5 000 kronor ger en bättre rubrik

Ett standardråd till reportrar och redaktioner som vill komma igång med gräv och granskning är att undvika antingen/eller-jobb (alltså undersökningar där utfallet blir antingen jättestort eller ingenting alls) till förmån för mini/maxinivå-projekt (där det finns en lägstanivå som vi är säkra på att ta hem redan när vi börjar). Det är en gammal iakttagelse som fortfarande håller.

Orsaken är att man bör vara säker på utdelning när man börjar med något nytt, helt enkelt för att få en garanterad skjuts i starten.

Tipset om att kommunstyrelsens ordförande leder en hemlig djävulssekt må vara mer lockande än kartläggningen av miljöavgifterna, men kommer att kräva extrema resurser för att leda i bevis – samt att det måste vara sant för att det ska vara en story.

Om ordföranden inte leder en hemlig djävulssekt finns det liksom ingen given andrastory givet att allt annat är som det var förut. Men hur tråkiga miljöavgifterna än uppfattas så kan man alltid göra storyn om skillnaden mellan olika kommuner – eller hur avgifterna utvecklats över tid.

Dock har kommunalrådet och djävulssekten en självklar fördel när det ska skrivas rubriker. Man kan välja nästan vilken ordkombination som helst och folk kommer att vilja läsa storyn.

Detsamma gäller inte för skillnaderna i avgifter.

Det kan vara en jobbig insikt för många rubrikmakare men ”Stora skillnader mellan kommunernas miljöavgifter” rockar inte.

”Allt mer…” och ”Stora skillnader…” tillhör nyhetsjournalistikens standardformuleringar. De används ju inte bara om egna granskningar utan också om utomstående aktörers planterade stories (”Det visar en undersökning som organisationen NN gjort för att få in sitt namn på nyhetsplats” – eller hur vi nu brukar skriva).

Icke desto mindre är det rätt dåliga rubrikgrepp.

De ingår i samma grupp som ”Ny kritik mot…” och ”Starka reaktioner på…”: en kategori rubriker som på ytan berättar något dramatiskt som borde locka till läsning, men som i praktiken blir på tok för allmänna för att väcka något intresse över huvud taget. Åtminstone hos den som inte sedan tidigare har ett brinnande intresse för ämnet i slutet av rubriken (”…Migrationsverket” eller ”…klubbstyrelsen” eller vad det nu må vara).

Mitt tips är att alltid försöka leta efter det mer konkreta.

Ett direkt citat av typen ”De skapar tragedier” slår enligt denna logik ”Hård kritik mot…”.

”5 000 kronor dyrare slänga sopor i Övik” blir bättre än ”Stora skillnader mellan…”.

Och ”Fördubbling av…” är att föredra framför ”Allt fler…”.

Läs gärna igenom ditt eget manus en gång till med rubrikglasögonen på. Är det givet att rubriken ens ska handla om ökningen av antalet ärenden där myndigheten kritiseras för brister i insatserna mot våld inom familjen? (”Allt mer kritik mot…”) När vi i ett av dokumenten hittat formuleringen ”De såg bort när han började slå”?

Det finns några grundregler om rubriker som de flesta nog lär sig redan på journalistutbildningen. Den viktigaste är att en rubrik inte är en överskrift, ingen sammanfattning av artikelns innehåll.

Jag brukar beskriva rubriken (och i tv/radio löpformuleringen) som den mest nyfikenhetsskapande ordkombination som fortfarande är sann och som åtminstone i huvudsak handlar om den story som sedan återfinns i texten/inslaget.

Inom dessa ramar är fältet fritt att pröva sig fram. Kvällstidningarna prövar ofta mest och vildast – och landar ofta bäst men ibland väldigt fel. Dagstidningar och public service är oftast helt korrekta – och betydligt tråkigare.

I dessa klickjaktens tider bör vi kanske också säga några ord om vad strävan efter vidareklickningar gör för rubrikkonsten. Det enklaste svaret är att den får oss att vilja kittla nyfikenhetsnerven ännu mer – genom att berätta lite mindre.

Många redaktioner försöker i dag utelämna väsentlig information i rubriken, åtminstone på puffen på löpet eller i mobil-pushen, för att tvinga den nyfikne läsaren att klicka på länken. Man skriver inte ut att ”Hanna Stjärne blir ny vd för svt” utan ”Hon blir ny vd för svt”.

I linje med detta borde kanske ”Stora skillnader…” inte ersättas med ”5 000 kronor dyrare…” utan med ”Så mycket dyrare…”.

(Sedan finns förstås den stora analsex-debatten, men den lämnar vi därhän den här gången.)

Hursomhelst är rubrikvalet (i praktiken valen eftersom det ska rubriceras både på artikel och löp, och kanske annorlunda på pappret eller i tv-sändningens textpuff) en del av storymakandet där en ganska liten extra tankemöda kan ge god extra utdelning.

På webben kan man ju också tillåta sig att ändra efter publicering. Testa olika varianter vid spridningen i sociala medier; om ni märker att en formulering blir en hit både på Facebook och Twitter så kan det vara anledning att fundera på om inte den formuleringen också vore den bästa tänkbara rubriken.

Så länge man inte slarvar med sanningshalten och täckningen i texten så är det bättre att ge en story en briljant rubrik en halvtimme efter publicering – än att låta den leva med en halvdålig ända in i den publicistiska evigheten.

När ni nu ändå gjort en granskning där ni följde standardrådet om en bra mini/maxinivå så vore det ju tråkigt om den inte nådde ut bara för att någon inte orkade fixa till rubriken.