Gästblogg: Så granskar du högskolan

Ekots grävande reporter Emelie Rosén väckte i våras välförtjänt uppmärksamhet med sin granskning av högskolornas avgifter för utländska studenter. Här delar hon med sig av sina bästa tips på hur man granskar den underbevakade akademiska världen.

”Det här är mycket allvarligt.”

”Det är fel, fel och fel igen. Vi visste inte…”

”Jag tror att det behövs ett nytt regelverk.”

Det är kontentan av de kommentarer som ansvariga politiker gav Ekot efter min granskning av de studieavgifter som svenska högskolor och universitet tar ut av utomeuropeiska studenter. Och så lovades det en hel del utredningar också, från både utbildningsdepartementet och utrikesdepartementet.

Det är något berusande med att plocka fram uppgifter som ingen har sen tidigare. Inte bara uppgifter som ingen uppmärksammat, utan uppgifter som verkligen aldrig har tagits fram förut. Den som söker den typen av berusning gör rätt i att vända sig mot den underbevakade högskolan, och jag ska strax dela med mig av mina lärdomar. Men först vad som i min granskning ledde till ministrarnas och statssekreterarnas bekymrade kommentarer och löften om förändring:

• Luka är från Kosovo och han ska börja studera vid en svensk högskola, men hans pappa blir svårt sjuk. Förlamad. Luka stannar hemma och tar hand om honom, han kommer aldrig till Sverige. Ändå måste han betala den svenska högskolan 50 000 kronor.
• Said från Indien lider av depression, han behandlas i Sverige. Kan inte påbörja nästa termins studier. Ändå måste han betala 55 000 kronor för terminen.
• Sen är det Rashad, han beviljas inte visum till Sverige eftersom han inte har tillräckligt mycket pengar på banken. Han avanmäler sig flera veckor innan terminen börjar, och han slipper betala hela studieavgiften – han släpps ju ändå inte in i landet. Men universitet väljer ändå att ta ut en så kallad administrativ avgift på 17 500 kronor.

Det saknas i flera fall lagstöd för att ta ut de här avgifterna, enligt den granskning som Ekot gjort av regelverket med hjälp av flera juridiska experter. Ändå är det här bara tre exempel av flera hundra som jag hittade under min granskning.

Det de betalar då? De som sen också studerar i Sverige?

Det visade sig att studieavgiften är tiotusentals kronor högre än det som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Trots att lagen säger att högskolor inte får ta ut mer i avgift än att det täcker utgifterna. Ändå finns det ingen myndighet som har i uppgift att granska högskolornas egna prislappar och se hur pengarna används.

Och så var det biståndspengarna. För en fjärdedel av alla betalande studenter i Sverige betalar inte ur egen ficka. De får sina studieavgifter betalda av Svenska Institutet – med biståndspengar.

Men prislappen är ibland dubbelt så hög som utbildningen beräknas kosta för andra studenter. Mellanskillnaden går till högskolornas generella ”internationaliseringsarbete”, extra reklam och administration. Svenska biståndspengar finansierar alltså reklam åt svenska högskolor.

Tre avslöjanden utifrån en ganska naturlig fråga: Hur har det egentligen gått sen Sverige för fem år sedan införde studieavgifter för utomeuropeiska studenter?

Visst sa jag att högskolan är en guldgruva för den grävande journalisten?

1. Högskolor omfattas av offentlighetsprincipen
Okej, det här är en sanning med modifikation. De flesta högskolor och universitet är statliga, och de omfattas helt av offentlighetsprincipen. Men det finns undantag. De kanske mest kända är Handelshögskolan i Stockholm som drivs av en privat förening och Chalmers som drivs som en stiftelse, men ge inte upp för det. De bedriver fortfarande en offentligt finansierad verksamhet, och är i många avseenden lika tillmötesgående som andra högskolor när det gäller att lämna ut information. Min granskning började med att jag skickade ut en enkät med ett antal frågor som jag tänkte skulle ge mig en fingervisning om var de intressantaste uppgifterna att gräva i fanns. Jag ställde frågor om utbildningars prissättning, antal heltidsstudenter från utomeuropeiska länder, om man hade kurser som bara riktade sig till betalande studenter och så vidare. Självklart skickade jag också med en hänvisning till offentlighetsprincipen och lite skrivelser om vad skyndsamhet innebär. Svaren kom, utan knussel, från så väl statliga som icke-statliga lärosäten. När jag sen återkom med följdfrågor om mer känsliga saker, återbetalningsärenden och stora påslag, blev de icke-statliga mindre tillmötesgående, men då valde jag en annan väg. Mycket av det jag sökte kunde jag nämligen få fram genom uppgifter som fanns registrerade hos andra myndigheter. Riksrevisionen och Ekonomistyrningsverket kan ibland vara till hjälp när det gäller ekonomi, men framförallt är Universitetskanslersämbetet en underutnyttjad myndighet.

2. Journalister granskar inte högskolor, men det gör UKÄ
Med tanke på vilken stor verksamhet svensk högre utbildning är görs förbryllande få journalistiska granskningar av högskolan, men någon som faktiskt utför högskolegranskningar är myndigheten Universitetskanslersämbetet, UKÄ. UKÄ ska kvalitetssäkra högskoleutbildningarna, juridiskt granska dem, granska högskolornas effektivitet och dessutom har UKÄ ett statistikansvar. Behöver jag ens skriva mer? Ring. Ring och prata med handläggare efter handläggare på UKÄ:s olika avdelningar och du kommer snart att ha tidigare okänd statistik, utredningar, tillsynsbeslut och studentklagomål (glöm inte heller bort Överklagandenämnden för högskolan där du kan hitta flera intressanta ärenden som ingen riktigt verkar bry sig om) i din hand.
Mycket av min granskning byggde på att jag själv tog fram uppgifter, men vissa sammanställningar som jag satt och jobbade med hittade jag hos UKÄ under arbetets gång. Det gjorde att jag tjänade in många timmar framför Excel.

3. Våga räkna själv
UKÄ i all ära men all information finns inte där. Vissa saker har ingen tänkt på att granska förrän du kommer med dina frågor, ge inte upp utan samla informationen själv och om så behövs, räkna själv. Ja, det är läskigt men det är värt det. Med hjälp av regleringsbrev, och högskolornas egna årsredovisningar samt diverse krumbukter med belopp för helårsstudenter, helårsprestationer, institutionella omfördelningar och så vidare räknade jag själv ut skillnaden mellan vad en utbildning beräknas kosta för en svensk eller europeisk student och vad utomeuropeiska studenter betalar. Utifrån mellanskillnaden kunde jag sedan räkna ut ungefär hur mycket biståndspengar som gick till något helt annat än utbildning för fattiga studenter, vilket biståndet var till för. Så hur vet jag att jag räknade rätt? För det första räknade jag varje led ungefär 20 gånger (sund journalistnoja) och sen konfronterade jag lärosätena med mina uträkningar. Trots att det knappast var gynnsamma resultat, så bekräftades uträkningarna av alla jag provade dem med. Säkrare än så kände jag inte att jag kunde bli. Du behöver inte vara någon matematiker för att klara det, du behöver inte ens komma på själv hur du ska räkna. Fråga någon trevlig handläggare hur hen skulle ha gjort, och hjälps åt att resonera.

4. Många vill hjälpa dig
Det här är verkligen sant. Högskolevärlden är krånglig och ibland väldigt intern och hierarkisk, men den rymmer en mängd kloka och kunniga tjänstemän som inte har någon anledning att släta över ett dysfunktionellt system. Så ring, ring runt och prata och prata och du kommer att hitta handläggare som är beredda att säga precis som de tycker att det är. Men det finns också andra som är beredda att hjälpa till, inte minst studentkårerna. De har ofta ypperlig koll på de största snackisarna hos studenterna och de kan leda dig rätt i dina granskningar. För mig har kårerna också varit ovärderliga när det gäller att hitta case. Stockholms universitets studentkår skickade till och med ut en efterlysning åt mig i sitt veckobrev.

5. Några gulddokument
Årsredovisningar. Ta upp årsredovisningarna för de senaste åren och jämför olika postar, jämför mellan olika universitet. Vad sticker ut och varför ser det ut så? Hur mycket av forskarnas anslag snor universitet åt sig till så kallade overhead-kostnader (hint: det kan variera mellan 20 och 80 procent)? Hur mycket lägger lärosätet på reklam? Ta också en titt på Riksrevisionens granskningar av högskolornas årsredovisningar. Vad har de kommenterat? Varför?

Sen skulle jag göra en koll på de senaste regleringsbreven, vad har förändrats? Med vilket underlag? Och så de lagar som reglerar svensk högre utbildning. De senaste åren har det skett fler lagändringar som påverkar högskolan än att det har införts studieavgifter för utomeuropeiska studenter. Vad hände egentligen när kravet på pedagogisk utbildning hos undervisande personal togs bort 2011? Och varför är utomeuropeiska studenter överrepresenterade på utbildningar som fått omdömet ”bristande kvalitet”? I höst inleds förresten ett helt nytt kvalitetssäkringssystem, det kommer att bli spännande att följa.

Ni hör ju, det är bara att lyfta luren.

 

Emelie Rosén