Det händer hela tiden att någon ska få ett gigantiskt videomaterial levererat till sig och varken reportern eller källan har några rutiner för hur det ska gå till. Källan är ingen känd frilansfotograf med kunskaper om hur det brukar gå till. Reportern skulle helst ha en Halda och kör pekfingervals på tangentbordet men vet att det på något sätt går att bifoga filer till e-posten.
Och timmarna går och den enorma filen kommer ju aldrig fram eftersom det finns begränsningar på hur stora filer man kan överföra. Och ftp-servern vet reportern inte lösenordet till och det spelar ingen roll för hen har aldrig hört talas om en ftp-server i hela sitt liv och källan skulle inte kunna lära sig en ftp-klient för allt i världen.
Det finns några saker att tänka på då den här situationen dyker upp:
- Mejla inte stora filer
- Fråga någon som kan rutinerna och be dem prata med varandra
- Eller testa någon av alla fantastiska webbtjänster för att föra över stora filer
Det är skitlätt. (Och om du ändå inte fattar: Följ hellre andra än första punkten, så ställer du till med mindre problem.)
Det finns många olika alternativ, båda svenska och engelska. Hittills har jag kört Filedropper. Jag snubblade över den någon gång, den gjorde det jag ville och man behöver inte registrera sig någonstans om man inte vill. Pappa förstod den. Allt var frid och fröjd.
Men så häromdagen snubblade jag över Jumpshare (okej, jag läste om den hos How-To Geek). Dess fördel är – förutom att den också är mycket enkel att använda – att mottagaren inte ens behöver något speciellt program för att ta del av filen. Skickar man en film så har den en filmvisare för det formatet på sidan. Skickar man ett ordbehandlingsdokument, så har den en dokumentvisare på sidan som klarar det formatet. Sannolikheten är åtminstone ganska stor, eftersom den säger sig klara 150 olika format. Längst upp i artikeln visas hur man drar filen direkt till sidan, som då ersätts av den nedan.
Om man laddar upp en gigantisk fil ser man också en mätare här som visar hur mycket av filen som laddats upp. Om mottagaren fått länken innan överföringen är klar, ser hen samma mätare och kan därmed själv avgöra när det går att använda filen. Klickar hen sedan på den visas den i en visare för den filtypen.
Då jag skickade en videofil fick jag till exempel upp en videospelare med funktion för fullskärm. Så redan här kan man avgöra om frilansbilderna på dödsbranden var något att ha, och om det bara var skräp behöver man inte ens ladda ner dem till sin egen dator. Vill man ladda ner använder man knappen till vänster här ovan. Brevet är för att mejla länken, kedjan för att kopiera den – och nålen för att dela via Facebook, Twitter eller Google+.
Enkelt och praktiskt – men är det liksom försvarshemligheter du ska få levererade till dig ska ni kanske stämma träff i skogen utan mobiler och utbyta usb-minnen med varandra i stället. 🙂
Bra. Jumpshare ska jag prova.
Dropbox är ju annars också ett bra sätt, där man kan dela filer från sitt eget konto. En del använder ju Sprend eller Skickafilen.se (samma), men min erfarenhet där är att TVÅ GÅNGER har jag fått fel material på andra änden. En avfilmad skärm blev foton från någon tv-produktion. Det kan bero på brandväggar på bolaget osv, men ändå. Lyckligtvis har det bara handlat om skärmdumpar av olika slag. Osäker på om jag vågar använda sådana här sajter för viktigt internt material dock.