Jag har läst hundratals av dem.
”Hur här?”-artiklarna som svarar ”Bra!”
Jag har läst hundratals av dem och jag är övertygad om att de flesta varit fel. Eller åtminstone inte berättat hela sanningen.
Själv har jag studsat till när de handlat om ämnen jag själv har koll på, och allra mest förstås när de skrivits som uppföljningar på mina egna granskningar – av t ex missförhållanden bland jobbcoacher eller etableringslotsar. Ibland har jag känt för att ringa upp reportern och skrika Men köp inte det där!!! (dock avstått för att inte hamna på fel sida den professionella galenskapsgränsen).
Vi pratar om en typ av artiklar och inslag som görs i kölvattnet av en annan redaktions granskning, och som syftar till att beskriva läget inom det egna området – och i praktiken framför allt besvara frågan ”Är det lika illa här?” (Ofta handlar det av naturliga skäl om lokala uppföljningar på riksstories, men det kan också handla om att en riksredaktion vill ”lyfta” ett lokalt avslöjande, eller att en specialredaktion följer upp en nyhetsredaktions granskning eller tvärtom.)
Svaret på frågan blir nästan alltid ”Nej, inte alls!” Men jag skulle hävda att det beror mindre på att det verkligen inte är så illa och mer på hur frågan ställts. Till vem eller vad frågan ställts.
Alltsom oftast har ”Hur här?”-frågan ställts till en öppet framträdande ansvarig människa, oftast en chef eller presstalesperson (t ex den lokala chefen för Arbetsförmedlingen), medan den andra redaktionens granskning använt sig av helt andra sorters källor – framför allt skriftliga dokument och källor som inte framträder öppet.
De sistnämnda är svåra att få fram snabbt när man ska göra en ”rak uppföljning”, men dokumenten är ofta mycket mer lättåtkomliga än vi tror. Offentlighetsprincipen fungerar forfarande i Sverige, och sannolikheten är överhängande att den andra redaktionen i någon utsträckning använt sig av offentliga allmänna handlingar som även du kan be att få ta del av.
När det gäller etableringslotsar, jobbcoacher och andra verksamheter som utförs på uppdrag av Arbetsförmedlingen är det till exempel väldigt tydligt: registerade klagomål, granskningsrapporter, utbetalningar…det mesta går att få ta del av. Ibland krävs en sekretessprövning som gör att du inte kan få handlingen samma dag men det kan det ju vara värt om du därmed får en mer sann bild av sakernas förhållande.
Jag lovar att du i handlingarna kommer att finna både tydligare formuleringar – skarpare och mer konkreta – än i intervjun med den lokala myndighetschefen. Dessutom kommer du att hitta namn och andra detaljer som chefen garanterat inte gett ifrån sig frivilligt vid ert samtal. Dokumenten kommer helt enkelt att vara betydligt matigare än chefsintervjun.
Argumentet ”Vi hinner inte!” väger lätt i detta sammanhang. Att formulera ett mejl med ett önskemål att få ta del av alla eventuella klagomål på lokala etableringslotsar tar inte längre tid än intervjun med den där chefen – betydligt kortare tid om intervjun innehåller fler än en fråga.
”Men vår lokala myndighetschef ljuger inte!” lyder ett annat argument man hör ibland. Okej, men det är heller inte det jag gör gällande. Däremot har den lokala chefen en mängd incitament att göra sin verklighetsbeskrivning så friktionsfri som möjligt; hen vill helt enkelt inte försämra relationer i onödan med aktörer som myndigheten förväntas ha ett gott samarbete med, kanske i synnerhet inte om de varit dåliga. En liten skönmålning av läget väger lätt jämfört med det rasande telefonsamtalet från vd:n som hävdar att myndigheten svartmålat verksamheten (eller än värre: ett brev från bolagets advokat med CC till generaldirektören, som kräver förklaring och ursäkt pronto).
Ofta öppnar vi också för förskönande men formellt korrekta svar genom att vi själva ställer korkat informella frågor. (Jag vet eftersom jag gjort det själv så många gånger.) Vi kanske frågar om myndigheten har ”stoppat” någon verksamhet när den formellt korrekta benämningen är att man ”hävt avtalet”. (Detta är en direkt parallell till att man nästan aldrig hör någon svara ja på frågan om misskötsam makthavare X ”fått sparken” för sitt snedsteg. Formellt finns det inget som heter ”sparken”, hen har i stället ”skilts från sin tjänst”, ”avslutar sitt förordnande” osv.)
Om din chef kräver att du gör ut storyn i dag, trots att du inte kommer att få de där myndighetsdokumenten förrän i morgon, så låt dig inte nedslås – och framför allt: avstå inte från att begära ut dokumenten! Se det i stället som en tvåstegsraket: låt den skönmålande myndighetschefen lägga ut texten i dag om hur fint allt fungerar (ställ både allmänna och specifika frågor, och spela in intervjun) för att sedan i morgon berätta om missförhållandena du hittat i handlingarna, och konfrontera chefen med dessa. En bevisad skönmålning och ”glömda” delar av verkligheten är också nyheter.
TL;DR
…artiklar som fokuserar på att identifiera och förstora upp skillnaderna som något sorts absurt försvar av att ”Nå, det är visst inte så här”.
Ja, det är mycket sån i media idag och för mig som vanlig medborgare så är jag innerligt trött på alla traditionella massmedia organisationer som håller på med det här tramset.
Trams som inte handlar om att lösa den faktiska situationen!
Trams som istället allt mer handlar om att rädda den egna media-organisationen. Sätta sig själva i centrum och på så sätt konstlat kunna styra den ”Offentliga Debatten”.
Det här är ett typexempel och förkroppsligar samtidigt gammelmedias allt desperatare utmaning:
– Att göra sig själva relevanta i det allt mer digitaliserade, öppna och inkluderande samhälle som vuxit fram sista 20+ åren!
I det digitala samhället fungerar inte traditionell schemalagd media på det sätt som tidningar, radio och TV fortfarande styr sina organisationer efter.
Läsarna/tittarna har inte tid, ork eller lust att fortsätta få sin egen vardag sönderstressad av allt elände och skit som gammelmedia fortsätter ösa ut via sina allt mer föråldrade kanaler.
Så länge marknadsandelar, i form av upplagor och tittarsiffror, fortfarande styr traditionell schemalagd media, så kommer problemen för tidningar och etermedia (det jag benämner som gammelmedia) att fortsätta växa och dom allt desperatare metoderna, att tvinga sig kvar i människors vardag, kommer bara bli värre.
Digitaliseringen har gett mig som informationskonsument makten att själv bestämma vad jag vill läsa, vad jag vill se och vad jag vill höra.
Därför väljer jag mina egna kanaler som känns relevanta för min vardag och som innehåller fakta och kunskaper om att vi faktiskt kan göra framtiden bättre.
Gammelmedia har två val:
A – Fortsätta plåga sig själva till en historisk dödsruna
B – Göra om och återigen bli relevanta som en viktig resurs i vårt gemensamma samhälle
Valet kan, än så länge, fortfarande ändras från A till B!
Hej och tack för kommentaren.
Jag kan ge dig rätt om du menar att en slö ”Hur här?”-journalistik initieras utan tanke och utan intresse för att i grunden ta reda på sakernas förhållande.
Men om man nu, med en bra metod, kan visa på konkreta missförhållanden som dittills inte varit kända, så skulle jag säga att man ägnar sig åt journalistikens allra viktigaste uppgift.
Eller är vi oense om att t ex stora skattepengar till oseriösa verksamheter bör uppmärksammas?
Nej, vi är inte alls oense om den saken. Självfallet ska media-organisationer granska myndigheternas sätt att handskas med dom ekonomiska medel dom förfogar över.
Problemet är bara att den politiska delen av samhället är väldigt få personer i förhållande till det fokus traditionell media ger. Stämmer uppgiften i https://twitter.com/FilosofenNils/status/599617538931163136 att det handlar om 40,000 personer i Sverige?
Isf är det totalt 0.4% av befolkningen, men det är i realiteten max något hundratal personer som valsas runt och fullständigt dominerar gammelmedia.
Tänk tillbaka på hur detta utvecklats bara sedan millennieskiftet för 15 år sedan. Medias allt desperatare jakt på virala succéer blir ju bara värre och värre.
Jag minns när jag var liten på 70-talet och följde med farsan som var lokaljournalist.
Idag tänker jag ofta tillbaka och reflekterar över vilken felutveckling journalistiken gjort sedan dess.
Det jag menar digitalisering fungerat som en katalysator för och accelererat utvecklingen den här sidan om år 2,000.
Avstannar gör det heller inte. I takt med att allt fler i världen blir uppkopplade och enkelt både kan söka och interagera med nya kanaler och vanliga människor runt om i nästan hela världen, så blir bara ägarna och organisations-ledarna allt mer desperata i sin jakt på marknadsandelar.
Den ursäkten håller inte. Metoder är idag färskvara och om dom inte kontinuerligt vidareutvecklas (innoveras) så blir resultatet den dystopiska röra som tidningar, radio och TV envisas med att prioritera och schemalägga utifrån.
Hur väl känner du själv till att omvärlden fungerar idag?
Vad är din personliga uppfattning om utvecklingen?
Vilka är dina personliga källor till fakta, information och annan kunskap som mer långsiktigt beskriver utvecklingen.
Kort och gott:
Har du en egen idé/vision över hur världen, eller bara det svenska samhället, kan se ut om 5, 10 eller 25 år ifall den förändring digitaliseringen påbörjat får fortsätta?
Din metod fungerade säkert bra, i den tid då den var mer relevant än idag.
Se bara diskussionen om svensk Public Service. Varför tror du Radiotjänst får allt svårare hävda sin rätt att kräva in avgifter för ett medium som redan nu sett sitt bäsföredatum?
Radiotjänst drog en rövare och trodde sig kunna tvinga till sig avgifter för datorer, telefoner, plattor och alla andra digitala enheter som kan strömma video.
Så går det när man som ägare av en organisation har uppnått en historisk maktposition och tror att den kommer hålla länge till…
Om man med ”den politiska delen av samhället” menar offentlig sektor, inklusive privata företag som lever på skattemedel (som i mina exempel), då berör den betydligt fler än 40.000. Man kan nog på ett sätt rentav säga att den berör oss alla (sjukvård, försäkringssystem etc).
Dina övriga tankar om digitalisering, Radiotjänst osv leder rätt långt bort från innehållet i en bloggpost om journalistisk metod och ”Hur här?”-stories. Eller så är det bara jag som inte förstår, och i så fall ber jag om ursäkt för det.
Om ni istället för att granska och hänga ut dom ansvarige, så att deras politiska motståndare kan knipa nya enkla, (rubrikproducerande) poäng, istället prioriterade hur detta misskötande av våra gemensamma resurser komplicerar och förstör vardagen för majoriteten?
Vilka förändringar, förutom politiska rockader, pudlar och annat meningslöst har det hittills gett?
Ta skolan som exempel. Vilka bestående förbättringar kan du peka ut som traditionell medias granskningar lett till?
Då framförallt vad gäller elevernas förutsättningar, men även dom resurser som lärarna faktiskt får tid att lägga på lärandet till eleverna.
För är det inte att underlätta för lärarna att utbilda framtidens vuxna som vi har skolplikt? Alltså, för att på så effektivt och organiserat sätt ge kommande generationerna en flygande start i livet?
Hur mycket har dom granskningsmetoder och schemalagda publicering av nyheter och live-sända debattformer lyckats förändra skolans utveckling?
Eller är det viktigare att avslöja och publikt kölhala dom som misskött sina skattefinansierade uppgifter?
Vem, förutom gammelmedia, tjänar på att de metoderna får fortsätta dominera den ”offentliga debatten” om utvecklingen i samhället?
Byt nu ut ”skolan” mot något annat som politiska systemet ansvara för och se var era granskningar lett till där…