Knappa mer i Google Reader

Du som också använder Google Reader för att följa nyheter via RSS-flöden har en hel del tid och ansträngning att tjäna på att använda tangentbordet i stället för musen. Hittills är det väl i huvudsak tre olika tangentbordskommandon jag använt mig av:

  • J – gå till nästa text
  • K – gå till föregående text
  • Mellanslag – bläddra framåt en skärmsida i aktuell text
  • S – stjärnmärk texten

Nu försöker jag leva lite mer ergonomiskt. Därför har jag köpt ett nytt bättre tangentbord, men också lärt mig en nygammal textredigerare, men också lite nya tangentbordskommandon. Till exempel de här i Google Reader:

  • Skift + N – gå till nästa prenumeration
  • Skift + P – gå till föregående prenumeration
  • Skift + O – öppna aktuell prenumeration
  • V – visa källtexten

Det här gör att jag knappt behöver sträcka händerna efter musen då jag sitter och läser igenom mitt flöde. Då jag läst klart i källtexten kan jag använda mig av Chromes tangentbordskommando:

  • Ctrl + W – stänger aktuell flik

På det viset kommer jag tillbaka till mitt flöde igen. Och vill jag googla efter något, så är det ju bra att ha i bakhuvudet att adressfältet i Chrome också är ett sökfält. Följande två tangentbordskommandon är då bra att memorera:

  • Ctrl + L – flytta markören till adress-/sökfältet
  • Tabb – flytta tillbaka markören dit där den var, ifall man ångrar sig
  • Alt + Enter – öppna den nya adressen/resultatet av sökningen i en ny flik

Testa. Du behöver ju inte lära dig alla på en gång!

 

Ta bort hemlisarna ordentligt

Nästan varje dag i yrket som nyhetsjournalist utbyter man ju extremt känsliga handlingar med hemliga källor i mörka parkeringsgarage (inte?). Efter en tid tenderar det ju att bli ganska mycket material som man lagrar elektroniskt, och även den mest arkivbenägne måste så småningom rensa i sitt digra researchmaterial.

Då gäller det att tänka sig för.

Om du drar filerna till papperskorgen, så har det inte särskilt mycket att göra med borttagning över huvud taget. Papperskorgen är en mapp i din dator, så ingenting raderas – det bara flyttas. Sedan finns det förstås lite extrafunktioner knutna till papperskorgen, till exempel möjligheten att tömma den. Men filerna är definitivt inte borta. Speciellt inte då din hemliga källas arbetsgivare stjäl din laptop.

Nästa steg är att ta tala om för datorn att faktiskt ta bort filen, att rensa papperskorgen. Då borde man väl ändå vara säker på att den inte finns kvar?
Det kan man inte.

Föreställ dig din hårddisk som en en byrå med en stor mängd lådor. Du lägger dina data i en låda och klistrar på en etikett, alltså ger filen ett filnamn. Då man kommer med nya data som man vill lagra i byrån, så gäller regeln att man får ta vilken låda man vill, så länge den saknar etikett.

Vad man gör då man säger åt datorn att radera filen, är att man rycker bort etiketten från lådan. Det är alltså fritt fram att stoppa in nya data i lådan. Ligger det redan något där, så slänger man det; det är ju fritt fram, eftersom etiketten är borta.

Men innehållet i lådan är kvar fram till dess att man lägger dit något nytt! Och, förstås, möjligt att plocka fram för den som har kunskaperna (vilket du förstås uppskattar, då du råkar radera alla foton av barnen).

”Kunskaperna” förresten – ladda hem till exempel Recuva och testa själv. (Läs mer i artikeln 15 Free File Recovery Software Programs. A List of the Best Free Undelete Software for Windows). Det är inte rocket science.

Det finns förstås en bot. Om nu filerna försvinner på riktigt först då de skrivs över, så är det väl det man får göra. Och naturligtvis finns det program som raderar just på det sättet. Då man säger att man vill radera en fil, så skrivs den över med slumpmässigt skräp.

Ofta kan man göra det i omgångar: skriva över filen med slumpmässigt skräp som man skriver över med slumpmässigt skräp som man skriver över med slumpmässigt skräp… Tills filen helt enkelt är ordentligt borta.

I artikeln 5 Tools To Permanently Delete Sensitive Data From Your Hard Drive tas ett antal program och metoder upp för hur man kan radera data säkert och permanent.

Eller fortsätt rewrita TT, så är du också safe.

Ring – desken vet inte allt

Det här skriver jag en dag som började med att en buss i Malmö blev beskjuten. Det hade hänt i Helsingborg i lördags kväll också, men då verkade det inte så dramatiskt. Men det här skulle visa sig vara skarpa skott och under morgonen få rubriceringen mordförsök.

Dagen gav också upphov till fantastiska bilder från Saltsjöbaden, sedan en städare stulit ett tåg och kört in i ett hus. Och sedan då – 100 bilar och lastbilar i en helt sjuk trafikolycka på E4 i Skåne.

Det är en händelsenyheternas dag, och då kan det vara värt att påminna om att desken inte vet allt. För det gör den förstås inte.

Ni vet ju hur det är. Man försöker kolla tidningarna, webbarna, TT, telefonen, mejlen – och till och med faxen. Men alla nyheter dyker ju inte upp där. Och kommer det en stor grej då det är ett möte, så kanske man inte ser det förrän efter 20 minuter.

Så – ring in till jobbet om du ser något sådant där som man fattar är en grej. Sådant där som man måste sticka på genast – för att hinna, för att bilderna ska finnas kvar, för att händelseutvecklingen inte ska springa ifrån en. Du får ett tack om de inte visste – och du lär inte få en utskällning om de redan hade koll.

Jag ringde då jag såg att vi inte hade uppgiften om att vapnet var skarpladdat på webben än. Då var jag inte ens ute på fältet och upptäckte något magiskt. Men jag fattade att sannolikheten för att jag såg det där på polisens hemsida först var rätt stor.

Och det tog ett tag från det att Aftonbladet publicerat uppgiften om Lars Werners död på sin webb till dess att TT flashade om det. Men Rapportredaktören var bara en internchattknapptryckning bort.

Sedan finns ju de där lägena då man ska rapportera live från något – och desken faktiskt vet bäst. Då de har de senaste uppgifterna från vakthavande och kan berätta för reportern på fältet vilka svar som ska ges på de olika frågorna i sändningen.

Men det är nog en annan bloggpost…

 

Värda att firas

På torsdag är det dags att fira! Då har nämligen en av våra viktigaste arbetskamrater sin alldeles egen dag, och den firas för andra året i rad. Det handlar om dem som hjälper oss reportrar att skrapa ihop resterna av vårt svettiga arbete, förädla det och göra det aptitligt att ta del av.

Torsdagen den 17 januari firas nämligen Redigerarens dag. Initiativet togs i fjol av redigerare på Norrköpings Tidningar.

På eventsidan på Facebook kan man läsa:

Detta kreativa, stresståliga och multibegåvade släkte är en hörnsten på landets tidningsredaktioner och förtjänar en egen dag.

Klart vi håller med. Men vill också tillägga att tidningsredaktioner förstås inte är ensamma om att ha kreativa, stresståliga och multibegåvade medlemmar ur redigerarsläktet i sina lokaler. Videobandredigerare (jo, de kallas så i vårt arkiv!) kan väl också få vara med i firandet?

Då redigerarena sitter och lägger de sista bilderna och fixar ljudet samtidigt som de lättsamt skrattar åt situationen och hinner ta en slurk av kaffet trots att direktsändningen som inslaget ska gå i redan är igång – då känns det som själva definitionen av stresstålighet.

Boken Nyhetsjournalistik i TV är, som jag minns det, tillägnad de fotografer och redigerare som enligt nu framlidna författaren Eva Marling lärde henne jobbet som journalist. Och så är det ju fortfarande, även om vi ofta både plåtar och klipper själva.

Så – köp med något gott till arbetskamraterna som gör ut er journalistik medan ni kollar Facebook. Och apropå Facebook – på eventsidan finns även en liten brasklapp till dem som eventuellt inte skulle hålla med om redigerarnas storhet:

(Om inte annat kan det vara ett tillfälle att få fika extra gott, busa med redaktionens övrige medarbetare och tänka på goda redigerare som gjort stora avtryck. Eller köra ordbingo i rubrikerna…)

 

Det här måste du lära dig i år

Nu har ett nytt år börjat och det är dags att lära sig leva upp till alla nya krav som ställs på vår yrkesroll. På sajten Journalism.co.uk har man sammanställt ett antal branschexperters syn på framtiden och kommit fram till en lista över 10 saker som varje journalist måste kunna 2013.

Det viktigaste på listan är kunskaper, enligt listan. Och det verkar handla om bredd. Man behöver inte nödvändigtvis vara expert på allt, men det skadar inte om man kan filma lite och klippa lite. Ha lite koll på Excel. Kanske programmera lite… Multikompetens. Kanske multiinkompetens om det blir alltför splittrat…

Ytterligare något som tas upp som viktigt att datajournalistik. Redaktörerna måste fatta hur viktigt det är. Så här säger en expert:

”Many people in this industry think data journalism is about numbers, but data journalism is actually just the best way to find out what the story is. It’s not the figures you get out of it, it’s the information that you find within the figures – and I think that’s where I really need to concentrate in 2013.”

Då vi skapar onlinejournalistik så måste vi tänka på mobilen i första hand. Eftersom man sitter vid en dator med en webbläsare då man sitter och skapar onlinejournalistik, är det kanske lätt gjort att glömma den stora andel av onlinepubliken som följer redaktionen via mobilen eller plattan. Mobile first, alltså.

De sista punkten handlar om förändring. Eftersom journalistyrket förändras så snabbt och vi hela tiden måste lära oss nya saker, så är det viktigt att faktiskt älska förändring. Annars går vi under. För om ett år är det väl dags för en ny lista igen…

Låt oss prata om det

Nästan alla journalister gör det, men vi pratar inte om det. Vi gör det till och med flera gånger i veckan, men så snart vi hamnar i en diskussion om Journalistiken – då låtsas vi inte om att det existerar.

Det är lite skämmigt med rundisar. De där avslutande inslagen som ofta är det enda publiken kommer ihåg. De där inslagen där vi hinner fundera lite mer på formen och lägga ner lite mer tid i redigeringen.

Jag kan tycka att det är lite synd. Om jag måste välja mellan en sändning med bara hårda nyheter och en med bara rundisar, väljer jag förstås den med nyheter. Men så ser ju inte verkligheten ut. De ger oss möjligheten att se andra delar av verkligheten än landstinget och länsstyrelsen, de ger oss möjligheten att leva ut våra formmässiga lustar och jag tror att de gör oss till lite gladare journalister.

För inte alls länge sedan berättade jag om en minnesvärd bussförare i Resele. Förutom att han ville ha en apparat som kunde spela upp vibrationerna i förarsätet för vägdirektören som inte sköt tillräckligt med pengar till den gropiga vägen, sa han apropå prioriteringar och pengar som gått till rör under vägarna för att värna djurlivet:

– Grodorna, dom får dom…

Hela vägen hem i bilen pratade vi om hans fantastiska förmåga att formulera sig, hans kluriga formuleringar och underbara dialekt. Att välja bort bitar i redigeringen var inte lätt. Därför var det förstås ett mycket kärt återseende då samme man återigen dök upp i rutan. De tråkiga var att hans traktor gått genom isen och att han satt i. Det fina var att han klarat sig – och fortfarande var lika välformulerad och cool.

– Det bubblade och for kring rutorna. Det var ju luft i hytten så jag satt ju där nere och funderade och tittade mig omkring. Och så lutade jag mig fram och såg ju ljuset uppifrån. Jag visste inte hur djupt jag var, men jag visste ju att jag måste komma ut.

Körschemat – det som allting kretsar kring

Körschemat är hjärtat i nyhetsverksamheten - här måste allt stämma, men det kan ändras snabbt
Körschemat är hjärtat i nyhetsverksamheten – här måste allt stämma, men det kan ändras snabbt

Det är i körschemat som allting på nyheterna händer. Det är det som redaktören har framför sig hela dagen, och får någon krona extra för att peta de där raderna upp och ner. Det kan låta simpelt, men det är mycket att hålla reda på.

För det är många som jobbar med det här dokumentet. Hela tiden händer det saker, och sändningen måste ”bubbas om”.

I det här körschemat inleds sändningen med fyra löp, där bilder på dagens viktigaste nyheter visas och programledaren läser till dem. Det där därför det står ”EL” i ljudkolumnen: man ska både höra effekterna som hör till bilderna, och live-ljudet från studion.

Så småningom landar man i studion och en bild på programledaren som ska läsa den första påannonsen. Som man ser i kolumnen för bildkälla (BK) ska påan för inslaget om knarkbeslaget läsas i kamera 1. I ljudkolumnen står det nu ingenting om effekter eller live-ljud, eftersom det är ett inslaget. I stället är det det färdigmixade ljudet i inslaget som ska skickas ut.

Några av raderna innehåller rader som börjar med ”PAL”. Det betyder ”palinare” och är en SVT-beteckning på telegram som läses av programledaren medan andra bilder visas i rutan (du som har koll på ljudkolumnen har nog redan räknat ut det). Du som känner att du kan historien bakom begreppet får gärna berätta i kommentarerna.

Ett mönster i det här körschemat kan skönjas: det verkar som om påorna läses i kamera 1 och palinarna i kamera 2 (programledaren måste ju titta någonstans innan bilderna börjar rulla).

Eftersom jag kopierat körschemat efter att sändningen är genomförd är P-kolumnen ganska ointressant. Där markerar reportrarna att inslaget är färdigt och postat till servern.

I T-kolumnen skriver man att t för att översättarna ska ha koll på att inslaget ska textas, och de ändrar till ett T då de textat klart. I vanliga fall tajmas översättningen av en grafiker och läggs ut live av sändningssystemen. TB i det här fallet betyder att inslaget är textbandat, alltså att texten är inbränd på videon. Det är lite olika tekniska omständigheter som avgör vilken metod som används.

Samma system gäller för G-kolumnen: då det bestäms att det ska finnas en grafik i skärmen bakom programledaren skriver man ett g där, och då grafikerna är klar markerar hen det med ett G.

Då alla namnskyltar är inskrivna markerar man det med ett n i N-kolumnen. Då de är tajmade ändrar man till ett N. Skyltarna ligger alltså inte sparade i videofilen, utan läggs på under sändningen. Skälet är att materialet ska arkiveras rent.

Slutordskolumnen är viktig. Där kan de som kör sändningen från kontrollrummet se hur inslaget slutar, så att de vet hur de ska klippa eller mixa ut till studion. Dugliga reportrar skriver också in hur många sekunder som återstår av videon efter slutordet, mixmånen, så man vet vad man har att ta av. Sluttiden anger hur långt inslaget är.

I fallet med palinarna står det som synes inget slutord i slutordskolumnen. I stället skriver man där hur många sekunder bilder det finns. I det fallet är det ju inte längden på bilderna, utan på texten, som avgör hur mycket tid som ska räknas då man räknar samman hur lång sändningen är.

I fallet med palinaren usahagel framgår det till exempel att det bara finns 17 sekunder bilder, men att texten programledaren ska läsa är hela 26 sekunder. För att inte videon ska fastna i en frysruta måste man vara alert och klippa tillbaka till studion, eller vänta tills programledaren läst 26-17 = 6 sekunder in i texten innan man startar bilderna.

P-L står för programledare och rep för reporter, men det hade du väl redan listat ut?

Bli ruskigt effektiv med ful gammal textredigerare

Av arbetskamrater har jag förstått hur sent datorerna kom in och ersatte Halda-maskinerna på redaktionerna. Och ny teknik brukar väl inte alltid hälsas med hurrarop. Därför känns det extra roligt att dagens journalisttips har snart 40 år på nacken och ser ut på det här viset:

Vim är en vidareutveckling har textredigeraren Vi som skapades 1976
Vim är en vidareutveckling har textredigeraren Vi som skapades 1976

Textredigeraren Vim är verkligen en raritet. Jämfört med dagens ordbehandlingsprogram ser den förstås ganska förfärlig ut, men då vi skriver texter är det ju just innehållet som är det viktiga. Och den som vill bli riktigt effektiv behöver ett lättanvänt men kraftfullt verktyg.

Jag är nykär i Vim. Och frågan är om jag inte är mer kär i själva idén än i programmet i sig. Men grundtanken har vi varit inne på tidigare. Man blir effektivare vid datorn om man kan använda tangentbordet mera. Och det är det som gäller här. Att ibland flytta en hand till musen går fetbort.

Men Vim går ett steg längre: Till och med att flytta händerna till piltangenterna då och då går bort. I stället flyttar man runt med olika kommandon. h, j, k och l flyttar runt i texten. Av de fyra är h längst till vänster och l längst till höger, så de flyttar åt respektive håll. j har en liten nedåtböj på sig, så det är lätt att minnas att den går nedåt, precis som att bokstaven k sticker upp lite (åtminstone om man jämför med j).

Men magin kommer då man vill flytta fem ord framåt, och därför ger kommandot ”5w”. Eller tre rader uppåt, och därför skriver ”3k”. Och så förstås de sjukt effektiva sök- och ersättfunktionerna som kan göra allt då du sitter där med ett enormt datamaterial som du behöver rensa och få lite ordning på.

Det där med att skriva in själva texten då? Då går man över i det speciella inskrivningsläget, med ”i”, insert. Och då man är klar, så hoppar man ut i kommandoläget med Esc igen. Just de tangenterna har nog en förmåga att bli lite extra utslitna i Vim-världen.

Det är ingen hemlighet att det är mest är programmerare som använder Vim – men det betyder ju inte att en reporter skulle kunna ha glädje av en kraftull och snabb textredigerare?

Att lära sig detta är förstås förknippat med en viss inlärningströskel. Men tanken är att man har igen den tiden mångfallt då man väl behärskar tekniken. Och vill man ha lite roligt under tiden har förstås entusiaster utvecklat ett Vim-spel:

Vim Adventures lär på ett lättsamt sätt ut den grundläggande kommandona i Vim
Vim Adventures lär på ett lättsamt sätt ut den grundläggande kommandona i Vim

Installerat och testat? (Har du en Mac? Testa att skriva Vim i kommandotolken!) Frustrationen kommer snabbt om man inte är van vid att lära sig saker som kräver tålamod. Men läs på skärmen – där finns informationen. Bland det första man kan läsa på startskärmen är att man kan skriva ett kolon följt av ”help” och därefter trycka på Enter för att få hjälp. Eller kolla på programmets hemsida – där finns gott om hjälpresurser.

Något som inte står någonstans är däremot följande: I hjälpen stöter du nästan omedelbart på informationen att du ska klicka Ctrl + ] för att följa en länk. På ett svenskt tangentbord hittar man hakparenteserna på tangenterna för 8 och 9, vilket inte fungerar här. I stället behöver man veta att de på ett engelskt tangentbord sitter där vi har å, och knappen till höger om å.

På ett engelskt (skitigt) tangentbord hittar man [ och ] på de här tangenterna, vilket kan vara bra att veta för den som vill trycka kombinationen Ctrl + ]
På ett engelskt (skitigt) tangentbord hittar man [ och ] på de här tangenterna, vilket kan vara bra att veta för den som vill trycka kombinationen Ctrl + ]

Fem alternativ till folkets röst

Då tråkiga jobb ska piffas upp lite grand, så drar en trött redaktör nästan alltid fram idén om att prata med lite folk på stan ur rockärmen. Det är därför det står människor i ekonomiinslag och stammar och försöker ha åsikter om saker där de inte ens förstått frågan.

Och det kan väl vara ett alternativ till de där arkivbilderna på sådana där apparater som räknar dollarsedlar. Eller de där snygga elledningsstolparna i motljus, om det handlar om elpriserna. Eller de där flygbilderna på den där oljeplattformen, om det är bränslepriser. Men jag vänder mig mot slentrianen.

Här är några alternativ:

  1. Fila på din speaker lite mer, så att den har lite mer med bilderna att göra än i vanliga fall. Titta igenom ditt material, lyssna och hitta guldkornen. Kanske finns där en rolig scen eller ett ljud som du missat annars? Och är du på väg ut på fältet: se till att få de där grejerna på bandet.
  2. Gör en illustrativ ståuppa som förklarar sammanhanget. Gör den på en plats som förklarar sammanhanget. Gör den på flera platser om sammanhanget är geografiskt.
  3. Tänk ut och beställ en riktigt bra grafik. Och att den är bra betyder inte att den är en karta eller ett diagram (även om det förstås kan vara så). Men jag tänker mig att den förklarar ett skeende. De där två timmarna som går åt för att ta sig till det där köpcentrumet och terrorisera alla de där stackars pensionärerna – tänk vilket kreativt samtal du hinner ha med grafikern på den tiden!
  4. Ställ till med en scen som illustrerar sammanhanget. Det anknyter ju lite till ståuppan, men man måste ju inte nödvändigtvis göra den själv. Den där trista experten du intervjuar kanske kan ta lite regi om du är bra på att ge det. Och om fotografen supportar. De flesta människor man intervjuar är ju i själva verket kapabla till intressantare saker än att gå in genom en dörr och sätta sig vid datorn eller hämta kaffe i kaffeautomaten. Kanske ska ekonomen precis ut och åka skidor? ”Privat är han mest road då det går utför – men han spår att tillväxten tar fart nu efter årsskiftet…” Eller vad fan vet jag… 🙂
  5. Träffa någon som är berörd på riktigt, men som man inte riktigt tänker på. Hur implementeras det där beslutet nere på golvet? Det finns ju ett golv även i de mest abstrakta verksamheter. På en redaktion hör det ju till vardagen att få bilarna och kamerorna att räcka till – att tanka och plocka fram fikat. På Sveriges största nyhetsprogram är det till exempel Rapportredaktörerna som skär upp gurka klockan fyra på morgonen. Men var sitter knappen styr reporäntan? Nej, jag tror inte att det finns någon knapp. Men någonstans måste väl någon skriva in att det är 0.5 i stället för 0.25 som gäller?

Räkna hela tiden

”Livet är som ett körschema – om någon tar för sig mer, så får någon annan stå tillbaka”, sa en gång en klok redaktör.

Vardagen handlar ganska mycket om siffror – om man vill. Då jag rullar köttbullar brukar jag lägga dem i ett rutmönster, så att det ska vara lätt att räkna ut hur otroligt många det blev ifall någon skulle fråga (ja, vadå, det här är väl en nördblogg?)

I jobbet har jag stor glädje av att räkna mycket. Och av att veta ungefär hur länge folk brukar prata, vilka säg som är användbara i redigeringen och av att veta min ungefärliga talhastighet.

Till exempel har jag lärt mig att människor har en förmånga att formulera vettiga, kloka tankar på 15-20 sekunder. Jag vet att jag ofta skriver speakar på 10-20 sekunder (annars delar jag upp dem, så det inte blir för segt) och tycker att ett par-tre soundbites om kanske 3-5 sekunder styck hjälper inslaget att inte bli så stolpigt.

Det ger en trygghet under dagen, eftersom det gör att man vet när man har tillräckligt mycket material för att göra det inslag man håller på med. Nu är förstås inte målet att fylla ut ett hål i programmet med material, utan att berätta en vettig historia. Men ibland kan ju en historia vara värd 1.45 – och det betyder inte riktigt att det duger med en prata som man täcker med arkivbilder.

När man då pratat med två nyckelpersoner som var och en gett två välformulerade argument var, så innebär det rimligtvis dryga minuten. Och har man dessutom spelat in en scen med en av dem som demonstrerar något, så finns det rimligtvis några soundbites där. Och har man dessutom själv något vettigt att säga om ämnet (vilket är bra om man nu ska göra ett inslag om det), så vet man i alla fall att man inte behöver spela in något mer för att få ihop ett inslag – om det nu inte tillför något väsentligt.

Och börjar det bli ont om tid och vi bara fått tag i en fåordig tjästeman så behöver vi antingen göra några enkäter, formulera en sjukt intressant speaker, ha en jättebra scen med oss hem eller gå till desken och erkänna att man inte kan leverara den längd som beställts.

Man är ju en förbannat bra reporter och redaktionsmedlem som på ett så tidigt stadium som möjligt ger arbetskamraterna möjlighet att planera om sändningen på ett så bra sätt som möjligt, eller hur?