Det här måste jag kolla.
Jag minns fortfarande tanken genom huvudet. Det var ett tips som dök upp efter Dagens Nyheters avslöjande hur stora delar av hanteringen av de omdiskuterade lärarlegitimationerna tagits över av bemanningsföretaget Proffice.
Tipset handlade om att det fanns mer att berätta: allvarliga arbetsmiljöproblem i den rivningslokal i Solna där Proffice snabbanställt ett stort antal unga akademiker för att sköta hanteringen. Facket skulle vara inkopplat och det fanns en rad detaljer som gav bilden av en verksamhet närmare den sämsta callcenterkulturens tävlingshets än ett seriöst myndighetsuppdrag.
Det här måste jag kolla tänkte jag och la ett antal andra historier åt sidan. I stället använde jag så många metoder jag bara kunde komma på för att få veta vad som egentligen hänt där innanför väggarna i Solna.
Några dagar senare kunde svt berätta om hur personal fått tävla om att registrera flest legitimationsansökningar snabbast, en nyhet som väckte stor uppmärksamhet.
Under nyhetsgranskningen tillbakavisade Proffice samtliga anklagelser – eller rättare sagt svarade företagets presschef att hon inte kände igen uppgifterna och inte kunde tro att de var sanna.
Jag behöll kontakten med mina källor, och fick också kontakt med nya, både innanför och utanför rivningskåken i Solna. Flera veckor senare lyckades jag få del av interna protokoll från arbetsplatsen, som bekräftade flera av de mest kontroversiella uppgifterna och dessutom avslöjade nya detaljer om verksamheten.
Detta blev ett reportage i Uppdrag granskning, som fick stort genomslag inom skolvärlden. Jag påmindes om det så sent som härom dagen när jag mötte en av Sveriges ungefär 200 000 lärare (ja, mer än var femtionde svensk är lärare), som fortfarande mindes storyn tydligt.
Än viktigare för mig är att minnas den där första tanken. Det här måste jag kolla. Det var den som i det här fallet gjorde hela skillnaden.
Inte tanken i sig – men att jag valde att verkligen göra det. Gå till botten med uppgifterna så långt det var möjligt. Och sedan inte släppa historien.
Nej, det blev inte ett avslöjande som förändrade världen. Men det blev en story som kunde utvecklas genom granskning över flera månader och flera program och med avslöjanden om tydliga missförhållanden som fick konsekvenser på flera håll (skolministern kallades till KU, och Skolverket vidtog åtgärder).
Det här måste jag kolla. Utan den tanken – och utan förverkligandet av den – så hade det aldrig blivit något alls.
Det brukar sällan tas med i listor över arbetsprocessen, men just granskande (eller över huvud taget mer ambitiös egen) journalistik har ofta en tendens att falla redan på själva beslutet att sätta igång.
Det finns liksom alltid något annat som går lite fortare, eller är lite enklare, eller där det finns mer efterfrågan från desken…
Det här måste jag kolla är förmodligen det enskilt mest avgörande beslutet för varje större journalistiskt projekt.
Jag minns det särskilt i detta fall eftersom det var ett sånt där mejl som det annars är så lätt att man lägger undan. Som hamnar i högen Det här borde jag kolla.
Det finns en skarp skillnad mellan borde och måste. Min borde-hög är och har alltid varit galet stor, och tyvärr har många riktigt riktigt bra idéer och tips haft en tendens att hamna där. Helt enkelt för att det handlar om grejer som är lite mer svårkollade än nästa dagsjobb. Till och med kanske en utmaning även för den som är van vid egna granskningar.
De kräver åtminstone att man tvingas rannsaka sig själv: Har jag verktygen att kolla detta? Hur börjar jag? Hur fortsätter jag? Vad hoppas jag nå? I vilket läge kommer min chef att tycka det är en story? (Vilket i just detta fall var en särskilt viktig fråga eftersom DN redan haft det första spräcket.)
Att rannsaka sig själv kan vara jobbigt. Att göra det man redan kan göra i sömnen är ofta enklare.
Samtidigt som vi förstås vet att det är den där måste-inställningen som ger resultat på allvar. Som gör att vi tar oss an tipset eller idén som skapar riktigt spännande reportage och inte bara redaktionens nästa gäspning. Som ger egna nyheter i stället för upprepning av andras.
Det behöver inte nödvändigtvis handla om gräv och granskningar, utan kan lika gärna vara en vild idé om ett samarbete över redaktionsgränser som aldrig tidigare korsats eller en udda bildlösning som man inser kommer att kräva viss övertid av fotografen eller ett spännande formgrepp som gör det nödvändigt med en timslång övertalning av ansvarig arbetsledare för att det ska bli verklighet.
Men det är de samarbetena, bildlösningarna och formgreppen som gör hela skillnaden när dagen är slut. Och granskningarna.
Och det är förstås därför vi med jämna mellanrum måste stoppa oss själva från att lägga tipset i borde-högen. Och i stället tänka den andra tanken.
Det här måste jag kolla.