Så slipper du strecken du hatar

Vi vet ju egentligen att de finns där för att hjälpa oss. Men de kan vara gränslöst irriterande.

Och man vet ju att det säkert finns en lösning. Men samtidigt tillhör de den kategori irritationer som är lite för små för att man ska lägga tid på att hitta lösningen på dem – i synnerhet som de oftast dyker upp, och märks, när man är upptagen med något viktigare, och där man dessutom ofta jobbar mot en deadline. Nämligen under skrivandet.

De små strecken som dyker upp under olika ord vi skriver i webbläsaren eller ordbehandlaren har ju egentligen ett gott syfte. De vill uppmärksamma oss på ord som kan vara felstavningar.

Och om man uppskattar det och har nytta av dem och inte kan eller vill korrekturläsa sin egen text, eller låta rättstavningsfunktionen gå igenom den i efterhand, så ska man ju låta dem vara kvar.

Men om man inte gör detta. Om man inte behöver dem. Om man bara blir irriterad. Då finns det ingen anledning att behålla de små rättstavnings-understrykningarna.

I Chrome (desktopversionen) är det lätt, förutom att inställningen är lite gömd.

  1. Gå till chrome://settings/languages.
  2. Längst ner hittar du en kryssruta: ”Aktivera stavningskontroll”. 
  3. Avbocka. 
  4. Klart.

I Word, som väl fortfarande är det mest spridda ordbehandlingsprogrammet, ser det lite olika ut beroende på version. Men som tur är har Microsoft förstått efterfrågan och skapat en pedagogisk samlingssida med instruktioner. För versionerna från och med Word 2010 verkar ordningen vara denna:

  1. Click the File tab, and then click Options.
  2. Click Proofing.
  3. Click to clear the Check spelling as you type check box.
  4. Click to clear the Mark grammar errors as you type check box.

Om du har ett annat ordbehandlingsprogram, eller använder en annan webbläsare, så behöver lösningen inte vara längre bort än en googling, med namnet på appen och ”disable spell check”. Man märker snabbt att man inte är först i världen att vilja slippa den automatiska stavningskontrollen.

Här till exempel en relativt färsk genomgång för Firefoxhär en för Explorer och här en för Mac-appar under OSX.

Gör färre stories – få fler stories!

Strömbäckspodden.

Förra veckan hade jag nöjet att föreläsa för ett gäng nyfikna journalistelever vid Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå. Efteråt intervjuades jag av läraren och journalistik-nestorn Bertholof Brännström (han har varit chefredaktör för tidningen Journalisten, PK-kretsordförande, nyhetschef på Västerbottens-Kuriren, är sammankallande för guldspadejuryn…) i Strömbäckspodden.

Det är nyttigt för alla journalister att då och då bli intervjuade. Man tvingas tänka igenom vad man gjort och vad man gör.

Jag fick en fråga om vad jag höll på med just nu, och tänkte först att Det kan jag ju inte svara på… men insåg snabbt att Det kan jag ju visst… eftersom svaret inte var okänt.

Jag höll ju på med en av den handfull stories jag ägnat detta år åt. Och det kunde man ju berätta, eftersom de redan var kända. Enkelt uttryckt kan man säga att jag ägnat 2016 åt ett väldigt begränsat antal ämnen: #doldreklam i sociala medier, Arbetsförmedlingens kostsamma IT-satsningar, Stockholmslandstingets hjälpmedelsupphandling (#strumpgate), hälsokostbutiker som bryter mot lagen samt systemet med inhyrd personal i vården (#hyrnotan).

Dessa historier har några saker gemensamt. I samtliga fall har jag haft förmånen att jobba ihop med extremt kompetenta kollegor (som Sanna Drysén som initierade #hyrnotan, och Åsa Avdic som föreslog att vi skulle granska hälsokostbranschen), och i de flesta fallen har historierna dessutom baserats på tips, utan vilka det icke blivit några nyheter (nej, det går inte att ”gräva sig fram” till alla missförhållanden som finns – journalister behöver hjälp!).

En tredje faktor är att det är historier som gett många nyheter. En story – flera stories, liksom.

Egna granskningar har helt enkelt en osviklig tendens att ge flera nyheter.

Dels leder en stunds koncentrerat grävande nästan alltid till att man får loss mer än en story värd att berätta. Bara det är en bonus som reportrar och arbetsledare ibland förbiser när de gör upp själva kalkylen för vad som är värt att satsa på.

Dessutom ger själva publiceringen i sin tur nästan alltid fler uppföljningar och tips om nya nyheter.

Om din chef ifrågasätter varför du ska ägna tid åt att kolla ett tips bör du använda detta som motargumentet: ett eget avslöjande ger så gott som alltid en ström av fortsättningstrådar och -tips, som alltsom oftast dessutom kräver betydligt mindre tidsinsats att kontrollera eftersom du redan gjort en stor del av grundarbetet.

Och det är där många redaktioner (och visst, reportrar) missar målet. De tror att det är mer komplicerat att granska ett ämne på djupet, och enklare att hoppa från A till B till C; kasta anteckningarna i slutet av dagen och börja med ett blankt papper dagen därpå.

Inget kunde vara mer felaktigt. Den jobbigaste journalistiken är den som måste börja från noll. Den enklaste är den som kan bygga på de kunskaper vi redan skaffat oss.

Jag kan inte påstå att jag alltid levt efter den kunskapen. Men det slog mig där i poddradiostudion utanför Umeå.

Med färre stories kan du helt enkelt hitta många fler stories.

Den sovjetiska frågan – och hur vi kan svara

– Kan ni skicka frågorna i förväg?

Det är en klassisk frågeställning som jag hört lite olika svar på genom åren. 

En äldre, mycket respekterad tv-kollega brukade säga att han alltid svarade nej, och bifogade motiveringen att Sånt gjorde man i Sovjet.

Andra kollegor, både yngre och äldre, har haft en mer sovjetisk attityd i så fall. För nog har det förekommit att frågelistor lämnat redaktionerna både före och efter kommunistimperiets fall.

Den drastiska utvecklingen av antalet pressekreterare och andra gatekeepers kan dessutom ha gjort själva önskemålet vanligare. (Och det är väl inte helt onaturligt; begäran om att ”skicka frågorna i förväg” kan upplevas både enklare och mer relavant att ställa av en gatekeeper som står mellan reporter och intervjuperson. Gatekeepern kan, mer eller mindre välgrundat, använda motiveringar som Vi vill försäkra oss om att NN är rätt person och Det är bra om vi kan förbereda så du får bra svar.)

När reportern själv haft ett första samtal eller mejlkontakt med den tänkta intervjupersonen är det ofta enkelt. Då kan man säga att Jag kommer att ställa frågor om det vi redan pratat/mejlat om. 

När du inte fått en sådan direktkontakt blir det knivigare. Då måste du ta ställning till hur du ska hantera Skicka frågorna-frågan. 

Första steget kan vara att utreda om det är en fråga eller ett krav. Om det är ett krav för att få intervjun så måste du förhålla dig till detta. Ta ställning till om intervjun är så viktig att det är värt det. 

Om det visar sig vara ett absolut krav så tycker jag att det är viktigt att upplysa publiken om detta, oavsett om man väljer att gå det till mötes eller avstå intervjun – ungefär som när redaktioner berättar att man inte har några bilder från gårdagens konsert eftersom arrangörens regler för fotograferna var orimliga. Och kanske också ställa en fråga om det i själva intervjun, om man väljer att göra den. (Mer än en makthavare kommer att svara Vaddå? och sedan skylla på pressekreteraren. Vilket om inte annat kan bli rätt underhållande om det sker inför en rullande kamera.) 

Om skickade frågor inte är något krav utan ett öppet önskemål så kan du agera friare: avstå från att skicka något om du tänker att det skulle vara till intervjuns nackdel (exempelvis om det känns viktigt att få personens spontana reaktion på dina frågeställningar) men skicka om du tror att intervjun vinner på det (om du till exempel vill minimera risken för Det måste jag få kolla och återkomma-svar på rena faktafrågor). 

Om skickade frågor är ett krav som ni väljer att ställa upp på, så gäller egentligen samma grundregel, men med skillnaden att något ändå måste skickas iväg. 

”Något” behöver dock inte vara synonymt med ”en detaljerad lista över samtliga frågor som kommer att ställas under intervjun”. 

En normal intervju saboteras inte av att intervjupersonen får kännedom om de viktigaste fråge-områdena, vilka ofta kan listas utan att man behöver precisera varenda enskild fråga. En övergripande beskrivning av intervjuns huvudsakliga ämnesområden kan vara en okej kompromiss mellan gatekeeperns kontrollbehov och intervjuarens frihet. 

(Observera att detta gäller intervjuer som är kopplade till ett visst ämne. Reglerna är annorlunda när det gäller porträttintervjuer och längre ämnesövergripande utfrågningar typ Ekots Lördags- och Söndagsintervjuer eller partiledarutfrågningar inför valen. Där ingår det såvitt jag vet i förutsättningarna att vilken fråga som helst kan komma upp.) 

Själv försöker jag ha ett pragmatiskt förhållningssätt till frågan om de skickade frågorna. Å ena sidan kan jag förstås hålla med om att många intervjuer vinner på att den intervjuade är förberedd. Även den kritiska intervjun blir ofta bäst om båda parter är beredda på vad som komma skall, och vinsten med en överrumpling av typen Men har du sett vad som står i det här dokumentet?? måste vägas mot risken för ett ganska torftigt Nej det där har jag inte läst så det kan jag inte kommentera-svar. 

Samtidigt handlar journalisters ovilja mot att skicka frågor i förväg verkligen inte bara om värdet av att kunna överraska i intervjusituationen. En annan viktig faktor, åtminstone för mig, att man inte vill låsa intervjupersonen till att förbereda svar som känns inövade, och att man vill värna möjligheten att låta intervjun ta en ny riktning om det skulle finnas anledning till det. 

Vi är dessutom många journalister som jobbar om våra frågor ända fram till start, varför en detaljerad lista skickad i förväg riskerar att få den intervjuade att helt enkelt fokusera på fel saker. 

I grunden handlar motståndet nog om synen på journalistikens roll. Om alla intervjuer genomförs med i förväg skickade frågor godkända av informationschefen – då kan ju lika gärna informationschefen göra intervjun. 

I det läget blir det helt enkelt väldigt mycket – som i Sovjet. 

Gästblogg: Så gräver du i socialsekretessen

P3 Nyheters granskande reporter David Lindahl lyckades gräva sig förbi sekretessen i en aktuell granskning av sexuella övergrepp inom socialtjänsten. Här berättar han hur han gick till väga.

David Lindahl

Att gräva i sekretess är inte det lättaste – få detaljer att gå vidare med, krångliga lagar och tjänstemän som hellre maskar ett ord för mycket än för lite. Men det finns sätt att ta sig runt det. Jag byggde mitt senaste gräv på att ta mig runt anonymiserade och maskade lex Sarah-utredningar, och så här gick jag till väga.

Under förra veckan publicerade vi på P3 Nyheter en granskning av vad som händer när brukare anklagar sin personal för sexuella övergrepp. I vår granskning kunde vi belägga följande:

  • På grund av sekretessbestämmelser kan inte alla anklagelser polisanmälas.
  • Personer som blivit anklagade för sexbrott, men inte blivit polisanmälda för det, har kunnat jobba vidare med utsatta personer i grannkommuner – som inte fått veta om anklagelserna.
  • Personer som erkänt sexuella handlingar med brukare har kunnat jobba vidare med utsatta personer i grannkommuner – som inte fått veta någonting om händelserna.

Vi tog avstamp i 25 stycken lex Sarah-utredningar som gäller händelser där brukare har anklagat personal för sexuella övergrepp. Metoden för vår granskning bestod sedan av tre steg:

  1. Identifiera vem i personalen som har blivit anklagad.
  2. Följ upp eventuella polisiära konsekvenser.
  3. Ta reda på nuvarande arbetsgivare.

Själva nyckeln för att över huvud taget kunna genomföra den här granskningen ligger i steg ett, och det är också det som det här blogginlägget kommer att handla om. Till att börja med är målet med en lex Sarah alltid att utreda en händelse och inte en person. På grund av det fästs sällan särskild stor vikt vid den utpekade personen och detaljer som rör denna. Framför allt är lex Sarah-utredningar anonymiserade redan innan en maskning, vilket innebär att även om man får tag på en helt omaskad utredning är chansen minimal att det framgår vem den utpekade personen är. Lägg därtill att lex Sarah-utredningar trots det nästan alltid har gott om maskade uppgifter i sig vid utlämning, och förutsättningarna för att kunna identifiera den utpekade personalen blir långt ifrån goda.

Trots det lyckades vi identifiera vem den utpekade personalen var i 21 av de 25 lex Sarah-utredningar vi tittade på. Så här gick vi till väga:

Leta efter detaljer
Även om fokus i lex Sarah-utredningar ligger på själva händelsen och inte på de inblandade personerna kan det finns små oskyldiga detaljer som går att ta fasta på. Exempel på detaljer vi var ute efter var bland annat:

  • Vilken typ av verksamhet inom kommunen gäller det?
  • Vilken typ av boende?
  • Är namnet på boendet maskat eller inte?
  • Är personen en man eller kvinna?
  • Står det hur länge personen har jobbat i kommunen?
  • Står det om personen är sjukskriven eller avstängd i samband med utredningen?


Använd uteslutningsmetoden

Har man väl hittat minst två stycken detaljer är det dags att börja använda uteslutningsmetoden. Här nedan följer några exempel på hur vi gjorde för att konkret ta reda på vem den utpekade personalen var genom att utesluta oss fram.

Exempel 1:
I lex Sarah-utredningen fanns uppgiften att ”personalen har varit anställd i förvaltningen sedan 2007-xx-xx”. Då begärde vi ut en lista över samtlig personal som anställdes i förvaltningen det datumet. Namnet på boendet framgick också, varpå vi begärde ut en lista över samtlig personal som arbetade på det specifika boendet under perioden för lex-Sarah-utredningen. Endast en person fanns med på båda listorna vi begärt ut. Vi var då säkra på att vi hade rätt person.

Exempel 2:
I lex Sarah-utredningen var den enda informationen kring typ av boende och typ av personal att det gällde en viss typ av bostad (det vill säga gruppboende, servicebostad etc. Vilken typ det är skriver jag inte ut här eftersom att vi i publicering anonymiserar vem den utpekade personen är). Jag begärde då att få ta del av en lista över samtlig personal (både vikarier och anställda) i kommunen som passade denna beskrivning. Listan omfattade över 90 personer.

Längre ned i lex Sarah-utredningen fanns uppgiften att ”personen är för närvarande sjukskriven”. Då begärde jag att få ta del av lönespecifikationer för samtliga ca 90 personer under perioden från det att lex Sarah-utredningen inleddes till dess att ärendet avslutades. En tidskrävande uppgift att gå igenom dessa hundratals sidor, men tids nog hittade jag en person som började få sjukfrånvaro samma dag som utredningen inleddes.

För att då säkerställa att det var rätt person begärde jag ut en personakt på personen för att se vilket boende personen arbetat på. När jag fick namnet på boendet frågade jag ifall det funnits några lex Sarah-utredningar kopplade till det boendet under den senaste perioden. Svaret blev att ja, det hade det, och vid kontroll av diarienummer visade det sig att det var samma utredning som jag själv satt med. Alltså: uppgiften om vilket boende utredningen gällde, som var maskad i utredningen, gick att få ut bakvägen.

För att sedan helt säkerställa att det inte fanns någon annan personal på det boendet som också kunde passa in på beskrivningen av den utpekade personalen letade jag vidare efter fler detaljer. En bit in i lex Sarha-utredningen stod det att det fanns en pågående personalutredning kring den utpekade personen. Jag bad att få ta del av beslut gällande personalutredning kring den person jag hade fått fram och fick inom kort ett dokument framför mig gällande beslut om just detta. När jag sedan bad att få ta del av beslut gällande personalutredning för samtliga övriga som arbetat på det boendet och fick svaret att det inte fanns några sådana handlingar hade vi säkerställt till hundra procent att vi hade rätt person.

Exempel 3:
I det här fallet fanns få avgörande detaljer att hitta i utredningen. VI vände oss därför till polisen, med en rätt vag beskrivning av fallet, men lyckades tack vare en bra registrators hjälp få ut en polisanmälan kring händelsen. Anmälan i sig var såklart kraftigt maskad och inte heller där fanns mycket information att gå vidare med.

Däremot hade adressen var polisanmälan upptogs inte maskats. Vi visste också utifrån lex Sarah-utredningen att anmälan hade upptagits hos en person som bodde i ett villaområde, i närheten av boendet. Min dåvarande praktikant, Moa Strand, kom då på det listiga knepet att titta på samtliga boenden i kommunen, leta på Google Maps efter vilket boende som låg närmast adressen där polisanmälan hade upptagits och sedan begära ut en personallista från det boendet.

När vi sedan begärde ut personakter på personerna på listan fann vi att en av dem hade avslutat sin tillsvidareanställning två dagar efter att händelserna på boendet ägt rum. Vi begärde då ut polisanmälan på nytt, fast denna gång med namn och personnummer på den utpekade personen, och fick träff.

Vet vad du har rätt till
Kruxet med att gräva efter uppgifter i socialtjänsten är att sekretessen inte bara omfattar brukare utan även flertalet uppgifter som rör personalen. Därför kan det vara relevant att veta vad som faktiskt går att begära ut.

Kort går att säga att följande handlingar ska gå att få ut utan större problem:

  • Lista över personal som arbetat på ett specifikt boende
  • Lönespecifikationer
  • Anställningsavtal
  • Avtal som rör avslutande av anställning

Regel nummer ett är att alltid begära ut handlingar och inte uppgifter från handlingar. Flera gånger under mitt gräv blev jag nekad att få ta del av informationen när jag bad att få ta del av ”uppgift kring avstängning från arbetet”. När jag sedan bad om att få ta del av ”beslut gällande avstängning från arbetet” fick jag istället ett positivt svar på min begäran.

Viktigt också att poängtera att orsak till beslut om avstängning eller personalutredning i regel aldrig är offentlig. Däremot ska det mycket till för att kommunen ska ha rätt att neka dig att få ta del av beslut som rör sådana ärenden.

OSL 39 kap 2§ säger:

”2 § Sekretess gäller i övrig personaladministrativ verksamhet än som anges i 1 § för dels uppgift om en enskilds hälsotillstånd, dels sådan uppgift om en enskilds personliga förhållanden som hänför sig till ärende om omplacering eller pensionering av en anställd, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs.

Sekretessen gäller inte i ärende om anställning, om inte annat följer av 5 a eller 5 b §. Sekretessen gäller vidare inte i ärende om disciplinansvar och inte heller beslut i annat ärende som avses i första stycket.”

Besluten du i slutändan får ta del av kan såklart vara maskade, men ibland räcker det bara att veta det faktiskt finns en personalutredning kopplat till en person. Tillsammans med ytterligare en avgörande detalj och med hjälp av uteslutningsmetoden kan det vara just det som gör att du lyckas identifiera vem den utpekade personen är.

Sammanfattningsvis
Tipsen i detta inlägg behöver såklart inte användas för att göra ett stort gräv. Men någonting jag märkte under arbetets gång var att när jag tittade i mediearkiv efter vad som skrivits om fallen tidigare, så såg jag att de allra flesta journalister har begränsat sin rapportering kring vad som framgår enbart av lex Sarah-anmälan till IVO.

Med de tips jag ger i det här inlägget är jag övertygad om att den rapporteringen kan bli ännu skarpare. Framförallt blir det en barnlek att direkt följa upp ärendena hos polisen, när man har ett namn och personnummer. Tidigare arbetsgivare och eventuella tidigare domar är såklart också saker som kan vara intressanta att lyfta fram nästa gång en personal får sparken från jobbet inom socialtjänsten i kommunen. Åtminstone om personen får lämna jobbet på grund av en händelse som betraktats som så pass allvarlig att den resulterat i en lex Sarah-utredning.

Problemet som den obegripliga knappen löser

Det obegripliga alternativet.
Det obegripliga alternativet.

För mig var det länge en helt obegriplig funktion.

Varför skulle man vilja ”skriva ut” något som en pdf, alltså skapa en pdf av till exempel en webbsida? Antingen vill man väl ha ut den på papper – alltså en riktig utskrift – eller så kan man väl fortsätta läsa på nätet?!?…

Om man ville spara sidan som bevis (t ex vid en granskning där det fanns skäl att tro att den skulle ändras), då skulle man ju sikta på en skärmdump (vilket vi berättat om här), och om man ville behålla artikeln för att kunna läsa den vid ett annat tillfälle och med behagligare formatering så fanns det ju smarta tjänster för det (som vi skrivit om här).

Men härom dagen hamnade jag inför ett problem där den obegripliga knappen faktiskt blev lösningen. Jag ville spara ned några webbartiklar jag hittat i mobilen, som dokument på Google Drive.

På mina Windows-datorer använder jag ett Chrome-tillägg som enkelt skapar en skärmdump och sparar på Drive. Men nu var traddatorn utom räckhåll – hur göra i mobilen?

På en Android-mobil finns visserligen alternativet ”Dela till Google Drive”, men den delningen blir inte riktigt vad man kanske förväntar sig: den skapar ett dokument där länken till webbsidan står högst upp. Inget mer.

Visst finns det metoder att skapa en skärmdump även i mobilen (se vår gamla post för tips), men dessa görs i så fall inte (som på datorn) automatiskt för hela sidan utan man får göra en skärm i taget vilket kändes tråkigt tidskrävande.

Jag la i stället tiden på att googla fram en annan förhoppningsvis smidigare lösning. Som visade sig bestå av just den där gamla obegripliga knappen. I Chrome för Android finns den under Dela-menyn: Spara som pdf.

Och den gör just det. Skapar en pdf av webbsidan, som sedan kan sparas lokalt och/eller laddas upp till t ex Drive efter eget tycke.

Som extra bonus blir pdf:erna sökbara i fulltext.

(Om du missat: läs också Elias´ tips om hur man skapar pdf:er av papper ”baklänges” genom kopiatorn.)

Tyckandets tveklösa tillkortakommande

​Svenska folket tycker att företag är korrupta. Svenska företag tycker att ungdomar är lata. Och vad svenska ungdomar tycker – det får vi veta i nästa ungdomsbarometer. 

Opinionsundersökningar är ett enkelt och billigt sätt för en intresseorganisation att hitta argument för sin käpphäst. Eller åtminstone skapa uppmärksamhet kring den. 

När en organisation presenterar sin undersökning ger det förstås också möjlighet för organisationen att få ut några pratminus kring betydelsen av den egna hjärtefrågan. 

Och inget fel i det. Men för oss som journalister i ett hetsigt och slimmat medieklimat gäller det att tänka efter åtminstone tre gånger extra inför den här typen av undersökningar, så vi inte tror att de visar något annat än vad de visar. 

Undersökningen om korrupta företag visar ju nämligen inte att svenska företag är korrupta. Den visar att många av de tillfrågade tror att svenska företag är korrupta. Och det är inte alls nödvändigtvis samma sak. 

En undersökning av hur korrupta svenska företag verkligen är, blir dyr och omständlig att göra (fråga Uppdrag gransknings budgetansvarige). Detsamma gäller ungdomars lathet eller andra svårfångade frågeställningar. 

För länge sedan jobbade jag på en redaktion som granskat en lokal makthavare som till slut utreddes av polis, åtalades – och friades av domstolen. 

Vi följde upp domslutet med en voxpop på stan, där folk fick svara på om det var rätt eller fel att hen friades. 

Jag tycker långt i efterhand att det var en ganska tveksam uppföljning. Vad visste folk på stan om detaljerna i rättegången och om lagens krav på bevisningen? Gissningsvis lika mycket som de som i dag skulle rösta i en motsvarande webbenkät. 

Visst kan våra åsikter ibland vara värdefulla källor för nyheter. Om svenska folkets stöd för Nato ökat eller omsorgen om miljön minskat så finns det skäl att anta att detta förr eller senare ger utslag i politiska beslut och samhällsutveckling. 

Och visst säger även folkets uppfattning om korruption något om läget i ett samhälle – liksom företagens uppfattning om ungdomarna eller voxpop-deltagarnas reaktioner på ett domstolsbeslut. 

Vi bör bara vara överens om vad det inte säger. 

(Just Svenska Dagbladets artikel om korruptionen bland företag innehåller ganska föredömliga resonemang och reservationer kring vad man egentligen kan säga att undersökningen visar, och är på det hela taget ett bra exempel på hur denna typ av undersökningar ska hanteras om vi väljer att berätta om dem.) 

När redaktionen erbjuds en opinionsundersökning om en sakfråga så kan detta vara en av flera bra kontrollfrågor att ställa. 

  • Vad säger undersökningen egentligen? Försöker organisationen sälja in den som mer än den är? 
  • Handlar den om åsikter eller sakuppgifter? 
  • Om den påstår sig handla om sakfrågor: sitter den svarande gruppen på sådana kunskaper att den kan förväntas säga något om sakförhållandena? (En enkät bland företagare om deras egna erfarenheter av korruption kan förstås vara högintressant!) 
  • Vilka förklaringar kan finnas till att de tillfrågade personerna svarar som de gör? Kan de t ex – hör och häpna – vara mer påverkade av massmedial rapportering än av personliga erfarenheter?
  • Hur hamnar resultatet i relation till tidigare kända fakta kring fenomenet? (Visst kanske försäkringsbolagets undersökning visar att fler känner sig otrygga – men har brottsligheten verkligen ökat i området?) 
  • Vilka kunniga personer kan tänkas kommentera resultatet? (Förslagsvis även personer som inte företräder den part som genomfört undersökningen.)

Frågan vi (oftast) borde stryka

Prediktionsproblematik.

Den gångna veckan har världen lärt sig att opinionsinstitut inte lyckas förutse resultat i amerikanska presidentval. Inte journalister eller experter heller.
Frågan hur väl man kan förutsäga framtiden är inte bara en fråga för amerikanska presidentval, och inte bara för opinionsundersökningar och politik i allmänhet.

Frågan berör fler frågor – och inte minst en av de vanligaste standardfrågor som vi som journalister brukar ställa till våra intervjupersoner.

– Vad kommer att hända nu?

Det är en fråga som vi ställer i tid och otid. Framför allt till experter, men också till andra aktörer. Den ställs till politikern och till börsanalytikern, till voxpop-deltagaren och till utrikeskommentatorn.

Vi gör det av begripliga skäl. Vilket svar är mer lockande än det som berättar vad som händer i morgon?

Problemet är förstås att framtiden är oförutsägbar. Samhällsutvecklingen innehåller så många variabler att det är svårt att göra goda förutsägelser. Få vågar på allvar påstå sig kunna förutsäga börsens rörelser, nästa nobelpristagare eller musikfestivalernas framtid.

Och de som påstår sig kunna förutsäga framtiden har inte mera rätt i sina gissningar, som ett antal efterhandsgranskningar (det görs för få sådana) visat genom åren.

– Vad kommer att hända nu? är en lätt fråga att ställa, och ofta en naturlig avrundning på en intervju. För den skull är det inte givet att frågan – och svaret – ska uppta plats i den färdiga artikeln eller inslaget.

Det finns två stora risker med frågor och svar om saker ingen människa på allvar kan veta något om.

Den ena risken är att svaret blir ointressant – eftersom personen erkänner att man inget kan veta. I detta läge tråkar vi ut vår publik.

Den andra risken är att svaret blir intressant – eftersom personen trots sin okunskap påstår sig veta något. I detta läge lurar vi vår publik.

Visst finns det intressanta frågor om framtiden, som låter sig besvaras, men om så ska ske bör vi också tänka efter tre varv till när vi sitter och jobbar med våra frågelistor.

1) Vi bör ifrågasätta om framtiden i den aktuella frågan över huvud taget är möjlig att överblicka, och om i så fall vårt intervjuobjekt är rätt person att göra den förutsägelsen. 

2) Besitter vederbörande en sådan makt att hen faktiskt kan påverka utvecklingen? Då kan det ju definitivt vara relevant att fråga om framtiden – men kanske formulera om frågan till Vad kommer du att göra nu? för att markera fokus på det egna agerandet.

3) Eller har intervjuobjektet en sådan expertkunskap, eller besitter sådana prognosverktyg, att man på riktigt kan anta att vederbörande har bättre möjligheter än vem som helst att uttala sig om händelseutvecklingen framöver? Okej, men precisera i så fall på ett sätt som gör det tydligt vad det handlar om: Baserat på dina uträkningar, vilket tror du är det mest sannolika scenariot? följt av ett preciserande Vad får dig att hamna i det antagandet?

En stor del av de riktigt kunniga experterna kommer att tveka inför att försöka förutse framtiden, eller åtminstone göra kraftiga reservationer kring sin egen förmåga.

Det vågar jag (nästan) påstå.

Ljuger bilden? Tre enkla kontroller du kan göra direkt

I senaste numret av utmärkta tidskriften Scoop handlar det om bildgranskning. Jag bidrar med en text som delvis är en uppdatering och sammanfattning av Leo Wallentins Journalisttips om metadata och min egen om bildsökning. Dessa rekommenderas för envar som vill lära sig metoderna mer i detalj. Plus att både Föreningen grävande journalister och andra då och då arrangerar kurser för den som vill skärpa sin bildgranskningsförmåga. 

Tvättade bilder?

”Hur vet vi att en bild är sann?” är sedan länge en av journalistikens återkommande frågor. Den digitala tekniken, och möjligheten till nätspridning och bildmanipulation, har tyvärr inte gjort den mindre relevant.

Samtidigt som kontrollbehovet är enormt. Från tipsaren som skickar oss ett bildbevis som är fantastiskt om det är autentiskt (men knappast annars), över det spännande nätfotot som kan vara den perfekta illustrationen av nyhetshändelsen (men som också kan dra redaktionen i smutsen om det visar sig vara falskt) till reklambilden som påstås föreställa det framgångsrika företagets glada kunder (men som väcker en misstanke hos reportern som hittat tecken på att bolaget far med osanning).

Sorgligt nog är det ont om enkla svar. Den app som enkelt ger ett grönt ljus för ett autentiskt foto är tyvärr ännu inte uppfunnen. Man får helt enkelt börja från andra hållet – undersöka vad som eventuellt tyder på att bilden inte skulle vara sann.

Därför här – tre grundläggande kontroller som du kan göra redan vid datorn:

1) Bildsök! Använd antingen Googles bildsökmotor eller konkurrenten Tineye – eller helst båda – för att försöka ta reda på bildens ursprung.

I båda sökmotorerna klistrar du enkelt in bildens webbadress (men tänk på att det ska vara just bildens adress; i webbläsaren Chrome nås den genom att du högerklickar på ”Kopiera bildadress”) alternativt laddar upp bilden om du har den lagrad lokalt på datorn.

Sedan får du en träfflista som visar olika versioner av bilden – eller snarlika bilder – som publicerats på webben vid andra tillfällen. Här avslöjas obarmhärtigt de köpebilder som mindre nogräknade sajter använt för att illustrera nöjda kunder eller glad personal – eller de chockbilder från senaste terrorattentatet eller OS-skandalen som i själva verket härrör från någon helt annan händelse fem eller tio år tidigare.

En tumregel när du letar ”original” är att du vill hitta bilder som publicerats så tidigt som möjligt, och/eller i så stora storlekar som möjligt. Den tråkiga brasklappen är att varken datering eller bildstorlek utgör någon absolut garant för äkthet.

2) Kolla metadata! Bildens underliggande uppgifter kan i bästa fall avslöja en rad detaljer om var, när och hur en bild blivit tagen.

Ett högerklick (i Windows) på ”Egenskaper” och ”Information” ger dig (åtminstone i teorin) information om allt från kameratillverkare till klockslag och datum samt eventuella GPS-koordinater för fotograferingen.

Den trista nyheten är att alla dessa värden kan raderas eller manipuleras, och de kan också ha hamnat fel utan uppsåt (kamerans klocka var felinställd). På till exempel Facebook raderas metadata tyvärr med automatik.

3) Granska bilden! Samtidigt som det i dag är fullt möjligt att göra fantastiska bildmanipulationer som ser helt realistiska ut, så skulle de flesta av oss inte klara av att placera in ett urtidsmonster på Sergels torg med mindre än att det såg rätt konstigt ut.

Om bilden visar ett orealistiskt motiv – titta noggrant. Om det är något som känns fel med bilden, så är det ofta fel. Om du har svårt att själv lista ut vad det kan vara – ta hjälp av ett proffs; en fotograf eller annan bildkunnig person på redaktionen eller i bekantskapskretsen.

Utöver dessa kontroller bör man försöka ta hänsyn till vad som över huvud taget är möjligt att bevisa med bilder.

När det gäller muntliga utsagor är det oftast lättare att plocka isär makthavarens förskönande uttalanden än att belägga tipsarens nya, häpnadsväckande vittnesmål. På samma sätt är det med bilder. Det är lättare att spräcka förfalskningen än att garantera äktheten.

Det är dessutom med bilder som med annan bevisning – det är sällan klockrent och det finns sällan entydiga smoking guns. Men precis som med textdokument, inspelningar och vittnesuppgifter, så måste du som granskande journalist göra en egen bedömning också av bildmaterialet – och sedan helt enklet konfrontera de ansvariga.

Kanske kan de förklara varför skuggorna faller åt tre olika håll samtidigt som det bara finns en ljuskälla, varför metadata indikerar att bilden är tagen tre år tidigare än uppgivet och varför den redan finns publicerad i 14 olika versioner på nätet. Men sannolikheten finns också att de erkänner sanningen – att de tyckte den såg fin ut och tänkte att ingen skulle komma på dem.

(Kunskapstack till Leo Wallentin)

Finn fler aktörer 

Så gick det.

​Alla redaktioner vill få genomslag för sina stories. För en nyhetsredaktion finns ofta utmärkta förutsättningar att följa upp de egna nyheterna med reaktioner och kommentarer från olika håll. Vissa kan vara känslomässigt starka även om de inte betyder så mycket formellt (publikreaktioner i sociala medier) medan andra kan vara formellt viktiga om än svala i uttrycket (en tillsynsmyndighet som startar en utredning).

Tråkigt nog orsakar de flesta av våra nyheter varken presskonferenser eller uppföljningstävlan hos konkurrenterna. De gånger en nyhet får ett efterspel beror det oftast på att redaktionen bakom nyheten hittat en relevant reaktion och/eller fortsättning. De gånger en story rinner ut i sanden beror det oftast på att man inte gjort det.

När SVT Nyheter i fjol granskande telefonbolaget 4one kände vi tidigt (inte minst efter mötet med svårt cancersjuke ofrivillige kunden Göran Andolf) att vi ville komma längre än i andra motsvarande historier om liknande bolag. 

Rapporteringen om oseriösa telefonbolag brukar annars följa en enkel mall där man intervjuar en lurad kund, pratar med Konsumentverket och söker bolaget som inte ställer upp på intervju. Det är inget fel i att stanna där men den här gången ville vi komma längre. 

Det kom att ta sig uttryck i att vi la mer kraft än vanligt på att granska bolaget bakom verksamheten, och bland annat hittade flera styrelseledamöter som sade sig vara placerade i styrelsen mot sin vilja.

Men vi letade också aktivt efter fler aktörer – som vi kunde kontakta efter den första publiceringen för att höra deras reaktion på bolagets metoder. 

Tre av dessa blev bolag som 4one på olika sätt var beroende av för sin verksamhet: telefonbolagen Tele2 och Limitless Mobile, vars nät 4one köpte in sig på, och inkassobolaget Alektum som hjälpte 4one kräva in betalningarna från sina kunder. 

Alla tre bolagen reagerade starkt på 4ones affärsmetoder. Så starkt att man avbröt sina samarbeten, vilket bidrog till att 4one strax därefter försattes i konkurs. Vi hade identifierat en (för oss) ny kategori aktörer, vars reaktioner i detta fall fick betydelse inte bara för storyn utan också för händelseutvecklingen. 

Väldigt få företag och andra samhällsaktörer verkar i ett vakuum. De flesta är beroende av andra för att verksamheten ska fungera. 

Runt ett oseriöst telefonbolag (eller städbolag eller hälsokostförsäljare eller annan valfri kategori) finns en rad myndigheter, organisationer och andra bolag. Om telefonbolaget självt inte vill stå för vad man gör, så är det förstås intressant att höra om de andra vill göra det. Och om de inte vill det: vad betyder det i praktiken? 

Min erfarenhet är att det alltid är mödan värt att kartlägga de omgivande aktörerna, och lägga lite tankekraft och research på att se om det inte finns fler än de redan givna som kan tänkas vara relevanta för en kommentar. De nya parternas förhållningssätt kan bli en given fortsättning på vår story och kan alltså ibland ge nyheter som också förändrar verkligheten. 

Och det får man väl säga är ett genomslag om något.

Tristaste tipset som ger bästa effekten

Fyra bra punkter.
Fyra bra punkter.

Hur kan man hålla igång längre journalistiska projekt i en vardag full med utryckningar?

Det är en av de vanligaste frågor jag brukar få när jag föreläser om granskande journalistik på redaktioner runt om i landet – om inte den allra vanligaste.

Svaret består förstås av flera olika steg (vilket vi bland annat beskrivit här och här) men den viktigaste punkten är nog arbetsdokumentet.

Ordet är fruktansvärt trist men ett klokt uppbyggt arbetsdokument kan göra hela skillnaden mellan en ambitiös idé som kommer vidare och en som rinner ut i sanden.

Det handlar om att korta startsträckan.

När du inte har tre veckor avsatta för att på heltid ägna dig åt ett projekt, så måste du gång på gång lägga tid på att ”backa bandet” och komma tillbaks till ”vad var det nu jag skulle göra?” och ”vem var det nu jag skulle kontakta?”

Genom att skapa, och underhålla, ett arbetsdokument minskar du tiden drastiskt som det tar att få svar på de frågorna.

Svaret på den första frågan bör i själva verket ligga högst upp. ”Att göra” är en av de viktigaste punkterna i ett arbetsdokument – om inte den allra viktigaste. Där skriver du upp de arbetsuppgifter som står på tur för att projektet ska komma framåt: mejlet till myndigheten, samtalet med källan, plöjandet av rapporten, bokningen av inspelningen…

Varje punkt ska vara kort men konkret. Du ska absolut inte behöva lägga tid på att tänka ”Vad betydde det nu att jag skrev så här?”

När punkten är avklarad kan den flyttas, med fördel till en ”Gjort”-rubrik som (av naturliga skäl) kan placeras längre ned i samma dokument.

Man kan göra ett arbetsdokument på olika sätt, och till exempel använda verktyg som Evernote eller Trello för att koppla ihop grundtexten med andra typer av dokument, separata ”riktiga” att göra-listor osv. Men i sin enklaste form kan arbetsdokumentet vara ett vanligt Worddokument.

Förutom ”Att göra” bör dokumentet innehålla en sammanfattning av din hypotetiska story och metod. Vi har i andra poster pratat om hur man kan använda Story Based Inquiry-modellen för att komma snabbare framåt i granskande projekt, och där är en huvudpunkt att tidigt formulera en hypotes, alltså en story ”såsom vi just nu tror att den skulle kunna vara” – men med stor öppenhet för att den visar sig vara annorlunda, i detaljer eller i helheten.

Metod-stycket speglar hypotesen, i så måtto att vi skriver ned hur vi ska pröva de enskilda påståendena i hypotesen.

Även ”Hypotes” och ”Metod” bör vara korta, men så tydligt formulerade att de snabbt besvarar frågorna ”Vad var det nu den här grejen handlade om?” och ”Hur skulle jag kolla det?”

Till sist bör arbetsdokumentet också innehålla research, alltså anteckningar från telefonsamtal, länkar till dokument, inklistrade data…allt det där som kommer fram när du metodiskt prövar din hypotes.

Men inte heller researchen bör få svälla ut. Jag har en gång testat att lägga in ”all” research i ett dokument, och det blev förstås väldigt snabbt helt oanvändbart. Om du får loss en spännande myndighetsrapport så ska du inte kopiera in hela texten i ditt dokument – utan skriva en notering (och möjligen något citat) och sedan länka till dokumentet. (Glöm inte att du kan länka inte bara till webbadresser, utan också till dokument och mappar på din egen dator!)

Grundläggande uppgifter om till exempel huvudpersonernas namn, personnummer och kontaktuppgifter, inblandade bolags organisationsnummer och annat som du kan tänkas behöva vid återkommande tillfällen under din research, ska också placeras lätt tillgängligt i arbetsdokumentet.

I korthet blir då arbetsprocessen så här när du plötsligt får en fri timme på jobbet och inser att du kan ägna dig åt projektet som du inte ägnat en tanke på tre veckor:

  1. Du öppnar dokumentet.
  2. Du ser att det högst upp på ”Att göra”-listan står ”Kolla om tjänsteman NN är tillbaka från semestern”.
  3. Du ringer upp tjänstemannen, som är tillbaka från semestern, svarar på frågor och lovar mejla ett dokument.
  4. Du antecknar – kanske redan under samtalet – två viktiga punkter under ”Research”.
  5. Du flyttar ”Kolla…”-punkten från ”Att göra” till ”Gjort”.
  6. Du skriver in en ny ”Att göra”: ”Läs dokumentet när NN mejlat”.
  7. Chefen kommer springande med ett akut uppdrag för dagen.
  8. Du tar dig med glädje an det nya uppdraget, nöjd med att ha kommit några steg framåt på ditt eget projekt.

Detta kan jämföras med en arbetsprocess där du måste börja din ”fria” timme med att försöka hitta dina anteckningar, komma på vad det var du skulle göra härnäst, hitta namnet på tjänstemannen du har ett vagt minne av att du skulle kontakta, försöka hitta ett telefonnummer…och där står chefen vid ditt bord och säger ”Jag har en grej du måste göra nu direkt!”

Att jobba med ett bra arbetsdokument gör jobbet både smartare, snabbare och roligare. De flesta av oss föredrar helt enkelt att lägga tid på att ta reda på saker framför att lägga tid på att ta reda på vad det var vi skulle ta reda på.