltid begära ut handlingar och inte uppgifter från handlingar. Flera gånger under mitt gräv blev jag nekad att få ta del av informationen när jag bad att få ta del av ”uppgift kring avstängning från arbetet”. När jag sedan bad om att få ta del av ”beslut gällande avstängning från arbetet” fick jag istället ett positivt svar på min begäran.

Viktigt också att poängtera att orsak till beslut om avstängning eller personalutredning i regel aldrig är offentlig. Däremot ska det mycket till för att kommunen ska ha rätt att neka dig att få ta del av beslut som rör sådana ärenden.

OSL 39 kap 2§ säger:

”2 § Sekretess gäller i övrig personaladministrativ verksamhet än som anges i 1 § för dels uppgift om en enskilds hälsotillstånd, dels sådan uppgift om en enskilds personliga förhållanden som hänför sig till ärende om omplacering eller pensionering av en anställd, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte i ärende om anställning, om inte annat följer av 5 a eller 5 b §. Sekretessen gäller vidare inte i ärende om disciplinansvar och inte heller beslut i annat ärende som avses i första stycket.”

Besluten du i slutändan får ta del av kan såklart vara maskade, men ibland räcker det bara att veta det faktiskt finns en personalutredning kopplat till en person. Tillsammans med ytterligare en avgörande detalj och med hjälp av uteslutningsmetoden kan det vara just det som gör att du lyckas identifiera vem den utpekade personen är.

Sammanfattningsvis
Tipsen i detta inlägg behöver såklart inte användas för att göra ett stort gräv. Men någonting jag märkte under arbetets gång var att när jag tittade i mediearkiv efter vad som skrivits om fallen tidigare, så såg jag att de allra flesta journalister har begränsat sin rapportering kring vad som framgår enbart av lex Sarah-anmälan till IVO.

Med de tips jag ger i det här inlägget är jag övertygad om att den rapporteringen kan bli ännu skarpare. Framförallt blir det en barnlek att direkt följa upp ärendena hos polisen, när man har ett namn och personnummer. Tidigare arbetsgivare och eventuella tidigare domar är såklart också saker som kan vara intressanta att lyfta fram nästa gång en personal får sparken från jobbet inom socialtjänsten i kommunen. Åtminstone om personen får lämna jobbet på grund av en händelse som betraktats som så pass allvarlig att den resulterat i en lex Sarah-utredning.

Problemet som den obegripliga knappen löser

Det obegripliga alternativet.
Det obegripliga alternativet.

För mig var det länge en helt obegriplig funktion.

Varför skulle man vilja ”skriva ut” något som en pdf, alltså skapa en pdf av till exempel en webbsida? Antingen vill man väl ha ut den på papper – alltså en riktig utskrift – eller så kan man väl fortsätta läsa på nätet?!?…

Om man ville spara sidan som bevis (t ex vid en granskning där det fanns skäl att tro att den skulle ändras), då skulle man ju sikta på en skärmdump (vilket vi berättat om här), och om man ville behålla artikeln för att kunna läsa den vid ett annat tillfälle och med behagligare formatering så fanns det ju smarta tjänster för det (som vi skrivit om här).

Men härom dagen hamnade jag inför ett problem där den obegripliga knappen faktiskt blev lösningen. Jag ville spara ned några webbartiklar jag hittat i mobilen, som dokument på Google Drive.

På mina Windows-datorer använder jag ett Chrome-tillägg som enkelt skapar en skärmdump och sparar på Drive. Men nu var traddatorn utom räckhåll – hur göra i mobilen?

På en Android-mobil finns visserligen alternativet ”Dela till Google Drive”, men den delningen blir inte riktigt vad man kanske förväntar sig: den skapar ett dokument där länken till webbsidan står högst upp. Inget mer.

Visst finns det metoder att skapa en skärmdump även i mobilen (se vår gamla post för tips), men dessa görs i så fall inte (som på datorn) automatiskt för hela sidan utan man får göra en skärm i taget vilket kändes tråkigt tidskrävande.

Jag la i stället tiden på att googla fram en annan förhoppningsvis smidigare lösning. Som visade sig bestå av just den där gamla obegripliga knappen. I Chrome för Android finns den under Dela-menyn: Spara som pdf.

Och den gör just det. Skapar en pdf av webbsidan, som sedan kan sparas lokalt och/eller laddas upp till t ex Drive efter eget tycke.

Som extra bonus blir pdf:erna sökbara i fulltext.

(Om du missat: läs också Elias´ tips om hur man skapar pdf:er av papper ”baklänges” genom kopiatorn.)