Våra ord

Då har vi snart hållit på i två veckor då, och med en takt av minst en post om dagen (Dagens post!) har det ju blivit en del ord.

Så här ser vårt ordmoln ut:

Wordle: Journalisttips

(Skapat i Wordle.)

Läxor om rykten och sociala medier

I kväll bidrog jag till att sprida ett felaktigt rykte på Twitter. Ett konto jag uppfattade som Sky News officiella spred en fejkad nyhet om att Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher skulle vara död. Och jag spred vidare, och tipsade dessutom kollegorna på @svtnyheter:

Galet genant förstås, och farligt nära tjänstefel eftersom jag tillhör de få twittrande journalister i Sverige som har min arbetsgivares uttryckliga uppdrag att agera i sociala medier – och därmed inte har den gängse ”Mina tweets är inte min arbetsgivares”-disclaimern på min profilsida.

Extra genant eftersom jag det senaste dygnet spridit denna utmärkta text från Nick Näslund alias Mediamänniskan, där han som det första tipset under den första tipskategorin skriver ”Publicera inte om det råder osäkerhet”.

Ännu mer genant eftersom jag under dagen också tipsat @svtnyheter om Apples påhittade specialskruv vilket resulterade i en mycket intressant artikel om ryktesspridning på nätet.

Och vad ännu värre är: jag brukar själv föreläsa om dessa frågor, och brukar lista tre regler för hur man kontrollerar konton:

1) Fråga den föregivna kontoinnehavaren (ring kommunalrådet).

2) Kolla vem som länkar till kontot (kolla kommunalrådets officiella sida och se om det länkar till Twitterkontot).

3) Vid osäkerhet: dubbelkolla (ring kommunalrådet om det på Twitter plötsligt vill störta staten).

I kväll kan man väl säga att jag bröt mot typ alla tre. Och jag önskar jag kunde säga att det var ett medvetet experiment, som den smarta bluffspridningen av Apples ”skruv”.

Men det var det inte. Det var ett misstag, som jag i efterhand möjligen kan koppla till följande logiska felslut:

När man som jag använder Tweetdeck dyker det första avsändarkontots logga upp i ”flödet”, oavsett om det är ett original-tweet eller ett retweet.

I detta fall glömde min hjärna detta faktum. Och tänkte i stället (väldigt snabbt): ”Det där kontot måste jag ha kollat eftersom jag följer det…” (Precis som är fallet med många redaktionskonton jag följer.)

Och det var ju dumt.

Jag ber härmed retweetarna om ursäkt.

Jag borde naturligtvis ha kollat kontot (verkar numera raderat) – och Sky News webbsida, som visade sig inte säga ett ord om saken.

Kritiken slår mot mig och andra som tryckte på RT. Däremot skulle jag inte säga att kritiken självklart slår mot Twitter som kommunikationskanal. Twitter-communityn var väldigt snabb att reagera: inom några minuter fick jag ifrågasättanden:

Precis som i fallet med ryktena kring den ”svenske” självmordsbombaren tidigare i sommar, var ”Twitter” lika snabbt att sprida dementin som att sprida den felaktiga uppgiften. Så den som ”följde flödet” kunde snabbt korrigera felaktigheter. Och den som följde mig kunde se de felaktiga tweetsen följas av en lång rad dementier.

Problemet är att spridningen fortsätter långt bortom ”min” kontroll. Bland folk som inte följer mig utan följer någon som råkat RT:a mig. En process där konton som mina blir avgörande spridningspunkter, på grund av kombinationen många följare + hög trovärdighet. Ett förtroendeproblem som formulerades så här av @deeped Niclas Strandh:

Och sen hade jag tänkt avsluta detta inlägg med något uppmuntrande om att ”tradmedia” ändå klarat kvällens test (dvs vi kanske twittrade men vi publicerade inte på nyhetssidorna). När @ulfbjereld förstör glädjen:

Ulf Bjereld om Skövde Nyheter Thatcher
Ulf Bjereld om Skövde Nyheter Thatcher

Som dessutom visar sig stämma:

Skövde Nyheter
Skövde Nyheter om Margaret Thatcher

Verkar som vi är många som ska lära läxor i kväll.

Uppdaterat 120815 (em): Jag kom på att det faktiskt finns en konkret sak man kan göra för att åtminstone undvika just mitt misstag, och det är att på ett tydligt sätt försöka skilja ut de Twitterkonton man själv verifierat från alla de man ”bara” följer. Detta kan göras enkelt genom att de placeras i en separat Twitterlista (tips och instruktioner finns t ex här), och om man sedan använder till exempel Tweetdeck kan denna lista få en egen kolumn. Det är ingen bombsäker metod (konton kan kapas och betrodda konton kan – som vi sett – sprida felaktigheter) men det skulle i vart fall ha förhindrat mitt eget misstag i går kväll. En klen tröst kan tyckas, men bloggen heter ju Journalisttips så detta får väl ses som ett sådant – till mig själv och andra.

Något mycket, mycket, mycket viktigt

Webben erbjuder oanade möjligheter till research, kontakter och offentlighet.

Till baksidorna hör risken för dataintrång och en mindre önskad form av offentlighet.

Som journalister är vi skyldiga att värna källskyddet, i ord och i handling, i princip och i praktik. Gör vi det inte kan vi straffas enligt lag, och det med rätta; den som hör av sig till en journalist och vill vara anonym ska kunna lita på att journalisten hanterar uppgifterna på ett sådant sätt att detta inte äventyras.

Det kanske inte behövs för just dig, men vi skriver det i alla fall: lagring på nätet lämpar sig inte för källskyddade uppgifter. Kommunikation på nätet kan ibland vara nödvändig, men i så fall rekommenderas genomtänkta arbetsmetoder.

Här en utmärkt artikel i ämnet, av vår kollega Susan Ritzén.

Här bästa tipsen från svt:s Uppdrag granskning.

Hur tänker du kring det digitala källskyddet? Goda principer, hemska exempel? Ge oss dina tankar i kommentarsfältet.

Uppdaterat 120923: Under slagordet Kryptera mera! skriver två säkerhetsexperter på Sveriges Radios Medieormen om journalister och digital säkerhet. Frilansjournalisten Tomas Carlsson uppmanar i ett blogginlägg till en mycket enkel linje som han menar passar de flesta journalister: håll allt källskyddat material analogt.

Stressa av några minuter

Ibland kan man behöva varva ner - försök i åtminstone två minuter.
Ibland kan man behöva varva ner – försök i åtminstone två minuter.

Den som aldrig prövat vet inte att det kan vara en svår konst att inte göra något alls. Det märker man om man går in på sidan Do Nothing For 2 Minutes.

För stressade nyhetsreportrar kan det nog vara en bra utmaning någon gång om dagen.

Och återkopplingen är omedelbar: om man så mycket som petar på musen, så dyker det upp en röd skylt med texten ”FAIL” – och så nollställs tidtagningen igen.

Är man bra på kortkommandon på tangentbordet så går det förresten fint att lura den.

Har du haft tid att låta den räkna hela vägen ner? Skriv i kommentarerna och berätta för oss andra vad som händer. 🙂

Sagt & gjort

För den som till äventyrs är intresserad av våra tidigare avtryck på webben så har jag vid några tidigare tillfällen publicerat mig kring en del av de ämnen vi avhandlar här – närmare bestämt krocken mellan det gamla och det nya, mötet mellan tradmedia och den sociala webben.

2008 hade jag äran att få gästblogga hos Same same but different, bloggen som kanske mest av alla utforskat gränslandet mellan den gamla journalistiken och den nya webben.

2009 fick jag ett stipendium från Publicistklubben, som möjliggjorde en resa till Storbritannien och studier av hur ett antal redaktioner förhöll sig till de nya sociala medierna. Min reseberättelse publicerades 2010 på PK:s hemsida.

Under 2010 bloggade jag sedan själv en hel del om gränslandet mellan gammalt och nytt. Jag gjorde det på svt-bloggen Valda delar som en del i mitt uppdrag som sociala medier-redaktör för svt:s valwebb.

svt-blogg för valwebben 2010
Bloggen Valda delar

Våren 2011 hölls Föreningen Grävande Journalisters stora Grävseminarium i Växjö, och jag fick tillfälle att hålla ett eget seminarium med flera av det då gångna årets ”trad-vs-webb”-diskussionsämnen i fokus: Wikileaks och redaktionerna, kommunchefen och tidningen i Katrineholm (”KK-gate”) samt Flashback och Guldspaden.

Jag sitter i styrelsen för Grävande Journalister, och det kändes kul och viktigt att få ta upp debatten om Flashbacks grävare och vårt eget pris (Guldspaden) på detta de undersökande reportrarnas eget högtidstillfälle.

Jag blev också riktigt överraskad vid åtminstone ett tillfälle, nämligen när en stor del av publiken räckte upp handen och svarade ja på frågan om en diskussionstråd på Flashback i deras ögon skulle kunna vinna en spade.

(Nå, mindre än ett år senare vann ju en annan Flashback-tråd Sveriges Radios nyinstiftade Medieormen. Så det kanske inte var så överraskande trots allt.)

Gärna en fråga – men först ett varför

Varje redaktion med självaktning har i dag en Facebooksida och ett Twitterkonto.

Väldigt ofta används dessa för att efterlysa reaktioner.

”Vad tycker du?” avslutar en stor mängd journalistiska statusuppdateringar på Facebook. ”Vad ska vi fråga NN?” kan vara en typisk fråga på Twitter.

Detta är utmärkta exempel på en öppnare journalistik i de sociala mediernas tidevarv.

Men det är bara halva läxan.

Återstår att besvara frågan: vad gör vi med det vi får in? Hur använder vi läsarnas frågor för att bygga intervjun med kommunalrådet? Hur utnyttjas kraften i Facebook-reaktionerna i morgondagens uppföljande reportage?

Mer än en gång blir svaret tyvärr ”inte alls”. Intervjun läggs upp som vanligt i dialog mellan ett par-tre personer runt desken, uppföljningen spånas fram på morgonmötet mellan de vanliga hjärnorna. Den uppkastade frågan blev ett löfte om ett gehör. Det genomtänkta svaret föll i glömska i samma ögonblick det lämnades.

På så sätt byggs inga relationer. Och i det läget kanske man bör fundera på varför man ställer frågan till att börja med.

(Och ja – vi vill ha dina synpunkter och tankar kring detta ämne! Fyll på i kommentarsfältet – vi läser och tvekar inte att komplettera eller korrigera inför andras klokskap.)

Bloggande publicister i princip och praktik

Vi ställde en fråga på Twitter om bloggande journalister och fick genast några goda påminnelser om hur självklar bloggen i dag är som uttrycksmedel för många kollegor runt om på redaktionerna.

Ett exempel är förstås svt-kollegan Lina Lindahl som skriver om vardagen som reporter och nyhetspresentatör på Smålandsnytt och Rapport. Ett annat tv4-medarbetaren Lisah Silfwer som tidigt profilerade sig som alert aktör i gränslandet mellan det gamla och nya.

Många chefredaktörer använder i dag bloggen som ett regelbundet arbetsverktyg, alltsom oftast för att dryfta publicistiska spörsmål. Expressens Thomas Mattsson och Svenska Dagbladets Martin Jönsson tillhör veteranerna i sammanhanget, nästan alltid läsvärda.

På temat journalistikforskning hittar vi bland annat Ulrika Hedmans Eftertänkt.

Sedan finns ju nu också mängder av spännande exempel på hur bloggen använts som direkt journalistiskt verktyg, ofta kopplad till särskilda satsningar/granskningar. Som exempel nämner jag förstås gärna Fas 3-bloggen hos svt.

Nyhetslabbet var en experimentverkstad på svt som numera är avslutad, men svt Pejl lever vidare och kommer nog att höra talas om sig mer inom en inte avlägsen framtid.

Det finns alltså rätt gott om bloggar som handlar om journalistik, mer eller mindre utifrån. Och så ett antal är journalistik i sig själva.

Mer ont är det om de praktiskt inriktade, hands-on-bloggarna. Förutom de vi tog upp i vårt tidigare inlägg får vi tips om Beta75 som ger tekniska tips och Mediamänniskan som hållit igång i över ett år med nyttiga tips som en av flera beståndsdelar. Sveriges Radios Medieormen kan vara en god källa till inspiration kring journalistik och sociala medier. Sveriges Radios utvecklingsredaktör för sociala medier Yasmine El Rafie bloggar förresten också som sig själv, ofta om journalistik.

Samtidigt får jag erkänna att jag ofta söker mig utanför de rena ”journalistbloggarna” när jag letar inspiration till mina egna verktygslådor. IT-journalisten Tommy K Johansson skriver till exempel intressant, initierat och engagerat om olika tekniska redskap – on eller offline, för journalister och för andra.

Vilka läsvärda journalistbloggar har vi missat? Fyll på i kommentarsfältet!

Uppdaterat 120807: Yasmine El Rafie tipsar om frilasbolaget Doris blogg, ”en bra och länge rullande journalistblogg”. Tack för det!

Uppdaterat 120809: Marcus Melinder är nyhetschef på Tidningen Ångermanland och skriver vänligt om oss i detta inlägg. Och då kan vi naturligtvis inte undlåta att tipsa om hans blogg så där i största allmänhet också. En journalistblogg om någon.

Uppdaterat 121002: Journalisten Peter Lenken har startat en blogg om skrivande, företrädesvis journalistiskt, vilket vi förstås inte kan låta bli att gilla. Alldeles oavsett det faktum att han tipsar om oss 🙂

Före oss – jättemycket!

Egentligen behövs vi ju inte.

För den journalist som vill hitta bra sajter, tjänster och appar, finns redan sedan tidigare en guldgruva på nätet.

Både Nanok Bie och Lisa Bjerre har skrivit mängder av krönikor för tidningen Journalisten (hej, vi skulle vilja ha länkar till ”Alla krönikor av…”), och fina sammanfattningar har gjorts på flera håll, exempelvis denna om Iphone-appar från Göteborgs-Posten.

Goda journalisttips om intervjuteknik och annat har kommit från Björn Häger under lång tid.

Augustin Erba har ägnat många tankar, och en hel bok, åt frågor om hur journalistik görs – och kan göras bättre.

Same Same But Different var pionjärer på att blogga om krockar och korsbefruktningar mellan det gamla och det nya.

Hos Föreningen grävande journalister finns både Öppenhetsbank, Lathund och tipssamlingar.

Och detta är bara Sverige. Söker vi på t ex på ”apps for journalists” hittar vi detta, detta och detta

(Gör sökningen själv vettja!)

Behärskar man engelska kan man förresten få 20 tips på hur man blir journalist.

Så egentligen behövs vi ju inte. Men förhoppningsvis kan vi ändå göra något andra inte gör just nu i alla fall. Vi får väl se.

Vilka är dina bästa journalistresurser på nätet? Dela med dig i kommentarerna.

Funderar

Funderar på en blogg som samlar journalisttips.

Tips till journaliststudenter, nyfikna yrkesverksamma och andra intresserade.

Tips om form och innehåll, teori och praktik. Intervjuteknik, offentlighetsprincip, etik.

Research, men också utgörning. Nyhetsjakt, men också granskning.

Spräck & tech. Erfarenheter och idéer.

Plattformsoberoende, men antagligen med slagsida åt nätet, sociala medier, tv, nyhetsjakt och granskning.

Verktyg och varningar.

Stort och smått, högt och lågt. Men förhoppningsvis inte så smått att det blir självklarhet, eller så stort att det blir abstrakt. Konkret ska det vara. Användbart. En bruksblogg.

För mig personligen, en samling att hänvisa till när folk undrar efter föreläsningar och kurser. För andra, förhoppningsvis intressant att läsa eller söka i, i bästa fall rentav inspirerande.

Vi testar väl.

(Vad skulle du vilja läsa här? Berätta i kommentarsfältet.)