Öka närvaron i ditt inslag med hjälp av ljud

Hur länge ska en reporter egentligen prata?
Hur länge ska en reporter egentligen prata?

Det var inte av lathet som jag alltid körde samma utvärdering då det blev min tur att utvärdera gårdagens sändning på Rapports morgonmöte. Jag brukar räkna antalet sekunder i sändningen som består av annat ljud än att antingen en reporter läser ur sitt manus, eller att en intervjuperson svarar på en fråga.

Resultatet brukar alltid vara lika uselt, och det är därför jag fortsätter.

Det är ett lite trubbigt, men enkelt och tydligt mått på något slags ”tilltal”. Det är absolut inte det enda måttet, och ett stort antal sådana sekunder i en sändning behöver inte betyda att sändningen är bra – men det påminner oss på ett effektivt sätt om vikten av att inte prata sönder våra inslag.

Ett inslag inleds ofta med lite speaker, därefter en synkbit (intervjubit), lite mer speaker och  synkar. Speak-synk-speak-synk-speak-synk. Ett klassiskt formulär 1A-inslag. Ibland bråkar folk med varandra i tv, och då kan vi klippa deras synkar direkt mot varandra för att tydliggöra konflikterna.

Men ofta har vi filmat material som visar vad inslaget handlar om: vi har en ambulans med sirenerna igång på väg från olycksplatsen, vi har ljudet från bomberna som faller över den där staden i news-materialet, vi har de arga demonstranterna som skanderar.

Det är oförsvarligt att dra ner sirenljudet och speaka över ”ambulanserna körde i skytteltrafik”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv. Och säg kanske att ”sjukhuset kunde inte svara på hur allvarliga skadorna är”.

Det är oförsvarligt att dra ner bombljudet och speaka över ”bomberna fortsatte falla under natten”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv. Och säg kanske att ”det är tredje natten som regimstyrkorna håller dom vakna”.

Det är oförsvarligt att dra ner ljudet på demonstranterna och speka över att ”tiotusentals regimkritiker hade samlats på torget”. Låt ljudet ligga kvar och låt tittaren tänka själv i stället. Och säg kanske att ”vreden mot regimen är på kokpunkten”.

Men vi gör det hela tiden. Vi drar ner ljudet och berättar själva. Trots att informationen redan finns där, renare och mer levande förpackad.

Om man får höras i riks-tv varje dag ett helt yrkesliv (eller åtminstone en hel las-period) har man råd att inte ta tillvara på varje sekunds möjlighet att själv få höras, även om man råkar älska sin egen röst.

11 reaktioner till “Öka närvaron i ditt inslag med hjälp av ljud”

  1. Handlar inte bara om att älska sin egen röst/speak, gäller att våga anförtro verkligheten första parkett i de fall den informerar bäst. Bra rutet!

  2. Skickligheten ligger att säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt så miljöljud och bilder får den tid de kräver. Fast inleda ett nyhetsinslag med speaker känns så 1990 och rätt ut sagt uselt. Att från en påa möta en speaker snacka om att sänka tempot till noll. Ett kul inslag med bra ljud gjorde 1998-99 på TV4s nyheter började med att kameran gick upp för trappan och ju närmare lägenheten man kom ju högre blev ljudet. Finns bara en sak som är värre än en speak över bra bilder och ljud – en ståuppa.

    1. Det lite jobbiga är att man både på tv-kurserna, på svt och på tv4 (vad jag förstår) pratat om det i väldigt många år. När jag läste tv i Sundsvall i början av 90-talet var ett av de viktigaste budskapen att vi inte skulle göra ”apelsin-tv”. Sen är det ju lite symptomatiskt att vi nog alla kommer ihåg NÅGOT riktigt bra inslag som stack ut utanför normen. Typ ett eller två eller tre. Sedan 1990.

      1. TV-nyheter är hårt mallade och i många fall görs inslagen av en person. Det lämnar inte mycket utrymme för kreativitet. Men TV-nyheter är en bra skola i hantverket. Frågan är bara – hur ofta lyckas inslagen beröra och hur undviker man att det bara blir rutin?

        1. Skulle inte säga att de är särskilt hårt mallade när det gäller de saker Elias tar upp. På svt Nyheter (Rapport/Aktuellt) körde vi härom året tvärtom ett stort projekt för att bli mindre ”formulär 1A” i vårt tilltal.

          Jag tror det är som med grävande journalistik: problemet med reportrar som inte försöker är större än problemet med chefer som säger nej.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.