Öka närvaron i ditt inslag med hjälp av ljud

Hur länge ska en reporter egentligen prata?
Hur länge ska en reporter egentligen prata?

Det var inte av lathet som jag alltid körde samma utvärdering då det blev min tur att utvärdera gårdagens sändning på Rapports morgonmöte. Jag brukar räkna antalet sekunder i sändningen som består av annat ljud än att antingen en reporter läser ur sitt manus, eller att en intervjuperson svarar på en fråga.

Resultatet brukar alltid vara lika uselt, och det är därför jag fortsätter.

Det är ett lite trubbigt, men enkelt och tydligt mått på något slags ”tilltal”. Det är absolut inte det enda måttet, och ett stort antal sådana sekunder i en sändning behöver inte betyda att sändningen är bra – men det påminner oss på ett effektivt sätt om vikten av att inte prata sönder våra inslag.

Ett inslag inleds ofta med lite speaker, därefter en synkbit (intervjubit), lite mer speaker och  synkar. Speak-synk-speak-synk-speak-synk. Ett klassiskt formulär 1A-inslag. Ibland bråkar folk med varandra i tv, och då kan vi klippa deras synkar direkt mot varandra för att tydliggöra konflikterna.

Men ofta har vi filmat material som visar vad inslaget handlar om: vi har en ambulans med sirenerna igång på väg från olycksplatsen, vi har ljudet från bomberna som faller över den där staden i news-materialet, vi har de arga demonstranterna som skanderar.

Det är oförsvarligt att dra ner sirenljudet och speaka över ”ambulanserna körde i skytteltrafik”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv. Och säg kanske att ”sjukhuset kunde inte svara på hur allvarliga skadorna är”.

Det är oförsvarligt att dra ner bombljudet och speaka över ”bomberna fortsatte falla under natten”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv. Och säg kanske att ”det är tredje natten som regimstyrkorna håller dom vakna”.

Det är oförsvarligt att dra ner ljudet på demonstranterna och speka över att ”tiotusentals regimkritiker hade samlats på torget”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv i stället. Och säg kanske att ”vreden mot regimen är på kokpunkten”.

Men vi gör det hela tiden. Vi drar ner ljudet och berättar själva. Trots att informationen redan finns där, renare och mer levande förpackad.

Om man får höras i riks-tv varje dag ett helt yrkesliv (eller åtminstone en hel las-period) har man råd att inte ta tillvara på varje sekunds möjlighet att själv få höras, även om man råkar älska sin egen röst.